Tillbaka till 1989 (del 2)

Rubriken kommer från och med nu att vara missvisande, för det blev ganska snabbt 1990. Själv var jag fortfarande nio år, och kvar i Zimbabwe. Och under någon månad hände en hel del spännande saker.

visagentjuv

1990-1-3

Vi har sett en tjuv…

Kan någon gissa vad vi såg igår? VI SÅG EN TJUV! Vi var i Zvishavane, och hade nästan handlat färdigt. Då plötsligt, hörde vi ett krascheliplingande ljud, det hördes som när man slår sönder ett glas. Först var det en enda röra av folk, sen kunde man höra att dom skrek: En tjuv, en tjuv tag fast honom!

Sen såg vi en man som sprang för livet, och efter honom en massa folk. Dom skrek och skrek, det hördes långt ut på gatan. När tjuven sprang sådär kalitufsane fort, så trodde jag först att det var en bil som körde för fort, sen tog det en stund att förstå att det var en människa som sprang. Sen var det några längre ut på gatan, som hade hört skriket, dom rusade ut i gatan och tog honom framifrån. Sen bar dom honom i triumf uppför gatan, och ”hela folket” jublade. Lite senare, när dom hade gått iväg till polisen, så fick vi reda på vad tjuven hade stulit. Han hade varit inne i en affär och tagit pengarna i kassan, sen kutade han ut, han hann inte få tid att öppna dörren ens, han sprang rakt ut genom glasdörren. Det var det som hördes som ett krascheliplingande ljud. När han hade sprungit ut ”genom” dörren så trängde han sej igenom folkmassan, och började springa. Fortsättningen har jag redan skrivit.

1990-1-20

 Vi har sett en rolig orm

Idag har vi sett tre ormar! Den första såg vi på morgonen. Så här gick det till: Mamma vaknade att ett förfärligt oljud, hon trodde att det var vi som höll på med att kasta skor på varandra och på väggarna. Hon ”skrek” åt oss att vi skulle vara tysta och sluta. -Vi gör ingenting, sa vi, det är någon där ute. Då kom mamma. Just då hade Calvin dödat ormen. Den såg jättekonstig ut. Den var grön där bak och grå fram, och så hade den en rand på ryggen. Calvin sa att den hade ålat ”very fast” runt huset. Den höll på att komma in till oss….men det gjorde den inte, för Calvin jagade den vidare. Våran nya sköldpadda har rymt.

1990-2-4

 Det kom tjuvar till Christina

Medans dagboken har varit borta har det hänt massor av saker. Jag tror inte att jag har skrivit om inbrottet hos Christina. Det har i alla fall varit ett inbrott hos Christina. När Christina låg och sov, så kom tjuvarna. Dom tog mat, korgar, en staketrulle o.s.v. Det som dom egentligen var ute efter var radion, och den fick dom med sej också. Men det värsta var att dom tog bilnycklarna så att inte Christina kunde komma någonstans med bilen. Det andra som har hänt är att det har varit ett till inbrott. Hos Shiris. Det tredje som har hänt, kommer nu.

 Det kom in en uggla till Pearsons

Natten till igår hände det. I förrgår kväll skrev mamma ett brev till mormor. Sist skrev hon så här: Och nu hoppas jag att jag ska få sova lugnt. Trodde hon ja. Mitt i natten vaknade hon av ett förfärligt buller inne hos Pearsons. Hon tänkte att nu har Pearsons fångat en tjuv. Men så fick hon se att dom slog med kvastar i taket. Konstig tjuv, tänkte hon. Sen kom hon att tänka på att det kanske var en orm som hade kommit in. Men så tyckte hon att det var ju i taket dom slog. Rätt som det var, så kom Rolf ut med en hink, och mamma fick äntligen veta att det var en uggla.

1990-2-14

Calvin fångar tjuven

Hur dom fångade den som hade tjuvat hos Christina har jag visst glömmt att skriva. Det var så här: Nu när det hade varit så många inbrott, två stycken, så beslöt man att sätta någon på vakt. Det fick bli Calvin. Mitt i natten så kom tjuven! Han kände på dörrar och fönster. Då kom Calvin utrusande från sitt gömställe och började jaga tjuven. Då ropade Dzidzai, hon som jobbar hos Christina, att han skulle sluta jaga honom, han kunde ju vara beväpnad med stenar. Då gick tjuven sin väg. Men han hade glömt en låda efter sej……! Där fanns det höns.

Lite senare på natten kom tjuven tillbaka. Den här gången fångade Calvin tjuven. Beviset på att han var tjuven, var att han hade ett papper från primeryschool i fickan. Och i lådan som han hade tagit, så fanns det planscher från Primeryschool. Dom hade tagit en lärares skor också, men dom hade dom lämmnat kvar i ett klassrum på skolan. Läraren som hade dom där skorna var skojfrisk, och han sa: nu har skorna gått till skolan utan mej! Det var bra, nu vet jag att dom hittar.

 

Läs Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989 (del 1)

En sak ledde till en annan och föranledde mig att leta upp min dagbok (vid namn Linnéa) från 1989. Det var året när min familj bodde i Zimbabwe, vilket förklarar rubriker som ”Vi hälsade på i en hydda”, ”Vi fångar en sköldpadda” och ”Vi har sett en rolig orm”.

2015-05-21 19.23.42

Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att detta utdrag ur en nioårings hjärna borde delas med världen. Inte hela dagboken kanske, men åtminstone några snuttar. Vi börjar med ett par inlägg från november -89. I morgon kommer några dramatiska inlägg om tjuvar och ormar. Och så matar jag på i någon vecka, ifall ingen misstycker.

1989-11-11

Vi kom till Afrika!

Nu har jag för första gången satt min fot på Afrikansk mark. Det var inte så varmt, det var bara 17 grader. Vi vet inte vad vi ska göra för planet blev ju försenat så vi hann inte med det flygplanet som vi skulle åka med. Så nu sitter vi bara här och väntar bara på vad som ska hända, kanske får vi stanna på hotell tills på måndag eller också så får vi åka på ett annat plan någonstans och därifrån till Harare där vi ska byta plan igen och åka till bulawayo. Här får vi inte komma in i landet för vi har inte vaxinerat oss mot gulafebern för här finns det risk för att sprutspetsarna kan vara infekterade.

1989-11-22

Vi har haft slöjd

Vi har haft slöjd nu. Elin var också med. Jag tänkte göra ett fantasidjur men jag hittade inget bra tyg för det. Men sen kom Kerstin, Johannas och Mirjams mamma med en låda med tyg som inte barnen fick ha i sitt rum för att det var större bitar i den och då hittade jag ett vitt tyg med prickar på. Det tog jag. Jag visste inte vad jag skulle göra för något djur men jag tänkte att jag kommer väl på något sen. Sen när jag kom dit så kom jag på det: Jag skulle göra en elefant! De andra gjorde efter några exempel i tidningen som vi gjorde mönstret efter, men jag, jag gjorde en elefant jag.

