Fem hundra renar och en eld

Jag skriver detta från en soffa i Arvidsjaur. Utanför ligger snön tjock och bylsig på taken. Vid vägen står snötyngda granar som hämtade ur en sagobok, SMHI-appen meddelar tjugo minusgrader hela dagen och igår var jag på mitt livs första renskiljning.

Jag är en tillbakadragen person som helst sitter hemma, som ogillar att telefoner kan ringa när som helst och vars första instinkt när någon föreslår en aktivitet är ”nej!”. Lyckligtvis är jag författare, och förstår att erfarenhet är till nytta för det jag skriver. Det är så jag får i mig upplevelser.

”Du vill kanske följa med på renskiljningen?” frågade i måndags min samiska informant i Arvidsjaur, den glade och sympatiske Ivan.

Det blir väl kallt och svårt, sa min första instinkt. Det låter som om jag måste umgås med nya människor, som kanske inte vill ha mig där. Jag skulle väl bara vara i vägen. Jag har andra planer för onsdag.

Men det var författaren i mig som svarade.

”Det vore fantastiskt!”

Författaren i mig hade rätt. Det var något alldeles särskilt att stå i en hage tillsammans med fem hundra renar. Några i taget drevs de in i ”silen”, där män och kvinnor med livet fullt av renerfarenhet tog dem i hornen, identifierade dem med hjälp av öronmärkningarna och styrde in dem i sina respektive ägares fållor. Emellanåt kunde man gå in i en kåta och värma sig, dricka kaffe och äta matsäck. Kaffepannorna vid den öppna elden vittnade om generationers samling vid samma sorts eldar, men man behövde inte gå till kaffepannorna för att få en glimt av gamla tider. Ingvar, 88 år, berättade gärna om hur han började sköta renar vid tolv års ålder, ”det var året innan de skulle börja med sju års skolgång, så vi hade roligt åt kullen under oss som var tvungna att gå två år till”. På den tiden skidade man förstås och hade inte skoter, men nu för tiden kunde ju ungdomar inte – ”du ska fotografera han där, som fortfarande skidar, om du vill ha en raritet på bild.”

Det var en sån där dag som man aldrig glömmer. Jag har haft några sådana de senaste åren, och flera av dem har jag författaren i mig att tacka för. Hon säger nästan alltid ja, och när min mer skygga personlighet protesterar kommer hon med argumentet som inte går att säga emot: Det här kommer att gynna skrivandet. Ren är mitt nya favoritdjur och mitt hår doftar fortfarande eld.

Jag (Sara) står framför en grupp renar, med snötäckta granar i bakgrunden. Foto: Annie Sundbäck

Virvlande snö i motljus. Foto: Annie Sundbäck

Snölandskap med berg och snötäckta granar. Foto: Sara Lövestam

Snötäckt kåta i trä. Foto: Sara Lövestam

Renar i profil. foto: Annie Sundbäck

Ren som ser in i kameran. Foto: Annie Sundbäck

Kaffepanna på öppen eld. Foto: Annie Sundbäck

Ps. Jag har som mål att inte flyga under 2018. Det kommer att skita sig, för en av mina franska förläggare är oerhört angelägen om att jag kommer och ger intervjuer i Paris i slutet av januari, men i övrigt försöker jag hålla det. Jag har tackat nej till föreläsningar som tidsmässigt krävt att jag flugit, och styrt om en skrivarresa från Spanien till Stockholms skärgård (det finns fortfarande ett litet antal platser kvar!). Och för att komma till Arvidsjaur åkte jag nattåg och buss. Det fungerade utmärkt.

 

Dagens rekommendationer

Det är ett par år sedan jag idkade konsumentrådgivning senast, så det börjar bli dags. Här är fem saker som gjort mitt liv bättre det senaste året.

1. Läsplatta. Är ni som jag, så har ni en hög bestående av 5-10 böcker vid sängen, 5-10 lånade biblioteksböcker drällande i hemmet och ständigt någon beställd biblioteksbok på väg till ert lokala bibliotek. Vidare har ni 3-5 böcker med er när ni åker tåg, och är ni som jag så gör ni längre tågresor ett trettiotal gånger en genomsnittlig oktober. Det blir mycket bärande av böcker. Efter ett par års funderande och googlande slog jag för ett par veckor till och köpte en läsplatta, och jag rekommenderar det så starkt till alla som är som jag!

En läsplatta är inte samma sak som en surfplatta. Läsplattan har en skärm av så kallat elektroniskt papper, vilket gör att den inte lyser, utan bara reflekterar ljus. Den ser alltså ut som ett papper, snarare än en skärm, vilket gör att det känns som om man läser en bok. Eller som om man läser en bok, fast i framtiden. Som om man kombinerar det bästa i boken med det bästa i digital teknik. Med min läsplatta kan jag ha med mig åtta tusen böcker om jag vill. Jag kan välja stor text om jag har svårt att läsa liten. Läsplattan minns var jag slutade läsa senast, och om jag kommer på att jag vill läsa en viss bok (som finns i e-format) kan jag inom några sekunder ha den i min platta. Den platta jag köpte heter Adlibris Letto Frontlight 2, och den säljs just nu med rabatt på Adlibris. Jag får inte betalt av dem för att skriva det här, men jag borde. Om någon är intresserad av dess för- och nackdelar, säg till i kommentarerna!

2. Prenumeration på DN. Ni vet, när ens vänner länkat till en artikel, citerat en intresseväckande bit och man klickar på länken full av förväntan? Och allt som möter en är en betalvägg? Och det händer gång på gång, och man visserligen känner till manövern för att komma förbi betalväggen på sin dator, men man ändå känner sig smutsig när man gör det? Jag har känt mig som en plankare på tunnelbanan, för en betalvägg betyder, likt en spärr i tunnelbanan, att man förväntas betala och att dessa pengar antagligen går till tjänsten man förser sig med. Well, mina dagar av dåligt samvete och irritation över betalvägg är över! Dörren står öppen för mig, jag sponsrar oberoende journalistik, och clickbait och fake news förlorar sakta sitt grepp. Har du en favorittidning som irriterar dig genom att be dig betala för deras artiklar? Har du pengar? Här är lösningen!

3. Elhyvel. När jag fick min elhyvel trodde jag inte att jag skulle ha så mycket nytta av den – men hej vad jag bedrog mig! Nu hyvlar jag hela somrarna. Mina brädor blir tunnare och tunnare, och mina stolpar kortare och kortare (för med en elhyvel kan man även hyvla mot fibrerna, så länge man inte gör det hela vägen). Plågas du av brädor som är för tjocka för dina snickarprojekt? Sluta tvivla – börja hyvla!

4. Ny elvisp. Har ni också kvar er gamla elvisp från 90-talet, som låter som ett tröskverk och doftar svagt av bränd plast när ni vispar på högsta kapacitet? Köp en ny! Inte bara vispar de oerhört mycket mer effektivt (och är mer elsnåla?), de vispar dessutom så tyst att man kan föra en konversation! (Som om man behövde föra en konversation på de korta sekunder som den nya vispen kräver för att vispa upp en maräng.)

5. Den här äppelpajen. Efter att jag bakade den första gången, har min sambo förbjudit mig att baka andra äppelpajer. Men kom ihåg att använda syrliga äpplen (det gäller alla äppelpajer)! Är äpplet för surt för att äta, är det antagligen vansinnigt gott i din paj.

Jag hoppas att ni verkligen tar till er detta. Inte går väl min konsumentupplysning rakt ut i rymden? Ni gör väl äppelpaj nu, och hyvlar och läser e-böcker?

Sofias frågor om research och skrivande

Jag fick i morse en förtjusande bloggkommentar, som samtidigt var en kaskad av frågor, av en läsare vid namn Sofia. Eftersom jag sitter på tåget från Älmhult och är fri att göra vad jag vill, och eftersom jag har fått liknande frågor tidigare, tar jag tillfället i akt att besvara det så här offentligt.

Här är Sofias kommentar:

Jag blir så nyfiken! (Ja, på boken också, men nu fokuserar vi på något annat!!) Hur mycket research har du i ett bokprojekt? Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig. Sparar du flera utkast? Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar? Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

P.S. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck. Borde vi inte få veta datumet snart? Eller iallafall vad den kommer att heta?

