Auktionen är avgjord!

Först och främst vill jag tacka alla som spridit mitt inlägg där borgarhemmet i pepparkaka auktionerades ut, och framför allt alla som lagt så generösa bud!

Jag är väldigt glad att kunna meddela att detta pepparkakshem…

img_20161219_124336 pepparkakshem-061 vardagsrum matsal pepparkakshem-054

…har fått en ny ägare i Inger i Gröndal, och att en summa på hela 10 000 kronor kommer att komma Stadsmissionens arbete för hemlösa till gagn! Tusen tack för det, Inger! Ingers intention är dessutom att huset ska kunna beskådas av fler, så just nu undersöker hon möjligheterna att kunna placera det på en mer offentlig plats än hennes eget hem.

Nu återstår den något nervpirrande frakten, innan vi alla kan slappna av.

Och med Karl-Bertil Jonssons ömma moders ord: Det var då en välsignad jul!

Annonser

Språkakutens eftersnack om pluralsuffix (eller: Allt jag inte sa)

Vid det här laget kanske det är någon som har märkt att jag och Språktidningens Patrik Hadenius emellanåt sitter och pratar språkfrågor i Nyhetsmorgon i TV 4. Det brukar vara på torsdagar, och det brukar gå tre veckor mellan gångerna. Oftast är det kvart i nio, men ibland kvart i tio (vilket förgyller hela min dag då jag får sova en välsignad timme till innan jag ska åka och bli sminkad, lockad och tuperad).

Gemensamt för alla Språkakutens sändningar är att vi bara hinner säga en bråkdel av allt vi vill få med. Det är nog bra för gemene man som även vill hinna se veckans mode, kakbak, lottskrapning och hälsotips, men så finns det kanske de som väldigt gärna vill veta mer om svenskans pluralböjningar och sitter snopna framför tv-rutan när reklamen drar igång. Det här inlägget är till er.

Först kan ni titta på veckans inslag, om ni vill: Veckans inslag. Där bemöter jag en brevskrivare som ondgör sig över journalisters ofog att säga ”flicker” i stället för ”flickor”, ”papper” i stället för ”pappor” etc. Mitt svar var (och är) att denna sorts ändelser är vanliga i väldigt många av Sveriges dialekter och regionala uttal, och att skriftspråket bygger på en av de få dialekter som böjt tidigare feminina substantiv med just –or. Or-ändelserna är förstås det enda rätta i skriftspråk, men talspråkligt är det inget ”slarvigt” med att säga varer och skjorter, utan helt i linje med hur svenskar troligtvis har talat i århundraden.

Igår kväll, när jag hade fått veta vad ämnena för veckan skulle vara, bestämde jag mig för att undersöka vilka dialekter som egentligen har -or-böjning i naturligt tillstånd. Eftersom dialekter förändras, kunde jag inte få reda på hur de lät på 1500-talet, då Sverige kan sägas ha fått sitt första moderna skriftspråk med latinska bokstäver. Men jag kunde i alla fall gå in på dialektarkivet hos institutet för språk och folkminnen. Där samlas inspelade historier och samtal från hela Sverige, ofta inspelade på 70-talet med människor som var födda på 1800-talet. Vissa historier är riktigt roliga, som till exempel mannen från Fårö som lurade en golfspelare.

Det var en lycklig (och ganska lång) stund, stunden då jag igår kväll gick igenom alla inspelningarna på sidan och sökte böjningar av gamla femininer. Här har ni dem, och jag bör kanske nämna att dialektarkivet består av oproportionerligt många inspelningar från Dalarna, så att dalmål utgör ungefär hälften av det sammanlagda materialet. Vi börjar därför med alla som inte är från Dalarna:

Rosåm – rosor (Jämtland, Frösön)

Kärrer – kärror (Jämtland, Ragunda)

Rutan – rutorna (Jämtland, Ragunda)

Strômpan – strumporna (Jämtland, Ragunda)

Skolflickera – skolflickorna (Öland)

Flickuna – flickorna (Västmanland, Munktorps socken)

Röttera – råttorna (Västergötland, Floby)

Kroner – kronor (Västergötland, Stora Mellby)

Gräshöppen – gräshoppor (Västerbotten, Umeå)

Lövskärer – lövskäror (Uppland, Gräsö)

Bonnsmiur – bondsmedjor (Uppland, Gräsö)

Veckur – veckor (Uppland, Gräsö)

Bonnböner – bondbönor (Uppland, Täby)

Pierna – pigorna (Småland, Angelstad)

Bôrkeslaner – björkslanor (Småland, Barkeryd)

Bôuera – bågorna (Småland, Barkeryd)

