Sara Lövestam

Pepparkakshemmet hamnade till slut på Stadsmissionens eget kafé, i Grillska huset, Gamla stan, Stockholm. Det var ett vanskligt projekt att frakta det dit – vi började med att slå in det. I papper alltså.

Försiktigt, så oerhört försiktigt, bar vi sedan ut paketet till en baklucka, som vi preparerat med tre hopvikta täcken.

Och med lättheten hos en ängel tryckte min sambo på gasen. Sedan krypkörde vi från min förort och in till gyttrigaste innerstan, medan bilisterna omkring oss kanske inte fullt ut blängde, men sneglade undrande på vår framfärd. Vi borde, påpekade vi ett flertal gånger, ha satt en skylt där bak: Kör försiktigt, pepparkakshus.

Det knepigaste momentet, förutom det faktum att de hade grävt upp asfalten på en del av vår utfart, var när vi kom in i Gamla stan, där folk, fä och kullersten hotade vår mjuka framfart. Men då denna historia är befolkad av hjältar, lyckades vi ta oss ända upp till Stortorget. Där bar jag och min syster paketet till Grillska huset medan köparen Inger skötte dörrservice och min sambo körde iväg bilen till en parkering, där hon för övrigt fick sitt eget lilla äventyr.

På Grillska hade de först tänkt att vi skulle sätta pepparkakshuset på en liten byrå vid väggen. Den skulle möjligen ha kunnat husera badrummet, så det var tur att de hade ställt fram ett större bord. Vi satte paketet på detta och började pilla av tejpen. Det var en rafflande stund. Hur mycket skulle ha överlevt den stundom knaggliga resan? Jo, visade det sig: Allt.

Till och med kandelabrarna och spetsduken.

Där lämnade vi vårt hem, skyddat av intet mer än två röda rep. Sedan dess har jag fått rapporter av folk som varit där. Alla vittnar om barn som andäktigt betraktar huset, barn som springer runt huset och gör alla nervösa, barn och vuxna som fotar med sina mobiltelefoner, barn som vill se, barn som skyddar huset från andra barn. Men mirakulöst nog verkar allt stå kvar, ännu elva dagar efter frakten!

Idag fick jag varslet om rivning. ”Hemmet står fortfarande, även om det börjar säcka lite. De tar bort det i morgon torsdag.” Så är det någon som vill se det, bege er alltså genast (om ni kan) till Gamla Stan i Stockholm!

Jag är väldigt nöjd med allt som hände med det här hemmet. Från bygget av en massa pyttemöbler, till auktionen som Inger vann med ett bud på 10 000 kronor, som gick till Stadsmissionens arbete för hemlösa, till Ingers beslut att låta pepparkakshemmet dekorera Stadsmissionens eget kafé, till att det faktiskt höll ända till nu. Slutet gott, allting gott! Eller åtminstone ätbart.

Först och främst vill jag tacka alla som spridit mitt inlägg där borgarhemmet i pepparkaka auktionerades ut, och framför allt alla som lagt så generösa bud!

Jag är väldigt glad att kunna meddela att detta pepparkakshem…

…har fått en ny ägare i Inger i Gröndal, och att en summa på hela 10 000 kronor kommer att komma Stadsmissionens arbete för hemlösa till gagn! Tusen tack för det, Inger! Ingers intention är dessutom att huset ska kunna beskådas av fler, så just nu undersöker hon möjligheterna att kunna placera det på en mer offentlig plats än hennes eget hem.

Nu återstår den något nervpirrande frakten, innan vi alla kan slappna av.

Och med Karl-Bertil Jonssons ömma moders ord: Det var då en välsignad jul!

Ni vet, den där gången när jag gjorde en skrivmaskin och kallade det ”pepparkakshus”, och vissas reaktion var att påpeka att det inte var något hus (även om det var bebott)? I år har jag tagit åt mig kritiken och byggt ett äkta hus. Åtminstone invändigt.

Vi börjar med sällskapsrummet.

Så köket:

Sovrummet:

Matsalen:

Och badrummet:

Och så här ser planlösningen ut:

Tanken att bygga ett hem kom sig av att jag ville göra något som relaterade till en bok som jag släppte den här hösten, Luften är fri. Det är den tredje boken om Kouplan, och den handlar en del om hemlöshet. För att kunna skriva den behövde jag göra research, och jag hade många och långa samtal med några hemlösa personer som jag träffade. Längtan efter ett eget hem känns mer aktuell än någonsin förut, nu när oerhört många människor är på flykt, när gatubarn syns även här, när psykvården inte har resurser till alla och hålen i vårt skyddsnät gör många människor lottlösa. Det är därför jag nu lägger ut mitt pepparkakshus för försäljning till högstbjudande, för att skänka pengarna till Stadsmissionen.

Några fler bilder, innan jag avslöjar budgivningsinformationen.

Vill du bjuda på detta pepparkakshem? Här kommer informationen:

• Budgivningen är dold och sker via meddelande. Du skriver helt enkelt ett mejl till sara.lovestam at gmail.com, ett meddelande till mig på min officiella facebooksida, https://www.facebook.com/saralovestam/ och berättar hur mycket du är villig att ge. Du kan också använda kontaktformuläret nedan. Du kan inte se vad andra har bjudit. Kom ihåg att alla pengarna går till Stadsmissionen!
• Pepparkakshemmet finns söder om söder i Stockholm.
• Du köper pepparkakshemmet i befintligt skick, och ansvarar själv för dess säkerhet vid transport. Alla möbler och all inredning sitter fast, och hela bygget har tidigare klarat förflyttningar mellan olika rum. Vi (som tidigare flyttat det) tror att det klarar att ligga i en baklucka på mjukt underlag vid lugn körning. Vi tror inte på att skicka det med posten…
• Info: Huset ligger på plywoodskivor som limmats fast på en träram. Det är 70×58 cm stort. Hela hemmet är ätbart.
• Om du inte själv kan ordna bil, så kan vi hjälpa till med både bil och bärhjälp inom Stockholm.
• Om det kommer in bud före kl 23.00 den 23 december, avslutas affären då. Pepparkakshemmet kan hämtas redan på julafton. Kan du inte på julafton så kommer vi överens om en annan dag.
• Om det inte har kommit in några bud klockan 23.00 den 23 december, fortsätter auktionen till nyår.

