Konsten att säga nej och ändå inte försumma sin hembygd

Det var en sån där dag när förfrågningarna aldrig slutade komma. Ett nej-test, om man så vill, för är det någon som behöver examineras på konsten att säga nej så är det jag.

Först var det ett fackförbund som ville att jag skulle komma och prata om normkritik i april. Sedan var det en högskola som frågade om jag ville utbilda läkare i svenska. Sedan var det en dagstidning som ville intervjua mig om en resa. Sedan var det en projektledare som undrade om jag ville skriva en novell till en antologi. Sedan var det en skola som skulle ha en studiedag om läsning och undrade om jag föreläste om det. Sedan var det en tidning som undrade om jag ville skriva en krönika. Vid halv tre hade jag redan sagt nej till fem jätteintressanta och roliga uppdrag, och då kom en fråga från en bostadsrättsförening i Östersund. De skulle fira 50-årsjubileum, och nu var det så att de kände till att jag hade bott på Roddarvägen en tid under min uppväxt. Ville jag skriva några rader om min tid på Roddarvägen till deras jubileumsskrift, om hur tiden på Roddarvägen hade präglat mig och hur jag upplevde den tiden?

Jag tackade ja till två saker den dagen. SvD-intervjun var den ena. Och här är mitt bidrag till Roddarvägens jubileumsskrift:

Jag flyttade till Roddarvägen runt år 1986. Rättare sagt var det mina föräldrar som flyttade, och jag gav efter och flyttade med. Ett klokt beslut med tanke på att jag bara var fem och ett halvt och inte skulle ha klarat mig länge ensam kvar på Kopparslagargränd. Vi flyttade till Roddarvägen 6 B, för jag och min syster skulle få en ny lillasyster och familjen behövde mer plats. I tre år, dvs under början av min lågstadietid, bodde vi på Roddarvägen. När jag tänker på min tid där är vissa minnen tydliga som om de inte vore 30 år gamla. Här är tre:

Första dagen, när jag skulle gå hem och inte hittade. Alla huslängor såg likadana ut! Jag började till slut gråta, varpå en granne kom till undsättning. Hon tipsade mig om att titta efter mattställningen nästa gång, och jag tackade för rådet men bestämde mig i smyg för att i stället räkna uppfarterna. Man visste ju aldrig när någon skulle ställa upp en ny och förvirrande mattställning.

Spisen i vårt nya hus. Den var grön och gammal, och den hade en ”digital” klocka som matade fram minuterna genom att cylindrar inuti klockan vreds om och visade nästa siffra i det lilla fönstret. Jag kom snabbt till slutsatsen att om man satt och stirrade på siffrorna när de visade ”59” så fick man snart jackpot, när tre (ibland fyra!) siffror ändrades samtidigt. Vem behövde Iphones på 80-talet, med dessa underhållningsapparater mitt i köket!

Grannen som rökte och solade. Jag kom från en familj av nyktra och kristna skogsmullar, som plockade svamp och svarvade på fritiden. Mitt emot oss på Roddarvägen, på andra sidan gräsmattan, bodde en granne med bikini. När vi gjorde annat låg hon i en solstol och blev allt brunare, med en drink i ena handen och en cigarett i andra. Jag visste inte vad som lockade och skrämde, visste inte att detta var mitt första möte med flärd och dekadens. Jag kan fortfarande känna doften av hennes cigaretter i sommarvinden.

Jobbet som satte sig i hjärtat

Det skulle bli en skrivresa. Vi planerade den i månader, Ingrid aka Catalunya Travels som arrangerade, Mian Lodalen som skulle vara kursledare med mig, och jag. Vi skulle åka till något som hette ”Villa Sunlight” i Sitges, Spanien. Ingrid pratade lyriskt om utsikt, väder och pool men jag och Mian var fokuserade på kursinnehållet. Utdrag ur våra planeringsdagar:

”Det är väl ingen semester vi ska på, det spelar väl ingen roll vad det är för utsikt.”

”Har hon skrivit in ‘barrunda’ i programmet? Det får stå för deltagarna, vi är där för att jobba.”

”En drink max.”

”Vi behöver ju sova, vi ska ju göra ett jobb.”

”Jag tar med några böcker, så har jag något att göra på kvällarna.”

Igår kom jag hem från skrivresan i Sitges, och vill bara utbrista i ett rungande PYTTSAN.

Det tog en halv dag för oss att slänga av oss allt vad professionell författarroll heter. Sexton övermäkta fantastiska människor gjorde det omöjligt att hålla distansen, och vi sveptes med i någon typ av härlighetsorgie jag fortfarande inte hämtat mig från.

Jag vet inte om det handlar om skrivandet, för i ärlighetens namn var det varierande hur mycket som egentligen blev skrivet. Kanske handlar det mer om vilka som väljer att åka på en skrivresa. Pensionären som var ute på världsresa och efter skrivkursen bestämde sig för att stanna på Villa Sunlight i sex veckor till. Kvinnan som tagit mod till sig för att åka ensam utomlands för första gången på sexton år och gjorde oss alla tårögda med hur välkommen hon kände sig. De som kommit för att skriva om sina liv, för vem skulle annars göra det? De som kommit för att skriva om relationer, eller kanske bearbeta dem, eller kanske förstå vad det var som egentligen hände. De som ville ha sol och träffa likasinnade, och de som kommit för att förhoppningsvis förstå vad de ville med livet. Att skriva är att blotta sig, och det gjorde vi på alla sätt. Jag har sexton nya bff:s och minns plötsligt mer om vem jag är.

Det är omöjligt att beskriva det för den som inte var där, jag vet inte ens varför jag försöker. Låt mig bara offentligt konstatera att jag och Mian hade alla fel: Jo, utsikten spelar roll och vi stod och insöp den som om vi aldrig sett hus, himmel och vatten förr, dånade inför de vackra bordsdukningarna och av maten som endast överträffades av maten vi fick nästa dag. Jo, det blev en barrunda, som avslutades med att elva svenska brudar och en man med mojitos i kroppen skumpade runt i allt ökande tempo på ett torg i Barcelona i jakt på en buss som ingen spanjor tycktes känna till (men de låtsades duktigt). ”En drink max” blev mojitos, sangria och cava. Vi sov aldrig, men dansade oss svettiga i Sitges tills vi blev utslängda och avslutade med polyfon karaoke i matsalen. Böckerna jag tog med ligger oöppnade i min väska.

Min skrattkramp kommer att sitta i till jul. Annat kommer aldrig att försvinna.

Detta inlägg publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Glimtar från bokmässan

Den oväntade nostalgikicken

Jag har avslutat en mycket god måltid på Lilla Piratförlagets förlagsmiddag (på det mest bohemiska ställe ett förlag någonsin tagit mig till – heja Lilla Pirat!) och krånglar mig ut genom stolsryggslabyrinten för att åka tillbaka till hotellet, när en man skyndar sig fram till mig. Det visar sig vara psykologen och författaren Calle Brunell, och hans anledning att skynda sig till mig gör hela min kväll (och den var ändå redan gjord, av god mat och gott sällskap). ”Jag vill bara säga att jag älskade Buschbaum!”

Det är snart femton år sedan jag hade ett band, och jag trodde att alla hade glömt det vid det här laget. Det hette Buschbaum efter en tysk stavhoppare och vi spelade nästan uteslutande på den typ av alternativa festivaler där man kan köpa linsgryta till självkostnadspris. Vi hade väldigt kul, jag skrev väldigt många låtar och vi kände oss väldigt coola. Här är en bild.

Buschbaum

Den oväntade hissincidenten

I hissen på Elite Park hotell. En kvinna runt 60, en man runt 35 och så jag och min flickvän. Kvinnan håller i två pizzakartonger. Redan innan vi går in i hissen klagar hon och ber mannen bära dem, vilket han inte gör. Sedan går det ungefär så här:

Kvinnan: Men det är jobbigt att bära, kan du inte ta dem?
Mannen: Nej, du får ta dem, fan vad du tjatar.
Kvinnan: Varför håller du på så där, ta dem nu.
Mannen: Varför ska jag ta dem för?
Kvinnan: Men det är ju jobbigt!
Jag: (med min snällaste och trevligaste röst) Jag kan hålla dem om du vill.

