mållös

Idag är dagen när jag ska berätta för er om min migrän. Den beter sig (vissa skulle säga ”som så mycket annat i din hjärna”) inte som de flesta vanliga migräner. Jag fick den för första gången när jag var fjorton år. Då låg jag på en sandstrand på en liten ö som min familj hade tagit sig till, och så läste jag en tidning. Det gjorde jag nästan alltid. Läste jag inte en tidning så läste jag en roman, ett flygblad, baksidan på ett mjölkpaket … Skillnaden var att bokstäverna den här gången började tappa sin betydelse.

Först började jag blanda ihop b och d. Stod det snabeln eller snadeln? Äh, så klart det stod snabeln, det finns väl ingenting som heter snadeln. Å andra sidan, vad betyder snabeln? Snabeln. Jag började ljuda ordet tyst för mig själv för att det skulle börja betyda något, men ljuden som kom ut var inte kopplade till bokstäverna jag såg. Till slut gick jag vidare till nästa ord, kanske var det något fel på just snadeln. Men där fastnade jag på r. Jag var inte säker på att det verkligen var r eller om jag hittade på det, och när jag försökte säga det kom det inte ut rätt. Inom några minuter hade obegripligheten spridit sig till samtliga bokstäver och jag var förskräckt. Jag försökte ropa på mamma, men det är inte alls säkert att ”mamma” var det som kom ut ur min mun. Orden tycktes mig nu som något abstrakt och konstrande, jag visste hur de skrevs och sades men kunde ändå inte formulera, säga eller skriva dem. Ingenting kom ut rätt ur min mun och min balans blev sämre och sämre. Familjen stuvade förskräckta in mig i baksätet och vi åkte färja hem. Jag grät. Jag minns så tydligt att jag ville tala om för dem att jag kände mig som en bebis, att det kändes som om min språkliga utveckling hade tagit mig tillbaka steg för steg till bebisstadiet, men när jag försökte förklara kom det bara främmande ord ut. Mamma klappade mig på huvudet och sade att det var okej och att jag skulle försöka sova i stället.

Sedan hände det inte förrän jag var i 25-årsåldern. Då kände jag i alla fall igen det. Nu måste jag gå och lägga mig, förklarade jag strax innan orden hade slutat fungera. Vad menar du? frågade kanske min dåvarande flinga. ”Jag pliola inte lagom angär om jag varken”, svarade jag kanske, och andemeningen gick fram. Nuförtiden är alla varnade. Min chef vet vad som händer om hon får märkliga sms. Föräldrar, Coach och Toffla vet vad som gäller om en ordningsvakt skulle ringa dem från min telefon och undra vad jag har tagit (nej det har inte hänt, men man får ju vara förberedd, man har väl sett på Tunnelbanan).

Jag hade aldrig träffat eller hört om någon annan med liknande migrän förrän förra året. I själva verket visste jag inte ens om det var migrän, men jag hobbydiagnosticerade mig själv med ledning av att jag samtidigt med språksvårigheterna fick synrubbningar samt att det gick över efter en eller ett par dagar. Senare visade det sig också att det försvann snabbare med migränmedicin, jag lade det till mina indicier. Så en dag förra året skickade min mamma en video.

Åh Serene Branson, att se en animation av din hjärna är som att se en spegelbild av min! För första gången sedan RFSL-chatten 1999 känner jag glädjen och lättnaden över att hitta någon annan med samma grej, och jag förstår precis alla sommarläger för barn med progeria, alla diabeteslångfärdsskriskoåkningar och alla möjliga människor som sitter i tv och säger ”jag sitter här för att visa andra att vi finns.”

Min migrän kommer inte mer än någon gång om året, och ofta kan jag stävja den med en tablett. Jag ser den som en tuktan och en påminnelse om att jag kanske har språket, men jag ska tamigtusan inte tro att jag ÄR språket. Och i förrgår, just när jag skulle skriva färdigt mejlen till alla er som har tävlat i min tävling, kom den igen.

