Vad jag talar om när jag talar om löpning

Vi kan inledningsvis etablera att jag inte är Haruki Murakami. Där långdistanslöpning präglar denne författares hela tillvaro, präglar den så lite som möjligt av min då jag i grunden avskyr att springa. Jag är dock uppvuxen med två hurtiga föräldrar som ännu efter pensionen springer varje dag, går på Friskis & Svettis (mamma) och inleder dagen med 65 armhävningar för att 70 blir för jobbigt för ryggen (pappa). Jag nämner det för att jag inte kan komma på någon annan anledning till att jag tror att jag måste springa för att vara vuxen.

Jag började försöka springa någon gång i 27-årsåldern. Jag hade hört att man ”kommer in i det” och ägnade därför ett helt år åt att jogga runt Rotebro centrum tre gånger i veckan, med en sån där modern mp3-spelare i fickan. Resultat: jag blev flåsig i halsen tre gånger i veckan.

Läs mer

Krönika över ett i stort sett pissigt år

År 2021 var tråkiga besked (februari) som visade sig vara dåliga besked (mars), som visade sig vara värre besked (april). Lagom tills Ljudet av fötter skulle komma ut var jag nyopererad, hade kastats in i klimakteriet som en följd av operationen, fått besked om att livmoderkroppscancern var spridd till en lymfkörtel, samt omedelbart påbörjat cytostatikabehandling.

År 2021 var dagliga promenader, först för att återhämta mig från operationen och sedan för att inte försvagas av cytostatikan. Jag promenerade runt köket de första dagarna efter operationen. Sedan runt huset, till Hökarängsbadet, hela vägen till Stora Sköndal, till Gubbängen och runt, runt i Fagersjöspåret. Jag promenerade med syskon och föräldrar, med vänner och kollegor, och ensam med musik, podd, telefon eller natur i öronen. En gång följde en räv med en bit. Jag promenerade i regn, sol och blåst. Satte ena foten framför den andra, och upprepade.

Läs mer

Felhörningar som förgyller livet

Det var nästan omöjligt att välja, när jag till dagens Språklucka (min julkalender i SvD) frågade mina vänner och bekanta vilka sångtexter de hört fel på och fick en Facebooktråd på 185 kommentarer. Här kommer några som inte fick plats i Språkluckan!

”I wonder how we can survive the snowman” (I wonder how we can survive this romance) i låten Waiting for you!

Jag brukade gå på ett träningspass där Rick Guards ”Stop it” spelades. Det kändes alltid lite makabert att göra framåthopp med huggande armrörelser till fraserna ”stab, stab, stab, stab, stab it, I like it; stab, stab, stab, stab, stab, it feels good!”. Särskilt efter strofer som ”but when I look at their lips and the swing of their hips well a man can lose his soul”.

Teddybjörnen Fredriksson, Jansson hette han. (Jag hade ju två efternamn, men lite märkligt var det).

Läs mer

Kära e-fakturadagbok

Det är december och alla som fått pengar kvar av 2021 års budget beställer föreläsningar med kort varsel som ska faktureras före årsskiftet men helst igår. Jag gillar att föreläsa och välkomnar bokningar (kolla här, jag har lagt till en föreläsning om förändringar i svenska språket!). Min heliga julvrede väcks däremot, traditionsenligt numera, av e-fakturahelvetet. Ni som var med i somras minns kanske att en återkommande tanke hos mig under cancerbehandlingen var ”om jag dör slipper jag i alla fall e-fakturera”.

Att staten inte helt enkelt bestämt att alla ska använda en viss gratisportal, vilket resulterar i att vi som skickar fakturor hänvisas till mängder av olika portaler, handlar om den fria marknaden. Problemet är bara att den som väljer portal är mottagaren av fakturor. Vi som skickar fakturor och som är så små småföretagare att vi inte har en egen ”fakturaväxel” (citattecken för att jag inte har någon och därmed inte vet vad det är), vi har inget fritt val. Jo, vi har valet att använda portalen som mottagaren valt, eller att inte fakturera alls. Vissa väljer det senare för att inte förlora sin själ.

Men jag har en dröm. (Läs gärna följande med pampig musik i bakgrunden.)

Att en dag alla som vill att man e-fakturerar skickar en länk. När man följer länken får man fylla i sina uppgifter på en sida med användarvänligt gränssnitt – och uppgifter man redan tidigare skrivit in (när man fakturerat andra) ligger kvar. Man behöver inte söka efter referenskoder, GLN eller skrolla i långa listor efter mottagare. Man behöver inte lusläsa sidor som den här för att ens hitta vilken sida man ska behöva bli medlem på för att kunna skicka en faktura. Man behöver inte ansöka om att bli godkänd leverantör till varje fakturamottagare. Allt är redan fixat innan de skickar länken.

Man bara fyller i summa, momssats, fakturanummer (om man inte har allt på automatik vilket man inte kan om man fortfarande skickar en del pappersfakturor) och vad man fakturerar för*. Sedan klickar man ”skicka”.

Jag vet, det låter extremt. Men julen är ändå miraklens tid, och man måste få drömma. All I want for Christmas is en rimlig e-fakturalösning för småföretagare.

*I en perfekt värld skulle även detta vara automatiskt ifyllt och genereras redan vid bokningen, men dit vågar jag knappt tänka. Just nu vill jag bara att ”skicka faktura” inte ska vara en punkt på listan som man måste vika två arbetsdagar och all sin under sommarmånaderna ackumulerade energi åt.

