Dagens rekommendationer

Det är ett par år sedan jag idkade konsumentrådgivning senast, så det börjar bli dags. Här är fem saker som gjort mitt liv bättre det senaste året.

1. Läsplatta. Är ni som jag, så har ni en hög bestående av 5-10 böcker vid sängen, 5-10 lånade biblioteksböcker drällande i hemmet och ständigt någon beställd biblioteksbok på väg till ert lokala bibliotek. Vidare har ni 3-5 böcker med er när ni åker tåg, och är ni som jag så gör ni längre tågresor ett trettiotal gånger en genomsnittlig oktober. Det blir mycket bärande av böcker. Efter ett par års funderande och googlande slog jag för ett par veckor till och köpte en läsplatta, och jag rekommenderar det så starkt till alla som är som jag!

En läsplatta är inte samma sak som en surfplatta. Läsplattan har en skärm av så kallat elektroniskt papper, vilket gör att den inte lyser, utan bara reflekterar ljus. Den ser alltså ut som ett papper, snarare än en skärm, vilket gör att det känns som om man läser en bok. Eller som om man läser en bok, fast i framtiden. Som om man kombinerar det bästa i boken med det bästa i digital teknik. Med min läsplatta kan jag ha med mig åtta tusen böcker om jag vill. Jag kan välja stor text om jag har svårt att läsa liten. Läsplattan minns var jag slutade läsa senast, och om jag kommer på att jag vill läsa en viss bok (som finns i e-format) kan jag inom några sekunder ha den i min platta. Den platta jag köpte heter Adlibris Letto Frontlight 2, och den säljs just nu med rabatt på Adlibris. Jag får inte betalt av dem för att skriva det här, men jag borde. Om någon är intresserad av dess för- och nackdelar, säg till i kommentarerna!

2. Prenumeration på DN. Ni vet, när ens vänner länkat till en artikel, citerat en intresseväckande bit och man klickar på länken full av förväntan? Och allt som möter en är en betalvägg? Och det händer gång på gång, och man visserligen känner till manövern för att komma förbi betalväggen på sin dator, men man ändå känner sig smutsig när man gör det? Jag har känt mig som en plankare på tunnelbanan, för en betalvägg betyder, likt en spärr i tunnelbanan, att man förväntas betala och att dessa pengar antagligen går till tjänsten man förser sig med. Well, mina dagar av dåligt samvete och irritation över betalvägg är över! Dörren står öppen för mig, jag sponsrar oberoende journalistik, och clickbait och fake news förlorar sakta sitt grepp. Har du en favorittidning som irriterar dig genom att be dig betala för deras artiklar? Har du pengar? Här är lösningen!

3. Elhyvel. När jag fick min elhyvel trodde jag inte att jag skulle ha så mycket nytta av den – men hej vad jag bedrog mig! Nu hyvlar jag hela somrarna. Mina brädor blir tunnare och tunnare, och mina stolpar kortare och kortare (för med en elhyvel kan man även hyvla mot fibrerna, så länge man inte gör det hela vägen). Plågas du av brädor som är för tjocka för dina snickarprojekt? Sluta tvivla – börja hyvla!

4. Ny elvisp. Har ni också kvar er gamla elvisp från 90-talet, som låter som ett tröskverk och doftar svagt av bränd plast när ni vispar på högsta kapacitet? Köp en ny! Inte bara vispar de oerhört mycket mer effektivt (och är mer elsnåla?), de vispar dessutom så tyst att man kan föra en konversation! (Som om man behövde föra en konversation på de korta sekunder som den nya vispen kräver för att vispa upp en maräng.)

5. Den här äppelpajen. Efter att jag bakade den första gången, har min sambo förbjudit mig att baka andra äppelpajer. Men kom ihåg att använda syrliga äpplen (det gäller alla äppelpajer)! Är äpplet för surt för att äta, är det antagligen vansinnigt gott i din paj.

Jag hoppas att ni verkligen tar till er detta. Inte går väl min konsumentupplysning rakt ut i rymden? Ni gör väl äppelpaj nu, och hyvlar och läser e-böcker?