Jag tar hennes pizzakartonger, kvinnan tackar och mannen sliter dem samtidigt ifrån mig med orden: ”Då blir de ju smittade”.
Kvinnan säger till mannen att han är oförskämd. Stämningen är spänd till åttonde våningen.

Sedermera ger denna incident upphov till diverse diskussioner med författarkollegor och förlagsfolk. Vad menade mannen med att pizzan kan bli smittad? De flesta tolkar det som uttryck för homofobi (jag och min flickvän kan lätt tas för homosexuella, vilket vi är), andra tror att mannen bara hade allmänna taggar utåt, men vissa ändrar sig och finner homofobteorin mer befogad när jag väl bekräftat att det finns homofobi i Sverige 2015. Men vad händer med en pizza som smittas av homosexualitet? Börjar den älska andra pizzor? Själv undrar jag framför allt hur dessa människor har det. Om man bråkar högt i en hotellhiss om vem som ska bära en pizza, kan man inte vara särskilt lycklig tänker jag.

Moments of fame

Det händer att jag går upp på andra våningen och det kommer folk från alla håll och rycker i mig. En vill ha en bok signerad, en vill ha en autograf till sitt autografblock, någon vill ta en bild med mig och andra vill berätta om läsupplevelserna jag gett dem.

2015-09-26 13.05.14

Mer plebejiska ögonblick

Det händer att jag sitter och signerar böcker, men det kommer bara tre pers, och alla som kommer efter vill veta var toaletterna finns, om de kan få en kasse eller när Jan Guillou ska signera. Det händer att en journalist intervjuar Emma Hamberg och sedan vänder sig till mig med orden: ”Jag tycker du verkar jättecool och personligen skulle jag gärna intervjua dig, men jag är rätt säker på att våra lyssnare inte vet vem du är.”

Anne Holt vänder upp och ner på allt

På förlagsmiddagen med Piratförlaget, där jag och Jonas Jonasson får det alkoholfria alternativet blåbärsjuice och försöker göra humor av servitörens information om 2 300 pressade blåbär men förstår av servitörens blick att det inte är läge, just där men lite senare sitter jag och gråter och skrattar. Först gråter jag, för någon ställer en fråga som träffar en riktigt känslig nerv, och sedan skrattar jag, för det är då Anne Holt spänner ögonen i mig och berättar hur jag ska leva mitt liv. Så där sitter jag och snörvlar och ler, och utifrån kan man kanske tro att jag har druckit fem glas vin, men i min kropp finns bara saften av 2 300 pressade blåbär.

Mitt program på bokmässan

På torsdag börjar litteraturvärldens Pride: bokmässan i Göteborg. Torsdagen brukar vara för branschfolk medan man fredag (efter kl 14), lördag och söndag släpper in vem som helst med biljett.

Man kan gå vilse i programmet och man kan gå vilse på själva mässgolvet, men skillnaden är att man på mässgolvet kan hugga tag i rutinerade mässbesökare (läs: kvinnor i foträta skor dragande shoppingvagnar) och fråga var grejer ligger, medan man för att hitta rätt i programmet först måste hitta till informationen på mässgolvet (och de har dessutom inte monterprogrammen). Därför presenterar jag här mitt program. Jag har kursiverat de punkter som går att avnjuta även om man inte är på plats.

ONSDAG 23 september

Kl 18.00 Jag tjuvstartar med en föreläsning på Frölunda bibliotek redan på onsdagskvällen!

TORSDAG 24 september

11.15 Radiointervju med SR P4, Sjuhärad

12.00-12.20 Seminarium: SFI-undervisning med lättläst. Vi pratar bland annat om hur det var att skriva den lättlästa versionen av Sanning med modifikation. Plats: Sal F4. Signering utanför efteråt. (seminariebiljett krävs för att komma in på seminariet)

13.30-14.00 Möt författaren i Lilla Piratförlagets monter. Här säljs (och signeras) Som eld!

16.00-16.20 HBTQ i ungdomsboken. Samtal med Sebastian Lönnlöv och Erik Titusson. Vi pratar om hbtq-böcker i allmänhet och Som eld i synnerhet. Signering utanför efteråt. Sal F4. (seminariebiljett krävs för att komma in på seminariet)

16.50-17.10 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

FREDAG 25 september

11.30-11.50 Se människan. Första kärleken. Jag samtalar med Marika Palmdahl om Som eld, om Lollo, Anna och den första stora kärleken. Plats: G-hallen på plan 2.

12.40-13.00 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

15.00-15.20 Den ovanlige deckarhjälten. Jag berättar om Kouplanböckerna. Sal J2

15.40-16.00 Sanning med modifikation – om Kouplanböckerna. Internationella torget, H-hallen.

17.45-19.00 Lantzkampen. Domargärning, denna dag bland folk. Sveriges Radios scen, monter B08:40.

LÖRDAG 26 september

10.40-11.00 UR direktsänder en intervju via webben.

12.10-12.30 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

15.35-16.00 Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

SÖNDAG 27 september

12.00-12.30

Piratförlagets scen (i Piratförlagets monter, B05:42). Intervju om Kouplanböckerna plus signering.

 

Ps. Om ni tycker att detta verkar mycket (alternativt tycker att det verkar lite glest), betänk då att jag inte ens nämnt alla möten som också är inbokade, förlagsmiddagarna samt de radio- och tv-inspelningar som inte direktsänds.

Dagens rekommendationer

Jag har länge känt ett behov av att tipsa er om några saker.

Electrolux Ultra Silencer Green

När min dammsugare gick sönder förra året, sammanföll det med att vi behövde en dammsugare till vårt pyttelilla hus på landet. Nyss hade vi inte behövt någon dammsugare alls, plötsligt behövde vi två. Eftersom det ena (hemma) var mer akut än det andra (landet) gick jag först och köpte en. Dammsugare som dammsugare tänkte jag, men hej vad jag bedrog mig. Den nya dammsugaren väsnades och betedde sig värre än min gamla, som ändå har sådär femton år på den lilla dammsugarnacken. Jag gick genast och googlade ”tyst dammsugare”, läste typ femton konsumenttest och tusen användarrecensioner (som man gör) och kom fram till att dammsugaren som tillät en herre att ”titta på tv medan frugan dammsuger” var precis vad jag ville ha. Electrolux Ultra Silencer Green heter den.

Den var en dröm. Dammsuger man på lägsta effekt kan man få för sig att man inte dammsuger alls, vilket är typ mitt favorittillstånd att befinna mig i.

En kapsåg

Min kapsåg har ett märke, men det är inte märket i sig jag vill rekommendera utan själva ägandet av en kapsåg. Jag rekommenderar det bara om man har en plats utomhus att ställa den på och om man kan komma på något att såga av, uppfyller man dessa två kriterier är det bara att gå och köpa. En kapsåg kapar brädor på millimetern exakt, och med detta kan jag foga in en bonusrekommendation till den som likt mig syr oftare än bygger med trä: Räkna alltid millimeter om du bygger, inte centimeter. Och använd en kapsåg.

Att på Twitter eller bloggar följa folk med erfarenhet av andra förtryck än dina egna

Det är nyttigt och i princip det enda man kan göra för att inte trampa folk på tårna. Nu kan det låta som en futtig grej, att trampa någon på tårna, men man ska komma ihåg att vissa människors tår blir trampade på stup i kvarten och till slut är de ganska svullna.

Min syster

Min syster heter Ida Lövestam och är ljudtekniker. Hon är grym på liveljud (dvs om man ska göra en konsert), inspelning (dvs om man vill spela in en låt) och ljudredigering (dvs om man har en inspelning som man vill rensa från brus och bakgrundsljud). Dessutom är hon sjukt musikalisk, spelar gitarr, piano och fiol och sjunger, ifall man är i behov av något i den vägen. Klicka här och boka henne.

Här har hon lagt ut en låt också.

Egen vaniljsås

Det är inte så rasande svårt att göra egen vaniljsås, och den blir mycket godare än vad som helst som går att köpa i tetrapack. Det här receptet gillar jag.

Friskis & Svettis

En sak som jag upptäckte när jag fyllde tjugosju var att kroppen inte automatiskt höll sig spänstig. Det var ju jättekonstigt, för det hade den dittills gjort i hela mitt liv.

