Jag har längtat efter våren 2021 i flera år. Ända sedan 2013, när jag började mejsla ut romanpersonen Monika, har jag sett fram emot stunden då den här boken ska komma ut. Jag har gett ut många böcker (varav flera skrivits under tiden som jag arbetade med Monika), och inte många boksläpp känns längre särskilt speciella för mig, men det här är annorlunda. Jag blev pirrig i magen när min förläggare gav respons, förälskad i omslaget vi till sist valde, så oerhört exalterad när jag såg boken utlagd på nätbokhandlarnas sidor med utgivningsdatum.
Oj vad jag skulle fira. Och göra allt jag kunde för att ge Ljudet av fötter en flygande start. Prata om egna trauman i tv om det krävdes, med risk för att gråta offentligt, för att Monikas fertilitetsbehandlingar bygger på mina egna. Bara folk läser boken så är det värt det.
Sedan fick jag dåliga nyheter, följda av dåliga nyheter. I februari meddelades jag, efter en rutinundersökning, att jag hade en liten, elak cellförändring i livmodern och måste operera ut den. Med största sannolikhet skulle det räcka, eftersom de hittat tumören i ett tidigt stadium. Men för säkerhets skull opererade man också ut äggstockar och lymfkörtlar, som skickades på analys. En doktor skulle ringa mig och meddela när de fått de sannolikt negativa analysresultaten, så att jag kunde gå vidare med livet.
Förra torsdagen kom resultaten, i form av ett gäng remisser till onkolog, ny kontaktsköterska och insättning av venkateter. Jag är tydligen så unik att jag inte bara råkat bli vänsterhänt och gay, jag har också blivit det lilla undantaget vars cancer i tidigt stadium visst spridit sig – vilket per definition gör det till ett sent stadium. I fredags fick jag min första cytostatika i form av sex timmars dropp, vilket ska upprepas tre gånger till med tre veckors mellanrum och sedan toppas av fem veckors strålbehandling runt min födelsedag i juli. Sitter nu här, skakig av de första cellgifterna och röd i ansiktet av kortison. Räknar med en episk skitvår.
Jag är så ledsen när jag skriver det här. Inte bara för allt som cancern för med sig i mitt privatliv (hej dödsångest), utan också för att den stulit min efterlängtade bokrelease. ”Kan jag göra något?” frågar många och det kanske låter som ett världsfrånvänt svar, men: Läs gärna Ljudet av fötter. Meddela världen, eller mig, om den får er att skratta eller gråta (hoppas både och). Det skulle göra mig glad om den får spridning, även om jag själv inte kommer att vara i form att sprida den. Det här är ju Monikas vår.
Sara Lövestam 