Annonser

Om gränser

Under #metoo-kampanjen har jag funderat på vad människan är kapabel till, vad människan anser sig ha rätt till och när människan inte uppfattar en gräns.

Om jag blev hyllad för allt jag gjorde, även när jag gick över gränser, skulle jag sluta uppfatta gränserna då? Skulle gränserna i själva verket inte finnas längre? Sociala gränser sätts ju upp i samspel med andra människor, att de gör det är själva grunden för en social gräns.

Ponera att jag hade lärt mig i skolan att man inte petar andra människor i örat. Men bland alla mina kompisar skämtade man om vilka man hade petat i örat, jag hade vänner som petade varandra i öronen när jag såg på, ingen runtomkring reagerade när de såg någon bli petad i örat, och om någon beklagade sig över att ha blivit petad i örat så var den allmänna uppfattningen att hen var överkänslig. Skulle det då bli min egen uppfattning också? Åtminstone så länge ingen petade mig i örat?

Om alla andra kör 120 på en 110-väg, blir det mer moraliskt riktigt för mig att också göra det? Börjar jag plötsligt tycka att hastighetsbegränsningen inte är så mycket en gräns som en jobbig lag där det gäller att undvika att bli upptäckt?

Om jag hade en sådan makt att människor skrattade åt mina skämt även när de inte var roliga, skulle jag tro att jag var rolig då? Hur skulle jag kunna skilja nivån på min humor från nivån på deras skratt?

Om alla mina kompisar gömde förmögenheter i Anguilla för att slippa skatta i Sverige, skulle jag då rättfärdiga för mig själv att jag också skulle göra det? Skulle jag rentav tycka att jag vore orättvis mot mig själv om jag inte gjorde det?

Om jag har ett aktiebolag och väljer att varje år ta ut exakt så mycket lön så att jag slipper statlig inkomstskatt och plockar ut vinst upp till gränsbeloppet, är det att se till att jag får samma fördelar som alla andra, eller att jag får orättvisa fördelar framför den som inte har ett aktiebolag?

Var är normen, när vi lever i olika skikt? Vems verklighetsbeskrivning ska jag lita på, den som går i mina skor eller den som tillhör de andra?

Om jag i fyrtio år uppfattade att jag uppfattades som en jovialisk fyr, harmlös och charmig, med en fräck humor som just därför var extra rolig, vad skulle krävas för att jag plötsligt skulle gå med på att jag inte alls var det? Att jag i själva verket hade gått över andra människors gränser, när jag bara varit den där personen som folk, enligt min uppfattning då, älskade. Skulle jag bedöma det så att den som sade emot min självbild nog hade psykiska problem? Eventuellt ingen humor?

Om jag själv mådde psykiskt dåligt, i hur hög grad skulle jag tycka att andra människor borde kunna ta mina känsloyttringar och jämka dem mot allt det goda och fina som jag faktiskt gav?

Om jag bodde i ett kallt land och världen höll på att gå under av klimatförändringar orsakade av bland annat flygutsläpp, skulle jag ändå åka på semester till Thailand? Om alla andra gjorde det? Om det nästan ansågs konstigt att inte göra det? Om jag verkligen hatade mörker och kyla?

Om min livsstil kunde betraktas som ett övergrepp på den fattiga delen av världen, men miljoner människor omkring mig köpte kläder från barnfabriker i Bangladesh, mobiltelefoner byggda på konfliktmineraler och olja som orsakade ändlösa krig, skulle jag då göra som de för att inte vara jobbig? Skulle jag intala mig att jag gjorde det för att inte vara jobbig, men i smyg njuta av att min Samsung-mobil hade bättre prestanda än Fairphone och att det ju var så skönt att ta bilen till Uppsala i stället för att åka tunnelbana till T-Centralen och sedan pendeltåg?

Jag har inga svar, jag bara funderar över detta med vad som är okej. Vi bestämmer tillsammans vad som är okej, med våra små människohjärnor, i intrikata sociala system av dominans och samförstånd, och det finns inget som säger att det faktiskt är det. Eftersom det alltid finns människor med motsatta åsikter finns det heller ingen konsensus, och det kan man alltid trösta sig med när det finns något man vill.

