Sara Lövestam

>Alldeles nyss kom jag på vem jag är, och att allt är i sin ordning. Det är en insikt som jag rekommenderar.

>Nu när jag har fått tillbaka mina tevekanaler kan jag återgå till att analysera dagteve på bästa studentmaner, tänkte jag och slog på teven. Där stod ett ex till ett ex framför Martin Timell i Duellen och svettades om handflatorna, och jag övergick till att fundera över geggan.

Geggan går ut på att det finns en massa flator, men ändå inte särskilt många, och att det finns tusen sätt att illustrera detta på. ”Du ska nog se att det går över”, heter en dokumentär från 2003 där tre unga lesbiska tjejer följs i komma ut-processer, familjekonfrontationer och liv. Kuriosa: Det sägs i filmen att de valdes ut genom att de svarade på en kontaktannons som filmskaparen (Cecilia Neant-Falk) satt ut, vilket åtminstone en av deltagarna har dementerat i ett vardagsrum nära mig. Nåväl, den där filmen satt man kanske och såg med sitt ex när den kom och man själv satt och väntade på att ens flickvän från Ecuador skulle få uppehållstillstånd, och inte kände man någon av brudarna i den just då. Och ändå, fem år senare har man lyckats vara ihop med en som var ihop med en av dem, ha ett annat ex som senare blev ihop med en annan av dem och spelat i samma band som den första av de tu. Kopplingarna gick över land och över hav, höll jag på att säga, men i alla fall över Vättern, för detta är inget litet stockholmsdrama som har utspelat sig över biljarden på Hornsgatan. Det är geggans magiska kraft, power of the gegga, samma kosmiska trådar som gjorde att bruden jag snackade med i USA visade sig vara ihop med mitt ex bästa polare i Ecuador, eller att bruden som en gång försvarade mig och Smulan mot en hatisk gubbe på tunnelbanan helt oförhappandes satt på mitt flyg till Lesbos något år senare (och dessutom hade dejtat en av mina elever på SFI).

Det första man kan identifiera geggan på är alltså att folk kommer igen och igen, som när Matrix går sönder och gubbarna i kostymerna måste snabbfixa det (ni vet när damen i den röda klänningen kommer runt hörnet gång på gång? Jamen ni vet… har jag drömt det?). Annat som karaktäriserar den är att folk, som en följd av ofruktsam inavel, är sjukt luttrade när det gäller förhållanden (i alla fall om de har befunnit sig i den i sju-åtta år). På gott och ont – det är knepigt att med en tro på den stora kärleken göra entré bland råbarkade singelflator, men det är ruskigt skönt att veta att det alltid finns en singelarsenal som är mer pålitlig än ens förhållande, hur gemensam katt man än har.

Det finns också en del människor med annorlunda syn på hur man beter sig mot varandra. I branschen kallas de psychon och det speciella med dem är att de liksom alltid finns i geggan, när andra gör långa avbrott för att odla krasse, köpa röda stugor och åka till Sydamerika (lockade av regnbågen och språket som låter romantiskt även när folk säger ”om du är så dålig i magen är det säkert amöba”). Efter ett tag blir man ganska bra på att känna igen och hantera psychotendenser, hålla sig på respektabelt avstånd men ändå le och nicka, för i geggan är vi och i geggan kommer vi att vada ett tag och det är lika bra att göra det med en gnutta vänlighet. Annars måste man hålla på och bilda pakter, och är det inte liiite Robinson 2002?

Det var typ det jag tänkte på när jag såg mitt ex ex svara på frågor i Duellen, och jag glömde helt bort att jag egentligen var ute efter att recensera skräpteve och att Dr Phil för ett par dagar sedan hade programrubriken ”Am i normal?”. En rubrik som stimulerar till ett minst lika långt blogginlägg. Jag håller mig i skinnet.