Gymnastiken idag var jätte-hämskt! Vi skulle spela volleyboll och det kan ju inte jag spela heller! Dessutom var inte Kristina där, så då blev det ännu svårare. Sen drog dom i mej och sa någonting på shona till mej som jag inte alls förstod något av. Sen kastade hon en boll till mej medans alla gapskrattade. Dessutom slutade vi en kvart försenade. Men det blev ingen olyckodag för sen blev det ju slöjd.

Viktigt meddelande till allmänheten: Jag går tillbaka till lärarjobbet

Det var otroligt skönt att sluta jobba som lärare och fokusera på skrivandet. Plötsligt kunde jag gå på bio en kväll. Jag kunde ägna en hel helg åt att bygga ett dass. Jag kunde umgås.

Dessutom blev det som jag misstänkt: När jag hade mer tid, kom det fler förslag. Ju mer jag sa ja till, desto mer kom det. Det gör att jag i skrivande stund sitter med åtta projekt, varav vissa är hemliga och andra nästan färdiga. Jag tittar på min lilla verksamhet och konstaterar: Det går runt. Jag klarar mig, jag har uppnått det heliga, att leva på författarskapet.

Men ni kommer kanske ihåg hur jag brukade prata om att jag älskar att jobba som sfi-lärare? Det var sant. Och efter fyra månader börjar det rycka i mig. Det känns otåligt och ofullständigt. Är det verkligen ingen här som vill veta  var satsadverbialet hamnar i en bisats? Verkligen ingen som grunnar över skillnaden mellan tycker, tänker och tror? Jag lär min sambo om hjälpverb, men det är inte samma sak. Jag informerar ett gäng andra författare om det fina i nominalfrasen, och de ler visserligen mot mig, men de är inte elever.

Är jag elevberoende? Och är det i så fall så himla fel?

Det börjar med att jag pratar med en kollega och i förbifarten nämner: Om ni behöver vikarier så kan ni kolla med mig. Någon vecka senare hör min chef av sig och frågar om jag kan komma och hålla testsamtal. Jag går dit. Alla välkomnar mig översvallande, jag hör ”Hej Sara!” med hundra uttal och kollegerna behandlar mig som den förlorade sonen. Shit vad jag gillar dessa människor. Kanske behöver jag dem.

Efter ett par veckor till har jag bestämt mig. Jag kommer tillbaka, som kvällslärare ett par gånger i veckan. I augusti. Under förutsättning att jag får ledigt när jag blir uppbokad på författargrejer. Chefen blir lycklig, jag blir lycklig, en och annan elev hör oss och verkar också lycklig. Tiden minskas åter med några timmar i veckan, men jag sätter mina egna deadlines och med tid verkar det vara så att den inte är summan av sina timmar utan mer aktiviteterna man bygger den av. Jag tänker på att åter få förklara kommatecknets avgörande funktion i meningar som ”jag vill inte ha kaffe, utan mjölk”, och jag får pirr i magen. Man kan ta läraren ur sfi, men man kan aldrig ta sfi ur läraren.

 

suga på ett löv och ha det bra

Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit blogg på länge? Jo, för ert eget bästa. Ni är ju så kolossalt intresserade av viktiga saker, som hbt-frågor och sexköpslagen, världssvält och abortlagstiftning, rasism, mikroaggressioner och vad det innebär att vara feminist på rätt sätt. Det är jag också. Men jag har blivit angripen av ett grönt finger eller något, för så fort jag ska sätta mig och ha en åsikt visar det sig att mina tankar vimlar runt i ett surr, det låter ungefär ”å ena sidan … men å andra sidan … det är ju självklart att … men för att övertyga även den som inte tycker det måste man ju tänka på … och det här är en viktig poäng, men ska man då inte heller lyssna på det här, vem är perfekt, jo ingen, och det här andra är så hopplöst att man inte vet var man ska börja, kanske lite här, kanske i kanten här ute, kanske … jag vet så lite att det är bäst jag lyssnar lite till … å andra sidan … och är det ens viktigt i jämförelse med …”

När det har surrat tillräckligt länge går jag och läser Magda Gads blogg, för då vet jag att jag får läsa något som verkligen handlar om något viktigt. Men det hjälper ju inte er. Och vad har det gröna fingret med saken att göra?

Det gröna fingret är ursprungligen mitt eget. Det mötte en skärgårdstomt för ett par år sedan, när min flickvän introducerade oss för varandra. ”Hoppas du kan se igenom skiten”, sade hon och jag förstod ingenting. Jag stod ju i ett paradis.

Såhär ett par år senare förstår jag ändå vad hon menade, för vi har fått forsla bort hundratals kilo skräp som återstod av det gamla bohaget som hon ville ersätta. Harlequinböckerna som vi hittade förra året var bara en av alla skatter. Vi har rensat och röjt onostalgiskt (imponerande onostalgiskt – tur att det inte är jag som ska skiljas från mina gamla barnmockasiner och första vattenkanna), byggt en liten stuga och petat i jorden.

Det som vanligen händer mig när jag petar i jorden är två saker:

1. Jag får en fästing. De ropar på varandra där nere i vegetationen: Nu kommer hon! och så har de antagligen ett kösystem som ser till att alla får en chans. Jag bränner dem med braständaren tills de spricker, för jag har redan haft borrelia en gång. Det hjälper inte, för de använder min flickvän som bro, sitter på henne som busshållplats och promenerar över på mig när vi tittar bort eller hänger i ett mörkt hörn. Pst, homobröllopsmotståndare med krystade argument, här har nichansen att blanda in borrelia i retoriken!

2. Allt annat blir mindre viktigt än att mina vinbärsbuskar mår bra. Att hallonen får mustig granförna, att rabarbern spränger med sin röda topp och att tomaterna spänner sina muskler mot solen. I söndags byggde vi ramar till ett primitivt växthus (växtskåp? växtskrubb? Ett mycket litet rum till våra tomater, en växtkammare). Igår gick jag till Farsta Centrum för att köpa medicin, och kom hem med en termometer till växthuset.

Och det stannar inte där. Följande naturnära beteenden är bara ett axplock:

– Ett abnormt intresse för rödhakens förehavanden, resulterande i utrop som ”Nu är han i granen igen!” och ”jag tror att det är ungen från förra året, den som satt i boden!” Varenda gång kommer spillkråkan svängande förbi och tjuter: ”Intresseklubben antecknar!”

– En komplicerad relation till spillkråkan. Frisyrledes känner jag mig besläktad med den, och vill gärna att vi ska vara vänner. Ni vet, sådär som när man ser punkare på tunnelbanan och ba: Jag har varit som ni! Och de ba: Öh stick mormor. Så är det mellan mig och spillkråkan. Men i helgen fick jag i alla fall den här bilden.växthus hallon 084

– En benägenhet att sticka iväg till diket på andra sidan vägen för att se om grodynglen fortfarande lever. De ser ut att ha det så trångt! Eller är det jag som projicerar mina känslor för folksamlingar på ett gäng yngel som inte kan tänka sig något bättre än att trängas med 500 kompisar och suga på ett ruttet löv?

