Angående e-fakturahelvetet

Det finns en ny lag i Sverige, som gäller sedan april 2019 och som man inte känner till såvida man inte är ekonomiansvarig i offentlig verksamhet, eller har ett företag som skickar faktura till någon aktör i offentlig verksamhet. Det är en lag som fått småföretagare att gråta, skrika och baka bullar i ren frustration.

Lagen heter Lag (2018:1277) om elektroniska fakturor till följd av offentlig upphandling och den går ut på att alla leverantörer till offentlig verksamhet måste fakturera med e-faktura.

En ”leverantör” är till exempel en stackars författare som har föreläst för en föräldragrupp i en skola om läsningens fördelar eller hållit en skrivarworkshop med mellanstadiebarn i Örebro.

E-faktura är inte samma sak som att skicka t.ex. en pdf-faktura med mejl.

Hur skickar man då en e-faktura? Jo, för den som redan har ett elektroniskt ekonomisystem med en fakturaväxel är det jättelätt. Man väljer ”e-faktura” i sitt befintliga system och skriver in några koder. Men så finns det ett helt gäng småföretagare, inte sällan författare, som kanske skickar 10-100 fakturor på ett år, och som därför inte har något sådant system. För dessa småföretagare erbjuder myndigheten eller kommunen ofta ett gratisalternativ; myndigheterna för att de måste, kommunerna kanske för att de inser behovet. (Inte alla kommuner.)

Vilket detta gratisalternativ är, varierar storligen. Många använder InExchange, som blir gratis för leverantören (t.ex. den stackars författaren) när kunden (t.ex. kommunen) är registrerad som mottagare där. Om kunden inte är det, behöver leverantören i stället betala för en registrering för att skicka sin faktura med InExchange. Andra  gratisalternativ, med liknande upplägg, som kan erbjudas är till exempel Pagero, Proceedo, Fakturaportalen och en uppsjö andra portaler. Oftast behöver man ansöka om att bli godkänd leverantör till berörd kund, och vänta på bekräftelse innan man kan skicka sin faktura. På alla portalerna behöver man skaffa inloggning. Vissa portaler har en kundtjänst till vilken man måste skaffa en separat inloggning (för man kommer troligen att behöva kundtjänsten). Alla portalerna fungerar olika, ser olika ut och navigeras olika.

Jag har blivit van vid att varje faktura till kommun eller myndighet kräver timmar av väntan, registrering, felsökning och mejlväxling. Här nedan ett utdrag:

Hej igen! Jag hittade en gammal registrering i Proceedo från i våras från när jag skulle skicka e-faktura till Umeå kommun, men de inloggningsuppgifter jag registrerade då fungerade inte, och när jag nu bad om nytt lösenord skickades det inte till min mejl som det stod. Har du någon aning om vad jag ska göra nu? Registrera en ny användare på nytt? Jag börjar få ryckningar i ögat. Idag har jag försökt fakturera Stockholms kommun, SPV och Örebro kommun. Alla använder olika portaler, Stockholms kommun berättar inte ens vilken portal man ska använda utan hänvisar till ens "systemleverantör", som om man hade någon. Tid lagd på detta idag: 4 timmar. Jag väljer nu mellan att gråta eller baka bullar.

 

(Att jag skrev ”väljer mellan … eller” är om något ett belägg för mitt sinnestillstånd vid tillfället.)

Men vet du vad Sara! Jag tycker du ska gå och baka bullar nu. Skriv ut fakturorna och skicka dom per post denna gång så kan vi kika på portalen nästa vecka istället. Jag kan kontakta vår support för fakturaportalen för att be dem ändra så ditt nya lösenord skickas till din mejl. Så tar vi portalen nästa gång. Det är absolut inte meningen att du ska sitta 4 h med att försöka få iväg dina fakturor. Vår fakturaadress är: [suddat] Kom ihåg att märka fakturan med referens så hanteras den snabbare. Ps: Tycker du ska skicka pappersfakturor till dom andra med. ;) Så ditt uppdrag blir nu att skriva ut fakturorna, lägg dom på posten… baka bullar och sen slappa resten av dagen. Ha en fin helg så hörs vi av när jag fått kontakt med vår support!

Det finns änglar där ute på ekonomikontoren!

Men det blir värre. För mig hände det när jag skulle fakturera Stockholms stad. Jag fick en länk till informationen om deras e-fakturahantering, och jag delar den gärna med er som söndagsläsning: https://foretag.stockholm.se/Upphandling–Entreprenad/Fakturor-till-Stockholms-stad-och-stadens-bolag/

Här stod det ingenting om vilken portal de erbjöd, så jag kastade mig in i ännu en mejlväxling med en ekonomiavdelning. Betänk, när ni läser detta att jag 1) skrivit i mitt mejl att jag kontaktar dem apropå den nya lagen och informationen att de tar emot SveFaktura och 2) att jag inte är någon ekonom. Jag avslutar mitt mejl med: ”Jag har ingen ekonomiavdelning. Jag har en redovisningsfirma som sköter min bokföring, men de sköter inte min fakturering. Jag har ingen ‘systemleverantör’. Allt jag vill är att skicka en faktura. Vad ska jag göra?”

Hej! Det är lag på e-faktura till offentlig sektor sedan 1 april i år. Det finns många aktörer på marknaden som hjälper till att skicka e-faktura i det format mottagaren önskar. Till Stockholms stad kan ni skicka e-faktura i format Svefaktura 1.0 eller Peppol Bis Billing 3.0. Statliga myndigheter erbjuder kostnadsfri portal för registrering av e-faktura. Även vissa kommuner och landsting gör så. Stockholms stad har ännu inte beslutat om eventuell fakturaportal just av den anledning du skriver att leverantörerna tror att man måste gå in i den fakturaportal kunden har valt. Oftast är det bättre att leverantören väljer en fakturaväxel/fakturaportal som passar den egna verksamheten, det kan både vara fakturaportal för registrering och med tjänster när man ”skriver ut” sin faktura via virtuell skrivare så att den blir elektronisk utan registrering. Ett sätt att välja fakturaväxel är att du pratar med din redovisningsbyrå eller din bank, de har ofta etablerade samarbeten med någon växel. Återkom gärna om du har fler frågor, Med vänlig hälsning,

Jag pratade med min redovisningsbyrå (alla författare är inte så lyckligt lottade att de ens har en sådan) – de föreslog att jag skulle köpa in mig på deras faktureringssystem för en årsavgift på 1 500 kronor plus en avgift per skickad faktura. Jag kollade med min bank – de har möjlighet till e-fakturering för en anslutningsavgift på 250 kronor och sedan en månatlig avgift plus en avgift per skickad faktura. Det är säkert jättebra, om man skickar betydligt fler än 10 e-fakturor på ett år. För mig skulle det bli en kostnad på 50-70 kronor per e-faktura, eller 493,50 för denna enda faktura eftersom övriga e-fakturamottagare har erbjudit kostnadsfria alternativ.

I det här fallet slutade det med att jag betalade min redovisningsfirma för att skicka e-fakturan åt mig.

Jag är inte ensam. När jag lade ut min frustration på Facebook, fick jag bland annat dessa kommentarer av andra författare som jag känner:

Jag fick totalt utbrott av exakt samma anledning för några veckor sen. Skulle fakturera en skruttsumma, men fick lägga fler timmar på att få fakturan att fungera, än de timmar jag fakturerade (kan tillägga att jag inte heller lyckades, nån snäll människa på kundtjänst förbarmade sig till slut och gjorde ”undantag” för mig)

Förr i tiden researchade författare och skrev böcker, kommer folk snart säga… Nuförtiden hinner de bara skriva mejl när de försöker fakturera.

Helt koko med e-faktura och att det är olika system. Jag gav idag upp efter en chatt med någon som troligen var en dator. Skickade vanlig faktura. Känner mig som en gangster. Kanske får jag inget betalt. Spänningen är oliiiiidlig.

Åh gud jag hatar det där så intensivt. Har också just kämpat mig igenom en sån där djungel. Så sjukt. Jag valde inte att lajva ekonomassistent på ett kommunalt kontor.

Var nyligen rätt frestad att lägga på en timmes administration på en faktura pga den tid det tog att fakturera. Då har jag inte räknat med de tre veckor jag fått vänta för att få info om vilket system de använder, registrera mig, bli godkänd och till sist äntligen få skicka fakturan… (Väntar nu på betalning, olidligt spännande!)

Jag övervägde på allvar att inte fakturera 15 000 för att e-fakturan höll på att ta kål på mig.

Det är därför jag skriver det här blogginlägget. Någon kommer att googla sig hit i förvirring, när hen möts av sitt livs första krav på e-faktura. Någon annan kommer kanske att hänvisa till det här inlägget för att förklara för sin partner varför hen skriker och slår på väggarna i frustration. Förhoppningsvis kommer också någon på andra sidan (lagstiftare, ekonomichefer i offentlig verksamhet) att läsa det, och kanske fundera över hur man kan hjälpa sällanfakturerare att behålla sin mentala hälsa.

Någon i mina facebooktrådar (jag har ett återkommande inslag som jag kallar ”kära e-fakturadagbok”) föreslog att jag ska lägga på en administrationsavgift för alla kunder som kräver e-faktura. Jag har också fått tips om några olika onlinetjänster, som jag ska beta mig igenom. Bland annat har jag hört gott om Bokio. Om du som läser detta är en fixare och känner ett behov av att tipsa mig och andra i min situation om en lösning, betänk att vissa av oss kanske bara skickar en eller två e-fakturor någonsin, och att lösningen alltså inte får innehålla anslutningsavgift eller månadsavgift – däremot skulle jag gärna betala motsvarande portokostnaden för att enkelt kunna skicka alla mina e-fakturor från ett och samma ställe.

Jag önskar att jag kunde fakturera någon för all extratid det tar att bli medlem i nya e-fakturaportaler och fylla i dem på ett alldeles unikt vis, ladda hem olika mallar för olika kommuner, spara ner fakturor i olika format till min egen redovisning. Men även om det funnes någon att fakturera skulle jag inte orka. Förslag till den som stiftar såna här lagar: Utse en (1) gratis portal som alla kan använda.

