Ord är slippery suckers

När jag skriver går det inte undan. Mer om det en annan gång, om hur man (jag) sitter timme efter timme och gnager på diverse ord och försöker foga ihop dem på bästa möjliga sätt. Jag har alltid tänkt mycket på ord, och ordvalen har alltid varit basen för mitt författande. Jag har också undervisat i många år, ibland om grammatik och uttal men allra mest om ord. Vad de betyder, hur de böjs och stavas och vilken valens de har (alltså hur man kan använda dem med andra ord). Nämnde jag att jag har en magisterexamen i svenska? Nämnde jag att jag skrivit flera uppsatser just på tema ord?

Och ändå. I en av mina böcker som lever och frodas ute i bokhandeln, står det inte ändå ett felaktigt ord på en viss sida?

Glömde jag att nämna att bokmanus på förlag passerar ett flertal ögon, tillhörande människor som inte gör annat än att jobba med ord, innan det går till tryck? Om vi tar min debutbok som exempel, så gick manuset genom testläsare, förläggare, redaktör (flera vändor) och korrläsare, innan boken skulle tryckas. Precis innan manuset skickades till tryck var det någon på förlaget som av en slump läste en mening och reagerade: Finns verkligen ordet abnormalitet? Heter det inte abnormitet? Det är svårt att pusta ut över att ha klarat sig undan en sådan sak, för vetskapen molar: Boken har 49 460 ord till. De har visserligen gått genom testläsare, förläggare, redaktör och korrläsare. Men det har abnormalitet också.

Ord är slippery suckers, och hjärnan är en rackare på att hitta sammanhang och perfektion där det inte finns. De flesta läsare missar ord som dubbelskrivits (oftast i konstruktioner där författaren ändrat omvänd ordföljd till rak och glömt ta bort ett av subjekten) och är generösa med att tolka vissa ords valens (”Premiären av” eller ”premiären på”? ”Basen i mitt skrivande” eller ”basen för mitt skrivande”?) Kanske för att språket uppstod för att vi skulle förstå varandra, och inte för att vi skulle ha något att slå varandra i huvudet med. Särskilt svårt är det att se sina egna misstag, något lättare om man ändrar textens teckensnitt eller läser den högt för sig själv.

Som författare, och kanske särskilt som författare och språkvetare, vill man sjunka genom jorden när det visar sig att ett ord från 50-talet har slunkit med i en dialog som ska utspela sig 1912, när man skrivit härröra i stället för härleda, när man har använt ett ord som inte finns eller om det på andra sätt visat sig att ens hjärna är mänsklig. Känslan kan liknas vid hur jag vid den här årstiden 1985 skrev ett stort antal påskkort med texten GLAD POSK, och senare insåg att post och påsk, trots deras fonetiska likheter, inte följde samma stavningsmönster. Mamma sa att det inte gjorde något och att säkert ingen skulle märka det, men hon kunde inte ta ifrån mig skammen.

Jag kan se mig själv, som förtvivlad femåring med tjugotalet felstavade påskkort och min första erfarenhet av vad jag nu förstår är en mycket nördig typ av upplevd förnedring. Om jag kunde möta mig själv, skulle jag ta mig själv i famnen och låta mig gråta ut skammen. Jag skulle berätta att jag en gång skrev spendera i stället för tillbringa och att det faktiskt inte gjorde mig till en sämre människa. ”Ord”, skulle jag förklara medan mitt femåriga jags hulkningar sakta avtog, ”är helt enkelt slippery suckers.”

 

Denna text publicerades ursprungligen på litteraturmagazinet.

pepparkakshemmets öden och äventyr, sista kapitlet

Pepparkakshemmet hamnade till slut på Stadsmissionens eget kafé, i Grillska huset, Gamla stan, Stockholm. Det var ett vanskligt projekt att frakta det dit – vi började med att slå in det. I papper alltså.

2016-12-30-13-33-41

Försiktigt, så oerhört försiktigt, bar vi sedan ut paketet till en baklucka, som vi preparerat med tre hopvikta täcken.

2016-12-30-14-28-04

Och med lättheten hos en ängel tryckte min sambo på gasen. Sedan krypkörde vi från min förort och in till gyttrigaste innerstan, medan bilisterna omkring oss kanske inte fullt ut blängde, men sneglade undrande på vår framfärd. Vi borde, påpekade vi ett flertal gånger, ha satt en skylt där bak: Kör försiktigt, pepparkakshus.