Laer – lador (Smålanb, Barkeryd)

Tännstickera – tändstickorna (Småland, Högsby)

Ruter – rutor (Småland, Högsby)

Kagor – kakor (Skåne)

Halmtjybår – halmkupor (Skåne, Vitaby)

Slagera – slagorna (Närke, Lerbäck)

Vanner – vannor (Närke, Lerbäck)

Varer – varor (Närke, Lillkyrka)

Sjidän – skidorna (Lappland, Arjeplog)

Triller – trillor (Hälsingland, Bergsjö)

Bujäntar – bujäntorna (Hälsingland, Ängersjö)

Spånar – spånor (Gotland, Hellvi)

Stugera – stugorna (Dalsland, Frändefors)

Männsker – människor (Bohuslän, Morlanda)

Steinkagör – stenkakor (Blekinge, Jämshög)

 

Och här kommer alla från Dalarna:

Falluckur – falluckor (Dalarna, Bjursås)

Rötton – råttorna (Dalarna, Bjursås)

Röttur – råttor (Dalarna, Bjursås)

Buttä – byttor (Dalarna, Falun)

Bullsjivä – bullskivor (Dalarna, Falun)

Tunnä – tunnor (Dalarna, Falun)

Sjinnvarä – skinnvaror (Dalarna, Falun)

Gatene – gatorna (Dalarna, Falun)

Sparebössä – sparbössor (Dalarna, Falun)

Stugur – stugor (Dalarna, Gagnef)

Ryssjur – ryssjor (Dalarna, Husby)

Varmtjiller – varmkällor (Dalarna, Idre)

Klevjan – klövjorna (Dalarna)

Kullor – kullor (Dalarna, Nås)

Flugör – flugor (Dalarna, Orsa)

Luppor – loppor (Dalarna, Orsa)

Löngsuckor – långsockor (Dalarna, Orsa)

Ullsuckor – ullsockor (Dalarna, Orsa)

Milur – milor (Dalarna, Svärdsjö)

Byxom – byxorna (Dalarna, Svärdsjö)

Kronur – kronor (Dalarna, Söderbärke)

Vändur – vändor (Dalarna, Söderbärke)

Sjtjier – skidor (Dalarna, Transtrand)

Pertur – pertorna (Dalarna, Älvdalen)

Vi ser alltså, till vår förtjusning, att or-böjning i det här materialet bara förekommer i tre landskap: Dalarna, Uppland och Skåne. Och då har jag ändå varit generös och räknat -ur som -or, vilket det strängt taget inte är. Vi ser också att suffixet -ur/-or inte är konsekvent använt för alla ord som idag får en or-böjning i plural ens i dessa landskap, till exempel skidor och byttor i Dalarna och bönor och skäror i Uppland.

Kan det rentav vara så att den som irriterar sig mest på -er-uttal ofta kommer från Dalarna eller Uppland och därför uppfattar det som enbart slappt och inte dialektalt? Eller är det tvärtom, att de som stör sig mest är människor som kommer från platser där man instinktivt säger skider och stjärner och har blivit rättade av arga svensklärare tills både kunskapen och ilskan blivit en del av dem själva? Det förtäljer inte historien.

Men det roligaste, enligt mig, är de många böjningssuffixen som varken är -er, -ör eller -ur, utan helt andra. Oftast hittar vi dem i plural bestämd form, som i jämtländska rosåm, rutan och strômpan. Jag ska inte fördjupa mig i eventuella dativ- och ackusativformer och annan grammatisk distinktion som kan påverka dessa former, för det fokuserade jag inte på i min lilla undersökning, utan presenterar bara följande reflektion: Tänk om Sveriges maktcentrum hade legat i Ragunda i stället för kring Mälardalen, när grunden lades för Sveriges moderna skriftspråk. Då hade något helt annat varit rätt, och folk hade skrivit arga brev om de journalister som så slarvigt sade saker som ”rosor”, ”rutorna” och ”strumporna”.

 

Ett pepparkakshem

Ni vet, den där gången när jag gjorde en skrivmaskin och kallade det ”pepparkakshus”, och vissas reaktion var att påpeka att det inte var något hus (även om det var bebott)? I år har jag tagit åt mig kritiken och byggt ett äkta hus. Åtminstone invändigt.