Så nu vet ni. Jag är inte tyst för att jag får briljanta tankar som jag håller för mig själv. Jag är tyst för att jag smyger på spillkråkan i hopp om att kunna smygfota hans stjärt. Våren har bara börjat, så räkna med att naturromantiken bara är i sin linda. Här får ni en gullig bild på grodynglen, som ligger bredvid varandra med sina små trådarmar och suger på sitt moderskepp.

yngel3

Vi har en titel

Det här med titlar är ett helt tivoli för sig.

Jag säger tivoli, för det är inte alltid det som ser roligast ut som passar bäst. Till exempel om man har tryckt i sig en våffla, två glassar och en sockervadd och får för sig att slänggungorna ser härliga ut.

Jag säger tivoli, för det kan svänga både hit och dit innan man landar.

Ibland, om jag har tur, kommer titeln medan jag skriver boken. ”Ibland” är att ta i förresten, det har hänt två gånger: I havet finns så många stora fiskar och Hjärta av jazz. Andra gånger, som med Tillbaka till henne, har jag suttit och svettats i telefon med min förläggare minuter innan boken ska gå till tryck.

Och ibland kommer det bara titlar utan bok.

Oftast händer det när jag läser eller hör fel. Vilken fantastisk titel, tänker jag, jag önskar att jag hade en bok åt den! Jag skriver ner den i min telefon, och där får den ligga. Oftast för att det egentligen inte är en bra titel, utan en titel som är så dålig att den känns bra. Här är ett urval:

Mannen i burken

Pussad av en käft

Ett ligg i maj

Flickan bakom fisken

Det är ingen som gör nåt i juli

Den sista titeln i listan kom jag på i Montpellier, Frankrike, när jag var där och försökte få fransmännen att våga köpa en bok med en rumpa på. Jag och min franska förläggare, som är norsk, fnissade åt den en hel middag. Sedan åkte jag hem, sedan gick det ett år, och sedan skrev jag en bok om två tonårstjejer som förälskar sig i varandra på en skärgårdsö.

– Undrar vad den ska heta, funderade jag högt.

– Men du har ju redan en titel! påpekade min sambo. I din telefon!

Manuset till min ungdomsbok hette därför Det är ingen som gör nåt i juli under hela processen, men när det skulle till att bli omslag sa förläggaren att det finns en stor risk att den tänkta unga läsaren läser titeln och bestämmer sig för att inte läsa en text där ingen gör något.

Så vi satt mitt emot varandra och läste i manuset, han i första delen och jag i andra. På andra sidan vattnet, sa han. Bredvid måsskiten, sa jag. Ovanför grantopparna, sa han. Som eld, sa jag. Vi såg upp på varandra. Som eld? Ja, det står här, att kylan går genom hennes ryggrad, som eld. Och så doftar Anna som eld, när de har grillat och när de är ute med båten. Han nickade långsamt (verklighetens motsvarighet till deckarnas låga visslingar) och såg på mig med den där blicken. Vi har en titel-blicken.

som eld

 

Detta inlägg publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.

 

Att skriva för hand och vara autentisk

Jag har en författarkollega som då och då lägger upp bilder på sina manus på Facebook. Handskrivna ligger de där, som en bit av hans själ på ett papper, och jag får oförklarligt dåligt samvete. Jag är romanförfattare, men med papper och penna orkar jag knappt skriva ”mjöl, smör, broccoli”.

Jag gillar inte att forma bokstäver på ett papper.

Det är lite som att inte gilla hundvalpar.

På diverse skrivarforum dyker diskussionerna upp, med jämna mellanrum. De som skriver sina utkast för hand tycker att något går förlorat när ”man” skriver på dator. Det diskuteras huruvida kvalitén på böckerna har sjunkit i takt med att fler använder dator, grundat i logiken att en skrivande person skriver ord precis så snabbt som tekniken tillåter. Det hävdas att pennor är personliga, datorer opersonliga. ”Känner du dig fri i ditt skrivande?” frågar en författarkollega i en twitterkonversation, apropå att jag skriver direkt på min laptop.

Gamla skrivmaskiner har fått en liknande status, i och med att de representerar gamla tider. Förståeligt, av flera orsaker. De har en vansinnigt tilltalande estetik, tiderna då författare satt i sina vindsvåningar med ansiktena suggestivt upplysta av stearinljus och lade ord till ord med värkande fingerleder, ackompanjerade av skrivmaskinens knack och pling. Jag har själv två gamla skrivmaskiner hemma, av märket Royal, och jag vet hur tillfredsställande det är att känna på deras knappars rundning och veta att de skapades för hundra år sedan, med det enda syftet att producera prydliga rader av bokstäver.

Samma syfte har i och för sig tangenterna på min laptop. Men de skapades 2012 och kräver inte hårdare tillslag än en pianotangent. Framför allt bär de inte på någon historia, och för inte tankarna till en tid då vindsvåningar var dragiga kyffen utan teppanyakihäll.

Jag kan tänka mig hur författarna förfasade sig, när skrivmaskinerna kom. Eller reservoarpennorna. Antagligen tyckte de att skrivandets själ gick förlorad, när man inte själv doppade sitt nya pennstift i bläckhornet, såg bläcket flyta ut i anfangen och tunnas ut mot slutet av meningen. Att använda reservoar var ju bara att skriva på, i samma jämna stil sida upp och sida ned! Nog måste detta påverka den litterära kvalitén.

Eller när man slutade rista sina budskap i stenar och träbitar. ”Ni tar själen ur skrivandet”, måste runristarna ha utbrustit när medeltiden knackade på med sitt bläck, sina gåspennor och sina latinska bokstäver. ”All sann litteratur skrivs med muskelkraft och möda, där varje bokstav huggits omsorgsfullt och tredimensionellt in i en tvåmeterssten under ett par dagar. Känner ni er verkligen inspirerade i ert skrivande?”

All ovanstående raljans är mitt dåliga samvete. Jag förstår verkligen det känslomässiga argumentet, avundas den heliga relationen vissa har till Pennan. En del av mig (samma del som vill föda upp lyckliga värphöns och lägga spetsförsedda hyllpapper) önskar att jag var en författare som kröp upp i ett kuddbelagt hörn med några tända ljus och ett skrivblock, kände orden flöda genom mitt kött och ut genom min förlängda pekfingertopp. Eller att jag åtminstone gillade min egen handstil.

