Grejen med substantiv (och pronomen) är att den är på gång

Jag kan inte prata om något alls i offentligheten utan att någon ställer frågan: När kommer uppföljaren till Grejen med verb?

Frågan kommer i flera varianter. ”Kommer det någon uppföljare?” ”Vad blir det sen, substantiv?” ”Tänker du skriva fler grammatikböcker?” Och svaret är JA!

Idag åkte jag direkt från TV4 till Piratförlaget. Varför hade jag varit på TV4? Jo, för att jag och Patrik Hadenius sedan ett par månader tillbaka utgör det återkommande språkinslaget Språkakuten i Nyhetsmorgon. Varför åkte jag till Piratförlaget? Jo, för att ha mitt första manusmöte om Grejen med substantiv (och pronomen).

Jag har skrivit på manuset sedan Grejen med verb kom ut, och sedan ältat det i ett par månader med min ypperliga faktagranskare Johanna Prytz. Idag fick jag begrunda manuset tillsammans med min redaktör, vilket var en sådan högtidsstund att det var tur att jag just blivit sminkad av experter.

Jag ska inte säga vad min redaktör sa, för jag vill inte att någon ska förvänta sig att dela hennes känslor. Men jag kan säga två saker:

  1. Bortredigerat material kommer snart att publiceras på en blogg nära dig.
  2. Boken kommer ut i mars.

Mina böcker har bytt fejs!

”Ska en tilltala män och en kvinnor eller?” frågar någon när jag lägger upp denna bild på Instagram.

DSC_2836

Jag vill nästan svara ja, bara för att se vilken sorts bestörtning det skulle framkalla. Men nej, det här är inte min version av Bic for her.

Det är i stället kulmen på den genreförvirring som präglat mitt kouplanprojekt från första början.

Ni kanske minns, om uppdateringar i mitt författarskap är ert största intresse (ni kan väl låtsas?), att mina böcker om Kouplan vållade genreknas redan från början. Jag trodde själv att jag hade skrivit en deckare, för vad annat är en bok som handlar om en flicka som försvinner och en detektiv som anlitas för att försöka hitta henne? Men det visade sig, på förlagsmötet, att det inte alls var säkert. ”Du har skrivit en Sara-roman”, sa min förläggare, ”med deckaraktig tematik”.

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Vi skrattade muntert åt det på förlaget, för man kan inte gråta när man har fått pris och kallats nyskapare i stora tidningar. Efter den andra boken om Kouplan var det ännu tydligare: Folk letade efter den på deckarhyllorna, frågade personalen och blev konfunderade när den stod bland romaner. Jag vill inte säga att de skrek rakt ut i frustration, eller att jag gjorde det när jag förstod att folk inte köpte boken för att den stod på fel hylla … men det var besvärligt. Dessutom stördes jag av det här med omslagen.

Skulle jag verkligen ge ut två böcker till i min deckarserie, med omslag som kallats ”gammalt”, ”ospännande” och ”skulle typ passa på en svår diktsamling”? Svaret var inte självklart, och det blev fler möten på förlaget. Men till slut togs beslutet: Det blir deckarspåret hela vägen. De sista två kouplanböckerna får en deckardesign, och nya upplagor av de första två får ny design för att matcha dem.

sanning med modifikation

blir till

sanning

…och om ni frågar mig känns det roligt! Inte minst att hålla båda böckerna i mina händer och undra: Hur kan detta ens vara samma bok?

 

 

Det här blogginlägget publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Hundra år med sol och vår

Det är inte varje dag man får glädjen att fira ett idiomatiskt uttrycks födelsedag. De flesta talesätt och ordspråk har ursprung som antingen är helt höljda i dunkel eller åtminstone saknar tydliga belägg för födelsedatum. Så icke när det gäller ”sol och vår”.

Sol och vårande, alltså att medelst kärleksrelation lura till sig pengar från en närhetstörstande, är möjligen lika gammalt som ägandet i sig. En herre som bestämde sig för att ingå i traditionen var Karl Vesterberg, som den 20 februari 1916 fick sin kontaktannons publicerad i Stockholms-tidningen.

sol och vår

Bilden och historien kommer från boken Svenska skurkar av Stig Linell (1995).

Ärade Damer,
Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till ”Sol och Vår”.

