Sara Lövestams julklappsguide

Känns det svårt att välja vilken bok du ska ge bort till vem i år? Ingen fara, jag har precis ägnat min morgon åt att författa följande guide. Välj det av de fem lila startfälten som bäst stämmer överens med mottagaren, och låt dig lotsas till den perfekta julklappsboken!

guide2014

Den här författaren skulle baka ett pepparkakshus – du kan aldrig gissa vad hon gjorde!*

Jag gör pepparkakshus varje november, och aldrig den enklaste varianten. Men årets bygge har blivit extra känslosamt. Efter fyra romaner och en grammatikbok har mitt författarskap börjat bära sig tillräckligt för att jag ska kunna ägna våren åt att bara skriva, och kanske var det vad mitt undermedvetna ville fira när idén slog mig.

maskin1

Gamla skrivmaskiner har en fantastisk mekanik och är avgjort tjusiga. Jag har två stycken hemma, de är över hundra år gamla och kommer att fungera i hundra år till. Ibland knackar jag på tangenterna bara för att få höra det bekanta ljudet av gamla metalltyper och nya ord, och ibland tänker jag på barn som växer upp idag utan att förstå vad det är som låter när Kalle och Musse äter majs på julafton.

2014-12-07 10.05.11

Att bli författare och att skriva böcker kräver stora mängder tålamod, för allt från att utveckla sitt skriftspråk och ta sig in i branschen till att färdigställa en roman från idé till färdig bok. Även ett pepparkaksbygge kräver tålamod, särskilt ett med kristyr som ska stå för sig själv. Tangenterna och typarmarna krävde en viss konsistens på kristyren och flera omgångar väntetid medan de stelnade. På den här bilden stelnar en tangentrad för att nästa rad ska kunna sättas nästa dag.

maskin5

Inuti huset bor en viss fröken Bokstav. Hon skriver på det banbrytande verket ”Tomten och bocken – en roman om dem som blev kvar” (med den planerade uppföljaren ”Grisens skuld”). Utkastet till första kapitlet är också i färd med att renskrivas på själva skrivmaskinen.

2014-12-07 08.50.47

maskin4

Apropå jul. Jag har inga planerade signeringar inför jul i bokhandeln, men är medveten om att Grejen med verb är den ultimata julklappen till alla som gillar språk. Därför erbjuder jag mig härmed att signera böcker efter sändningen av Lantzkampen nu på fredag (12 december) på Bio Rio i Stockholm. Tar ni med en bok så tar jag med – inte en skrivmaskin – men väl en penna och min vänsterhand. För den som vill titta på programmet är det gratis entré!

maskin3

maskin2

*Jag ska bara göra clickbaitrubriker från och med nu. Har kommit fram till att det är en konstform i sig.

Gingerbread typewriter (Or: What this novelist put a lot of hours into instead of writing novels)

I always make a gingerbread house for Christmas, and I never do it the easy way. But this year was special even for me. I have now released four novels and one grammar book, and for the first time I’m not depending on the salary from my teaching job. I love teaching, but I always knew I was going to be a novelist, and in January 2015 I’ll start living that dream to the fullest (at least for one semester). It’s a big step for me, and I think it inspired me to do something writing-oriented this year.

maskin1

I love old typewriters. I have two of them in my house, they are a hundred years old and they will keep working for a hundred years after this computer breaks down.

2014-12-07 10.05.11

The keys in my typewriter include the Swedish vowels, since I’m Swedish (hence my poorly written English – I’m a Swedish novelist, I write in Swedish and this blog is usually Swedish, I just didn’t want to keep my gingerbread house from the world). The order of Å, Ä and Ö is the same as in old time typewriters, but different from the modern day computers and typewriters where they are located next to P and L.

maskin7liten

maskin3

maskin2

So, who lives in this house? It’s ”Miss Letter”, or in Swedish ”Fröken Bokstav”. If you look closely, you’ll see her by her desk, working on her new novel. Don’t disturb her! She has been spending far to many hours on building a gingerbread house and is now behind schedule.

2014-12-07 08.50.47

Hej tvivel. Vi möts igen.

Det händer varenda gång.

Jag skriver en bok och känner mig (ofta) briljant medan jag gör det. Det går alltid trögt, men jag har alltid förtröstan i min idé och i att orden ska komma. Det känns utmärkt. När jag skriver sista ordet har jag fortfarande känslan av magi. Utan den hade det inte gått att skriva böcker.

Sedan blir den klar, och jag drabbas omedelbart av tvivel. Vad är det jag har skrivit, är det inte i själva verket skit? Det har hänt efter varenda en av mina böcker, och den saken är till tröst när det kommer. Det är dessutom en drivkraft, för om det jag nyss skrev är skräp så kan jag tveklöst skriva något bättre. Jag kastar mig genast på nästa projekt och tränger undan minnena av skiten jag nyss tyckte var strålande.

Tills förlaget har läst manuset, och idisslandet vi kallar ”redigering” tar fart. I början av min författarkarriär var både förläggare och redaktör översvallande kring manusets förtjänster för att mjuka upp mig inför redigeringen, nu säger de ungefär ”som vanligt är det fina personporträtt och psykologiskt gripande, här är det jag tänkte på”, och så diskuterar vi manuset som om det inte var magiskt över huvud taget. Och jag känner, ju mer vi dissekerar det, att detta är 400 000 tecken utan minsta mening. Varför vill de ge ut detta?

En process som i stort består av att flytta de kommatecken som min redaktör vill att jag ska flytta bryts ibland av enstaka stunder då jag faktiskt dras med i mitt eget manus. ”Det här är kanske inte jättejättedåligt!” hinner jag tänka innan jag sjunker tillbaka i misstron och frågorna: Är det någon som ens kommer att förstå vad jag ville med detta? Är det inte för tjorvigt, för enkelt, för mycket dialog, för många perspektiv, för få komponenter, för tråkigt? ”Nu tycker jag att det känns bra”, säger redaktören och jag letar ironi i hennes röst.

Och plötsligt en dag surfar jag in på nätet och ser att boken ligger där. Det är flera månader kvar, men den har redan fått sin plats i cyberspace och man kan förhandsboka den om man vill. VÄNTA NU, skriker mitt inre och jag känner att jag inte alls är klar, inte över huvud taget, jag vet ju knappt vad jag har skrivit! (För att jag har glömt det, för att jag nu skriver på en bok som ska komma ut ett år efter den här.)

