Sara Lövestam

>Jag har under veckan studerat diverse populärkultur och kommit fram till att det verkar finnas speciella regler för hur syskon ska förhålla sig till trekanter. Syskon ska i allmänhet inte ha sex med varandra, men så finns det en situation när det plötsligt upphöjs till Våt Fantasi. Två blonda, unga enäggstvillingar som har sex med en snubbe är nämligen en allmän dröm och det bästa som kan hända en genomsnittlig man, särskilt om de är svenska.

Mellan svenska, böjliga tvillingar och amerikansk sydstatsinavel har vi en brokig skala där exempelvis två bröder som raggar upp en snubbe kan ursäktas med ”de är ju såna”, och där två halvbutchiga systrar som går ut och raggar upp ännu en halvbutchig brud inte finns på kartan. Bröder och systrar ska helst inte ens råka se varandra nakna, än mindre gå ut och ragga gemensamt byte. Men just två tvillingsystrar är alltså så accepterade i trekantssammanghang att de plötsligt inte riktigt är två syskon i samma sexlek. Det krävs väl ingen doktorsavhandling för att lista ut varför det är så (tvilling som dublett, unga flickor som objekt, man som omättligt subjekt, trekant som 1+2 snarare än 1+1+1), men tanken kommer alltid oinbjuden; hade några andra syskonpar än enäggstvillingsystrar kunnat bli allmänt föremål för Joey Tribbianis ömma låga? Och: Händer det verkligen någonsin att två systrar vill ha sex med samma snubbe, samtidigt?

>På Queer Allstarsfesten blev jag förresten anklagad för att köra med falsk marknadsföring, eller kanske skrämselpropaganda. En kicka tryckte upp mig mot väggen och berättade att Brudens Blogg har varit hennes fönster till Stockholms flatvärld medan hon har bott utomlands och att hon nu under Pride kunde se att bilden jag har målat upp inte alls stämmer. Var är alla butchiga, stenhårda brudar som man inte vågar prata med av rädsla för att åka på en propp? Var är geggan, och sa jag inte att Stockholms flatvärld var liten och inavlad? Stanna ett par månader så kommer det nog, sa jag, själv kan jag bara härifrån peka på tre exflickvänner och fylla två SL-bussar med folk här i lokalen som de i sin tur har hånglat med.

Äsch nu ljög jag, hon tryckte inte alls upp mig mot väggen. Det är länge sedan någon tryckte upp mig mot väggen. Så väldigt länge sedan.

Idag pratade jag så med en helt annan ny bekantskap. Hon hade haft en trevlig upplevelse av artisterna som spelade på Pride, men hade svårt med brudarna. ”Tjejerna verkade tävla i butchighet, tror att en icke invigd eller heterosexuell person skulle få stark avsmak. Det var mycket fylla och man skröt om vem som kunde svepa mest bärs, och hade ett språk som kunde få vilken Kanadensisk skogshuggare som helst att smyga ut där i från”, löd hennes omdöme. Jag pustade ut. Helt ute och cyklat har jag alltså inte varit.

Att butcharna är på väg ut har jag däremot konstaterat flera gånger under pride. Inte ut ur parken, men ut ur rampljuset och i vissa fall gemenskapen. Flera nya ”inneflator” svänger sig med utlåtanden som ”jag vill visa att lesbiska faktiskt kan se ut som helt normala tjejer” och ”om man är lesbisk vill man väl ha en annan tjej, inte någon som klär sig som en kille”, och alla som förr kallade sig butch kallar sig numera genderqueer och skriver magisteruppsatser om könsöverskridande och identitet. Det finns inget utrymme för butchen längre, suckade min vän på Torget i tisdags, och jag stämmer in i sucken. Det är förstås fantastiskt att en brud i klänning inte längre behöver bevisa sin lesbiskhet med tio års straffslickande i flatsamhället för att tas på allvar, men normer är inte kul åt något håll och det är bara att hoppas att alla nya coola femmeflator inte går mugabe på butcharna.

Min spaning sträcker sig naturligtvis även över modet – under pride har jag kunnat skönja en del nya, tydliga trender. Ungbutcharna tycks numera föredra stora, vita och oknäppta skjortor som de bär över den sedvanliga tank topen och kavlar upp ärmarna till hälften. Innebrudarna, de där som jag just skrev om, har gärna tajta brallor men kan också gå runt i kjol, och till detta till exempel ett linne så tajt att man kan se vilken sorts bh de har under. Och det är inte en sport-bh.

Frisyrmässigt kan man fortfarande se en och annan flatkam, frisyren som jag en gång beskrev som ”frisyr som var populär bland högstadiepojkar för fem år sedan. Klipp håret kort, färga gärna en strimma i mitten av huvudet och kamma upp resten av håret till något tuppkamsliknande, som om du hade mohikanfrilla. Fastän du inte har det.” Hästsvansen tycks dock ha kommit ifatt, i linje med det ökade femmeskapet. Det var också oväntat hög frekvens på en ännu icke namngiven frisyr; en massa folk hade långt hår och lugg, där luggen var mycket bredare än en normal Amelie från Montmartre-lugg och slutade någonstans ovanför öronen. Jag vet inte om det kanske är ett kulturflatesignum, för det var mest på kulturhuset jag såg dem. De rakade huvudena är signifikant färre, likaså dreadlocksen. Ur ett antrolopologiskt perspektiv är det förstås som precis allt annat intressant, men på ett personligt plan känns det lite tragiskt. Jag gillar rakade huvuden, dreads och androgyna brudar som aldrig har analyserat sin androgynitet. Min typ är på utgående, och precis som när jag måste köpa ny kamera för att den gamla gick sönder gnäller jag trotsigt: jag vill inte ha någon annan.