Jag tror egentligen att en människa kan rättfärdiga precis vad som helst för sig själv.

Om själva #metoo-kampanjen vill jag egentligen bara säga tre saker.

  1. Styrkan i kampanjen består, enligt mig, i att det blir fullständigt uppenbart hur i princip alla kvinnor utsatts för sexuella övergrepp och kränkningar, och att normer som tillåtit detta att ske därmed synliggörs. Inte att enskilda män hängs ut.
  2. För varje enskild kändis som pratas om i timmar på Expressen TV, finns det tusentals skitstövlar som inte jobbar på tv och som därför inte är av intresse för allmänheten, men som använder sin makt på precis samma sätt, tar sig rätten till andras kroppar på samma sätt, och lever vidare i tron att det de gör inte är övergrepp. Så länge signalerna inte ändras från dem i samma sociala petriskål.
  3. Me too. Inte lika grovt som flera av mina kvinnliga vänner, men tillräckligt för att mina manliga vänner ska reagera med förvåning.

Sofias frågor om research och skrivande

Jag fick i morse en förtjusande bloggkommentar, som samtidigt var en kaskad av frågor, av en läsare vid namn Sofia. Eftersom jag sitter på tåget från Älmhult och är fri att göra vad jag vill, och eftersom jag har fått liknande frågor tidigare, tar jag tillfället i akt att besvara det så här offentligt.

Här är Sofias kommentar:

Jag blir så nyfiken! (Ja, på boken också, men nu fokuserar vi på något annat!!) Hur mycket research har du i ett bokprojekt? Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig. Sparar du flera utkast? Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar? Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

P.S. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck. Borde vi inte få veta datumet snart? Eller iallafall vad den kommer att heta?

Eftersom kommentaren består av nio frågor (vilket väl räknas som en kaskad?), delar jag upp den i nio:

1. Hur mycket research har du i ett bokprojekt?

Det beror en hel del på bokprojektet. Är det en historisk roman handlar säkert hälften av jobbet om att göra research, medan grammatikböckerna bara kräver att jag då och då dubbelkollar fakta i Svenska Akademiens Grammatik. En relationsbok i nutid på platser jag känner till och med omständigheter jag levt nära (som Udda) kräver nästan ingen research, medan en huvudperson med erfarenheter radikalt olika mina egna (som Kouplan) kräver både intervjuer och research om platser och situationer. Inför Tillbaka till henne (som handlar bland annat om kampen för kvinnlig rösträtt och en lärarinna i Tierp 1906) läste jag Selma Lagerlöfs brevväxlingar för att känna in språket och tiden, plus en massa andra böcker om allt från Tierps hembygdsförening till glasögonens historia. Och det känns som om researchen bara ökar. Förra sommaren åkte jag på en veckas roadtrip i Norrland (Östersund-Arvidsjaur-Jokkmokk-Övertorneå-Umeå) för att samla stoff till min kommande roman, och nästa år åker jag tillbaka till Arvidsjaur för att fortsätta. Jag har börjat släktforska, för att förstå en karaktär som släktforskar. I förrgår pratade jag i en timme i telefon med en man som växte upp på 50-talet i några kvarter jag ska skriva om. Till Luften är fri blev jag kompis med hemlösa heroinister och fick följa deras vardag, och förra veckan gick jag runt på Utö och kände på gamla gruvvagnar.

2 och 3. Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig.

Åh, att jobba med datorn hindrar en inte från att vara omgiven av pappershögar! Men du har rätt, researchen ligger inte där (vad är det egentligen för papper i högarna??). Jag har en mapp i datorn för varje bok. I den mappen ligger ett dokument som jag kallar bakgrund, ett som jag kallar plan, ett som jag kallar skick och ett som har bokens arbetstitel. I bakgrundsdokumentet sparar jag den skriftliga researchen – om det är en lättresearchad bok. Är det, som den boken jag börjat skriva på nu, en bok som kräver stora mängder research inom olika områden, så gör jag undermappar för varje researchområde. Jag skannar ofta in sidor ur böcker med en app på mobilen, och samlar dem som pdf-dokument. Jag har också en researchmapp i min webbläsare där jag samlar länkar under undermappar. Så fort jag har ett synopsis (det är dokumentet som jag kallar plan), brukar jag lägga in relevant research, eller hänvisningar till den, direkt i synopsis.