Det händer varenda gång, och jag klamrar mig fast vid det. Mitt jobb är att skriva bokmanus och sedan drabbas av tvivel. Förlagets jobb är att bedöma om boken är färdig, strunta i mitt tvivel och publicera böckerna medan jag jobbar på något som redan känns mycket, mycket bättre.

Här är i alla fall den där boken jag snackar om: http://www.piratforlaget.se/bocker/sanning-med-modifikation/

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.

Återvinning!

Det är möjligt att du sitter och har tråkigt. I så fall kan jag rekommendera följande gamla blogginlägg (skrivna mellan 2009 och 2013) som jag tycker förtjänar ett andra liv.

https://saralovestam.se/2011/06/24/det-grundlaggande-i-att-ligga-med-andra-manniskors-bilar/

https://saralovestam.se/2009/09/29/om-jag-hade-en-attackflata/

https://saralovestam.se/2013/04/13/livet-och-livet/

https://saralovestam.se/2013/02/03/heterovarlden-we-give-you-hanky-codes/

https://saralovestam.se/2013/01/22/vuxenlekar/

https://saralovestam.se/2011/05/08/vagen-till-snygga-sommarben/

https://saralovestam.se/2009/11/03/aktenskapets-fordelar-och-nackdelar/

Till mina ex: Det är inte ni, det är jag.

Tur man inte vunnit Augustpriset.

Jag har nämligen ganska många ex. Varje relation hade en särskild känsla, och när jag ser tillbaka på den har den en aura i en egen färg. Varje relation lärde mig något. Att man inte blir heterosexuell bara för att man blir ihop med någon av motsatt kön. Att man inte kan förändra någon genom att utplåna sig själv. Att man inte kan ”känna fel”. Att det inte räcker med att vilja hjälpa någon, för att bli ihop. Att ord kan göra riktigt ont. Att man kan vilja dö.

Att det finns en fin gräns mellan ärlighet och okänslighet. Att aggression är ett varningstecken. Att cool inte trumfar trygg. Att det inte ”bara är kärlek” om man själv inte gått med på polyamori. Att man kan vara fel person att älska. Att det man attraheras av bara finns i ens hjärna. Att ord kan byta budskap mellan mun och öra. Att jag inte är värd något. Att jag är värd något. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt feminint i mig. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt maskulint i mig. Att jag är snygg men går för sällan på museum. Att det är sällsynt att bli älskad för allt man är.

Jag har känt mycket under de senaste femton-tjugo åren. Kastat mig in i relationer som jag ibland inte ens trott på själv, för att jag känt att jag ändå måste, för det fanns något i dem som jag behövde. Det känns som om jag kan allt om otrohet, tvehågsenhet, halvhjärtad kärlek, helhjärtad kärlek, kärlek som förgör en, svek, förhoppningar, trasighet, svartsjuka och uppbrott, uppbrott, uppbrott. Allt använder jag i mina romaner. Det är min bank av känslor och mekanismer som jag känner till för att jag har levt dem.

En gång använde jag till och med en specifik erfarenhet. Den har fått okända människor att mejla mig och fråga: Du har varit med om det här själv va? Den har fått besökare på bokmässan att ställa sig i min signeringskö bara för att få skälla ut mig: Hur kunde hon göra så? Du är författaren, du hade makten att hindra henne! Det var en verklig känsla baserad på en verklig relation.

Men det var inte om henne jag skrev. Jag plockar från allt jag ser, upplever och hör, och så gör de flesta författare. En stark känsla från ett förhållande, en samhörighet från ett annat förhållande och en kappa från ett tredje. En frisyr från tjejen i t-banespärren, ett skratt från en kollega, en omständighet från min barndom, en förälder från min sambos barndom och ett möte som jag hörde om när ett telefonsamtal läckte på bussen. Tillsammans blir det en ny känsla, precis som mina relationer har alla mina böcker en aura. Den hade varit blekare om jag inte hade levt.

Tur man inte vunnit Augustpriset, skrev jag först men det är nog en förenkling. Tur man inte vunnit Augustpriset och har ex som blir intervjuade i kulturtidskrifter. Har en känsla av att samtliga skulle kunna hitta personer i mina romaner som de kunde ”komma ut” som.

Och ha gruvligt fel.

Inlägget publicerades först i min blogg på Litteraturmagazinet. Det är en kommentar på den nyväckta frågan om vem som egentligen är Hugo Rask.

det finns ju rättvisa

Det finns en mekanism som går igen i allt jag läser idag. Den handlar om något vi lär oss för att vi är människor och lever i ett samhälle. (Jag tror i alla fall att det är därför. Man ska dock vara försiktig med att tro att ens eget samhälle är universellt.) Det handlar om vad nästan alla lär sig när vi växer upp: Det finns rättvisa.

I mitt fall såg rättvisan ut så här:

– Jag och mina syskon fick lika mycket, när mamma skar upp ett paket Blåvitt vaniljglass i tre lika delar.
– Jag fick höjd månadspeng för att jag kunde visa upp en budget där det framgick vad jag behövde.
– Om man inte åt upp maten, fick man ingen efterrätt.
– När jag började dela ut lokaltidningen, fick jag mer pengar att röra mig med.
– Om vi följde med pappa ut och plockade bär, kunde vi sälja dem och få pengar.
Och kanske framför allt:
– När man gjorde något bra, hände något bra.
– När man var lat och egoistisk, blev det jobbigt.

Det här satte sig som en känsla. Jag tror att det gjorde det hos de flesta. Det är därför det är så svårt att begripa att det bara är en konstruktion.

Inte bara en konstruktion då. Om man till exempel hamnade på en öde ö, skulle man ha större chans att klara sig om man byggde ett vindskydd och harpunerade en krabba, än om man lade sig bekvämt i en lagun och flöt.

Men i stort, en konstruktion. En fråga om chanser, snarare än naturlagar. Världen är en så orättvis plats, att om det verkligen fanns rättvisa skulle den inte finnas. Jag tänker på det ibland när jag råkar trampa på en skalbagge, som inte gjort något annat än att tulta runt i gräset. Man kan bli sjuk, man kan bli påkörd, blixten kan slå ned, och orättvisan är ibland större än den sortens slump. Vi har tv och internet, vi har sett att folk dör i ebola (men inte hjälparbetarna från Europa och USA, som får specialvård) och vet kanske rentav att kriget i Kongo beror på att vi vill köpa nya mobiltelefoner. Vi vet att världen är orättvis, och det faktum att den är orättvis är ändå så i grunden konstigt att vi inte klarar av det.