Eftersom kommentaren består av nio frågor (vilket väl räknas som en kaskad?), delar jag upp den i nio:

1. Hur mycket research har du i ett bokprojekt?

Det beror en hel del på bokprojektet. Är det en historisk roman handlar säkert hälften av jobbet om att göra research, medan grammatikböckerna bara kräver att jag då och då dubbelkollar fakta i Svenska Akademiens Grammatik. En relationsbok i nutid på platser jag känner till och med omständigheter jag levt nära (som Udda) kräver nästan ingen research, medan en huvudperson med erfarenheter radikalt olika mina egna (som Kouplan) kräver både intervjuer och research om platser och situationer. Inför Tillbaka till henne (som handlar bland annat om kampen för kvinnlig rösträtt och en lärarinna i Tierp 1906) läste jag Selma Lagerlöfs brevväxlingar för att känna in språket och tiden, plus en massa andra böcker om allt från Tierps hembygdsförening till glasögonens historia. Och det känns som om researchen bara ökar. Förra sommaren åkte jag på en veckas roadtrip i Norrland (Östersund-Arvidsjaur-Jokkmokk-Övertorneå-Umeå) för att samla stoff till min kommande roman, och nästa år åker jag tillbaka till Arvidsjaur för att fortsätta. Jag har börjat släktforska, för att förstå en karaktär som släktforskar. I förrgår pratade jag i en timme i telefon med en man som växte upp på 50-talet i några kvarter jag ska skriva om. Till Luften är fri blev jag kompis med hemlösa heroinister och fick följa deras vardag, och förra veckan gick jag runt på Utö och kände på gamla gruvvagnar.

2 och 3. Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig.

Åh, att jobba med datorn hindrar en inte från att vara omgiven av pappershögar! Men du har rätt, researchen ligger inte där (vad är det egentligen för papper i högarna??). Jag har en mapp i datorn för varje bok. I den mappen ligger ett dokument som jag kallar bakgrund, ett som jag kallar plan, ett som jag kallar skick och ett som har bokens arbetstitel. I bakgrundsdokumentet sparar jag den skriftliga researchen – om det är en lättresearchad bok. Är det, som den boken jag börjat skriva på nu, en bok som kräver stora mängder research inom olika områden, så gör jag undermappar för varje researchområde. Jag skannar ofta in sidor ur böcker med en app på mobilen, och samlar dem som pdf-dokument. Jag har också en researchmapp i min webbläsare där jag samlar länkar under undermappar. Så fort jag har ett synopsis (det är dokumentet som jag kallar plan), brukar jag lägga in relevant research, eller hänvisningar till den, direkt i synopsis.

4. Sparar du flera utkast?

Nästan aldrig. Se fråga fem.

5. Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar?

Jag vet att det låter underligt, särskilt med tanke på vad man lärt sig om författande i andra kanaler, men jag ändrar inte särskilt mycket alls. Jag ändrar faktiskt nästan ingenting, förutom att jag kanske tar bort en upprepning eller ett kommatecken vid en omläsning. Däremot ägnar jag varje kapitel och varje stycke mycket arbete, både före och under tiden jag skriver det. Saker jag funderar över, innan jag skriver ett stycke eller ett kapitel, är:

  • Vad behövs här för att föra berättelsen vidare?
  • Kan jag förmedla flera saker med detta stycke?
  • Vad är poängen med stycket?
  • Vilken ingång kan jag ha, för att stycket inte ska bli platt?

Sedan skriver jag stycket, raderar lika mycket som (eller mer än) jag skriver, formar orden i munnen, känner in rytmen och lämnar inte stycket förrän jag tycker att det känns bra. Redigeringen sker alltså medan jag skriver, men nästan inget alls i efterhand, och därför har jag inte flera versioner.

Men! Ibland skriver jag ett stycke som jag bestämmer mig för att ta bort, men som jag ändå gillar för mycket för att radera ur universum. Då brukar jag klippa ut det och lägga in det i synopsis, i det kapitel där det skulle ha stått. Så finns det där, om jag skulle få för mig att lägga in det igen. (Det har dock aldrig hänt att jag gjort det.) Och ibland läser jag igenom ett kapitel och hittar ett stycke som jag är osäker på om det är överflödigt eller ej, och då rödmarkerar jag det. I en bok blir det kanske 4-5 rödmarkerade stycken, som jag sedan diskuterar med min redaktör. Hon brukar oftast tycka att de ska vara kvar.

6. Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

Den boken jag skriver på nu, med mycket historisk research, har en mapp som mäter 17 MB, medan Som eld bara har 478 KB. Störst mapp, i byte, är antagligen Hjärta av jazz på 45 MB. Men det säger egentligen inget om mängden information, då text tar så lite plats. Det som tar plats är framför allt ljudinspelningar och bilder.

7. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck.

Bra argument! Den kom ut i onsdags.

8. Borde vi inte få veta datumet snart?

Ni borde ha fått veta det för länge sedan. (Den kom alltså ut förra veckan.)

9. Eller iallafall vad den kommer att heta?

Den heter Finns det hjärterum! Och den lättlästa versionen heter Hjärterum. Jag är visst lite dålig på att informera om sådana viktiga saker här på bloggen. Min bästa informationskanal är antagligen Instagram, men följer man mig där måste man också titta på fåglar och skyltar. Jag uppdaterar också någorlunda ofta på Facebook (www.facebook.com/saralovestam), och där skriver jag också om när jag kommer och pratar på olika orter. Igår var jag till exempel i Älmhult.

pepparkakshemmets öden och äventyr, sista kapitlet

Pepparkakshemmet hamnade till slut på Stadsmissionens eget kafé, i Grillska huset, Gamla stan, Stockholm. Det var ett vanskligt projekt att frakta det dit – vi började med att slå in det. I papper alltså.

2016-12-30-13-33-41

Försiktigt, så oerhört försiktigt, bar vi sedan ut paketet till en baklucka, som vi preparerat med tre hopvikta täcken.

2016-12-30-14-28-04

Och med lättheten hos en ängel tryckte min sambo på gasen. Sedan krypkörde vi från min förort och in till gyttrigaste innerstan, medan bilisterna omkring oss kanske inte fullt ut blängde, men sneglade undrande på vår framfärd. Vi borde, påpekade vi ett flertal gånger, ha satt en skylt där bak: Kör försiktigt, pepparkakshus.

Det knepigaste momentet, förutom det faktum att de hade grävt upp asfalten på en del av vår utfart, var när vi kom in i Gamla stan, där folk, fä och kullersten hotade vår mjuka framfart. Men då denna historia är befolkad av hjältar, lyckades vi ta oss ända upp till Stortorget. Där bar jag och min syster paketet till Grillska huset medan köparen Inger skötte dörrservice och min sambo körde iväg bilen till en parkering, där hon för övrigt fick sitt eget lilla äventyr.

På Grillska hade de först tänkt att vi skulle sätta pepparkakshuset på en liten byrå vid väggen. Den skulle möjligen ha kunnat husera badrummet, så det var tur att de hade ställt fram ett större bord. Vi satte paketet på detta och började pilla av tejpen. Det var en rafflande stund. Hur mycket skulle ha överlevt den stundom knaggliga resan? Jo, visade det sig: Allt.

matsal

Till och med kandelabrarna och spetsduken.

2016-12-30-15-17

Där lämnade vi vårt hem, skyddat av intet mer än två röda rep. Sedan dess har jag fått rapporter av folk som varit där. Alla vittnar om barn som andäktigt betraktar huset, barn som springer runt huset och gör alla nervösa, barn och vuxna som fotar med sina mobiltelefoner, barn som vill se, barn som skyddar huset från andra barn. Men mirakulöst nog verkar allt stå kvar, ännu elva dagar efter frakten!

barn-sudd grillska

Idag fick jag varslet om rivning. ”Hemmet står fortfarande, även om det börjar säcka lite. De tar bort det i morgon torsdag.” Så är det någon som vill se det, bege er alltså genast (om ni kan) till Gamla Stan i Stockholm!

Jag är väldigt nöjd med allt som hände med det här hemmet. Från bygget av en massa pyttemöbler, till auktionen som Inger vann med ett bud på 10 000 kronor, som gick till Stadsmissionens arbete för hemlösa, till Ingers beslut att låta pepparkakshemmet dekorera Stadsmissionens eget kafé, till att det faktiskt höll ända till nu. Slutet gott, allting gott! Eller åtminstone ätbart.

Auktionen är avgjord!

Först och främst vill jag tacka alla som spridit mitt inlägg där borgarhemmet i pepparkaka auktionerades ut, och framför allt alla som lagt så generösa bud!

Jag är väldigt glad att kunna meddela att detta pepparkakshem…

img_20161219_124336 pepparkakshem-061 vardagsrum matsal pepparkakshem-054

…har fått en ny ägare i Inger i Gröndal, och att en summa på hela 10 000 kronor kommer att komma Stadsmissionens arbete för hemlösa till gagn! Tusen tack för det, Inger! Ingers intention är dessutom att huset ska kunna beskådas av fler, så just nu undersöker hon möjligheterna att kunna placera det på en mer offentlig plats än hennes eget hem.

Nu återstår den något nervpirrande frakten, innan vi alla kan slappna av.