Men det funkar inte så. Mina ord flödar genom mitt kött och ut genom tio fingertoppar i stället. Om jag ska känna mig det minsta författarromantisk får jag tänka att min känsla för tangenter kommer från att jag alltid spelat piano (nämn den klassiska kulturkvinna som inte gjort det! Säkerligen i sken av stearinljus, dessutom!), men det hela förtas naturligtvis av det faktum att jag behöver elektricitet. Jag gillar att jag kan skriva ett ord i samma sekund som jag tänker det. Läsa det, sudda det, skriva ett annat i stället, tills klang och känsla i meningen är precis som jag vill ha det. Slippa stryka ord och sedan distraheras av de strukna kråkorna, slippa rita pilar där jag vill inflika något, slippa handkrampen. Klicka shift+F7 när jag inte kommer på synonymen jag letar efter, klicka ctrl+b när jag behöver snabbsöka efter något jag redan har skrivit. Använda datorn som mitt förlängda sinne och låta orden komma i stället för att präntas.

Det här är jag som kommer ut.

Jag heter Sara, och jag föredrar att skriva på dator.

 

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min litteraturblogg på Litteraturmagazinet.

Att skriva sig ur kroppen

Det här med att vara fast i en enda kropp. Jag har tänkt på det hela mitt liv, tror jag.

Jag minns tankar som jag hade när mina ben dinglade från alla stolar: Jag måste minnas hur det är att ha fötterna så här nära huvudet, för när jag blir stor kommer jag aldrig att kunna gå in i en annan, mindre person och känna hur det är. Jag måste minnas hur det är att spreta med fingrarna och se hur händerna ändå inte blir större än en muffin.

Jag har alltid haft en tanke, sedan tolvårsåldern: Tänk om jaget flyttar runt. Tänk om våra själar inte sitter i våra kroppar, utan stannar i en kropp i två dagar, två år eller två minuter. När de möter andra själar så byter de plats. Vi kan inte veta om det är så, för våra minnen stannar i hjärnorna och hjälper den nya själen tillrätta utan att det märks. Tänk om det jag minns är något som ett annat jag har gjort i den här kroppen, som lagrats i den här hjärnan, och jag tror att det var jag.

Det är så begränsande, har jag alltid tänkt, att vi bara får en kropp, en chans att uppleva världen från ett pyttelitet perspektiv. Vi vet inte ens vad andra människor har för smak i munnen. Vad är det egentligen, att vara en person och ha ett jag? Om man lyfter blicken från jorden och tittar på den och allt som händer: Vad är det för påfund, att stoppa in ett medvetande i en kropp och aldrig låta det komma utanför?

När jag ligger nära min sambo på nätterna, tänker jag på det. Jag undrar hur det är att vara hon. Jag undrar hur det är att ha hennes kropp, om blodet känns annorlunda när det far igenom hennes kropp än vad mitt blod känns i min. Jag undrar hur det känns när hon sväljer, hur ofta hon tänker på sin familj och vad hon ser i mig från sitt håll. Jag frågar henne, jag frågar alla jag kommer nära, jag läser kilometerlånga bloggar för att få världen från en annans håll. Och jag skriver.

Att skriva är ett sätt att flytta jaget. När jag skriver om femårige Malte, i en dysfunktionell familj med alkoholmissbruk, så är det det närmaste jag kommer att uppleva världen annorlunda. Och jag gör det. Saker som ligger på golvet blir plötsligt intressanta. Bord får kanter i huvudhöjd, och doften av vin och cigaretter ger mig dubbla känslor av trygghet och otrygghet. Barn blir mina jämnåriga och jag vill slå dem, för jag har så mycket ilska inuti mig och så få ord att uttrycka den med.

Jag skriver om Kouplan, som är papperslös och ständigt rädd. Rädd för polisen, rädd för vem han är på väg att bli om han fortsätter vara rädd. Jag åker tunnelbana och mitt hjärta börjar slå snabbare, för hon som står i gången har kroppsspråk som en polis, han som sitter bakom mig kan känna igen mig från förläggningen, det kan vara poliskontroll där jag går av.

Jag rollspelar med fingertopparna och tänker mig en annan kropp. En heterosexuell tjej som är trött på sitt liv, hur ser hon på sin pojkvän och vad ser hon i sig själv? Vad gör en transfob omvärld med livsutrymmet för en transkvinna, och hur mycket mod krävs det för henne att gå utanför dörren? Hur mycket mod krävs det för en rösträttskvinna att gå emot prästen? Hur mycket mod krävs det för en överklasstjej att gå ner i en båt med öns trashigaste?

Det är futtigt, har jag alltid tänkt, att vi bara får ett perspektiv var. En enda punkt i en värld hur stor som helst, men vi fick i alla fall språket. Det är som trådar mellan oss, nästan som broar fast bara nästan, för vi kan aldrig helt klättra över. Jag läser tills jag glömmer vem jag är, och jag skriver. Det är det närmaste jag kommer.

 

Blogginlägget publicerades ursprungligen på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Den här författaren skulle baka ett pepparkakshus – du kan aldrig gissa vad hon gjorde!*

Jag gör pepparkakshus varje november, och aldrig den enklaste varianten. Men årets bygge har blivit extra känslosamt. Efter fyra romaner och en grammatikbok har mitt författarskap börjat bära sig tillräckligt för att jag ska kunna ägna våren åt att bara skriva, och kanske var det vad mitt undermedvetna ville fira när idén slog mig.

maskin1

Gamla skrivmaskiner har en fantastisk mekanik och är avgjort tjusiga. Jag har två stycken hemma, de är över hundra år gamla och kommer att fungera i hundra år till. Ibland knackar jag på tangenterna bara för att få höra det bekanta ljudet av gamla metalltyper och nya ord, och ibland tänker jag på barn som växer upp idag utan att förstå vad det är som låter när Kalle och Musse äter majs på julafton.

2014-12-07 10.05.11

Att bli författare och att skriva böcker kräver stora mängder tålamod, för allt från att utveckla sitt skriftspråk och ta sig in i branschen till att färdigställa en roman från idé till färdig bok. Även ett pepparkaksbygge kräver tålamod, särskilt ett med kristyr som ska stå för sig själv. Tangenterna och typarmarna krävde en viss konsistens på kristyren och flera omgångar väntetid medan de stelnade. På den här bilden stelnar en tangentrad för att nästa rad ska kunna sättas nästa dag.

maskin5

Inuti huset bor en viss fröken Bokstav. Hon skriver på det banbrytande verket ”Tomten och bocken – en roman om dem som blev kvar” (med den planerade uppföljaren ”Grisens skuld”). Utkastet till första kapitlet är också i färd med att renskrivas på själva skrivmaskinen.

2014-12-07 08.50.47

maskin4

Apropå jul. Jag har inga planerade signeringar inför jul i bokhandeln, men är medveten om att Grejen med verb är den ultimata julklappen till alla som gillar språk. Därför erbjuder jag mig härmed att signera böcker efter sändningen av Lantzkampen nu på fredag (12 december) på Bio Rio i Stockholm. Tar ni med en bok så tar jag med – inte en skrivmaskin – men väl en penna och min vänsterhand. För den som vill titta på programmet är det gratis entré!

maskin3

maskin2

*Jag ska bara göra clickbaitrubriker från och med nu. Har kommit fram till att det är en konstform i sig.

