För någon vecka sedan var jag inbjuden till Högdalens bibliotek, där jag under gemytliga former blev tillbörligen presenterad och intervjuad och fick möta läsare och läsfrämjare. En av läsfrämjarna, händelsevis den som kanske lobbat mest för att jag skulle komma, fick obönhörliga förhinder och kunde alltså inte ställa alla frågor hon planerat. Därför kommer de här, som ett blogginlägg!
1. Du har sagt att Monika-sviten är viktigare för dig än andra böcker du skrivit. Känns det likadant med det nu när del 2 kommer? Och när kommer del 3?
Ja, det känns fortfarande så! Jag ser det knappt som tre böcker, eftersom det är en enda lång berättelse, och nu känns det som om mittendelen är utkrystad. Del 3 kommer i vår.
1.b Är du nöjd med gensvaret på den, från läsare och recensenter? Förstår de den rätt, på det stora hela?
Det är lätt att svara ja på den frågan, när recensionerna varit så översvallande! Jag är verkligen smickrad och tagen av hur mycket folk tyckt om Monika, och det gläder mig särskilt när de talar om henne som en existerande person, en vän som de bryr sig om. Det är nästan det viktigaste för mig.
Några gånger har jag också märkt att recensenter uppfattat ytterligare aspekter av vad jag velat göra. I SvD beskrev DN:s bokrecensent Lotta Olsson Ljudet av fötter som ”en långt större historia [än bara en bok om ofrivillig barnlöshet], med barn och föräldraskap som ett nav”. Och i recensionen av Andra Monikabok skrev Bodil Juggas i Dala-Demokraten så här: ”Romanerna är Monikas egen, haltande, skapelseberättelse. Men handlar också om berättarskapandet i sig. Hur människan skapar berättelser, och hur berättelserna skapar människan.” Jag blir förstås väldigt glad av omdömen som ”går under huden, det går inte att värja sig eller förbli oberörd” (Expressen) eller ”läsvärt på riktigt” (Barometern) men det spritter i mig lite extra när jag läser analyser som snuddar vid mina intentioner när jag skrev Monikasviten.
Huruvida den första boken blivit rätt förstådd är nästan svårt att svara på, eftersom det bara är första delen och de som velat tolka den inte haft mer än en tredjedel av berättelsen. Många har analyserat Ljudet av fötter som om jag berättar ”kvinnohistoria” och att jag velat skildra ”kvinnors villkor genom historien” – och det är ju jättefint att de läser boken så, men det var inte direkt min avsikt med Monikasviten. Visst var det en av alla tankar jag fick, eller ”trådar” som jag brukar se det som, när jag skrev böckerna, men inte alls huvudtemat ur mitt perspektiv. Det blir spännande att se vad som skrivs efter att den tredje boken kommit ut!
2. Jag tycker ofta dina böcker känns väldigt filmiska, kommer det inte nån filmatisering snart? En stadsvandring med Lövestam-tema skulle också vara roligt btw.
Det är bortom min kontroll. Som författare är det bara att hoppas att någon vill köpa filmrättigheterna (aka att ens agent lyckas sälja filmrättigheterna) och sedan att det faktiskt blir en film av det (vilket det sällan blir även om man sålt rättigheterna). Det har funnits intresse för att filmatisera mina böcker, särskilt i Frankrike, men än så länge har det inte blivit något konkret.
En stadsvandring låter också kul! Men var? Mina böcker råkar ju utspela sig i Tierp, Fryksdalen i Värmland, Stockholm, Östersund (Lugnvik), Sveg, Arvidsjaur, Nattavaara och norra samt södra Stockholms skärgård. Även ett par avstickare i Göteborg och Jönköping. Det får kanske bli en tågluff?
3. Över till nåt annat, vad betyder bibliotek för dig? Eller vad har det betytt tidigare?
Utan bibliotek hade min barndom varit betydligt torftigare! Som bokslukare i mellanstadieåldern gick jag upp till Sigtunastiftelsens bibliotek, som låg bara ett par minuter från mitt hem, och lånade högvis med böcker åt gången. Och när vi ibland åkte till Uppsala var det givet att gå till biblioteket, för att bland annat låna sagosamlingar som inte fanns på Sigtunastiftelsen. Det hade helt enkelt inte gått att tillfredsställa mitt läsbehov utan bibliotek, och av alla platser utanför hemmet (skola, kyrka, sporthall etc) var biblioteket den plats jag kände mig mest hemma på.
4. Om man inte läst dig tidigare, vilken bok skulle du rekommendera? (Jag tycker inte Första Monikabok, för det var kul att ha läst En stark nolla innan, iom att många figurer i romanerna är med i andra böcker och det var så även med dem.)
Jag håller med dig – visserligen tror jag att det går utmärkt att läsa Monikaböckerna utan att först ha läst något annat av mig, men det finns några blinkningar till tidigare böcker som jag hoppas ger en kick till dem som läst dem först. Vilken man ska börja med beror såklart på vilken sorts böcker man tycker om, men generellt brukar jag tipsa om att läsa Hjärta av jazz först.
Det är roligt att du säger att du fick behållning av att ha läst En stark nolla innan du började läsa Monikaböckerna! En stark nolla utspelar sig samtidigt med Bära och Brista (Andra Monikabok), så jag skulle faktiskt föreslå ordningen Ljudet av fötter (Första Monikabok), En stark nolla (ungdomsbok med Monikas granne Texas som huvudperson), Bära och brista (Andra Monikabok), Nu Levande (Tredje Monikabok) om man vill läsa allt om Monika och Texas.
5. Vad kommer det för grammatikbok härnäst?
Vet ej! Men jag håller på med några olika saker. Kanske blir det en uppföljare till Handbok för språkpoliser, eftersom det finns så många fler språkliga egenheter (eller som språkpolisen skulle säga: fel) att skriva om. Exempel på kapitelrubriker som står i utkastet till en uppföljare är ”även fast”, ”samma” i stället för ”lika”, ”varav” i stället för ”varför” och ”motivering eller motivation”.
6. Kan du berätta nåt om internationellt gensvar? Kommer Monika-sviten att översättas? (Jag vill gärna ha den på franska❤️)
Det är svårt att säga något alls om det, eftersom de utländska förlagen inte vill läsa förrän de fått alla delarna. Den tredje delen har inte gått igenom korret i Sverige, så inga utländska förlag har fått hela det slutgiltiga manuset än. Men jag har hört att det finns intresse. I övrigt är senaste nytt på den internationella sidan att Hjärta av jazz just blivit såld till Ryssland!
Sara Lövestam 