>Som ett postludium kommer den nu, eftertexten. Alkoholen har sjunkit undan (det gick rätt snabbt för jag drack nog egentligen inte mer än fem cider under hela festivalen, hör ni det ungdomar?) och nya perspektiv från seminarierna på Pride House har etablerat sig medan halloumiöverdosen fortfarande sitter i från fem dagars tuggande på visserligen rätt smarriga halloumiburgare. Det är dags att reflektera.

Årets största pridebehållningar var föreställningarna Girls Girls Girls! och Kyss min plysch. Den som inte satte sin fot på Pride House i år missade verkligen något. Jämfört med allt sjukt välplanerat, intressant och talangspäckat som trängdes i Kulturhuset var Pride Park, just det, en grusgrop. Jag flängde som en skållad bäver mellan panelsamtal om HBT vs BDSM och femme-nism, dildokubb på Kulturhustaket, oväntat talangfulla artister i vartenda skrymsle stort nog att klämma in en scen och överallt flator, flator, transpersoner, bibrudar och åter flator. Alla bögar som låg hemma och tryckte i väntan på att parken skulle öppna, hade kunnat ta sig och sina orangea festivalband till Kulturhuset och sluppit glana på tysta och stelnade foton som de här för att göra sig en uppfattning om hur fantastiskt begåvad föreställningen Girls Girls Girls! till exempel var.

>Åh ni skulle ha sett mitt flin när jag läste på en annan blogg, tillika min vägledare i bloggrymden när jag de senaste månaderna har suktat efter Asus Eee 901, att den lanseras i Sverige om bara två veckor. Hur gick det till, kan man undra, när jag är uppfostrad till att nöjt leka med kottar och pinnar och inte tråna efter materiell flärd, att jag kan bli så lycklig i magen över en atom-processor i ett blankt litet skal? Men då glömmer man 1) att jag alltid har gillat blanka saker och 2) att det är kreativiteten som är grunden för allt mitt habegär. Med en kotte och en pinne kan jag bygga en kottstruts med indraget huvud, med en netbook kan jag blogga och skriva på mina böcker var jag än befinner mig.

Det där med kreativitet trodde jag förresten förr var ett allmänmänskligt begär, men har sedermera insett att alla inte har en starkt pulserande ådra som tvingar dem att sy sina egna ryggsäckar och designa sin egen återvinningsstation. Från där jag sitter nu kan jag räkna till 19 saker omkring mig som jag har sytt, svarvat, målat, byggt, komponerat och skulpterat. Det finns de som är helt nöjda med att köpa färdigdesignade saker och aldrig ens har dekorerat ett kuvert.

En annan anledning till att jag vill ha en Asus Eee är att det nu äntligen blir möjligt för mig att bära en laptop. Från Asus hemsida: ”8,9-tums skärm påverkar inte den totala vikten av Eee PC 900 som förblir under 1 kg – det gör det möjligt för barn och kvinnor att enkelt bära den med sig.” Håhå, kvinnor och barn är en sån där kategori som man sällan ser i moderna svenska texter. Kanske något att arrangera ett seminarium om på Pride House.

>Jag har funderat på om inte marknadsundersökningar skulle kunna vara min grej. Därför har jag instiftat Veckans Poll, som ni kan se här till höger. Som ni kan se har jag inte fulländat mitt tillvägagångssätt än och å, ä och ö har förvandlats till små rutor som man lätt kan sammanblanda och läsa något helt annat än ”såg du mig på pride”. Det gav ju det hela en liten twist.

>Mina tår håller sakta på att släta ut sig, sedan de marinerats i det stockholmska sommarregnet en hel dag. De var inte det enda som krullade ihop sig, från att ha varit omsorgfullt tillplattat förvandlades snabbt mitt hår till en rosa Michael Bolton – queer så det räcker men ändå inte eftersträvansvärt. I mina gympaskor klafsade jag först och armbågades bakom QX-vagnen till I love Europe och I don’t feel like dancing. Jämt när jag ingår i flockbeteenden som att dansa bakom en lastbil börjar jag förr eller senare att ifrågasätta mig själv, så efter ett tag drog jag mig ur och fotograferade de där transorna som är roten till att vi vanliga hederliga homon med könslämplig klädsel och lågmäld attityd blir diskriminerade på våra jobb.* Sedan gick jag politiskt bakom ”marching for those who can’t”-skylten (för att politiskt flockbeteende har en retorik som snärjer mig då och då och för att Solidaritet hade samma klang som mjukglass när jag växte upp i plyschsverige och även om det låter raljant så menar jag något fint) och identifierade mig till slut som lärare och gick bakom lärarförbundets fana. Fest, politik och identitet alltså, kan vi sammanfatta paraden med tre lämpligare ord?

Eftersom alla publicerar sina bilder av paraden på sina bloggar och jag redan har gått in för flockbeteende, följer här några utvalda bilder från min paradupplevelse och en från min flaggsäljarupplevelse, som tillsammans med rapporterna från Pride House och halloumiburgare med nachos har dominerat min pride.

Ovanifrån såg paraden bitvis ut som om någon hade spillt ut en påse non-stop.

I början av paraden, särskilt när man passerar Kungsträdgården och Gamla Stan, ser alla åskådare skeptiska ut och säger till sina exalterade barn ”ja se på den konstiga” och till varandra ”att det här spektaklet ska dras igång varteviga år, inte för att jag har något emot vanliga normala homosexuella men jag tycker faktiskt att de förstör för sig själva med det här”. Sedan svänger man in på Hornsgatan och får all kärlek man någonsin suktat efter, och om man tittar upp ser man skosulorna hos alla som sitter uppe på bron och applåderar.

När jag marscherade för dem som inte kunde, spatserade vi med en flagga lång som en vanlig barnslalombacke och plötsligt mindes jag allt min bildlärare någonsin lärt mig om enpunktsperspektiv. Ja, medan jag förstås tänkte djupt, politiskt och globalt och marscherade med lite extra tyngd i mina drunknande sneakers.