Gingerbread typewriter (Or: What this novelist put a lot of hours into instead of writing novels)

I always make a gingerbread house for Christmas, and I never do it the easy way. But this year was special even for me. I have now released four novels and one grammar book, and for the first time I’m not depending on the salary from my teaching job. I love teaching, but I always knew I was going to be a novelist, and in January 2015 I’ll start living that dream to the fullest (at least for one semester). It’s a big step for me, and I think it inspired me to do something writing-oriented this year.

maskin1

I love old typewriters. I have two of them in my house, they are a hundred years old and they will keep working for a hundred years after this computer breaks down.

2014-12-07 10.05.11

The keys in my typewriter include the Swedish vowels, since I’m Swedish (hence my poorly written English – I’m a Swedish novelist, I write in Swedish and this blog is usually Swedish, I just didn’t want to keep my gingerbread house from the world). The order of Å, Ä and Ö is the same as in old time typewriters, but different from the modern day computers and typewriters where they are located next to P and L.

maskin7liten

maskin3

maskin2

So, who lives in this house? It’s ”Miss Letter”, or in Swedish ”Fröken Bokstav”. If you look closely, you’ll see her by her desk, working on her new novel. Don’t disturb her! She has been spending far to many hours on building a gingerbread house and is now behind schedule.

2014-12-07 08.50.47

Hej tvivel. Vi möts igen.

Det händer varenda gång.

Jag skriver en bok och känner mig (ofta) briljant medan jag gör det. Det går alltid trögt, men jag har alltid förtröstan i min idé och i att orden ska komma. Det känns utmärkt. När jag skriver sista ordet har jag fortfarande känslan av magi. Utan den hade det inte gått att skriva böcker.

Sedan blir den klar, och jag drabbas omedelbart av tvivel. Vad är det jag har skrivit, är det inte i själva verket skit? Det har hänt efter varenda en av mina böcker, och den saken är till tröst när det kommer. Det är dessutom en drivkraft, för om det jag nyss skrev är skräp så kan jag tveklöst skriva något bättre. Jag kastar mig genast på nästa projekt och tränger undan minnena av skiten jag nyss tyckte var strålande.

Tills förlaget har läst manuset, och idisslandet vi kallar ”redigering” tar fart. I början av min författarkarriär var både förläggare och redaktör översvallande kring manusets förtjänster för att mjuka upp mig inför redigeringen, nu säger de ungefär ”som vanligt är det fina personporträtt och psykologiskt gripande, här är det jag tänkte på”, och så diskuterar vi manuset som om det inte var magiskt över huvud taget. Och jag känner, ju mer vi dissekerar det, att detta är 400 000 tecken utan minsta mening. Varför vill de ge ut detta?

En process som i stort består av att flytta de kommatecken som min redaktör vill att jag ska flytta bryts ibland av enstaka stunder då jag faktiskt dras med i mitt eget manus. ”Det här är kanske inte jättejättedåligt!” hinner jag tänka innan jag sjunker tillbaka i misstron och frågorna: Är det någon som ens kommer att förstå vad jag ville med detta? Är det inte för tjorvigt, för enkelt, för mycket dialog, för många perspektiv, för få komponenter, för tråkigt? ”Nu tycker jag att det känns bra”, säger redaktören och jag letar ironi i hennes röst.

Och plötsligt en dag surfar jag in på nätet och ser att boken ligger där. Det är flera månader kvar, men den har redan fått sin plats i cyberspace och man kan förhandsboka den om man vill. VÄNTA NU, skriker mitt inre och jag känner att jag inte alls är klar, inte över huvud taget, jag vet ju knappt vad jag har skrivit! (För att jag har glömt det, för att jag nu skriver på en bok som ska komma ut ett år efter den här.)

Det händer varenda gång, och jag klamrar mig fast vid det. Mitt jobb är att skriva bokmanus och sedan drabbas av tvivel. Förlagets jobb är att bedöma om boken är färdig, strunta i mitt tvivel och publicera böckerna medan jag jobbar på något som redan känns mycket, mycket bättre.

Här är i alla fall den där boken jag snackar om: http://www.piratforlaget.se/bocker/sanning-med-modifikation/

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.

Återvinning!

Det är möjligt att du sitter och har tråkigt. I så fall kan jag rekommendera följande gamla blogginlägg (skrivna mellan 2009 och 2013) som jag tycker förtjänar ett andra liv.

https://saralovestam.se/2011/06/24/det-grundlaggande-i-att-ligga-med-andra-manniskors-bilar/

https://saralovestam.se/2009/09/29/om-jag-hade-en-attackflata/

https://saralovestam.se/2013/04/13/livet-och-livet/

https://saralovestam.se/2013/02/03/heterovarlden-we-give-you-hanky-codes/

https://saralovestam.se/2013/01/22/vuxenlekar/

https://saralovestam.se/2011/05/08/vagen-till-snygga-sommarben/

https://saralovestam.se/2009/11/03/aktenskapets-fordelar-och-nackdelar/

Till mina ex: Det är inte ni, det är jag.

Tur man inte vunnit Augustpriset.

Jag har nämligen ganska många ex. Varje relation hade en särskild känsla, och när jag ser tillbaka på den har den en aura i en egen färg. Varje relation lärde mig något. Att man inte blir heterosexuell bara för att man blir ihop med någon av motsatt kön. Att man inte kan förändra någon genom att utplåna sig själv. Att man inte kan ”känna fel”. Att det inte räcker med att vilja hjälpa någon, för att bli ihop. Att ord kan göra riktigt ont. Att man kan vilja dö.

Att det finns en fin gräns mellan ärlighet och okänslighet. Att aggression är ett varningstecken. Att cool inte trumfar trygg. Att det inte ”bara är kärlek” om man själv inte gått med på polyamori. Att man kan vara fel person att älska. Att det man attraheras av bara finns i ens hjärna. Att ord kan byta budskap mellan mun och öra. Att jag inte är värd något. Att jag är värd något. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt feminint i mig. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt maskulint i mig. Att jag är snygg men går för sällan på museum. Att det är sällsynt att bli älskad för allt man är.

Jag har känt mycket under de senaste femton-tjugo åren. Kastat mig in i relationer som jag ibland inte ens trott på själv, för att jag känt att jag ändå måste, för det fanns något i dem som jag behövde. Det känns som om jag kan allt om otrohet, tvehågsenhet, halvhjärtad kärlek, helhjärtad kärlek, kärlek som förgör en, svek, förhoppningar, trasighet, svartsjuka och uppbrott, uppbrott, uppbrott. Allt använder jag i mina romaner. Det är min bank av känslor och mekanismer som jag känner till för att jag har levt dem.

En gång använde jag till och med en specifik erfarenhet. Den har fått okända människor att mejla mig och fråga: Du har varit med om det här själv va? Den har fått besökare på bokmässan att ställa sig i min signeringskö bara för att få skälla ut mig: Hur kunde hon göra så? Du är författaren, du hade makten att hindra henne! Det var en verklig känsla baserad på en verklig relation.