Ps. Om du till exempel inte bor i Stockholm, eller helt enkelt inte är intresserad av små ätbara minimöbler, men ändå nu känner att en slant till gagn för hemlösa inte vore helt fel, så kan du sms-skänka pengar till Stadsmissionen så här:

• SMS:a HEM till 72 980 så ger du 50 kr
• SMS:a HEM100 till 72 980 så ger du 100 kr
• SMS:a HEM200 till 72 980 så ger du 200 kr

Eller swisha valfritt belopp till Stadsmissionens swishnummer: 1239003518

Jag kan inte prata om något alls i offentligheten utan att någon ställer frågan: När kommer uppföljaren till Grejen med verb?

Frågan kommer i flera varianter. ”Kommer det någon uppföljare?” ”Vad blir det sen, substantiv?” ”Tänker du skriva fler grammatikböcker?” Och svaret är JA!

Idag åkte jag direkt från TV4 till Piratförlaget. Varför hade jag varit på TV4? Jo, för att jag och Patrik Hadenius sedan ett par månader tillbaka utgör det återkommande språkinslaget Språkakuten i Nyhetsmorgon. Varför åkte jag till Piratförlaget? Jo, för att ha mitt första manusmöte om Grejen med substantiv (och pronomen).

Jag har skrivit på manuset sedan Grejen med verb kom ut, och sedan ältat det i ett par månader med min ypperliga faktagranskare Johanna Prytz. Idag fick jag begrunda manuset tillsammans med min redaktör, vilket var en sådan högtidsstund att det var tur att jag just blivit sminkad av experter.

Jag ska inte säga vad min redaktör sa, för jag vill inte att någon ska förvänta sig att dela hennes känslor. Men jag kan säga två saker:

1. Bortredigerat material kommer snart att publiceras på en blogg nära dig.
2. Boken kommer ut i mars.

”Ska en tilltala män och en kvinnor eller?” frågar någon när jag lägger upp denna bild på Instagram.

Jag vill nästan svara ja, bara för att se vilken sorts bestörtning det skulle framkalla. Men nej, det här är inte min version av Bic for her.

Det är i stället kulmen på den genreförvirring som präglat mitt kouplanprojekt från första början.

Ni kanske minns, om uppdateringar i mitt författarskap är ert största intresse (ni kan väl låtsas?), att mina böcker om Kouplan vållade genreknas redan från början. Jag trodde själv att jag hade skrivit en deckare, för vad annat är en bok som handlar om en flicka som försvinner och en detektiv som anlitas för att försöka hitta henne? Men det visade sig, på förlagsmötet, att det inte alls var säkert. ”Du har skrivit en Sara-roman”, sa min förläggare, ”med deckaraktig tematik”.

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Vi skrattade muntert åt det på förlaget, för man kan inte gråta när man har fått pris och kallats nyskapare i stora tidningar. Efter den andra boken om Kouplan var det ännu tydligare: Folk letade efter den på deckarhyllorna, frågade personalen och blev konfunderade när den stod bland romaner. Jag vill inte säga att de skrek rakt ut i frustration, eller att jag gjorde det när jag förstod att folk inte köpte boken för att den stod på fel hylla … men det var besvärligt. Dessutom stördes jag av det här med omslagen.

Skulle jag verkligen ge ut två böcker till i min deckarserie, med omslag som kallats ”gammalt”, ”ospännande” och ”skulle typ passa på en svår diktsamling”? Svaret var inte självklart, och det blev fler möten på förlaget. Men till slut togs beslutet: Det blir deckarspåret hela vägen. De sista två kouplanböckerna får en deckardesign, och nya upplagor av de första två får ny design för att matcha dem.

blir till

…och om ni frågar mig känns det roligt! Inte minst att hålla båda böckerna i mina händer och undra: Hur kan detta ens vara samma bok?

Det här blogginlägget publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Det är inte varje dag man får glädjen att fira ett idiomatiskt uttrycks födelsedag. De flesta talesätt och ordspråk har ursprung som antingen är helt höljda i dunkel eller åtminstone saknar tydliga belägg för födelsedatum. Så icke när det gäller ”sol och vår”.

Sol och vårande, alltså att medelst kärleksrelation lura till sig pengar från en närhetstörstande, är möjligen lika gammalt som ägandet i sig. En herre som bestämde sig för att ingå i traditionen var Karl Vesterberg, som den 20 februari 1916 fick sin kontaktannons publicerad i Stockholms-tidningen.

Ärade Damer,
Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till ”Sol och Vår”.

Karl fick sedermera svar av en fröken Helga Berggren, som enligt uppgift lånade ut 2 000 kronor som hon aldrig fick tillbaka. Karl dömdes till sex månaders straffarbete, och hans signatur gick till historien. Idag fyller den alltså hundra år, och hur bättre fira än med en schlager?