Nedan bild på bullarna.

2019-10-04 14.33.31

Uppdatering: En dag efter att detta blogginlägg publicerades, har webbsidan om fakturering till Stockholms stad uppdaterats, och nu finns där en möjlighet till att ”i undantagsfall” skicka mejl med pdf-faktura. Vilken lättnad för dem som kommer efter mig, stort tack för det och jag hoppas att det sätter en trend!

Att skriva helhjärtat

Jag tänkte formulera något om att skriva helhjärtat. Egentligen finns det inget annat sätt att göra litteratur, så man kan säga att jag tänkte formulera något om att skriva.

Det helhjärtade med skrivandet är både ett problem och en lisa.

Problemet består i att det inte går att fejka engagemang.

Det händer att förlag eller andra aktörer hör av sig och vill att jag ska skriva för dem. En lättläst bok för en viss målgrupp. En text för ljudbok på så och så många tecken. En novell till en antologi. Ibland tackar jag ja, men när jag skriver mitt eget skjuter det ur mig som ett ljus, och när jag skriver på beställning får jag tända konstgjorda eldar för att hålla det igång. Jag är säker på att det märks.

En gång fick jag en beställning av ett förlag som tjatade ganska mycket för att få mig att säga ja, och när jag lämnade in det jag hade skrivit ändrade de sig och tackade nej. Jag tror att förläggarens ordagranna svar var ”det vore tjänstefel att ge ut detta”.

Andra gånger är det jag som lurar mig själv att jag är engagerad. Jag hittar ett ämne som fascinerar mig, tror att det är tillräckligt, och tänker att ”skriva böcker kan jag ju”. Jag mejslar fram några karaktärer, jag gör ett synopsis, jag har gett ut 22 böcker och tänker att hantverket ju sitter. En vändning här. Ett hinder där. Starka och svaga sidor hos varje karaktär, något som sticker ut. Men det räcker inte. Jag har skrivit hela böcker (fast inte många) som aldrig har kommit ut, för att jag själv inte kan stå för dem, för att jag glömde lägga ner min själ.

Ibland är det en kortare passage i någon roman, som jag skrivit på hantverk men inte grundat i känsla. Man kommer ganska långt på det, men aldrig hela vägen. För den känsligt läsande går det alltid att upptäcka, precis som man märker när musik inte svänger. Jag tar åt mig när recensenter sätter fingret på något där jag inte lyckades investera allt, för de har rätt (i det fallet. I andra fall kan recensenter ha mycket fel. Som till exempel när de tror att jag skrivit spänningsromaner och grammatikböcker för att mitt förlag räknat med att tjäna mer pengar på det än på mina romaner. I själva verket mejlar mitt förlag regelbundet för att fråga hur det går med romanen jag skrivit på de senaste fyra-fem åren).

Det är svårt att vara helhjärtad. Det räcker inte med att tänka ”nu ska jag verkligen koncentrera mig på det här”. Nej. En bit av själen måste investeras.

Lisan består i att det inte går att tänka på något annat medan man skriver.

Som många av er andra tänker jag ofta på vitt skilda saker samtidigt, och det gör det stökigt i huvudet. När min sambo frågar mig vad jag tänker på, blir ofta svaret ungefär: ”min föreläsning på måndag och den ökade rasismen i samhället och vilken tårta jag ska baka till Isabelles födelsedag och världsläget och de där omöjliga e-fakturorna till Stockholms kommun” (detta med e-fakturehelvetet förtjänar ett eget blogginlägg). Jag fick full pott på simultantestet i dokumentärserien Din hjärna.

När jag frågar min sambo vad hon tänker på, kan hon svara ”den här låten som vi lyssnar på”. Hon tänker inte ens på vem som har skrivit den, eller hur texten går, eller när hon hörde den senast. Hon låter bara låten uppfylla hennes tankar. Hon gör det för att hon har MS och bokstavligen har behövt träna sig till denna mindfulness för att må bra, men det gör det inte mindre beundransvärt. Hennes tankar är en landsväg. Mina tankar är fem landsvägar, i olika ändar av landet. Men när jag skriver går de ihop.

Det kräver alla fokus jag har, att skriva en roman.

Den första landsvägen handlar om att se scenen jag skriver från ett makroperspektiv och bedöma hur den passar in i den stora berättelsen. Vilka trådar från tidigare scener kan plockas upp i den här, vilka trådar kan läggas ut i den här för att plockas upp i en annan? Vad i den stora berättelsen gör den här scenen nödvändig?

Den andra vägen viker in bredvid, den är kollen på personerna som ingår i scenen. Vad vet läsaren redan om dem, vad vet jag som läsaren inte vet, vad hos dem ska synas i den här scenen, hur ska deras relationer utvecklas och deras personligheter utmanas?

Den tredje vägen som ansluter är själva innehållet i den scen jag skriver. Vad händer, vad säger folk, vad är det som beskrivs? Här kan jag få infall, saker som jag sett eller hört eller filosofiska resonemang jag tänkt på kan få en plats i berättelsen. Jag jämkar dem mot de andra vägarna – funkar det att skriva det här, här?

Den fjärde vägen är balansen, som vi också kan kalla känslan. Vad behöver ta stor plats i den här scenen, och vad är mindre viktigt? Hur mycket ska vara dialog respektive brödtext? Hur rakt ska jag skriva, och hur poetiskt? En dialog får en annan känsla om den berättas indirekt, ett kapitel får en annan känsla om det är mycket kortare än de övriga.

Och den femte vägen är språket. Jag grubblar över ordval, grammatik och meningslängd redan i mitt första utkast – olika författare gör olika, men jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag formar orden i munnen och skriver om en mening tjugo gånger för att uppnå den rytm jag vill åt. Det tar mig evigheter att skriva ett stycke, men när det är färdigt har redaktören sällan förslag på ändringar.

(Man kan argumentera för att själen ska vara med där som en väg också, om det nu ska vara helhjärtat, men själen är som bekant inte ett tankespår. Den bara finns där, eller inte. Finns den där så faller tankespåren inte nödvändigtvis lättare på plats, men alltid på bättre plats.)

Jag försökte förklara det här, när jag föreläste på ett gymnasium för några veckor sedan, hur mina fem irrande vägar i huvudet går ihop till en femfilig motorväg när jag skriver roman. Jag berättade hur jag kan bli stirrig och orolig när jag inte skriver, och hur jag blir lugn efter en dags romanskrivande. Efteråt kom skolbibliotekarien fram till mig och sa att hon har gått en stresshanteringskurs. Där pratade de om den splittrade hjärnan, och de fick prova tekniker för att samla sina tankespår. ”Det lät precis som hur du förklarar att dina olika vägar går ihop i en enda riktning när du skriver”, sa hon. ”Du har hittat din meditation.”

Ps. Jag och Mian Lodalen har precis gått ut med våra nya skrivläger, på vår lika nya hemsida, www.skrivmedmianochsara.se. Kursen i maj blev preliminärt fullbokad på 48 timmar, men det går fortfarande att ställa sig på väntelistan, i händelse av att någon blir tvungen att avboka. Man kan också skriva upp sig på en intresselista, vilket innebär att man bland annat kommer att få förhandsinformation när kommande kurser släpps!

Skalan över kokta ägg och hur den kommer att förenkla ditt liv

Det är oerhört sällan jag bloggar om ägg, men här kommer det.

1. Hönor är intelligenta, sociala och coola djur som inte ska vara i trånga burar, äckliga miljöer eller för stora grupper. Det finns massor av andra argument för att inte äta ägg (framför allt industriellt producerade), så om du inte gör det, börja inte! Och om du gör det, skänk gärna hönorna en tanke när du väljer ägg. Detta inlägg ska inte ses som uppmuntran till äggätning! Här är en video med en höna som spelar piano, men jag vill understryka att även icke pianospelande hönor förtjänar värdiga liv.

2. Jag var en gång nära att köpa hus bara för att kunna ha höns.

3. Det behövs en internationell skala för att beskriva graden av hårdkokthet hos ett ägg. Det funkar inte att vi alla ska ange våra preferenser vad gäller kokta ägg i minuttal, då ett antal andra faktorer spelar in (spistyp, vattnets temperatur vid start, äggens färskhet, mängd och storlek etc). På min förra spis lade jag ägget i kallt vatten, och när det kokat upp kokade det i fem minuter för perfekt resultat. På min nya induktionshäll behövs det åtta minuter, då vattnet kokar upp snabbare, men bara sju om det är fler än två ägg i kastrullen. Vad är då ”perfekt resultat” enligt mig? Det skulle jag kunna förklara enkelt, om det bara funnes en etablerad skala! Så i juli gjorde jag ett utkast.

0 = okokt
1 = koagulerad vita i kanterna, ännu slemmig vita mot gulan, lös gula
2 = koagulerad men inte fast vita, lös gula
3 = fast till koagulerad vita, krämig kant på gulan men lös i mitten
4 = fast vita, krämig till fast kant på gulan, krämig gula i mitten
5 = fast vita, mestadels fast gula, krämig inre kärna av gulan
6 = fast vita, fast och smulig gula
7 = mycket fast vita, gummiaktig gula med blåaktig anstrykning

En livlig diskussion på min facebooksida följde.