Frågorna som aldrig ställdes i Högdalen

För någon vecka sedan var jag inbjuden till Högdalens bibliotek, där jag under gemytliga former blev tillbörligen presenterad och intervjuad och fick möta läsare och läsfrämjare. En av läsfrämjarna, händelsevis den som kanske lobbat mest för att jag skulle komma, fick obönhörliga förhinder och kunde alltså inte ställa alla frågor hon planerat. Därför kommer de här, som ett blogginlägg!

1. Du har sagt att Monika-sviten är viktigare för dig än andra böcker du skrivit. Känns det likadant med det nu när del 2 kommer? Och när kommer del 3?

Ja, det känns fortfarande så! Jag ser det knappt som tre böcker, eftersom det är en enda lång berättelse, och nu känns det som om mittendelen är utkrystad. Del 3 kommer i vår.

1.b Är du nöjd med gensvaret på den, från läsare och recensenter? Förstår de den rätt, på det stora hela?

Det är lätt att svara ja på den frågan, när recensionerna varit så översvallande! Jag är verkligen smickrad och tagen av hur mycket folk tyckt om Monika, och det gläder mig särskilt när de talar om henne som en existerande person, en vän som de bryr sig om. Det är nästan det viktigaste för mig.

Några gånger har jag också märkt att recensenter uppfattat ytterligare aspekter av vad jag velat göra. I SvD beskrev DN:s bokrecensent Lotta Olsson Ljudet av fötter som ”en långt större historia [än bara en bok om ofrivillig barnlöshet], med barn och föräldraskap som ett nav”. Och i recensionen av Andra Monikabok skrev Bodil Juggas i Dala-Demokraten så här: ”Romanerna är Monikas egen, haltande, skapelseberättelse. Men handlar också om berättarskapandet i sig. Hur människan skapar berättelser, och hur berättelserna skapar människan.” Jag blir förstås väldigt glad av omdömen som ”går under huden, det går inte att värja sig eller förbli oberörd” (Expressen) eller ”läsvärt på riktigt” (Barometern) men det spritter i mig lite extra när jag läser analyser som snuddar vid mina intentioner när jag skrev Monikasviten.

Huruvida den första boken blivit rätt förstådd är nästan svårt att svara på, eftersom det bara är första delen och de som velat tolka den inte haft mer än en tredjedel av berättelsen. Många har analyserat Ljudet av fötter som om jag berättar ”kvinnohistoria” och att jag velat skildra ”kvinnors villkor genom historien” – och det är ju jättefint att de läser boken så, men det var inte direkt min avsikt med Monikasviten. Visst var det en av alla tankar jag fick, eller ”trådar” som jag brukar se det som, när jag skrev böckerna, men inte alls huvudtemat ur mitt perspektiv. Det blir spännande att se vad som skrivs efter att den tredje boken kommit ut!

2. Jag tycker ofta dina böcker känns väldigt filmiska, kommer det inte nån filmatisering snart? En stadsvandring med Lövestam-tema skulle också vara roligt btw.

Det är bortom min kontroll. Som författare är det bara att hoppas att någon vill köpa filmrättigheterna (aka att ens agent lyckas sälja filmrättigheterna) och sedan att det faktiskt blir en film av det (vilket det sällan blir även om man sålt rättigheterna). Det har funnits intresse för att filmatisera mina böcker, särskilt i Frankrike, men än så länge har det inte blivit något konkret.

En stadsvandring låter också kul! Men var? Mina böcker råkar ju utspela sig i Tierp, Fryksdalen i Värmland, Stockholm, Östersund (Lugnvik), Sveg, Arvidsjaur, Nattavaara och norra samt södra Stockholms skärgård. Även ett par avstickare i Göteborg och Jönköping. Det får kanske bli en tågluff?

3. Över till nåt annat, vad betyder bibliotek för dig? Eller vad har det betytt tidigare? 

Utan bibliotek hade min barndom varit betydligt torftigare! Som bokslukare i mellanstadieåldern gick jag upp till Sigtunastiftelsens bibliotek, som låg bara ett par minuter från mitt hem, och lånade högvis med böcker åt gången. Och när vi ibland åkte till Uppsala var det givet att gå till biblioteket, för att bland annat låna sagosamlingar som inte fanns på Sigtunastiftelsen. Det hade helt enkelt inte gått att tillfredsställa mitt läsbehov utan bibliotek, och av alla platser utanför hemmet (skola, kyrka, sporthall etc) var biblioteket den plats jag kände mig mest hemma på.

4. Om man inte läst dig tidigare, vilken bok skulle du rekommendera? (Jag tycker inte Första Monikabok, för det var kul att ha läst En stark nolla innan, iom att många figurer i romanerna är med i andra böcker och det var så även med dem.)

Jag håller med dig – visserligen tror jag att det går utmärkt att läsa Monikaböckerna utan att först ha läst något annat av mig, men det finns några blinkningar till tidigare böcker som jag hoppas ger en kick till dem som läst dem först. Vilken man ska börja med beror såklart på vilken sorts böcker man tycker om, men generellt brukar jag tipsa om att läsa Hjärta av jazz först.

Det är roligt att du säger att du fick behållning av att ha läst En stark nolla innan du började läsa Monikaböckerna! En stark nolla utspelar sig samtidigt med Bära och Brista (Andra Monikabok), så jag skulle faktiskt föreslå ordningen Ljudet av fötter (Första Monikabok), En stark nolla (ungdomsbok med Monikas granne Texas som huvudperson), Bära och brista (Andra Monikabok), Nu Levande (Tredje Monikabok) om man vill läsa allt om Monika och Texas.