Kuriosa 1: Lägg gärna märke till den fantastiska annonsen ovanför Karl Vesterbergs:

Två mycket rika men fula flickor, den ena halt, den andra döv, önskar innan skottdagen bli bekant (event. äktenskap) med var sin stilig grabb. Svar, helst med foto, till ”25 000” och ”50 000”.

En annons som lika väl som Karls förtjänar sin plats i historien, om inte för dess humor/tragik så för att den ger belägg till den språkliberal som vill hävda att ”innan” som preposition inte är något nytt påfund. Att skottdagen nämns har förstås att göra med att den enligt tradition är den enda dagen då kvinnor tillåts fria. Vi lesbiska emotser den naturligtvis med stor entusiasm.

Kuriosa 2: Jag har ibland använt schlagern Sol och vår i sfi-undervisningen. Eleverna spetsar öronen, skrattar förfärat när de inser vad mannen i sången gjort och söker förgäves efter ”solvargsgrin” i sina lexikon.

Kuriosa 3: Jag lärde mig historien bakom uttrycket sol och vårare när jag gjorde research till den här boken. Arbetsnamnet var faktiskt Sol och vår ganska länge. Förra veckan kom den ut i pocket, hörni!

Det är svårt att följa någon som mestadels står stilla, så jag beundrar er som faktiskt följer denna blogg. Nu ska jag belöna er med en lägesrapport:

Yrkesmässigt har jag precis lämnat in ett manus till en barn/ungdomsbok som heter Skarven. Den handlar om tre ungdomar som löser ett mord i Stockholms skärgård samtidigt som de brottas med grejer som könsidentitet, mobbning, överbeskyddande föräldrar och relationer. Kommer ni härmed alltså att kunna klassa mig som författaren som skriver ungdomsromaner i skärgårdsmiljö? Nej, det här blir den sista i skärgårdsmiljö på ett bra tag. Kommer ni att kunna klassa mig som författaren som skriver transsexuella deckarhjältar då? Nej, när fjärde boken om Kouplan är skriven är jag klar med deckarhistorier för överskådlig framtid. Vad kommer ni att kunna klassa mig som då? Författare och godisgris.

Kostmässigt har jag en sockerfri månad. Det är ofattbart svårt varje gång det händer, och jag tvingar det att hända ungefär en gång om året. Den här gången har jag dock livat upp denna mulna period med att köpa en smoothiemixer! Man kan kanske tänka sig att det är samma sak att göra smoothie i sin vanliga matberedare/mixer som i en specialdesignad, klatschig liten sak som denna, men nej! Det är det inte! Att göra smoothie i min Smoothie Twister är som en dröm, en enkel och krämig dröm! Alla som har provat den (en person hittills) har genast gått och köpt en egen.

Socialt sitter jag i soffan och har den här typen av konversationer:

Jag: Det här är alltså amerikansk fotboll?
Sambo: Ja.
Jag: Och vad gör de med fötterna?
Sambo: Springer.
Jag: Som i alla andra sporter?
Sambo: Ja utom hockey och skidor och sånt.
Jag: Med den logiken borde väl innebandy heta svensk fotboll?
Sambo: Ja, med den logiken.
Jag: Och tävlingen heter Super Bowl, fastän det inte är en bowlingtävling utan en final i en fotboll som inte är fotboll.
Sambo: Ja allt är fel. Och så är det en paus i mitten. Det var där Janet Jackson visade sin boob.
Jag: Visade hon den med flit?
Sambo: Garanterat. Men hon fick lite för mycket skit för det. Hade det varit Madonna hade ingen brytt sig. Sen kommer det barbröstade rappare till Super Bowl utan att någon bryr sig trots att deras uppumpade bröst är minst lika stora.
Jag: Det är nog inte storleken som avgör. Men jag tycker att blottade bröstvårtor är lite otäckt oavsett kön.
Sambo: Ja.
Jag: Hehe, hörde du ordvitsen?
Sambo: Vet du nu vad berget med ansiktena heter? Mount Rushmore. Det kommer garanterat på På spåret.
Jag: Men jag ska ju inte vara med i På spåret.
Sambo: Nej, men när vi sitter här hemma och tävlar i soffan.
Jag: I så fall kan ju du det. Vi är ju i samma lag.
Sambo: Ja men om jag inte är hemma. Då är det bra om du vet det.

Politiskt är jag deprimerad. På franska Wikipedia kallas jag av någon anledning hbtq-aktivist, vilket är ett hån mot verkliga hbtq-aktivister. Jag skriver böcker som speglar hur jag ser på människan, delar länkar på twitter, tipsar mina vänner om källkritik medan dumheten breder ut sig över samhället som en tung filt. Förebygga våld med våld, vilken utmärkt idé, det har ju alltid funkat bra! Utmåla etniska grupper som oföränderliga och barbariska, jo vi vet att man inte gör så men den här gången är det ju sant! Men så ser man fler som speglar människan, fler som tar snacket till en djupare nivå, fler som krossar myter och tänker konstruktivt. Varje gång jag föreläser på ett bibliotek ser jag volontärer som tränar svenska med nyanlända, eller tvärtom. Här händer det något bra, säger mitt lärarhjärta. Här anstränger sig folk, och det är faktiskt något människor ofta gör. Alla står inte på barrikaderna – vissa står i bibliotekens entré och väntar på Mohammed.

