polyperna som försvann

Ja jag tänkte att jag skulle ge er lite andrum, sådär efter bokmässan, när jag som alla andra drabbades av den bekanta boksmällan och blev sjukskriven en vecka. Att ni skulle få vila upp er och slippa läsa blogg ett tag, som den omtänksamma bloggerska jag är. Men nu är det dags för er att kavla upp ärmarna och läsa lite blogg igen, så att ni inte säckar till och förslöar det svenska folkhemmet.

Om jag verkar lite groggy, om jag till exempel skulle få för mig att stapla bisatser och skapa i bloggsammanhang på tok för långa fundament i mina huvudsatser,  är det för att jag idag har varit med om mitt livs första narkos. Det var nämligen en doktor härom månaden som upptäckte två små polyper någonstans i mitt inre, och idag var det en annan doktor som gick in med en mycket liten kamera, fotograferade dem och tog bort dem.

Det mesta i proceduren var gemytligt. Narkosläkaren drog vitsar, jag fick iklä mig ett slags tält och hamnade rakt i centrum för fyra personers uppmärksamhet när en arrangerade mina ben, en annan mina armar, en dam spände fast mina fötter (”Lisbeth Salander-chic” minns jag mig otillständigt tänka på väg in i dimman) och en fjärde sa åt mig att akta huvudet. Allt detta för ett par mycket små polyper alltså. Polyp, varje gång jag skriver det känns det som om jag är på väg att diskutera relationsformer. Sen blev allt oklart.

När jag vaknade upp var jag full av kärlek och kommunikationsvilja. Tyvärr var det ingen där som ville lyssna. Jag hade fått en grej runt tummen för att de skulle se att jag andades bra, och jag fnissade i mitt töcken och ropade till en stressad sköterska: ”Jag har fått en tumvante!” Hon tog det som kritik och flyttade grejen till mitt pekfinger, varpå jag utbrast: ”nu har jag en fingervante.” Hon var inte road.

När jag hade vaknat, ätit min ostmacka utan (men med tydliga spår av) paprika och klätt om från mina nya klädesplagg i kräppapper, blev jag vederbörligen ompysslad och eskorterad till Gullmarsplan av en brud jag tycker att vi kan kalla Coachen, och landade i min soffa där sedermera Tofflan levererade en pizza från pizzerian över gatan. Omtöcknad, omhändertagen och två polyper fattigare slog mig tanken: Hade jag inte en blogg att ta hand om?

Annonser

5 thoughts on “polyperna som försvann

  1. Tack för första fnisset idag :). Det livade upp en depp-dag…du vet en sån dag när man bara vill gömma sig under täcket och hoppas att man försvinner… Jag hade älskat tumvante-kommentaren om jag hade jobbat inom vården fortfarande! Förresten, tack för din blogg, alltid lika kul att läsa om dina funderingar mm 🙂 Kram C

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s