Vi vet ju att man lyckas om man bara kämpar lite. Man får vad man förtjänar. Som man bäddar får man ligga. Det sitter i vår ryggmärg.

Så när man ser en tiggare, är det inte bara skönare att tänka att det nog är något fuffens. Det är inte bara tilltalande för självbilden att man säkert skulle sponsra organiserad brottslighet / missbruk om man gav. Det är inte bara ”osannolikt” att hon kan ha en mobiltelefon och samtidigt vara så fattig som hon säger. Nej, det går dessutom emot hela mönstret.

För om hon hade jobbat hårt, hade hon inte hamnat där. Vi vet det, för vi har lärt oss det, för vi lärde oss redan som treåringar att den som inte äter broccolin inte heller får någon marängswiss.

I vissa länder är tanken inbyggd i systemet och kallas karma. De har löst tankenöten ”världens orättvisa” med teorin att den som föds till olycka gjorde något dåligt i sitt förra liv. Jag förstår dem, för det är en oemotståndlig tanke.

Det är en fullkomlig och logisk tanke. Den funkar på andra (om han inte hade skolkat i nian hade han också kunnat göra karriär), på oss själva (jag förtjänar det här skatteavdraget för jag har jobbat så hårt) och det funkar väldigt bra som besvärjelse för att slippa vara rädd (hon fick cancer, men hon tränade ju aldrig och jag tränar ju flera gånger i veckan, så jag behöver inte vara orolig).

Den funkar utmärkt på hela folkmängder: Om de inte hade krigat med varann där borta så hade de inte behövt fly. Skyll er själva, om ni är så bråkiga.

Och den funkar när man vill trycka ner sin partner. En hashtag som trendar just nu på Twitter är #whyistayed, där personer som varit offer i förhållanden med fysisk och/eller psykisk misshandel berättar varför de stannade i relationen. En återkommande förklaring är: Jag trodde att jag förtjänade det.

Jag har själv varit i ett förhållande som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag minns argumentet: ”Om du inte hade varit så svag/manipulativ/dålig på att skära tomater på rätt sätt/idiotisk/dålig på att hänga tvätt så hade jag inte behövt göra så här mot dig.” Och förklaringsmodellen, hur skev den än är när man tänker på saken efteråt, landar på ett väldigt bekant ställe. Det är klart, att om jag inte hade förtjänat det här så hade det inte hänt. Det finns ju rättvisa.

Och så finns det inte rättvisa.

Den finns bara så länge samtliga inblandade anstränger sig för att skapa den. Om ens då.

Världen är så orättvis, att om vi gjorde en graf över hur orättvis den var, skulle den vara ett lodrätt streck.

Jag förstår, så här i valtider, att jag borde avsluta en så här pass lång text med att uppmana folk till att rösta på något parti. (Och jo, det finns ju partier som är mer inne på tanken att rätta till orättvisor, rösta gärna på sådana om du tycker att det är poängen med att ha ett samhälle.) Men egentligen ville jag bara säga att världen är orättvis, för jag behöver höra det igen och igen.

Världen är orättvis.

Jag har haft tur.

Där är min utgångspunkt.

lite om min rädsla

Den 30 augusti är det en antirasistisk demonstration i Stockholm. När jag såg att det var just den 30:e, drog jag en lättnadens suck. Jag är inte hemma den dagen, jag ska sitta i en panel på Örebro Pride och diskutera skolans värdegrund.

Varför jag blev lättad? För att jag är feg, och för att jag inte vill vara feg.

Jag är feg, eller kanske mest rädd. Problemet är att sakerna jag är rädd för anfaller från flera håll.

Jag är rädd för fascism. Hur den griper tag i folk och sprider sig med hjälp av andras tystnad. Hur den använder rädsla för att mobilisera mot andra människor, oftast de som redan är svagast. För samhällets del är jag rädd att rasism bagatelliseras och normaliseras, att luddiga formuleringar om kulturskillnader motiverar först diskriminering, sedan övergrepp, sedan grova brott mot de mänskliga rättigheterna, i en normaliseringsprocess som alltför få hinner märka förrän det är för sent (och många inte ens då). Det vore inte första gången i mänsklighetens historia. Det vore inte ens tionde.

För min personliga del är jag rädd för att min tillvaro, med en flickvän som jag älskar och ett samhälle där jag får älska henne, bara ska vara en parentes i en i övrigt skoningslöst homofobisk berättelse om mänskligheten.

Jag är rädd för att det ska börja med att våra rättigheter tas ifrån oss, med samma argument som användes för att motverka att vi fick dem. Först tar de bort rätten till att prövas för adoption (fascismen lyssnar inte på undersökningar som visar att våra barn mår bra, den vädjar till majoritetens ”sunda förnuft”, dvs känslan av att det bara är man själv som är normal), sedan rätten att gifta oss, sedan börjar de justera hetslagstiftningen och där någonstans kommer folk att börja prata om ”hbt-propaganda”, fast inte i meningar som handlar om hur puckat Ryssland är utan i meningar som vid det laget låter normala i andras öron. Vi är inte immuna mot fascistisk propaganda, det finns alltid en del av våra hjärnor som tycker att den, rätt förpackad, smakar som godis. Min största skräck handlar om att så många tror att vi är immuna.

En annan sak jag är rädd för, är alla som inte gör något. Jag vet inte vad de tänker, och eftersom jag själv inte gör särskilt mycket är det ingen som vet vad jag tänker heller. Jag vet att de stannar hemma från demonstrationerna, men jag vet inte vad de tänker. Tänker de, som jag: ”Vi har tur att det finns så många som orkar ta kampen, som vågar gå ut på gatorna även när det är farligt, som ser vad det är som händer”? Eller tänker de, som i en del kommentarer jag sett på nätet: ”Det är bara extremister som är dumma nog att gå ut och protestera mot nazister. Vi normala människor, som lever anständiga liv och knegar på, vi har inget att vara rädda för.”

Det är det som är fascismens godis. Att du inte har något att vara rädd för, så länge du är anständig.

Medan anständighetens gräns, så himla svår att se med blotta ögat, blir allt snävare.

Allt detta talar för att jag måste gå ut och demonstrera. Jag borde sätta min kropp på rätt sida snöret, för bortom internet är vi en kropp per person, och den har vi (så länge vi fortfarande har mänskliga rättigheter) oinskränkt rätt till. Så varför är jag så lättad över att inte vara i Stockholm på lördag?