>På Oprah träffas två personer härstammande från samma spermadonator och de petar lyckligt varandra i ansiktena och häpnas över hur lika de är. Ungefär så kände jag i helgen när jag hängde med två av mina egna likar som jag inte hade träffat på länge. Kursdeltagare i all ära, charmiga kollegor och studiekamrater på universitetet, men det är något särskilt att träffa brudar som kallar tjejer för brudar, som jämför tatueringarna som har pluppat upp sedan sist, som ler över en skål med pastasallad och konstaterar att man i grunden är singel hur länge man än är ihop. Eventuellt borde jag ta mig ut och bonda med världen lite mer. Det finns de som mer specifikt tycker att jag borde göra ett par återbesök på något dansgolv också. Jag får hålla med, för även om jag har lyckats få rutin på joggningen (ni som känner mig tör dåna vid den informationen) så tränar det varken rumpskak eller john travoltamuskel. Och skulle jag anpassa min joggning för att träna dem skulle folk kika ännu mer förskräckt på mig genom sina genomskinliga köksgardiner. Visualisera gärna själva, annars kommer jag att behöva sitta uppe hela natten och göra flashanimationer.

>I bloggosfären florerar nu en sån där ”utmaning” som går ut på att man ska avslöja vem man skulle ha sex med om man skulle vara tvungen att göra det med någon av samma kön som en själv. Jag skulle kunna dra upprörda ramsor om heteronormativt tänkande och ironiskt rabbla upp tjugo tusen kvinnor jag skulle kunna tänka mig, men det vore ju väldigt småaktigt eftersom utmaningen från början måste ha skickats mellan svennefolk som var tämligen säkra på varandras heterosexualitet och inte gick runt med Tiina Rosenberg i bakfickan. Och att det är rätt lätt att översätta utmaningen till homosexuella förhållanden. Det behöver vi nu inte hålla på och göra, eftersom det redan är etablerat att 90% av alla flator i en tvångssituation skulle välja Johnny Depp. Men hur ska vi utmana alla bisexuella och folk med andra urvalsgrunder än könstillhörighet, och hur ska vi inkludera intersexuella bland valmöjligheterna? Där har vi den verkliga utmaningen.

>Jag nosar vidare i mitt sporadiska strövtåg i genusgyttret och konstaterar att flera av mina heterosexuella vänner och kommentatorer har svårt att identifiera sig som ”heterotjejer” trots deras konstaterade heterosexualitet, medan många flator identifierar sig som flator även efter att de oförhappandes har förälskat sig i snubbar och gift sig med dem. Jag har som en god forskare flera teorier kring detta.

Min första teori går ut på att jag har skapat mig en krets av folk som inte känner sig helt hemma i det mesta som rör heteronormativitet. Att de flesta heterobrudar med glädje tar till sig alla heterobrudsattribut som lanseras på mer och mindre subtila sätt och att de kvinnor som får ut något av min blogg/mitt sällskap är sådana som inte trivs med allt som förknippas med den heterosexuella kvinnan. Typ som att alla som flockas kring Svennis råkar vara folk som är intresserade av fotboll (eller av den heterosexuellt definierade kvinnligheten… hmmm har jag råkat på ett genombrott?).

Min andra teori, som är lite mer intressant, är att den lesbiska könsidentiteten är roligare att ta till sig eftersom den bryter mot ganska mycket i den heterosexuella, den som normer och omgivning har försökt peta in oss i sedan vi var små och som aldrig riktigt har passat eftersom den har varit definierad utifrån annat än kvinnor själva. Vad sägs om den? Vi snackar alltså inte om påbudet att snusa, tatuera kvinnotecken på överarmarna och att oberoende av huvudform snagga skallen, utan bara om friheten i att säga ”jag är lesbisk” och vips avsäga sig alla förväntningar på att vara allt det där som i någons bakhuvud är till för att behaga några män och rätta in sig i ledet.

För alltså heterosexualiteten är knepig. Dels har man två kön att handskas med, med ett gäng olika förväntningar ställda på vart och ett och riktlinjer satta från alla håll och kanter. Vi snackar uppfostran, reklam, snack i omklädningsrum, lärares omedvetna särbehandling och dr Phil. Och det som inte jobbar på att få oss åt ett håll, jobbar på att få oss åt det andra, men vad jag upplevde när jag levde hetero, var att allt ändå pågick i relation till män. Mitt förhållande till heterosexualiteten var förstås ännu krångligare än för heteron, eftersom jag 1) så innerligt gärna ville vara hetero, 2) inte var attraherad av killar och 3) med ångest kollade på tjejer i smyg. Men jag sätter mig ändå och uttalar mig om generell problematik, so sue me. Alltså: dels har man två kön med medföljande bagage att handskas med, för i och med att de sätts ihop blir det så sjukt lätt att relatera dem till varandra. Och dels har man förväntningarna på själva relationen mellan dem. Plötsligt är man inte helt säker på om man har stringtrosor för att man själv gillar det eller för att killar gillar det, om man är arg på snubben för att man är arg på patriarkatet eller för att han faktiskt är dum i huvet, om man känner sig smutsig efter en engångshistoria för att man egentligen inte ville eller för att några snubbar med hora-madonna-komplex har spridit sina vibbar långt in i ens egen självbild.