Denna och följande bild får representera kanintemat.

Lägg gärna märke till hur mycket större kaninerna ser ut än de åskådande människorna. En medveten politisk tanke om ifrågasättande av storleksnormer mellan arterna? Troligen inte.

Om man vet hur högt mina ögonbryn normalt sitter, förstår man ungefär hur tärd jag är när jag kommer fram i mina dyblöta skor och börjar sälja flaggor i QX-tältet. Som tur är, är det inte särskilt ansträngande. Man säger bara ”den här med rosa och lila står för bisexualitet, den här med tassen står för skäggiga håriga män som gillar andra skäggiga håriga män, den här står för läder och bdsm, den här står för bög, lambda är en grekisk bokstav som har gaysymbolik med omtvistat ursprung, den här kostar 60, den här kostar 40, tack så mycket, ja du kan betala med kort, nej vi har inte biljetter till Ginafesten.”

Imorgon står jag i parken för sista gången i år och på söndag kväll slutar den vara magisk. Magisk, säger kanske ni andra ärrade flator, har jag glömt att vi ska raljera över parken och kalla den en grusgrop för bögar? Nej, såklart har jag inte glömt. Jag har bara valt att kombinera min raljanta inställning till parken som en grusgrop med dyr öl med att erkänna dragningskraften som bor i att känna att alla regnbågar i Tanto handlar om MIG och att det fanns en tid när nästan inget gjorde det och särskilt inte jag. Den inställningen finns med på listan över acceptabla perspektiv på Pride Park i Lesbiska Direktivhäftet, kolla om ni inte tror mig.

>Inför paraden är jag fullkomligt utmattad. Det här med pride är dränerande verksamhet som tar truckflator och lantfjollor ett helt år att återhämta sig från, och sedan är det dags igen. Jag har fått en fantastisk whiskeyröst och bryr mig inte längre om ifall sminket sitter på ögonen eller om strumporna matchar håret, och i paraden ska jag trampa i mina sunkigaste men bekvämaste skor för nu är det överlevnad som gäller.

Jag vill passa på och tacka alla som har kommit fram och hälsat och de som har köpt bloggböckerna som nästan är slut! Idag tänkte jag lägga mina personliga ex av böckerna i Hallongrottan i parken, där man får tjuvläsa samt kludda rakt in i boken om man vill. Vi ses i paraden!

>Om jag redan hade haft en Asus Eee 901 hade jag gått runt och pridebloggat varje dag, hela tiden. Aktarej vad mycket jag hade bloggat. ”Just nu står jag i kön till bajamajorna. Det luktar urin och öl. Jag undrar om det är utspilld öl som bidrar till öllukten eller om folk har druckit så mycket att kisset luktar öl. Nu är det min tur. Äsch, någon hann före medan jag skrev att det var min tur. Jag tror att det var han bögen från Big Brother, men jag vet ju ingenting för jag har ju prosopagnosi och igår kände jag inte ens igen någon som jag precis hade hälsat på. ‘Jag känner inte igen folk’ ursäktade jag mig och hon log. ‘Det gör inte jag heller, så det kanske inte ens var du’. Om man ska ragga på folk kan den taktiken vara en ingång. Nu är det min tur. Jag bloggar igen när jag kommer ut.”

Som det är nu måste vi tålmodigt vänta tills jag har kommit hem och kan sätta mig i min ergonomiska stol och författa något på min stora stationära. Det lär inte hända i kväll, för då ska jag till Queer Allstars-festen och sedan sova hos mina sjukt sympatiska vänner från Göteborg som har hyrt en trea mycket närmare tantolunden. Innan dess har jag blivit bjuden på middag hos God-des och She. Låt oss lyssna på ekot av den meningen en stund.

>Det ni inte kommer att få läsa i QX idag är att jag på min enda 30-minutersrast i Pridehouse knallade iväg till OnOff för att pilla på en Asus Eee 900. Asus Eee 900 är en så kallad ”netbook”, alltså en skitliten laptop till ett skitlitet pris, och jag har drömt om den i månader, för ni kanske tror att jag är en partyflata eller kulturlesbian men jag är egentligen en tekniknörd. Jaså ni tror mig inte. Vänta lite då. Jag gick alltså till OnOff för att jag visste att de hade fått in Eee 900, men bara för att smeka tangenterna och fälla upp och vika ihop den lite, för jag har stålsatt mig att vänta tills 901 kommer med atom-processor och 6-cellsbatteri. På visningsexemplaret i OnOffbutiken skrev jag ned min komma ut-historia i ett worddokument och uppmanade vem som helst att inte tvinga sin kropp till saker den inte vill, smekte med fingret över 8,9-tumsskärmen och gav ifrån mig en plågad suck innan jag lämnade den kedjad vid visningsbänken. Jag återgick till seminarier om namnlag och ammande män, åt en fralla, intervjuade God-des och She, åkte hem och skrev mina tre artiklar. Men i mina fingertoppar pirrar det fortfarande. Ensam ligger den där, Eee 900, fastkedjad vid en visningsbänk och det är mitt i natten. Vi borde vara tillsammans.

>Eftersom allt jag gör i Pride House redovisas på www.qx.se, kan jag ju låta er läsa grundmaterialet där och gå till väsentligheterna här på bloggen. Som hur jag inte fick fram ett ljud när jag skulle ställa frågor till Tiina Rosenberg efter hennes brandtal, eftersom jag var själsligen smiskad till extas av all rasande energi och ideliga referenser till den böjliga, lesbiska tungan som just hade framförts på scenen (referenserna alltså, hur framför man en tunga?). Egentligen skulle jag inte ställa några frågor, bara säga att talet var hemskt inspirerande, men plötsligt sa jag att jag var från qx och då satte hon sig ner och väntade på frågor. Såhär blev intervjun, exklusivt för mina bloggläsare:

Jag: Öh. Var talet helt spontant?
Tiina: Ja.
Jag: Aha, okej. Tack.