Och med Karl-Bertil Jonssons ömma moders ord: Det var då en välsignad jul!

Ett pepparkakshem

Ni vet, den där gången när jag gjorde en skrivmaskin och kallade det ”pepparkakshus”, och vissas reaktion var att påpeka att det inte var något hus (även om det var bebott)? I år har jag tagit åt mig kritiken och byggt ett äkta hus. Åtminstone invändigt.

Vi börjar med sällskapsrummet.

vardagsrum

Så köket:

pepparkakshem-061

Sovrummet:

pepparkakshem-066

Matsalen:

matsal

Och badrummet:

pepparkakshem-054

Och så här ser planlösningen ut:

planlosning-005

Tanken att bygga ett hem kom sig av att jag ville göra något som relaterade till en bok som jag släppte den här hösten, Luften är fri. Det är den tredje boken om Kouplan, och den handlar en del om hemlöshet. För att kunna skriva den behövde jag göra research, och jag hade många och långa samtal med några hemlösa personer som jag träffade. Längtan efter ett eget hem känns mer aktuell än någonsin förut, nu när oerhört många människor är på flykt, när gatubarn syns även här, när psykvården inte har resurser till alla och hålen i vårt skyddsnät gör många människor lottlösa. Det är därför jag nu lägger ut mitt pepparkakshus för försäljning till högstbjudande, för att skänka pengarna till Stadsmissionen.

Några fler bilder, innan jag avslöjar budgivningsinformationen.

img_20161219_124336

2016-12-17-12-29-16

moraklockan
sminkbord

pepparkakshem-044

pall

flygel

koksdel

vitrin

Vill du bjuda på detta pepparkakshem? Här kommer informationen:

  • Budgivningen är dold och sker via meddelande. Du skriver helt enkelt ett mejl till sara.lovestam at gmail.com, ett meddelande till mig på min officiella facebooksida, https://www.facebook.com/saralovestam/ och berättar hur mycket du är villig att ge. Du kan också använda kontaktformuläret nedan. Du kan inte se vad andra har bjudit. Kom ihåg att alla pengarna går till Stadsmissionen!
  • Pepparkakshemmet finns söder om söder i Stockholm.
  • Du köper pepparkakshemmet i befintligt skick, och ansvarar själv för dess säkerhet vid transport. Alla möbler och all inredning sitter fast, och hela bygget har tidigare klarat förflyttningar mellan olika rum. Vi (som tidigare flyttat det) tror att det klarar att ligga i en baklucka på mjukt underlag vid lugn körning. Vi tror inte på att skicka det med posten…
  • Info: Huset ligger på plywoodskivor som limmats fast på en träram. Det är 70×58 cm stort. Hela hemmet är ätbart.
  • Om du inte själv kan ordna bil, så kan vi hjälpa till med både bil och bärhjälp inom Stockholm.
  • Om det kommer in bud före kl 23.00 den 23 december, avslutas affären då. Pepparkakshemmet kan hämtas redan på julafton. Kan du inte på julafton så kommer vi överens om en annan dag.
  • Om det inte har kommit in några bud klockan 23.00 den 23 december, fortsätter auktionen till nyår.

Ps. Om du till exempel inte bor i Stockholm, eller helt enkelt inte är intresserad av små ätbara minimöbler, men ändå nu känner att en slant till gagn för hemlösa inte vore helt fel, så kan du sms-skänka pengar till Stadsmissionen så här:

  • SMS:a HEM till 72 980 så ger du 50 kr
  • SMS:a HEM100 till 72 980 så ger du 100 kr
  • SMS:a HEM200 till 72 980 så ger du 200 kr

Eller swisha valfritt belopp till Stadsmissionens swishnummer: 1239003518

Grejen med substantiv (och pronomen) är att den är på gång

Jag kan inte prata om något alls i offentligheten utan att någon ställer frågan: När kommer uppföljaren till Grejen med verb?

Frågan kommer i flera varianter. ”Kommer det någon uppföljare?” ”Vad blir det sen, substantiv?” ”Tänker du skriva fler grammatikböcker?” Och svaret är JA!

Idag åkte jag direkt från TV4 till Piratförlaget. Varför hade jag varit på TV4? Jo, för att jag och Patrik Hadenius sedan ett par månader tillbaka utgör det återkommande språkinslaget Språkakuten i Nyhetsmorgon. Varför åkte jag till Piratförlaget? Jo, för att ha mitt första manusmöte om Grejen med substantiv (och pronomen).

Jag har skrivit på manuset sedan Grejen med verb kom ut, och sedan ältat det i ett par månader med min ypperliga faktagranskare Johanna Prytz. Idag fick jag begrunda manuset tillsammans med min redaktör, vilket var en sådan högtidsstund att det var tur att jag just blivit sminkad av experter.

Jag ska inte säga vad min redaktör sa, för jag vill inte att någon ska förvänta sig att dela hennes känslor. Men jag kan säga två saker:

  1. Bortredigerat material kommer snart att publiceras på en blogg nära dig.
  2. Boken kommer ut i mars.

Mina böcker har bytt fejs!

”Ska en tilltala män och en kvinnor eller?” frågar någon när jag lägger upp denna bild på Instagram.

DSC_2836

Jag vill nästan svara ja, bara för att se vilken sorts bestörtning det skulle framkalla. Men nej, det här är inte min version av Bic for her.

Det är i stället kulmen på den genreförvirring som präglat mitt kouplanprojekt från första början.

Ni kanske minns, om uppdateringar i mitt författarskap är ert största intresse (ni kan väl låtsas?), att mina böcker om Kouplan vållade genreknas redan från början. Jag trodde själv att jag hade skrivit en deckare, för vad annat är en bok som handlar om en flicka som försvinner och en detektiv som anlitas för att försöka hitta henne? Men det visade sig, på förlagsmötet, att det inte alls var säkert. ”Du har skrivit en Sara-roman”, sa min förläggare, ”med deckaraktig tematik”.

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Vi skrattade muntert åt det på förlaget, för man kan inte gråta när man har fått pris och kallats nyskapare i stora tidningar. Efter den andra boken om Kouplan var det ännu tydligare: Folk letade efter den på deckarhyllorna, frågade personalen och blev konfunderade när den stod bland romaner. Jag vill inte säga att de skrek rakt ut i frustration, eller att jag gjorde det när jag förstod att folk inte köpte boken för att den stod på fel hylla … men det var besvärligt. Dessutom stördes jag av det här med omslagen.

Skulle jag verkligen ge ut två böcker till i min deckarserie, med omslag som kallats ”gammalt”, ”ospännande” och ”skulle typ passa på en svår diktsamling”? Svaret var inte självklart, och det blev fler möten på förlaget. Men till slut togs beslutet: Det blir deckarspåret hela vägen. De sista två kouplanböckerna får en deckardesign, och nya upplagor av de första två får ny design för att matcha dem.

sanning med modifikation

blir till

sanning

…och om ni frågar mig känns det roligt! Inte minst att hålla båda böckerna i mina händer och undra: Hur kan detta ens vara samma bok?

 

 

Det här blogginlägget publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Hundra år med sol och vår

Det är inte varje dag man får glädjen att fira ett idiomatiskt uttrycks födelsedag. De flesta talesätt och ordspråk har ursprung som antingen är helt höljda i dunkel eller åtminstone saknar tydliga belägg för födelsedatum. Så icke när det gäller ”sol och vår”.

Sol och vårande, alltså att medelst kärleksrelation lura till sig pengar från en närhetstörstande, är möjligen lika gammalt som ägandet i sig. En herre som bestämde sig för att ingå i traditionen var Karl Vesterberg, som den 20 februari 1916 fick sin kontaktannons publicerad i Stockholms-tidningen.

sol och vår

Bilden och historien kommer från boken Svenska skurkar av Stig Linell (1995).

Ärade Damer,
Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till ”Sol och Vår”.

Karl fick sedermera svar av en fröken Helga Berggren, som enligt uppgift lånade ut 2 000 kronor som hon aldrig fick tillbaka. Karl dömdes till sex månaders straffarbete, och hans signatur gick till historien. Idag fyller den alltså hundra år, och hur bättre fira än med en schlager?

Kuriosa 1: Lägg gärna märke till den fantastiska annonsen ovanför Karl Vesterbergs:

Två mycket rika men fula flickor, den ena halt, den andra döv, önskar innan skottdagen bli bekant (event. äktenskap) med var sin stilig grabb. Svar, helst med foto, till ”25 000” och ”50 000”.

En annons som lika väl som Karls förtjänar sin plats i historien, om inte för dess humor/tragik så för att den ger belägg till den språkliberal som vill hävda att ”innan” som preposition inte är något nytt påfund. Att skottdagen nämns har förstås att göra med att den enligt tradition är den enda dagen då kvinnor tillåts fria. Vi lesbiska emotser den naturligtvis med stor entusiasm.