En anledning är enkel: för att det är läskiga människor man protesterar mot. Det är i många fall empatistörda människor, i andra fall hjärntvättade eller desperata människor som tror att de funnit den mest fantastiska lösning på samhällets problem, och som är beredda att offra andra människors liv för den. I andra fall är det empatiska, schyssta människor, som skulle kunna karaktäriseras som ”vanliga killar och tjejer”, och som helt enkelt tilltalats av fascismens mer lockande sidor och tar texter som den här som skrämselpropaganda. När jag skriver det här hoppas jag att det är skrämselpropaganda. Jag hoppas att jag har fel, även om historien talar starkt emot det. Men i alla fall: Jag är rädd för att möta en så farlig politisk rörelse som den organiserade nazismen. De mördar folk. Jag tycker det känns läskigt.

Det sjuka är att jag numera även är rädd för vad polisen ska göra. Jag har inte varit med under polisens mer våldsamma ingripanden, och jag vet inte vad som stämmer och inte, även om jag har svårt att inte lita på Lukas Moodyson. Men egentligen räcker det med det här: Jag har inte läst ett enda uttalande från polisen, som säger ”fredliga demonstranter riskerar inte att drabbas av polisvåld”. Jag har, när jag tänker efter, inte sett några uttalanden som ens antyder att polisen förstår att vi som känner att vi måste markera mot fascismen är vanliga människor som känner för demokrati. Vilket tar mig till det sista jag är rädd för.

Jag är rädd för att bli betraktad som en vänsterextremist. Jag känner mig inte som en sådan. Jag känner mig bara skraj för vad som händer i det här landet och den här världsdelen. Jag tror inte att vi är immuna mot fascism, nazism eller andra ideologier som matar oss med komplimanger, löften och förakt. Gör det mig till en extremist, om jag reagerar på dem? När jag går på en antirasistisk demonstration, visar jag då att detta är en folklig demonstration, en som varje anständig människa åtminstone borde överväga att gå till? Eller blir jag en extremist, som inte längre kan uttala sig utan att viftas bort som ideologiskt skruvad? Är det så att bara de tysta människorna, i samhällets ögon, är objektiva och vettiga? När den tanken har gått ett par varv i mitt huvud, inser jag något om min rädsla.

Den är befogad.

utdrag ur mitt huvud

Det fanns en tid när allt jag tänkte på hamnade i den här bloggen. Nu skaver tankarna mest omkring där inne, och jag tycker hela tiden att jag inte har tänkt klart, så det blir inget förrän funderingarna plötsligt ockuperar en roman som jag trodde skulle kretsa kring något annat.

Några saker som jag tänker mycket på för tillfället:

Destruktiva beteenden som leder till onda cirklar som människor har svårt att stå emot. Kemiska substansers kidnappning av viljan. Läser i timmar om missbruk, framför allt heroinmissbruk. Långa diskussionstrådar och hela bloggar, från början till slut, av dem som fastnat. Vad är viljan, hur stark är den och hur lätt kan den manipuleras av ett fysiskt behov? Hur vet man om man bara vill vilja, och om viljan ändrar sig på grund av abstinens, är det inte ens egen vilja längre då? Vad flyr man ifrån, och vad flyr man ifrån när man inte vill erkänna att man flyr? Hur långt kan ett självbedrägeri gå, och hur djupt kan man sjunka efter att man trott att man nått botten?

Privilegierade positioner och hur de påverkar oss. Jag visste inte vad pickaninnies var, när debatten om Lilla Hjärtat blossade upp för ett par år sedan. Inte för att jag är ond eller har något som helst uppsåt att förtrycka någon, utan för att jag aldrig har behövt veta. Det tog mig dessutom minst två debattartiklar och ett blogginlägg att faktiskt förstå vad det handlade om. På samma sätt är det antagligen svårt för en heterosexuell person att förstå att jag som homosexuell utgår från ett subtilt underläge i fler situationer än hen tror. Det är antagligen svårt för en man att förstå att jag som kvinna kan uppfatta en illa riktad komplimang som en värdering, eller att något han gör en enda gång för mig är en del i ett mönster. Allt jag upplevt som lesbisk kvinna kan antagligen ha samlats i min kropp som en erfarenhet som han inte kan nå, och därför inte förstå, och där sitter vi i våra positioner, som vi visserligen återskapar men som vi samtidigt har placerats i. Försöker vi ta ett steg utanför vår privilegierade position, blir vi sårbara och klumpiga. Vi säger fel saker och får skit som vi inte tycker att vi förtjänar, och som vi kanske inte förtjänar, men som avsändaren verkligen behöver uttrycka. Kanske blir vi skrämda tillbaka till vår ursprungsposition, för den var enklare. Kanske är det alla pedagoger ibland oss som gör att vi ändå försöker igen.

Sånt tänker jag på. Om jag faktiskt hittar något vettigt att förmedla på dessa teman, så kommer det på bloggen, höll jag på att säga, men det stämmer inte riktigt. Antagligen blir ni tvungna att helt enkelt läsa alla mina romaner.

ring så kallpratar vi

Jag och Coachen råkar lyssna på Ring så spelar vi. Vi har fått veta allt om Sandön i Umeå skärgård (det är soligt, det är Umeå skärgårds största ö, det tar 40 minuter att ta sig dit från inringarens hem, hon fixar med huset, det är inte förfallet men det finns alltid något att göra, det ligger nära havsbadet) och nu pratas det med en kvinna som ligger i badet.

– Hur varmt är det?
– Trettiosju grader ungefär.
– Lite över kroppstemperatur där ja. Är det något du gör varje dag?
– Nej, varje lördag.
– Är det badkar, eller?
– Ja.
– Är det inomhus då?
– Ja precis, inomhus.

Jag: Han är fantastisk. Hur orkar han ställa den här typen av frågor ett helt program? Det är som att gå på mingel med nya grannar, över telefon, i en hel timme.
Coachen: Om jag jobbade där skulle jag ställa andra frågor.
Jag: Jag med. Typ ”Tror du på spöken?” Eller ”Om du var tvungen att ligga med antingen din mamma eller din pappa, vem skulle du välja och varför?” ”Om du dog nu, vad skulle du vilja att det stod på din gravsten?”
Coachen: Nja … jag tänkte mer på sånt som ”Har du några husdjur?”
Jag: Det är därför du är mingeldrottningen av oss två.