Karl fick sedermera svar av en fröken Helga Berggren, som enligt uppgift lånade ut 2 000 kronor som hon aldrig fick tillbaka. Karl dömdes till sex månaders straffarbete, och hans signatur gick till historien. Idag fyller den alltså hundra år, och hur bättre fira än med en schlager?

Kuriosa 1: Lägg gärna märke till den fantastiska annonsen ovanför Karl Vesterbergs:

Två mycket rika men fula flickor, den ena halt, den andra döv, önskar innan skottdagen bli bekant (event. äktenskap) med var sin stilig grabb. Svar, helst med foto, till ”25 000” och ”50 000”.

En annons som lika väl som Karls förtjänar sin plats i historien, om inte för dess humor/tragik så för att den ger belägg till den språkliberal som vill hävda att ”innan” som preposition inte är något nytt påfund. Att skottdagen nämns har förstås att göra med att den enligt tradition är den enda dagen då kvinnor tillåts fria. Vi lesbiska emotser den naturligtvis med stor entusiasm.

Kuriosa 2: Jag har ibland använt schlagern Sol och vår i sfi-undervisningen. Eleverna spetsar öronen, skrattar förfärat när de inser vad mannen i sången gjort och söker förgäves efter ”solvargsgrin” i sina lexikon.

Kuriosa 3: Jag lärde mig historien bakom uttrycket sol och vårare när jag gjorde research till den här boken. Arbetsnamnet var faktiskt Sol och vår ganska länge. Förra veckan kom den ut i pocket, hörni!

inblick i mitt liv

Det är svårt att följa någon som mestadels står stilla, så jag beundrar er som faktiskt följer denna blogg. Nu ska jag belöna er med en lägesrapport:

Yrkesmässigt har jag precis lämnat in ett manus till en barn/ungdomsbok som heter Skarven. Den handlar om tre ungdomar som löser ett mord i Stockholms skärgård samtidigt som de brottas med grejer som könsidentitet, mobbning, överbeskyddande föräldrar och relationer. Kommer ni härmed alltså att kunna klassa mig som författaren som skriver ungdomsromaner i skärgårdsmiljö? Nej, det här blir den sista i skärgårdsmiljö på ett bra tag. Kommer ni att kunna klassa mig som författaren som skriver transsexuella deckarhjältar då? Nej, när fjärde boken om Kouplan är skriven är jag klar med deckarhistorier för överskådlig framtid. Vad kommer ni att kunna klassa mig som då? Författare och godisgris.

Kostmässigt har jag en sockerfri månad. Det är ofattbart svårt varje gång det händer, och jag tvingar det att hända ungefär en gång om året. Den här gången har jag dock livat upp denna mulna period med att köpa en smoothiemixer! Man kan kanske tänka sig att det är samma sak att göra smoothie i sin vanliga matberedare/mixer som i en specialdesignad, klatschig liten sak som denna, men nej! Det är det inte! Att göra smoothie i min Smoothie Twister är som en dröm, en enkel och krämig dröm! Alla som har provat den (en person hittills) har genast gått och köpt en egen.

Socialt sitter jag i soffan och har den här typen av konversationer:

Jag: Det här är alltså amerikansk fotboll?
Sambo: Ja.
Jag: Och vad gör de med fötterna?
Sambo: Springer.
Jag: Som i alla andra sporter?
Sambo: Ja utom hockey och skidor och sånt.
Jag: Med den logiken borde väl innebandy heta svensk fotboll?
Sambo: Ja, med den logiken.
Jag: Och tävlingen heter Super Bowl, fastän det inte är en bowlingtävling utan en final i en fotboll som inte är fotboll.
Sambo: Ja allt är fel. Och så är det en paus i mitten. Det var där Janet Jackson visade sin boob.
Jag: Visade hon den med flit?
Sambo: Garanterat. Men hon fick lite för mycket skit för det. Hade det varit Madonna hade ingen brytt sig. Sen kommer det barbröstade rappare till Super Bowl utan att någon bryr sig trots att deras uppumpade bröst är minst lika stora.
Jag: Det är nog inte storleken som avgör. Men jag tycker att blottade bröstvårtor är lite otäckt oavsett kön.
Sambo: Ja.
Jag: Hehe, hörde du ordvitsen?
Sambo: Vet du nu vad berget med ansiktena heter? Mount Rushmore. Det kommer garanterat på På spåret.
Jag: Men jag ska ju inte vara med i På spåret.
Sambo: Nej, men när vi sitter här hemma och tävlar i soffan.
Jag: I så fall kan ju du det. Vi är ju i samma lag.
Sambo: Ja men om jag inte är hemma. Då är det bra om du vet det.