Jag hade inga tabletter just då, jag satt på tunnelbanan i ett ärende och kände orden börja svaja samtidigt som snubben mitt emot mig inte såg ut att ha någon överdel. Jag klarade av mitt ärende, men på vägen hem började det vara ganska svårt. Jag höll mig mitt på plattformen för att inte råka vingla ut på något spår, och jag skärskådade tunnelbaneskyltarna. Hagsätra, jag kunde inte läsa ordet och inte säga hur det uttalades, men jag visste att jag inte skulle dit, och inte till Skarpnäck heller för de bestod bara av ett ord. Till slut kom tåget med två ord på sidan, Farsta strand, och jag hoppade på. Tunnelbanefärden var något i stil med en berg-och-dalbana i slow motion. Klamrade mig i huvudet fast vid en bild som jag visste fanns på Hökarängens station, och klev av när jag såg den. Tultade hem. Skrev ett sms till min mamma: jag Dizzy migrän.

Min kompis, som i högsta grad var berörd av huruvida jag hade utfört mitt ärende eller ej, sms:ade och frågade hur det hade gått. Jag samlade det yttersta av min koncentration och författade något som jag faktiskt tyckte lät logiskt. P bara, och ingen stoppa Ann… så nu får ni hata år alla! Han svarade att han inte förstod, så jag försökte svara och berätta att jag hade migrän, men ordet migrän blev bara längre och längre i min telefon och jag förstod ju att det inte kunde sträcka sig över två rader, så till slut ringde jag upp. Han blev inte klokare av det.

Jag lade mig i sängen och småslumrade i sju timmar. Vaknade med tillräcklig hjärnkapacitet för att ringa min kompis och förklara vad som hade hänt, samt ringa upp Piratförlagets presschef som också hade försökt få sig en pratstund tidigare. När jag märkte att jag inte kunde komma på vad ”DN”, ”SvD” eller ”tidning” hette, så insåg jag att det skulle bli en långkörare.

Igår vaknade jag med tydliga efterdyningar i huvudet och en bestämd känsla av att jag inte borde läsa någonting alls för att låta migrändelen av hjärnan reda upp sig. Eftersom den här bloggens läsekrets till stor del består av bokstavssupare så förstår ni att det är lättare sagt än gjort. Ord finns ju överallt, det är inte som att man väljer eller inte väljer att läsa dem! Jag fick lägga upp en plan för dagen, som alltså var igår. Först genomförde jag en intervju med Aftonbladet vid mitt köksbord (åh lättnaden över att de inte skulle komma på onsdagen). Sedan gjorde jag allt jag över huvud taget gillar att göra som inte involverar språk, kommunikation eller läsning (eller pianospel eftersom jag just de här dagarna råkar vara utan piano).

Det var så det kom sig att ingen fick några mejl av mig igår. Och det var så det föll sig, att jag på kvinnodagen den 8 mars 2012 ägnade hela min dag åt att baka småkakor, stryka och sy heminredning.

Annonser

7 thoughts on “mållös

  1. Det låter läskigt, det där. Första gången jag hade migrän var jag över 20 år och låg en hel natt med en fruktansvärd huvudvärk och när jag vaknade hängde vänster öga och mungipa och jag var alldeles domnad i vänster sida av ansiktet. Om det var läskigt? Mja, lite smått, faktiskt. Jag trodde jag fått hjärnblödning, allra minst. På sjukhuset gjorde de tusen undersökningar, CT skalle, ryggmärgsprov och tusen blodprover. Inget var fel. Sen fick jag träffa en neurolog som gav mig en medicin mot migrän och inom 20 minuter var jag precis som vanligt igen. Lättnaden i det! Sen dess får jag migrän lite då och då, blir lite halvförlamad och domnad, ser fina regnbågar och blixtar och vågor, jag sluddrar lite. Jag har det hellre så än på det viset du beskriver, det verkar helt horribelt!

  2. Åh den migränen känner jag igen, Det är läskigt att inte kunna göra sig förstådd och folk tror att man är fullständigt dum i huvudet eller möjligtvis knarkad.

    • Visst är det en liten tröst att åtminstone veta att vi är fler! Ingen jag träffar har hört talas om det, de undrar lite försynt om jag inte bara har något hjärnfel…

    • Ja det är det nog. Jag sydde ett överdrag till min symaskin, mätte höjd och bredd och längd mot själva symaskinen och tog erfarenheten till hjälp med fodret. Kakor bakar jag så ofta att doseringen sitter i fingrarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s