Jag försökte några olika saker, däribland joggning och klättring, men det blev aldrig roligt. En dag kom min kollega till jobbet och klagade på träningsvärk. Hon hade gått på sin första jympa på Friskis & Svettis, och av någon anledning propsade jag på att följa med nästa gång. Det visade sig att jympa var ungefär som dans, en konstart jag som bekant förfinat till det yttersta under alla mina utekvällar på Bitch Girl Club, förutom att alla skulle göra likadant och att det brutalt nog avbröts för armhävningar med mera. Då kan man ju inte gärna gå därifrån, utan då ligger man där och stånkar med de andra, och efteråt kan man säga ”idag har jag gjort 40 armhävningar” helt utan att ljuga.

Nu är jag på mitt tredje år med Friskis 2-3 gånger i veckan, eller är det fjärde? Svårt att säga, tiden går fort när man har roligt. Och jag har inte ont i ryggen, och när jag borrar i berg ser man till och med en muskel.

trallett 047

Nikon P900

Alltför många fåglar hade gäckat mig och min mobilkamera på långt håll, och dagen hade kommit för mig att köpa en riktig kamera. Jag visste att jag ville ha en som kunde zooma riktigt långt, tog bra bilder och ändå inte var en systemkamera. Läsningen av tusentals recensioner, användarrekommendationer och kommentarer på konsumentartiklar sade mig att det fanns tre konkurrenter. Fujifilm Finepix s1, väderskyddad med 50x zoom och skarpa men enligt testerna något överprocessade bilder. Panasonic FZ 1000, bästa bländaren och 4K videoinspelning, kort sagt den bästa kameran vad gäller bildkvalitet, men bara 16x zoom. Och så kameran som inte hade kommit än, Nikon Coolpix P900 med överväldigande 83x zoom och en närgräns på 1 centimeter. Jag läste ett par hundra recensioner till (som man gör) och bestämde mig för att vänta. Det gjorde jag rätt i. Jag är på inget sätt någon proffsfotograf, men här är några bilder som jag tagit med min kompis P900.

månen2tralltre 044

Och för att visa hur mycket 83x zoom är … I mitten på bilden nedan finns en gren som böjer sig ner i vattnet, en bit bakom träden som är närmast. På den böjda grenen, där den snuddar vattnet, finns en typ av prick.

hökarängsbadet 075

Nej man ser inte pricken så noga. Här har jag zoomat lite.

hökarängsbadet 074Och här är pricken i full zoom.
hökarängsbadet 071

Ni förstår att man blir lite till sig. Under några rusiga veckor glömmer man varför man någonsin velat göra något annat än zooma.

Ja, det var dagens rekommendationer. Eftersom jag var tvungen att googla för att få upp länkarna till allt jag rekommenderar, ser jag fram emot att Facebook under några dagar framöver kommer att ge mig tips på dammsugare, kameror och ljudtekniker.

Tillbaka till 1989 (sista delen)

Vi avslutar denna exposé med återvändandet till Sverige. Hoppas att ni fått något ut av denna veckolånga inblick i en nioårings huvud.

pungt

1990-4-26

SNART I SVERIGE! Undrar hur jag kommer tycka att vattnet är. När jag kom till Masvingo så tyckte jag först inte om vattnet där, men nu tycker jag att godare vatten inte finns. FISKPINNAR! Jag har längtat efter fiskpinnar i Zimbabwe men nu ska jag ju äta….! Vi har stannat i kairo, men det är bara en mellanlandning och nu tar vi sats… heja heja… uppe! Det är natt fortfarande och många vill sova, så vi som är vakna måste vara tysta. Det här är ett stort flygplan, mycekt större än förut. Det är 8 säten på en rad, och 2 gångar igenom. I dom andra flygen var det 4 säten och en gång. I våran rad, fast längst bort, så sitter det en gubbe med turban. Elisabet på kursen, hon sitter brevid en muslim.

1990-4-31

Nu är jag i Sverige. Känns inte särskilt ovant. Den där muslimen, han som jag berättade om i flyget hit, han hade flytt från Kenya, jag hörde inte riktigt varför. Elisabet översatte för mej vad han sa. Nu bor han i alla fall i England. Oj då! Det var visst inte i flyget hit som vi träffade honom, det var i flyget från Kenya till England visst. Jag fick inte plats med en pungt där i kanten. Det var därför jag skrev ”visst”. I går var det lördag och vi fick svensk falukorv till middag. Det är inte bara mums, fillibabba också för en som kommer direkt från oxfilén och allt det där. Elin älskar, men jag tycker inte alls om oxfilé, och annat oxkött. Stackars Elin, här som det är så dyrt med oxfilé. I Zimbabwe var det väldigt dyrt med fisk t.ex. Där var det synd om mej. Igår skulle det bli födelsedagspresenter. Jag visste ju inte att jag också skulle få, det var ju bara Elin, Ida, mamma och pappa som skulle få. Men jag fick! Den här pennan fick jag. Och en kexchoklad.

 

Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989, del 3

Tillbaka till 1989, del 4

 

Tillbaka till 1989 (del 4)

I april 1990 lämnade vi Masvingo Bibleschool för att göra sånt som turister gör när de åker till Zimbabwe. Ha semester, helt enkelt. Dessutom råkade det vara 10-årsjubileum av Zimbabwes självständighetsdag, vilket bland annat firades med tusentals små pappersflaggor varav jag räddade en. Det första inlägget här är möjligen mitt favoritinlägg i hela dagboken.

2015-05-21 20.01.50

1990-3-29

Igår hade jag en godis i fickan. Nu är vi på väg till Hwange! Vi har nyss fikat och nu åker vi i bilen. Det är därför det skakar så. Idag när vi kom överens så råkade jag riva Michaela med min stortånagel på hennes knä och stortånageln gick av. Men konstigt nog började det inte blöda! Alldeles nyss petade jag mej i näsan. Nu åker vi över en bro. I går badade vi i polen i Maibo. Snart är vi framme i Hwange. Nu är vi i Hwange. Det känns nästan som om vi hade åkt till Afrika bara för att åka hit!

Nu har vi åkt en tur i parken. Vi såg 100 impalas! Vi såg massor av andra djur också, men dom orkar jag inte räkna opp.

1990-4-16

Bara nio dagar kvar, och imorgon ska vi åka flyg! Ja, inte så långt i och för sej, bara till Harare. Men ändå. Nu är vi på Njube, stället där pappa bor på. Igår åkte vi buss hit. Bussarna här är inte alls likadana som dom svenska. Det skakar och skramlar och då och då måste bussarna tvärbromsa för kor, getter eller åsnor. När man vill att bussen ska stanna så visslar man till. Och hela tiden är det afrikansk trängsel. Mr very good som också bor här säger jämt, och jag överdriver inte, very good. När han möter mamma eller pappa så säger han:

– Hello! Have are the verygoods? Are they very good?

En gång när pappa kom till honom och bjöd på rostade jordnötter så sa mr very good:

– Ah, very goods in the very good!

1990-4-18

Idag är det 10-årsjubileum i Zimbabwe. Vi var i en stor, stor, rund idrottsarena. Det är bäst att jag börjar från början.

På morgonen så fick vi jättebrottom till bussen som hämtar oss till stan. Jag trodde förståss att vi skulle till stan som vanligt, jag hade glömt att det var 10-års-jubileum idag. Det var fullt i bussen när alla kamraterna hade kommit på. Jag satt i knät på Lisa och flätade gräs. När vi kom fram, så såg det inte alls ut som stan. Det var bara den där idrotts-arenan och en massa torrt gräs. Och en hjord av ungefär 100.000 människor, förståss. Vi gick upp för alla trapporna och tittade. Där var det fullt. Där också. Vi gick ner en trappa och upp för en annan. Där var det också fullt. På nästa också. Då blev vi trötta och gick ner för alla trapporna. När vi hade irrat omkring lite i trapporna hit och dit, så hittade vi en ingång till ”tratten”. Där var det kö och trängsel. När vi hade gått både upp och ner för en trappa hittade vi äntligen lite plats. Det hade redan börjat. En vaktparad hade just ställt sej rätt. Dom såg precis ut som i walt disney. Jag hade alldrig trott att det fanns sån’t på riktigt. Då och då svimmade en av medlemmarna i vaktparaden. Egentligen var det inte så konstigt, dom måste stå prick stilla i den stekande solen med mörka kostymer. Det var så högtidligt att hellre än att ta ett steg åt sidan och fläkta sej, så svimmar dom. Nu måste jag tyvärr sluta för idag. Jag hoppas att jag skriver mer imorgon.