Yrkesmässigt är jag på inga sätt ”ledig” nu när manuset till Skarven är inlämnat. Jag jobbar också på en bok om hur man kan lära ut grammatik på sfi (eller annan vuxenundervisning i svenska som andraspråk), en grammatikbok för högstadiet, den tredje romanen om Kouplan, lättlästa böcker och uppföljaren till Grejen med verb: Grejen med substantiv. Varför så många projekt? undrar kanske den läsare som själv har erfarenhet av hur mycket jobb det är att skriva bara en bok. Jo, förra året när jag slutade på mitt lärarjobb bestämde jag mig för att tacka ja till alla förfrågningar jag fick, som verkade roliga. Det skulle jag ju hinna, nu när jag inte jobbade heltid på skolan. Hej, Sara från 2015! Du var mig en optimistisk tjej!

Ja, det var väl det viktigaste. Vad gäller Candy Crush Soda är jag på nivå 648.

Det har varit ett torftigt år på bloggfronten, kanske för att det varit ett helt galet år på boksidan (samt i stort), men det har inte hindrat folk från att googla sig in i detta hörn av webben. Här följer årets svar på de viktigaste frågorna jag funnit i årets samling googlingar.

Mansfisk

Mansfisk är ett problematiskt begrepp. I ordet ”man” ligger ju så mycket – inte bara att män förväntas ha en viss uppsättning genitalier, utan även sådant som att män förväntas vara intresserade av fotboll, att de betraktas som löjligare än kvinnor om de iklär sig kjolar, att de ska ha tillräckligt stort uppmärksamhetsspann för att vara överlägsna i bilkörning och krigsföring men samtidigt så litet att de inte är lämpade som närvarande föräldrar, att de ska vilja vinna tävlingar, äta biff, dricka öl, spika upp grejer och byta däck. Som fisk är det inte säkert att man ens relaterar till den här typen av identitet. Man kanske inte ens har en slagborr.

Fast i torktumlaren sexnovell

Fru Jansson hade just vikt ihop sin sista t-shirt och skulle ta IKEA-kassen och gå, när ett kvävt rop ådrog sig hennes uppmärksamhet.
”Hjälp!”
Hon såg sig omkring. Ingen var där. Hade hon bara inbillat sig? Då hördes rösten igen.
”Här, i torktumlaren!”

Fru Jansson släppte kassen med kläderna och sprang fram till den genomskinliga luckan. Där inne låg en kvinna, naken i det trånga utrymmet. Det var Kerstin, grannen i port 42. Hade fru Jansson kunnat tänka klart hade hon undrat hur Kerstin hamnat där, men åsynen av den nakna damen gjorde henne med ens så upphetsad att det susade i öronen.

”Jag kommer in!” tjöt hon och kastade av sig sina egna kläder. Öppnade luckan och störtade in i torktumlaren. Deras yppiga barmar pressades mot varandra och ryggarna gned mot de glatta väggarna när de hungrigt utforskade varandras kroppar. De skakade båda i extas när de kom, och efteråt låg de kvar medan svetten svalnade.

”Jag borde nog gå upp till familjen”, sa fru Jansson. ”Kan du flytta din arm lite?”
”Det går inte”, svarade Kerstin. ”Ditt knä är i vägen.”
”Jag kan inte rubba det om du inte först flyttar din arm.”
Nu satt de båda fast. Men de var åtminstone tillsammans.

Författare får diamanter

Det händer verkligen extremt sällan. Jag har inte ens fått min första diamant än, och då har jag ändå gett ut nio böcker.

Sara Lövestam doktorsavhandling

Om jag hade skrivit en doktorsavhandling hade den antagligen varit på temat: Effekter av integrerad grammatikundervisning på sfi. En del av mig vill verkligen söka doktorandtjänst, medan en annan del påminner om att jag har ett författarjobb att sköta (och en tredje del vill jobba på sfi trots att jag inte har tid). År 2016 är det till exempel tänkt att jag ska skriva en grammatikbok för sfi-lärare, en grammatikbok för högstadiet, en uppföljare till de två första Kouplanböckerna, en ungdomsbok och fler LL-böcker. Men nu var det nog inte det du undrade, utan möjligen vad jag har för utbildning? Jo, en magisterexamen i svenska, litteratur och svenska 2 samt en lärarexamen för gymnasie- och vuxenundervisning. Ibland känns det som att det får räcka.

Sara Lövestam skvaller

Jag har hört att hon numera skriver sexnoveller på vitvarutema.

Jag mår dåligt av att vi hamnade isäng med varandra på engelska

Åh… Jag har inget råd att ge. Bara medkänsla med dig som råkat ligga med någon som du inte riktigt kan kommunicera med. Been there, done that.

Här kommer oregelbundna verb från andra konjugationen

Nice! Här kommer en huvudsats!

Det var en sån där dag när förfrågningarna aldrig slutade komma. Ett nej-test, om man så vill, för är det någon som behöver examineras på konsten att säga nej så är det jag.

Först var det ett fackförbund som ville att jag skulle komma och prata om normkritik i april. Sedan var det en högskola som frågade om jag ville utbilda läkare i svenska. Sedan var det en dagstidning som ville intervjua mig om en resa. Sedan var det en projektledare som undrade om jag ville skriva en novell till en antologi. Sedan var det en skola som skulle ha en studiedag om läsning och undrade om jag föreläste om det. Sedan var det en tidning som undrade om jag ville skriva en krönika. Vid halv tre hade jag redan sagt nej till fem jätteintressanta och roliga uppdrag, och då kom en fråga från en bostadsrättsförening i Östersund. De skulle fira 50-årsjubileum, och nu var det så att de kände till att jag hade bott på Roddarvägen en tid under min uppväxt. Ville jag skriva några rader om min tid på Roddarvägen till deras jubileumsskrift, om hur tiden på Roddarvägen hade präglat mig och hur jag upplevde den tiden?