Men det var inte om henne jag skrev. Jag plockar från allt jag ser, upplever och hör, och så gör de flesta författare. En stark känsla från ett förhållande, en samhörighet från ett annat förhållande och en kappa från ett tredje. En frisyr från tjejen i t-banespärren, ett skratt från en kollega, en omständighet från min barndom, en förälder från min sambos barndom och ett möte som jag hörde om när ett telefonsamtal läckte på bussen. Tillsammans blir det en ny känsla, precis som mina relationer har alla mina böcker en aura. Den hade varit blekare om jag inte hade levt.

Tur man inte vunnit Augustpriset, skrev jag först men det är nog en förenkling. Tur man inte vunnit Augustpriset och har ex som blir intervjuade i kulturtidskrifter. Har en känsla av att samtliga skulle kunna hitta personer i mina romaner som de kunde ”komma ut” som.

Och ha gruvligt fel.

Inlägget publicerades först i min blogg på Litteraturmagazinet. Det är en kommentar på den nyväckta frågan om vem som egentligen är Hugo Rask.

det finns ju rättvisa

Det finns en mekanism som går igen i allt jag läser idag. Den handlar om något vi lär oss för att vi är människor och lever i ett samhälle. (Jag tror i alla fall att det är därför. Man ska dock vara försiktig med att tro att ens eget samhälle är universellt.) Det handlar om vad nästan alla lär sig när vi växer upp: Det finns rättvisa.

I mitt fall såg rättvisan ut så här:

– Jag och mina syskon fick lika mycket, när mamma skar upp ett paket Blåvitt vaniljglass i tre lika delar.
– Jag fick höjd månadspeng för att jag kunde visa upp en budget där det framgick vad jag behövde.
– Om man inte åt upp maten, fick man ingen efterrätt.
– När jag började dela ut lokaltidningen, fick jag mer pengar att röra mig med.
– Om vi följde med pappa ut och plockade bär, kunde vi sälja dem och få pengar.
Och kanske framför allt:
– När man gjorde något bra, hände något bra.
– När man var lat och egoistisk, blev det jobbigt.

Det här satte sig som en känsla. Jag tror att det gjorde det hos de flesta. Det är därför det är så svårt att begripa att det bara är en konstruktion.

Inte bara en konstruktion då. Om man till exempel hamnade på en öde ö, skulle man ha större chans att klara sig om man byggde ett vindskydd och harpunerade en krabba, än om man lade sig bekvämt i en lagun och flöt.

Men i stort, en konstruktion. En fråga om chanser, snarare än naturlagar. Världen är en så orättvis plats, att om det verkligen fanns rättvisa skulle den inte finnas. Jag tänker på det ibland när jag råkar trampa på en skalbagge, som inte gjort något annat än att tulta runt i gräset. Man kan bli sjuk, man kan bli påkörd, blixten kan slå ned, och orättvisan är ibland större än den sortens slump. Vi har tv och internet, vi har sett att folk dör i ebola (men inte hjälparbetarna från Europa och USA, som får specialvård) och vet kanske rentav att kriget i Kongo beror på att vi vill köpa nya mobiltelefoner. Vi vet att världen är orättvis, och det faktum att den är orättvis är ändå så i grunden konstigt att vi inte klarar av det.

Vi vet ju att man lyckas om man bara kämpar lite. Man får vad man förtjänar. Som man bäddar får man ligga. Det sitter i vår ryggmärg.

Så när man ser en tiggare, är det inte bara skönare att tänka att det nog är något fuffens. Det är inte bara tilltalande för självbilden att man säkert skulle sponsra organiserad brottslighet / missbruk om man gav. Det är inte bara ”osannolikt” att hon kan ha en mobiltelefon och samtidigt vara så fattig som hon säger. Nej, det går dessutom emot hela mönstret.

För om hon hade jobbat hårt, hade hon inte hamnat där. Vi vet det, för vi har lärt oss det, för vi lärde oss redan som treåringar att den som inte äter broccolin inte heller får någon marängswiss.

I vissa länder är tanken inbyggd i systemet och kallas karma. De har löst tankenöten ”världens orättvisa” med teorin att den som föds till olycka gjorde något dåligt i sitt förra liv. Jag förstår dem, för det är en oemotståndlig tanke.

Det är en fullkomlig och logisk tanke. Den funkar på andra (om han inte hade skolkat i nian hade han också kunnat göra karriär), på oss själva (jag förtjänar det här skatteavdraget för jag har jobbat så hårt) och det funkar väldigt bra som besvärjelse för att slippa vara rädd (hon fick cancer, men hon tränade ju aldrig och jag tränar ju flera gånger i veckan, så jag behöver inte vara orolig).

Den funkar utmärkt på hela folkmängder: Om de inte hade krigat med varann där borta så hade de inte behövt fly. Skyll er själva, om ni är så bråkiga.

Och den funkar när man vill trycka ner sin partner. En hashtag som trendar just nu på Twitter är #whyistayed, där personer som varit offer i förhållanden med fysisk och/eller psykisk misshandel berättar varför de stannade i relationen. En återkommande förklaring är: Jag trodde att jag förtjänade det.

Jag har själv varit i ett förhållande som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag minns argumentet: ”Om du inte hade varit så svag/manipulativ/dålig på att skära tomater på rätt sätt/idiotisk/dålig på att hänga tvätt så hade jag inte behövt göra så här mot dig.” Och förklaringsmodellen, hur skev den än är när man tänker på saken efteråt, landar på ett väldigt bekant ställe. Det är klart, att om jag inte hade förtjänat det här så hade det inte hänt. Det finns ju rättvisa.

Och så finns det inte rättvisa.

Den finns bara så länge samtliga inblandade anstränger sig för att skapa den. Om ens då.

Världen är så orättvis, att om vi gjorde en graf över hur orättvis den var, skulle den vara ett lodrätt streck.

Jag förstår, så här i valtider, att jag borde avsluta en så här pass lång text med att uppmana folk till att rösta på något parti. (Och jo, det finns ju partier som är mer inne på tanken att rätta till orättvisor, rösta gärna på sådana om du tycker att det är poängen med att ha ett samhälle.) Men egentligen ville jag bara säga att världen är orättvis, för jag behöver höra det igen och igen.

Världen är orättvis.

Jag har haft tur.

Där är min utgångspunkt.

lite om min rädsla

Den 30 augusti är det en antirasistisk demonstration i Stockholm. När jag såg att det var just den 30:e, drog jag en lättnadens suck. Jag är inte hemma den dagen, jag ska sitta i en panel på Örebro Pride och diskutera skolans värdegrund.

Varför jag blev lättad? För att jag är feg, och för att jag inte vill vara feg.

Jag är feg, eller kanske mest rädd. Problemet är att sakerna jag är rädd för anfaller från flera håll.