Min poäng är alltså inte att det är jobbigt att vara hetero, utan att identiteten som ”heterotjej” har en massa besvärliga påhäng som går tillbaka hundratals år i heterosexualitetens historia. Kanske är identiteten som lesbisk en fristad från allt det där, allt som har att göra med att sätta kvinnor i relation till män och allt som det för med sig i form av kulturellt bagage. Inte för att identiteten som flata är direkt förutsättningslös. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns en butchnorm och därmed ett butchkomplex, ett som man kan ta på största allvar eller driva med för att det är kul. Det kryllar av hierarkier och klassificeringar av folk som ”femmetjej”, ”bibrud”, ”truckflata”, ”babybutch”, ”lash-brud”, ”popflata”, you name it, men just nu snackar vi inte normer i normbrytandet utan köns-/genusidentitet.

Som en illustration: Inte förrän jag var helt definierad som lesbisk och visste att alla, helst hela världen, var på det klara med den saken, kunde jag njuta av att sätta på mig läppstift och högklackade skor när andan föll på (det är sällsynt, men den faller på). Det har ingenting med er att göra, vill jag helst säga till alla snubbar som tittar, hur de än tittar. Jag vet inte hur det känns att vara hetero och eventuellt gilla just de där blickarna, men jag vet att det är en helt annan känsla att sätta på sig sina kläder helt utan en tanke på vad de ska tänka, de där som är av ett annat kön med andra förutsättningar. Vad nu kön är.

Min tredje teori får vi ta lite kort, för det här börjar kvala in som något jag kan söka doktorandplats med. Den går ut på att heterotjejer inte identifierar sig som heterotjejer för att det är en outtalad norm och att man som heterotjej kanske helt enkelt identifierar sig som ”tjej”. Identiteten som flata ligger det oftast lite mer jobb bakom, och det räcker med att jag talar för mig själv när jag säger, att sju års förnekelse och jobbigt grävande i sin själ efter sin egen självacceptans är inget man slänger bort särskilt lättvindigt när man väl har kommit ut på andra sidan och fått lukta på blommorna.

Så fort jag börjar analysera heterogrejer känner jag mig som en sån där upptäcktsresande i tropikhatt, en sån som äter en grillad gräshoppa och tror att hon har förstått sig på infödingslivet och som skriver i sitt medhavda anteckningsblock att det tycks som om vildingarnas sätt att producera växelvisa klick- och vokalljud eventuellt kan vara deras sätt att kommunicera. Berätta gärna om era egna erfarenheter, för min är liksom bara min.

>Åh ni skulle ha sett mig när jag kopplade in vår boxerbox idag. Ni skulle alla ha fallit som fnittrande furor inför min virila kabelkompetens. Ett tag kände jag att jag borde lägga mig på rygg med några verktyg i vädret för att förstärka illusionen av bilmeckarbutch, men det krockade med det opraktiska i tanken (att jag tänkte så praktiskt bidrog förstås i sig till min egen upplevelse av mig själv som hemmafixare). Däremot halvlåg jag på golvet ruckande på scartkablar och muttrade kabeltermer och sånt där som ”vad fan… scarten in där… RCA:n ut där och in där… helvete det ska ju funka nu…”. Efter en stund kom jag på tanken att dra ut några sladdar som var kopplade till min avstängda dvd-spelare och plötsligt funkade allt. Så kan man förstås också göra, mumlade jag åt mitt snusförnuftiga själv, men det är inte rätt.

Nu har jag Discovery och Star! och 48 andra kanaler som heter saker på engelska, men jag klickar tryggt mellan trean och femman och vågar inte glida över till TV4+ ens för en tjuvtitt, för jag har hört att Dr Phil huserar där.