4. Sparar du flera utkast?

Nästan aldrig. Se fråga fem.

5. Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar?

Jag vet att det låter underligt, särskilt med tanke på vad man lärt sig om författande i andra kanaler, men jag ändrar inte särskilt mycket alls. Jag ändrar faktiskt nästan ingenting, förutom att jag kanske tar bort en upprepning eller ett kommatecken vid en omläsning. Däremot ägnar jag varje kapitel och varje stycke mycket arbete, både före och under tiden jag skriver det. Saker jag funderar över, innan jag skriver ett stycke eller ett kapitel, är:

  • Vad behövs här för att föra berättelsen vidare?
  • Kan jag förmedla flera saker med detta stycke?
  • Vad är poängen med stycket?
  • Vilken ingång kan jag ha, för att stycket inte ska bli platt?

Sedan skriver jag stycket, raderar lika mycket som (eller mer än) jag skriver, formar orden i munnen, känner in rytmen och lämnar inte stycket förrän jag tycker att det känns bra. Redigeringen sker alltså medan jag skriver, men nästan inget alls i efterhand, och därför har jag inte flera versioner.

Men! Ibland skriver jag ett stycke som jag bestämmer mig för att ta bort, men som jag ändå gillar för mycket för att radera ur universum. Då brukar jag klippa ut det och lägga in det i synopsis, i det kapitel där det skulle ha stått. Så finns det där, om jag skulle få för mig att lägga in det igen. (Det har dock aldrig hänt att jag gjort det.) Och ibland läser jag igenom ett kapitel och hittar ett stycke som jag är osäker på om det är överflödigt eller ej, och då rödmarkerar jag det. I en bok blir det kanske 4-5 rödmarkerade stycken, som jag sedan diskuterar med min redaktör. Hon brukar oftast tycka att de ska vara kvar.

6. Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

Den boken jag skriver på nu, med mycket historisk research, har en mapp som mäter 17 MB, medan Som eld bara har 478 KB. Störst mapp, i byte, är antagligen Hjärta av jazz på 45 MB. Men det säger egentligen inget om mängden information, då text tar så lite plats. Det som tar plats är framför allt ljudinspelningar och bilder.

7. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck.

Bra argument! Den kom ut i onsdags.

8. Borde vi inte få veta datumet snart?

Ni borde ha fått veta det för länge sedan. (Den kom alltså ut förra veckan.)

9. Eller iallafall vad den kommer att heta?

Den heter Finns det hjärterum! Och den lättlästa versionen heter Hjärterum. Jag är visst lite dålig på att informera om sådana viktiga saker här på bloggen. Min bästa informationskanal är antagligen Instagram, men följer man mig där måste man också titta på fåglar och skyltar. Jag uppdaterar också någorlunda ofta på Facebook (www.facebook.com/saralovestam), och där skriver jag också om när jag kommer och pratar på olika orter. Igår var jag till exempel i Älmhult.

pepparkakshemmets öden och äventyr, sista kapitlet

Pepparkakshemmet hamnade till slut på Stadsmissionens eget kafé, i Grillska huset, Gamla stan, Stockholm. Det var ett vanskligt projekt att frakta det dit – vi började med att slå in det. I papper alltså.

2016-12-30-13-33-41

Försiktigt, så oerhört försiktigt, bar vi sedan ut paketet till en baklucka, som vi preparerat med tre hopvikta täcken.

2016-12-30-14-28-04

Och med lättheten hos en ängel tryckte min sambo på gasen. Sedan krypkörde vi från min förort och in till gyttrigaste innerstan, medan bilisterna omkring oss kanske inte fullt ut blängde, men sneglade undrande på vår framfärd. Vi borde, påpekade vi ett flertal gånger, ha satt en skylt där bak: Kör försiktigt, pepparkakshus.