Vidare har jag fått smickrande komplimanger av en främling vid namn Mariana, träffat ett dussin medspelare i relationsfarsen vi kallar mitt förflutna och diskuterat det mer och mer begränsade utrymmet för maskuliniteter i flatvärlden över en öl på Torget. Det senare var så intressant att jag kommer att ta upp tråden när den här osannolika veckan är över. Tills vidare kan vi läsa min intervju igen och häpnas över journalistik när den är som bäst.

>Som en extraservice till alla sparrisar, och till alla som inte orkar läsa igenom romanen som utgör årets program, tänkte jag härmed tipsa om det jag själv har sovrat ut som det göttaste i påsen. Jag har nämligen lusläst rubbet som en del i min arbetsbeskrivning – det tog två dagar, så jag tänkte åtminstone klämma ett litet blogginlägg ur det hela.

Måndag:
Föreställningen ”Kyss min Plysch”, Pride house kl 14-15: För att det kommer att göra dig på gott humör för hela veckan oavsett om Snygga Dreadsbruden går och börjar hångla med Butchen i Hörnet istället för med dig. Och så Tiinas tal ”Pervers och stolt”, för att man aldrig vill missa en chans att lyssna på Tiina Rosenbergs talframträdanden som är så sjukt roliga. Jag vill helst ha henne vid nattduksbordet för att sätta på om jag går och blir lite för deppig vid kvällskvisten. Sätta på, flinar ni kanske då, men ni förstår egentligen vad jag menar. Eller, vad jag vill att ni ska tro att jag menar…

Tisdag:
God-des and She uppträder på kulturhusets tak efter Q-boy (som man också bör se, tror jag), och man kan gå dit bara för att man tycker att God-des är sjukt snygg. Väl där kan man upptäcka att hon är ännu snyggare i verkligheten. Och så pratar de engelska, jag vet inte om det sätter igång samma hormoner hos er som hos mig…?

Onsdag:
FEST: Miss Gay Sweden. Förra året satt jag i juryn och försökte klura ut vad som bör beteckna en fröken Gay och hur jag skulle ignorera mitt nyblivna ex som stod och råhånglade i publiken. Jag misstänker att det blir tusen gånger mera party att faktiskt vara någon som står på dansgolvet, dessutom ska alla jag känner dit!

Torsdag:
Om man vill queera till publiken på parkens schlagerkväll, kan man gå på ”feminist drag workshop” i Pride House och förse sig med ”förändring, frihet och fullständig könsanarki” innan man tar sig till Tanto. Har du aldrig varit på Pride är det närapå en dödssynd att missa schlagerkvällen. Alltså till och med de hårdaste punkrockarna jag känner går dit, och skyller det på Stämningen.

Fredag:
FEST: Queer Allstars. Tre queerklubbar går ihop och håller hov på Debaser. God-des and She uppträder, och glömde jag kanske nämna att deras skiva har gått runt runt i min cd-spelare sedan de var i Sverige förra gången? Temat är ”Trashy Funk, Sexy Starlets, Hedwig Freaks, Fabulous Kings and Super Queens, More Make Up” – bara en sån sak!

Lördag:
Jag har hört att det kommer att gå någon slags liten ”parad” genom Stockholm på lördag. Dit kan man ju ta sig om man inte har något annat för sig.

Söndag:
På söndag rekommenderar jag ett ordentligt häng i parken. Där kan man passa på att gå fram till Snygga Bruden som man inte har vågat prata med tidigare trots konstant ögonkontakt, eller så kan man komma till QX-tältet och köpa en säkerligen rabatterad visselpipa av mig.

Jaha det var väl det hela. Egna tips lämnas förstås gärna i kommentatorsfältet!

>Invigningen var en regnbågsbelamrad scen på Solliden, ett gäng mer och mindre kända kändisar på scenen och hälften av alla man någonsin hånglat med (resten lär komma på onsdag enligt prognosen). Jag befann mig i det avskilda ölområdet och diskuterade kön med en som jag kysste på ett dansgolv 2001 och en som blev mer och mer övertygad om att hen var en heterosexuell kille i en flatas kropp ju mer öl som konsumerades. Tjejparet en meter framför oss var ömt omslingrade och liksom log medan de kysstes och pillade i varandras hår, själv satt jag och försökte känna efter om det är okej att vara singel eller om jag borde sätta mig på ett plan till Grekland och acceptera mitt öde att grilla souvlaki för min överlevnad för utsikten att bli den nya Trollmor. Jag misstänker att tio dagars pride kommer att besvara den frågan utan att jag ska behöva grubbla så värst mycket, så jag går med teflon (min och Tofflans översättning av ”go with the flow”) och växlar dogtagläge efter humör. Blått för fest, vitt för stolthet och nog tusan kommer jag förr eller senare att flagga rött för synd. Synd som i ”det vore väl synd att inte njuta av det ögongodis som bjuds när det nu råkar vara europride och man faktiskt inte har några skyldigheter åt något håll längre”.

Denna bild får illustrera hur långt från scenen man kan sitta och vara fullt nöjd med sin pridetillvaro.

Den här bilden får fungera som bevis för att vi var på Skansen, om någon skulle ifrågasätta saken.

