Sara Lövestam

>Det här med att gå upp tidigt är något många människor pysslar med, upptäckte jag idag när jag pallrade mig till morgontåget klockan kvart i åtta. Det verkar nästan vara en slags norm.

Min anledning till att denna morgon följa normen var ett möte med Pride-kommittén, som visade sig bestå av ex till mina ex och en gammal garderobspolare som åkte med mig till Hultsfred när folk fortfarande gjorde det. Jämt blir det så. Den där stadsvandringen om mig själv som jag just spekulerade i, skulle till hälften bestå av redovisningar av vilket ex som har dejtat vilket ex till alla hobbitar vi i vår lilla stadsvandringsgrupp ser på håll. Kittlande de första två gångerna, men i längden som ett sånt där utdrag ur Gamla Testamentet ni vet (jamen ni veeet, ”Henok fick en son, Irad, och Irad blev far till Mechujael, Mechujael blev far till Metushael och Metushael blev far till Lemek”… ”Timna, som var bihustru till Esaus son Elifas, födde honom Amalek. Detta var Adas, Esaus hustrus, ättlingar”).

När klockan var halv tio och en vanlig sansad människa skulle börja fundera på frukost, var jag redan på väg till mitt andra jobb. Jag känner mig som en jetsetare – säger man så nuförtiden eller är det klimatpolitiskt inkorrekt? – och snart ska jag gå till Historiska muséet och titta på montrar om vikingatiden med ett gäng mer och mindre intresserade kursdeltagare. Sen ska jag ta mig till Tantogården, det var det som var min själva avsikt med att skriva det här inlägget, för att insupa queerkultur hela kvällen och natten på queerqultfestivalen. I väskan har jag eventuellt ett osålt ex av Brudens, om någon skulle vara intresserad.

Ja nä men klockan är bestämt 12, och ska jag fortsätta följa normen som hittills idag så är det dags för lunch. Dagens, har jag hört att folk brukar äta.

>Det där med kön problematiseras för första gången när man föds och folk spanar in ens könsorgan innan de registrerar ens ögonfärg. Sen fortsätter det att problematiseras, oavsett om man vill det eller inte, vid tillfällen när man till exempel vill klättra i träd, ha rosa spetsklänningar, dejta snubbar och dejta brudar. För mig är det problematiskt att jag inte riktigt passar i facket ”lagom kvinnlig heterotjej” utan dejtar allt på fel sida gärsgården och gör femininitet lite som jag haver. För andra är det knepigt att de snusar eller att de har högklackat på jobbet och för andra är det sjukt knepigt att självupplevt kön inte alls stämmer överens med kroppen de har hamnat i.

Sen är det också knepigt att den där kroppen inte bara är en kropp, utan en slags självmålande målarduk som börjar suga åt sig information och färga sig själv från det att man förstår att mänskligheten är uppdelad i två zoner. Jämt ska man hålla på och förhålla sig till kön, överdriva åt ena hållet eller dra sig undan åt det andra, följa normen eller bryta den och det är mest bara uttrycket som har förändrats sedan Edith Södergran deklamerade att hon var ett neutrum.

Sedan jag lärde känna fler transpersoner, har jag blivit ungefär 100 procent mer medveten om att kön existerar. Det är en ganska störig insikt och jag kan inte lova att jag kommer att ha lust att behålla den hur länge som helst. Jag vill helst ignorera kön och vara ett Edithskt språng i friheten och självet och hur mycket jag än kan kråma mig i glitter och göra röda pussmunnar för att jag vill det, så vill jag inte dikotomisera det mot ”det andra” och fnittra åt flexade muskler. Jag vill heller inte att något av allt jag Gör ska kopplas ihop med andra saker, som jag Borde Göra. Och snart kommer vi till poängen, något jag har läst på ett par ställen, hört från ett par transmänniskor som inte befunnit sig i queerträsket, och fått refererat av queerare transkillar som utretts av könsutredare. Nämligen det jävla stereotypiserandet.