En gång skrev jag en sång om Dr Phil. Den spelade vi med mitt hobbyband Buschbaum som fanns en gång i tiden, och nu tänkte jag publicera den här. Tyvärr är den enda inspelning jag hittar en sju år gammal replokals-komihåg av usel kvalité, de flesta av oss spelade på våra andrainstrument och det finns inget professionellt över vare sig det ena eller det andra. Så precis som med allt annat ni klickar på här, gör ni det på egen risk. Jag tyckte ändå att det var värt det, för man kan lätt koppla det till ett visst första-apriltema och bloggar ska hålla sig aktuella har jag hört. Men som sagt, på egen risk.

Tofflan: Vad tittar du på?
Jag: Jag vet inte. Men det är på femman!

ps. När låten skrevs hade dr Phil just rått en trebarnsmamma att ta bort alla dockor ur huset och göra könsrollerna i familjen riktigt tydliga, efter att ha fått veta att hennes son betraktade sig som flicka.

>Nu har jag tänkt på kön igen. Jag tänkte på något jag läste någon gång hos Blomma Bladsdotter, som delade upp kön i sånt som kroppsidentitet, könsidentitet, könad anatomi, genus, genusidentitet och genusuttryck. Ju fler kategorier man kan urskilja, som flätar ihop sig med resten, desto mer förstår man att det här med kön är komplext, abstrakt och ibland helt omöjligt att förstå sig på och att uttalanden som ”pojkar är pojkar” är så spekulativa att man bara kan le förskräckt åt dem.

Sånt där som att lesbisk identitet kan vara en könsuppfattning, sånt tänker jag på. Sånt som att det kryper i kroppen av tanken på att bli uppfattad som en heterobrud, inte på grund av åt vilket håll man riktar sitt begär eller huruvida man föredrar säckiga jeans utan på grund av att det är en genusidentitet som inte stämmer med ens egen. Och femininitet och maskulinitet och vad tusan det är och vad det har att göra med resten. Sånt tänker jag på och förvirrar mig själv och min omgivning, för hela orsaken till att det är så diffust är att det är konstruktioner och som att försöka lösa ett sudoku i huvudet.

Det enda man kan vara tämligen säker på, är att man troligtvis inte är en riktig kvinna, eller man för den delen. Där förenas de flesta av oss förr eller senare utanför normen, som i en karneval utanför Nobelfesten, för det räcker egentligen med att man är en man med spindelskräck eller en kvinna som inte kan baka scones.

Jämt när jag skriver sånt här så upptäcker jag att jag inte har kommit fram till nånting alls och troligtvis inte ens redogjort för någon vidare tankekedja. Det är fragment av delar av kön som jag har hakat upp mig på och surrat kring som humlorna surrar kring mitt rosa hår på sommaren. Ni får ta det.

*Alltså jag kan inte laga en enda bil. Jag kan inte ens dricka öl. Däremot kan jag baka scones och det är på vippen att jag kvalar in som Riktig Kvinna men som tur är räddas jag av mina aversioner mot diskning och städning.

>När man inte behöver plugga till någon tenta, kan man istället illustrera sina gamla blogginlägg eller läsa alla Annika Bryns deckare på raken. Idag har jag gjort bådadera.

http://sara.kipara.se/bilder/Movie1.swf

(Om man inte kan se bilden kan man testa att klicka här. Funkar det ändå inte är det kört och man får bekosta sin egen hjortronsafari för att uppleva det på egen hand.)

>Idag har jag blivit kallad ekonomibutch och skrivit en tenta i renässans och klassicism. Det förra hände när jag bad Tofflan om ursäkt för att hyresvärden har höjt vår hyra och hon påpekade att jag alltid skäms en smula när jag ber om helt rättmätiga pengar. Vad det skulle vara för butchigt med det kan man ju undra, tills man kommer på hur alla småbutcharna raggar på varann genom att vräka ut ena armen över bardisken och säga ”vad vill du ha pullan, jag bjuder”. Tentan inföll vid ettiden och jag bökade fram allt jag visste om de första humanisterna och upplysningens betydelse för klassicismen, vräkte ut det på tre A4, lämnade in mina papper och glömde allt jag någonsin vetat om Petrarca och gubbarna. Och så råkade jag kalla Kellgren för Mellgren, pinsamt med tanke på mitt uppbragda blogginlägg om att man faktiskt borde kunna stava folks namn.

