Inte många i alla fall, så här kommer en påminnelse till världen: Superlativ är när man böjer ett adjektiv så långt som möjligt. ”Bra” är positiv. ”Bättre” är komparativ. ”Bäst” är superlativ. ”Jättebra” är inte superlativ, inte heller ”dunderbra” eller ”extremt bra”. Inte ens ”superduperbra” är superlativ.
Det enda många vet säkert är vilken typ av nederbörd de ska associera med superlativerna. I Göteborgstidningen skriver någon att ”Superlativen haglar över Håkan Hellström efter skivsläppet. ’Livsbejakande’, ’uppsluppen’ och ’briljant’.” En journalist hävdar på sin blogg att superlativerna haglar över hennes helg: ”drömgod mat, himmelsk efterrätt, kuliga tävlingar, varm badtunna och dunderfrukost”. Också i tv-sporten och Idol hävdas det stup i kvarten att folk använder superlativ, när de inte gör det.
Superlativ har blivit så associerat med ord som inte alls är superlativ, att när man ska opponera sig mot ett faktiskt superlativ* vet man inte vad man ska kalla det. Som i den här krönikan, där skribenten egentligen är upprörd över superlativer men tror att hon är upprörd över att de står i bestämd form:
”Det är som om superlativen inte längre räcker till. Att någon är underbar är en sak – men nu är det ’underbaraste’. Bestämd form. ”
Det vore bra lustigt om man inte använde bestämd form, fnissar jag på Facebook och möts av oförstående: Vadå? Det låter väl konstigare med underbaraste än med underbara?
Jo, men … men … Åh, någon borde ge ut en grammatikbok. Den borde vara grön och ha en flodhäst på framsidan. Den borde komma ut den 19 mars.
*Jag menar ”en faktisk superlativ”. Jag försöker vänja mig vid att grammatiska termer som överallt behandlas som neutrum (se exempelvis samtliga citat i detta inlägg) faktiskt är utrum** . Det är lika svårt som det är för vissa att säga ”hen”.
**Utrum betyder ungefär ”en av de två” och ingår i citatet Paula har på sin rullstol i Udda. Det är också ett genus när man pratar om svenska substantiv, och då syftar det på en-ord, medan ett-ord kallas neutrum, vilket betyder ”ingen av de två”. Där vill man kanske livligt opponera sig och hävda att ett ett-ord helt klart är ett av de två, medan en-orden är de andra. Förklaringen ligger i att ”de två” är våra bortglömda genus femininum och maskulinum. Utrum kan alltså (typ) läsas som ”ett ord som är antingen feminint eller maskulint” medan neutrum blir ”ett ord som varken är feminint eller maskulint”. Dit, hävdar alltså den svenska grammatiken, hör exempelvis ”barn”.
0 svar
Tänk att man ska behöva vänta så länge som till 19e mars. Det är knappt det går, faktiskt. Tålamod har aldrig varit min starka sida.
Aha! Nu vet jag vad superlativ är 😀 Man lär sig något nytt varje dag 🙂 Du är jättebra på att förklara förresten, nästan så att jag blir sugen på den där grammatikboken…
Det tog jättelång tid innan jag lärde mig skillnaden mellan var och vart. Min mamma rättade mig hela tiden, men hon sa aldrig vad jag gjorde fel (”Vart är den?” ”VAR!” ”Eh okej… var är den?”).
Bästaste Sara, här kunde det passa med lite superlativer som spön i backen – klargörande och bra!
Äntligen någon som sätter ner foten! Detta otyg att kalla vad som helst för superlativ hit och dit.
Det ingår väl praktiskt taget i superlativens natur att de associeras med bestämd form – det borde ju bara vara en som kan vara underbarast 😉
Visst är det så!
Krönikan som jag länkar till vänder sig dock inte mot att de står i bestämd form. Om jag har fel, om det faktiskt är bestämd form som irriterar skribenten, så framgår det extremt dåligt. Hon vänder sig mot att folk använder superlativ i stället för positiv. Annars skulle hon väl inte ställa ”underbar” mot ”underbaraste”, utan ”underbar” mot ”underbara” eller ”underbarast” mot ”underbaraste”. (Man kan tillägga att superlativerna, även om de som delar i nominalfraser blir i bestämd form, ofta placeras som predikativ, alltså ”du är bäst” och liknande meningar, och där inte får bestämd form.)
Så sant så!
Oroväckande dock att språkvårdaren Åke (jag har nu läst artikeln) också pratar om att ”förstärka superlativ”. Hennes klagomål angående den objektiva ”superlativiteten” hos objekten är kanske lite irrelevant. Vad är det hon egentligen irriterar sig på?
Om något tycker jag att Lundvall pekar på ett ganska intressant fenomen, som jag själv inte har lagt märke till (men då har jag otroligt lite kontakt med svenskar). Det påminner dock lite om utvecklingen till ”because” som preposition, som väl också är ett fenomen från sociala medier.
Tänker du på konceptet att inte använda exempelvis artikel framför? (Alltså ”finaste vännen” i stället för ”den finaste vännen”)? Håller med om att det är ett intressant fenomen! Synd att hon inte lyckas ringa in det.
Jag undrar också över språkvårdaren Åke. Kanske är han misstolkad i artikeln, med tanke på att det var ett telefonsamtal. Jag hoppas det.