5. Vad kommer det för grammatikbok härnäst?

Vet ej! Men jag håller på med några olika saker. Kanske blir det en uppföljare till Handbok för språkpoliser, eftersom det finns så många fler språkliga egenheter (eller som språkpolisen skulle säga: fel) att skriva om. Exempel på kapitelrubriker som står i utkastet till en uppföljare är ”även fast”, ”samma” i stället för ”lika”, ”varav” i stället för ”varför” och ”motivering eller motivation”.

6. Kan du berätta nåt om internationellt gensvar? Kommer Monika-sviten att översättas? (Jag vill gärna ha den på franska❤️)

Det är svårt att säga något alls om det, eftersom de utländska förlagen inte vill läsa förrän de fått alla delarna. Den tredje delen har inte gått igenom korret i Sverige, så inga utländska förlag har fått hela det slutgiltiga manuset än. Men jag har hört att det finns intresse. I övrigt är senaste nytt på den internationella sidan att Hjärta av jazz just blivit såld till Ryssland!

Beklagar förlusten av ”beklagar sorgen”

I min senaste språkspalt för SvD skriver jag om missförståndet att det skulle vara bättre att säga ”jag beklagar din förlust” än ”jag beklagar sorgen”. Förlåt, salig Magdalena Ribbing, men här var du ute och cyklade. Kort sagt (eftersom alla inte har tillgång till min språkspalt): ”Beklagar sorgen” har använts i århundraden, och har som kondoleans varit mycket vanligare än ”beklagar förlusten”. I uttrycket ingår att man beklagar hela situationen som lett till sorg. Dessutom är sorg jättetungt och jobbigt, och att någon behöver gå igenom den är inte alls konstigt att beklaga.

Belägg för ”beklaga sorgen” från 1705. ”Hertigens av Veragua(?) Son är af Konungen skickad till Paris til at t (…)det hofwet beklaga sorgen öfwer hertigens af Bretagne dödeliga frånfälle” skriver Ordinarie Stockholmske Posttidender. (Hertigen ifråga dog vid 1 års ålder.)

Eftersom det som vanligt finns mer att säga än vad jag får plats med i en teckenbegränsad språkspalt, kommer här några ytterligare reflektioner:

”Jag beklagar din/er förlust” är ord som visserligen går att hitta i äldre texter, men dels var det ovanligt, dels användes det oftast inte synonymt med ”jag beklagar sorgen”. Frasen ”beklagar förlusten” användes främst när det var man själv som tyckte att det var bedrövligt att någon gått bort, oftast i officiella sammanhang som när ett järnvägsföretag beklagade förlusten av en lokförare eller så. Fast för det mesta nationer eller härförare som beklagade förlusten av kaptener och majorer.

Frasen ”jag beklagar din förlust” som en sorts standardkondoleans är ganska ny, och jag gissar att mycket av dess framgång på senare tid kan härledas till 1) Magdalena Ribbing, som så fort hon fick chansen förklarade att man inte kan beklaga en sorg och 2) engelskan, där ”sorry for your loss” är standardfrasen. Frasen är alltså inte ny för svenskan, men engelskans inflytande kan ha spelat en roll för dess nutida spridning och användning.

Om man i historiska arkiv vill hitta belägg för ”jag beklagar din förlust” gör man bäst i att söka efter ”jag beklagar er förlust”. Frasen är så formell att knappt någon skulle använda den för någon så närstående att den (enligt tidens normer) kunde duas. Resultatet, om man till exempel söker i ett gammalt tidningsarkiv, blir en blandning av beklagandet av diverse förluster av egendom (se ovan), och beklagandet av förlusten av någon närstående (se nedan). De senare är nästan alltid översättningar!

Den som vill dissekera och kritisera folks språkbruk hittar alltid ett sätt. Titta här, hur någon avfärdar engelskans ”sorry for your loss” – den engelska versionen av vad många svenska språkpoliser (missledda av Ribbing) anser vara det rätta! ”Loss – as if the bereaved could have held on” (‘förlust – som om den berövade kunde ha hållit kvar [personen]’) argumenterar skribenten. Ett underligt argument, eftersom 1) det inte är det man menar och 2) ordet loss/förlust inte antyder att man hade kunnat behålla saken/personen ifråga. Varför skriver jag det här? För att visa att det är enkelt att slå ner på vilken artighetsfras som helst.

Själv stör jag mig på ”krya på dig” eftersom jag tolkar det som en (jättekonstig) uppmaning, men fattar ju att ingen menar det så.

Till den som läser denna text i hopp om att få veta om det är okej att säga ”beklagar sorgen” och inte för att läsa en massa gamla tidningsurklipp (men vem blir inte livad av gamla tidningsurklipp?): Ja, det är okej att säga ”beklagar sorgen”. Och om någon försöker stoppa dig, kan du hänvisa till den här texten.

En röjarfest för själen

Jag är anmäld till sån där cancerrehab, där man får gå igenom olika områden av livet och mjuka upp återgången till den vardag där man ska vara en vanlig människa igen, om än med det ständiga spänningsmomentet att man var tredje månad ska kolla om cancern kan vara tillbaka.

Men efter att ha åkt på två skrivläger (där jag själv och Mian Lodalen är kursledare) på kort tid känner jag att jag inte behöver det. Allt jag behövde var två gäng otroliga kursdeltagare, skärgårdsluft, att se skrivande människor i varje skrymsle och på varje uteplats, att vråla karaoke, dricka mojitos, bada naken och skratta halvt ihjäl mig.

Jag är matt och lycklig, och själsligen defibrillrerad. Tack alla inblandade, ni vet vilka ni är!