Det knepigaste momentet, förutom det faktum att de hade grävt upp asfalten på en del av vår utfart, var när vi kom in i Gamla stan, där folk, fä och kullersten hotade vår mjuka framfart. Men då denna historia är befolkad av hjältar, lyckades vi ta oss ända upp till Stortorget. Där bar jag och min syster paketet till Grillska huset medan köparen Inger skötte dörrservice och min sambo körde iväg bilen till en parkering, där hon för övrigt fick sitt eget lilla äventyr.

På Grillska hade de först tänkt att vi skulle sätta pepparkakshuset på en liten byrå vid väggen. Den skulle möjligen ha kunnat husera badrummet, så det var tur att de hade ställt fram ett större bord. Vi satte paketet på detta och började pilla av tejpen. Det var en rafflande stund. Hur mycket skulle ha överlevt den stundom knaggliga resan? Jo, visade det sig: Allt.

matsal

Till och med kandelabrarna och spetsduken.

2016-12-30-15-17

Där lämnade vi vårt hem, skyddat av intet mer än två röda rep. Sedan dess har jag fått rapporter av folk som varit där. Alla vittnar om barn som andäktigt betraktar huset, barn som springer runt huset och gör alla nervösa, barn och vuxna som fotar med sina mobiltelefoner, barn som vill se, barn som skyddar huset från andra barn. Men mirakulöst nog verkar allt stå kvar, ännu elva dagar efter frakten!

barn-sudd grillska

Idag fick jag varslet om rivning. ”Hemmet står fortfarande, även om det börjar säcka lite. De tar bort det i morgon torsdag.” Så är det någon som vill se det, bege er alltså genast (om ni kan) till Gamla Stan i Stockholm!

Jag är väldigt nöjd med allt som hände med det här hemmet. Från bygget av en massa pyttemöbler, till auktionen som Inger vann med ett bud på 10 000 kronor, som gick till Stadsmissionens arbete för hemlösa, till Ingers beslut att låta pepparkakshemmet dekorera Stadsmissionens eget kafé, till att det faktiskt höll ända till nu. Slutet gott, allting gott! Eller åtminstone ätbart.

Auktionen är avgjord!

Först och främst vill jag tacka alla som spridit mitt inlägg där borgarhemmet i pepparkaka auktionerades ut, och framför allt alla som lagt så generösa bud!

Jag är väldigt glad att kunna meddela att detta pepparkakshem…

img_20161219_124336 pepparkakshem-061 vardagsrum matsal pepparkakshem-054

…har fått en ny ägare i Inger i Gröndal, och att en summa på hela 10 000 kronor kommer att komma Stadsmissionens arbete för hemlösa till gagn! Tusen tack för det, Inger! Ingers intention är dessutom att huset ska kunna beskådas av fler, så just nu undersöker hon möjligheterna att kunna placera det på en mer offentlig plats än hennes eget hem.

Nu återstår den något nervpirrande frakten, innan vi alla kan slappna av.

Och med Karl-Bertil Jonssons ömma moders ord: Det var då en välsignad jul!

Ett pepparkakshem

Ni vet, den där gången när jag gjorde en skrivmaskin och kallade det ”pepparkakshus”, och vissas reaktion var att påpeka att det inte var något hus (även om det var bebott)? I år har jag tagit åt mig kritiken och byggt ett äkta hus. Åtminstone invändigt.

Vi börjar med sällskapsrummet.

vardagsrum

Så köket:

pepparkakshem-061

Sovrummet:

pepparkakshem-066

Matsalen:

matsal

Och badrummet:

pepparkakshem-054

Och så här ser planlösningen ut:

planlosning-005

Tanken att bygga ett hem kom sig av att jag ville göra något som relaterade till en bok som jag släppte den här hösten, Luften är fri. Det är den tredje boken om Kouplan, och den handlar en del om hemlöshet. För att kunna skriva den behövde jag göra research, och jag hade många och långa samtal med några hemlösa personer som jag träffade. Längtan efter ett eget hem känns mer aktuell än någonsin förut, nu när oerhört många människor är på flykt, när gatubarn syns även här, när psykvården inte har resurser till alla och hålen i vårt skyddsnät gör många människor lottlösa. Det är därför jag nu lägger ut mitt pepparkakshus för försäljning till högstbjudande, för att skänka pengarna till Stadsmissionen.