1990-4-19

Vaktparaden såg ut som en grupp tennsoldater. En gång så såg jag en ”tennsoldat” försiktigt titta sej omkring så att ingen skulle se, och sen rörde den lite på benen.

Medan dom stod där så hade det kommit in en mängd flickor med röda kjolar och gula tröjor. Jag tänkte: kan inte den där vaktparaden gå ut någon gång så att vi får se vad dom där flickorna ska göra för något? Varkparaden hade stått där i tre timmar ungefär nu. Någon enstaka gång hade dom fått marchera runt lite grann, men annars fick dom knappt andas. Äntligen marcherade dom ut! Flickorna hade ställt upp sej i ordentliga rader, och dom fyllde hela arenan när dom kom ut dit!

1990-4-20

Sen började det! Det blev musik och flickorna började dansa! Dom gjorde mönster och figurer av sej själva! En gång skrev dom: Ten years oald.

1990-4-23

Jag orkar inte skriva mer detaljerat om allt som vi såg.

1990-4-24

Det kom i alla fall flickor i röda och vita kläder. Dom dansade förresten också. Vaktparaden kom in ibland och då och då pratade Mugabe president. Sabonga tatenda. Det är om när vi kom ut som jag egentligen vill berätta. Det blev en JÄTTE-trängsel. Först stod vi bara fritt i trängseln, jag, Elin och mamma. När det kom bilar så slog poliserna på folk för att dom skulle flytta på sej. Sen, när grindarna öppnat sej, då blev det en trängsel som var mer än 10 gånger större än någon annan trängsel som jag har varit med om. Nu måste jag nog sluta med 10-års-jubileumet, jag har mycket annat att berätta.

Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989, del 3

Tillbaka till 1989 (del 3)

Sedan kom en liten period när det inte alls hände lika dramatiska saker. Jag ägnade dagboken åt att reflektera och dokumentera.

masvingo

1990-2-28

Mamma visade kort från Sverige

Igår visade mamma mai Loveness kort från Sverige. Det fanns några bilder på snö, och på en bild så var jag, Elin och Ida i en snökoja och tittade ut. Då blev mai Loveness förvånad och sa: kan man bygga snö? Tänk dej själv, Linnea. Om du aldrig hade sett snöt, utom på bilder, och plötsligt såg en hydda av det där vita, kalla pulvret som kom från himlen.

Något annat som hon sa, var att snö var ungefär som det vita i frysboxen. När mai Loveness hörde det, så tror i alla fall jag att hon aldrig skulle åka till ett land, där det är kallt som i en frysbox!

1990-3-7

Hur det ser ut på Masvingo

Det är svårt att skriva i dagboken varje dag, i alla fall på Masvingo bibleschool. Nu när det bara är sju veckor kvar tills vi lämnar Afrika och åker hem till Sverige, så upptäkte jag att jag inte har skrivit om hur det såg ut här…! Så här ser det ut: Gästhuset är huset som vi bor i. Det är vitt och dörren är som ett enda myggnät med en grön planka tvärs över. Utanför är det en liten grusplan där man lätt ser om det kommer ormar. Framför grusplanen finns det en Hibiskus. Det är en buske med stora, fina, röda blommor. Bredvid gästhuset är det ett stängsel. På andra sidan finns det två träd. I det ena kan till och med Ida klättra i. I det andra måste man ha lite längre ben för att komma upp i, men båda träden är jättebra ställen att leka under. Från grusplanen går det en liten grusväg. Den är rätt så kort och går direkt till Pearsons veranda. Pearsons har ett ganska stort hus. Utanför Pearsons veranda finns en gräsmatta. På den finns det några stenar som också går bra att leka på. Det finns en buske på gräsmattan också. Jag vet inte vad busken heter men den har i alla fall rosalila blommor. Bakom stenarna finns det buskar och ett guavaträd. Ett av dom där klätterträden var förresten ett mangoträd. Pearsons har en hund som heter Sotis. Det är den enda hunden som jag tycker om.

När jag inte kan komma på vad jag ska skriva om i Linnea så tänker jag: vad skulle jag vilja läsa om när jag kommer hem?

Nu vill jag i alla fall lägga mej.

1990-3-25

Igår blev det översvämning i gästhuset! Det var mamma som märkte det först, när hon skulle skjuta ifrån så att hennes madrass låg ordentligt. Då märkte hon att det var alldeles vått på marken. Sen var det väl inte så mycket mer med den där översvämningen.

 Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989, del 2

Tillbaka till 1989 (del 2)

Rubriken kommer från och med nu att vara missvisande, för det blev ganska snabbt 1990. Själv var jag fortfarande nio år, och kvar i Zimbabwe. Och under någon månad hände en hel del spännande saker.

visagentjuv

1990-1-3

Vi har sett en tjuv…

Kan någon gissa vad vi såg igår? VI SÅG EN TJUV! Vi var i Zvishavane, och hade nästan handlat färdigt. Då plötsligt, hörde vi ett krascheliplingande ljud, det hördes som när man slår sönder ett glas. Först var det en enda röra av folk, sen kunde man höra att dom skrek: En tjuv, en tjuv tag fast honom!

Sen såg vi en man som sprang för livet, och efter honom en massa folk. Dom skrek och skrek, det hördes långt ut på gatan. När tjuven sprang sådär kalitufsane fort, så trodde jag först att det var en bil som körde för fort, sen tog det en stund att förstå att det var en människa som sprang. Sen var det några längre ut på gatan, som hade hört skriket, dom rusade ut i gatan och tog honom framifrån. Sen bar dom honom i triumf uppför gatan, och ”hela folket” jublade. Lite senare, när dom hade gått iväg till polisen, så fick vi reda på vad tjuven hade stulit. Han hade varit inne i en affär och tagit pengarna i kassan, sen kutade han ut, han hann inte få tid att öppna dörren ens, han sprang rakt ut genom glasdörren. Det var det som hördes som ett krascheliplingande ljud. När han hade sprungit ut ”genom” dörren så trängde han sej igenom folkmassan, och började springa. Fortsättningen har jag redan skrivit.

1990-1-20

 Vi har sett en rolig orm

Idag har vi sett tre ormar! Den första såg vi på morgonen. Så här gick det till: Mamma vaknade att ett förfärligt oljud, hon trodde att det var vi som höll på med att kasta skor på varandra och på väggarna. Hon ”skrek” åt oss att vi skulle vara tysta och sluta. -Vi gör ingenting, sa vi, det är någon där ute. Då kom mamma. Just då hade Calvin dödat ormen. Den såg jättekonstig ut. Den var grön där bak och grå fram, och så hade den en rand på ryggen. Calvin sa att den hade ålat ”very fast” runt huset. Den höll på att komma in till oss….men det gjorde den inte, för Calvin jagade den vidare. Våran nya sköldpadda har rymt.

1990-2-4

 Det kom tjuvar till Christina

Medans dagboken har varit borta har det hänt massor av saker. Jag tror inte att jag har skrivit om inbrottet hos Christina. Det har i alla fall varit ett inbrott hos Christina. När Christina låg och sov, så kom tjuvarna. Dom tog mat, korgar, en staketrulle o.s.v. Det som dom egentligen var ute efter var radion, och den fick dom med sej också. Men det värsta var att dom tog bilnycklarna så att inte Christina kunde komma någonstans med bilen. Det andra som har hänt är att det har varit ett till inbrott. Hos Shiris. Det tredje som har hänt, kommer nu.