23 nyanser av barnlöshet

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. De har lagt den dagen före mors dag, och jag kan inte bestämma mig för om det är okänsligt eller genialt, men eftersom det lär vara ofrivilligt barnlösa som har bestämt det är det antagligen genialt.

Det finns så mycket att säga om barnlöshet, som sällan blir sagt. För ett par veckor sedan sammanfattade jag några saker jag vill att folk ska veta i tjugotre tweets, här hopsamlade till en text:

Alla vet att det är ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Många vet att det är mer än jobbigt och att det kan få hela livet att kännas förstört. Men vad är det som är så hemskt? Svaret kan vara ganska komplext. En sak är förstås att inte få ett barn. Det är den objektivt tydligaste effekten av barnlöshet, att det inte bor något barn hos en. Det blir en sorg, när man har tänkt sig att det skulle göra det.

Men det är inte bara avsaknaden av ett barn som är det ”jobbiga” med ofrivillig barnlöshet. Ibland är det inte ens det jobbigaste. En tung sak är till exempel känslan av att gå omkring i ett konstant misslyckande. Något som alla andra klarar – råttor, människor, amöbor – klarar inte jag. Och man påminns om det i regelbundna tvåveckorsintervaller, månad efter månad. Livet delas in efter de där intervallerna. Två veckor av hopp följda av två veckors förtvivlan. Varje gång man går på toaletten och inte har blod i trosan blir man lättad. Varje gång avslutas det med att blodet ändå kommer. Får man behandling är det tunga hormonkurer, sprutor i magen, otaliga besök i gynekologstolen där man gång på gång exponerar sitt kön i hopp om att den här gången.

En aspekt jag inte själv har erfarenhet av är fertilitetsproblemens påverkan på sexlivet. Lägger ändå in det här: Är man i en sådan relation där sex potentiellt kan leda till barn, men inte gör det, kan pressen och kalkylerandet förstöra hela nöjet.

För många pågår försöken i flera år, och den ständiga växelverkan mellan hopp och förtvivlan ackompanjerar hela resten av tillvaron. När man går på toaletten före ett möte och har fått mens. När någon glatt annonserar en graviditet. Vilket förstås är en annan av aspekterna: Alla tillfällen då man påminns om sitt pågående trauma, för att barn – naturligtvis – är en naturlig del av mångas liv och en källa till glädje för dem.

Ur Ljudet av fötter: Jag har inte råd att gråta varje gång någon får ett barn, har ett barn, bär ett barn, talar om ett barn. Jag har inte råd att vara en alien. Jag sväljer inte gråten, jag trycker tillbaka den med min hårda andning. Min gråt sitter i musklerna som packad snö.

Man kan inte undvika att höra om folk som får barn. Men folk skulle däremot kunna undvika att fråga om man ska ”skaffa” barn. Det gör de inte. Och vissa som frågar lägger inte ens ner när man svarar ”jag vill helst inte prata om det”. Det är så naturligt att många inte ens kommer på tanken att frågan skulle vara inkräktande. Och det gör den barnlösa ännu mer alienerad, för man fattar ju det. Det är man själv som är avvikelsen. Självklart borde man inte ta illa upp. (Jfr alla andra normbrytanden.)

Vilket för oss till normen. Att inte ha barn är att inte ha små människor hemma. Men det är också att inte dela samtalsämnen med andra. Att inte gemensamt kunna beklaga sig eller instämma när andra pratar om sina liv. Att inte vara med. Precis som alla andra normbrytare måste man hitta berättelsen om sitt eget liv utanför den gängse – och inte sällan försvara den och dess lika värde. (Den här punkten gäller förstås i högsta grad även frivilligt barnlösa/barnfria.)

Värdet av ens liv får ibland en ganska tydlig definition utifrån. Som när folk säger ”man vet inte vad kärlek är förrän man fått barn” eller ”barn är meningen med livet.” Som om de levt allas liv.

Det är, kort sagt, en mängd aspekter som gör det ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Vissa har med avsaknad av barn att göra, men många har med allt annat att göra. Därför är den barnlösa inte heller dömd till olycka, som vissa tycks tro. Själv mådde jag så dåligt under åren jag försökte få barn att jag aldrig skulle kunna skriva en sådan här offentlig text, eller genomföra en intervju på temat. Det ständiga misslyckandet var så påtagligt. (Däremot skrev jag alltså en romansvit.) Men att sluta försöka få barn var ett av mina bästa beslut i livet. Det är kanske inte så för alla, men för mig och fler än man kanske tror. Man väljer en ny väg. Definierar ett nytt liv. QX intervjuade mig om det där. Och romansviten jag började skriva under de värsta åren blev till Monikaböckerna, först ut Ljudet av fötter. Kan man säga att det var värt det, för att få dessa ord av Lotta Olsson? Ja, för en författare kan det faktiskt vara det.

Det jag vill säga är att barnlöshet är komplext. (Mer komplext än dessa tweets, det är bland annat därför jag skrivit tre romaner på temat.) Avslutar med ett råd åt varje håll: Du som inte är ofrivilligt barnlös: Var försiktig med vad du frågar, och medveten om att många inte orkar prata om ett pågående trauma. Se inte ner på barnlösa liv. I övrigt har jag inga övergripande råd, eftersom alla barnlösa har olika behov och är i olika skeden. Du som är ofrivilligt barnlös: Följ din inre kompass, både när det gäller att satsa och att släppa. Du är inte misslyckad. Hitta något roligt att berika ditt liv med, för till och med om du får barn kommer de att ha sina egna liv, och du ditt. Ta hand om dig.