>Imorse när jag upptäckte att jag befann mig på en presskonferens insåg jag att pride har börjat. Ena dagen sitter man på en antik mur i Thessaloniki och böjer grekiska verb, nästa åker man till Skansen med en buss som flaggar regnbåge. Det var förresten inte på presskonferensen jag upptäckte det, utan på Centralen där först två rultiga flator med bäbis kom gående, sedan två ystra tonårsbögar och till slut en brud med snagg och arbetarbrallor som traskade före mig hela vägen till pridecenter i Gallerian. Åh det är som lämmeltåg, eller som den sista striden i Sagan om ringen, när gotiska bibrudar, hopbitna truckflator, mobbade högstadiebögar, lurviga björnar, resliga transor och queera transgendered polyamorösa teoretiker med fyrkantiga glasögon och hår på benen kryper fram ur sina hålor och beger sig till Stockholm. Nej nu överdrev jag, de sistnämnda bodde redan i Stockholm.

Under kommande vecka kommer jag att befinna mig i Pride House och i qx-tältet i parken. Stadsvandringen om mig själv dumpade jag när jag förstod att den skulle krocka med ÖFA:Vårkonsert (men tack för de två anmälningar som har droppat in, det var hemskt smickrande), däremot kommer jag ha med mig ett gäng bloggböcker som jag säljer till sjukt rabatterat pris eftersom de mår bättre av att läsas än att ligga i en kartong i mitt vardagsrum. Det är bara typ fem av varje, så om man är intresserad kan man skicka ett litet mejl och paxa en, eller hoppa på mig så fort man ser mig och hoppas att de finns kvar. 170 kr/styck blir det, vilket är så lågt jag kan gå utan att börja betala er.

Jag räknar med att veckan blir fullständigt utmattande. Planen är att jag ska skriva två till fyra artiklar per dag samt blogga om allt som inte lämpar sig för artiklar, studsa glatt i paraden, gå på miss Gay-festen på onsdag, Combustionfesten på torsdag, Queer All-stars på fredag och Gina på lördag. Men eftersom jag numera är 28 misstänker jag att jag kommer att banga minst en kväll för att hänge mig åt att spela bridge eller mata duvor. Nu ska jag ladda kameran, som lägligt nog slocknade just när jag hade placerat mig inom paparazziavstånd till Magnus Carlsson, Alexandra Dahlström (visst var det hon som var där? Jag har som bekant svårt att känna igen ansikten, men jag är säker på att det var hennes underarmar) och den indiske prinsen. Sen ses vi på Skansen.

>Har ni tänkt på hur relationer är som små klibbiga trådar? De är som de där trådarna som höll fast Fenrisulven – ni har väl koll på er nordiska mytologi? Först fattar man knappt att de finns, och plötsligt styr de allt man gör och tänker. Sånt tänkte jag på när jag planerade att träffa Exet och Exets Nya idag för rabarberpaj och bonding. En gång i tiden delade vi min lya, jag och exet och exets nya, och hela kvarteret var laddat med ångest och hårt surrat med de där trådarna.

Det är samma trådar som drar en åt Grekland om man råkar vara ihop med någon där så att man inte riktigt kan vara närvarande där man faktiskt är, eller som gör att man måste stanna uppe hela natten för att förklara vad man egentligen menade istället för att bara gå och lägga sig och räkna med att allt är glömt och förlåtet i gryningen.

Hela kvarteret var som sagt belamrat med trådar, jag kom inte längre än till gräsmattan vid nummer 71 på min gata. (Att vi över huvud taget bodde alla tre i samma rum är ett sånt där mysterium som jag knappt förstår själv, men det handlade antagligen om bostadsbrist, separationsångest och polyamorös retorik.) När vi umgicks alla tre snörpte de åt, trådarna, så att det knappt gick att andas – ”umgås” är förresten inte riktigt rätt ord, försök ”experimentera med förhållningssätt”. När jag bara var med en av dem lossade de lite grann, men jag tog fortfarande bara halva andetag. En gång slet jag mig loss och gick bortom nummer 71, satte mig på en sten och pillade på gräset. Trådarna lossnade som gamla gummiband och jag tänkte för första gången på månader att jag har ju alltid mig själv. Sedan vred jag huvudet åt lägenheten där vi bodde, och som bläckfiskar var de där och fångade in mig igen. Det är kanske inte konstigt att jag behandlar relationer som om de vore kobror.

Nu blandar jag smör med mjöl och socker till Exet och Exets Nya medan mina gamla trådar ligger förmultnade i parkettgolvet. Det är lustigt hur de kan krama ens strupe ena dagen och dansa iväg som harmlösa molnslöjor när man väl släpper taget. Det är lustigt hur något kan vara hela ens panikfyllda universum tills man inte låter det vara det. Lustigt i bemärkelsen ”viktigt att komma ihåg”, särskilt när man sitter i bekymrade telefontrådar mellan Grekland och Sverige och försöker släppa taget genom att hålla sig kvar.

Fenrisulven var en enorm varg som inte kunde fångas, för så fort man hade kedjat fast honom flexade han bara med sina vargmuskler och kedjorna sprätte iväg och han var lös och farlig igen. Till slut gick gudarna till dvärgarna, som fixade en specialtråd som var näpen som en mycket lång mask men bestyrkt med trolldom, och gick till Fenrisulven och bad att få testa den på honom. Ulven blev lite misstänksam, så Tyr lade sin hand mellan hans käftar (det är något visst med tillfällen när man får säga käft utan att vara oförskämd) som pant. När Fenrisulven upptäckte att han inte kunde komma loss, knep han av handen och Tyr gick till historien och fick en veckodag uppkallad efter sig. Människan som skrev ned det hela måste ha varit en relationsfobiker av lesbiska mått – vi kan sitta och hitta metaforer hela dagen om vi inte måste börja hacka rabarber.