När man vuxit upp i Svenska Kyrkan

Jag och Christoffer Carlsson har varit på Onsdagsklubben i Västervik och pratat om våra böcker. Som tack har vi fått lokalt stöpta ljus. Dagen efter möter Christoffer mig vid hotellfrukosten.

Han: Du, förresten! Jag har ditt ljus!
Jag: Åh. Vad fint sagt.
Han: Va? I alla fall, jag tar det i handen sen. Så får du det.
Jag: Du har mitt ljus och tar det i handen? Det låter som något man skulle sjunga i kyrkans miniorer. För du mitt ljus genom mörkret också?
Han: Va, näe … men jag för det genom receptionen.
Jag: (nynnar) Jag har ditt ljus, jag tar det i handen. När natten sänker sig, har jag ditt ljuuus…
Han: Okej. Vi ses om en kvart då.

Lärarna utklädda till lodisar för en dag

Idag har det varit uteliggartisdag i lärarrummet. Männen har klätt sig i trasiga jeans och kvinnorna har låtsats sälja sina kroppar.

För några veckor sedan låg en Situation Stockholm i lunchrummet. Tidningen säljs av hemlösa och uppmärksammar ofta hemlöshetens problematik.

– Vi skojade på apt-mötet om att vi på lärarrummet borde göra något liknade och beslutade att tisdagen veckan därpå skulle vara uteliggartisdag, för att utmana våra egna gränser, utmana arbetsrollerna, säger skolans uppdragsledare, Knut Malmborg.

Var det många kom klädde sig annorlunda i morse?

– Det var stor entusiasm på mejlen inför uteliggartisdagen. Men det var lite färre som gick hela vägen, kanske sex, sju personer. Studievägledaren Martin Herman kom i en smutsig pyjamas som han hittat i en container. Andra var lite diskretare och hade till exempel struntat i att tvätta håret. Det var stor munterhet på morgonmötet. Vi hade ett studiebesök på lärarrummet, och många av dem höjde på ögonbrynen, säger Lisen Löfvenberg, som var klädd i nätstrumpbyxor och en sliten jeansjacka.

Någon lärare som gick till lektionen utklädd?

– Tror inte det.

Kommer uteliggartisdag att vara något återkommande?

– Tror inte det. Nu talar vi om att ha ett fantasytema och klä ut oss till alvar och vättar. Under en period hade vi färgtema en dag i veckan. När alla regnbågens färger var uttömda gick vi över till blommigt och randigt. Det har varit olika hyss genom åren på skolan.

Ungefär så här smaklös tycker jag att den här artikeln var. Kan tänka mig att uppsåtet var gott, för det är ofta det. Kan tänka mig att det rentav fanns en genuin vilja att ifrågasätta könsroller genom denna ”happening”, men namnet på dagen, beskrivningarna, okunskapen, ordvalen! Hyss? Munterhet? Kompensera exempelvis genom att göra ett seriöst reportage om transfobi!

Jag önskar att jag var ingenjör…

…men det är jag inte. Så nu ska jag göra som alla människor som kommer fram till mig och vill att jag skriver deras livs historia: Lämna min idé vidare och hoppas att någon kompetent människa nappar. För jag vill verkligen ha de här sakerna.

1. Uggleholk med webbkamera som drivs av solceller. (Det är alltså det där sista som behövs, holkar med kameror finns redan.) Jag skulle sitta och titta på min uggla hela tiden.

2. Knapp för nattliga idéer. Knappen skulle sitta fäst vid sänggaveln. När man håller in den spelar den in, när man släpper slutar den spela in. Den är försedd med 1) en usb-utgång, 2) en knapp (det är lite själva grejen) och 3) ett fäste så att man kan haka av den när man kopplar in den i datorn. Den har inget annat, framför allt inte en skärm som lyser en i ögonen, en on-knapp som man inte hittar i mörkret eller en meny som stör ens idéer.

3. En app som kan identifiera insekter. Den är uppbyggd som tjugo frågor ungefär, börjar med att fråga om man söker en skalbagge/fjäril/slända, fortsätter med längd och tjocklek och går senare in på mer specifika frågor som ”har den böjda känselspröt?”. Det är en app som skulle ha besparat mig en hel del googling igår kväll. Jag lyckades till slut identifiera lövträdlöparen som attackerade mig (nåja) i går, men jag vet fortfarande inte vad det här är:

arter 1

Över huvud taget vill jag ha mer vettiga appar. Vad tror ni kommer upp i appaffären när man söker på ”insekter” (eller ”bugs”)? Jo, en massa spel där man kan döda animerade skalbaggar. Om man söker efter fjärilar? Bakgrundsbilder till mobilskärmen. Appiversum är som Internet 1994, innan man visste vad man kunde ha det till.

Varsågoda. Idéerna är gratis. Allt jag begär är ett exemplar av varje grej för eget bruk. (Som jämförelse: Allt folk begär, när de vill att jag ska skriva deras livs historia, är hälften av intäkterna.)

 

Saker jag inte visste om att vara publicerad författare innan jag blev publicerad författare, del 1

För några veckor sedan började jag blogga för Litteraturmagazinet om författarskapets vedermödor. Många av inläggen jag skriver där kommer att dyka upp även på denna blogg, men den som vill läsa dem så fort de är skrivna gör bäst i att följa bloggen på Litteraturmagazinet. Nedanstående blogginlägg publicerades där den 7 april.

 

Att vara författare är att formulera snabba sammanfattningar.

”Vad handlar boken om”? var den första frågan jag fick av en journalist, i mitt fall bara minuter efter att det antagits av förlag (mer om det en annan gång). ”Eh”, svarade jag ungefär. ”Ja, den handlar om att vara annorlunda, kan man säga. Att förhålla sig till det som gör en annorlunda i andras ögon liksom.” Journalisten tittade på mig, frågade en gång till som om jag inte hade hört: ”Men vad handlar den om?”

Det tog något halvår att lära mig: Journalisten undrar inte vad som är mitt tema, mitt underliggande grubbleri eller min analys av vad jag har skrivit. Åtminstone inte om hen inte frågar just det. Hen vill veta vem som är huvudpersonen, vad huvudpersonen gör och vad som är historiens konflikt. Helst på en enda utandning.

Fem år senare gör jag det i sömnen. Reducerar min bok till en person och en intrig. Det låter så här:

Udda (2009)
En man med amputationsfetisch möter sträv partikelverbsforskare, vilket kompliceras av mötet med hans väninna, den lesbiska playern Lelle.