Tydligen är det så att när man genomgår könskorrigering (som Oprah skulle ha kallat det, Jerry Springer skulle på sin höjd ha sagt ”byta kön”) måste man passa in i mallen av superman eller überkvinna. Som för att kompensera för tuttarna man har råkat få vid födseln, måste övriga delar av en vara så svenssonmanliga det bara går, och en genomsnittlig könsutredares analys av kön kan inte direkt kallas butlersk. En snubbe rekommenderar andra transkillar att ”ta mer plats” och ”inte vika undan för andra på gatan” med motiveringen att det är killars rätt att göra så, medan tjejer ska vika undan och vara osäkra. Bah, jag spyr. Jag förstår intentionen och jag förstår till fullo behovet av att vilja ”passera” i den här världen som 1) ser kön som samhällets viktigaste uppdelning och 2) har placerat en på fel sida redan från början. Men där någonstans tar min förståelse stopp, för vem tror att det sitter i könsidentiteten att hävda sin plats, att gå med säkra steg eller för den delen att knyppla?

Var det det som var poängen? Jag minns inte, men jag skrev ju där någonstans att vi kom till poängen, så så var det nog. Äh, poängen var säkert samma som alltid, att det är sjukt störigt att man inte kan få gå omkring och vara allt man är, att allt ska hålla på och relateras till kulturella föreställningar om kön och att en transkille ska behöva vara en sån där affischpojke för Hitler Jugend med endast plasttraktorer i barnkammarbagaget för att få möjlighet att byta könsorgan.
Det känns som om jag har missat 8-9 poänger till. Men det fina med blogg är att den inte har en deadline.

>På mitt jobb finns ett filter som gör att man varken kommer in på qx eller på stockholm prides hemsida. Därför har jag ägnat min tretimmarsrast åt att googla på deponensverb för att se om det finns undergrupper (min teori och fasta övertygelse är att det gör det), men än så länge ingen lycka. Eventuellt har någon gått och censurerat dem också. Deponensverb är ju inte vilka verb som helst menar jag och flera av dem kan ha innebörder som är ”oetiska eller oförenliga med våra värderingar”.

Till er som har levt lyckligt ovetande om vad ett deponensverb egentligen är: Det är ett verb som slutar på -s precis som passiv form, men som inte är passivt. Ungefär som man inte alltid behöver vara passiv för att vara undergiven, kanske någon inflikar, och jag nickar förstås och säger ja, just så. Exempel på deponensverb är finnas, retas, andas, svettas. Ni ser själva, inte helt oskyldigt.

>Såhär i Europridetider är det populärt att hitta på sin egen regnbågsaktivitet att foga in i prideveckan i månadsskiftet juli-augusti. När jag häromdagen läste om en annan flatas exalterade upplevelse av att se lesbiska hålla hand på Konsum, kom jag på tanken att göra en flatvandring i Stockholm. Först tänkte jag att jag kunde rikta den mot heterosexuella som bara inte ser alla flator som det kryllar av i den här stan. Sen blev jag något mer narcissistisk och bestämde att den skulle handla om mig. Den som är sugen är alltså välkommen på flatvandring med mig på obestämt datum. Vi ska guidas genom Gula Gången och jag ska peka på platsen där jag kysste en tjej för första gången. Vandra förbi Lidl och jag ska darra på rösten när jag viftar mellan konserver och säger ”här var det UV-ljus och bardansare en gång i tiden, här satt jag och kände mig nyutkommen, bortkommen och alldeles… alldeles…”. Vi ska huka oss och jag ska viska och peka: ”Om ni tittar noga, kan ni se exet till min bästa kompis ex där mellan taxibilarna” och ”minns ni Fröken Norrland? Där bakom busken ser ni henne med hennes nya, som förresten också har varit tillsammans med Exet C”.