 Angelika Sjöstedt Landén Fast ägg som kokar 7 minuter blir väl inte så hårdkokta Sara Lövestam? Men håller med i princip!!! Sara Lövestam Det är ju därför vi INTE ska ange våra preferenser i minuttal. Utan i denna nya skala, som är helt frikopplad från minuter. Angelika Sjöstedt Landén Ja jag håller med om det i princip 😁 men menar att en 7a kan lätt tolkas som 7 min.... 🤔 ev en större skala? Angelika Sjöstedt Landén Angelika Sjöstedt Landén Sara Lövestam eller kanske mindre så att det inte ligger för nära att förväxlas med minuter. Å detta är ett engagerande ämne!!! Angelika Sjöstedt Landén Argument 1: För många steg på skalan kan göra det svårare med definitionerna av varje skalsteg. Argument 2: Eftersom alla ska känna till definitionerna av varje steg på skalan kommer de inte att förväxlas med minuttal. Argument 3: Om skalstegen liknar minuttalen ännu mer, blir det ännu större risk att man förväxlar skalsteg med minuter. Argument 4: Det är min födelsedag, så jag bestämmer. Sara Lövestam Tack för ditt engagemang! Sara Lövestam Argument mot mindre skala: En mindre skala gör det svårt att definiera sin preferens i tillräcklig detalj. Om 0 är helt okokt och maxvärdet motsvarar gummigula med blå anstrykning, så blir det en väldigt grov indelning där emellan om man inte har åtminstone 7 steg.

Vi diskuterade också namnet på skalan. Lövestam-skalan föreslogs, men det jag fastnade för var förslaget LISOBE: Lövestam’s International Scale Of Boiled Eggs. Namnet har fördelen att det i framtiden kan användas i frågesporter och att nördar kan glänsa med kunskapen vad LISOBE egentligen är en förkortning för. En annan fördel är att man, när man säger ”lisobeskalan”, följer en lång tradition av att dubblera innebörden i ord (dvs åstadkomma en tautologisk sammansättning), som vi gör när vi till exempel säger cd-skiva eller mbl-lagen.

Jag har nu i ungefär fem månader testat skalan jag utformade i juli, med mycket gott resultat. Mina nära och kära använder nu lisobeskalan för att definiera sina ägg. Det kan låta så här:

”Hotellfrukosten var bra, men äggen var sjuor på lisobeskalan.”

”Hur vill du ha ditt ägg?”
”Runt en fyra om jag får välja.”

”Jag kokade det i åtta minuter men det blev ändå bara en trea på lisobe!”

Jag hoppas att även ni, mina fina läsare, kommer att upptäcka nyttan av lisobeskalan och sprida den i världen.* Om jag vore hemma och hade ett gäng ägg från min fasters hönsgård att koka, skulle jag göra en spridbar infobild med fotoillustration av varje steg på skalan, men jag sitter på tåget på väg hem från Hässleholm. Här är i alla fall en bild av ett frukostägg på Hotell City Hässleholm.

En stark trea på lisobeskalan.

*Jag har tidigare försökt sprida uttrycket kex-kex som svensk motsvarighet till potato-potato, och ett skämt om tre lesbiska kikärter, med varierande framgång.

Det kom en kommentar…

Ibland får man kritik som är så smickrande att man behöver belysa den lite extra. En sådan kom nyligen i en kommentar på denna blogg:

Det finns en väldigt bra författare som skriver böcker som man knappt kan lägga ifrån sig, när man väl får tag i dem. Hon heter Sara Lövestam och 2018 kom hennes bok ”Gruvan” ut på Lilla Piratförlaget. Detta fick jag reda på genom att gå till mitt lokala bibliotek och söka efter en annan bok av samma författare. ”Grejen med ordföljd” som (faktiskt) har nämnts här på bloggen, var självklart utlånad men jag fick med mig ”Gruvan” hem. En farligt bra bok. (Varning för sträckläsning.)
Ingen av dessa böcker finns med på boksidorna på författarens hemsida (www.saralovestam.se) men i verkligheten finns de så sök i ditt närmsta bibliotek eller bokhandel så hittar du dem (förhoppningsvis, annars kan personalen köpa in böckerna).

Jag vet att det är svårt att hålla hemsidor uppdaterade. När ska man hitta tiden? Och jag vet att du Sara har Instagram där du lägger ut information. Men se, det har inte jag! Felet är inte som du antydde i ett tidigare inlägg att du skriver om dina böcker och gör folk förväntansfulla två år innan de ges ut, utan att du INTE skriver om dem NÄR de har givits ut. Förlåt mig om jag låter kritisk. Jag vill ju bara läsa dina böcker och det är mycket enklare när jag vet att de finns!

Jag vill härmed offentligt be om ursäkt för att jag inte hunnit uppdatera hemsidan, och vill som en bonus/kompensation meddela att det i höst kommer en bok som heter Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik! Jag skulle egentligen sätta mig och redigera den nu, men i stället tar jag nog och uppdaterar min boksida.

Ps. Den där instagramsidan som det dillas om och där jag uppdaterar mycket snabbare för att det är enklare, var hittar man den, undrar kanske någon. Jo, här! https://www.instagram.com/saralovestam/

Fortbildning/utvecklingsdag för sfi-lärare (reklam!)

Det är sällan jag gör reklam för mina föreläsningar eller annat jag pysslar med vid sidan av skrivandet. Men igår var jag i Helsingborg och höll en heldag för sfi-lärare, och då slog det mig hur trevligt jag tycker det är att göra just det.

När jag själv jobbade på sfi fick vi då och då fortbildning av olika slag. Ofta handlade det om att gå på en konferens och lyssna på en rad olika forskare som forskat i ämnen som ibland låg nära sfi-ämnet (andraspråksinlärning, bedömning) och ibland hade en något vagare koppling (barns utveckling, förstaspråkselever). Föreläsningen avslutades ibland, särskilt när temat låg långt ifrån sfi-lärares verklighet, med att vi lärare i publiken fick vända oss mot varandra och i tio minuter diskutera ”hur detta kan kopplas till vår verksamhet”.

Jag hade under mina elva år på sfi ofta anledning att fundera över hur jag själv hade velat utforma en dag för sfi-lärare. Vi pratade en del om det i arbetsrummet, vad vi önskade att vi hade tid till. Vi önskade att vi skulle få mer konkreta tips på saker man kan göra i klassrummet, ha tid att testa metoder, dra nytta av våra egna och varandras erfarenheter och omvandla forskning och kunskap till lektionsmoment.

När mina språkföreläsningar blev alltmer omtalade, min bok Grammatikundervisning för sfi och sva alltmer använd och lektionsserien Tio lektioner i språkdidaktik alltmer spridd, började det komma förfrågningar från sfi-skolor. Jag fick äntligen utforma den där dagen! Nu gör jag ett par fortbildningar för sfi-lärare varje termin – men jag har inte talat om att jag gör det, så man har bara fått reda på det om man mejlar mig och frågar eller om man känner någon annan som anlitat mig. Härmed låter jag världen veta!

Om man bokar en heldag med mig till en sfi-lärargrupp (upp till 30 lärare) innehåller den:

  • två föreläsningar (förmiddag och eftermiddag) där kunskap och forskning kopplas till sfi-klassrummets förutsättningar.
  • diskussioner där de deltagande lärarnas egna erfarenheter är en viktig del
  • flera kreativa och beprövade metoder med tydliga instruktioner
  • workshops där de deltagande lärarna själva får testa nya lektionsmoment och/eller producera material

Enligt rapport brukar deltagarna även få med sig:

  • glädje och inspiration

Lärargruppen eller skolledningen kan välja teman för dagen, eller låta mig lägga upp den som jag själv tycker passar. En heldag kan täcka 2-6 teman, beroende på vilka de är och hur mycket vi väljer att fokusera på varje. Teman som jag ofta och gärna gör är:

  • kreativ och produktionsstimulerande grammatikundervisning
  • att använda inspelning för att träna tal och uttal
  • läsning, om hur man kan utnyttja en enda lästext till ett flertal olika övningar för att förbättra både läsförståelse, skrivande och ordförråd
  • lättläst litteratur, vad innebär det, hur är det att skriva lättläst och hur kan man använda lättläst litteratur i klassrummet?
  • att använda musik i undervisningen
  • att (våga) använda Smartboard och Notebook (fungerar bara om skolan har Smartboard)
  • nya perspektiv på sfi-grammatik – bland annat om bestämdhet hos adjektiv+substantiv och den svåra distinktionen tycka-tänka-tro
  • att få ut mer av hörövningar
  • fyra enkla regler för att få struktur på svårbegripliga elevtexter
  • att integrera grammatiken med resten av undervisningen
  • digitala verktyg som kan göra undervisningen enklare, modernare och roligare

Så här ser min prislista för sfi-lärarfortbildning ut för tillfället (gäller för grupper med upp till 30 deltagare). Alla priser är exkl moms, resa och ev övernattning.

Föreläsning + frågestund 60-90 min: 10 000 kr (ej under läsåret 19/20)
Halvdag: 16 000 kr
Heldag: 28 000 kr

Man kan också välja att t.ex. kombinera en halvdag för lärare med en författarföreläsning på lätt svenska för eleverna (populärt!), eller skräddarsy på andra sätt.

Så nu vet ni det. Om nu någon blir sugen på lite fortbildning, så kan jag rekommendera att boka den i god tid. Sfi-dagarna trängs med biblioteksbesök, konferensföreläsningar och inte minst min avsatta skrivtid några månader om året.

Slut på reklam!

Historien om min keps (eller: detta blogginlägg är en nominalfras)

Det började med att jag behövde en keps. Ni vet hur det har varit den här sommaren. Efter några skarpa soldagar i maj hade jag en tydlig solglasögonbränna – bleka ögonhålor och starkt röd näsa. En keps skulle vara lösningen.

Efter att ha tittat i några kepsaffärer gick jag ut på nätet. Man vill ju inte köpa vilken keps som helst, utan helst en som speglar ens själ eller åtminstone är lite rolig. Jag googlade ”keps för lesbiska”, ”keps för språknördar”, ”fyndig keps” och annat i liknande genrer. Snubblade ganska snart över sidor där man kan designa sin egen keps, och då var det kört. Jag gick i ett par veckor och funderade över vad jag skulle designa.

Glasögonbrännan blev alltmer påtaglig.

En dag kom jag på det. Det var faktiskt inspirerat av en av er bloggläsare, som för några år sedan skickade en mössa till mig med påskriften ”verbfras”. Jag vet inte till hundra procent varför, eftersom en mössa inte är en verbfras, men jag tror att det hade något att göra med min enda youtubehit: Vad är grejen med verbfras.