Det knepigaste momentet, förutom det faktum att de hade grävt upp asfalten på en del av vår utfart, var när vi kom in i Gamla stan, där folk, fä och kullersten hotade vår mjuka framfart. Men då denna historia är befolkad av hjältar, lyckades vi ta oss ända upp till Stortorget. Där bar jag och min syster paketet till Grillska huset medan köparen Inger skötte dörrservice och min sambo körde iväg bilen till en parkering, där hon för övrigt fick sitt eget lilla äventyr.

På Grillska hade de först tänkt att vi skulle sätta pepparkakshuset på en liten byrå vid väggen. Den skulle möjligen ha kunnat husera badrummet, så det var tur att de hade ställt fram ett större bord. Vi satte paketet på detta och började pilla av tejpen. Det var en rafflande stund. Hur mycket skulle ha överlevt den stundom knaggliga resan? Jo, visade det sig: Allt.

matsal

Till och med kandelabrarna och spetsduken.

2016-12-30-15-17

Där lämnade vi vårt hem, skyddat av intet mer än två röda rep. Sedan dess har jag fått rapporter av folk som varit där. Alla vittnar om barn som andäktigt betraktar huset, barn som springer runt huset och gör alla nervösa, barn och vuxna som fotar med sina mobiltelefoner, barn som vill se, barn som skyddar huset från andra barn. Men mirakulöst nog verkar allt stå kvar, ännu elva dagar efter frakten!

barn-sudd grillska

Idag fick jag varslet om rivning. ”Hemmet står fortfarande, även om det börjar säcka lite. De tar bort det i morgon torsdag.” Så är det någon som vill se det, bege er alltså genast (om ni kan) till Gamla Stan i Stockholm!

Jag är väldigt nöjd med allt som hände med det här hemmet. Från bygget av en massa pyttemöbler, till auktionen som Inger vann med ett bud på 10 000 kronor, som gick till Stadsmissionens arbete för hemlösa, till Ingers beslut att låta pepparkakshemmet dekorera Stadsmissionens eget kafé, till att det faktiskt höll ända till nu. Slutet gott, allting gott! Eller åtminstone ätbart.

Auktionen är avgjord!

Först och främst vill jag tacka alla som spridit mitt inlägg där borgarhemmet i pepparkaka auktionerades ut, och framför allt alla som lagt så generösa bud!

Jag är väldigt glad att kunna meddela att detta pepparkakshem…

img_20161219_124336 pepparkakshem-061 vardagsrum matsal pepparkakshem-054

…har fått en ny ägare i Inger i Gröndal, och att en summa på hela 10 000 kronor kommer att komma Stadsmissionens arbete för hemlösa till gagn! Tusen tack för det, Inger! Ingers intention är dessutom att huset ska kunna beskådas av fler, så just nu undersöker hon möjligheterna att kunna placera det på en mer offentlig plats än hennes eget hem.

Nu återstår den något nervpirrande frakten, innan vi alla kan slappna av.

Och med Karl-Bertil Jonssons ömma moders ord: Det var då en välsignad jul!

Ett pepparkakshem

Ni vet, den där gången när jag gjorde en skrivmaskin och kallade det ”pepparkakshus”, och vissas reaktion var att påpeka att det inte var något hus (även om det var bebott)? I år har jag tagit åt mig kritiken och byggt ett äkta hus. Åtminstone invändigt.

Vi börjar med sällskapsrummet.

vardagsrum

Så köket:

pepparkakshem-061

Sovrummet:

pepparkakshem-066

Matsalen:

matsal

Och badrummet:

pepparkakshem-054

Och så här ser planlösningen ut:

planlosning-005

Tanken att bygga ett hem kom sig av att jag ville göra något som relaterade till en bok som jag släppte den här hösten, Luften är fri. Det är den tredje boken om Kouplan, och den handlar en del om hemlöshet. För att kunna skriva den behövde jag göra research, och jag hade många och långa samtal med några hemlösa personer som jag träffade. Längtan efter ett eget hem känns mer aktuell än någonsin förut, nu när oerhört många människor är på flykt, när gatubarn syns även här, när psykvården inte har resurser till alla och hålen i vårt skyddsnät gör många människor lottlösa. Det är därför jag nu lägger ut mitt pepparkakshus för försäljning till högstbjudande, för att skänka pengarna till Stadsmissionen.