Kuriosa 2: Jag har ibland använt schlagern Sol och vår i sfi-undervisningen. Eleverna spetsar öronen, skrattar förfärat när de inser vad mannen i sången gjort och söker förgäves efter ”solvargsgrin” i sina lexikon.

Kuriosa 3: Jag lärde mig historien bakom uttrycket sol och vårare när jag gjorde research till den här boken. Arbetsnamnet var faktiskt Sol och vår ganska länge. Förra veckan kom den ut i pocket, hörni!

inblick i mitt liv

Det är svårt att följa någon som mestadels står stilla, så jag beundrar er som faktiskt följer denna blogg. Nu ska jag belöna er med en lägesrapport:

Yrkesmässigt har jag precis lämnat in ett manus till en barn/ungdomsbok som heter Skarven. Den handlar om tre ungdomar som löser ett mord i Stockholms skärgård samtidigt som de brottas med grejer som könsidentitet, mobbning, överbeskyddande föräldrar och relationer. Kommer ni härmed alltså att kunna klassa mig som författaren som skriver ungdomsromaner i skärgårdsmiljö? Nej, det här blir den sista i skärgårdsmiljö på ett bra tag. Kommer ni att kunna klassa mig som författaren som skriver transsexuella deckarhjältar då? Nej, när fjärde boken om Kouplan är skriven är jag klar med deckarhistorier för överskådlig framtid. Vad kommer ni att kunna klassa mig som då? Författare och godisgris.

Kostmässigt har jag en sockerfri månad. Det är ofattbart svårt varje gång det händer, och jag tvingar det att hända ungefär en gång om året. Den här gången har jag dock livat upp denna mulna period med att köpa en smoothiemixer! Man kan kanske tänka sig att det är samma sak att göra smoothie i sin vanliga matberedare/mixer som i en specialdesignad, klatschig liten sak som denna, men nej! Det är det inte! Att göra smoothie i min Smoothie Twister är som en dröm, en enkel och krämig dröm! Alla som har provat den (en person hittills) har genast gått och köpt en egen.

Socialt sitter jag i soffan och har den här typen av konversationer:

Jag: Det här är alltså amerikansk fotboll?
Sambo: Ja.
Jag: Och vad gör de med fötterna?
Sambo: Springer.
Jag: Som i alla andra sporter?
Sambo: Ja utom hockey och skidor och sånt.
Jag: Med den logiken borde väl innebandy heta svensk fotboll?
Sambo: Ja, med den logiken.
Jag: Och tävlingen heter Super Bowl, fastän det inte är en bowlingtävling utan en final i en fotboll som inte är fotboll.
Sambo: Ja allt är fel. Och så är det en paus i mitten. Det var där Janet Jackson visade sin boob.
Jag: Visade hon den med flit?
Sambo: Garanterat. Men hon fick lite för mycket skit för det. Hade det varit Madonna hade ingen brytt sig. Sen kommer det barbröstade rappare till Super Bowl utan att någon bryr sig trots att deras uppumpade bröst är minst lika stora.
Jag: Det är nog inte storleken som avgör. Men jag tycker att blottade bröstvårtor är lite otäckt oavsett kön.
Sambo: Ja.
Jag: Hehe, hörde du ordvitsen?
Sambo: Vet du nu vad berget med ansiktena heter? Mount Rushmore. Det kommer garanterat på På spåret.
Jag: Men jag ska ju inte vara med i På spåret.
Sambo: Nej, men när vi sitter här hemma och tävlar i soffan.
Jag: I så fall kan ju du det. Vi är ju i samma lag.
Sambo: Ja men om jag inte är hemma. Då är det bra om du vet det.

Politiskt är jag deprimerad. På franska Wikipedia kallas jag av någon anledning hbtq-aktivist, vilket är ett hån mot verkliga hbtq-aktivister. Jag skriver böcker som speglar hur jag ser på människan, delar länkar på twitter, tipsar mina vänner om källkritik medan dumheten breder ut sig över samhället som en tung filt. Förebygga våld med våld, vilken utmärkt idé, det har ju alltid funkat bra! Utmåla etniska grupper som oföränderliga och barbariska, jo vi vet att man inte gör så men den här gången är det ju sant! Men så ser man fler som speglar människan, fler som tar snacket till en djupare nivå, fler som krossar myter och tänker konstruktivt. Varje gång jag föreläser på ett bibliotek ser jag volontärer som tränar svenska med nyanlända, eller tvärtom. Här händer det något bra, säger mitt lärarhjärta. Här anstränger sig folk, och det är faktiskt något människor ofta gör. Alla står inte på barrikaderna – vissa står i bibliotekens entré och väntar på Mohammed.

Yrkesmässigt är jag på inga sätt ”ledig” nu när manuset till Skarven är inlämnat. Jag jobbar också på en bok om hur man kan lära ut grammatik på sfi (eller annan vuxenundervisning i svenska som andraspråk), en grammatikbok för högstadiet, den tredje romanen om Kouplan, lättlästa böcker och uppföljaren till Grejen med verb: Grejen med substantiv. Varför så många projekt? undrar kanske den läsare som själv har erfarenhet av hur mycket jobb det är att skriva bara en bok. Jo, förra året när jag slutade på mitt lärarjobb bestämde jag mig för att tacka ja till alla förfrågningar jag fick, som verkade roliga. Det skulle jag ju hinna, nu när jag inte jobbade heltid på skolan. Hej, Sara från 2015! Du var mig en optimistisk tjej!

Ja, det var väl det viktigaste. Vad gäller Candy Crush Soda är jag på nivå 648.

Frågorna vi ställde oss 2015

Det har varit ett torftigt år på bloggfronten, kanske för att det varit ett helt galet år på boksidan (samt i stort), men det har inte hindrat folk från att googla sig in i detta hörn av webben. Här följer årets svar på de viktigaste frågorna jag funnit i årets samling googlingar.

Mansfisk

Mansfisk är ett problematiskt begrepp. I ordet ”man” ligger ju så mycket – inte bara att män förväntas ha en viss uppsättning genitalier, utan även sådant som att män förväntas vara intresserade av fotboll, att de betraktas som löjligare än kvinnor om de iklär sig kjolar, att de ska ha tillräckligt stort uppmärksamhetsspann för att vara överlägsna i bilkörning och krigsföring men samtidigt så litet att de inte är lämpade som närvarande föräldrar, att de ska vilja vinna tävlingar, äta biff, dricka öl, spika upp grejer och byta däck. Som fisk är det inte säkert att man ens relaterar till den här typen av identitet. Man kanske inte ens har en slagborr.

Fast i torktumlaren sexnovell

Fru Jansson hade just vikt ihop sin sista t-shirt och skulle ta IKEA-kassen och gå, när ett kvävt rop ådrog sig hennes uppmärksamhet.
”Hjälp!”
Hon såg sig omkring. Ingen var där. Hade hon bara inbillat sig? Då hördes rösten igen.
”Här, i torktumlaren!”

Fru Jansson släppte kassen med kläderna och sprang fram till den genomskinliga luckan. Där inne låg en kvinna, naken i det trånga utrymmet. Det var Kerstin, grannen i port 42. Hade fru Jansson kunnat tänka klart hade hon undrat hur Kerstin hamnat där, men åsynen av den nakna damen gjorde henne med ens så upphetsad att det susade i öronen.

”Jag kommer in!” tjöt hon och kastade av sig sina egna kläder. Öppnade luckan och störtade in i torktumlaren. Deras yppiga barmar pressades mot varandra och ryggarna gned mot de glatta väggarna när de hungrigt utforskade varandras kroppar. De skakade båda i extas när de kom, och efteråt låg de kvar medan svetten svalnade.

”Jag borde nog gå upp till familjen”, sa fru Jansson. ”Kan du flytta din arm lite?”
”Det går inte”, svarade Kerstin. ”Ditt knä är i vägen.”
”Jag kan inte rubba det om du inte först flyttar din arm.”
Nu satt de båda fast. Men de var åtminstone tillsammans.

Författare får diamanter

Det händer verkligen extremt sällan. Jag har inte ens fått min första diamant än, och då har jag ändå gett ut nio böcker.

Sara Lövestam doktorsavhandling

Om jag hade skrivit en doktorsavhandling hade den antagligen varit på temat: Effekter av integrerad grammatikundervisning på sfi. En del av mig vill verkligen söka doktorandtjänst, medan en annan del påminner om att jag har ett författarjobb att sköta (och en tredje del vill jobba på sfi trots att jag inte har tid). År 2016 är det till exempel tänkt att jag ska skriva en grammatikbok för sfi-lärare, en grammatikbok för högstadiet, en uppföljare till de två första Kouplanböckerna, en ungdomsbok och fler LL-böcker. Men nu var det nog inte det du undrade, utan möjligen vad jag har för utbildning? Jo, en magisterexamen i svenska, litteratur och svenska 2 samt en lärarexamen för gymnasie- och vuxenundervisning. Ibland känns det som att det får räcka.