”En mössa” är inte en verbfras. Men ”en keps” är en nominalfras! (Även ”en mössa” är en nominalfras, men nu var det ju en keps jag var i behov av.) Jag gav mig genast på att beställa en keps med påskriften ”Denna keps är en nominalfras”.

En nominalfras, för den som har glömt det eller så, är en fras som består av ett huvudord som vanligen är ett substantiv (t.ex. ”keps”) eller ett pronomen, plus eventuella attribut såsom artiklar (t.ex. ”en” eller ”den”), adjektiv och annat. Om du känner att din nyfikenhet på nominalfrasen inte tillfredsställdes av denna korta beskrivning kan jag rekommendera kapitlet Nominalfrasen – den rimliga frasen i min bok Grejen med substantiv.

Jag tyckte själv att min kepsidé var så rolig (för att jag är en nörd) så att jag började leka med tanken på att beställa ett helt gäng nominalfraskepsar, varpå min sambo frågade om inte Piratförlaget (där lejonparten av mina böcker kommer ut) sysslar med merchandise. Eller ”merch” som man säger i branschen. Jag mejlade en öppen fråga om huruvida de tyckte att det var en bra idé, och fick tillbaka ett telefonsamtal: ”Jag håller på och ska beställa de här kepsarna nu, vad tycker du om blått på svart?”

Och idag kom den! Här sitter jag, framför mina för en gångs skull dignande tomatplantor, och har äntligen en keps! Jag har redan fått in tre beställningar, och en ska jag behålla själv pga behöver en keps, så det finns 196 stycken kvar att skickas ut i samband med release av Grejen med ordföljd, tas med på de nördigaste mässorna och skydda några av landets språkfantaster från solglasögonbränna. Inte hade jag anat detta, när solen började steka min huvudsvål i maj.

Öppet brev till alla som ber mig att föreläsa gratis

Jag förstår att din kulturförening, festival eller litteratursällskap har ont om pengar och inte vill lägga tusentals kronor på föreläsare, som ni dock ändå vill lyssna på. Det känns kanske (hoppas jag) svårt att be någon att komma och jobba gratis, men du tänker att den här författaren ändå får något ut av det i och med att en föreläsning ju samtidigt är en sorts marknadsföring. Kanske erbjuder du mig att gratis äta middag på er tillställning, och poängterar att det kommer att bli väldigt trevligt för alla inblandade. Vem säger nej till en middag med trevligt sällskap och tillfälle till marknadsföring?

Jo, förhoppningsvis de flesta författare. En av våra arbetsuppgifter, och också mångas viktigaste inkomstkälla, är att göra författarbesök och föreläsningar. En sådan föreläsning innebär mycket mer än att njuta av en trevlig kväll och prata lite om sig själv. Bland saker som ingår är:

  • Kommunikation kring bokning och föreläsningens innehåll. Mejlväxlingen som föregår en föreläsning är ofta lång, och en del av min arbetsdag går nästan alltid till att underhålla dessa mejlväxlingar. Ofta ber bokaren om en beskrivning av mig själv och mitt föredrag, som jag formulerar anpassat till sammanhanget.
  • Bokning av t.ex. tågbiljetter och annan logistik.
  • Planering av föreläsningen. Även om det är den enklaste sortens besök, såsom ”författarbesök på bibliotek för intresserad allmänhet”, behöver jag anpassa den efter sådant som exempelvis 1) huruvida biblioteket tror att det kommer nyanlända andraspråkstalare (då mina lättlästa böcker har en stor läsekrets och sfi-lärare ibland kommer på tanken att gå med hela klasser på mina biblioteksframträdanden – detta rekommenderas för övrigt inte!! Är du en sfi-lärare som vill gå med din klass på ett av mina framträdanden, se till att biblioteket i stället bokar en föreläsning med mig på lätt svenska!), 2) om biblioteket har haft t.ex. en läsecirkel som läst någon av mina tidigare böcker som jag därmed bör fokusera på, 3) om mina böcker har någon särskild koppling till orten eller till aktuella händelser eller 4) om jag har varit på denna ort flera gånger tidigare och besökarna därmed kan antas ha hört vissa saker förut. Med mera. Gäller det en mer specificerad föreläsning, t.ex. ”en motiverande språkföreläsning för yrkeslärare på gymnasiet som träffar många nyanlända och behöver verktyg för att möta dem språkligt” behöver jag förstås förbereda mig mycket mer.
  • Att välja kläder som passar för sammanhanget, sminka mig, fixa håret – och göra motsvarande på det mentala planet. Att klä på mig föreläsarrollen, helt enkelt.
  • Att förbereda tekniken, antingen det innebär att trä på mig ett headset eller sätta ihop en powerpointpresentation, koppla in min dator, få med mig rätt kablar och presentationspekare, samt få ljud och ljus att fungera.
  • Fokus. Även om föreläsningen bara tar en timme, och även om jag har resten av dagen för mig själv, kan det vara svårt att växla om och försjunka i romanskrivande eller något annat. Om föreläsningen ska bli bra måste ibland hela dagen handla om den.
  • Resa och övernattning. Att bara resa till Norrköping och tillbaka (vilket jag ser som en lätt och kort resa) kräver fem timmar av min dag. Andra föreläsningar kräver att jag byter tåg och buss flera gånger, eller sover över på orten. (Att bo på hotell låter lyxigt, tills man har gjort det tillräckligt många gånger.)
  • Allmän väntan. Att vara i god tid till en föreläsning innebär en bra stunds väntan, där man inte kan arbeta med något annat. Tågbyten och bussbyten är väntan. Efter föreläsningen väntar jag i upp till två timmar på tåget tillbaka – mycket längre om det krävs övernattning förstås. Jag brukar åka hemifrån en timme innan tåget går från Stockholm Central – då brukar jag klara även förseningar i tunnelbanan och inte missa tåget, men oftast innebär det en rejäl stunds väntan bland myllret på Stockholms centralstation. Det är kul att sitta och fika med bibliotekarier i väntan på att klockan ska bli 18. Det är också tid som inte går att använda till annat, alltså är det arbetstid.
  • Själva föreläsningen.

Detta är något jag gör 50-70 gånger om året. Jag föreläser på kulturfestivaler, bibliotek, skolor, bokmässor, konferenser, föreningsdagar, lärarmöten, jubileumsfiranden, prisutdelningar, myndigheter och företag. Det är ett jobb jag verkligen tycker är roligt, men det tar samtidigt mycket tid, kräver mycket energi och utgör en tredjedel av min inkomst. Ska man dessutom räkna in all obetald tid jag har lagt ned på att få den expertis som gör att du vill anlita just mig (de refuserade romanmanusen jag skrev för att lära mig, extratimmarna jag lagt ner på att utveckla min sfi-undervisning, tiden jag lagt på att läsa språkartiklar och avhandlingar, all läsning som förbättrat mitt skrivande) är det kanske inte förvånande att min entusiasm inför erbjudandet att komma och föreläsa gratis är måttlig.

Men som sagt, jag förstår dig. Ni har inte budget för det här, och ni vill ändå att jag kommer och föreläser. Du vill göra en bra grej. Därför har jag ett förslag. (Observera att detta förslag är seriöst! Gäller dock bara för bokning till behjärtansvärt evenemang inom 2 timmars resa från Stockholm.)

Jag och min sambo har en mycket liten sommarstuga mitt på en ö i Stockholms skärgård. Hösten 2016 lät vi hugga ned tio stora aspar och ett par andra träd, som sedan låg över tomten i form av grenar och uppsågade stammar. Vi har tagit hand om en del, men det är mycket kvar. Målet är att dra grenarna till ett stort bål på ängen intill, mala sönder kvistarna i vår kompostkvarn, klyva ”stubbarna” med en vedklyv samt stapla veden. Vi behöver även måla snickarboden, klippa hundratals aspskott samt riva ett litet skjul.

Mitt förslag är att jag kommer till er och föreläser, och ett par av er kommer ut och jobbar hos oss en dag i sommar. Vi kan tyvärr inte erbjuda någon reseersättning (båtresan kostar cirka 200 kr tur och retur från Stockholm) men bjuder på god grillad mat och trevligt sällskap.

Fem hundra renar och en eld

Jag skriver detta från en soffa i Arvidsjaur. Utanför ligger snön tjock och bylsig på taken. Vid vägen står snötyngda granar som hämtade ur en sagobok, SMHI-appen meddelar tjugo minusgrader hela dagen och igår var jag på mitt livs första renskiljning.

Jag är en tillbakadragen person som helst sitter hemma, som ogillar att telefoner kan ringa när som helst och vars första instinkt när någon föreslår en aktivitet är ”nej!”. Lyckligtvis är jag författare, och förstår att erfarenhet är till nytta för det jag skriver. Det är så jag får i mig upplevelser.

”Du vill kanske följa med på renskiljningen?” frågade i måndags min samiska informant i Arvidsjaur, den glade och sympatiske Ivan.

Det blir väl kallt och svårt, sa min första instinkt. Det låter som om jag måste umgås med nya människor, som kanske inte vill ha mig där. Jag skulle väl bara vara i vägen. Jag har andra planer för onsdag.

Men det var författaren i mig som svarade.

”Det vore fantastiskt!”

Författaren i mig hade rätt. Det var något alldeles särskilt att stå i en hage tillsammans med fem hundra renar. Några i taget drevs de in i ”silen”, där män och kvinnor med livet fullt av renerfarenhet tog dem i hornen, identifierade dem med hjälp av öronmärkningarna och styrde in dem i sina respektive ägares fållor. Emellanåt kunde man gå in i en kåta och värma sig, dricka kaffe och äta matsäck. Kaffepannorna vid den öppna elden vittnade om generationers samling vid samma sorts eldar, men man behövde inte gå till kaffepannorna för att få en glimt av gamla tider. Ingvar, 88 år, berättade gärna om hur han började sköta renar vid tolv års ålder, ”det var året innan de skulle börja med sju års skolgång, så vi hade roligt åt kullen under oss som var tvungna att gå två år till”. På den tiden skidade man förstås och hade inte skoter, men nu för tiden kunde ju ungdomar inte – ”du ska fotografera han där, som fortfarande skidar, om du vill ha en raritet på bild.”