Vi börjar med sällskapsrummet.

vardagsrum

Så köket:

pepparkakshem-061

Sovrummet:

pepparkakshem-066

Matsalen:

matsal

Och badrummet:

pepparkakshem-054

Och så här ser planlösningen ut:

planlosning-005

Tanken att bygga ett hem kom sig av att jag ville göra något som relaterade till en bok som jag släppte den här hösten, Luften är fri. Det är den tredje boken om Kouplan, och den handlar en del om hemlöshet. För att kunna skriva den behövde jag göra research, och jag hade många och långa samtal med några hemlösa personer som jag träffade. Längtan efter ett eget hem känns mer aktuell än någonsin förut, nu när oerhört många människor är på flykt, när gatubarn syns även här, när psykvården inte har resurser till alla och hålen i vårt skyddsnät gör många människor lottlösa. Det är därför jag nu lägger ut mitt pepparkakshus för försäljning till högstbjudande, för att skänka pengarna till Stadsmissionen.

Några fler bilder, innan jag avslöjar budgivningsinformationen.

img_20161219_124336

2016-12-17-12-29-16

moraklockan
sminkbord

pepparkakshem-044

pall

flygel

koksdel

vitrin

Vill du bjuda på detta pepparkakshem? Här kommer informationen:

  • Budgivningen är dold och sker via meddelande. Du skriver helt enkelt ett mejl till sara.lovestam at gmail.com, ett meddelande till mig på min officiella facebooksida, https://www.facebook.com/saralovestam/ och berättar hur mycket du är villig att ge. Du kan också använda kontaktformuläret nedan. Du kan inte se vad andra har bjudit. Kom ihåg att alla pengarna går till Stadsmissionen!
  • Pepparkakshemmet finns söder om söder i Stockholm.
  • Du köper pepparkakshemmet i befintligt skick, och ansvarar själv för dess säkerhet vid transport. Alla möbler och all inredning sitter fast, och hela bygget har tidigare klarat förflyttningar mellan olika rum. Vi (som tidigare flyttat det) tror att det klarar att ligga i en baklucka på mjukt underlag vid lugn körning. Vi tror inte på att skicka det med posten…
  • Info: Huset ligger på plywoodskivor som limmats fast på en träram. Det är 70×58 cm stort. Hela hemmet är ätbart.
  • Om du inte själv kan ordna bil, så kan vi hjälpa till med både bil och bärhjälp inom Stockholm.
  • Om det kommer in bud före kl 23.00 den 23 december, avslutas affären då. Pepparkakshemmet kan hämtas redan på julafton. Kan du inte på julafton så kommer vi överens om en annan dag.
  • Om det inte har kommit in några bud klockan 23.00 den 23 december, fortsätter auktionen till nyår.

Ps. Om du till exempel inte bor i Stockholm, eller helt enkelt inte är intresserad av små ätbara minimöbler, men ändå nu känner att en slant till gagn för hemlösa inte vore helt fel, så kan du sms-skänka pengar till Stadsmissionen så här:

  • SMS:a HEM till 72 980 så ger du 50 kr
  • SMS:a HEM100 till 72 980 så ger du 100 kr
  • SMS:a HEM200 till 72 980 så ger du 200 kr

Eller swisha valfritt belopp till Stadsmissionens swishnummer: 1239003518

Grejen med substantiv (och pronomen) är att den är på gång

Jag kan inte prata om något alls i offentligheten utan att någon ställer frågan: När kommer uppföljaren till Grejen med verb?

Frågan kommer i flera varianter. ”Kommer det någon uppföljare?” ”Vad blir det sen, substantiv?” ”Tänker du skriva fler grammatikböcker?” Och svaret är JA!

Idag åkte jag direkt från TV4 till Piratförlaget. Varför hade jag varit på TV4? Jo, för att jag och Patrik Hadenius sedan ett par månader tillbaka utgör det återkommande språkinslaget Språkakuten i Nyhetsmorgon. Varför åkte jag till Piratförlaget? Jo, för att ha mitt första manusmöte om Grejen med substantiv (och pronomen).

Jag har skrivit på manuset sedan Grejen med verb kom ut, och sedan ältat det i ett par månader med min ypperliga faktagranskare Johanna Prytz. Idag fick jag begrunda manuset tillsammans med min redaktör, vilket var en sådan högtidsstund att det var tur att jag just blivit sminkad av experter.

Jag ska inte säga vad min redaktör sa, för jag vill inte att någon ska förvänta sig att dela hennes känslor. Men jag kan säga två saker:

  1. Bortredigerat material kommer snart att publiceras på en blogg nära dig.
  2. Boken kommer ut i mars.

Tiden och författarskapet

En vanlig fråga som författare får är: ”Hur lägger du upp ditt arbete?” Många undrar hur jag gör, går jag upp klockan åtta och skriver till tolv, räknar jag antalet ord jag skriver per dag, har jag självdisciplin eller väntar jag på inspiration?

Jag kan först svara på det jag tror många tänker på, när de föreställer sig en författare i arbete: skrivandet.