>Jag tänkte såhär.. att eftersom du inte skriver blogginlägg så ofta något mer så tänkte jag att du kanske kan hjälpa mig, och många andra och dessutom ha något att skriva om i bloggen! Bra va? Jag ska nämligen på mitt första Pride i år! Och jag tänkte bara höra lite vad du tycker man ska gå på, och inte gå på och dessutom lite tips och tricks som man ska tänka på. Är det till exempel värt att köpa en biljett för 700 kr? Du kan väl slänga ihop ett inlägg.. för min skull? *blinkar lite sött*

När man blinkar sådär sött, vad har jag att sätta emot? Först och främst, klart ni ska köpa biljett. Om ni någonsin ska köpa en pridebiljett så ska ni göra det till Europride, det är nämligen det Pride som ni i framtiden kommer att kunna skryta om för alla beundrande småflator att ni var på. De kommer att se på er med hänförda blickar och tänka ”här har vi en som har varit med, jag undrar vilka andra kittlande erfarenheter hon har”. Efterdyningarna och credsen är alltså mitt första argument för att köpa biljett just i år. Det andra är samma som varje år, märkningen. Med ett festivalband kring armen kommer ni inte bara in på området och till alla workshops i Pride House, ni är dessutom märkta för inspaning av andra flator vart ni än tar er i stan. Sitter man sådär första veckan i augusti på en tunnelbana och ser en fin tjej, vart går blicken? Tuttar – icke. Ögon – nej. Handled – ni gissade det. Tydligare än regnbågsflagga, prilla och fejkmohikan på samma gång.

Som en bonus fungerar armbandet som inträde till allt som händer i parken och i Pride House, vilket är rätt mycket.

Paraden är mitt enda ”måste”. Där har man i princip tre val att göra, varav ett par med fördel kan kombineras. Man kan lyckas få plats på ett flak (som flatorna säger) eller ekipage (som bögarna säger) och stå på det och hoppa eller vinka eller vad man nu gärna gör på ett flak (eller ekipage) i tre timmar med publik. Man kan stå i publiken och vifta med händer eller flaggor och jubla lite extra när ”gaypoliserna” och ”stolta föräldrar till homosexuella barn” går förbi. Väljer man detta alternativ rekommenderar jag att man i god tid tar sig en plats vid Hornsgatan, där man har bäst utsikt och mest engagerad medpublik. En annan variant är att stå vid sidan av paraden någonstans i startfaggorna och se den när den kommer förbi, för att senare slinka in i något segment som tilltalar en och traska med hela vägen till Zinkensdamm och Tanto, där man kan slinka ur den och titta på hela resten av paraden. Alternativ tre är alltså att gå i paraden, något som de flesta föredrar att göra bakom en så kallad partyvagn (de flesta av Stockholms gayklubbar och några andra brukar hålla sig med partyvagn) medan andra placerar sig efter yrkeskategori, partitillhörighet eller under egen flagg. Jag rekommenderar starkt öronproppar, särskilt om man har funderingar på att studsa runt precis bakom en partyvagn. Förra året glömde jag öronpropparna och jag har fortfarande lock för mitt högra öra.

Om ni frågar någon annan så kanske de tycker att öronproppar är lite för präktigt och lite för lite party, men nu är det så att jag gillar min hörsel. Jag gillar också att inte gå i blöta kläder en hel kväll, och jag råkar veta att paraplyerna i QX-tältet tog slut på en gång förra året, så beroende på molnsituation bör man överväga att ta med ett paraply.

Om man är fattig ska man inte äta mat och dricka öl i själva parkområdet. Där finns bara ett begränsat antal restauranger och det är de helt på det klara med. Om man däremot ser pride som sin ihopsparade semester, rekommenderar jag restaurangerna i parken, som oftast har vegetariska alternativ och är sympatiska blandningar av salt, fett och protein (det finns sallader också, men den så kallade bakfyllematen är dominerande). Man får inte ta med sig någon dricka in i parken, så det är ingen idé att bunkra upp i ryggsäcken innan man ställer sig i kö, men det brukar finnas gratis vatten hos restaurangerna.

Vad man ska gå på och inte gå på är så sjukt individuellt att jag knappt kan förmå mig att ge några generella tips. Bara för att jag gillar Moa Svan betyder det ju inte att ni gör det. Eller förresten, klart ni gillar henne. Sen tänker jag inte missa God-dess & She heller, och inte Bitch and Ferron (med Bitch från det gamla Bitch and Animal, duon som dejtade innan Bitch blev ihop med hon som spelar Moira, senare Max, i L word, enligt alla regler om lesbisk relationsgegga). Jag har skrivit en lista i QX julinummer om ni vill se lite fler saker som jag inte har tänkt missa. Generellt gäller att det händer väldigt mycket, inte minst i Pride House aka Kulturhuset. Workshops är i allmänhet kul att gå på, föreläsningar kan vara väldigt basic eller sjukt djupgående så de är som lotterier (oftast fungerar de som introduktioner, med frågestund i efterhand för lite mer grävande om man har tur). Om jag var ni, eller åtminstone om ni var jag, skulle vi inte försöka pricka in mer än två prylar per dag. Hitta ett par ”måsten” och ett par ”om det faller sig”, men kom ihåg att det är en festival och inte en konferens, och att hela behållningen plötsligt kan visa sig vara ett häng i parken med ditt ex och hennes polare från kvinnokursen i Färnebo.