Det var en sån där dag som man aldrig glömmer. Jag har haft några sådana de senaste åren, och flera av dem har jag författaren i mig att tacka för. Hon säger nästan alltid ja, och när min mer skygga personlighet protesterar kommer hon med argumentet som inte går att säga emot: Det här kommer att gynna skrivandet. Ren är mitt nya favoritdjur och mitt hår doftar fortfarande eld.

Jag (Sara) står framför en grupp renar, med snötäckta granar i bakgrunden. Foto: Annie Sundbäck

Virvlande snö i motljus. Foto: Annie Sundbäck

Snölandskap med berg och snötäckta granar. Foto: Sara Lövestam

Snötäckt kåta i trä. Foto: Sara Lövestam

Renar i profil. foto: Annie Sundbäck

Ren som ser in i kameran. Foto: Annie Sundbäck

Kaffepanna på öppen eld. Foto: Annie Sundbäck

Ps. Jag har som mål att inte flyga under 2018. Det kommer att skita sig, för en av mina franska förläggare är oerhört angelägen om att jag kommer och ger intervjuer i Paris i slutet av januari, men i övrigt försöker jag hålla det. Jag har tackat nej till föreläsningar som tidsmässigt krävt att jag flugit, och styrt om en skrivarresa från Spanien till Stockholms skärgård (det finns fortfarande ett litet antal platser kvar!). Och för att komma till Arvidsjaur åkte jag nattåg och buss. Det fungerade utmärkt.

 

Dagens rekommendationer

Det är ett par år sedan jag idkade konsumentrådgivning senast, så det börjar bli dags. Här är fem saker som gjort mitt liv bättre det senaste året.

1. Läsplatta. Är ni som jag, så har ni en hög bestående av 5-10 böcker vid sängen, 5-10 lånade biblioteksböcker drällande i hemmet och ständigt någon beställd biblioteksbok på väg till ert lokala bibliotek. Vidare har ni 3-5 böcker med er när ni åker tåg, och är ni som jag så gör ni längre tågresor ett trettiotal gånger en genomsnittlig oktober. Det blir mycket bärande av böcker. Efter ett par års funderande och googlande slog jag för ett par veckor till och köpte en läsplatta, och jag rekommenderar det så starkt till alla som är som jag!

En läsplatta är inte samma sak som en surfplatta. Läsplattan har en skärm av så kallat elektroniskt papper, vilket gör att den inte lyser, utan bara reflekterar ljus. Den ser alltså ut som ett papper, snarare än en skärm, vilket gör att det känns som om man läser en bok. Eller som om man läser en bok, fast i framtiden. Som om man kombinerar det bästa i boken med det bästa i digital teknik. Med min läsplatta kan jag ha med mig åtta tusen böcker om jag vill. Jag kan välja stor text om jag har svårt att läsa liten. Läsplattan minns var jag slutade läsa senast, och om jag kommer på att jag vill läsa en viss bok (som finns i e-format) kan jag inom några sekunder ha den i min platta. Den platta jag köpte heter Adlibris Letto Frontlight 2, och den säljs just nu med rabatt på Adlibris. Jag får inte betalt av dem för att skriva det här, men jag borde. Om någon är intresserad av dess för- och nackdelar, säg till i kommentarerna!

2. Prenumeration på DN. Ni vet, när ens vänner länkat till en artikel, citerat en intresseväckande bit och man klickar på länken full av förväntan? Och allt som möter en är en betalvägg? Och det händer gång på gång, och man visserligen känner till manövern för att komma förbi betalväggen på sin dator, men man ändå känner sig smutsig när man gör det? Jag har känt mig som en plankare på tunnelbanan, för en betalvägg betyder, likt en spärr i tunnelbanan, att man förväntas betala och att dessa pengar antagligen går till tjänsten man förser sig med. Well, mina dagar av dåligt samvete och irritation över betalvägg är över! Dörren står öppen för mig, jag sponsrar oberoende journalistik, och clickbait och fake news förlorar sakta sitt grepp. Har du en favorittidning som irriterar dig genom att be dig betala för deras artiklar? Har du pengar? Här är lösningen!

3. Elhyvel. När jag fick min elhyvel trodde jag inte att jag skulle ha så mycket nytta av den – men hej vad jag bedrog mig! Nu hyvlar jag hela somrarna. Mina brädor blir tunnare och tunnare, och mina stolpar kortare och kortare (för med en elhyvel kan man även hyvla mot fibrerna, så länge man inte gör det hela vägen). Plågas du av brädor som är för tjocka för dina snickarprojekt? Sluta tvivla – börja hyvla!

4. Ny elvisp. Har ni också kvar er gamla elvisp från 90-talet, som låter som ett tröskverk och doftar svagt av bränd plast när ni vispar på högsta kapacitet? Köp en ny! Inte bara vispar de oerhört mycket mer effektivt (och är mer elsnåla?), de vispar dessutom så tyst att man kan föra en konversation! (Som om man behövde föra en konversation på de korta sekunder som den nya vispen kräver för att vispa upp en maräng.)

5. Den här äppelpajen. Efter att jag bakade den första gången, har min sambo förbjudit mig att baka andra äppelpajer. Men kom ihåg att använda syrliga äpplen (det gäller alla äppelpajer)! Är äpplet för surt för att äta, är det antagligen vansinnigt gott i din paj.

Jag hoppas att ni verkligen tar till er detta. Inte går väl min konsumentupplysning rakt ut i rymden? Ni gör väl äppelpaj nu, och hyvlar och läser e-böcker?

Sofias frågor om research och skrivande

Jag fick i morse en förtjusande bloggkommentar, som samtidigt var en kaskad av frågor, av en läsare vid namn Sofia. Eftersom jag sitter på tåget från Älmhult och är fri att göra vad jag vill, och eftersom jag har fått liknande frågor tidigare, tar jag tillfället i akt att besvara det så här offentligt.

Här är Sofias kommentar:

Jag blir så nyfiken! (Ja, på boken också, men nu fokuserar vi på något annat!!) Hur mycket research har du i ett bokprojekt? Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig. Sparar du flera utkast? Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar? Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

P.S. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck. Borde vi inte få veta datumet snart? Eller iallafall vad den kommer att heta?

Eftersom kommentaren består av nio frågor (vilket väl räknas som en kaskad?), delar jag upp den i nio:

1. Hur mycket research har du i ett bokprojekt?

Det beror en hel del på bokprojektet. Är det en historisk roman handlar säkert hälften av jobbet om att göra research, medan grammatikböckerna bara kräver att jag då och då dubbelkollar fakta i Svenska Akademiens Grammatik. En relationsbok i nutid på platser jag känner till och med omständigheter jag levt nära (som Udda) kräver nästan ingen research, medan en huvudperson med erfarenheter radikalt olika mina egna (som Kouplan) kräver både intervjuer och research om platser och situationer. Inför Tillbaka till henne (som handlar bland annat om kampen för kvinnlig rösträtt och en lärarinna i Tierp 1906) läste jag Selma Lagerlöfs brevväxlingar för att känna in språket och tiden, plus en massa andra böcker om allt från Tierps hembygdsförening till glasögonens historia. Och det känns som om researchen bara ökar. Förra sommaren åkte jag på en veckas roadtrip i Norrland (Östersund-Arvidsjaur-Jokkmokk-Övertorneå-Umeå) för att samla stoff till min kommande roman, och nästa år åker jag tillbaka till Arvidsjaur för att fortsätta. Jag har börjat släktforska, för att förstå en karaktär som släktforskar. I förrgår pratade jag i en timme i telefon med en man som växte upp på 50-talet i några kvarter jag ska skriva om. Till Luften är fri blev jag kompis med hemlösa heroinister och fick följa deras vardag, och förra veckan gick jag runt på Utö och kände på gamla gruvvagnar.

2 och 3. Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig.

Åh, att jobba med datorn hindrar en inte från att vara omgiven av pappershögar! Men du har rätt, researchen ligger inte där (vad är det egentligen för papper i högarna??). Jag har en mapp i datorn för varje bok. I den mappen ligger ett dokument som jag kallar bakgrund, ett som jag kallar plan, ett som jag kallar skick och ett som har bokens arbetstitel. I bakgrundsdokumentet sparar jag den skriftliga researchen – om det är en lättresearchad bok. Är det, som den boken jag börjat skriva på nu, en bok som kräver stora mängder research inom olika områden, så gör jag undermappar för varje researchområde. Jag skannar ofta in sidor ur böcker med en app på mobilen, och samlar dem som pdf-dokument. Jag har också en researchmapp i min webbläsare där jag samlar länkar under undermappar. Så fort jag har ett synopsis (det är dokumentet som jag kallar plan), brukar jag lägga in relevant research, eller hänvisningar till den, direkt i synopsis.

4. Sparar du flera utkast?

Nästan aldrig. Se fråga fem.

5. Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar?

Jag vet att det låter underligt, särskilt med tanke på vad man lärt sig om författande i andra kanaler, men jag ändrar inte särskilt mycket alls. Jag ändrar faktiskt nästan ingenting, förutom att jag kanske tar bort en upprepning eller ett kommatecken vid en omläsning. Däremot ägnar jag varje kapitel och varje stycke mycket arbete, både före och under tiden jag skriver det. Saker jag funderar över, innan jag skriver ett stycke eller ett kapitel, är:

  • Vad behövs här för att föra berättelsen vidare?
  • Kan jag förmedla flera saker med detta stycke?
  • Vad är poängen med stycket?
  • Vilken ingång kan jag ha, för att stycket inte ska bli platt?

Sedan skriver jag stycket, raderar lika mycket som (eller mer än) jag skriver, formar orden i munnen, känner in rytmen och lämnar inte stycket förrän jag tycker att det känns bra. Redigeringen sker alltså medan jag skriver, men nästan inget alls i efterhand, och därför har jag inte flera versioner.