Alltid, men särskilt i början av ett bokprojekt, sysslar jag med research, synopsis och att lära känna mina huvudpersoner. Den saken pågår i ett ständigt flöde. Min stackars sambo umgås lika mycket med mina nya huvudpersoner som med mig personligen. Vi går på promenad, jag utbrister: ”Malte skulle älska den där skalbaggen!” Vi äter middag, jag funderar högt: ”Jag tror att Monika skulle trivas med den här hafsiga dukningen samtidigt som hon skulle skämmas över att hon trivdes.” Jag vaknar mitt i natten och googlar gasspis olyckor 1920-talet eller ordspråk döden persiska. Jag går på Friskis och upptäcker min huvudpersons rumpa eller löser dramaturgiska problem medan svetten flyger.

När väl orden ska ned i manuset, brukar jag räkna tecken. Inte för att en bok måste uppgå till ett visst antal tecken, och inte för att antalet tecken alltid säger något om hur mycket man har jobbat, utan för att det helt enkelt är mätbart. Om jag sätter upp ett mål på 7 000 tecken en dag, så behöver jag inte stressa upp mig över allt som är kvar: jag kan känna att jag uppnådde dagens mål och känna mig avslappnad. Dessutom brukar min produktion vara ganska lätt att räkna ut: Om jag har synopsis klart, inte har andra åtaganden eller sysslor och vet vad jag ska skriva, klarar jag oftast 8 000 – 10 000 tecken på en dag. Har jag ett svårt kapitel framför mig sätter jag mål på 5 000. Behöver jag sätta press på mig själv inför t.ex. en deadline kan jag sätta upp till 12 000 tecken. Det mesta jag någonsin skrivit på en dag är cirka 17 000 tecken. Andra författare kan skriva betydligt mer, något jag inte skulle klara. (Det handlar om hur man skriver sin text, t.ex. hur mycket man lämnar åt redigering.)

Skriver jag annat än planerade kapitel i en roman, som t.ex. en faktabok eller avsnitt som kräver mycket research, räknar jag tid i stället. Samma sak när jag gör redigering eller korr.

Men en sak jag själv inte kände till innan jag blev författare på heltid, är hur mycket tid som går till annat än skrivande. Jag föreläser en del till följd av mina böcker, om svenska språket och om skrivande och litteratur. Föreläsningarna innebär förarbete, bokning av tågbiljetter och hotell, fakturering, kontrakt, kontakt med uppdragsgivare, efterarbete, val av kläder, restid, in- och utcheckning och oftast en del väntetid som inte går att ägna åt annat.

Förutom föreläsningarna är det andra saker som ingår i författarjobbet – vissa väldigt trevliga och andra ett nödvändigt ont. Redovisning, utbetalning av lön (till mig själv), de upplyftande kontraktskrivningarna med utländska förlag, de förhatliga påföljande formulären från utländska skatteverk, betalning av fakturor, möten med förläggare och redaktörer, intervjuer, underhåll av sociala medier och kontakt med läsare. Jag har hjälp av en redovisningsfirma och en agentur, men det är ändå mycket jag behöver göra själv.

Det finns dagar då jag känner att jag inte gör någonting, trots att jag inte har tid att göra något annat än det jag gör. Då stissar jag runt och blir alltmer stressad, tills min sambo säger de magiska orden: ”Det är nog dags för en krysslista.”

Krysslistan är min bästa uppfinning för alla som har den här sortens jobb, där huvudproduktionen (skriva böcker) bara är en del av allt och där inget någonsin känns som att det blir färdigt. När jag har gjort en krysslista blir jag lugn nästan omedelbart. Här är en som jag skrev igår:

2016-09-27-12-57-28

De här krysslistorna är bra av så många skäl:

  • Jag ser att jag har jobbat fastän jag tycker att jag inte fått något gjort
  • Jag ser vad som behöver göras och kan avgöra vad som måste prioriteras
  • Jag lägger in träning, matlagning och ibland även vila, för att jag inte vill gå in i väggen. Under särskilt hektiska perioder kan jag lägga in punkter som ”äta lunch i lugn och ro” eller ”krama sambo”.
  • Jag lägger in både renodlade jobbsaker och andra åtaganden eller sysslor, t.ex. läkarbesök eller paketinslagning. Oavsett vad det är, tar det ju tid.
  • Om jag gör något som inte står på listan, skriver jag in det på listan i efterhand. Idag kommer jag till exempel att lägga till ”skriva blogginlägg” och glatt bocka för rutan.
  • Om jag inte har gjort något på listan (t.ex. ”rita tre bilder” igår) låter jag bara listan ligga kvar tills den kan kryssas i. Pappret är en rekommendation och en morot, inte en piska.