Sara Lövestam skvaller

Jag har hört att hon numera skriver sexnoveller på vitvarutema.

Jag mår dåligt av att vi hamnade isäng med varandra på engelska

Åh… Jag har inget råd att ge. Bara medkänsla med dig som råkat ligga med någon som du inte riktigt kan kommunicera med. Been there, done that.

Här kommer oregelbundna verb från andra konjugationen

Nice! Här kommer en huvudsats!

Konsten att säga nej och ändå inte försumma sin hembygd

Det var en sån där dag när förfrågningarna aldrig slutade komma. Ett nej-test, om man så vill, för är det någon som behöver examineras på konsten att säga nej så är det jag.

Först var det ett fackförbund som ville att jag skulle komma och prata om normkritik i april. Sedan var det en högskola som frågade om jag ville utbilda läkare i svenska. Sedan var det en dagstidning som ville intervjua mig om en resa. Sedan var det en projektledare som undrade om jag ville skriva en novell till en antologi. Sedan var det en skola som skulle ha en studiedag om läsning och undrade om jag föreläste om det. Sedan var det en tidning som undrade om jag ville skriva en krönika. Vid halv tre hade jag redan sagt nej till fem jätteintressanta och roliga uppdrag, och då kom en fråga från en bostadsrättsförening i Östersund. De skulle fira 50-årsjubileum, och nu var det så att de kände till att jag hade bott på Roddarvägen en tid under min uppväxt. Ville jag skriva några rader om min tid på Roddarvägen till deras jubileumsskrift, om hur tiden på Roddarvägen hade präglat mig och hur jag upplevde den tiden?

Jag tackade ja till två saker den dagen. SvD-intervjun var den ena. Och här är mitt bidrag till Roddarvägens jubileumsskrift:

Jag flyttade till Roddarvägen runt år 1986. Rättare sagt var det mina föräldrar som flyttade, och jag gav efter och flyttade med. Ett klokt beslut med tanke på att jag bara var fem och ett halvt och inte skulle ha klarat mig länge ensam kvar på Kopparslagargränd. Vi flyttade till Roddarvägen 6 B, för jag och min syster skulle få en ny lillasyster och familjen behövde mer plats. I tre år, dvs under början av min lågstadietid, bodde vi på Roddarvägen. När jag tänker på min tid där är vissa minnen tydliga som om de inte vore 30 år gamla. Här är tre:

Första dagen, när jag skulle gå hem och inte hittade. Alla huslängor såg likadana ut! Jag började till slut gråta, varpå en granne kom till undsättning. Hon tipsade mig om att titta efter mattställningen nästa gång, och jag tackade för rådet men bestämde mig i smyg för att i stället räkna uppfarterna. Man visste ju aldrig när någon skulle ställa upp en ny och förvirrande mattställning.

Spisen i vårt nya hus. Den var grön och gammal, och den hade en ”digital” klocka som matade fram minuterna genom att cylindrar inuti klockan vreds om och visade nästa siffra i det lilla fönstret. Jag kom snabbt till slutsatsen att om man satt och stirrade på siffrorna när de visade ”59” så fick man snart jackpot, när tre (ibland fyra!) siffror ändrades samtidigt. Vem behövde Iphones på 80-talet, med dessa underhållningsapparater mitt i köket!

Grannen som rökte och solade. Jag kom från en familj av nyktra och kristna skogsmullar, som plockade svamp och svarvade på fritiden. Mitt emot oss på Roddarvägen, på andra sidan gräsmattan, bodde en granne med bikini. När vi gjorde annat låg hon i en solstol och blev allt brunare, med en drink i ena handen och en cigarett i andra. Jag visste inte vad som lockade och skrämde, visste inte att detta var mitt första möte med flärd och dekadens. Jag kan fortfarande känna doften av hennes cigaretter i sommarvinden.

Jobbet som satte sig i hjärtat

Det skulle bli en skrivresa. Vi planerade den i månader, Ingrid aka Catalunya Travels som arrangerade, Mian Lodalen som skulle vara kursledare med mig, och jag. Vi skulle åka till något som hette ”Villa Sunlight” i Sitges, Spanien. Ingrid pratade lyriskt om utsikt, väder och pool men jag och Mian var fokuserade på kursinnehållet. Utdrag ur våra planeringsdagar:

”Det är väl ingen semester vi ska på, det spelar väl ingen roll vad det är för utsikt.”

”Har hon skrivit in ‘barrunda’ i programmet? Det får stå för deltagarna, vi är där för att jobba.”

”En drink max.”

”Vi behöver ju sova, vi ska ju göra ett jobb.”

”Jag tar med några böcker, så har jag något att göra på kvällarna.”

Igår kom jag hem från skrivresan i Sitges, och vill bara utbrista i ett rungande PYTTSAN.

Det tog en halv dag för oss att slänga av oss allt vad professionell författarroll heter. Sexton övermäkta fantastiska människor gjorde det omöjligt att hålla distansen, och vi sveptes med i någon typ av härlighetsorgie jag fortfarande inte hämtat mig från.

Jag vet inte om det handlar om skrivandet, för i ärlighetens namn var det varierande hur mycket som egentligen blev skrivet. Kanske handlar det mer om vilka som väljer att åka på en skrivresa. Pensionären som var ute på världsresa och efter skrivkursen bestämde sig för att stanna på Villa Sunlight i sex veckor till. Kvinnan som tagit mod till sig för att åka ensam utomlands för första gången på sexton år och gjorde oss alla tårögda med hur välkommen hon kände sig. De som kommit för att skriva om sina liv, för vem skulle annars göra det? De som kommit för att skriva om relationer, eller kanske bearbeta dem, eller kanske förstå vad det var som egentligen hände. De som ville ha sol och träffa likasinnade, och de som kommit för att förhoppningsvis förstå vad de ville med livet. Att skriva är att blotta sig, och det gjorde vi på alla sätt. Jag har sexton nya bff:s och minns plötsligt mer om vem jag är.

Det är omöjligt att beskriva det för den som inte var där, jag vet inte ens varför jag försöker. Låt mig bara offentligt konstatera att jag och Mian hade alla fel: Jo, utsikten spelar roll och vi stod och insöp den som om vi aldrig sett hus, himmel och vatten förr, dånade inför de vackra bordsdukningarna och av maten som endast överträffades av maten vi fick nästa dag. Jo, det blev en barrunda, som avslutades med att elva svenska brudar och en man med mojitos i kroppen skumpade runt i allt ökande tempo på ett torg i Barcelona i jakt på en buss som ingen spanjor tycktes känna till (men de låtsades duktigt). ”En drink max” blev mojitos, sangria och cava. Vi sov aldrig, men dansade oss svettiga i Sitges tills vi blev utslängda och avslutade med polyfon karaoke i matsalen. Böckerna jag tog med ligger oöppnade i min väska.

Min skrattkramp kommer att sitta i till jul. Annat kommer aldrig att försvinna.

Detta inlägg publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Glimtar från bokmässan

Den oväntade nostalgikicken

Jag har avslutat en mycket god måltid på Lilla Piratförlagets förlagsmiddag (på det mest bohemiska ställe ett förlag någonsin tagit mig till – heja Lilla Pirat!) och krånglar mig ut genom stolsryggslabyrinten för att åka tillbaka till hotellet, när en man skyndar sig fram till mig. Det visar sig vara psykologen och författaren Calle Brunell, och hans anledning att skynda sig till mig gör hela min kväll (och den var ändå redan gjord, av god mat och gott sällskap). ”Jag vill bara säga att jag älskade Buschbaum!”

Det är snart femton år sedan jag hade ett band, och jag trodde att alla hade glömt det vid det här laget. Det hette Buschbaum efter en tysk stavhoppare och vi spelade nästan uteslutande på den typ av alternativa festivaler där man kan köpa linsgryta till självkostnadspris. Vi hade väldigt kul, jag skrev väldigt många låtar och vi kände oss väldigt coola. Här är en bild.

Buschbaum

Den oväntade hissincidenten

I hissen på Elite Park hotell. En kvinna runt 60, en man runt 35 och så jag och min flickvän. Kvinnan håller i två pizzakartonger. Redan innan vi går in i hissen klagar hon och ber mannen bära dem, vilket han inte gör. Sedan går det ungefär så här:

Kvinnan: Men det är jobbigt att bära, kan du inte ta dem?
Mannen: Nej, du får ta dem, fan vad du tjatar.
Kvinnan: Varför håller du på så där, ta dem nu.
Mannen: Varför ska jag ta dem för?
Kvinnan: Men det är ju jobbigt!
Jag: (med min snällaste och trevligaste röst) Jag kan hålla dem om du vill.