Nej alltså det jag egentligen skulle skriva, var att om ni känner till något som händer utanför själva prideprogrammet men som ändå är lite priderelaterat, typ någons hybrisaktiga stadsvandring om sig själv, så kan ni väl höra av er till mig före måndag? Då kommer det nämligen med i pappers-QX, och det kan ju ha sina fördelar.

>Med fotboll gillar jag bland annat hur alla kliar sig i huvudet för att dölja en halv segergest när bollen går stolpe ut. Sen gillar jag hur kommentatorerna säger ”han är duktig på att få med sig straffarna, han faller mjukt och följsamt” samtidigt som de hånar motståndarna för att de filmar. Och så gillar jag att minst hälften av alla damfotbollsspelare är lesbiska. Den andra hälften är lurig och man kan råka limma på någon som var helt hetero men bara följde fotbollsmodet, ungefär som man kan bli förvirrad av att åka till Tyskland. Men det bjuder vi på.

>Glöm långa meningar.
Glöm balanserad berättarteknik.
Ikväll är det fotboll.
Det är nu det gäller.
Det är nu sportkrönikörerna ska leverera.
Och det kommer de att göra.
De är svenska, de är retoriker, de blev aldrig fotbollsspelare själva.
Och jag ska inte ljuga:
De vet var retur-knappen sitter.
Fram med de inledande konjunktionerna.
Fram med kämpaglöden.
Fram med anaforerna.
Vi har inte råd med mesiga formuleringar, bisatser, satsbindning.
Det är anfall som gäller.
Och ska vi satsbinda gör vi det på vårt sätt.
Med ofullständiga prepositionssatser.
Eller inledande konjunktioner.
Våra svenska sportkrönikörer är inte nere för räkning.
De är hungriga.
De äter anaforer till frukost.
De fiser dem i soffan.
Och en sak är säker:

>Jag har hört att ett säkert sätt att värva nya läsare är att visa lite hud. Så här kommer det, 100% äkta hud. Håll tillgodo!

Kanterna ska filas till och det finns lite krafs att göra bakom ugglegrenen, men i övrigt är det såhär min rygg kommer att se ut från nu till evigheten. Ugglan kom inte till sin fulla rätt på det här fotografiet, men det är det förunderliga med människokroppen, att den buktar ut och in och rentav på sina ställen tar slut, och man får helt enkelt acceptera att man inte ser ut som en platteve från alla håll och kanter.

En annan dag ska jag skriva spaltmil om symboliken i typ allting som finns på bilden, men tills vidare får ni göra era egna tolkningar. Jag har hört att det ska vara nyttigt.

>Jag värnar åtminstone såpass mycket om mina bloggläsare att jag kan ta en stunds paus från mitt analyserande av Boye vs Neruda för att varna er för nya Cornetto Citron. Det spelar ingen roll om ni gillar citron – jag gör det också. Det spelar ingen roll om ni kan DÖ för Storkens citroncheesecake – jag dör en smula varje gång. Jag slängde min Cornetto Citron i papperskorgen innan jag ens hade kommit till struten.

Varför sitter jag och analyserar Karin Boye och Pablo Neruda, kan man för övrigt fråga sig. Varför sitter jag och jämför diktrader som ”I ensamhetens tid har min tunga bränt att säga dig det vackra jag drömt och känt” med andra diktrader som ”min grova bondkropp plöjer dig och får en son att växa ur den djupa jorden”? Ja inte är det på pin kiv. Min sista hemtenta någonsin (förutsatt att framtidsutsikterna håller i sig) är på väg att fullbordas, och min sista slutsats i min sjuåriga akademiska bana kommer att vara att Pablo Neruda var en pilsk jävel.

