Kära cancerdagbok

Jag har idag beställt en sminkprodukt som jag ska rita ögonbryn med när mina vanliga börjar falla av. Det är bara en av alla otippade aktiviteter jag ägnat mig åt denna vår. Egentligen var det väl otippat att vi alla skulle träda in i 2021 under piskan hos ett globalt virus, och i förlängningen är ju allt helt oförutsägbart. Det har visat sig vara en trösterik tanke.

Det finns i alla fall metoder för att rita verklighetstrogna ögonbryn när man inte har några, och flera vackra själar som tagit till Youtube för att förmedla dem. Det finns unga tjejer som under andra omständigheter skulle ha youtubat sina åsikter om Eurovision Song Contest eller klimatkrisen, som nu youtubar sina ”cancerresor” och får andra att känna sig mindre ensamma. Gör sitt bästa av sin stund på jorden, som förhoppningsvis blir lång.

Det gör ni sannerligen också. Jag visste inte hur många ni var som brydde er om mig, för att vara ärlig. Ni är tidigare deltagare på mina skrivkurser, ni är grannar och klasskamrater från förr, ni är mina före detta sfi-elever, mina föräldrars vänner, läsare av mina böcker, av mina språkkrönikor, av bloggen jag skrev innan någon kunde stava mitt efternamn, ni är Lantzkampens lyssnare och Nyhetsmorgons tittare, och ni bryr er om att jag har fått cancer.

Ni har skrivit att jag har betytt något för er, och det berör mig som nästan inget annat, för oavsett om man lever tills man är 16 eller 40 eller 95 så är man på jorden en kort stund, och man kan bara önska att man hinner betyda något. Ni har delat med er av era egna smärtor, skickat uppmuntran av olika slag och tips av varierande vetenskaplighet, och jag ser er omtanke. Så mycket kärlek har strömmat emot mig att jag flera gånger om dagen bestämt mig för att bli en bättre människa (en sådan som direkt vet vad man ska säga när någon annan råkat illa ut och det skär i en inuti men allt man kommer på att säga låter banalt). Några av er har anmodat mig att krya på mig och jo, jag gör mitt bästa. Igår joggade jag till exempel.

Det var en upplevelse. För det första har jag aldrig varit någon strålande joggare. För det andra genomgick jag en bukoperation för sju veckor sedan och har inte gjort ens ett lättare hopp över en vattenpöl sedan dess. För det tredje fick jag min första dos cellgifter förra veckan, och bland biverkningarna finner man en påfallande svaghet samt att fötter och händer känns lätt avdomnade. ”Nu joggar jag lite”, sa jag och trodde att jag började jogga. Men benen var som två säckar sand, de rörde sig knappt. För att få till något som ens liknade jogg fick jag säga åt min kropp att riktigt spurta, kuta som om det gällde bussen. Då skumpade kroppen igång i ett skrattretande modest tempo (jag vet att det var skrattretande eftersom min sambo började skratta), och höll i så länge det var platt terräng (cirka 300 meter). Men det viktigaste är inte att springa vackert, utan att få upp pulsen. Det har jag läst på en av alla miljoner sidor jag googlat upp, och som bland annat instruerat mig att ”träna hårt under cellgiftsbehandling” samt äta gurkmeja.

Det känns overkligt att skriva det här blogginlägget, för att jag inte kan hindra mig från att se det utifrån. Det kan vara början på tillfrisknandet av en sjukdom jag aldrig märkt att jag haft (såvida inte den lilla petitessen att jag inte lyckades få barn på åtta år hade med cellförändringarna i livmodern att göra, i så fall är det ju en sorts symptom). Men det kan också bli blogginlägget som ligger kvar på internet efter att jag är borta. ”När hon skrev det där hade hon ännu hopp”-inlägget. Jag har läst en del cancerbloggar på senaste tiden. Vissa av dem har övergått till att handla om annat än cancer, andra avslutas med ett sista inlägg från de anhöriga. Vad det här blogginlägget får för roll i den större historien om mig får tiden utvisa, precis som det mesta annat. Jag har tänkt mycket på min eventuella död de senaste veckorna, från avgrundstanken ”min treåriga systerdotter och mitt gudbarn kommer aldrig att lära känna mig” till det mer lättviktade ”om jag dör slipper jag i alla fall e-faktura”. Men idag lyser faktiskt dödsångesten med sin frånvaro, och det beror på två saker:

1. Att det varit en sådan lättnad att berätta om cancern och upptäcka hur många ni är som är med mig.

2. Att jag gjorde en koloskopi i torsdags. Det var första gången för mig, och även om Google föreslog ”koloskopi död” som första sökfras när jag gjorde min research kände jag på mig att det inte var själva undersökningen jag behövde frukta. Mycket riktigt, det var förberedelsen. Den var, som min vän Johan Hilton formulerade det, ”som något ur Fear Factor”. En veckas lågfiberdiet (jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att äta så lite fibrer), flytande föda och Movicol skulle på undersökningsdagen krönas med att man går upp klockan 5 på morgonen för att dricka sin första liter Movprep. Det stod så, som om det gick att bara instruera någon att dricka en liter av något (varvat med ännu en liter ”klara vätskor”) för att det ska fungera. Pro tip: det gör det inte. Det första glaset gick bra, jag minns till och med att jag tänkte ”det här var ju inte så farligt”. Sedan började kroppen arbeta emot min läkares tydliga instruktion. Det kan hjälpa att röra på sig, läste jag, så när min sambo kom upp vid åttatiden vandrade jag runt, runt i lägenheten, darrig av cellgifter samt efter att inte ha druckit annat än klara vätskor sedan klockan 12 på onsdagen, och med en vätskestation på diskbänken där jag försökte tvinga i mig en deciliter i taget av den av apelsinsmak halvt kamouflerade helvetesdrycken. Till sist protesterade kroppen medelst regelrätta kväljningar – det var under timmen när jag instruerats dricka den andra litern Movprep – och säkert fem deciliter omsorgsfullt nedtvingad dryck kom upp igen. Jag hade då även lyckats få migrän, och lade mig som en oseende och urlakad spillra av en människa i sängen tills det var dags att åka och koloskoperas. (Koloskopin gick bra.)

Hur som helst, efter att ha genomlidit detta kan jag inte våndas över döden, eller något alls egentligen. Jag är bara så lycklig över att inte behöva dricka Movprep. Så fort jag får en dyster tanke kommer det som ett litet flöte och trycker upp den: Jag slipper dricka Movprep! Jag slipper dricka det nu, och nu, och nu, och nu! Hoppas att ni alla som läser detta känner hur glada ni är över att slippa dricka Movprep.*

Nu lägger jag till kategorin cancer på den här bloggen. Vi ska ju dras med det här ett tag, såvida jag inte omgående blir träffad av ett fallande isblock och dör. I så fall vet jag inte om jag ska 1) vara nöjd över att jag ägnat de senaste veckorna åt ångest över min dödlighet (de flesta som dör av fallande isblock hinner ju inte med den biten), eller 2) ångra att jag ens gick på mina kontroller så att jag fick veta att jag hade cancer, när det ändå inte blev den som tog mig.

*Om du har googlat Movprep för att du måste dricka det och hamnat här beklagar jag min glädje över att slippa, som förstås för dig måste kännas som ett hån. Kanske kan du finna lite tröst i att du inte har cancer. Såvida du inte har cancer förstås. I så fall kan jag bara säga att allt är helt bisarrt, och att kackerlackorna ändå kommer att överleva människorna med hästlängder (de kommer förstås inte veta att det är hästlängder, bland annat för att de även kommer att överleva hästarna).

Den sjuka våren

Jag har längtat efter våren 2021 i flera år. Ända sedan 2013, när jag började mejsla ut romanpersonen Monika, har jag sett fram emot stunden då den här boken ska komma ut. Jag har gett ut många böcker (varav flera skrivits under tiden som jag arbetade med Monika), och inte många boksläpp känns längre särskilt speciella för mig, men det här är annorlunda. Jag blev pirrig i magen när min förläggare gav respons, förälskad i omslaget vi till sist valde, så oerhört exalterad när jag såg boken utlagd på nätbokhandlarnas sidor med utgivningsdatum.

Oj vad jag skulle fira. Och göra allt jag kunde för att ge Ljudet av fötter en flygande start. Prata om egna trauman i tv om det krävdes, med risk för att gråta offentligt, för att Monikas fertilitetsbehandlingar bygger på mina egna. Bara folk läser boken så är det värt det.

Sedan fick jag dåliga nyheter, följda av dåliga nyheter. I februari meddelades jag, efter en rutinundersökning, att jag hade en liten, elak cellförändring i livmodern och måste operera ut den. Med största sannolikhet skulle det räcka, eftersom de hittat tumören i ett tidigt stadium. Men för säkerhets skull opererade man också ut äggstockar och lymfkörtlar, som skickades på analys. En doktor skulle ringa mig och meddela när de fått de sannolikt negativa analysresultaten, så att jag kunde gå vidare med livet.

Förra torsdagen kom resultaten, i form av ett gäng remisser till onkolog, ny kontaktsköterska och insättning av venkateter. Jag är tydligen så unik att jag inte bara råkat bli vänsterhänt och gay, jag har också blivit det lilla undantaget vars cancer i tidigt stadium visst spridit sig – vilket per definition gör det till ett sent stadium. I fredags fick jag min första cytostatika i form av sex timmars dropp, vilket ska upprepas tre gånger till med tre veckors mellanrum och sedan toppas av fem veckors strålbehandling runt min födelsedag i juli. Sitter nu här, skakig av de första cellgifterna och röd i ansiktet av kortison. Räknar med en episk skitvår.

Jag är så ledsen när jag skriver det här. Inte bara för allt som cancern för med sig i mitt privatliv (hej dödsångest), utan också för att den stulit min efterlängtade bokrelease. ”Kan jag göra något?” frågar många och det kanske låter som ett världsfrånvänt svar, men: Läs gärna Ljudet av fötter. Meddela världen, eller mig, om den får er att skratta eller gråta (hoppas både och). Det skulle göra mig glad om den får spridning, även om jag själv inte kommer att vara i form att sprida den. Det här är ju Monikas vår.