 Det kom in en uggla till Pearsons

Natten till igår hände det. I förrgår kväll skrev mamma ett brev till mormor. Sist skrev hon så här: Och nu hoppas jag att jag ska få sova lugnt. Trodde hon ja. Mitt i natten vaknade hon av ett förfärligt buller inne hos Pearsons. Hon tänkte att nu har Pearsons fångat en tjuv. Men så fick hon se att dom slog med kvastar i taket. Konstig tjuv, tänkte hon. Sen kom hon att tänka på att det kanske var en orm som hade kommit in. Men så tyckte hon att det var ju i taket dom slog. Rätt som det var, så kom Rolf ut med en hink, och mamma fick äntligen veta att det var en uggla.

1990-2-14

Calvin fångar tjuven

Hur dom fångade den som hade tjuvat hos Christina har jag visst glömmt att skriva. Det var så här: Nu när det hade varit så många inbrott, två stycken, så beslöt man att sätta någon på vakt. Det fick bli Calvin. Mitt i natten så kom tjuven! Han kände på dörrar och fönster. Då kom Calvin utrusande från sitt gömställe och började jaga tjuven. Då ropade Dzidzai, hon som jobbar hos Christina, att han skulle sluta jaga honom, han kunde ju vara beväpnad med stenar. Då gick tjuven sin väg. Men han hade glömt en låda efter sej……! Där fanns det höns.

Lite senare på natten kom tjuven tillbaka. Den här gången fångade Calvin tjuven. Beviset på att han var tjuven, var att han hade ett papper från primeryschool i fickan. Och i lådan som han hade tagit, så fanns det planscher från Primeryschool. Dom hade tagit en lärares skor också, men dom hade dom lämmnat kvar i ett klassrum på skolan. Läraren som hade dom där skorna var skojfrisk, och han sa: nu har skorna gått till skolan utan mej! Det var bra, nu vet jag att dom hittar.

 

Läs Tillbaka till 1989, del 1

Tillbaka till 1989 (del 1)

En sak ledde till en annan och föranledde mig att leta upp min dagbok (vid namn Linnéa) från 1989. Det var året när min familj bodde i Zimbabwe, vilket förklarar rubriker som ”Vi hälsade på i en hydda”, ”Vi fångar en sköldpadda” och ”Vi har sett en rolig orm”.

2015-05-21 19.23.42

Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att detta utdrag ur en nioårings hjärna borde delas med världen. Inte hela dagboken kanske, men åtminstone några snuttar. Vi börjar med ett par inlägg från november -89. I morgon kommer några dramatiska inlägg om tjuvar och ormar. Och så matar jag på i någon vecka, ifall ingen misstycker.

1989-11-11

Vi kom till Afrika!

Nu har jag för första gången satt min fot på Afrikansk mark. Det var inte så varmt, det var bara 17 grader. Vi vet inte vad vi ska göra för planet blev ju försenat så vi hann inte med det flygplanet som vi skulle åka med. Så nu sitter vi bara här och väntar bara på vad som ska hända, kanske får vi stanna på hotell tills på måndag eller också så får vi åka på ett annat plan någonstans och därifrån till Harare där vi ska byta plan igen och åka till bulawayo. Här får vi inte komma in i landet för vi har inte vaxinerat oss mot gulafebern för här finns det risk för att sprutspetsarna kan vara infekterade.

1989-11-22

Vi har haft slöjd

Vi har haft slöjd nu. Elin var också med. Jag tänkte göra ett fantasidjur men jag hittade inget bra tyg för det. Men sen kom Kerstin, Johannas och Mirjams mamma med en låda med tyg som inte barnen fick ha i sitt rum för att det var större bitar i den och då hittade jag ett vitt tyg med prickar på. Det tog jag. Jag visste inte vad jag skulle göra för något djur men jag tänkte att jag kommer väl på något sen. Sen när jag kom dit så kom jag på det: Jag skulle göra en elefant! De andra gjorde efter några exempel i tidningen som vi gjorde mönstret efter, men jag, jag gjorde en elefant jag.

Gymnastiken idag var jätte-hämskt! Vi skulle spela volleyboll och det kan ju inte jag spela heller! Dessutom var inte Kristina där, så då blev det ännu svårare. Sen drog dom i mej och sa någonting på shona till mej som jag inte alls förstod något av. Sen kastade hon en boll till mej medans alla gapskrattade. Dessutom slutade vi en kvart försenade. Men det blev ingen olyckodag för sen blev det ju slöjd.

Viktigt meddelande till allmänheten: Jag går tillbaka till lärarjobbet

Det var otroligt skönt att sluta jobba som lärare och fokusera på skrivandet. Plötsligt kunde jag gå på bio en kväll. Jag kunde ägna en hel helg åt att bygga ett dass. Jag kunde umgås.

Dessutom blev det som jag misstänkt: När jag hade mer tid, kom det fler förslag. Ju mer jag sa ja till, desto mer kom det. Det gör att jag i skrivande stund sitter med åtta projekt, varav vissa är hemliga och andra nästan färdiga. Jag tittar på min lilla verksamhet och konstaterar: Det går runt. Jag klarar mig, jag har uppnått det heliga, att leva på författarskapet.

Men ni kommer kanske ihåg hur jag brukade prata om att jag älskar att jobba som sfi-lärare? Det var sant. Och efter fyra månader börjar det rycka i mig. Det känns otåligt och ofullständigt. Är det verkligen ingen här som vill veta  var satsadverbialet hamnar i en bisats? Verkligen ingen som grunnar över skillnaden mellan tycker, tänker och tror? Jag lär min sambo om hjälpverb, men det är inte samma sak. Jag informerar ett gäng andra författare om det fina i nominalfrasen, och de ler visserligen mot mig, men de är inte elever.

Är jag elevberoende? Och är det i så fall så himla fel?

Det börjar med att jag pratar med en kollega och i förbifarten nämner: Om ni behöver vikarier så kan ni kolla med mig. Någon vecka senare hör min chef av sig och frågar om jag kan komma och hålla testsamtal. Jag går dit. Alla välkomnar mig översvallande, jag hör ”Hej Sara!” med hundra uttal och kollegerna behandlar mig som den förlorade sonen. Shit vad jag gillar dessa människor. Kanske behöver jag dem.

Efter ett par veckor till har jag bestämt mig. Jag kommer tillbaka, som kvällslärare ett par gånger i veckan. I augusti. Under förutsättning att jag får ledigt när jag blir uppbokad på författargrejer. Chefen blir lycklig, jag blir lycklig, en och annan elev hör oss och verkar också lycklig. Tiden minskas åter med några timmar i veckan, men jag sätter mina egna deadlines och med tid verkar det vara så att den inte är summan av sina timmar utan mer aktiviteterna man bygger den av. Jag tänker på att åter få förklara kommatecknets avgörande funktion i meningar som ”jag vill inte ha kaffe, utan mjölk”, och jag får pirr i magen. Man kan ta läraren ur sfi, men man kan aldrig ta sfi ur läraren.

 

suga på ett löv och ha det bra

Ni kanske undrar varför jag inte har skrivit blogg på länge? Jo, för ert eget bästa. Ni är ju så kolossalt intresserade av viktiga saker, som hbt-frågor och sexköpslagen, världssvält och abortlagstiftning, rasism, mikroaggressioner och vad det innebär att vara feminist på rätt sätt. Det är jag också. Men jag har blivit angripen av ett grönt finger eller något, för så fort jag ska sätta mig och ha en åsikt visar det sig att mina tankar vimlar runt i ett surr, det låter ungefär ”å ena sidan … men å andra sidan … det är ju självklart att … men för att övertyga även den som inte tycker det måste man ju tänka på … och det här är en viktig poäng, men ska man då inte heller lyssna på det här, vem är perfekt, jo ingen, och det här andra är så hopplöst att man inte vet var man ska börja, kanske lite här, kanske i kanten här ute, kanske … jag vet så lite att det är bäst jag lyssnar lite till … å andra sidan … och är det ens viktigt i jämförelse med …”

När det har surrat tillräckligt länge går jag och läser Magda Gads blogg, för då vet jag att jag får läsa något som verkligen handlar om något viktigt. Men det hjälper ju inte er. Och vad har det gröna fingret med saken att göra?

Det gröna fingret är ursprungligen mitt eget. Det mötte en skärgårdstomt för ett par år sedan, när min flickvän introducerade oss för varandra. ”Hoppas du kan se igenom skiten”, sade hon och jag förstod ingenting. Jag stod ju i ett paradis.