>Jag och min rygg sitter här och fortsätter fröjdas över solen som känns modigare och modigare nuförtiden. Men det bådar inte för så rafflande blogg alltså. Om jag ska fortsätta sitta och skriva om solen och hur den gör mig glad, kommer hela min blogg att sakta omvandlas till barnsånger av Alice Tegnér, och jag har förstått att hon är hopplöst ute och får stå tillbaka för krokodiler som kör runt i räserbilar och hajar som äter barn och annat strunt. Så dit ska vi inte hemfalla, jag och min rygg, men som tur är har vi just idag en tid hos tatueraren. Där ska det väl kunna hända något, om inte annat blir det lite smärta att jämna ut min somriga eufori med. (Jag tänkte twista till det med att säga något om svärta, men det blev ganska krystat och rimmade med smärta hur jag än gjorde… åh det är så mycket jag besparar er)

Jag är plötsligt ganska nervös, för detta är min sista sittning med den här tatueringen och det är meningen att allt ska falla på plats. Och tänk om det inte gör det. Då sitter jag där med min nedkluddade rygg, och den ser anklagande på mig och säger ”du sa att jag skulle bli vacker”. Och jag sväljer som en plastikkirurg med ett samvete och kan inte säga annat än ”sorry, du vänjer dig nog, det sitter nämligen där för alltid”.

>Syrenerna drar i mig när jag går hem, de ringlar sig in i näsan som oset från tecknade köttstycken gör med Pluto och när jag andas ut gör jag det jättesnabbt för att få chansen att andas in igen. Inte ens när hojtande sopgubbar slamrar med sitt sopgubberi i på tok för arla morgonstund blir jag irriterad. Hade det varit december hade jag legat med kudden över huvudet som en otillfredsställande mur, nu tänker jag att visst är det fint ändå att märka att man har medmänniskor omkring sig, även om de väcker en med slammer så påtagligt att man kunde tro att de var mitt i ens vardagsrum. Som om inte det vore nog har jag joggat. På morgonen. Vid en tid då jag för ett halvår sedan (och om ett halvår) hade jämrat mig och betalat vem som helst vad som helst för att få somna om. Syrener, det är grejen.

>Man tänker ju lätt att en helg kan vara något som används för att ta igen sig, särskilt om det råkar vara så att man jobbar 70% på ett jobb, pluggar heltid och dessutom envisas med att ta på sig en massa skrivjobb. Men istället för att ta igen mig det allra minsta, har jag ägnat helgen åt att frottera mig med flator och annat queerskap på Uppsala Pride, rapportera om seminarier, lyssna på Tiinas uppviglingar och, för att inte råka göra helgen alltför enhetlig, åka på lördag eftermiddag till en släktings 50-årsgalej där jag och resten av min familj ställde oss på scen och spelade den frejdigaste klezmerlåt ni någonsin har hört spelas till en femtioåring. Nu har jag ungefär två timmar på mig att ta igen mig, lugna ner mig, varva ned, fasa ut, koppla av, ladda om. Det kan låta som en aktivitet som per definition inte bör behäftas med deadline, men en gång sa jag att jag jobbar bäst under press och nu är tiden inne att bevisa saken. Under tiden du hinner ta ett djupt andetag och stänga ögonen en stund, hinner jag hyperventilera sjutton gånger och fladdra hysteriskt med mina ögonfransar så snabbt att du knappt hinner uppfatta att de är ögonfransar. Det ni. Jag återkommer när jag inte är så fruktansvärt upptagen med nedvarvning.

>Mina grannar heter Tvärflöjten och Rökande Kidsen. Förutom att se dem som grannar kan man också se dem som vårtecken. Som en liten ledsen tussilago sitter ett av Rökande Kidsen just nu och trotsar duggregnet på sin balkong, så jag vet att det är vår, men det var fasen vad mycket mer tydlig våren var häromveckan. Då ljöd tvärflöjten genom moppeknatter och tvättstugeångor, då sprang sprudlande grannbarn omkring i våryra och ropade ”emo” efter mig som de alltid gör när de känner sig modiga. Vårluft i vart hjärta och var själ, och den skygga tvärflöjtens djärva trall tog bort vart sista uns av tvekan. Mer tydlighet, om jag får be.