Jag tar hennes pizzakartonger, kvinnan tackar och mannen sliter dem samtidigt ifrån mig med orden: ”Då blir de ju smittade”.
Kvinnan säger till mannen att han är oförskämd. Stämningen är spänd till åttonde våningen.

Sedermera ger denna incident upphov till diverse diskussioner med författarkollegor och förlagsfolk. Vad menade mannen med att pizzan kan bli smittad? De flesta tolkar det som uttryck för homofobi (jag och min flickvän kan lätt tas för homosexuella, vilket vi är), andra tror att mannen bara hade allmänna taggar utåt, men vissa ändrar sig och finner homofobteorin mer befogad när jag väl bekräftat att det finns homofobi i Sverige 2015. Men vad händer med en pizza som smittas av homosexualitet? Börjar den älska andra pizzor? Själv undrar jag framför allt hur dessa människor har det. Om man bråkar högt i en hotellhiss om vem som ska bära en pizza, kan man inte vara särskilt lycklig tänker jag.

Moments of fame

Det händer att jag går upp på andra våningen och det kommer folk från alla håll och rycker i mig. En vill ha en bok signerad, en vill ha en autograf till sitt autografblock, någon vill ta en bild med mig och andra vill berätta om läsupplevelserna jag gett dem.

2015-09-26 13.05.14

Mer plebejiska ögonblick

Det händer att jag sitter och signerar böcker, men det kommer bara tre pers, och alla som kommer efter vill veta var toaletterna finns, om de kan få en kasse eller när Jan Guillou ska signera. Det händer att en journalist intervjuar Emma Hamberg och sedan vänder sig till mig med orden: ”Jag tycker du verkar jättecool och personligen skulle jag gärna intervjua dig, men jag är rätt säker på att våra lyssnare inte vet vem du är.”

Anne Holt vänder upp och ner på allt

På förlagsmiddagen med Piratförlaget, där jag och Jonas Jonasson får det alkoholfria alternativet blåbärsjuice och försöker göra humor av servitörens information om 2 300 pressade blåbär men förstår av servitörens blick att det inte är läge, just där men lite senare sitter jag och gråter och skrattar. Först gråter jag, för någon ställer en fråga som träffar en riktigt känslig nerv, och sedan skrattar jag, för det är då Anne Holt spänner ögonen i mig och berättar hur jag ska leva mitt liv. Så där sitter jag och snörvlar och ler, och utifrån kan man kanske tro att jag har druckit fem glas vin, men i min kropp finns bara saften av 2 300 pressade blåbär.

Mitt program på bokmässan

På torsdag börjar litteraturvärldens Pride: bokmässan i Göteborg. Torsdagen brukar vara för branschfolk medan man fredag (efter kl 14), lördag och söndag släpper in vem som helst med biljett.

Man kan gå vilse i programmet och man kan gå vilse på själva mässgolvet, men skillnaden är att man på mässgolvet kan hugga tag i rutinerade mässbesökare (läs: kvinnor i foträta skor dragande shoppingvagnar) och fråga var grejer ligger, medan man för att hitta rätt i programmet först måste hitta till informationen på mässgolvet (och de har dessutom inte monterprogrammen). Därför presenterar jag här mitt program. Jag har kursiverat de punkter som går att avnjuta även om man inte är på plats.

ONSDAG 23 september

Kl 18.00 Jag tjuvstartar med en föreläsning på Frölunda bibliotek redan på onsdagskvällen!

TORSDAG 24 september

11.15 Radiointervju med SR P4, Sjuhärad

12.00-12.20 Seminarium: SFI-undervisning med lättläst. Vi pratar bland annat om hur det var att skriva den lättlästa versionen av Sanning med modifikation. Plats: Sal F4. Signering utanför efteråt. (seminariebiljett krävs för att komma in på seminariet)

13.30-14.00 Möt författaren i Lilla Piratförlagets monter. Här säljs (och signeras) Som eld!

16.00-16.20 HBTQ i ungdomsboken. Samtal med Sebastian Lönnlöv och Erik Titusson. Vi pratar om hbtq-böcker i allmänhet och Som eld i synnerhet. Signering utanför efteråt. Sal F4. (seminariebiljett krävs för att komma in på seminariet)

16.50-17.10 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

FREDAG 25 september

11.30-11.50 Se människan. Första kärleken. Jag samtalar med Marika Palmdahl om Som eld, om Lollo, Anna och den första stora kärleken. Plats: G-hallen på plan 2.

12.40-13.00 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

15.00-15.20 Den ovanlige deckarhjälten. Jag berättar om Kouplanböckerna. Sal J2

15.40-16.00 Sanning med modifikation – om Kouplanböckerna. Internationella torget, H-hallen.

17.45-19.00 Lantzkampen. Domargärning, denna dag bland folk. Sveriges Radios scen, monter B08:40.

LÖRDAG 26 september

10.40-11.00 UR direktsänder en intervju via webben.

12.10-12.30 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

15.35-16.00 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

SÖNDAG 27 september

12.00-12.30

Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

 

Ps. Om ni tycker att detta verkar mycket (alternativt tycker att det verkar lite glest), betänk då att jag inte ens nämnt alla möten som också är inbokade, förlagsmiddagarna samt de radio- och tv-inspelningar som inte direktsänds.

Dagens rekommendationer

Jag har länge känt ett behov av att tipsa er om några saker.

Electrolux Ultra Silencer Green

När min dammsugare gick sönder förra året, sammanföll det med att vi behövde en dammsugare till vårt pyttelilla hus på landet. Nyss hade vi inte behövt någon dammsugare alls, plötsligt behövde vi två. Eftersom det ena (hemma) var mer akut än det andra (landet) gick jag först och köpte en. Dammsugare som dammsugare tänkte jag, men hej vad jag bedrog mig. Den nya dammsugaren väsnades och betedde sig värre än min gamla, som ändå har sådär femton år på den lilla dammsugarnacken. Jag gick genast och googlade ”tyst dammsugare”, läste typ femton konsumenttest och tusen användarrecensioner (som man gör) och kom fram till att dammsugaren som tillät en herre att ”titta på tv medan frugan dammsuger” var precis vad jag ville ha. Electrolux Ultra Silencer Green heter den.

Den var en dröm. Dammsuger man på lägsta effekt kan man få för sig att man inte dammsuger alls, vilket är typ mitt favorittillstånd att befinna mig i.

En kapsåg

Min kapsåg har ett märke, men det är inte märket i sig jag vill rekommendera utan själva ägandet av en kapsåg. Jag rekommenderar det bara om man har en plats utomhus att ställa den på och om man kan komma på något att såga av, uppfyller man dessa två kriterier är det bara att gå och köpa. En kapsåg kapar brädor på millimetern exakt, och med detta kan jag foga in en bonusrekommendation till den som likt mig syr oftare än bygger med trä: Räkna alltid millimeter om du bygger, inte centimeter. Och använd en kapsåg.

Att på Twitter eller bloggar följa folk med erfarenhet av andra förtryck än dina egna

Det är nyttigt och i princip det enda man kan göra för att inte trampa folk på tårna. Nu kan det låta som en futtig grej, att trampa någon på tårna, men man ska komma ihåg att vissa människors tår blir trampade på stup i kvarten och till slut är de ganska svullna.

Min syster

Min syster heter Ida Lövestam och är ljudtekniker. Hon är grym på liveljud (dvs om man ska göra en konsert), inspelning (dvs om man vill spela in en låt) och ljudredigering (dvs om man har en inspelning som man vill rensa från brus och bakgrundsljud). Dessutom är hon sjukt musikalisk, spelar gitarr, piano och fiol och sjunger, ifall man är i behov av något i den vägen. Klicka här och boka henne.

Här har hon lagt ut en låt också.

Egen vaniljsås

Det är inte så rasande svårt att göra egen vaniljsås, och den blir mycket godare än vad som helst som går att köpa i tetrapack. Det här receptet gillar jag.

Friskis & Svettis

En sak som jag upptäckte när jag fyllde tjugosju var att kroppen inte automatiskt höll sig spänstig. Det var ju jättekonstigt, för det hade den dittills gjort i hela mitt liv.

Jag försökte några olika saker, däribland joggning och klättring, men det blev aldrig roligt. En dag kom min kollega till jobbet och klagade på träningsvärk. Hon hade gått på sin första jympa på Friskis & Svettis, och av någon anledning propsade jag på att följa med nästa gång. Det visade sig att jympa var ungefär som dans, en konstart jag som bekant förfinat till det yttersta under alla mina utekvällar på Bitch Girl Club, förutom att alla skulle göra likadant och att det brutalt nog avbröts för armhävningar med mera. Då kan man ju inte gärna gå därifrån, utan då ligger man där och stånkar med de andra, och efteråt kan man säga ”idag har jag gjort 40 armhävningar” helt utan att ljuga.