Såhär ett par år senare förstår jag ändå vad hon menade, för vi har fått forsla bort hundratals kilo skräp som återstod av det gamla bohaget som hon ville ersätta. Harlequinböckerna som vi hittade förra året var bara en av alla skatter. Vi har rensat och röjt onostalgiskt (imponerande onostalgiskt – tur att det inte är jag som ska skiljas från mina gamla barnmockasiner och första vattenkanna), byggt en liten stuga och petat i jorden.

Det som vanligen händer mig när jag petar i jorden är två saker:

1. Jag får en fästing. De ropar på varandra där nere i vegetationen: Nu kommer hon! och så har de antagligen ett kösystem som ser till att alla får en chans. Jag bränner dem med braständaren tills de spricker, för jag har redan haft borrelia en gång. Det hjälper inte, för de använder min flickvän som bro, sitter på henne som busshållplats och promenerar över på mig när vi tittar bort eller hänger i ett mörkt hörn. Pst, homobröllopsmotståndare med krystade argument, här har nichansen att blanda in borrelia i retoriken!

2. Allt annat blir mindre viktigt än att mina vinbärsbuskar mår bra. Att hallonen får mustig granförna, att rabarbern spränger med sin röda topp och att tomaterna spänner sina muskler mot solen. I söndags byggde vi ramar till ett primitivt växthus (växtskåp? växtskrubb? Ett mycket litet rum till våra tomater, en växtkammare). Igår gick jag till Farsta Centrum för att köpa medicin, och kom hem med en termometer till växthuset.

Och det stannar inte där. Följande naturnära beteenden är bara ett axplock:

– Ett abnormt intresse för rödhakens förehavanden, resulterande i utrop som ”Nu är han i granen igen!” och ”jag tror att det är ungen från förra året, den som satt i boden!” Varenda gång kommer spillkråkan svängande förbi och tjuter: ”Intresseklubben antecknar!”

– En komplicerad relation till spillkråkan. Frisyrledes känner jag mig besläktad med den, och vill gärna att vi ska vara vänner. Ni vet, sådär som när man ser punkare på tunnelbanan och ba: Jag har varit som ni! Och de ba: Öh stick mormor. Så är det mellan mig och spillkråkan. Men i helgen fick jag i alla fall den här bilden.växthus hallon 084

– En benägenhet att sticka iväg till diket på andra sidan vägen för att se om grodynglen fortfarande lever. De ser ut att ha det så trångt! Eller är det jag som projicerar mina känslor för folksamlingar på ett gäng yngel som inte kan tänka sig något bättre än att trängas med 500 kompisar och suga på ett ruttet löv?

Så nu vet ni. Jag är inte tyst för att jag får briljanta tankar som jag håller för mig själv. Jag är tyst för att jag smyger på spillkråkan i hopp om att kunna smygfota hans stjärt. Våren har bara börjat, så räkna med att naturromantiken bara är i sin linda. Här får ni en gullig bild på grodynglen, som ligger bredvid varandra med sina små trådarmar och suger på sitt moderskepp.

yngel3

Vi har en titel

Det här med titlar är ett helt tivoli för sig.

Jag säger tivoli, för det är inte alltid det som ser roligast ut som passar bäst. Till exempel om man har tryckt i sig en våffla, två glassar och en sockervadd och får för sig att slänggungorna ser härliga ut.

Jag säger tivoli, för det kan svänga både hit och dit innan man landar.

Ibland, om jag har tur, kommer titeln medan jag skriver boken. ”Ibland” är att ta i förresten, det har hänt två gånger: I havet finns så många stora fiskar och Hjärta av jazz. Andra gånger, som med Tillbaka till henne, har jag suttit och svettats i telefon med min förläggare minuter innan boken ska gå till tryck.

Och ibland kommer det bara titlar utan bok.

Oftast händer det när jag läser eller hör fel. Vilken fantastisk titel, tänker jag, jag önskar att jag hade en bok åt den! Jag skriver ner den i min telefon, och där får den ligga. Oftast för att det egentligen inte är en bra titel, utan en titel som är så dålig att den känns bra. Här är ett urval:

Mannen i burken

Pussad av en käft

Ett ligg i maj

Flickan bakom fisken

Det är ingen som gör nåt i juli

Den sista titeln i listan kom jag på i Montpellier, Frankrike, när jag var där och försökte få fransmännen att våga köpa en bok med en rumpa på. Jag och min franska förläggare, som är norsk, fnissade åt den en hel middag. Sedan åkte jag hem, sedan gick det ett år, och sedan skrev jag en bok om två tonårstjejer som förälskar sig i varandra på en skärgårdsö.

– Undrar vad den ska heta, funderade jag högt.

– Men du har ju redan en titel! påpekade min sambo. I din telefon!

Manuset till min ungdomsbok hette därför Det är ingen som gör nåt i juli under hela processen, men när det skulle till att bli omslag sa förläggaren att det finns en stor risk att den tänkta unga läsaren läser titeln och bestämmer sig för att inte läsa en text där ingen gör något.

Så vi satt mitt emot varandra och läste i manuset, han i första delen och jag i andra. På andra sidan vattnet, sa han. Bredvid måsskiten, sa jag. Ovanför grantopparna, sa han. Som eld, sa jag. Vi såg upp på varandra. Som eld? Ja, det står här, att kylan går genom hennes ryggrad, som eld. Och så doftar Anna som eld, när de har grillat och när de är ute med båten. Han nickade långsamt (verklighetens motsvarighet till deckarnas låga visslingar) och såg på mig med den där blicken. Vi har en titel-blicken.

som eld

 

Detta inlägg publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.

 

Att skriva för hand och vara autentisk

Jag har en författarkollega som då och då lägger upp bilder på sina manus på Facebook. Handskrivna ligger de där, som en bit av hans själ på ett papper, och jag får oförklarligt dåligt samvete. Jag är romanförfattare, men med papper och penna orkar jag knappt skriva ”mjöl, smör, broccoli”.

Jag gillar inte att forma bokstäver på ett papper.

Det är lite som att inte gilla hundvalpar.

På diverse skrivarforum dyker diskussionerna upp, med jämna mellanrum. De som skriver sina utkast för hand tycker att något går förlorat när ”man” skriver på dator. Det diskuteras huruvida kvalitén på böckerna har sjunkit i takt med att fler använder dator, grundat i logiken att en skrivande person skriver ord precis så snabbt som tekniken tillåter. Det hävdas att pennor är personliga, datorer opersonliga. ”Känner du dig fri i ditt skrivande?” frågar en författarkollega i en twitterkonversation, apropå att jag skriver direkt på min laptop.

Gamla skrivmaskiner har fått en liknande status, i och med att de representerar gamla tider. Förståeligt, av flera orsaker. De har en vansinnigt tilltalande estetik, tiderna då författare satt i sina vindsvåningar med ansiktena suggestivt upplysta av stearinljus och lade ord till ord med värkande fingerleder, ackompanjerade av skrivmaskinens knack och pling. Jag har själv två gamla skrivmaskiner hemma, av märket Royal, och jag vet hur tillfredsställande det är att känna på deras knappars rundning och veta att de skapades för hundra år sedan, med det enda syftet att producera prydliga rader av bokstäver.

Samma syfte har i och för sig tangenterna på min laptop. Men de skapades 2012 och kräver inte hårdare tillslag än en pianotangent. Framför allt bär de inte på någon historia, och för inte tankarna till en tid då vindsvåningar var dragiga kyffen utan teppanyakihäll.

Jag kan tänka mig hur författarna förfasade sig, när skrivmaskinerna kom. Eller reservoarpennorna. Antagligen tyckte de att skrivandets själ gick förlorad, när man inte själv doppade sitt nya pennstift i bläckhornet, såg bläcket flyta ut i anfangen och tunnas ut mot slutet av meningen. Att använda reservoar var ju bara att skriva på, i samma jämna stil sida upp och sida ned! Nog måste detta påverka den litterära kvalitén.