Men! Ibland skriver jag ett stycke som jag bestämmer mig för att ta bort, men som jag ändå gillar för mycket för att radera ur universum. Då brukar jag klippa ut det och lägga in det i synopsis, i det kapitel där det skulle ha stått. Så finns det där, om jag skulle få för mig att lägga in det igen. (Det har dock aldrig hänt att jag gjort det.) Och ibland läser jag igenom ett kapitel och hittar ett stycke som jag är osäker på om det är överflödigt eller ej, och då rödmarkerar jag det. I en bok blir det kanske 4-5 rödmarkerade stycken, som jag sedan diskuterar med min redaktör. Hon brukar oftast tycka att de ska vara kvar.

6. Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

Den boken jag skriver på nu, med mycket historisk research, har en mapp som mäter 17 MB, medan Som eld bara har 478 KB. Störst mapp, i byte, är antagligen Hjärta av jazz på 45 MB. Men det säger egentligen inget om mängden information, då text tar så lite plats. Det som tar plats är framför allt ljudinspelningar och bilder.

7. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck.

Bra argument! Den kom ut i onsdags.

8. Borde vi inte få veta datumet snart?

Ni borde ha fått veta det för länge sedan. (Den kom alltså ut förra veckan.)

9. Eller iallafall vad den kommer att heta?

Den heter Finns det hjärterum! Och den lättlästa versionen heter Hjärterum. Jag är visst lite dålig på att informera om sådana viktiga saker här på bloggen. Min bästa informationskanal är antagligen Instagram, men följer man mig där måste man också titta på fåglar och skyltar. Jag uppdaterar också någorlunda ofta på Facebook (www.facebook.com/saralovestam), och där skriver jag också om när jag kommer och pratar på olika orter. Igår var jag till exempel i Älmhult.

pepparkakshemmets öden och äventyr, sista kapitlet

Pepparkakshemmet hamnade till slut på Stadsmissionens eget kafé, i Grillska huset, Gamla stan, Stockholm. Det var ett vanskligt projekt att frakta det dit – vi började med att slå in det. I papper alltså.

2016-12-30-13-33-41

Försiktigt, så oerhört försiktigt, bar vi sedan ut paketet till en baklucka, som vi preparerat med tre hopvikta täcken.

2016-12-30-14-28-04

Och med lättheten hos en ängel tryckte min sambo på gasen. Sedan krypkörde vi från min förort och in till gyttrigaste innerstan, medan bilisterna omkring oss kanske inte fullt ut blängde, men sneglade undrande på vår framfärd. Vi borde, påpekade vi ett flertal gånger, ha satt en skylt där bak: Kör försiktigt, pepparkakshus.

Det knepigaste momentet, förutom det faktum att de hade grävt upp asfalten på en del av vår utfart, var när vi kom in i Gamla stan, där folk, fä och kullersten hotade vår mjuka framfart. Men då denna historia är befolkad av hjältar, lyckades vi ta oss ända upp till Stortorget. Där bar jag och min syster paketet till Grillska huset medan köparen Inger skötte dörrservice och min sambo körde iväg bilen till en parkering, där hon för övrigt fick sitt eget lilla äventyr.

På Grillska hade de först tänkt att vi skulle sätta pepparkakshuset på en liten byrå vid väggen. Den skulle möjligen ha kunnat husera badrummet, så det var tur att de hade ställt fram ett större bord. Vi satte paketet på detta och började pilla av tejpen. Det var en rafflande stund. Hur mycket skulle ha överlevt den stundom knaggliga resan? Jo, visade det sig: Allt.

matsal

Till och med kandelabrarna och spetsduken.

2016-12-30-15-17

Där lämnade vi vårt hem, skyddat av intet mer än två röda rep. Sedan dess har jag fått rapporter av folk som varit där. Alla vittnar om barn som andäktigt betraktar huset, barn som springer runt huset och gör alla nervösa, barn och vuxna som fotar med sina mobiltelefoner, barn som vill se, barn som skyddar huset från andra barn. Men mirakulöst nog verkar allt stå kvar, ännu elva dagar efter frakten!

barn-sudd grillska

Idag fick jag varslet om rivning. ”Hemmet står fortfarande, även om det börjar säcka lite. De tar bort det i morgon torsdag.” Så är det någon som vill se det, bege er alltså genast (om ni kan) till Gamla Stan i Stockholm!

Jag är väldigt nöjd med allt som hände med det här hemmet. Från bygget av en massa pyttemöbler, till auktionen som Inger vann med ett bud på 10 000 kronor, som gick till Stadsmissionens arbete för hemlösa, till Ingers beslut att låta pepparkakshemmet dekorera Stadsmissionens eget kafé, till att det faktiskt höll ända till nu. Slutet gott, allting gott! Eller åtminstone ätbart.

Auktionen är avgjord!

Först och främst vill jag tacka alla som spridit mitt inlägg där borgarhemmet i pepparkaka auktionerades ut, och framför allt alla som lagt så generösa bud!

Jag är väldigt glad att kunna meddela att detta pepparkakshem…

img_20161219_124336 pepparkakshem-061 vardagsrum matsal pepparkakshem-054

…har fått en ny ägare i Inger i Gröndal, och att en summa på hela 10 000 kronor kommer att komma Stadsmissionens arbete för hemlösa till gagn! Tusen tack för det, Inger! Ingers intention är dessutom att huset ska kunna beskådas av fler, så just nu undersöker hon möjligheterna att kunna placera det på en mer offentlig plats än hennes eget hem.

Nu återstår den något nervpirrande frakten, innan vi alla kan slappna av.

Och med Karl-Bertil Jonssons ömma moders ord: Det var då en välsignad jul!

Ett pepparkakshem

Ni vet, den där gången när jag gjorde en skrivmaskin och kallade det ”pepparkakshus”, och vissas reaktion var att påpeka att det inte var något hus (även om det var bebott)? I år har jag tagit åt mig kritiken och byggt ett äkta hus. Åtminstone invändigt.

Vi börjar med sällskapsrummet.

vardagsrum

Så köket:

pepparkakshem-061

Sovrummet:

pepparkakshem-066

Matsalen:

matsal

Och badrummet:

pepparkakshem-054

Och så här ser planlösningen ut:

planlosning-005

Tanken att bygga ett hem kom sig av att jag ville göra något som relaterade till en bok som jag släppte den här hösten, Luften är fri. Det är den tredje boken om Kouplan, och den handlar en del om hemlöshet. För att kunna skriva den behövde jag göra research, och jag hade många och långa samtal med några hemlösa personer som jag träffade. Längtan efter ett eget hem känns mer aktuell än någonsin förut, nu när oerhört många människor är på flykt, när gatubarn syns även här, när psykvården inte har resurser till alla och hålen i vårt skyddsnät gör många människor lottlösa. Det är därför jag nu lägger ut mitt pepparkakshus för försäljning till högstbjudande, för att skänka pengarna till Stadsmissionen.

Några fler bilder, innan jag avslöjar budgivningsinformationen.

img_20161219_124336

2016-12-17-12-29-16

moraklockan
sminkbord

pepparkakshem-044

pall

flygel

koksdel

vitrin

Vill du bjuda på detta pepparkakshem? Här kommer informationen:

  • Budgivningen är dold och sker via meddelande. Du skriver helt enkelt ett mejl till sara.lovestam at gmail.com, ett meddelande till mig på min officiella facebooksida, https://www.facebook.com/saralovestam/ och berättar hur mycket du är villig att ge. Du kan också använda kontaktformuläret nedan. Du kan inte se vad andra har bjudit. Kom ihåg att alla pengarna går till Stadsmissionen!
  • Pepparkakshemmet finns söder om söder i Stockholm.
  • Du köper pepparkakshemmet i befintligt skick, och ansvarar själv för dess säkerhet vid transport. Alla möbler och all inredning sitter fast, och hela bygget har tidigare klarat förflyttningar mellan olika rum. Vi (som tidigare flyttat det) tror att det klarar att ligga i en baklucka på mjukt underlag vid lugn körning. Vi tror inte på att skicka det med posten…
  • Info: Huset ligger på plywoodskivor som limmats fast på en träram. Det är 70×58 cm stort. Hela hemmet är ätbart.
  • Om du inte själv kan ordna bil, så kan vi hjälpa till med både bil och bärhjälp inom Stockholm.
  • Om det kommer in bud före kl 23.00 den 23 december, avslutas affären då. Pepparkakshemmet kan hämtas redan på julafton. Kan du inte på julafton så kommer vi överens om en annan dag.
  • Om det inte har kommit in några bud klockan 23.00 den 23 december, fortsätter auktionen till nyår.

Ps. Om du till exempel inte bor i Stockholm, eller helt enkelt inte är intresserad av små ätbara minimöbler, men ändå nu känner att en slant till gagn för hemlösa inte vore helt fel, så kan du sms-skänka pengar till Stadsmissionen så här:

  • SMS:a HEM till 72 980 så ger du 50 kr
  • SMS:a HEM100 till 72 980 så ger du 100 kr
  • SMS:a HEM200 till 72 980 så ger du 200 kr

Eller swisha valfritt belopp till Stadsmissionens swishnummer: 1239003518

Grejen med substantiv (och pronomen) är att den är på gång

Jag kan inte prata om något alls i offentligheten utan att någon ställer frågan: När kommer uppföljaren till Grejen med verb?

Frågan kommer i flera varianter. ”Kommer det någon uppföljare?” ”Vad blir det sen, substantiv?” ”Tänker du skriva fler grammatikböcker?” Och svaret är JA!

Idag åkte jag direkt från TV4 till Piratförlaget. Varför hade jag varit på TV4? Jo, för att jag och Patrik Hadenius sedan ett par månader tillbaka utgör det återkommande språkinslaget Språkakuten i Nyhetsmorgon. Varför åkte jag till Piratförlaget? Jo, för att ha mitt första manusmöte om Grejen med substantiv (och pronomen).

Jag har skrivit på manuset sedan Grejen med verb kom ut, och sedan ältat det i ett par månader med min ypperliga faktagranskare Johanna Prytz. Idag fick jag begrunda manuset tillsammans med min redaktör, vilket var en sådan högtidsstund att det var tur att jag just blivit sminkad av experter.