Jag tackade ja till två saker den dagen. SvD-intervjun var den ena. Och här är mitt bidrag till Roddarvägens jubileumsskrift:

Jag flyttade till Roddarvägen runt år 1986. Rättare sagt var det mina föräldrar som flyttade, och jag gav efter och flyttade med. Ett klokt beslut med tanke på att jag bara var fem och ett halvt och inte skulle ha klarat mig länge ensam kvar på Kopparslagargränd. Vi flyttade till Roddarvägen 6 B, för jag och min syster skulle få en ny lillasyster och familjen behövde mer plats. I tre år, dvs under början av min lågstadietid, bodde vi på Roddarvägen. När jag tänker på min tid där är vissa minnen tydliga som om de inte vore 30 år gamla. Här är tre:

Första dagen, när jag skulle gå hem och inte hittade. Alla huslängor såg likadana ut! Jag började till slut gråta, varpå en granne kom till undsättning. Hon tipsade mig om att titta efter mattställningen nästa gång, och jag tackade för rådet men bestämde mig i smyg för att i stället räkna uppfarterna. Man visste ju aldrig när någon skulle ställa upp en ny och förvirrande mattställning.

Spisen i vårt nya hus. Den var grön och gammal, och den hade en ”digital” klocka som matade fram minuterna genom att cylindrar inuti klockan vreds om och visade nästa siffra i det lilla fönstret. Jag kom snabbt till slutsatsen att om man satt och stirrade på siffrorna när de visade ”59” så fick man snart jackpot, när tre (ibland fyra!) siffror ändrades samtidigt. Vem behövde Iphones på 80-talet, med dessa underhållningsapparater mitt i köket!

Grannen som rökte och solade. Jag kom från en familj av nyktra och kristna skogsmullar, som plockade svamp och svarvade på fritiden. Mitt emot oss på Roddarvägen, på andra sidan gräsmattan, bodde en granne med bikini. När vi gjorde annat låg hon i en solstol och blev allt brunare, med en drink i ena handen och en cigarett i andra. Jag visste inte vad som lockade och skrämde, visste inte att detta var mitt första möte med flärd och dekadens. Jag kan fortfarande känna doften av hennes cigaretter i sommarvinden.

Det skulle bli en skrivresa. Vi planerade den i månader, Ingrid aka Catalunya Travels som arrangerade, Mian Lodalen som skulle vara kursledare med mig, och jag. Vi skulle åka till något som hette ”Villa Sunlight” i Sitges, Spanien. Ingrid pratade lyriskt om utsikt, väder och pool men jag och Mian var fokuserade på kursinnehållet. Utdrag ur våra planeringsdagar:

”Det är väl ingen semester vi ska på, det spelar väl ingen roll vad det är för utsikt.”

”Har hon skrivit in ‘barrunda’ i programmet? Det får stå för deltagarna, vi är där för att jobba.”

”En drink max.”

”Vi behöver ju sova, vi ska ju göra ett jobb.”

”Jag tar med några böcker, så har jag något att göra på kvällarna.”

Igår kom jag hem från skrivresan i Sitges, och vill bara utbrista i ett rungande PYTTSAN.

Det tog en halv dag för oss att slänga av oss allt vad professionell författarroll heter. Sexton övermäkta fantastiska människor gjorde det omöjligt att hålla distansen, och vi sveptes med i någon typ av härlighetsorgie jag fortfarande inte hämtat mig från.

Jag vet inte om det handlar om skrivandet, för i ärlighetens namn var det varierande hur mycket som egentligen blev skrivet. Kanske handlar det mer om vilka som väljer att åka på en skrivresa. Pensionären som var ute på världsresa och efter skrivkursen bestämde sig för att stanna på Villa Sunlight i sex veckor till. Kvinnan som tagit mod till sig för att åka ensam utomlands för första gången på sexton år och gjorde oss alla tårögda med hur välkommen hon kände sig. De som kommit för att skriva om sina liv, för vem skulle annars göra det? De som kommit för att skriva om relationer, eller kanske bearbeta dem, eller kanske förstå vad det var som egentligen hände. De som ville ha sol och träffa likasinnade, och de som kommit för att förhoppningsvis förstå vad de ville med livet. Att skriva är att blotta sig, och det gjorde vi på alla sätt. Jag har sexton nya bff:s och minns plötsligt mer om vem jag är.

Det är omöjligt att beskriva det för den som inte var där, jag vet inte ens varför jag försöker. Låt mig bara offentligt konstatera att jag och Mian hade alla fel: Jo, utsikten spelar roll och vi stod och insöp den som om vi aldrig sett hus, himmel och vatten förr, dånade inför de vackra bordsdukningarna och av maten som endast överträffades av maten vi fick nästa dag. Jo, det blev en barrunda, som avslutades med att elva svenska brudar och en man med mojitos i kroppen skumpade runt i allt ökande tempo på ett torg i Barcelona i jakt på en buss som ingen spanjor tycktes känna till (men de låtsades duktigt). ”En drink max” blev mojitos, sangria och cava. Vi sov aldrig, men dansade oss svettiga i Sitges tills vi blev utslängda och avslutade med polyfon karaoke i matsalen. Böckerna jag tog med ligger oöppnade i min väska.

Min skrattkramp kommer att sitta i till jul. Annat kommer aldrig att försvinna.