I havet finns så många stora fiskar (2011)
En femårig pojke i dysfunktionell familj i Jämtland utsätts för allt större faror, medan en person mitt emot förskolan iakttar från sitt fönster.

Tillbaka till henne (2012)
En bitter brud i nutid hittar fyra prylar från sekelskiftet, som leder henne till rösträttskämpen och lärarinnan Signes liv för hundra år sedan.

Hjärta av jazz (2013)
Den mobbade och musikaliska tonåringen Steffi finner på ålderdomshemmet en vän i åttioplussaren Alvar, som på 40-talet åkte till Stockholm för att bli jazzmusiker.

Grejen med verb (2014)
En underhållande bok om grammatik.

Det är svårt att göra det där. En roman är, när man skriver den, inte ett koncept på 140 tecken. Den är öden och perspektiv som man lever med i månader, kanske år. Den är påhittade personer som man börjar bry sig om, som man drömmer om på nätterna och tolkar världen utifrån när man går på en trottoar eller köper en biljett (om huvudpersonen i min kommande roman skulle sitta på tåget där jag sitter just nu, skulle han tolka märket på min medresenärs laptop som att han i alla fall inte är polis). Man inser fler och fler saker om dem, förstår att den där avlidna kusinen nog betydde mer för ens huvudpersons utveckling i tonåren än man trodde först. Man känner plötsligt att den här boken egentligen handlar om att existera, vad det gör med en människa att bara finnas till hälften, vad det är att finnas för någon annan och vad det är att äga sin verklighet.

Lagom till boksläpp får man helt enkelt släppa det där. Det går inte att börja svamla om att ”äga sin verklighet” och ”finnas till hälften”, för då kommer journalisterna att titta sådär på en.

”Jaha”, kommer de att säga. ”Men vad handlar den om?”

 

stubbskådning

Jag får just nu tio gånger så många förfrågningar om föreläsningar som jag brukar få, vilket innebär väldigt många mejl som jag är rädd att missa, väldigt många ledighetsansökningar från mitt lärarjobb och väldigt många datum att hålla reda på i mobilen. En annan grej är en miss i kommunikationen med min agentur i Spanien. De har betalat min ersättning till fel organisationsnummer (ingens fel) och kan inte rätta till det utan att först få okej från ett tyskt och ett franskt förlag, kreditera fem betalningar och registrera dem igen, men då 2014. På grund av felet har jag fått en påminnelse från Skatteverket om en momsdeklaration jag hade fått veta av min redovisningsfirma att jag inte behövde göra. (På grund av felet kan jag också förlora ganska mycket pengar, om det inte går att rätta till.)

Så ni förstår att det är skönt att vi har en liten tomt, två timmar bort. På den finns det tjugofem fällda träd, som är uppsågade i stubbar och grenar. Mest tall, gran och asp, men även sälg, en, ek och björk. När man stånkar runt där, drar granruskor åt ett håll och bär stubbar åt ett annat, kan man känna så här:

 

IMG_20140405_173442

Kolla, en halvrutten gran ser ut så här i stammen!

2014-04-05 13.38.55

Kolla, jorden! Eller en glad och ganska tjock krokodil!

2014-04-05 13.39.04

Kolla, en missnöjd gubbe med stor näsa och lustig hatt!

Om jag är en fisk. Eller: Vad en sfi-lärare ser

Jag kommer nu att använda en fantastisk text, nyligen spontant inlämnad av en elev, för att den är fantastisk och för att jag tänkte berätta vad det innebär att kunna ett språk. (Jag har frågat eleven om jag får dela med mig av texten.)

en fisk

Jag har visat denna text för ett antal personer (för att den gjorde mig så förtjust) och märkt att många genast ser vad som är fel. En sjuåring med svenska som modersmål kan peka ut ett helt gäng språkfel, en skriftmedveten sjuåring kan också peka ut kommateringsfelen. Fritt vald mobilförsäljare på gatan kan genast säga: ”Det heter inte ‘vad ska göra’, det heter ‘vad ska jag göra’. Det heter inte värför, stopa och kola.”

En språkvetare eller allmänt grammatikintresserad person kan göra en mer avancerad analys av texten. Typ jag, innan jag pluggade språkdidaktik på lärarutbildningen. En sådan analys skulle kunna se ut så här:

Om jag blir plötsligt en fisk. Vad ska göra.

Skribenten sätter punkt efter bisats. Meningen är därför ofullständig.
Satsadverbialet står efter det finita verbet trots att det är en bisats. ”Blir plötsligt” borde vara ”plötsligt blir”.
Huvudsatsen saknar subjekt. Den är därför ofullständig.

Det är som en intresse fråga.

Omotiverat ”som” (om skribenten inte är norrlänning).
Substantivet ”intresse” används som ett adjektiv. Ett alternativ är att skribenten menar ”intressefråga” och det är då fråga om särskrivning.

Och så vidare. Varenda mening går att analysera, och det var vad vi fick göra under ett seminarium på språkdidaktiken. Jag kände mig jätteduktig, för jag hittade väldigt många fel. Men sedan vände läraren på steken: ”Frågan är inte vad som är fel. Frågan är vad som är rätt, och vad som är nästa steg.”

Det är kanske det mest relevanta en person någonsin har sagt, när det gäller språkundervisning. Lyckligtvis (förhoppningsvis) sägs det på varenda kurs i språkdidaktik. Efter utbildning och tio år som sfi-lärare har jag fått en helt annan blick för texter skrivna av personer som håller på och lär sig språket. Den blicken säger så här:

  • Skribenten kan använda svenska i skrift för att uttrycka abstrakta tankar och idéer. Texten är fullt begriplig.
  • Skribenten använder genomgående presens och blandar inte tempus.
  • Skribenten använder infinitiv efter hjälpverb (ska göra, ska undvika). Möjligen är detta mer etablerat vid vissa hjälpverb, eftersom ”ska” oftare än ”vill” följs av verb i infinitiv.
  • Skribenten använder i princip alltid finit verb, och oftast subjekt, även där subjekt och verb endast fyller funktion som platshållare. ”Det är” betyder ingenting men krävs grammatiskt i meningen, precis som ”jag” i många av meningarna.
  • Skribenten skriver på raden (i stället för t.ex. rakt över den), med bokstäver i jämn storlek.
  • Skribenten spetsställer adverbiella bisatser, och visar fyra prov på att bisats följs av verb (fyra prov på en svår grammatisk regel är definitivt mer än en slump). Andra spetsställda bisatser följs dock av subjekt och ibland punkt.
  • Skribenten använder relativa bisatser (t.ex. ”som jag vill”) på ett korrekt sätt, och blandar inte ihop dem med de överordnade satser de ingår i.
  • Skribenten kollar upp stavning och rättar sig själv (se hur ”renara” har ändrats till ”rensar”)
  • Skribenten stavar vanliga ord rätt, och ofta även mer ovanliga/svårstavade som ”plötsligt”. Innebär antingen att hen har lärt sig stavningen på många ord, eller att hen har goda strategier som t.ex. kan involvera användning av lexikon.
  • Skribenten kopplar ihop huvudsatser med konjunktion, utan att blanda ihop ordföljden genom att t.ex. inleda påföljande huvudsats med verb.
  • Skribenten sätter ibland punkt efter ensam bisats, men missar sällan punkt mellan huvudsatser (utan konjunktion), vilket tyder på medvetenhet om att punkter behövs mellan meningar. Efter punkt följer alltid stor bokstav.
  • Skribenten använder retoriska grepp som upprepning.
  • Skribenten har skrivit en relevant rubrik och underskrift, vilka följs respektive föregås av radbyte.
  • Frågor följs av frågetecken, påståenden av punkt. Kommatecken används i samband med längre bisatser och vid uppradning.
  • Skribenten uppvisar viss idiomatik och använder vanliga etablerade fraser som ”till slut” och ”jag gör som jag vill”.
  • Skribenten sätter satsadverbialet före det finita verbet i en bisats (som jag aldrig känna i jordlivet), och missar det i en annan (om jag blir plötsligt en fisk). I huvudsatser sätts satsadverbialet alltid på rätt plats.
  • Skribenten gör egna sammansättningar av substantiv, även om ”jordliv” i det här fallet råkar sammanfalla med ”jordeliv” som betyder något annat. Kan dock inte komma på ett bättre alternativ, som inte förstör det poetiska i ordvalet.
  • Skribenten använder med få undantag obestämd och bestämd form på rätt ställen. Samma sak gäller singular och plural. Även i mer komplexa nominalfraser är bestämdheten rätt, t.ex. ”min korta berättelse” där adjektivet står i bestämd form och substantivet i obestämd, eftersom de följer på ett possessivt pronomen.
  • Skribenten använder även ovanligare prepositioner på rätt sätt (t.ex. vid och mellan)
  • Skribenten använder en hypotetisk möjlighet, som kan läsas som en symbol, för att förmedla en känsla. Skribenten sätter sig också in i ett annat, och i detta fall radikalt annorlunda, perspektiv.

Och så vidare. ”Vad är nästa steg?” undrar kanske den som läst hela vägen, men det har jag inte tänkt gå in på eftersom det här inlägget handlar om att det är svårt att använda ett nytt språk helt korrekt och att man lätt ser ett fel men missar många rätt. Och att det inte räcker med att kunna ett språk, för att kunna lära ut det. (Men nästa steg är att 1) fortsätta jobba på att alltid skriva subjekt i alla satser och 2) identifiera bisatser och se att de hör ihop med sina överordnade satser och inte kan stå som självständiga meningar.)

Fast egentligen skrev jag den här texten för att alla ska fatta vilken fantastisk text min elev har skrivit, och inte fastna på mindre väsentliga saker som hur man stavar till ”skrattar”.

Om jag är en fisk

Om jag plötsligt blir en fisk, vad ska jag göra? Det är en intressant fråga. När någon läser min korta berättelse, får den veta varför jag vill vara en fisk. Sanningen.

Om jag är en fisk, ska jag simma och simma som jag vill, och jag ska simma mellan hav, flod och ocean, utan att någon stoppar eller styr mig. Jag gör som jag vill. Jag ska leva i en annan, ren värld. Inget hat, ingen otrohet, inga krig.

Jag ska känna olika känslor, som jag aldrig kan känna i jordlivet. Om jag är en fisk, ska jag simma vid stora fiskar och rensa dem från småsaker.

Om jag är en fisk skämtar jag med fiskare, eller simmar till stranden och kollar på människor, som solar, skrattar och är kära. Om jag är en fisk ska jag undvika stora fiskar och gömma mig mellan växter. Till slut: Om jag är en fisk, ska jag titta på solnedgången varje dag, och jag ska aldrig, aldrig gå tillbaka till jordlivet.

En Fisk

det kom en present

En påpasslig läsare har passat på (för det är det påpassliga människor gör) att skicka en fantastisk present. ”Har för mig att du bor i Hammarbykvarter och att du tränar – därav presenten.”

bajenmossa

Som ni vet ägnar jag oproportionerligt mycket tid åt att diskutera, motarbeta och skriva sånger om verbfraser på min fritid, medan min sambo tittar på sport i sin grönvita halsduk. En typisk dialog mellan oss kan vara:

– Vi förlorade.
– Förlorade vad?
– Matchen.
– Jaha, vad synd. Har du varit och spelat innebandy?
– Nej, det var Bajen. Jag satt i vardagsrummet. Du skrev.
– Jaha. Vad synd att ni förlorade. Vi, menar jag.
– De borde ha flyttat fram sin mittback.
– Jag håller med. Vad var det för sport?

Man kan säga att denna gåva förenar mina och hennes intressen i en mössa. Inte bara hennes förresten – jag har ju själv varit på en bajenmatch för sjutton. Och diktat om det!

autointervju om ett fascinerande jobb (som är allt utom ”flummigt”)

Inspirerad av kommentarerna till föregående inlägg, tänkte jag härmed svara på frågorna jag själv hittade på angående mitt mindre mediebevakade jobb. Välkomna till (ännu) en autointervju alltså!

Hur blev du sfi-lärare?

Det började med att jag började lära min dåvarande flickvän svenska, och upptäckte att det både var kul och tilltalade mitt språkintresse. Då gick jag en 20-poängskurs (idag skulle den kallas 30-poängskurs) i svenska som andraspråk, där det ingick praktik på sfi. Jag hade redan en massa poäng i svenska, så det var bara att fortsätta bygga på min utbildning tills den motsvarade det mitt jobb krävde. Det innebar fem och ett halvt års studier, för den som undrar, men fem år skulle ha räckt om jag inte hade velat ha en magisterexamen.