Politiskt är jag deprimerad. På franska Wikipedia kallas jag av någon anledning hbtq-aktivist, vilket är ett hån mot verkliga hbtq-aktivister. Jag skriver böcker som speglar hur jag ser på människan, delar länkar på twitter, tipsar mina vänner om källkritik medan dumheten breder ut sig över samhället som en tung filt. Förebygga våld med våld, vilken utmärkt idé, det har ju alltid funkat bra! Utmåla etniska grupper som oföränderliga och barbariska, jo vi vet att man inte gör så men den här gången är det ju sant! Men så ser man fler som speglar människan, fler som tar snacket till en djupare nivå, fler som krossar myter och tänker konstruktivt. Varje gång jag föreläser på ett bibliotek ser jag volontärer som tränar svenska med nyanlända, eller tvärtom. Här händer det något bra, säger mitt lärarhjärta. Här anstränger sig folk, och det är faktiskt något människor ofta gör. Alla står inte på barrikaderna – vissa står i bibliotekens entré och väntar på Mohammed.

Yrkesmässigt är jag på inga sätt ”ledig” nu när manuset till Skarven är inlämnat. Jag jobbar också på en bok om hur man kan lära ut grammatik på sfi (eller annan vuxenundervisning i svenska som andraspråk), en grammatikbok för högstadiet, den tredje romanen om Kouplan, lättlästa böcker och uppföljaren till Grejen med verb: Grejen med substantiv. Varför så många projekt? undrar kanske den läsare som själv har erfarenhet av hur mycket jobb det är att skriva bara en bok. Jo, förra året när jag slutade på mitt lärarjobb bestämde jag mig för att tacka ja till alla förfrågningar jag fick, som verkade roliga. Det skulle jag ju hinna, nu när jag inte jobbade heltid på skolan. Hej, Sara från 2015! Du var mig en optimistisk tjej!

Ja, det var väl det viktigaste. Vad gäller Candy Crush Soda är jag på nivå 648.

Frågorna vi ställde oss 2015

Det har varit ett torftigt år på bloggfronten, kanske för att det varit ett helt galet år på boksidan (samt i stort), men det har inte hindrat folk från att googla sig in i detta hörn av webben. Här följer årets svar på de viktigaste frågorna jag funnit i årets samling googlingar.

Mansfisk

Mansfisk är ett problematiskt begrepp. I ordet ”man” ligger ju så mycket – inte bara att män förväntas ha en viss uppsättning genitalier, utan även sådant som att män förväntas vara intresserade av fotboll, att de betraktas som löjligare än kvinnor om de iklär sig kjolar, att de ska ha tillräckligt stort uppmärksamhetsspann för att vara överlägsna i bilkörning och krigsföring men samtidigt så litet att de inte är lämpade som närvarande föräldrar, att de ska vilja vinna tävlingar, äta biff, dricka öl, spika upp grejer och byta däck. Som fisk är det inte säkert att man ens relaterar till den här typen av identitet. Man kanske inte ens har en slagborr.

Fast i torktumlaren sexnovell

Fru Jansson hade just vikt ihop sin sista t-shirt och skulle ta IKEA-kassen och gå, när ett kvävt rop ådrog sig hennes uppmärksamhet.
”Hjälp!”
Hon såg sig omkring. Ingen var där. Hade hon bara inbillat sig? Då hördes rösten igen.
”Här, i torktumlaren!”

Fru Jansson släppte kassen med kläderna och sprang fram till den genomskinliga luckan. Där inne låg en kvinna, naken i det trånga utrymmet. Det var Kerstin, grannen i port 42. Hade fru Jansson kunnat tänka klart hade hon undrat hur Kerstin hamnat där, men åsynen av den nakna damen gjorde henne med ens så upphetsad att det susade i öronen.