Detta inlägg publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Den oväntade nostalgikicken

Jag har avslutat en mycket god måltid på Lilla Piratförlagets förlagsmiddag (på det mest bohemiska ställe ett förlag någonsin tagit mig till – heja Lilla Pirat!) och krånglar mig ut genom stolsryggslabyrinten för att åka tillbaka till hotellet, när en man skyndar sig fram till mig. Det visar sig vara psykologen och författaren Calle Brunell, och hans anledning att skynda sig till mig gör hela min kväll (och den var ändå redan gjord, av god mat och gott sällskap). ”Jag vill bara säga att jag älskade Buschbaum!”

Det är snart femton år sedan jag hade ett band, och jag trodde att alla hade glömt det vid det här laget. Det hette Buschbaum efter en tysk stavhoppare och vi spelade nästan uteslutande på den typ av alternativa festivaler där man kan köpa linsgryta till självkostnadspris. Vi hade väldigt kul, jag skrev väldigt många låtar och vi kände oss väldigt coola. Här är en bild.

Den oväntade hissincidenten

I hissen på Elite Park hotell. En kvinna runt 60, en man runt 35 och så jag och min flickvän. Kvinnan håller i två pizzakartonger. Redan innan vi går in i hissen klagar hon och ber mannen bära dem, vilket han inte gör. Sedan går det ungefär så här:

Kvinnan: Men det är jobbigt att bära, kan du inte ta dem?
Mannen: Nej, du får ta dem, fan vad du tjatar.
Kvinnan: Varför håller du på så där, ta dem nu.
Mannen: Varför ska jag ta dem för?
Kvinnan: Men det är ju jobbigt!
Jag: (med min snällaste och trevligaste röst) Jag kan hålla dem om du vill.

Jag tar hennes pizzakartonger, kvinnan tackar och mannen sliter dem samtidigt ifrån mig med orden: ”Då blir de ju smittade”.
Kvinnan säger till mannen att han är oförskämd. Stämningen är spänd till åttonde våningen.

Sedermera ger denna incident upphov till diverse diskussioner med författarkollegor och förlagsfolk. Vad menade mannen med att pizzan kan bli smittad? De flesta tolkar det som uttryck för homofobi (jag och min flickvän kan lätt tas för homosexuella, vilket vi är), andra tror att mannen bara hade allmänna taggar utåt, men vissa ändrar sig och finner homofobteorin mer befogad när jag väl bekräftat att det finns homofobi i Sverige 2015. Men vad händer med en pizza som smittas av homosexualitet? Börjar den älska andra pizzor? Själv undrar jag framför allt hur dessa människor har det. Om man bråkar högt i en hotellhiss om vem som ska bära en pizza, kan man inte vara särskilt lycklig tänker jag.

Moments of fame

Det händer att jag går upp på andra våningen och det kommer folk från alla håll och rycker i mig. En vill ha en bok signerad, en vill ha en autograf till sitt autografblock, någon vill ta en bild med mig och andra vill berätta om läsupplevelserna jag gett dem.

Mer plebejiska ögonblick

Det händer att jag sitter och signerar böcker, men det kommer bara tre pers, och alla som kommer efter vill veta var toaletterna finns, om de kan få en kasse eller när Jan Guillou ska signera. Det händer att en journalist intervjuar Emma Hamberg och sedan vänder sig till mig med orden: ”Jag tycker du verkar jättecool och personligen skulle jag gärna intervjua dig, men jag är rätt säker på att våra lyssnare inte vet vem du är.”

Anne Holt vänder upp och ner på allt

På förlagsmiddagen med Piratförlaget, där jag och Jonas Jonasson får det alkoholfria alternativet blåbärsjuice och försöker göra humor av servitörens information om 2 300 pressade blåbär men förstår av servitörens blick att det inte är läge, just där men lite senare sitter jag och gråter och skrattar. Först gråter jag, för någon ställer en fråga som träffar en riktigt känslig nerv, och sedan skrattar jag, för det är då Anne Holt spänner ögonen i mig och berättar hur jag ska leva mitt liv. Så där sitter jag och snörvlar och ler, och utifrån kan man kanske tro att jag har druckit fem glas vin, men i min kropp finns bara saften av 2 300 pressade blåbär.

På torsdag börjar litteraturvärldens Pride: bokmässan i Göteborg. Torsdagen brukar vara för branschfolk medan man fredag (efter kl 14), lördag och söndag släpper in vem som helst med biljett.

Man kan gå vilse i programmet och man kan gå vilse på själva mässgolvet, men skillnaden är att man på mässgolvet kan hugga tag i rutinerade mässbesökare (läs: kvinnor i foträta skor dragande shoppingvagnar) och fråga var grejer ligger, medan man för att hitta rätt i programmet först måste hitta till informationen på mässgolvet (och de har dessutom inte monterprogrammen). Därför presenterar jag här mitt program. Jag har kursiverat de punkter som går att avnjuta även om man inte är på plats.

ONSDAG 23 september

Kl 18.00 Jag tjuvstartar med en föreläsning på Frölunda bibliotek redan på onsdagskvällen!

TORSDAG 24 september

11.15 Radiointervju med SR P4, Sjuhärad

12.00-12.20 Seminarium: SFI-undervisning med lättläst. Vi pratar bland annat om hur det var att skriva den lättlästa versionen av Sanning med modifikation. Plats: Sal F4. Signering utanför efteråt. (seminariebiljett krävs för att komma in på seminariet)

13.30-14.00 Möt författaren i Lilla Piratförlagets monter. Här säljs (och signeras) Som eld!