Jag ska inte säga vad min redaktör sa, för jag vill inte att någon ska förvänta sig att dela hennes känslor. Men jag kan säga två saker:

  1. Bortredigerat material kommer snart att publiceras på en blogg nära dig.
  2. Boken kommer ut i mars.

Mina böcker har bytt fejs!

”Ska en tilltala män och en kvinnor eller?” frågar någon när jag lägger upp denna bild på Instagram.

DSC_2836

Jag vill nästan svara ja, bara för att se vilken sorts bestörtning det skulle framkalla. Men nej, det här är inte min version av Bic for her.

Det är i stället kulmen på den genreförvirring som präglat mitt kouplanprojekt från första början.

Ni kanske minns, om uppdateringar i mitt författarskap är ert största intresse (ni kan väl låtsas?), att mina böcker om Kouplan vållade genreknas redan från början. Jag trodde själv att jag hade skrivit en deckare, för vad annat är en bok som handlar om en flicka som försvinner och en detektiv som anlitas för att försöka hitta henne? Men det visade sig, på förlagsmötet, att det inte alls var säkert. ”Du har skrivit en Sara-roman”, sa min förläggare, ”med deckaraktig tematik”.

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Vi skrattade muntert åt det på förlaget, för man kan inte gråta när man har fått pris och kallats nyskapare i stora tidningar. Efter den andra boken om Kouplan var det ännu tydligare: Folk letade efter den på deckarhyllorna, frågade personalen och blev konfunderade när den stod bland romaner. Jag vill inte säga att de skrek rakt ut i frustration, eller att jag gjorde det när jag förstod att folk inte köpte boken för att den stod på fel hylla … men det var besvärligt. Dessutom stördes jag av det här med omslagen.

Skulle jag verkligen ge ut två böcker till i min deckarserie, med omslag som kallats ”gammalt”, ”ospännande” och ”skulle typ passa på en svår diktsamling”? Svaret var inte självklart, och det blev fler möten på förlaget. Men till slut togs beslutet: Det blir deckarspåret hela vägen. De sista två kouplanböckerna får en deckardesign, och nya upplagor av de första två får ny design för att matcha dem.

sanning med modifikation

blir till

sanning

…och om ni frågar mig känns det roligt! Inte minst att hålla båda böckerna i mina händer och undra: Hur kan detta ens vara samma bok?

 

 

Det här blogginlägget publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Hundra år med sol och vår

Det är inte varje dag man får glädjen att fira ett idiomatiskt uttrycks födelsedag. De flesta talesätt och ordspråk har ursprung som antingen är helt höljda i dunkel eller åtminstone saknar tydliga belägg för födelsedatum. Så icke när det gäller ”sol och vår”.

Sol och vårande, alltså att medelst kärleksrelation lura till sig pengar från en närhetstörstande, är möjligen lika gammalt som ägandet i sig. En herre som bestämde sig för att ingå i traditionen var Karl Vesterberg, som den 20 februari 1916 fick sin kontaktannons publicerad i Stockholms-tidningen.

sol och vår

Bilden och historien kommer från boken Svenska skurkar av Stig Linell (1995).

Ärade Damer,
Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till ”Sol och Vår”.

Karl fick sedermera svar av en fröken Helga Berggren, som enligt uppgift lånade ut 2 000 kronor som hon aldrig fick tillbaka. Karl dömdes till sex månaders straffarbete, och hans signatur gick till historien. Idag fyller den alltså hundra år, och hur bättre fira än med en schlager?

Kuriosa 1: Lägg gärna märke till den fantastiska annonsen ovanför Karl Vesterbergs:

Två mycket rika men fula flickor, den ena halt, den andra döv, önskar innan skottdagen bli bekant (event. äktenskap) med var sin stilig grabb. Svar, helst med foto, till ”25 000” och ”50 000”.

En annons som lika väl som Karls förtjänar sin plats i historien, om inte för dess humor/tragik så för att den ger belägg till den språkliberal som vill hävda att ”innan” som preposition inte är något nytt påfund. Att skottdagen nämns har förstås att göra med att den enligt tradition är den enda dagen då kvinnor tillåts fria. Vi lesbiska emotser den naturligtvis med stor entusiasm.

Kuriosa 2: Jag har ibland använt schlagern Sol och vår i sfi-undervisningen. Eleverna spetsar öronen, skrattar förfärat när de inser vad mannen i sången gjort och söker förgäves efter ”solvargsgrin” i sina lexikon.

Kuriosa 3: Jag lärde mig historien bakom uttrycket sol och vårare när jag gjorde research till den här boken. Arbetsnamnet var faktiskt Sol och vår ganska länge. Förra veckan kom den ut i pocket, hörni!

inblick i mitt liv

Det är svårt att följa någon som mestadels står stilla, så jag beundrar er som faktiskt följer denna blogg. Nu ska jag belöna er med en lägesrapport:

Yrkesmässigt har jag precis lämnat in ett manus till en barn/ungdomsbok som heter Skarven. Den handlar om tre ungdomar som löser ett mord i Stockholms skärgård samtidigt som de brottas med grejer som könsidentitet, mobbning, överbeskyddande föräldrar och relationer. Kommer ni härmed alltså att kunna klassa mig som författaren som skriver ungdomsromaner i skärgårdsmiljö? Nej, det här blir den sista i skärgårdsmiljö på ett bra tag. Kommer ni att kunna klassa mig som författaren som skriver transsexuella deckarhjältar då? Nej, när fjärde boken om Kouplan är skriven är jag klar med deckarhistorier för överskådlig framtid. Vad kommer ni att kunna klassa mig som då? Författare och godisgris.

Kostmässigt har jag en sockerfri månad. Det är ofattbart svårt varje gång det händer, och jag tvingar det att hända ungefär en gång om året. Den här gången har jag dock livat upp denna mulna period med att köpa en smoothiemixer! Man kan kanske tänka sig att det är samma sak att göra smoothie i sin vanliga matberedare/mixer som i en specialdesignad, klatschig liten sak som denna, men nej! Det är det inte! Att göra smoothie i min Smoothie Twister är som en dröm, en enkel och krämig dröm! Alla som har provat den (en person hittills) har genast gått och köpt en egen.

Socialt sitter jag i soffan och har den här typen av konversationer:

Jag: Det här är alltså amerikansk fotboll?
Sambo: Ja.
Jag: Och vad gör de med fötterna?
Sambo: Springer.
Jag: Som i alla andra sporter?
Sambo: Ja utom hockey och skidor och sånt.
Jag: Med den logiken borde väl innebandy heta svensk fotboll?
Sambo: Ja, med den logiken.
Jag: Och tävlingen heter Super Bowl, fastän det inte är en bowlingtävling utan en final i en fotboll som inte är fotboll.
Sambo: Ja allt är fel. Och så är det en paus i mitten. Det var där Janet Jackson visade sin boob.
Jag: Visade hon den med flit?
Sambo: Garanterat. Men hon fick lite för mycket skit för det. Hade det varit Madonna hade ingen brytt sig. Sen kommer det barbröstade rappare till Super Bowl utan att någon bryr sig trots att deras uppumpade bröst är minst lika stora.
Jag: Det är nog inte storleken som avgör. Men jag tycker att blottade bröstvårtor är lite otäckt oavsett kön.
Sambo: Ja.
Jag: Hehe, hörde du ordvitsen?
Sambo: Vet du nu vad berget med ansiktena heter? Mount Rushmore. Det kommer garanterat på På spåret.
Jag: Men jag ska ju inte vara med i På spåret.
Sambo: Nej, men när vi sitter här hemma och tävlar i soffan.
Jag: I så fall kan ju du det. Vi är ju i samma lag.
Sambo: Ja men om jag inte är hemma. Då är det bra om du vet det.

Politiskt är jag deprimerad. På franska Wikipedia kallas jag av någon anledning hbtq-aktivist, vilket är ett hån mot verkliga hbtq-aktivister. Jag skriver böcker som speglar hur jag ser på människan, delar länkar på twitter, tipsar mina vänner om källkritik medan dumheten breder ut sig över samhället som en tung filt. Förebygga våld med våld, vilken utmärkt idé, det har ju alltid funkat bra! Utmåla etniska grupper som oföränderliga och barbariska, jo vi vet att man inte gör så men den här gången är det ju sant! Men så ser man fler som speglar människan, fler som tar snacket till en djupare nivå, fler som krossar myter och tänker konstruktivt. Varje gång jag föreläser på ett bibliotek ser jag volontärer som tränar svenska med nyanlända, eller tvärtom. Här händer det något bra, säger mitt lärarhjärta. Här anstränger sig folk, och det är faktiskt något människor ofta gör. Alla står inte på barrikaderna – vissa står i bibliotekens entré och väntar på Mohammed.

Yrkesmässigt är jag på inga sätt ”ledig” nu när manuset till Skarven är inlämnat. Jag jobbar också på en bok om hur man kan lära ut grammatik på sfi (eller annan vuxenundervisning i svenska som andraspråk), en grammatikbok för högstadiet, den tredje romanen om Kouplan, lättlästa böcker och uppföljaren till Grejen med verb: Grejen med substantiv. Varför så många projekt? undrar kanske den läsare som själv har erfarenhet av hur mycket jobb det är att skriva bara en bok. Jo, förra året när jag slutade på mitt lärarjobb bestämde jag mig för att tacka ja till alla förfrågningar jag fick, som verkade roliga. Det skulle jag ju hinna, nu när jag inte jobbade heltid på skolan. Hej, Sara från 2015! Du var mig en optimistisk tjej!

Ja, det var väl det viktigaste. Vad gäller Candy Crush Soda är jag på nivå 648.

Frågorna vi ställde oss 2015

Det har varit ett torftigt år på bloggfronten, kanske för att det varit ett helt galet år på boksidan (samt i stort), men det har inte hindrat folk från att googla sig in i detta hörn av webben. Här följer årets svar på de viktigaste frågorna jag funnit i årets samling googlingar.