Det där om att man inte behöver bli olycklig är kanske det man allra minst talar om, när man talar om ofrivillig barnlöshet. Jag tror att det har en mängd orsaker, exempelvis:

  • Uppfattningen att endast barn ger mening och lycka
  • Insikten att barnlöshet är jobbigt (och därför kommer att fortsätta vara jobbigt för alltid)
  • Uppfattningen att den som försöker få barn är redo att göra och offra ALLT för att få ett barn och inte har några alternativa drömmar
  • Bristen på offentliga berättelser om folk som slutat med fertilitetsbehandlingar och gått vidare med livet

Därför lyfter jag gärna det när jag pratar om mina egna erfarenheter. Jag visste, även när jag var mitt i det och hade mina mörkaste stunder, att jag skulle komma ur det oavsett om det blev något barn. När jag skrev anteckningen om gråten som sitter i musklerna som packad snö visste jag att jag skulle kunna prata om det i framtiden, och jag visste att Monika (som är huvudpersonen i Ljudet av fötter) skulle ha humor mitt i det svarta. ”Överlevnadshumor” som Ellen Jelinek beskrev det, när vi träffades under ljudboksinspelningen.

Egentligen finns det förstås fler än tjugotre saker att säga om barnlöshet – det är som sagt bland annat därför jag har skrivit Monikaböckerna. Det finns nyanser i nyanserna, det finns spektrum av reaktioner hos den som inte får något barn – och hos den som får dem. Eftersom Monikas berättelse och temat om både föräldraskap och barnlöshet går genom hela romansviten om Monika (men på ganska olika sätt) bildsätter jag detta blogginlägg med alla tre böckerna. Och för att jag väntar så otåligt på att andra och tredje Monikabok ska komma ut.

Livet

Häromdagen refererade någon till mig som ”svårt sjuk”, och jag förstod knappt att det handlade om mig. Inte för att jag har svårt att acceptera mitt cancerbesked eller av annan anledning vill leva i förnekelse, men för att jag helt enkelt aldrig har märkt av någon cancer.

Det förenar mig troligen med en stor mängd andra cancerdrabbade människor, som liksom jag fått sina diagnoser innan cancern gjort något väsen av sig. Min lilla tumör upptäcktes på grund av att man vid en fertilitetsbehandling opererade ut en harmlös polyp i livmodern och hittade en ofarlig cellförändring som sedan följdes upp en gång om året. Bröstcancer och livmoderhalscancer upptäcks ofta genom rutinkontroller, och jag antar att den som får ett sådant besked efter en mammografi eller ett cellprov känner lika lite cancer som jag kände när jag fick mitt.

Hade man inte undersökt min livmoder, hade jag inte märkt av någon cancer. Kanske inte på hela resten av året, kanske inte på flera år. I ett parallellt universum hade jag suttit här i full kalufs och haft releasefest för Ljudet av fötter, samtidigt som några mycket små celler fortsatte dela sig i mina inre organ. Om jag inte hade försökt få barn hade ingen tagit cellprover i min livmoder, och hade jag till äventyrs gått till en läkare och sagt: ”Jag är så orolig för cancer, kan ni kolla mig?” så skulle inte ens en röntgen ha visat någonting. Metastasen de hittade i lymfkörteln de opererade ut var fyra millimeter, för liten för att synas på en röntgenbild. Inte mycket större än en bit pärlsocker.

Jag äter mycket pärlsocker just nu, därav associationen. De första sju dagarna efter cytostatikabehandlingen har jag smakförändringar som bland annat resulterar i att:

  • Syrlighet helt försvinner
  • Salt smakar som något ur ett kemilabb (dock ej salt)
  • Vatten smakar diskvatten

Jag har hittat en (1) typ av fast föda som smakar rimligt: Chokladbollar. Om jag gör dem på fiberhavregryn är det nästan nyttigt. Dessutom innehåller de mycket fett och kolhydrater, vilket får bland annat min syster dietistforskaren att heja på. Medan många människor, så fort de får höra att jag har cancer, sätter upp ett pekfinger och säger ”undvik socker, det göder cancercellerna!”, vill dietisterna bara att jag ska äta. Gärna kolhydrater, så att jag har energi nog för hela behandlingen. ”Jag måste undersöka om chokladbollar fungerar för fler som får smakförändringar av cytostatika”, säger min syster dietistforskaren. ”Tror du att det skulle funka med lite nötter i?” funderar hon, och jag utmanar henne att lansera boken Besegra cancer med chokladbollsdieten. Hon tror inte att det skulle sälja så bra, vilket säger allt om varför hon aldrig bör ge sig in i bokbranschen.

Två typer av flytande föda fungerar för mig under smakförändringarnas tid: havre-O’boy och guldmjölk. Den som läst hela chokladbollspassagen med tilltagande hets i andningen för att jag helt ignorerar sockerhotet, känner kanske nu ett visst lugn (åtminstone om hen inte fastnade på O’boy), för guldmjölk är den mest rekommenderade gula drycken bland alla som engagerar sig i relationen mellan mat och cancer. Om den fungerar ska jag låta vara osagt, men dietisten på Karolinska (och min syster) säger att den åtminstone inte gör någon skada.

Utöver att äta ordentligt, dricka sin guldmjölk och sova ordentligt finns det inte så mycket man kan göra för att hjälpa cytostatikan på traven – om ens dessa åtgärder påverkar. Det finns till och med frustrerande lite att göra, åtminstone om man frågar vetenskapen. (Frågar man andra finns det ingen ände på vad man kan göra.) Förutom en sak: träning.