Fick du kämpa länge, för att komma in i branschen?

Nja. När jag sökte mitt första sfi-lärarjobb fick jag nej, eftersom de bara sökte behöriga lärare. Jag envisades, och fick till slut komma på en intervju för springvikariat. Sedan var jag inne i branschen, för övrigt på samma företag där jag fortfarande jobbar.

Började du tidigt intressera dig för språk?

Ja, jättetidigt. Men inte alla språk, utan ganska länge bara mitt modersmål. Hur det är uppbyggt, vad ord betyder och kan betyda, sånt som är bra att vara intresserad av när man ska lära ut det.

Hur gör du, när du undervisar? Liksom, planerar du mycket först, eller kör du på inspiration?

Vi har en planering för hela terminen, som gäller hela skolan. Inom de ramarna planerar jag en vecka i taget, och ser till att varje dag ger något inom läsning, lyssning, skrivande och tal. I varje längre lektionspass (4 timmar) lägger jag alltid in en grammatikdel, som jag kopplar till temat och texten vi håller på med. Jag jobbar med samma text i en vecka, ibland längre. Enligt mig är det både slöseri med papper och ineffektivt att ge eleverna text efter text, utan en chans att verkligen förstå den och uppta nya ord i sitt eget ordförråd. Det finns tusen sätt att jobba med en text. Det finns tusen sätt att jobba med ett enda ord, för den delen.

Vad undervisar du om just nu?

Just nu håller vi på med litteratur, och vi har precis varit på biblioteket där alla har lånat lättlästa böcker som de kommer att läsa under ett antal veckor och ha som underlag i en del uppgifter. Grammatiskt fokuserar vi just nu på bestämd och obestämd form (skillnaden mellan en saftig kaka, den saftiga kakan och min saftiga kaka) samt prepositioner i tid (skillnaden mellan i en vecka, på en vecka, under en vecka, om en vecka och för en vecka sedan).

Så himla spännande, jag har också en dröm om att bli lärare, men jag vet att det är svårt … Tror du att man kan bli lärare även om man inte har undervisat som ung?

Ja det tror jag, men du har rätt i att det är svårt. Inte att bli lärare, det är jättelätt eftersom inte många söker till en aslång utbildning som resulterar i ett dåligt betalt yrke med låg status och anpassningar till ständiga politiska utspel. Att lära ut svenska, däremot, är svårt om det inte ligger för en. Hur förklarar du ordet ”däremot” för någon som inte har det i sitt språk? Hur svarar du på frågan ”varför uttalas Kista och kista på olika sätt?”? Vad ger du för respons till eleven som skriver i sitt formella brev ”Min förslag är det som politiker ni måste tänka innan ni ska säljer hyresratt”? Om du har en idé om sådana saker finns chansen att det kommer att gå galant.

Vad krävs det för att få lärarlegitimation?

Att man har en lärarutbildning och har arbetat som lärare i minst ett år.

Har du träffat Jan Björklund?

Nej.

Om du har en dålig dag, är det inte svårt att komma igång då?

Jo, men när jag drar igång brukar det ge sig. En gång var jag riktigt ledsen efter att en relation tog slut. Den dagen var alla elever otroligt omtänksamma, utan att veta varför jag mådde dåligt.

Vad gör du när du kör fast?

Jag kör inte fast så ofta nu för tiden, när det gäller lektionerna. Det jag kan fastna i och behöva prata med kollegorna om, är ifall det är en elev som behöver extra stöd, eller som har en kraftigt avvikande åsikt om sin egen förmåga och vill skriva test i förtid. Så kallade ”taggiga profiler” och gränsfall.

Har du några testelever, eller testar du och de andra lärarna era lektioner på varandra?

Jag skulle säga att mina två första år var ”testår”. Efter det visste jag vad som funkade och inte. Jag testar förstås fortfarande olika saker för att utvecklas. Till exempel prövar jag i år att lära ut strukturen i hela nominalfraser i stället för att som tidigare prata först om substantiv och sedan om adjektiv, för att se om det blir mindre förvirrande för eleverna (det verkar det bli).

Vad brukar ni prata om på era möten?

Elevärenden, temaveckor, likabehandlingsplanen, den lokala arbetsplanen, nya direktiv från politiker, organisationsförändringar i företaget, nya betygssystem och kunskapskraven för de nya betygen, bedömning av texter, värderingar och uppföljning av ovanstående.

Lärde du dig undervisa innan du fick en egen grupp, eller lärde du dig liksom under tiden?

Jag lärde mig, som i princip alla andra lärare, liksom under tiden. Utbildningen gav en grund som var viktig, men inget ersätter erfarenheten. Och ingen skola (vad jag vet) har råd att sätta dubbla lärare under en lärares första tid, så man får helt enkelt kasta sig ut.

Är du medlem i lärarförbundet eller LR?

Ja.

Att ha ett creddigt och ett ocreddigt jobb

Så här blir reaktionerna ofta när jag berättar att jag jobbar som sfi-lärare:

– Åh vad spännande! Hur blev du det? Fick du kämpa länge, för att komma in i branschen? Började du tidigt intressera dig för språk? Hur gör du, när du undervisar? Liksom, planerar du mycket först, eller kör du på inspiration? Vad undervisar du om just nu? Så himla spännande, jag har också en dröm om att bli lärare, men jag vet att det är svårt … Tror du att man kan bli lärare även om man inte har undervisat som ung? Vad krävs det för att få lärarlegitimation? Har du träffat Jan Björklund? Om du har en dålig dag, är det inte svårt att komma igång då? Vad gör du när du kör fast? Har du några testelever, eller testar du och de andra lärarna era lektioner på varandra? Vad brukar ni prata om på era lärarlagsmöten? Lärde du dig undervisa innan du fick en egen grupp, eller lärde du dig liksom under tiden? Vad har du för pedagogisk ingång? Man har ju en dröm om att själv bli lärare en dag, hehe … men det är mest en dröm. I så fall skulle jag nog undervisa på studieväg 2. Det är ju kul att prata om ord och sådär, jag skulle nog kunna bli en bra sfi-lärare, om jag satsade. Hörde ni, kompisar, den här tjejen är sfi-lärare! Jo det är sant! Är du medlem i lärarförbundet eller LR?

Och så här blir reaktionerna ibland när jag berättar att jag jobbar som författare:

– Jaha, oj. Ja, ni får ta mycket skit nu va. Synd att det där med böcker inte fungerar.

Eller var det tvärtom?