Nu är jag på mitt tredje år med Friskis 2-3 gånger i veckan, eller är det fjärde? Svårt att säga, tiden går fort när man har roligt. Och jag har inte ont i ryggen, och när jag borrar i berg ser man till och med en muskel.

trallett 047

Nikon P900

Alltför många fåglar hade gäckat mig och min mobilkamera på långt håll, och dagen hade kommit för mig att köpa en riktig kamera. Jag visste att jag ville ha en som kunde zooma riktigt långt, tog bra bilder och ändå inte var en systemkamera. Läsningen av tusentals recensioner, användarrekommendationer och kommentarer på konsumentartiklar sade mig att det fanns tre konkurrenter. Fujifilm Finepix s1, väderskyddad med 50x zoom och skarpa men enligt testerna något överprocessade bilder. Panasonic FZ 1000, bästa bländaren och 4K videoinspelning, kort sagt den bästa kameran vad gäller bildkvalitet, men bara 16x zoom. Och så kameran som inte hade kommit än, Nikon Coolpix P900 med överväldigande 83x zoom och en närgräns på 1 centimeter. Jag läste ett par hundra recensioner till (som man gör) och bestämde mig för att vänta. Det gjorde jag rätt i. Jag är på inget sätt någon proffsfotograf, men här är några bilder som jag tagit med min kompis P900.

månen2tralltre 044

Och för att visa hur mycket 83x zoom är … I mitten på bilden nedan finns en gren som böjer sig ner i vattnet, en bit bakom träden som är närmast. På den böjda grenen, där den snuddar vattnet, finns en typ av prick.

hökarängsbadet 075

Nej man ser inte pricken så noga. Här har jag zoomat lite.

hökarängsbadet 074Och här är pricken i full zoom.
hökarängsbadet 071

Ni förstår att man blir lite till sig. Under några rusiga veckor glömmer man varför man någonsin velat göra något annat än zooma.

Ja, det var dagens rekommendationer. Eftersom jag var tvungen att googla för att få upp länkarna till allt jag rekommenderar, ser jag fram emot att Facebook under några dagar framöver kommer att ge mig tips på dammsugare, kameror och ljudtekniker.

Tillbaka till 1989 (sista delen)

Vi avslutar denna exposé med återvändandet till Sverige. Hoppas att ni fått något ut av denna veckolånga inblick i en nioårings huvud.

pungt

1990-4-26

SNART I SVERIGE! Undrar hur jag kommer tycka att vattnet är. När jag kom till Masvingo så tyckte jag först inte om vattnet där, men nu tycker jag att godare vatten inte finns. FISKPINNAR! Jag har längtat efter fiskpinnar i Zimbabwe men nu ska jag ju äta….! Vi har stannat i kairo, men det är bara en mellanlandning och nu tar vi sats… heja heja… uppe! Det är natt fortfarande och många vill sova, så vi som är vakna måste vara tysta. Det här är ett stort flygplan, mycekt större än förut. Det är 8 säten på en rad, och 2 gångar igenom. I dom andra flygen var det 4 säten och en gång. I våran rad, fast längst bort, så sitter det en gubbe med turban. Elisabet på kursen, hon sitter brevid en muslim.

1990-4-31

Nu är jag i Sverige. Känns inte särskilt ovant. Den där muslimen, han som jag berättade om i flyget hit, han hade flytt från Kenya, jag hörde inte riktigt varför. Elisabet översatte för mej vad han sa. Nu bor han i alla fall i England. Oj då! Det var visst inte i flyget hit som vi träffade honom, det var i flyget från Kenya till England visst. Jag fick inte plats med en pungt där i kanten. Det var därför jag skrev ”visst”. I går var det lördag och vi fick svensk falukorv till middag. Det är inte bara mums, fillibabba också för en som kommer direkt från oxfilén och allt det där. Elin älskar, men jag tycker inte alls om oxfilé, och annat oxkött. Stackars Elin, här som det är så dyrt med oxfilé. I Zimbabwe var det väldigt dyrt med fisk t.ex. Där var det synd om mej. Igår skulle det bli födelsedagspresenter. Jag visste ju inte att jag också skulle få, det var ju bara Elin, Ida, mamma och pappa som skulle få. Men jag fick! Den här pennan fick jag. Och en kexchoklad.

 

Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989, del 3

Tillbaka till 1989, del 4

 

Tillbaka till 1989 (del 4)

I april 1990 lämnade vi Masvingo Bibleschool för att göra sånt som turister gör när de åker till Zimbabwe. Ha semester, helt enkelt. Dessutom råkade det vara 10-årsjubileum av Zimbabwes självständighetsdag, vilket bland annat firades med tusentals små pappersflaggor varav jag räddade en. Det första inlägget här är möjligen mitt favoritinlägg i hela dagboken.

2015-05-21 20.01.50

1990-3-29

Igår hade jag en godis i fickan. Nu är vi på väg till Hwange! Vi har nyss fikat och nu åker vi i bilen. Det är därför det skakar så. Idag när vi kom överens så råkade jag riva Michaela med min stortånagel på hennes knä och stortånageln gick av. Men konstigt nog började det inte blöda! Alldeles nyss petade jag mej i näsan. Nu åker vi över en bro. I går badade vi i polen i Maibo. Snart är vi framme i Hwange. Nu är vi i Hwange. Det känns nästan som om vi hade åkt till Afrika bara för att åka hit!

Nu har vi åkt en tur i parken. Vi såg 100 impalas! Vi såg massor av andra djur också, men dom orkar jag inte räkna opp.

1990-4-16

Bara nio dagar kvar, och imorgon ska vi åka flyg! Ja, inte så långt i och för sej, bara till Harare. Men ändå. Nu är vi på Njube, stället där pappa bor på. Igår åkte vi buss hit. Bussarna här är inte alls likadana som dom svenska. Det skakar och skramlar och då och då måste bussarna tvärbromsa för kor, getter eller åsnor. När man vill att bussen ska stanna så visslar man till. Och hela tiden är det afrikansk trängsel. Mr very good som också bor här säger jämt, och jag överdriver inte, very good. När han möter mamma eller pappa så säger han:

– Hello! Have are the verygoods? Are they very good?

En gång när pappa kom till honom och bjöd på rostade jordnötter så sa mr very good:

– Ah, very goods in the very good!

1990-4-18

Idag är det 10-årsjubileum i Zimbabwe. Vi var i en stor, stor, rund idrottsarena. Det är bäst att jag börjar från början.

På morgonen så fick vi jättebrottom till bussen som hämtar oss till stan. Jag trodde förståss att vi skulle till stan som vanligt, jag hade glömt att det var 10-års-jubileum idag. Det var fullt i bussen när alla kamraterna hade kommit på. Jag satt i knät på Lisa och flätade gräs. När vi kom fram, så såg det inte alls ut som stan. Det var bara den där idrotts-arenan och en massa torrt gräs. Och en hjord av ungefär 100.000 människor, förståss. Vi gick upp för alla trapporna och tittade. Där var det fullt. Där också. Vi gick ner en trappa och upp för en annan. Där var det också fullt. På nästa också. Då blev vi trötta och gick ner för alla trapporna. När vi hade irrat omkring lite i trapporna hit och dit, så hittade vi en ingång till ”tratten”. Där var det kö och trängsel. När vi hade gått både upp och ner för en trappa hittade vi äntligen lite plats. Det hade redan börjat. En vaktparad hade just ställt sej rätt. Dom såg precis ut som i walt disney. Jag hade alldrig trott att det fanns sån’t på riktigt. Då och då svimmade en av medlemmarna i vaktparaden. Egentligen var det inte så konstigt, dom måste stå prick stilla i den stekande solen med mörka kostymer. Det var så högtidligt att hellre än att ta ett steg åt sidan och fläkta sej, så svimmar dom. Nu måste jag tyvärr sluta för idag. Jag hoppas att jag skriver mer imorgon.

1990-4-19

Vaktparaden såg ut som en grupp tennsoldater. En gång så såg jag en ”tennsoldat” försiktigt titta sej omkring så att ingen skulle se, och sen rörde den lite på benen.

Medan dom stod där så hade det kommit in en mängd flickor med röda kjolar och gula tröjor. Jag tänkte: kan inte den där vaktparaden gå ut någon gång så att vi får se vad dom där flickorna ska göra för något? Varkparaden hade stått där i tre timmar ungefär nu. Någon enstaka gång hade dom fått marchera runt lite grann, men annars fick dom knappt andas. Äntligen marcherade dom ut! Flickorna hade ställt upp sej i ordentliga rader, och dom fyllde hela arenan när dom kom ut dit!