Jag är rädd för fascism. Hur den griper tag i folk och sprider sig med hjälp av andras tystnad. Hur den använder rädsla för att mobilisera mot andra människor, oftast de som redan är svagast. För samhällets del är jag rädd att rasism bagatelliseras och normaliseras, att luddiga formuleringar om kulturskillnader motiverar först diskriminering, sedan övergrepp, sedan grova brott mot de mänskliga rättigheterna, i en normaliseringsprocess som alltför få hinner märka förrän det är för sent (och många inte ens då). Det vore inte första gången i mänsklighetens historia. Det vore inte ens tionde.

För min personliga del är jag rädd för att min tillvaro, med en flickvän som jag älskar och ett samhälle där jag får älska henne, bara ska vara en parentes i en i övrigt skoningslöst homofobisk berättelse om mänskligheten.

Jag är rädd för att det ska börja med att våra rättigheter tas ifrån oss, med samma argument som användes för att motverka att vi fick dem. Först tar de bort rätten till att prövas för adoption (fascismen lyssnar inte på undersökningar som visar att våra barn mår bra, den vädjar till majoritetens ”sunda förnuft”, dvs känslan av att det bara är man själv som är normal), sedan rätten att gifta oss, sedan börjar de justera hetslagstiftningen och där någonstans kommer folk att börja prata om ”hbt-propaganda”, fast inte i meningar som handlar om hur puckat Ryssland är utan i meningar som vid det laget låter normala i andras öron. Vi är inte immuna mot fascistisk propaganda, det finns alltid en del av våra hjärnor som tycker att den, rätt förpackad, smakar som godis. Min största skräck handlar om att så många tror att vi är immuna.

En annan sak jag är rädd för, är alla som inte gör något. Jag vet inte vad de tänker, och eftersom jag själv inte gör särskilt mycket är det ingen som vet vad jag tänker heller. Jag vet att de stannar hemma från demonstrationerna, men jag vet inte vad de tänker. Tänker de, som jag: ”Vi har tur att det finns så många som orkar ta kampen, som vågar gå ut på gatorna även när det är farligt, som ser vad det är som händer”? Eller tänker de, som i en del kommentarer jag sett på nätet: ”Det är bara extremister som är dumma nog att gå ut och protestera mot nazister. Vi normala människor, som lever anständiga liv och knegar på, vi har inget att vara rädda för.”

Det är det som är fascismens godis. Att du inte har något att vara rädd för, så länge du är anständig.

Medan anständighetens gräns, så himla svår att se med blotta ögat, blir allt snävare.

Allt detta talar för att jag måste gå ut och demonstrera. Jag borde sätta min kropp på rätt sida snöret, för bortom internet är vi en kropp per person, och den har vi (så länge vi fortfarande har mänskliga rättigheter) oinskränkt rätt till. Så varför är jag så lättad över att inte vara i Stockholm på lördag?

En anledning är enkel: för att det är läskiga människor man protesterar mot. Det är i många fall empatistörda människor, i andra fall hjärntvättade eller desperata människor som tror att de funnit den mest fantastiska lösning på samhällets problem, och som är beredda att offra andra människors liv för den. I andra fall är det empatiska, schyssta människor, som skulle kunna karaktäriseras som ”vanliga killar och tjejer”, och som helt enkelt tilltalats av fascismens mer lockande sidor och tar texter som den här som skrämselpropaganda. När jag skriver det här hoppas jag att det är skrämselpropaganda. Jag hoppas att jag har fel, även om historien talar starkt emot det. Men i alla fall: Jag är rädd för att möta en så farlig politisk rörelse som den organiserade nazismen. De mördar folk. Jag tycker det känns läskigt.

Det sjuka är att jag numera även är rädd för vad polisen ska göra. Jag har inte varit med under polisens mer våldsamma ingripanden, och jag vet inte vad som stämmer och inte, även om jag har svårt att inte lita på Lukas Moodyson. Men egentligen räcker det med det här: Jag har inte läst ett enda uttalande från polisen, som säger ”fredliga demonstranter riskerar inte att drabbas av polisvåld”. Jag har, när jag tänker efter, inte sett några uttalanden som ens antyder att polisen förstår att vi som känner att vi måste markera mot fascismen är vanliga människor som känner för demokrati. Vilket tar mig till det sista jag är rädd för.

Jag är rädd för att bli betraktad som en vänsterextremist. Jag känner mig inte som en sådan. Jag känner mig bara skraj för vad som händer i det här landet och den här världsdelen. Jag tror inte att vi är immuna mot fascism, nazism eller andra ideologier som matar oss med komplimanger, löften och förakt. Gör det mig till en extremist, om jag reagerar på dem? När jag går på en antirasistisk demonstration, visar jag då att detta är en folklig demonstration, en som varje anständig människa åtminstone borde överväga att gå till? Eller blir jag en extremist, som inte längre kan uttala sig utan att viftas bort som ideologiskt skruvad? Är det så att bara de tysta människorna, i samhällets ögon, är objektiva och vettiga? När den tanken har gått ett par varv i mitt huvud, inser jag något om min rädsla.

Den är befogad.

utdrag ur mitt huvud

Det fanns en tid när allt jag tänkte på hamnade i den här bloggen. Nu skaver tankarna mest omkring där inne, och jag tycker hela tiden att jag inte har tänkt klart, så det blir inget förrän funderingarna plötsligt ockuperar en roman som jag trodde skulle kretsa kring något annat.

Några saker som jag tänker mycket på för tillfället:

Destruktiva beteenden som leder till onda cirklar som människor har svårt att stå emot. Kemiska substansers kidnappning av viljan. Läser i timmar om missbruk, framför allt heroinmissbruk. Långa diskussionstrådar och hela bloggar, från början till slut, av dem som fastnat. Vad är viljan, hur stark är den och hur lätt kan den manipuleras av ett fysiskt behov? Hur vet man om man bara vill vilja, och om viljan ändrar sig på grund av abstinens, är det inte ens egen vilja längre då? Vad flyr man ifrån, och vad flyr man ifrån när man inte vill erkänna att man flyr? Hur långt kan ett självbedrägeri gå, och hur djupt kan man sjunka efter att man trott att man nått botten?

Privilegierade positioner och hur de påverkar oss. Jag visste inte vad pickaninnies var, när debatten om Lilla Hjärtat blossade upp för ett par år sedan. Inte för att jag är ond eller har något som helst uppsåt att förtrycka någon, utan för att jag aldrig har behövt veta. Det tog mig dessutom minst två debattartiklar och ett blogginlägg att faktiskt förstå vad det handlade om. På samma sätt är det antagligen svårt för en heterosexuell person att förstå att jag som homosexuell utgår från ett subtilt underläge i fler situationer än hen tror. Det är antagligen svårt för en man att förstå att jag som kvinna kan uppfatta en illa riktad komplimang som en värdering, eller att något han gör en enda gång för mig är en del i ett mönster. Allt jag upplevt som lesbisk kvinna kan antagligen ha samlats i min kropp som en erfarenhet som han inte kan nå, och därför inte förstå, och där sitter vi i våra positioner, som vi visserligen återskapar men som vi samtidigt har placerats i. Försöker vi ta ett steg utanför vår privilegierade position, blir vi sårbara och klumpiga. Vi säger fel saker och får skit som vi inte tycker att vi förtjänar, och som vi kanske inte förtjänar, men som avsändaren verkligen behöver uttrycka. Kanske blir vi skrämda tillbaka till vår ursprungsposition, för den var enklare. Kanske är det alla pedagoger ibland oss som gör att vi ändå försöker igen.