Det är fester nästan varje kväll, med varierande teman. Har man dogtag (som man allmänt kallar prideinträdet även om dogtagen bara är den lilla prylen man får extra) får man ibland rabatt på inträdet, men även folk utan pridebiljett kan köpa biljett. De största festerna för tjejer brukar vara RFSL-festen och Miss Gay, men i år vet jag ingenting om RFSL-festen och hittar den inte i programmet (update: det blir ingen RFSL-fest i år). Eventuellt håller världen på att sakta förändras. Nåja, Miss Gay, Caliente, Combustion och Gina är några tjejorienterade fester man kan tänka sig. Är du ung och sugen på att ligga som en flämtande skurtrasa när pride är över, rekommenderar jag att gå på allihop. Annars går det bra att sovra. Generellt gäller att biljetterna lätt tar slut och det kan vara idé att ha lite framförhållning. Det går förstås bra att gå till festen när den börjar och ställa sig i en enorm kö med förhoppning om att någonsin komma in/träffa sin själsfrände i kön, men hur lockande det än låter brukar jag försöka se till att hålla mig med förbetalt inträde. ALLA någorlunda marknadsförda fester på pride får förr eller senare skicka ut en vakt för att informera kilometerlånga köer om att det inte är något mer insläpp. Halva kön ger upp, halva stannar kvar med drömmar om en ny världsordning.

Skvallret förtäljer att RFSL:s tjejfest inte kommer att hållas på Aladdin i år (alltså skvallret, ni vet det där som inte garanterar någonting) och jag hittar den som sagt inte ens i programmet, annars hade jag orerat lite om konditionspasset som utgörs av springande mellan dansgolven på första och tredje våningen. Det kommer jag alltså inte att göra nu, men jag kan däremot erbjuda min rekommendation för alla stora fester: Tänk inte att du kommer att se den där söta tjejen igen när du har druckit tillräckligt för att våga gå fram till henne. Dels är det bara i ens egna ögon man blir charmigare av alkohol, dels kommer bruden garanterat att försvinna. Gå fram till henne och säg något belevat istället. Pride är större än man tror och efter varje pride pratar jag med polare som jag inte såg röken av och de säger ”men jag var ju där varenda dag, hur kunde vi missa varandra?”.

Mitt sista tips är, relaterat till föregående, att hellre gå fram till folk man känner igen (kontakten från qruiser.com, killen som gick i ditt mellanstadium, bloggaren vars pridetips du följer som en bibel) och riskera en diss än att snegla på dem och inte prata med en själ under hela pride. Folk är i allmänhet glada och trevliga, och den stöddiga flatan i hörnet har bara dörrvaktsmin för att hon känner sig ensam och uttråkad. Fyll på mobilen med nummer, så hittar du alltid någon som är i närheten för en sväng till bankomaten (finns vid Zinkensdamm t-banestation och vid Stockholms Södra) eller lite dildokubb på Kulturhusets tak.

Jag litar förstås på att alla mina kompetenta bloggläsare fyller på med fler tips och eventuella invändningar. Jag är ju bara en, och ni är ju många fler.

>Det där med hur svenska ploppar upp här och var är ju ett trevligt tillskott när man är ute och reser och börjar längta efter svenska markörer som dillpotatis och 64-åringar som inte får köpa cigarretter för att de inte har leg. När jag var i Ecuador var vi inne på någon sunkig videouthyrning med piratkopierade videoband och hemmaprintade omslag. Bland all spansk porr stod plötsligt ”Bruce den allsmäktige” med totalsvenskt omslag (inte innehåll, skulle det visa sig), detta 5 månader innan filmen skulle ha premiär i Sverige.

På adaptern till den lånade laptop jag sitter vid, står det lite olika saker på lite olika språk, som om olika folkgrupper skulle ha intresse av olika information (typ som att en lapp med ”badring” på svenska skulle heta ”do not eat. Do not feed to children. Do not use for strangling. Do not feed to animals. Do not melt onto somebody’s skin. Do not plant nuclear weapons in” i USA). På kinesiska tycks det stå om volt och watt, på engelska står det att man inte ska öppna adaptern på grund av risk för elektrisk chock. Made in China, står det också, och ”for IEC 60950 products only”, och så längst ned ett svenskt tillägg: ”Endast för kontorsmaskiner”. Blir ni inte också nyfikna? Hur kom de fram till att den svenska lilla texten skulle stå där? Var det en rest från någon annan adapter med annan engelsk text, eller står det i IEC:s stadgar att svenskarna måste informeras om vilka adaptrar som är för kontorsmaskiner men inte om riskerna med att öppna maskinen och chocka ihjäl sig? Vet de redan att vi hade Läskiga Elfarbrorn som kom till vårt mellanstadium och elchockade en korv så den blev kolsvart på fem sekunder och inga fyror gick nära ett elskåp på månader?

Adaptern, alla bussarna som går till IKEA, mannen i den grekiska baren som storleende frågade om jag kände till ett litet kafé ”ett par kvarter från Stureplan, först vänster sen höger sen nedför en liten backe” (det gjorde jag inte, men han var så ihärdig att jag till slut drog mig till minnes att visst fanns det ett kafé just där han sa att det skulle finnas ett). De har gjort att jag inte känner mig sådär värst vidare borta, utan ganska hemma. Dessutom har jag lärt mig att halsbrytande kasta mig ut på gatorna och sicksacka mellan bilarna för att komma över vägen som en äkta grek, och att inte svara tack på tack.

Lektion 3: Tack på grekiska heter ευχαριστώ [efcharistå]. Om man köper något, och expediten säger ευχαριστώ så ska man inte glatt svara samma sak tillbaka, för då tittar de bara konstigt på en. Istället ska man säga παρακαλώ [parakallå] som betyder en massa saker, till exempel varsågod.

Även denna affisch, som täcker hela väggen ovanför vår säng i den lånade lägenheten, tycks vara ett led i den grekiska ambitionen att få mig att känna mig hemmastadd.