All forskning jag har läst pekar på att träning lindrar biverkningar, ger goda långtidseffekter och inte är farligt för den som får cytostatika. Träningen tar inte bort några cancerceller, men är viktig för att man ska orka genomgå behandlingar som kan göra det. Det är ju själva attan, för en som 1) litar på forskningen och 2) avskyr att träna. Men jag är jätteförtjust i att leva och må bra, så ända sedan operationen har jag gått en promenad varje dag, och när läkningen tillät lade jag till ett dagligt rehabprogram med styrkeövningar. Jag konditionstränar när jag har extra ork, och avslutar alltid promenaden med att springa uppför fem trappor. Kanske (troligen) är det därför jag ”studsat tillbaka” ganska snabbt fysiskt efter varje behandling hittills och, som det står i forskningsrapporterna, ”upplevt hälsa”.

I morgon inleder jag min sista cytostatikaperiod – förhoppningsvis någonsin. Då påbörjas min sista kortisonvecka, eller med ett positivare ord: chokladbollsvecka, och jag kommer att känna mig redigt cellförgiftad. Men idag sätter jag mig i glittret och glammet i Tv4 Nyhetsmorgon och pratar om de nya orden i Svensk Ordbok.

Jag ärnar prata om hur s-pluralen etablerat sig alltmer i svenska språket, skulle jag säga om det nu inte slagits fast att ”ärna” är ett förlegat hjälpverb.

Uppdatering: Hur hårt jag än ärnade, så hann vi inte till s-pluralen. Men titta den 24:e juni så får ni allt plural ni någonsin önskat.

Tips för pepparkakshuset

Ni är alltför många som har frågat om min kristyr nu, för att jag inte ska agera. Här kommer inlägget om mina tips för pepparkakshuset. Eller vad man nu bygger.

Jag gör mina pepparkaksbyggen av endast pepparkaka, kristyr, smält socker och non-stop. Vi kan kalla det en kreativ begränsning, och den beror på att det var så vi gjorde pepparkakshus när jag växte upp. Någon gång har jag jag dristat mig till att använda gelatin till fönsterglas, men då hela huset bör vara aptitligt gör jag det helst inte. Jag är inte superinvesterad i själva pepparkakan, som vissa andra, utan lägger mitt krut på kristyren. Och jag är på inget sätt en professionell sockerbagare, utan endast en glad amatör. Med det sagt, här är mina bästa tips:

Läs mer

Pepparkakshönshuset

Ett pepparkakshönshus med grästak av grön kristyr, och en utegård med staket runt. På taket står en höna och tittar ner, och på gården finns fyra hönor och en tupp i kristyr. Huset och gården är dekorerade med blommor i vit, rosa och blå kristyr.

Ibland när jag gör författarbesök, pratar om romaner och skrivande och språk, och efteråt hinner hålla en liten frågestund, är det då och då någon som räcker upp handen och frågar: ”Vad blir det för pepparkakshus i år?” En udda fråga, kan tyckas, men det är förstås roligt att folk engagerar sig även i mina pepparkakshus!

Svaret är i år: En önskedröm. Jag har velat ha höns i flera år, men bor i lägenhet och kan (ännu) inte erbjuda hönorna det liv de förtjänar. Dessa hönor är gjorda i pepparkaka och kristyr, och har det ganska trevligt på sin gård.

Läs mer

Grejen med språkpoliser

Det är lustigt egentligen, hur så få böcker skrivits om språkpoliser. Bara ordet språkpolis är ju eggande nog! Först språk, vilket är varje människas specialintresse då vi behöver det för vår arts favoritgrej, kommunikation med andra människor. Och sedan polis, vilket är ett beryktat yrke med utrustning, uniform och det stora ansvar som följer på ett våldsmonopol.

I mina språkböcker har de skymtat fram, framför allt i Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik, där mopedburna språkpoliser jagar katakreser, arresterar strandade prepositioner och kallas till extrainsatser när en programledare har råkat säga ”spendera” i stället för ”tillbringa.

Och vi har dem alla inom oss! Även till synes ointresserade tweenies känner den språkpolisiära vreden välla fram när deras föräldrar använder ord som ”cringe” på fel sätt (eller över huvud taget). Till och med liberala lingvister, som ägnar dagarna åt att fascineras av språklig förändring, kan lockas ingripa när någon närstående envisas med att använda ordet ”björntjänst” på fel sätt.

Samtidigt är ordet i sig ett slags skällsord. Efterledet -polis insinuerar att språkpolisen styr och ställer, ja kanske rentav utövar en sorts våld, och termen tas ofta till när någon hakar upp sig över språkliga fel i sammanhang där innehållet borde överskugga formen. Om någon pratar om att ta självmord är det inte läge att pränta in att det heter ”begå”.

Det är lätt att raljera över språkpoliser. En tonåring kan himla med ögonen åt en moster som tycker att det viktigaste i världen är att kunna skilja mellan de och dem. En liberal lingvist kan överlägset påpeka att språket förändras och att den som går runt och försöker upprätthålla rådande struktur är en enkelspårig bakåtsträvare.

Men sanningen är att språkpoliser behövs. De finns överallt där språk finns, och det beror på vad språk är. Språket är en enorm, komplex och stundom åbäkig överenskommelse mellan människor om vad kombinationer av olika ljud och bokstäver ska betyda. För att överenskommelsen ska fungera måste vi ständigt se till att alla har ungefär samma uppfattning. Om en jeppe på ett bygge säger ”skiftnyckel” fastän han menar ”insexnyckel” kommer de andra byggarna ha svårt att förstå vad han menar. Om han säger ”insektsnyckel” kommer alla att förstå vad han menar, men någon mer välinformerad kommer antingen att flina varje gång han säger det eller i språkpolisiär anda underrätta honom om felet. (Och om/när tillräckligt många säger ”insektsnyckel” kommer det förr eller senare in i SAOL och betraktas som en del av överenskommelsen.)