>På Oprah ber en tittare Doctor Oz att förklara för hans fru att man mår bra av att ha sex många gånger i veckan. Dr Oz ser skälmaktigt in i kameran och säger till frun att om hon inte har sex flera gånger i veckan så skadar hon faktiskt sin man och ger honom ett kortare liv. Frun skrattar, Oprah skrattar, glädjen är stor och jag tänker ja, bra idé, skuldbelägg bruden på ett sådär skämtaktigt sätt att hon inte ens skulle kunna skriva ett sånt här blogginlägg utan att riskera att bli beskylld för att inte ha humor.

Det är ett tag sedan jag sa det nu, så jag tror jag tar och säger det igen. Sex handlar inte om att ge och ta. Sex handlar om att få och känna att man får även när man ger. Det är att förlora sig i någon annans andhämtning och glödgade hud, att lirka någon närmare och närmare extas, att känna allt man skapar hos den andra få ett eko i en själv och vara så jävla tacksam på ett sätt som snudd på gör en religiös. Och så droppar de, lustigheterna och kommentarerna som utgår från att sex är som marknadsekonomi, något som är styrt av behov, efterfrågan och kompromisser. Vaddå droppar, säger kanske ni då, och jag säger jo, de droppar som den där droppen som urholkar stenen.

(Stenen är från början en alldeles bra och hård sten och den utgör alltså dagens liknelse vid sexuell självkänsla.)

Men egentligen skulle jag skriva om omöjligheten i att vara en kreativ själ som läser litteraturvetenskap. För varenda roman jag har läst den här terminen, har jag i snitt påbörjat en halv. Det gör det stört omöjligt att hinna läsa allt det där andra jag ska läsa, för hur kan jag proppa in mer i huvudet än allt som redan vill ut? Jag rekommenderar alla skrivkrampande att ta en vända litteraturvetenskap, och till ett av mina projekt behöver jag information om följande:
– Litteratur om Stockholm med omnejd vid sekelskiftet.
– Hur man säger/skriver ”pang” och ”vad nu då” på norska.
– Vilket samlarobjekt man kan råka fynda på loppis och sälja snuskigt dyrt på auktion.

Och förstås: Att ”känna allt man skapar hos den andra få ett eko i en själv och vara så jävla tacksam på ett sätt som snudd på gör en religiös” behöver varken ha med kärlek eller vanilj att göra. Men det vet ni ju redan, kloka läsare.

>Jag har inte hittat något program än, men en mycket påpasslig och behjälplig läsare har konverterat till mp3 och mejlat mig, så att alla ni macstackare också ska kunna höra orden som en gång skrevs till ett enda par öron. Vi kan alltså konstatera att det finns godhet här i världen.
Hole som mp3

>Det kom en kommentar, apropå föregående inlägg: ”allt det där som man måste komma ihåg för att inte bara harva på” -Vad är det? Upplys mig!

Och jag kan ju bara tala för mig själv, men det här är ungefär vad jag måste komma ihåg för att inte bara harva på: Att lyfta blicken där jag står och tänka ”vad är viktigt och vad är det inte, vad kan jag göra lite vackrare, lite mer komplext, lite mer intressant här i krokarna?”

Jag behöver komma ihåg att det enklaste inte alltid är det roligaste och att det alltid finns ett val mellan att se det där simpsonsavsnittet man redan har sett, och att sätta på musik och göra något som får en att växa. Att det som får en att växa kanske inte är just det som ger en pengar och berömmelse, men att det kommer att vara det man ler åt i sin gungstol om femtio år.

Sen behöver jag komma ihåg att saker som är hopplösa utifrån är möjliga inifrån och att ingen som analyserar ens situation och stämplar saker som omöjliga eller konstiga har samma kompetens att avgöra detta som man själv har. Inte på det sättet att man ska fortsätta stalka sitt ex för att man vet att hon/han kommer att ge efter till slut, men på det sättet att man har sitt eget sätt att handskas med saker och att man är så unik att ingen annan har någon aning om vad man kan göra om man lägger manken till.