1990-4-20

Sen började det! Det blev musik och flickorna började dansa! Dom gjorde mönster och figurer av sej själva! En gång skrev dom: Ten years oald.

1990-4-23

Jag orkar inte skriva mer detaljerat om allt som vi såg.

1990-4-24

Det kom i alla fall flickor i röda och vita kläder. Dom dansade förresten också. Vaktparaden kom in ibland och då och då pratade Mugabe president. Sabonga tatenda. Det är om när vi kom ut som jag egentligen vill berätta. Det blev en JÄTTE-trängsel. Först stod vi bara fritt i trängseln, jag, Elin och mamma. När det kom bilar så slog poliserna på folk för att dom skulle flytta på sej. Sen, när grindarna öppnat sej, då blev det en trängsel som var mer än 10 gånger större än någon annan trängsel som jag har varit med om. Nu måste jag nog sluta med 10-års-jubileumet, jag har mycket annat att berätta.

Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989, del 3

Tillbaka till 1989 (del 3)

Sedan kom en liten period när det inte alls hände lika dramatiska saker. Jag ägnade dagboken åt att reflektera och dokumentera.

masvingo

1990-2-28

Mamma visade kort från Sverige

Igår visade mamma mai Loveness kort från Sverige. Det fanns några bilder på snö, och på en bild så var jag, Elin och Ida i en snökoja och tittade ut. Då blev mai Loveness förvånad och sa: kan man bygga snö? Tänk dej själv, Linnea. Om du aldrig hade sett snöt, utom på bilder, och plötsligt såg en hydda av det där vita, kalla pulvret som kom från himlen.

Något annat som hon sa, var att snö var ungefär som det vita i frysboxen. När mai Loveness hörde det, så tror i alla fall jag att hon aldrig skulle åka till ett land, där det är kallt som i en frysbox!

1990-3-7

Hur det ser ut på Masvingo

Det är svårt att skriva i dagboken varje dag, i alla fall på Masvingo bibleschool. Nu när det bara är sju veckor kvar tills vi lämnar Afrika och åker hem till Sverige, så upptäkte jag att jag inte har skrivit om hur det såg ut här…! Så här ser det ut: Gästhuset är huset som vi bor i. Det är vitt och dörren är som ett enda myggnät med en grön planka tvärs över. Utanför är det en liten grusplan där man lätt ser om det kommer ormar. Framför grusplanen finns det en Hibiskus. Det är en buske med stora, fina, röda blommor. Bredvid gästhuset är det ett stängsel. På andra sidan finns det två träd. I det ena kan till och med Ida klättra i. I det andra måste man ha lite längre ben för att komma upp i, men båda träden är jättebra ställen att leka under. Från grusplanen går det en liten grusväg. Den är rätt så kort och går direkt till Pearsons veranda. Pearsons har ett ganska stort hus. Utanför Pearsons veranda finns en gräsmatta. På den finns det några stenar som också går bra att leka på. Det finns en buske på gräsmattan också. Jag vet inte vad busken heter men den har i alla fall rosalila blommor. Bakom stenarna finns det buskar och ett guavaträd. Ett av dom där klätterträden var förresten ett mangoträd. Pearsons har en hund som heter Sotis. Det är den enda hunden som jag tycker om.

När jag inte kan komma på vad jag ska skriva om i Linnea så tänker jag: vad skulle jag vilja läsa om när jag kommer hem?

Nu vill jag i alla fall lägga mej.

1990-3-25

Igår blev det översvämning i gästhuset! Det var mamma som märkte det först, när hon skulle skjuta ifrån så att hennes madrass låg ordentligt. Då märkte hon att det var alldeles vått på marken. Sen var det väl inte så mycket mer med den där översvämningen.

 Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989 (del 2)

Rubriken kommer från och med nu att vara missvisande, för det blev ganska snabbt 1990. Själv var jag fortfarande nio år, och kvar i Zimbabwe. Och under någon månad hände en hel del spännande saker.

visagentjuv

1990-1-3

Vi har sett en tjuv…

Kan någon gissa vad vi såg igår? VI SÅG EN TJUV! Vi var i Zvishavane, och hade nästan handlat färdigt. Då plötsligt, hörde vi ett krascheliplingande ljud, det hördes som när man slår sönder ett glas. Först var det en enda röra av folk, sen kunde man höra att dom skrek: En tjuv, en tjuv tag fast honom!

Sen såg vi en man som sprang för livet, och efter honom en massa folk. Dom skrek och skrek, det hördes långt ut på gatan. När tjuven sprang sådär kalitufsane fort, så trodde jag först att det var en bil som körde för fort, sen tog det en stund att förstå att det var en människa som sprang. Sen var det några längre ut på gatan, som hade hört skriket, dom rusade ut i gatan och tog honom framifrån. Sen bar dom honom i triumf uppför gatan, och ”hela folket” jublade. Lite senare, när dom hade gått iväg till polisen, så fick vi reda på vad tjuven hade stulit. Han hade varit inne i en affär och tagit pengarna i kassan, sen kutade han ut, han hann inte få tid att öppna dörren ens, han sprang rakt ut genom glasdörren. Det var det som hördes som ett krascheliplingande ljud. När han hade sprungit ut ”genom” dörren så trängde han sej igenom folkmassan, och började springa. Fortsättningen har jag redan skrivit.

1990-1-20

 Vi har sett en rolig orm

Idag har vi sett tre ormar! Den första såg vi på morgonen. Så här gick det till: Mamma vaknade att ett förfärligt oljud, hon trodde att det var vi som höll på med att kasta skor på varandra och på väggarna. Hon ”skrek” åt oss att vi skulle vara tysta och sluta. -Vi gör ingenting, sa vi, det är någon där ute. Då kom mamma. Just då hade Calvin dödat ormen. Den såg jättekonstig ut. Den var grön där bak och grå fram, och så hade den en rand på ryggen. Calvin sa att den hade ålat ”very fast” runt huset. Den höll på att komma in till oss….men det gjorde den inte, för Calvin jagade den vidare. Våran nya sköldpadda har rymt.

1990-2-4

 Det kom tjuvar till Christina

Medans dagboken har varit borta har det hänt massor av saker. Jag tror inte att jag har skrivit om inbrottet hos Christina. Det har i alla fall varit ett inbrott hos Christina. När Christina låg och sov, så kom tjuvarna. Dom tog mat, korgar, en staketrulle o.s.v. Det som dom egentligen var ute efter var radion, och den fick dom med sej också. Men det värsta var att dom tog bilnycklarna så att inte Christina kunde komma någonstans med bilen. Det andra som har hänt är att det har varit ett till inbrott. Hos Shiris. Det tredje som har hänt, kommer nu.

 Det kom in en uggla till Pearsons

Natten till igår hände det. I förrgår kväll skrev mamma ett brev till mormor. Sist skrev hon så här: Och nu hoppas jag att jag ska få sova lugnt. Trodde hon ja. Mitt i natten vaknade hon av ett förfärligt buller inne hos Pearsons. Hon tänkte att nu har Pearsons fångat en tjuv. Men så fick hon se att dom slog med kvastar i taket. Konstig tjuv, tänkte hon. Sen kom hon att tänka på att det kanske var en orm som hade kommit in. Men så tyckte hon att det var ju i taket dom slog. Rätt som det var, så kom Rolf ut med en hink, och mamma fick äntligen veta att det var en uggla.

1990-2-14

Calvin fångar tjuven

Hur dom fångade den som hade tjuvat hos Christina har jag visst glömmt att skriva. Det var så här: Nu när det hade varit så många inbrott, två stycken, så beslöt man att sätta någon på vakt. Det fick bli Calvin. Mitt i natten så kom tjuven! Han kände på dörrar och fönster. Då kom Calvin utrusande från sitt gömställe och började jaga tjuven. Då ropade Dzidzai, hon som jobbar hos Christina, att han skulle sluta jaga honom, han kunde ju vara beväpnad med stenar. Då gick tjuven sin väg. Men han hade glömt en låda efter sej……! Där fanns det höns.

Lite senare på natten kom tjuven tillbaka. Den här gången fångade Calvin tjuven. Beviset på att han var tjuven, var att han hade ett papper från primeryschool i fickan. Och i lådan som han hade tagit, så fanns det planscher från Primeryschool. Dom hade tagit en lärares skor också, men dom hade dom lämmnat kvar i ett klassrum på skolan. Läraren som hade dom där skorna var skojfrisk, och han sa: nu har skorna gått till skolan utan mej! Det var bra, nu vet jag att dom hittar.

 

Läs Tillbaka till 1989, del 1