Fast nu när jag tänker efter så ljög jag faktiskt igen, jag har aldrig hört någon butch kalla okända människor för pullan. Jag kallar Tofflan det ibland, men hon är dubbelt så stor och trippelt så stark som jag och hon tar det med ro.

Det är lustigt hur man glömmer allt, så fort man har skrivit det i en tenta. Allt jag tre timmar senare kommer ihåg av klassicismen är att snubben heter Kellgren och inte Mellgren. Eventuellt kommer resten tillbaka om ett tag. Som en våg, en böljande våg av italienska renässansmän. Som en vind av barock dramatik och reformationsidelologi. Jag borde verkligen ge mig på det där med schlagertexter. Jag borde verkligen dra mig tillbaka från mitt bloggverktyg och massera min urvridna hjärna med en deckare som inte står på en enda litteraturlista.

>Hörni internetnördar, jag tror bestämt att feedsen eventuellt funkar! Testa och rapportera, är ni snälla.

Uppdatering: Äsch det här inlägget kommer ju inte med i feeden. Varför ska jag behöva skriva in sökvägar och lära mig filändelser när allt jag vill göra är skriva blogg och baka muffins?

>Det här gick ju bra! Snittarna gick åt, minglet övergick i sporadiskt hångel och någon införlivade en serpentin i sina dreads. Nu ska jag bara påbörja något annat hemligt så att jag har något att sitta och fnissa åt medan ni läser den här bloggen.

Eftersom det bara är ugglan som är färdig på tatueringen folk tydligen vill se, tänkte jag orera lite om ugglor innan jag visar en bild av min stolta, rodnande axel. Egentligen borde jag prata om ugglan sist, för hon sitter där som en slutsats av allt annat som pågår i min tatuering, men nu är det som det är och när det är så får man anpassa sig till den saken för att undgå att bli bitter. (Eller är ett sådant resonemang redan ett symptom på bitterhet? Vi lär skapa oss tillfälle att reda ut det där någon gång.)

Ugglan ska alltså symbolisera visheten, klokskapen och slutsatserna, men när jag lade fram idén för mina amerikanska nördflator (ååh amerikanska nördflator och deras överanvändning av thus och hence, åhh deras beundran av Shakespeares alla adjektiv) var det en av dem som invände att ugglan väl symboliserar döden? Så kan vi ju inte ha det, tänkte jag och kom efter grundlig research fram till att åtminstone Athenas egen uggla väl måste vara ganska vattentät vad gäller symbolik. Detta var innan jag åkte till Lesbos, långt före stjärnbeströdda grekiska nätter och ljummen grekisk sand mellan varma fingrar, så man kan lätt tycka att det hela ser ut som en kosmisk tanke.

När jag tänker efter, är hela min uppväxt kantad av ugglor. Det är inte bara en kosmisk tanke, det är en 27 år lång konspiration med enda syfte att få mig att tatuera en uggla på ryggen! I fablernas värld satt ugglan på en pinne och läste fabler ur en bok, hos Hedvig i ”Från A till Ö” satt ugglan Helge och informerade henne om betydelsen av svåra ord, i Nalle Puh ordbajsade Uggla så att ett mycket litet barn kunde få för sig att han faktiskt visste något. Varken blåmesar eller talgoxar fick sådant utrymme i barnlitteraturen, ankor fanns det gott om men de var ganska puckade, en enda blå pelikan gjorde ett tappert försök men var mest bara dumsnäll och lite speedad. Inte konstigt att ett barn bestående av 60% vatten och 40% ordnörderi förr eller senare gick och etsade in en uggla på ryggen – konstigt vore nästan om jag inte gjorde det.

Athenas uggla (Athene Noctua) heter Minervauggla på svenska och är en mycket liten uggla, som knappt når Bert-Åke Varg till fotknölen ens. Om vi bara gör en liten, liten ansträngning kan vi säkert finna en koppling till mina egna 160 centimeter och då märker vi redan, att det krävs inte mycket för att fylla varenda aspekt av min uggla med symbolik och kopplingar till livet, universum, kroppen, själen, min unika individ, visdomen, mytologin, rötterna, friheten, mystiken, eftertänksamheten och kosmos.