Sånt tänker jag på. Om jag faktiskt hittar något vettigt att förmedla på dessa teman, så kommer det på bloggen, höll jag på att säga, men det stämmer inte riktigt. Antagligen blir ni tvungna att helt enkelt läsa alla mina romaner.

ring så kallpratar vi

Jag och Coachen råkar lyssna på Ring så spelar vi. Vi har fått veta allt om Sandön i Umeå skärgård (det är soligt, det är Umeå skärgårds största ö, det tar 40 minuter att ta sig dit från inringarens hem, hon fixar med huset, det är inte förfallet men det finns alltid något att göra, det ligger nära havsbadet) och nu pratas det med en kvinna som ligger i badet.

– Hur varmt är det?
– Trettiosju grader ungefär.
– Lite över kroppstemperatur där ja. Är det något du gör varje dag?
– Nej, varje lördag.
– Är det badkar, eller?
– Ja.
– Är det inomhus då?
– Ja precis, inomhus.

Jag: Han är fantastisk. Hur orkar han ställa den här typen av frågor ett helt program? Det är som att gå på mingel med nya grannar, över telefon, i en hel timme.
Coachen: Om jag jobbade där skulle jag ställa andra frågor.
Jag: Jag med. Typ ”Tror du på spöken?” Eller ”Om du var tvungen att ligga med antingen din mamma eller din pappa, vem skulle du välja och varför?” ”Om du dog nu, vad skulle du vilja att det stod på din gravsten?”
Coachen: Nja … jag tänkte mer på sånt som ”Har du några husdjur?”
Jag: Det är därför du är mingeldrottningen av oss två.

När man vuxit upp i Svenska Kyrkan

Jag och Christoffer Carlsson har varit på Onsdagsklubben i Västervik och pratat om våra böcker. Som tack har vi fått lokalt stöpta ljus. Dagen efter möter Christoffer mig vid hotellfrukosten.

Han: Du, förresten! Jag har ditt ljus!
Jag: Åh. Vad fint sagt.
Han: Va? I alla fall, jag tar det i handen sen. Så får du det.
Jag: Du har mitt ljus och tar det i handen? Det låter som något man skulle sjunga i kyrkans miniorer. För du mitt ljus genom mörkret också?
Han: Va, näe … men jag för det genom receptionen.
Jag: (nynnar) Jag har ditt ljus, jag tar det i handen. När natten sänker sig, har jag ditt ljuuus…
Han: Okej. Vi ses om en kvart då.

Lärarna utklädda till lodisar för en dag

Idag har det varit uteliggartisdag i lärarrummet. Männen har klätt sig i trasiga jeans och kvinnorna har låtsats sälja sina kroppar.

För några veckor sedan låg en Situation Stockholm i lunchrummet. Tidningen säljs av hemlösa och uppmärksammar ofta hemlöshetens problematik.

– Vi skojade på apt-mötet om att vi på lärarrummet borde göra något liknade och beslutade att tisdagen veckan därpå skulle vara uteliggartisdag, för att utmana våra egna gränser, utmana arbetsrollerna, säger skolans uppdragsledare, Knut Malmborg.

Var det många kom klädde sig annorlunda i morse?

– Det var stor entusiasm på mejlen inför uteliggartisdagen. Men det var lite färre som gick hela vägen, kanske sex, sju personer. Studievägledaren Martin Herman kom i en smutsig pyjamas som han hittat i en container. Andra var lite diskretare och hade till exempel struntat i att tvätta håret. Det var stor munterhet på morgonmötet. Vi hade ett studiebesök på lärarrummet, och många av dem höjde på ögonbrynen, säger Lisen Löfvenberg, som var klädd i nätstrumpbyxor och en sliten jeansjacka.

Någon lärare som gick till lektionen utklädd?

– Tror inte det.

Kommer uteliggartisdag att vara något återkommande?

– Tror inte det. Nu talar vi om att ha ett fantasytema och klä ut oss till alvar och vättar. Under en period hade vi färgtema en dag i veckan. När alla regnbågens färger var uttömda gick vi över till blommigt och randigt. Det har varit olika hyss genom åren på skolan.

Ungefär så här smaklös tycker jag att den här artikeln var. Kan tänka mig att uppsåtet var gott, för det är ofta det. Kan tänka mig att det rentav fanns en genuin vilja att ifrågasätta könsroller genom denna ”happening”, men namnet på dagen, beskrivningarna, okunskapen, ordvalen! Hyss? Munterhet? Kompensera exempelvis genom att göra ett seriöst reportage om transfobi!

Jag önskar att jag var ingenjör…

…men det är jag inte. Så nu ska jag göra som alla människor som kommer fram till mig och vill att jag skriver deras livs historia: Lämna min idé vidare och hoppas att någon kompetent människa nappar. För jag vill verkligen ha de här sakerna.

1. Uggleholk med webbkamera som drivs av solceller. (Det är alltså det där sista som behövs, holkar med kameror finns redan.) Jag skulle sitta och titta på min uggla hela tiden.

2. Knapp för nattliga idéer. Knappen skulle sitta fäst vid sänggaveln. När man håller in den spelar den in, när man släpper slutar den spela in. Den är försedd med 1) en usb-utgång, 2) en knapp (det är lite själva grejen) och 3) ett fäste så att man kan haka av den när man kopplar in den i datorn. Den har inget annat, framför allt inte en skärm som lyser en i ögonen, en on-knapp som man inte hittar i mörkret eller en meny som stör ens idéer.

3. En app som kan identifiera insekter. Den är uppbyggd som tjugo frågor ungefär, börjar med att fråga om man söker en skalbagge/fjäril/slända, fortsätter med längd och tjocklek och går senare in på mer specifika frågor som ”har den böjda känselspröt?”. Det är en app som skulle ha besparat mig en hel del googling igår kväll. Jag lyckades till slut identifiera lövträdlöparen som attackerade mig (nåja) i går, men jag vet fortfarande inte vad det här är:

arter 1

Över huvud taget vill jag ha mer vettiga appar. Vad tror ni kommer upp i appaffären när man söker på ”insekter” (eller ”bugs”)? Jo, en massa spel där man kan döda animerade skalbaggar. Om man söker efter fjärilar? Bakgrundsbilder till mobilskärmen. Appiversum är som Internet 1994, innan man visste vad man kunde ha det till.

Varsågoda. Idéerna är gratis. Allt jag begär är ett exemplar av varje grej för eget bruk. (Som jämförelse: Allt folk begär, när de vill att jag ska skriva deras livs historia, är hälften av intäkterna.)