Och jag behöver komma ihåg att det är jag som styr mina ben och att det är mina fötter som ska känna gräs eller grus under fotsulorna. Att det inte finns en enda utstakad väg, knappt en snitsel ens, och att jag kan trava raka vägen in i skogen, upp i träden, över mossan, genom grenarna och de silade solstrålarna som älskar med min hud. För e-fyran är bara ett asfalterat förslag för den som föredrar att rulla på, nosandes i röven på den som rullar före.

Det börjar låta Oprah här och var, jag vet. Men så går det när man ställer frågor i kommentatorsfältet. Om ni inte passar er kommer jag att utveckla.

>I brist på spänning och dramatik tänkte jag passa på och tacka alla som har köpt ”brudens hemliga” och ”brudens ohemliga” och tålmodigt väntat på Vulkans makliga process att producera och skicka. Jag har hållit mitt löfte och avfyrat ett stort leende varje gång jag har sett att någon ny har köpt böckerna, ni egoboostar mig till tusen och jag hoppas att ni tycker att ni har fått valuta för pengarna!

Jag tar förresten tillbaka. Mitt liv innehåller visst en massa spänning och dramatik, som igår när personalen i min närbutik brottade ner en snattare. Han bet till och med en av dem i benet. Och i förrgår var jag och Tofflan på stadsteatern och såg Djungelboken (igen). Och shit, när de sjunger ”gå din egen väg” så känns det som om de sjunger till mig. Och livet är ett skådespel och inställningen är halva verkligheten och jag slappnar av och kommer ihåg allt det där som man måste komma ihåg för att inte bara harva på. Kanske dags att skaffa dingeldongelörhängen och bli kulturflata på heltid.

Min inre bdsm-brud var den enda som garvade åt de sadomasochistiska skämten i Djungelboken. När incidenten i närbutiken uppstod önskade hon att hon hade haft med sig ett par handklovar i väskan, bara för att det hade varit så lustigt att ha ett sådant oförmodat verktyg med sig utifall att någon behöver fånga en snattare. Min inre kulturflata himlade med ögonen och tyckte, att ska man nu nödvändigtvis binda fast någon så kan man göra det med en färgglad scarf. Min inre språknörd jublade, helt oberörd av övrig kommunikation, över att ”till exempel” på grekiska heter ”gia paradigma”, att ”röst” heter ”foni” och att ”fonem”, som på svenska betyder minsta betydelseskiljande fonetiska enhet, på grekiska betyder ”vokal”. Om ni är så nördiga som jag tror att ni är, så finns det åtminstone en eller två läsare som får något ut av den informationen, medan resten av er är mer lagda åt att fantisera om det föregående.

>Min syster har sagt att jag faktiskt kunde ha valt en annan låt än dr Phil att representera mitt musikaliska förflutna med, och en kommentator har efterfrågat mer material från bandet jag spelade i innan vi blev logopeder och sjuksköterskor med späckade scheman. Och vem är jag att dölja mitt förflutna – ni vet ju redan sånt där som att jag blev nervös av Elloskatalogen och att jag ägnade rasterna åt att studera skolans anslagstavla för att ingen skulle tro att jag inte hade några kompisar.

Vi går inte hela vägen tillbaka till mina hits från åttiotalet, som ”kom så går vi till allén, kollar alla tjocka ben” och ”vi är i coolaste och ballaste och tuffaste laget”, eller till de smäktande kärleksballader jag skrev när jag var tolv och använde mig av textrader som ”trots att molnen är så stora och regnet faller tungt, har dina ögon gnistan kvar och leendet är ungt”. Nej vi hoppar raskt till 1998, när jag var 18 år och började spela in mitt examensarbete på Rytmus, en rosa cd innehållande bland annat ”sången om kärlek”. Jag var i valet och kvalet gällande min sexuella läggning och hade just börjat acceptera tanken att jag kanske gillade tjejer mer än killar (själva komma-ut-processen beskrivs i detalj i en annan låt som jag skrev senare), så genom hela låten försökte jag hålla föremålet för min ömma låga könsneutral. Det sket sig på slutet och jag minns fortfarande min inre, tidspressade kamp när jag märkte att jag snart skulle komma att behöva uppge ett pronomen. I sista millisekunden bestämde jag att en inspelning i skolans studio inte var rätta stället att komma ut på, och att jag så länge min läggning var oklar för mig själv borde hålla mig till normen. Den gången.