När jag skrev Handbok för språkpoliser kunde jag inte vara mig själv. Dels är jag personligen en av de där språkliberala lingvisterna som saknar tillräcklig kåranda för att betros en batong. Dels hade språkpoliskåren i mina böcker (framför allt Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik) utrustats med en hel värld, där Ordbruksministern läst satsvetenskap och språkpoliser examineras från Språkpolishögskolan.

Jag bestämde mig för att kanalisera Språkpolishögskolan. Dess ledning är tydlig och rak, och vet till skillnad från mitt civila jag exakt hur mycket våld en Bad Cop bör använda mot en särskrivare. Resultatet kommer ut nästa vecka, en handbok för alla sorters språkpoliser med en uppslagsdel över vår vanligaste språkkriminalitet. Det ska bli mycket spännande att följa dess väg ut i världen.

Lärdomar om att odla aubergine inomhus

Man har inte roligare än man gör sig, särskilt när ett virus härjar i världen så att man inte ens kan krama sin nevö. (Jag har både en nevö och en niece, men det är roligare att säga nevö. När jag träffar honom tilltalar jag honom oftast som ”min välartade nevö”, för han är än så länge välartad.) I ett försök att muntra upp mig själv har jag denna sommar odlat aubergine.

Fördelar med att odla aubergine:

  • Man blir mer intressant än en person som odlar tomater. Alla förstår att man är en ganska avancerad odlare.
  • Det går fort att få en stor planta. Två av mina tre frön grodde, och sedan växte de i en rasande fart.
  • De får fina blommor, som får en att känna sig väldigt kompetent och tro att de kommer att utvecklas till fantastiska frukter.
  • Man har chans att få gratis aubergine, om man bortser från fröna (29 kr), jorden (99 kr), nematoderna för att bekämpa sorgmyggorna (99 kr) och den extra växtbelysningen (699 kr).

I förgrunden pluttiga tomatplantor. I bakgrunden aubergineplantorna, som redan väller över kanten på sina mycket större krukor. Förstår inte varför jag inte tog bättre foton av dem.

Nackdelar med att odla aubergine: Läs mer

Angående e-fakturahelvetet

Det finns en ny lag i Sverige, som gäller sedan april 2019 och som man inte känner till såvida man inte är ekonomiansvarig i offentlig verksamhet eller har ett företag som skickar faktura till någon aktör i offentlig verksamhet. Det är en lag som fått småföretagare att gråta, skrika och baka bullar i ren frustration.

Lagen heter Lag (2018:1277) om elektroniska fakturor till följd av offentlig upphandling och den går ut på att alla leverantörer till offentlig verksamhet måste fakturera med e-faktura.

En ”leverantör” är till exempel en stackars författare som har föreläst för en föräldragrupp i en skola om läsningens fördelar eller hållit en skrivarworkshop med mellanstadiebarn i Örebro.

E-faktura är inte samma sak som att skicka t.ex. en pdf-faktura med mejl.

Hur skickar man då en e-faktura? Jo, för den som redan har ett elektroniskt ekonomisystem med en fakturaväxel är det jättelätt. Man väljer ”e-faktura” i sitt befintliga system och skriver in några koder. Men så finns det ett helt gäng småföretagare, inte sällan författare, som kanske skickar 10-100 fakturor på ett år, och som därför inte har något sådant system. För dessa småföretagare erbjuder myndigheten eller kommunen ofta ett gratisalternativ; myndigheterna för att de måste, kommunerna kanske för att de inser behovet. (Inte alla kommuner.)

Vilket detta gratisalternativ är, varierar storligen. Många använder InExchange, som blir gratis för leverantören (t.ex. den stackars författaren) när kunden (t.ex. kommunen) är registrerad som mottagare där. Om kunden inte är det, behöver leverantören i stället betala för en registrering för att skicka sin faktura med InExchange. Andra  gratisalternativ, med liknande upplägg, som kan erbjudas är till exempel Pagero, Proceedo, Fakturaportalen och en uppsjö andra portaler. Oftast behöver man ansöka om att bli godkänd leverantör till berörd kund, och vänta på bekräftelse innan man kan skicka sin faktura. På alla portalerna behöver man skaffa inloggning. Vissa portaler har en kundtjänst till vilken man måste skaffa en separat inloggning (för man kommer troligen att behöva kundtjänsten). Alla portalerna fungerar olika, ser olika ut och navigeras olika.

Jag har blivit van vid att varje faktura till kommun eller myndighet kräver timmar av väntan, registrering, felsökning och mejlväxling. Här nedan ett utdrag:

Hej igen! Jag hittade en gammal registrering i Proceedo från i våras från när jag skulle skicka e-faktura till Umeå kommun, men de inloggningsuppgifter jag registrerade då fungerade inte, och när jag nu bad om nytt lösenord skickades det inte till min mejl som det stod. Har du någon aning om vad jag ska göra nu? Registrera en ny användare på nytt? Jag börjar få ryckningar i ögat. Idag har jag försökt fakturera Stockholms kommun, SPV och Örebro kommun. Alla använder olika portaler, Stockholms kommun berättar inte ens vilken portal man ska använda utan hänvisar till ens "systemleverantör", som om man hade någon. Tid lagd på detta idag: 4 timmar. Jag väljer nu mellan att gråta eller baka bullar.