16.00-16.20 HBTQ i ungdomsboken. Samtal med Sebastian Lönnlöv och Erik Titusson. Vi pratar om hbtq-böcker i allmänhet och Som eld i synnerhet. Signering utanför efteråt. Sal F4. (seminariebiljett krävs för att komma in på seminariet)

16.50-17.10 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

FREDAG 25 september

11.30-11.50 Se människan. Första kärleken. Jag samtalar med Marika Palmdahl om Som eld, om Lollo, Anna och den första stora kärleken. Plats: G-hallen på plan 2.

12.40-13.00 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

15.00-15.20 Den ovanlige deckarhjälten. Jag berättar om Kouplanböckerna. Sal J2

15.40-16.00 Sanning med modifikation – om Kouplanböckerna. Internationella torget, H-hallen.

17.45-19.00 Lantzkampen. Domargärning, denna dag bland folk. Sveriges Radios scen, monter B08:40.

LÖRDAG 26 september

10.40-11.00 UR direktsänder en intervju via webben.

12.10-12.30 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

15.35-16.00 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

SÖNDAG 27 september

12.00-12.30

Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

Ps. Om ni tycker att detta verkar mycket (alternativt tycker att det verkar lite glest), betänk då att jag inte ens nämnt alla möten som också är inbokade, förlagsmiddagarna samt de radio- och tv-inspelningar som inte direktsänds.

Vi avslutar denna exposé med återvändandet till Sverige. Hoppas att ni fått något ut av denna veckolånga inblick i en nioårings huvud.

1990-4-26

SNART I SVERIGE! Undrar hur jag kommer tycka att vattnet är. När jag kom till Masvingo så tyckte jag först inte om vattnet där, men nu tycker jag att godare vatten inte finns. FISKPINNAR! Jag har längtat efter fiskpinnar i Zimbabwe men nu ska jag ju äta….! Vi har stannat i kairo, men det är bara en mellanlandning och nu tar vi sats… heja heja… uppe! Det är natt fortfarande och många vill sova, så vi som är vakna måste vara tysta. Det här är ett stort flygplan, mycekt större än förut. Det är 8 säten på en rad, och 2 gångar igenom. I dom andra flygen var det 4 säten och en gång. I våran rad, fast längst bort, så sitter det en gubbe med turban. Elisabet på kursen, hon sitter brevid en muslim.

1990-4-31

Nu är jag i Sverige. Känns inte särskilt ovant. Den där muslimen, han som jag berättade om i flyget hit, han hade flytt från Kenya, jag hörde inte riktigt varför. Elisabet översatte för mej vad han sa. Nu bor han i alla fall i England. Oj då! Det var visst inte i flyget hit som vi träffade honom, det var i flyget från Kenya till England visst. Jag fick inte plats med en pungt där i kanten. Det var därför jag skrev ”visst”. I går var det lördag och vi fick svensk falukorv till middag. Det är inte bara mums, fillibabba också för en som kommer direkt från oxfilén och allt det där. Elin älskar, men jag tycker inte alls om oxfilé, och annat oxkött. Stackars Elin, här som det är så dyrt med oxfilé. I Zimbabwe var det väldigt dyrt med fisk t.ex. Där var det synd om mej. Igår skulle det bli födelsedagspresenter. Jag visste ju inte att jag också skulle få, det var ju bara Elin, Ida, mamma och pappa som skulle få. Men jag fick! Den här pennan fick jag. Och en kexchoklad.

Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989, del 3

Tillbaka till 1989, del 4

I april 1990 lämnade vi Masvingo Bibleschool för att göra sånt som turister gör när de åker till Zimbabwe. Ha semester, helt enkelt. Dessutom råkade det vara 10-årsjubileum av Zimbabwes självständighetsdag, vilket bland annat firades med tusentals små pappersflaggor varav jag räddade en. Det första inlägget här är möjligen mitt favoritinlägg i hela dagboken.

1990-3-29

Igår hade jag en godis i fickan. Nu är vi på väg till Hwange! Vi har nyss fikat och nu åker vi i bilen. Det är därför det skakar så. Idag när vi kom överens så råkade jag riva Michaela med min stortånagel på hennes knä och stortånageln gick av. Men konstigt nog började det inte blöda! Alldeles nyss petade jag mej i näsan. Nu åker vi över en bro. I går badade vi i polen i Maibo. Snart är vi framme i Hwange. Nu är vi i Hwange. Det känns nästan som om vi hade åkt till Afrika bara för att åka hit!

Nu har vi åkt en tur i parken. Vi såg 100 impalas! Vi såg massor av andra djur också, men dom orkar jag inte räkna opp.

1990-4-16

Bara nio dagar kvar, och imorgon ska vi åka flyg! Ja, inte så långt i och för sej, bara till Harare. Men ändå. Nu är vi på Njube, stället där pappa bor på. Igår åkte vi buss hit. Bussarna här är inte alls likadana som dom svenska. Det skakar och skramlar och då och då måste bussarna tvärbromsa för kor, getter eller åsnor. När man vill att bussen ska stanna så visslar man till. Och hela tiden är det afrikansk trängsel. Mr very good som också bor här säger jämt, och jag överdriver inte, very good. När han möter mamma eller pappa så säger han:

– Hello! Have are the verygoods? Are they very good?

En gång när pappa kom till honom och bjöd på rostade jordnötter så sa mr very good:

– Ah, very goods in the very good!

1990-4-18

Idag är det 10-årsjubileum i Zimbabwe. Vi var i en stor, stor, rund idrottsarena. Det är bäst att jag börjar från början.