sången om kärlek

>Jobb, tänker jag alldeles för ofta just nu. Förhållande, tänkte jag en gång i tiden med samma lilla inre hets, och brud har jag tänkt i samma banor. Ibland går det fort och saker och ting är som förföriska pustar. Såna där pustar av oemotståndlig parfym som Anja hade när jag var tolv och sniffade min väg efter henne i slalombackarna i Idre. Hon var mellan 18 och 25 år och gick på någon kurs som min pappa höll i. Jag hade ingen aning om något annat än att hon var vuxen och jag var barn och att hela hennes väsen var av den himmelska typen, och jag slår vad om att jag fortfarande skulle känna igen hennes parfym. Sådana pustar är de som ibland, förhållanden och jobb och Chanser som man Måste Ta. Och där svansar man efter dem en stund, ser man sig inte för så slår verkligheten till när man är mitt i puckelpisten, och har ni någon gång försökt ta er ner i en puckelpist?? Just det. Det är bäst att emellanåt ta sig en sniff i sin egen armhåla. Förlika sig med odören och fokusera på hur varje liten snöflinga under ens skida är unik, hur fantastiskt det är att man kan glida på dem alldeles själv, hur man kan knixa med knäna och själv stanna medan miljoner unika snöflingor fräser upp, dalar ner och får sina anonyma femton sekunder i solljuset.

>För att fortsätta på geggspåret så är jag ganska belåten med allt. Jag är till och med belåten med att jag har på tok för många ex för min ålder, att jag har råkat ut för riktigt jävla uppslitande avslut och att jag bara planerar för en sommar i Grekland med förbehållet ”men det är ju inte säkert att vi fortfarande är ihop då”. Geggan stör mig inte, den är något jag mestadels klafsar omkring i trallande. Jag vet att jag har skrivit om konturerna förr, men de är ju så avgörande för substansen, så jag tror jag skriver det igen. I en värld där alla är dina ex ex, där lystna blickar flyger över golven, där ungdjuren visar märket på sina boxers över jeanskanten och där ihop är något man är mellan singelskapen, där lär man sig förr eller senare att vakta på sin egen gräns. Har man bara en ordentlig gräns kan man luta sig tillbaka och le över buksysterskapen, alla komplicerade förflutna man delar med halva geggbefolkningen, normerna som finns där och ingen annanstans. Detta är min kärleksförklaring, och den är av ungefär samma slag som när såna där tanter i tvättstugan kärleksfullt suckar över sina män som inte kan sträcka ett lakan.

>Ser man på, just när jag hade skrivit ett långt inlägg om geggan fick jag i uppdrag av QX att skriva ett reportage med titeln ”mig och mitt ex”. Det går ut på att jag ska nosa upp tre-fyra par ex som får prata om sin exrelation och bli fotade i studion, och jag hojtade ”jag! Jag! Jag har jättecoola exrelationer, jag delar alltid melodifestivalen med exet C och exet S firar fortfarande jul med oss! Ta mig!”. Redaktionen svarade ”men pucko, det är ju du som ska skriva reportaget, någon ände får det vara på din egotripp”. Nå, just så var det inte (det är en väldig massa ljug i den här bloggen, sätt upp det på mitt konstnärliga frihetskonto) men att jag fick uppdraget är helt sant. Nu undrar jag om det eventuellt finns några hugade bloggläsare som vill vara i QX med sina ex och bli intervjuade av mig? Skriv i så fall snarast möjligt till min tipsadress, sara@qx.se!

ps. Titeln är tagen från Metros utdelningsstationer. Jag tyckte den passade.