Framför allt är krysslistan för mig en psykologisk mirakelkur. Det är något med att kryssa i en ruta. Jag är kanske inte klar, jag blir kanske aldrig klar, men jag har banne mig mejlat LL-förlaget! När jag har avslutat något på min lista ångar jag in i vardagsrummet (där listan ligger) och hojtar ”CHECK!”. Det är skönt.

Nu ska jag jobba tre timmar med substantiv.

Att låtsas inte se det man stirrat på i timmar

”Författandet måste kräva massor av fantasi och inlevelseförmåga”, hör jag ibland. Och det är ju sant, man behöver kunna hitta på för att hitta på, och leva sig in för att hitta på trovärdigt. Men när jag häromdagen satt och tänkte på saken, insåg jag något. Den största utmaningen för min inlevelse är aldrig att kunna veta hur mina romankaraktärer reagerar. Det är något helt annat.

När jag skriver skriver jag långsamt. Varje mening måste vridas och vändas på, antingen på en gång som när jag skriver eller i redigeringen som när en del andra skriver. Jag tänker mig att det är likadant för alla som skapar. Musiker, konstnärer och författare. Vi sitter och putsar på samma fläck, mening, lick i timmar, och tar fram det nästa dag igen. Det är som att säga ett ord så många gånger att det tappar sin betydelse, till slut har man ingen aning om hur det låter. Och det är då man verkligen behöver sin inlevelseförmåga.

Den största utmaningen för min fantasi är alltså inte att hitta på spännande människor och trovärdiga men oförutsägbara skeenden. Det är att se på min text och försöka föreställa mig att jag ser den för första gången. Delen av hjärnan som jag använder för att fantisera fram en karaktär och tänka mig hur den upplever en händelse, jag känner den jobba dubbelt så hårt när jag i mitt sinne försöker tänka bort stycket jag just skrev och läsa det som om det var första gången. Vad skulle texten få mig att känna om jag aldrig hade läst det här förut? 

Jag är tråkig att se på när jag skriver. Jag vet det för att min sambo har berättat det för mig, jag är en stillasittande rygg och bakhuvud och endast emellanåt skriver jag några ord. Men det rör sig här inuti. En ständig ommöblering för att min läsning ska få nya positioner. Ett ständigt inre, nödvändigt bedrägeri när jag parerar min egen vetskap om texten och konstruerar en annan, omärkt blick. Jo, på så vis kräver det massor.

Mina böcker har bytt fejs!

”Ska en tilltala män och en kvinnor eller?” frågar någon när jag lägger upp denna bild på Instagram.

DSC_2836

Jag vill nästan svara ja, bara för att se vilken sorts bestörtning det skulle framkalla. Men nej, det här är inte min version av Bic for her.

Det är i stället kulmen på den genreförvirring som präglat mitt kouplanprojekt från första början.

Ni kanske minns, om uppdateringar i mitt författarskap är ert största intresse (ni kan väl låtsas?), att mina böcker om Kouplan vållade genreknas redan från början. Jag trodde själv att jag hade skrivit en deckare, för vad annat är en bok som handlar om en flicka som försvinner och en detektiv som anlitas för att försöka hitta henne? Men det visade sig, på förlagsmötet, att det inte alls var säkert. ”Du har skrivit en Sara-roman”, sa min förläggare, ”med deckaraktig tematik”.

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Vi skrattade muntert åt det på förlaget, för man kan inte gråta när man har fått pris och kallats nyskapare i stora tidningar. Efter den andra boken om Kouplan var det ännu tydligare: Folk letade efter den på deckarhyllorna, frågade personalen och blev konfunderade när den stod bland romaner. Jag vill inte säga att de skrek rakt ut i frustration, eller att jag gjorde det när jag förstod att folk inte köpte boken för att den stod på fel hylla … men det var besvärligt. Dessutom stördes jag av det här med omslagen.

Skulle jag verkligen ge ut två böcker till i min deckarserie, med omslag som kallats ”gammalt”, ”ospännande” och ”skulle typ passa på en svår diktsamling”? Svaret var inte självklart, och det blev fler möten på förlaget. Men till slut togs beslutet: Det blir deckarspåret hela vägen. De sista två kouplanböckerna får en deckardesign, och nya upplagor av de första två får ny design för att matcha dem.

sanning med modifikation

blir till

sanning

…och om ni frågar mig känns det roligt! Inte minst att hålla båda böckerna i mina händer och undra: Hur kan detta ens vara samma bok?

 

 

Det här blogginlägget publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.