>min första miljon

>Jag förstår att det inte är särskilt intressant för er att läsa om en bok som ska komma ut först våren 2012, men eftersom det från mitt perspektiv gäller ett nio månader långt kärleksförhållande som just avslutats får ni stå ut med att jag ältar det en gnutta.

Om Udda var en behaglig sommarfling och I havet en destruktiv misshandelsrelation, så var den här boken mitt livs kärlek. En aning besatt har jag kutat hem efter jobbet för att hinna sitta mina timmar och älska och bråka med min text. Under hela tiden jag satt och skrev den, var jag rädd för att behöva avsluta den och försöka hitta något annat som jag ville skriva, för det var bara den här texten jag ville skriva. Ni vet ju, ni har också känt er som om hjärtat skulle slitas ur kroppen om ni inte fick vara tillsammans, och som om ingen annan någonsin skulle betyda något för er.

Texten blev 1 015 000 tecken. Eller, kanske lättare att föreställa sig, över åttahundra sidor. Tre och en halv Udda, tre I havet. En miljon är en ganska tuff siffra, när man sitter och kollar hur långt man har skrivit. Är det 300 000 har man en bok och kan vara stolt, är det 600 000 börjar man känna sig lite obekväm med hur långt man har kvar till slutet. En miljon är fler siffror i rad än man någonsin sett förut i Word Count.

Jag googlade på ”en miljon tecken” för att se om någon annan reflekterat över samma sak, och hittade bara följande utlåtande av Katerina Janouch: ”Om jag inte gjorde det kanske den skulle blomma över och bli en miljon tecken och så kan vi inte ha det, en roman bör inte vara tjock som Bibeln.” Det lugnade mig inte. Jag for med blicken över bokhyllan, drog ut tjocka böcker och tittade på sidantal. De var oroväckande korta, även så kallade tegelstenar var modesta 600-700 sidor … tills en bok visade sig vara på över 860. Jag pustade ut och lät blicken läsa framsidan en gång till. ”Liftarens Guide till Galaxen.” Och så, med något tyngre hjärta, texten som stod under. ”Alla fem delarna.”

Varenda gång jag har kommit med mer text till förlaget, har jag väntat mig att förläggaren ska skaka på huvudet och säga att jag måste förstå att så tjocka böcker inte funkar och att jag måste lägga om min plan. Varje gång har hon inte alls sagt det, utan i stället hävdat att boken får bli precis så lång som den blir, och jag har kikat skeptiskt på henne men kommit fram till att hon är så rar att hon nog inte skulle spela en ett så långdraget practical joke.

Om det i själva verket vore ett practical joke, ett sätt för förlaget att se hur långt jag skulle skriva om man låtsades låta mig hållas, så skulle det i så fall vara nu i dagarna det uppdagades. Jag har lämnat min stora kärlek, den som jag trodde att jag aldrig skulle kunna vara utan, och nu ligger den och väntar på att bli bedömd. När jag satte sista punkten kom tanken: ”Jag kan nog skriva något bättre”, och hela min förtrollning släppte. Där skiljer sig bokskrivande helt klart från förhållanden.