Jag vet att jag sa att ni skulle få ta del av min rodnande skuldra, och visst hade jag ambitionen, men så ändrade jag mig och gjorde den svartvit. Mest för att jag är lite trött på rödflammiga bilder av nygjorda tatueringar, och tatueringen är ändå inte i färg. Ni får föreställa er min rodnad i det svartvita, det gjorde tv-tittarna ända fram till 1965 och inte led de någon större nöd på grund av det. För att inte tala om alla som är blinda, eller färgblinda, de får gå och fantisera om vilka som egentligen rodnar och hur en rodnad kan tänkas se ut. Hela livet. Med detta perspektiv i bakhuvudet: Min minervauggla, direkt från måleriet.

>Jaha, välkomna och stig in. Drinkar i dörren, snittar på bordet!

>Det börjar närma sig dagen då den här bloggen inte längre är min egen lilla hemlighet. På tisdag gör jag den tillgänglig för Google, lägger upp alla länkarna och bjuder hit min trogna läsarskara. Av någon anledning är det lite pirrigt. Eventuellt har jag blivit beroende av att komma ut ur garderober. Det vore inte så konstigt, för det är sällan man flyger så högt som när man äntligen tar bladet från munnen och berättar hur det är, hur det Egentligen Är. Jag får förstås svulstiga visioner om hur det skulle kunna bli värre och värre, hur jag i brist på nya garderober kommer ut som sockerberoende i Expressen och som etnoraggare i SollentunaNytt, hur jag på Centralen sliter av mig kläderna och med hakan högt deklarerar: i’m here, i have inåtnavel, deal with it!

Lyckligtvis är ovanstående ett skräckscenario som aldrig kommer att behöva förverkligas, för som homo är man så lyckligt lottad att man får anledningar att komma ut nästan varenda dag. ”På semestern?” kan man säga, ”jo jag och min flickvän ska på hjortronsafari i Gällivare”. ”Hjortronsafari?”, säger den frågvisa kollegan inte alls då med sitt undrande tonfall, utan hon använder det till att säga ”flickvän?” och man får åter tillfälle att plocka fram regnbågsflaggan man som troget homo alltid bär i bakfickan (vänster eller höger beroende på perverterad inriktning) och vifta och säga ”jajjemen, här har du en riktig rökarflata serru, en muspussare, en praktlebba, musseldykare, medlem av hallongrottfolket, en bäverhånglare om man så vill.”

Äsch nu kom jag ifrån ämnet och ljög rentav en smula. Det är klart att mina kollegor skulle fastna på hjortronsafarin och inte på flickvännen. Hjortronsafari är ju jättekonstigt, exotiskt och dessutom roligt att visualisera. Flator ser man så fort man går på posten.

>Nu har jag suttit och läst om mina egna äventyr, våndats med mig själv, hoppats att jag och Smulan ska kunna lösa det på något sätt, åkt med mig själv på nattbussar och charterplan, njutit av den grekiska stjärnhimlen med mig själv och glidit med fingrarna över pärmarna som är så på riktigt. Det tog nästan två veckor, men när boken väl damp ner i brevlådan var den mer på riktigt än jag hade föreställt mig, och ett lämpligt avslut på något som har varit en sådan resa som Brudens blogg. Vaddå resa, säger kanske du, men då ska jag be att få tala om att det är bloggen som har resulterat i att jag nu får skriva krönikor och prata i radio istället för att skriva inköpslistor och prata med mina växter. Dessutom har den varit hemskt terapeutisk, och det är möjligt att jag aldrig kommer att behöva prata om högstadiet igen.

>1. Listor

>I och med min anarkistiskt spretande ambition för denna blogg, kan jag dessutom publicera bilder. Som den där bilden där jag står vid λευκός πύργος, det vita tornet, som enligt någon grek användes som tortyrkammare en gång i antiken. ”Eller så är det bara jag som har hittat på det, så säg det inte till någon som kan ta det för sanning”, sa han sen, så har du googlat hit i jakt på tillförlitlig information om antikens Grekland kan du googla vidare.