Mansfisk

Mansfisk är ett problematiskt begrepp. I ordet ”man” ligger ju så mycket – inte bara att män förväntas ha en viss uppsättning genitalier, utan även sådant som att män förväntas vara intresserade av fotboll, att de betraktas som löjligare än kvinnor om de iklär sig kjolar, att de ska ha tillräckligt stort uppmärksamhetsspann för att vara överlägsna i bilkörning och krigsföring men samtidigt så litet att de inte är lämpade som närvarande föräldrar, att de ska vilja vinna tävlingar, äta biff, dricka öl, spika upp grejer och byta däck. Som fisk är det inte säkert att man ens relaterar till den här typen av identitet. Man kanske inte ens har en slagborr.

Fast i torktumlaren sexnovell

Fru Jansson hade just vikt ihop sin sista t-shirt och skulle ta IKEA-kassen och gå, när ett kvävt rop ådrog sig hennes uppmärksamhet.
”Hjälp!”
Hon såg sig omkring. Ingen var där. Hade hon bara inbillat sig? Då hördes rösten igen.
”Här, i torktumlaren!”

Fru Jansson släppte kassen med kläderna och sprang fram till den genomskinliga luckan. Där inne låg en kvinna, naken i det trånga utrymmet. Det var Kerstin, grannen i port 42. Hade fru Jansson kunnat tänka klart hade hon undrat hur Kerstin hamnat där, men åsynen av den nakna damen gjorde henne med ens så upphetsad att det susade i öronen.

”Jag kommer in!” tjöt hon och kastade av sig sina egna kläder. Öppnade luckan och störtade in i torktumlaren. Deras yppiga barmar pressades mot varandra och ryggarna gned mot de glatta väggarna när de hungrigt utforskade varandras kroppar. De skakade båda i extas när de kom, och efteråt låg de kvar medan svetten svalnade.

”Jag borde nog gå upp till familjen”, sa fru Jansson. ”Kan du flytta din arm lite?”
”Det går inte”, svarade Kerstin. ”Ditt knä är i vägen.”
”Jag kan inte rubba det om du inte först flyttar din arm.”
Nu satt de båda fast. Men de var åtminstone tillsammans.

Författare får diamanter

Det händer verkligen extremt sällan. Jag har inte ens fått min första diamant än, och då har jag ändå gett ut nio böcker.

Sara Lövestam doktorsavhandling

Om jag hade skrivit en doktorsavhandling hade den antagligen varit på temat: Effekter av integrerad grammatikundervisning på sfi. En del av mig vill verkligen söka doktorandtjänst, medan en annan del påminner om att jag har ett författarjobb att sköta (och en tredje del vill jobba på sfi trots att jag inte har tid). År 2016 är det till exempel tänkt att jag ska skriva en grammatikbok för sfi-lärare, en grammatikbok för högstadiet, en uppföljare till de två första Kouplanböckerna, en ungdomsbok och fler LL-böcker. Men nu var det nog inte det du undrade, utan möjligen vad jag har för utbildning? Jo, en magisterexamen i svenska, litteratur och svenska 2 samt en lärarexamen för gymnasie- och vuxenundervisning. Ibland känns det som att det får räcka.

Sara Lövestam skvaller

Jag har hört att hon numera skriver sexnoveller på vitvarutema.

Jag mår dåligt av att vi hamnade isäng med varandra på engelska

Åh… Jag har inget råd att ge. Bara medkänsla med dig som råkat ligga med någon som du inte riktigt kan kommunicera med. Been there, done that.

Här kommer oregelbundna verb från andra konjugationen

Nice! Här kommer en huvudsats!

Konsten att säga nej och ändå inte försumma sin hembygd

Det var en sån där dag när förfrågningarna aldrig slutade komma. Ett nej-test, om man så vill, för är det någon som behöver examineras på konsten att säga nej så är det jag.

Först var det ett fackförbund som ville att jag skulle komma och prata om normkritik i april. Sedan var det en högskola som frågade om jag ville utbilda läkare i svenska. Sedan var det en dagstidning som ville intervjua mig om en resa. Sedan var det en projektledare som undrade om jag ville skriva en novell till en antologi. Sedan var det en skola som skulle ha en studiedag om läsning och undrade om jag föreläste om det. Sedan var det en tidning som undrade om jag ville skriva en krönika. Vid halv tre hade jag redan sagt nej till fem jätteintressanta och roliga uppdrag, och då kom en fråga från en bostadsrättsförening i Östersund. De skulle fira 50-årsjubileum, och nu var det så att de kände till att jag hade bott på Roddarvägen en tid under min uppväxt. Ville jag skriva några rader om min tid på Roddarvägen till deras jubileumsskrift, om hur tiden på Roddarvägen hade präglat mig och hur jag upplevde den tiden?

Jag tackade ja till två saker den dagen. SvD-intervjun var den ena. Och här är mitt bidrag till Roddarvägens jubileumsskrift:

Jag flyttade till Roddarvägen runt år 1986. Rättare sagt var det mina föräldrar som flyttade, och jag gav efter och flyttade med. Ett klokt beslut med tanke på att jag bara var fem och ett halvt och inte skulle ha klarat mig länge ensam kvar på Kopparslagargränd. Vi flyttade till Roddarvägen 6 B, för jag och min syster skulle få en ny lillasyster och familjen behövde mer plats. I tre år, dvs under början av min lågstadietid, bodde vi på Roddarvägen. När jag tänker på min tid där är vissa minnen tydliga som om de inte vore 30 år gamla. Här är tre:

Första dagen, när jag skulle gå hem och inte hittade. Alla huslängor såg likadana ut! Jag började till slut gråta, varpå en granne kom till undsättning. Hon tipsade mig om att titta efter mattställningen nästa gång, och jag tackade för rådet men bestämde mig i smyg för att i stället räkna uppfarterna. Man visste ju aldrig när någon skulle ställa upp en ny och förvirrande mattställning.

Spisen i vårt nya hus. Den var grön och gammal, och den hade en ”digital” klocka som matade fram minuterna genom att cylindrar inuti klockan vreds om och visade nästa siffra i det lilla fönstret. Jag kom snabbt till slutsatsen att om man satt och stirrade på siffrorna när de visade ”59” så fick man snart jackpot, när tre (ibland fyra!) siffror ändrades samtidigt. Vem behövde Iphones på 80-talet, med dessa underhållningsapparater mitt i köket!

Grannen som rökte och solade. Jag kom från en familj av nyktra och kristna skogsmullar, som plockade svamp och svarvade på fritiden. Mitt emot oss på Roddarvägen, på andra sidan gräsmattan, bodde en granne med bikini. När vi gjorde annat låg hon i en solstol och blev allt brunare, med en drink i ena handen och en cigarett i andra. Jag visste inte vad som lockade och skrämde, visste inte att detta var mitt första möte med flärd och dekadens. Jag kan fortfarande känna doften av hennes cigaretter i sommarvinden.

Jobbet som satte sig i hjärtat

Det skulle bli en skrivresa. Vi planerade den i månader, Ingrid aka Catalunya Travels som arrangerade, Mian Lodalen som skulle vara kursledare med mig, och jag. Vi skulle åka till något som hette ”Villa Sunlight” i Sitges, Spanien. Ingrid pratade lyriskt om utsikt, väder och pool men jag och Mian var fokuserade på kursinnehållet. Utdrag ur våra planeringsdagar:

”Det är väl ingen semester vi ska på, det spelar väl ingen roll vad det är för utsikt.”

”Har hon skrivit in ‘barrunda’ i programmet? Det får stå för deltagarna, vi är där för att jobba.”

”En drink max.”

”Vi behöver ju sova, vi ska ju göra ett jobb.”

”Jag tar med några böcker, så har jag något att göra på kvällarna.”

Igår kom jag hem från skrivresan i Sitges, och vill bara utbrista i ett rungande PYTTSAN.

Det tog en halv dag för oss att slänga av oss allt vad professionell författarroll heter. Sexton övermäkta fantastiska människor gjorde det omöjligt att hålla distansen, och vi sveptes med i någon typ av härlighetsorgie jag fortfarande inte hämtat mig från.

Jag vet inte om det handlar om skrivandet, för i ärlighetens namn var det varierande hur mycket som egentligen blev skrivet. Kanske handlar det mer om vilka som väljer att åka på en skrivresa. Pensionären som var ute på världsresa och efter skrivkursen bestämde sig för att stanna på Villa Sunlight i sex veckor till. Kvinnan som tagit mod till sig för att åka ensam utomlands för första gången på sexton år och gjorde oss alla tårögda med hur välkommen hon kände sig. De som kommit för att skriva om sina liv, för vem skulle annars göra det? De som kommit för att skriva om relationer, eller kanske bearbeta dem, eller kanske förstå vad det var som egentligen hände. De som ville ha sol och träffa likasinnade, och de som kommit för att förhoppningsvis förstå vad de ville med livet. Att skriva är att blotta sig, och det gjorde vi på alla sätt. Jag har sexton nya bff:s och minns plötsligt mer om vem jag är.

Det är omöjligt att beskriva det för den som inte var där, jag vet inte ens varför jag försöker. Låt mig bara offentligt konstatera att jag och Mian hade alla fel: Jo, utsikten spelar roll och vi stod och insöp den som om vi aldrig sett hus, himmel och vatten förr, dånade inför de vackra bordsdukningarna och av maten som endast överträffades av maten vi fick nästa dag. Jo, det blev en barrunda, som avslutades med att elva svenska brudar och en man med mojitos i kroppen skumpade runt i allt ökande tempo på ett torg i Barcelona i jakt på en buss som ingen spanjor tycktes känna till (men de låtsades duktigt). ”En drink max” blev mojitos, sangria och cava. Vi sov aldrig, men dansade oss svettiga i Sitges tills vi blev utslängda och avslutade med polyfon karaoke i matsalen. Böckerna jag tog med ligger oöppnade i min väska.

Min skrattkramp kommer att sitta i till jul. Annat kommer aldrig att försvinna.

Detta inlägg publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.