Några fler bilder, innan jag avslöjar budgivningsinformationen.

img_20161219_124336

2016-12-17-12-29-16

moraklockan
sminkbord

pepparkakshem-044

pall

flygel

koksdel

vitrin

Vill du bjuda på detta pepparkakshem? Här kommer informationen:

  • Budgivningen är dold och sker via meddelande. Du skriver helt enkelt ett mejl till sara.lovestam at gmail.com, ett meddelande till mig på min officiella facebooksida, https://www.facebook.com/saralovestam/ och berättar hur mycket du är villig att ge. Du kan också använda kontaktformuläret nedan. Du kan inte se vad andra har bjudit. Kom ihåg att alla pengarna går till Stadsmissionen!
  • Pepparkakshemmet finns söder om söder i Stockholm.
  • Du köper pepparkakshemmet i befintligt skick, och ansvarar själv för dess säkerhet vid transport. Alla möbler och all inredning sitter fast, och hela bygget har tidigare klarat förflyttningar mellan olika rum. Vi (som tidigare flyttat det) tror att det klarar att ligga i en baklucka på mjukt underlag vid lugn körning. Vi tror inte på att skicka det med posten…
  • Info: Huset ligger på plywoodskivor som limmats fast på en träram. Det är 70×58 cm stort. Hela hemmet är ätbart.
  • Om du inte själv kan ordna bil, så kan vi hjälpa till med både bil och bärhjälp inom Stockholm.
  • Om det kommer in bud före kl 23.00 den 23 december, avslutas affären då. Pepparkakshemmet kan hämtas redan på julafton. Kan du inte på julafton så kommer vi överens om en annan dag.
  • Om det inte har kommit in några bud klockan 23.00 den 23 december, fortsätter auktionen till nyår.

Ps. Om du till exempel inte bor i Stockholm, eller helt enkelt inte är intresserad av små ätbara minimöbler, men ändå nu känner att en slant till gagn för hemlösa inte vore helt fel, så kan du sms-skänka pengar till Stadsmissionen så här:

  • SMS:a HEM till 72 980 så ger du 50 kr
  • SMS:a HEM100 till 72 980 så ger du 100 kr
  • SMS:a HEM200 till 72 980 så ger du 200 kr

Eller swisha valfritt belopp till Stadsmissionens swishnummer: 1239003518

Grejen med substantiv (och pronomen) är att den är på gång

Jag kan inte prata om något alls i offentligheten utan att någon ställer frågan: När kommer uppföljaren till Grejen med verb?

Frågan kommer i flera varianter. ”Kommer det någon uppföljare?” ”Vad blir det sen, substantiv?” ”Tänker du skriva fler grammatikböcker?” Och svaret är JA!

Idag åkte jag direkt från TV4 till Piratförlaget. Varför hade jag varit på TV4? Jo, för att jag och Patrik Hadenius sedan ett par månader tillbaka utgör det återkommande språkinslaget Språkakuten i Nyhetsmorgon. Varför åkte jag till Piratförlaget? Jo, för att ha mitt första manusmöte om Grejen med substantiv (och pronomen).

Jag har skrivit på manuset sedan Grejen med verb kom ut, och sedan ältat det i ett par månader med min ypperliga faktagranskare Johanna Prytz. Idag fick jag begrunda manuset tillsammans med min redaktör, vilket var en sådan högtidsstund att det var tur att jag just blivit sminkad av experter.

Jag ska inte säga vad min redaktör sa, för jag vill inte att någon ska förvänta sig att dela hennes känslor. Men jag kan säga två saker:

  1. Bortredigerat material kommer snart att publiceras på en blogg nära dig.
  2. Boken kommer ut i mars.

Mina böcker har bytt fejs!

”Ska en tilltala män och en kvinnor eller?” frågar någon när jag lägger upp denna bild på Instagram.

DSC_2836

Jag vill nästan svara ja, bara för att se vilken sorts bestörtning det skulle framkalla. Men nej, det här är inte min version av Bic for her.