>Nämnde jag att jag åker till Grekland på lördag? Alla inbrottstjuvar kan sluta gnugga händerna och alla som oroar sig för blommorna kan andas ut, för Tofflan är kvar i stan och dekorerar balkongen med sin fantastiska bonnbränna tills jag är tillbaka. Men själv åker jag på lördag morgon och kommer fram 14 timmar senare. Så länge? kanske ni smarta matematiker dånar. Åker du månne ballong? Nej, men flygbolaget har föreslagit att jag ska tillbringa 10 timmar i Prag. Jag dividerar nu med mig själv om jag ska ha ett maratonskrivkalas i tio timmar på ett flygplatsgolv (tanken lockar min inre lidande konstnär som tycker att en domnad rumpa är ett lågt pris att betala) eller åka in och försöka snappa upp ett tjeckiskt gayliv som en del i mitt gaybloggaruppdrag. Jag har ännu inte kommit till någon slutsats och känner ingen tjeck som kan vägleda mig, så det kan hända att beslutet tas i samma ögonblick jag landar på flygplatsen och ser eller inte ser en utgång och en pil som säger ”jätteenkel och billig resa till Prags gaykvarter med gamla östblockets godaste cheesecake”.

Apropå mitt gaybloggaruppdrag har jag fått ett brev som efterfrågar lite pridekunskap på schemat. Jag månar förstås fortfarande om alla sparrisar och förstagångare, och jag är på gång med en liten introduktion. Tyvärr måste jag först lära mig spela Dans på Sunnanö på dragspel till skolavslutningen imorgon, vilket tar lite längre tid än förväntat eftersom jag inte kan spela dragspel, så ni får nöja er med att läsa om ett gammalt inlägg på samma tema så länge.

>Häromveckan blev jag tillsagd att ta ut min piercing i tungan. Det var en äldre herre som sade det åt mig, på en helt trevlig fest där vi övriga minglade omkring och frågade varandra vad vi hade för relation till festföremålet själv. Och det är lite som när den där tanten på tunnelbanan petade mig i huvudet eller när kunden på systembolaget sa åt mig att jag borde låta håret växa ut. Det är liksom svårt att svara, för själva frågan (alltså påståendet) är så bortom all kutym att det inte står något rimligt svar i etikettboken. Jag brukar le fånigt och säga ”varför då”. I just det här fallet fick jag veta att en tungpiercing enligt akupunktörer ger handsvett och hjärtklappning eftersom tungan representerar hjärtat. Om approachen hade varit lite annorlunda (om mannen ifråga till exempel hade börjat med att presentera sig, fråga artigt om mig och smidigt lett in konversationen på det där med akupunktur) hade jag redan googlat på saken och övervägt att ta ut den (trots all glädje den skänker mig och mina medmänniskor), men eftersom direkta, oprovocerade order inte funkar så bra på mig kommer jag att behålla den i rent trots. Vilket naturligtvis bara drabbar mig, och så sitter jag plötsligt där med min handsvett och önskar att jag hade varit lite mer ödmjuk gentemot gubbars burdusa sätt.

Detta som en inledning till låten jag själv skulle ha spelat på QueerQultfestivalen om det hade varit för sju år sedan och jag precis hade startat mitt band. Håll tillgodo!

okejlåten

>Jag har varit på queerqultfestival och klafsat genom ett regnigt söder i jakt på en vettig vindolme (alltså en sån där rulle av vinblad och ris, en sån som man äter, vad sitter ni och associerar till och vet ni inte hut?) med två riktigt beprövade vapendragare, Iois och Tofflan. Jag är blöt om fötterna men de är tursamt nog täckta med hud och ska väl torka vad det lider.

Dagens största behållning är alla one-liners som snappades upp här och var. En kom från scenen just medan Iois upprört berättade för mig och Tofflan att hon precis fick syn på en brutta som hon hade varit riktigt osams med en gång. ”Vi hade värsta hetsiga diskussionen och nu såg jag henne här igen och vet inte hur jag ska förhålla mig” sa hon och jag undrade vad som egentligen hade hänt. ”Alltså vi är väldigt osams om fasonen på amerikanska damuniformer under andra världskriget”, sa Iois och det var då jag insåg, att hur tidigt jag än lärde mig läsa och hur mycket jag än använde ord som fasligt sjå i mina tidigaste alster, kommer jag aldrig att framstå som nörd så länge jag håller mig med Iois som jämförelsematerial. Och det var ungefär då de på scenen sa ”ett sätt är att i själva knullandet agera sexualpolitiskt” och jag ångrar att jag inte lyssnade mer uppmärksamt, för man blir ju ganska nyfiken. Jag har en kompis som har ett ex som ville att de skulle ligga bredvid varandra när de hade sex för att inte skapa eller upprätthålla några maktstrukturer. Jag tror och hoppas att det inte var det som menades, för i så fall väljer jag nog andra forum för min sexualpolitiska kamp. Andra meningar som vi kan rycka ur sitt sammanhang är ”trampa på ankbajs i högklackat är min nya fetisch” och ”kan man över huvud taget prata om fiskar som pedofiler?”.

Den sista meningen var bara en del i en lång diskussion om fiskars sexualliv och huruvida mansfiskar egentligen tänder på kvinnofiskar eller rom. Vad tänker de? Vad får dem att simma efter honan för att senare spruta mjölke på rommen hon lägger? Är de helt ointresserade av honan och vill bara åt rommen, får de någon njutning av det hela eller bara ett slags fysiskt/kemiskt tvång? Är det friktionsprincipen hos däggdjuren som ligger till grund för sexuell njutning som vi känner den, eller kan en fisk känna något liknande? För att inte tala om maneter – hur står det till med deras centrala nervsystem, hur blir de om man steker dem, känns deras andningsproblem i luft som våra i vatten? Vår okunskap är fortfarande pinsamt uppenbar. Men det var en helt njutbar kväll, och alla scenframträdanden fick mig att längta till estraden. En vacker dag hoppar jag upp där igen, sträcker ut mig på en flygel med en fjäderboa eller en keps och framför något helt sjukt smäktande, för jag saknar mitt band och när jag var liten kallade jag badrumspallen för köksscenen.