Eller när man slutade rista sina budskap i stenar och träbitar. ”Ni tar själen ur skrivandet”, måste runristarna ha utbrustit när medeltiden knackade på med sitt bläck, sina gåspennor och sina latinska bokstäver. ”All sann litteratur skrivs med muskelkraft och möda, där varje bokstav huggits omsorgsfullt och tredimensionellt in i en tvåmeterssten under ett par dagar. Känner ni er verkligen inspirerade i ert skrivande?”

All ovanstående raljans är mitt dåliga samvete. Jag förstår verkligen det känslomässiga argumentet, avundas den heliga relationen vissa har till Pennan. En del av mig (samma del som vill föda upp lyckliga värphöns och lägga spetsförsedda hyllpapper) önskar att jag var en författare som kröp upp i ett kuddbelagt hörn med några tända ljus och ett skrivblock, kände orden flöda genom mitt kött och ut genom min förlängda pekfingertopp. Eller att jag åtminstone gillade min egen handstil.

Men det funkar inte så. Mina ord flödar genom mitt kött och ut genom tio fingertoppar i stället. Om jag ska känna mig det minsta författarromantisk får jag tänka att min känsla för tangenter kommer från att jag alltid spelat piano (nämn den klassiska kulturkvinna som inte gjort det! Säkerligen i sken av stearinljus, dessutom!), men det hela förtas naturligtvis av det faktum att jag behöver elektricitet. Jag gillar att jag kan skriva ett ord i samma sekund som jag tänker det. Läsa det, sudda det, skriva ett annat i stället, tills klang och känsla i meningen är precis som jag vill ha det. Slippa stryka ord och sedan distraheras av de strukna kråkorna, slippa rita pilar där jag vill inflika något, slippa handkrampen. Klicka shift+F7 när jag inte kommer på synonymen jag letar efter, klicka ctrl+b när jag behöver snabbsöka efter något jag redan har skrivit. Använda datorn som mitt förlängda sinne och låta orden komma i stället för att präntas.

Det här är jag som kommer ut.

Jag heter Sara, och jag föredrar att skriva på dator.

 

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min litteraturblogg på Litteraturmagazinet.

Den här författaren skulle baka ett pepparkakshus – du kan aldrig gissa vad hon gjorde!*

Jag gör pepparkakshus varje november, och aldrig den enklaste varianten. Men årets bygge har blivit extra känslosamt. Efter fyra romaner och en grammatikbok har mitt författarskap börjat bära sig tillräckligt för att jag ska kunna ägna våren åt att bara skriva, och kanske var det vad mitt undermedvetna ville fira när idén slog mig.

maskin1

Gamla skrivmaskiner har en fantastisk mekanik och är avgjort tjusiga. Jag har två stycken hemma, de är över hundra år gamla och kommer att fungera i hundra år till. Ibland knackar jag på tangenterna bara för att få höra det bekanta ljudet av gamla metalltyper och nya ord, och ibland tänker jag på barn som växer upp idag utan att förstå vad det är som låter när Kalle och Musse äter majs på julafton.

2014-12-07 10.05.11

Att bli författare och att skriva böcker kräver stora mängder tålamod, för allt från att utveckla sitt skriftspråk och ta sig in i branschen till att färdigställa en roman från idé till färdig bok. Även ett pepparkaksbygge kräver tålamod, särskilt ett med kristyr som ska stå för sig själv. Tangenterna och typarmarna krävde en viss konsistens på kristyren och flera omgångar väntetid medan de stelnade. På den här bilden stelnar en tangentrad för att nästa rad ska kunna sättas nästa dag.

maskin5

Inuti huset bor en viss fröken Bokstav. Hon skriver på det banbrytande verket ”Tomten och bocken – en roman om dem som blev kvar” (med den planerade uppföljaren ”Grisens skuld”). Utkastet till första kapitlet är också i färd med att renskrivas på själva skrivmaskinen.

2014-12-07 08.50.47

maskin4

Apropå jul. Jag har inga planerade signeringar inför jul i bokhandeln, men är medveten om att Grejen med verb är den ultimata julklappen till alla som gillar språk. Därför erbjuder jag mig härmed att signera böcker efter sändningen av Lantzkampen nu på fredag (12 december) på Bio Rio i Stockholm. Tar ni med en bok så tar jag med – inte en skrivmaskin – men väl en penna och min vänsterhand. För den som vill titta på programmet är det gratis entré!

maskin3

maskin2

*Jag ska bara göra clickbaitrubriker från och med nu. Har kommit fram till att det är en konstform i sig.

Hej tvivel. Vi möts igen.

Det händer varenda gång.

Jag skriver en bok och känner mig (ofta) briljant medan jag gör det. Det går alltid trögt, men jag har alltid förtröstan i min idé och i att orden ska komma. Det känns utmärkt. När jag skriver sista ordet har jag fortfarande känslan av magi. Utan den hade det inte gått att skriva böcker.

Sedan blir den klar, och jag drabbas omedelbart av tvivel. Vad är det jag har skrivit, är det inte i själva verket skit? Det har hänt efter varenda en av mina böcker, och den saken är till tröst när det kommer. Det är dessutom en drivkraft, för om det jag nyss skrev är skräp så kan jag tveklöst skriva något bättre. Jag kastar mig genast på nästa projekt och tränger undan minnena av skiten jag nyss tyckte var strålande.

Tills förlaget har läst manuset, och idisslandet vi kallar ”redigering” tar fart. I början av min författarkarriär var både förläggare och redaktör översvallande kring manusets förtjänster för att mjuka upp mig inför redigeringen, nu säger de ungefär ”som vanligt är det fina personporträtt och psykologiskt gripande, här är det jag tänkte på”, och så diskuterar vi manuset som om det inte var magiskt över huvud taget. Och jag känner, ju mer vi dissekerar det, att detta är 400 000 tecken utan minsta mening. Varför vill de ge ut detta?

En process som i stort består av att flytta de kommatecken som min redaktör vill att jag ska flytta bryts ibland av enstaka stunder då jag faktiskt dras med i mitt eget manus. ”Det här är kanske inte jättejättedåligt!” hinner jag tänka innan jag sjunker tillbaka i misstron och frågorna: Är det någon som ens kommer att förstå vad jag ville med detta? Är det inte för tjorvigt, för enkelt, för mycket dialog, för många perspektiv, för få komponenter, för tråkigt? ”Nu tycker jag att det känns bra”, säger redaktören och jag letar ironi i hennes röst.

Och plötsligt en dag surfar jag in på nätet och ser att boken ligger där. Det är flera månader kvar, men den har redan fått sin plats i cyberspace och man kan förhandsboka den om man vill. VÄNTA NU, skriker mitt inre och jag känner att jag inte alls är klar, inte över huvud taget, jag vet ju knappt vad jag har skrivit! (För att jag har glömt det, för att jag nu skriver på en bok som ska komma ut ett år efter den här.)

Det händer varenda gång, och jag klamrar mig fast vid det. Mitt jobb är att skriva bokmanus och sedan drabbas av tvivel. Förlagets jobb är att bedöma om boken är färdig, strunta i mitt tvivel och publicera böckerna medan jag jobbar på något som redan känns mycket, mycket bättre.

Här är i alla fall den där boken jag snackar om: http://www.piratforlaget.se/bocker/sanning-med-modifikation/

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på Litteraturmagazinet.

Återvinning!

Det är möjligt att du sitter och har tråkigt. I så fall kan jag rekommendera följande gamla blogginlägg (skrivna mellan 2009 och 2013) som jag tycker förtjänar ett andra liv.

https://saralovestam.se/2011/06/24/det-grundlaggande-i-att-ligga-med-andra-manniskors-bilar/

https://saralovestam.se/2009/09/29/om-jag-hade-en-attackflata/

https://saralovestam.se/2013/04/13/livet-och-livet/

https://saralovestam.se/2013/02/03/heterovarlden-we-give-you-hanky-codes/

https://saralovestam.se/2013/01/22/vuxenlekar/

https://saralovestam.se/2011/05/08/vagen-till-snygga-sommarben/

https://saralovestam.se/2009/11/03/aktenskapets-fordelar-och-nackdelar/

Till mina ex: Det är inte ni, det är jag.

Tur man inte vunnit Augustpriset.