Några fler bilder, innan jag avslöjar budgivningsinformationen.

img_20161219_124336

2016-12-17-12-29-16

moraklockan
sminkbord

pepparkakshem-044

pall

flygel

koksdel

vitrin

Vill du bjuda på detta pepparkakshem? Här kommer informationen:

  • Budgivningen är dold och sker via meddelande. Du skriver helt enkelt ett mejl till sara.lovestam at gmail.com, ett meddelande till mig på min officiella facebooksida, https://www.facebook.com/saralovestam/ och berättar hur mycket du är villig att ge. Du kan också använda kontaktformuläret nedan. Du kan inte se vad andra har bjudit. Kom ihåg att alla pengarna går till Stadsmissionen!
  • Pepparkakshemmet finns söder om söder i Stockholm.
  • Du köper pepparkakshemmet i befintligt skick, och ansvarar själv för dess säkerhet vid transport. Alla möbler och all inredning sitter fast, och hela bygget har tidigare klarat förflyttningar mellan olika rum. Vi (som tidigare flyttat det) tror att det klarar att ligga i en baklucka på mjukt underlag vid lugn körning. Vi tror inte på att skicka det med posten…
  • Info: Huset ligger på plywoodskivor som limmats fast på en träram. Det är 70×58 cm stort. Hela hemmet är ätbart.
  • Om du inte själv kan ordna bil, så kan vi hjälpa till med både bil och bärhjälp inom Stockholm.
  • Om det kommer in bud före kl 23.00 den 23 december, avslutas affären då. Pepparkakshemmet kan hämtas redan på julafton. Kan du inte på julafton så kommer vi överens om en annan dag.
  • Om det inte har kommit in några bud klockan 23.00 den 23 december, fortsätter auktionen till nyår.

Ps. Om du till exempel inte bor i Stockholm, eller helt enkelt inte är intresserad av små ätbara minimöbler, men ändå nu känner att en slant till gagn för hemlösa inte vore helt fel, så kan du sms-skänka pengar till Stadsmissionen så här:

  • SMS:a HEM till 72 980 så ger du 50 kr
  • SMS:a HEM100 till 72 980 så ger du 100 kr
  • SMS:a HEM200 till 72 980 så ger du 200 kr

Eller swisha valfritt belopp till Stadsmissionens swishnummer: 1239003518

Grejen med substantiv (och pronomen) är att den är på gång

Jag kan inte prata om något alls i offentligheten utan att någon ställer frågan: När kommer uppföljaren till Grejen med verb?

Frågan kommer i flera varianter. ”Kommer det någon uppföljare?” ”Vad blir det sen, substantiv?” ”Tänker du skriva fler grammatikböcker?” Och svaret är JA!

Idag åkte jag direkt från TV4 till Piratförlaget. Varför hade jag varit på TV4? Jo, för att jag och Patrik Hadenius sedan ett par månader tillbaka utgör det återkommande språkinslaget Språkakuten i Nyhetsmorgon. Varför åkte jag till Piratförlaget? Jo, för att ha mitt första manusmöte om Grejen med substantiv (och pronomen).

Jag har skrivit på manuset sedan Grejen med verb kom ut, och sedan ältat det i ett par månader med min ypperliga faktagranskare Johanna Prytz. Idag fick jag begrunda manuset tillsammans med min redaktör, vilket var en sådan högtidsstund att det var tur att jag just blivit sminkad av experter.

Jag ska inte säga vad min redaktör sa, för jag vill inte att någon ska förvänta sig att dela hennes känslor. Men jag kan säga två saker:

  1. Bortredigerat material kommer snart att publiceras på en blogg nära dig.
  2. Boken kommer ut i mars.