Det är i stället kulmen på den genreförvirring som präglat mitt kouplanprojekt från första början.

Ni kanske minns, om uppdateringar i mitt författarskap är ert största intresse (ni kan väl låtsas?), att mina böcker om Kouplan vållade genreknas redan från början. Jag trodde själv att jag hade skrivit en deckare, för vad annat är en bok som handlar om en flicka som försvinner och en detektiv som anlitas för att försöka hitta henne? Men det visade sig, på förlagsmötet, att det inte alls var säkert. ”Du har skrivit en Sara-roman”, sa min förläggare, ”med deckaraktig tematik”.

Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att ”det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen.”

Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.

Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om ”deckarförfattaren” Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.

Vi skrattade muntert åt det på förlaget, för man kan inte gråta när man har fått pris och kallats nyskapare i stora tidningar. Efter den andra boken om Kouplan var det ännu tydligare: Folk letade efter den på deckarhyllorna, frågade personalen och blev konfunderade när den stod bland romaner. Jag vill inte säga att de skrek rakt ut i frustration, eller att jag gjorde det när jag förstod att folk inte köpte boken för att den stod på fel hylla … men det var besvärligt. Dessutom stördes jag av det här med omslagen.

Skulle jag verkligen ge ut två böcker till i min deckarserie, med omslag som kallats ”gammalt”, ”ospännande” och ”skulle typ passa på en svår diktsamling”? Svaret var inte självklart, och det blev fler möten på förlaget. Men till slut togs beslutet: Det blir deckarspåret hela vägen. De sista två kouplanböckerna får en deckardesign, och nya upplagor av de första två får ny design för att matcha dem.

sanning med modifikation

blir till

sanning

…och om ni frågar mig känns det roligt! Inte minst att hålla båda böckerna i mina händer och undra: Hur kan detta ens vara samma bok?

 

 

Det här blogginlägget publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Hundra år med sol och vår

Det är inte varje dag man får glädjen att fira ett idiomatiskt uttrycks födelsedag. De flesta talesätt och ordspråk har ursprung som antingen är helt höljda i dunkel eller åtminstone saknar tydliga belägg för födelsedatum. Så icke när det gäller ”sol och vår”.

Sol och vårande, alltså att medelst kärleksrelation lura till sig pengar från en närhetstörstande, är möjligen lika gammalt som ägandet i sig. En herre som bestämde sig för att ingå i traditionen var Karl Vesterberg, som den 20 februari 1916 fick sin kontaktannons publicerad i Stockholms-tidningen.

sol och vår

Bilden och historien kommer från boken Svenska skurkar av Stig Linell (1995).

Ärade Damer,
Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till ”Sol och Vår”.

Karl fick sedermera svar av en fröken Helga Berggren, som enligt uppgift lånade ut 2 000 kronor som hon aldrig fick tillbaka. Karl dömdes till sex månaders straffarbete, och hans signatur gick till historien. Idag fyller den alltså hundra år, och hur bättre fira än med en schlager?

Kuriosa 1: Lägg gärna märke till den fantastiska annonsen ovanför Karl Vesterbergs:

Två mycket rika men fula flickor, den ena halt, den andra döv, önskar innan skottdagen bli bekant (event. äktenskap) med var sin stilig grabb. Svar, helst med foto, till ”25 000” och ”50 000”.

En annons som lika väl som Karls förtjänar sin plats i historien, om inte för dess humor/tragik så för att den ger belägg till den språkliberal som vill hävda att ”innan” som preposition inte är något nytt påfund. Att skottdagen nämns har förstås att göra med att den enligt tradition är den enda dagen då kvinnor tillåts fria. Vi lesbiska emotser den naturligtvis med stor entusiasm.

Kuriosa 2: Jag har ibland använt schlagern Sol och vår i sfi-undervisningen. Eleverna spetsar öronen, skrattar förfärat när de inser vad mannen i sången gjort och söker förgäves efter ”solvargsgrin” i sina lexikon.

Kuriosa 3: Jag lärde mig historien bakom uttrycket sol och vårare när jag gjorde research till den här boken. Arbetsnamnet var faktiskt Sol och vår ganska länge. Förra veckan kom den ut i pocket, hörni!