På morgonen så fick vi jättebrottom till bussen som hämtar oss till stan. Jag trodde förståss att vi skulle till stan som vanligt, jag hade glömt att det var 10-års-jubileum idag. Det var fullt i bussen när alla kamraterna hade kommit på. Jag satt i knät på Lisa och flätade gräs. När vi kom fram, så såg det inte alls ut som stan. Det var bara den där idrotts-arenan och en massa torrt gräs. Och en hjord av ungefär 100.000 människor, förståss. Vi gick upp för alla trapporna och tittade. Där var det fullt. Där också. Vi gick ner en trappa och upp för en annan. Där var det också fullt. På nästa också. Då blev vi trötta och gick ner för alla trapporna. När vi hade irrat omkring lite i trapporna hit och dit, så hittade vi en ingång till ”tratten”. Där var det kö och trängsel. När vi hade gått både upp och ner för en trappa hittade vi äntligen lite plats. Det hade redan börjat. En vaktparad hade just ställt sej rätt. Dom såg precis ut som i walt disney. Jag hade alldrig trott att det fanns sån’t på riktigt. Då och då svimmade en av medlemmarna i vaktparaden. Egentligen var det inte så konstigt, dom måste stå prick stilla i den stekande solen med mörka kostymer. Det var så högtidligt att hellre än att ta ett steg åt sidan och fläkta sej, så svimmar dom. Nu måste jag tyvärr sluta för idag. Jag hoppas att jag skriver mer imorgon.

1990-4-19

Vaktparaden såg ut som en grupp tennsoldater. En gång så såg jag en ”tennsoldat” försiktigt titta sej omkring så att ingen skulle se, och sen rörde den lite på benen.

Medan dom stod där så hade det kommit in en mängd flickor med röda kjolar och gula tröjor. Jag tänkte: kan inte den där vaktparaden gå ut någon gång så att vi får se vad dom där flickorna ska göra för något? Varkparaden hade stått där i tre timmar ungefär nu. Någon enstaka gång hade dom fått marchera runt lite grann, men annars fick dom knappt andas. Äntligen marcherade dom ut! Flickorna hade ställt upp sej i ordentliga rader, och dom fyllde hela arenan när dom kom ut dit!

1990-4-20

Sen började det! Det blev musik och flickorna började dansa! Dom gjorde mönster och figurer av sej själva! En gång skrev dom: Ten years oald.

1990-4-23

Jag orkar inte skriva mer detaljerat om allt som vi såg.

1990-4-24

Det kom i alla fall flickor i röda och vita kläder. Dom dansade förresten också. Vaktparaden kom in ibland och då och då pratade Mugabe president. Sabonga tatenda. Det är om när vi kom ut som jag egentligen vill berätta. Det blev en JÄTTE-trängsel. Först stod vi bara fritt i trängseln, jag, Elin och mamma. När det kom bilar så slog poliserna på folk för att dom skulle flytta på sej. Sen, när grindarna öppnat sej, då blev det en trängsel som var mer än 10 gånger större än någon annan trängsel som jag har varit med om. Nu måste jag nog sluta med 10-års-jubileumet, jag har mycket annat att berätta.

Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989, del 3

Sedan kom en liten period när det inte alls hände lika dramatiska saker. Jag ägnade dagboken åt att reflektera och dokumentera.

1990-2-28

Mamma visade kort från Sverige

Igår visade mamma mai Loveness kort från Sverige. Det fanns några bilder på snö, och på en bild så var jag, Elin och Ida i en snökoja och tittade ut. Då blev mai Loveness förvånad och sa: kan man bygga snö? Tänk dej själv, Linnea. Om du aldrig hade sett snöt, utom på bilder, och plötsligt såg en hydda av det där vita, kalla pulvret som kom från himlen.

Något annat som hon sa, var att snö var ungefär som det vita i frysboxen. När mai Loveness hörde det, så tror i alla fall jag att hon aldrig skulle åka till ett land, där det är kallt som i en frysbox!

1990-3-7

Hur det ser ut på Masvingo

Det är svårt att skriva i dagboken varje dag, i alla fall på Masvingo bibleschool. Nu när det bara är sju veckor kvar tills vi lämnar Afrika och åker hem till Sverige, så upptäkte jag att jag inte har skrivit om hur det såg ut här…! Så här ser det ut: Gästhuset är huset som vi bor i. Det är vitt och dörren är som ett enda myggnät med en grön planka tvärs över. Utanför är det en liten grusplan där man lätt ser om det kommer ormar. Framför grusplanen finns det en Hibiskus. Det är en buske med stora, fina, röda blommor. Bredvid gästhuset är det ett stängsel. På andra sidan finns det två träd. I det ena kan till och med Ida klättra i. I det andra måste man ha lite längre ben för att komma upp i, men båda träden är jättebra ställen att leka under. Från grusplanen går det en liten grusväg. Den är rätt så kort och går direkt till Pearsons veranda. Pearsons har ett ganska stort hus. Utanför Pearsons veranda finns en gräsmatta. På den finns det några stenar som också går bra att leka på. Det finns en buske på gräsmattan också. Jag vet inte vad busken heter men den har i alla fall rosalila blommor. Bakom stenarna finns det buskar och ett guavaträd. Ett av dom där klätterträden var förresten ett mangoträd. Pearsons har en hund som heter Sotis. Det är den enda hunden som jag tycker om.

När jag inte kan komma på vad jag ska skriva om i Linnea så tänker jag: vad skulle jag vilja läsa om när jag kommer hem?

Nu vill jag i alla fall lägga mej.

1990-3-25

Igår blev det översvämning i gästhuset! Det var mamma som märkte det först, när hon skulle skjuta ifrån så att hennes madrass låg ordentligt. Då märkte hon att det var alldeles vått på marken. Sen var det väl inte så mycket mer med den där översvämningen.

 Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2