”Jag kommer in!” tjöt hon och kastade av sig sina egna kläder. Öppnade luckan och störtade in i torktumlaren. Deras yppiga barmar pressades mot varandra och ryggarna gned mot de glatta väggarna när de hungrigt utforskade varandras kroppar. De skakade båda i extas när de kom, och efteråt låg de kvar medan svetten svalnade.

”Jag borde nog gå upp till familjen”, sa fru Jansson. ”Kan du flytta din arm lite?”
”Det går inte”, svarade Kerstin. ”Ditt knä är i vägen.”
”Jag kan inte rubba det om du inte först flyttar din arm.”
Nu satt de båda fast. Men de var åtminstone tillsammans.

Författare får diamanter

Det händer verkligen extremt sällan. Jag har inte ens fått min första diamant än, och då har jag ändå gett ut nio böcker.

Sara Lövestam doktorsavhandling

Om jag hade skrivit en doktorsavhandling hade den antagligen varit på temat: Effekter av integrerad grammatikundervisning på sfi. En del av mig vill verkligen söka doktorandtjänst, medan en annan del påminner om att jag har ett författarjobb att sköta (och en tredje del vill jobba på sfi trots att jag inte har tid). År 2016 är det till exempel tänkt att jag ska skriva en grammatikbok för sfi-lärare, en grammatikbok för högstadiet, en uppföljare till de två första Kouplanböckerna, en ungdomsbok och fler LL-böcker. Men nu var det nog inte det du undrade, utan möjligen vad jag har för utbildning? Jo, en magisterexamen i svenska, litteratur och svenska 2 samt en lärarexamen för gymnasie- och vuxenundervisning. Ibland känns det som att det får räcka.

Sara Lövestam skvaller

Jag har hört att hon numera skriver sexnoveller på vitvarutema.

Jag mår dåligt av att vi hamnade isäng med varandra på engelska

Åh… Jag har inget råd att ge. Bara medkänsla med dig som råkat ligga med någon som du inte riktigt kan kommunicera med. Been there, done that.

Här kommer oregelbundna verb från andra konjugationen

Nice! Här kommer en huvudsats!

Konsten att säga nej och ändå inte försumma sin hembygd

Det var en sån där dag när förfrågningarna aldrig slutade komma. Ett nej-test, om man så vill, för är det någon som behöver examineras på konsten att säga nej så är det jag.

Först var det ett fackförbund som ville att jag skulle komma och prata om normkritik i april. Sedan var det en högskola som frågade om jag ville utbilda läkare i svenska. Sedan var det en dagstidning som ville intervjua mig om en resa. Sedan var det en projektledare som undrade om jag ville skriva en novell till en antologi. Sedan var det en skola som skulle ha en studiedag om läsning och undrade om jag föreläste om det. Sedan var det en tidning som undrade om jag ville skriva en krönika. Vid halv tre hade jag redan sagt nej till fem jätteintressanta och roliga uppdrag, och då kom en fråga från en bostadsrättsförening i Östersund. De skulle fira 50-årsjubileum, och nu var det så att de kände till att jag hade bott på Roddarvägen en tid under min uppväxt. Ville jag skriva några rader om min tid på Roddarvägen till deras jubileumsskrift, om hur tiden på Roddarvägen hade präglat mig och hur jag upplevde den tiden?

Jag tackade ja till två saker den dagen. SvD-intervjun var den ena. Och här är mitt bidrag till Roddarvägens jubileumsskrift:

Jag flyttade till Roddarvägen runt år 1986. Rättare sagt var det mina föräldrar som flyttade, och jag gav efter och flyttade med. Ett klokt beslut med tanke på att jag bara var fem och ett halvt och inte skulle ha klarat mig länge ensam kvar på Kopparslagargränd. Vi flyttade till Roddarvägen 6 B, för jag och min syster skulle få en ny lillasyster och familjen behövde mer plats. I tre år, dvs under början av min lågstadietid, bodde vi på Roddarvägen. När jag tänker på min tid där är vissa minnen tydliga som om de inte vore 30 år gamla. Här är tre:

Första dagen, när jag skulle gå hem och inte hittade. Alla huslängor såg likadana ut! Jag började till slut gråta, varpå en granne kom till undsättning. Hon tipsade mig om att titta efter mattställningen nästa gång, och jag tackade för rådet men bestämde mig i smyg för att i stället räkna uppfarterna. Man visste ju aldrig när någon skulle ställa upp en ny och förvirrande mattställning.