Jag har nämligen ganska många ex. Varje relation hade en särskild känsla, och när jag ser tillbaka på den har den en aura i en egen färg. Varje relation lärde mig något. Att man inte blir heterosexuell bara för att man blir ihop med någon av motsatt kön. Att man inte kan förändra någon genom att utplåna sig själv. Att man inte kan ”känna fel”. Att det inte räcker med att vilja hjälpa någon, för att bli ihop. Att ord kan göra riktigt ont. Att man kan vilja dö.

Att det finns en fin gräns mellan ärlighet och okänslighet. Att aggression är ett varningstecken. Att cool inte trumfar trygg. Att det inte ”bara är kärlek” om man själv inte gått med på polyamori. Att man kan vara fel person att älska. Att det man attraheras av bara finns i ens hjärna. Att ord kan byta budskap mellan mun och öra. Att jag inte är värd något. Att jag är värd något. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt feminint i mig. Att jag bara är värd något om jag förnekar allt maskulint i mig. Att jag är snygg men går för sällan på museum. Att det är sällsynt att bli älskad för allt man är.

Jag har känt mycket under de senaste femton-tjugo åren. Kastat mig in i relationer som jag ibland inte ens trott på själv, för att jag känt att jag ändå måste, för det fanns något i dem som jag behövde. Det känns som om jag kan allt om otrohet, tvehågsenhet, halvhjärtad kärlek, helhjärtad kärlek, kärlek som förgör en, svek, förhoppningar, trasighet, svartsjuka och uppbrott, uppbrott, uppbrott. Allt använder jag i mina romaner. Det är min bank av känslor och mekanismer som jag känner till för att jag har levt dem.

En gång använde jag till och med en specifik erfarenhet. Den har fått okända människor att mejla mig och fråga: Du har varit med om det här själv va? Den har fått besökare på bokmässan att ställa sig i min signeringskö bara för att få skälla ut mig: Hur kunde hon göra så? Du är författaren, du hade makten att hindra henne! Det var en verklig känsla baserad på en verklig relation.

Men det var inte om henne jag skrev. Jag plockar från allt jag ser, upplever och hör, och så gör de flesta författare. En stark känsla från ett förhållande, en samhörighet från ett annat förhållande och en kappa från ett tredje. En frisyr från tjejen i t-banespärren, ett skratt från en kollega, en omständighet från min barndom, en förälder från min sambos barndom och ett möte som jag hörde om när ett telefonsamtal läckte på bussen. Tillsammans blir det en ny känsla, precis som mina relationer har alla mina böcker en aura. Den hade varit blekare om jag inte hade levt.

Tur man inte vunnit Augustpriset, skrev jag först men det är nog en förenkling. Tur man inte vunnit Augustpriset och har ex som blir intervjuade i kulturtidskrifter. Har en känsla av att samtliga skulle kunna hitta personer i mina romaner som de kunde ”komma ut” som.

Och ha gruvligt fel.

Inlägget publicerades först i min blogg på Litteraturmagazinet. Det är en kommentar på den nyväckta frågan om vem som egentligen är Hugo Rask.

det finns ju rättvisa

Det finns en mekanism som går igen i allt jag läser idag. Den handlar om något vi lär oss för att vi är människor och lever i ett samhälle. (Jag tror i alla fall att det är därför. Man ska dock vara försiktig med att tro att ens eget samhälle är universellt.) Det handlar om vad nästan alla lär sig när vi växer upp: Det finns rättvisa.

I mitt fall såg rättvisan ut så här:

– Jag och mina syskon fick lika mycket, när mamma skar upp ett paket Blåvitt vaniljglass i tre lika delar.
– Jag fick höjd månadspeng för att jag kunde visa upp en budget där det framgick vad jag behövde.
– Om man inte åt upp maten, fick man ingen efterrätt.
– När jag började dela ut lokaltidningen, fick jag mer pengar att röra mig med.
– Om vi följde med pappa ut och plockade bär, kunde vi sälja dem och få pengar.
Och kanske framför allt:
– När man gjorde något bra, hände något bra.
– När man var lat och egoistisk, blev det jobbigt.

Det här satte sig som en känsla. Jag tror att det gjorde det hos de flesta. Det är därför det är så svårt att begripa att det bara är en konstruktion.

Inte bara en konstruktion då. Om man till exempel hamnade på en öde ö, skulle man ha större chans att klara sig om man byggde ett vindskydd och harpunerade en krabba, än om man lade sig bekvämt i en lagun och flöt.

Men i stort, en konstruktion. En fråga om chanser, snarare än naturlagar. Världen är en så orättvis plats, att om det verkligen fanns rättvisa skulle den inte finnas. Jag tänker på det ibland när jag råkar trampa på en skalbagge, som inte gjort något annat än att tulta runt i gräset. Man kan bli sjuk, man kan bli påkörd, blixten kan slå ned, och orättvisan är ibland större än den sortens slump. Vi har tv och internet, vi har sett att folk dör i ebola (men inte hjälparbetarna från Europa och USA, som får specialvård) och vet kanske rentav att kriget i Kongo beror på att vi vill köpa nya mobiltelefoner. Vi vet att världen är orättvis, och det faktum att den är orättvis är ändå så i grunden konstigt att vi inte klarar av det.

Vi vet ju att man lyckas om man bara kämpar lite. Man får vad man förtjänar. Som man bäddar får man ligga. Det sitter i vår ryggmärg.

Så när man ser en tiggare, är det inte bara skönare att tänka att det nog är något fuffens. Det är inte bara tilltalande för självbilden att man säkert skulle sponsra organiserad brottslighet / missbruk om man gav. Det är inte bara ”osannolikt” att hon kan ha en mobiltelefon och samtidigt vara så fattig som hon säger. Nej, det går dessutom emot hela mönstret.

För om hon hade jobbat hårt, hade hon inte hamnat där. Vi vet det, för vi har lärt oss det, för vi lärde oss redan som treåringar att den som inte äter broccolin inte heller får någon marängswiss.

I vissa länder är tanken inbyggd i systemet och kallas karma. De har löst tankenöten ”världens orättvisa” med teorin att den som föds till olycka gjorde något dåligt i sitt förra liv. Jag förstår dem, för det är en oemotståndlig tanke.

Det är en fullkomlig och logisk tanke. Den funkar på andra (om han inte hade skolkat i nian hade han också kunnat göra karriär), på oss själva (jag förtjänar det här skatteavdraget för jag har jobbat så hårt) och det funkar väldigt bra som besvärjelse för att slippa vara rädd (hon fick cancer, men hon tränade ju aldrig och jag tränar ju flera gånger i veckan, så jag behöver inte vara orolig).

Den funkar utmärkt på hela folkmängder: Om de inte hade krigat med varann där borta så hade de inte behövt fly. Skyll er själva, om ni är så bråkiga.

Och den funkar när man vill trycka ner sin partner. En hashtag som trendar just nu på Twitter är #whyistayed, där personer som varit offer i förhållanden med fysisk och/eller psykisk misshandel berättar varför de stannade i relationen. En återkommande förklaring är: Jag trodde att jag förtjänade det.

Jag har själv varit i ett förhållande som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag minns argumentet: ”Om du inte hade varit så svag/manipulativ/dålig på att skära tomater på rätt sätt/idiotisk/dålig på att hänga tvätt så hade jag inte behövt göra så här mot dig.” Och förklaringsmodellen, hur skev den än är när man tänker på saken efteråt, landar på ett väldigt bekant ställe. Det är klart, att om jag inte hade förtjänat det här så hade det inte hänt. Det finns ju rättvisa.

Och så finns det inte rättvisa.

Den finns bara så länge samtliga inblandade anstränger sig för att skapa den. Om ens då.

Världen är så orättvis, att om vi gjorde en graf över hur orättvis den var, skulle den vara ett lodrätt streck.

Jag förstår, så här i valtider, att jag borde avsluta en så här pass lång text med att uppmana folk till att rösta på något parti. (Och jo, det finns ju partier som är mer inne på tanken att rätta till orättvisor, rösta gärna på sådana om du tycker att det är poängen med att ha ett samhälle.) Men egentligen ville jag bara säga att världen är orättvis, för jag behöver höra det igen och igen.

Världen är orättvis.

Jag har haft tur.

Där är min utgångspunkt.