Nå, det var väl lite väl barskt. Du har ju ändå lyckats googla in på min färskaste blogg. Här då, lite användbar information till ditt hemarbete: Folk i antikens Aten hade inget att göra, så de hade tid att filosofera, medan folk från Sparta bara krigade och därför finns det inga stora spartanska filosofer. Däremot lämnade de efter sig ett ord som heter spartansk och som betyder att överleva bara på det allra nödvändigaste, så typ om någon dricker direkt ur flaskan trots att de skulle kunna använda ett glas så kan du säga ”så spartanskt” och känna antikens blod svalla genom dina idiomatiska ådror. Va, kanske de säger då, och då kan du säga ”det är ett grekiskt idiom”. Vaddå idiom, kanske de säger då och då kan du säga ”idiom är också ett grekiskt ord, det betyder ungefär lingvistiskt uttryck”. Då kanske de kallar dig för nörd, och då kan du säga ”nörd är på inget vis ett grekiskt uttryck, lite konsekvens om jag får be. För er fortsatta grekiska bildning – hallå, gå inte! – kan jag visa er den här bilden på Sara Lövestam vid λευκός πύργος, ett äkta grekiskt torn om inte annat.”

>Något annat som blir intressant med att ha en blogg i mitt alldeles egna namn, är att se hur många som egentligen googlar det. I min gamla blogg står det bara på ett ställe i en kommentar att jag inte heter Sara Lövenstam, vilket har fått till följd att alla som googlar Sara Lövenstam kommer dit, men inte de som googlar på mitt riktiga namn.

Lövenstam får vi alla heta ibland i vår släkt, vilket fonetiskt kan tyckas likt men som etymologiskt är uppåt väggarna. Löven och Löwen och Löfven och Löfwen betyder ”lejon” i gamla efternamn med anor och det betyder att någon snubbe någon gång var modig eller rufsig i håret eller något annat som fick folk att ge honom namnet. Löve kommer från Fryken i Värmland, den där sjön som fröken Fräken kommer ifrån, den som Selma Lagerlöf kallade Lövens långa sjö. Så man behöver egentligen bara krysta liite lite grann för att kalla det hela en lesbisk referens. (jamen kom igen, krystar gör du ändå varje dag om du äter tillräckligt med fibrer och lesbiska referenser är ju så rara och delikata) På skolan där jag jobbar står det Lövenstam på stängningsschemat. På Radiohuset har jag hetat allt från Löfvenstam till Löwesta, och jag har vant mig vid att säga mitt efternamn ”ell ö ve e ess te a emm, inget enn”. Det är ingen idé att tjura, de vill mig inget ont, och jag heter i alla fall inte Ciaron. Det gjorde en snubbe i min grupp på lärarutbildningen och han log krampaktigt när folk kallade honom Tjaron och Siren, och försäkrade att det inte gjorde något, men om vi var intresserade av fakta så uttalas det Kiron. Tack för det klarläggandet Charen, sa professorn med blicken stadigt fäst på våra namnskyltar.

>Denna min nya blogg misstänker jag kommer att präglas av lite mer kaos och anarki. Exempelvis har inte det här inlägget någon rubrik. Busigt.

>Ja jag tänkte att det var dags att kliva ur semi-anonymiteten och stå för allt med min nuna och mitt namn. Man kan inte heta ”bruden” i all evighet och blått och grönt har aldrig varit min färgkombination. It’s an end of an era, som Rachel skulle ha sagt. Men om man gillar grönt och blått och Bruden, så finns snart Brudens blogg som pocket att köpa på vulkan – mitt eget lilla epos på 487 sidor som av praktiska och ekonomiska skäl har delats upp i brudens hemliga och brudens ohemliga.

Jag har generellt blivit bättre på det här med att lämna avslutade saker bakom mig. Det fanns en tid då jag sparade vartenda glasspapper för att hålla fast vid känslan av hur min TopHat smakade, men jag har så smått börjat inse att det hela tiden kommer nya saker som tar vid, hur bra det förra än var. Det låter trivialt men hör till mitt livs viktigaste insikter och det någon borde ha sagt till mig när jag var liten, med risk för att jag absolut inte hade lyssnat. Du kan slänga glasspappren, Sara, du kan alltid köpa en ny TopHat och du har bara en näsa att placera papperssstruten på. Det visade sig att man inte alls alltid kunde köpa en TopHat, inte på 13 år, men sedan kom den ju tillbaka för att bevisa min poäng.

>Noll, står det på min statistikräknare och jag känner mig hemlig igen, för en månad eller så. Sedan blir jag mindre hemlig än någonsin, men det är i den riktningen det måste gå, för jag för ett ilsket krig mot garderoberna och en dag ska de bli kaffeved inför min värja.