Spisen i vårt nya hus. Den var grön och gammal, och den hade en ”digital” klocka som matade fram minuterna genom att cylindrar inuti klockan vreds om och visade nästa siffra i det lilla fönstret. Jag kom snabbt till slutsatsen att om man satt och stirrade på siffrorna när de visade ”59” så fick man snart jackpot, när tre (ibland fyra!) siffror ändrades samtidigt. Vem behövde Iphones på 80-talet, med dessa underhållningsapparater mitt i köket!

Grannen som rökte och solade. Jag kom från en familj av nyktra och kristna skogsmullar, som plockade svamp och svarvade på fritiden. Mitt emot oss på Roddarvägen, på andra sidan gräsmattan, bodde en granne med bikini. När vi gjorde annat låg hon i en solstol och blev allt brunare, med en drink i ena handen och en cigarett i andra. Jag visste inte vad som lockade och skrämde, visste inte att detta var mitt första möte med flärd och dekadens. Jag kan fortfarande känna doften av hennes cigaretter i sommarvinden.

Jobbet som satte sig i hjärtat

Det skulle bli en skrivresa. Vi planerade den i månader, Ingrid aka Catalunya Travels som arrangerade, Mian Lodalen som skulle vara kursledare med mig, och jag. Vi skulle åka till något som hette ”Villa Sunlight” i Sitges, Spanien. Ingrid pratade lyriskt om utsikt, väder och pool men jag och Mian var fokuserade på kursinnehållet. Utdrag ur våra planeringsdagar:

”Det är väl ingen semester vi ska på, det spelar väl ingen roll vad det är för utsikt.”

”Har hon skrivit in ‘barrunda’ i programmet? Det får stå för deltagarna, vi är där för att jobba.”

”En drink max.”

”Vi behöver ju sova, vi ska ju göra ett jobb.”

”Jag tar med några böcker, så har jag något att göra på kvällarna.”

Igår kom jag hem från skrivresan i Sitges, och vill bara utbrista i ett rungande PYTTSAN.

Det tog en halv dag för oss att slänga av oss allt vad professionell författarroll heter. Sexton övermäkta fantastiska människor gjorde det omöjligt att hålla distansen, och vi sveptes med i någon typ av härlighetsorgie jag fortfarande inte hämtat mig från.

Jag vet inte om det handlar om skrivandet, för i ärlighetens namn var det varierande hur mycket som egentligen blev skrivet. Kanske handlar det mer om vilka som väljer att åka på en skrivresa. Pensionären som var ute på världsresa och efter skrivkursen bestämde sig för att stanna på Villa Sunlight i sex veckor till. Kvinnan som tagit mod till sig för att åka ensam utomlands för första gången på sexton år och gjorde oss alla tårögda med hur välkommen hon kände sig. De som kommit för att skriva om sina liv, för vem skulle annars göra det? De som kommit för att skriva om relationer, eller kanske bearbeta dem, eller kanske förstå vad det var som egentligen hände. De som ville ha sol och träffa likasinnade, och de som kommit för att förhoppningsvis förstå vad de ville med livet. Att skriva är att blotta sig, och det gjorde vi på alla sätt. Jag har sexton nya bff:s och minns plötsligt mer om vem jag är.

Det är omöjligt att beskriva det för den som inte var där, jag vet inte ens varför jag försöker. Låt mig bara offentligt konstatera att jag och Mian hade alla fel: Jo, utsikten spelar roll och vi stod och insöp den som om vi aldrig sett hus, himmel och vatten förr, dånade inför de vackra bordsdukningarna och av maten som endast överträffades av maten vi fick nästa dag. Jo, det blev en barrunda, som avslutades med att elva svenska brudar och en man med mojitos i kroppen skumpade runt i allt ökande tempo på ett torg i Barcelona i jakt på en buss som ingen spanjor tycktes känna till (men de låtsades duktigt). ”En drink max” blev mojitos, sangria och cava. Vi sov aldrig, men dansade oss svettiga i Sitges tills vi blev utslängda och avslutade med polyfon karaoke i matsalen. Böckerna jag tog med ligger oöppnade i min väska.

Min skrattkramp kommer att sitta i till jul. Annat kommer aldrig att försvinna.

Detta inlägg publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.