(Att jag skrev ”väljer mellan … eller” är om något ett belägg för mitt sinnestillstånd vid tillfället.)

Men vet du vad Sara! Jag tycker du ska gå och baka bullar nu. Skriv ut fakturorna och skicka dom per post denna gång så kan vi kika på portalen nästa vecka istället. Jag kan kontakta vår support för fakturaportalen för att be dem ändra så ditt nya lösenord skickas till din mejl. Så tar vi portalen nästa gång. Det är absolut inte meningen att du ska sitta 4 h med att försöka få iväg dina fakturor. Vår fakturaadress är: [suddat] Kom ihåg att märka fakturan med referens så hanteras den snabbare. Ps: Tycker du ska skicka pappersfakturor till dom andra med. ;) Så ditt uppdrag blir nu att skriva ut fakturorna, lägg dom på posten… baka bullar och sen slappa resten av dagen. Ha en fin helg så hörs vi av när jag fått kontakt med vår support!

Det finns änglar där ute på ekonomikontoren!

Men det blir värre. För mig hände det när jag skulle fakturera Stockholms stad. Jag fick en länk till informationen om deras e-fakturahantering, och jag delar den gärna med er som söndagsläsning: https://foretag.stockholm.se/Upphandling–Entreprenad/Fakturor-till-Stockholms-stad-och-stadens-bolag/

Här stod det ingenting om vilken portal de erbjöd, så jag kastade mig in i ännu en mejlväxling med en ekonomiavdelning. Betänk, när ni läser detta att jag 1) skrivit i mitt mejl att jag kontaktar dem apropå den nya lagen och informationen att de tar emot SveFaktura och 2) att jag inte är någon ekonom. Jag avslutar mitt mejl med: ”Jag har ingen ekonomiavdelning. Jag har en redovisningsfirma som sköter min bokföring, men de sköter inte min fakturering. Jag har ingen ‘systemleverantör’. Allt jag vill är att skicka en faktura. Vad ska jag göra?”

Hej! Det är lag på e-faktura till offentlig sektor sedan 1 april i år. Det finns många aktörer på marknaden som hjälper till att skicka e-faktura i det format mottagaren önskar. Till Stockholms stad kan ni skicka e-faktura i format Svefaktura 1.0 eller Peppol Bis Billing 3.0. Statliga myndigheter erbjuder kostnadsfri portal för registrering av e-faktura. Även vissa kommuner och landsting gör så. Stockholms stad har ännu inte beslutat om eventuell fakturaportal just av den anledning du skriver att leverantörerna tror att man måste gå in i den fakturaportal kunden har valt. Oftast är det bättre att leverantören väljer en fakturaväxel/fakturaportal som passar den egna verksamheten, det kan både vara fakturaportal för registrering och med tjänster när man ”skriver ut” sin faktura via virtuell skrivare så att den blir elektronisk utan registrering. Ett sätt att välja fakturaväxel är att du pratar med din redovisningsbyrå eller din bank, de har ofta etablerade samarbeten med någon växel. Återkom gärna om du har fler frågor, Med vänlig hälsning,

Jag pratade med min redovisningsbyrå (alla författare är inte så lyckligt lottade att de ens har en sådan) – de föreslog att jag skulle köpa in mig på deras faktureringssystem för en årsavgift på 1 500 kronor plus en avgift per skickad faktura. Jag kollade med min bank – de har möjlighet till e-fakturering för en anslutningsavgift på 250 kronor och sedan en månatlig avgift plus en avgift per skickad faktura. Det är säkert jättebra, om man skickar betydligt fler än 10 e-fakturor på ett år. För mig skulle det bli en kostnad på 50-70 kronor per e-faktura, eller 493,50 för denna enda faktura eftersom övriga e-fakturamottagare har erbjudit kostnadsfria alternativ.

I det här fallet slutade det med att jag betalade min redovisningsfirma för att skicka e-fakturan åt mig.

Jag är inte ensam. När jag lade ut min frustration på Facebook, fick jag bland annat dessa kommentarer av andra författare som jag känner:

Jag fick totalt utbrott av exakt samma anledning för några veckor sen. Skulle fakturera en skruttsumma, men fick lägga fler timmar på att få fakturan att fungera, än de timmar jag fakturerade (kan tillägga att jag inte heller lyckades, nån snäll människa på kundtjänst förbarmade sig till slut och gjorde ”undantag” för mig)

Förr i tiden researchade författare och skrev böcker, kommer folk snart säga… Nuförtiden hinner de bara skriva mejl när de försöker fakturera.

Helt koko med e-faktura och att det är olika system. Jag gav idag upp efter en chatt med någon som troligen var en dator. Skickade vanlig faktura. Känner mig som en gangster. Kanske får jag inget betalt. Spänningen är oliiiiidlig.

Åh gud jag hatar det där så intensivt. Har också just kämpat mig igenom en sån där djungel. Så sjukt. Jag valde inte att lajva ekonomassistent på ett kommunalt kontor.

Var nyligen rätt frestad att lägga på en timmes administration på en faktura pga den tid det tog att fakturera. Då har jag inte räknat med de tre veckor jag fått vänta för att få info om vilket system de använder, registrera mig, bli godkänd och till sist äntligen få skicka fakturan… (Väntar nu på betalning, olidligt spännande!)

Jag övervägde på allvar att inte fakturera 15 000 för att e-fakturan höll på att ta kål på mig.

Det är därför jag skriver det här blogginlägget. Någon kommer att googla sig hit i förvirring, när hen möts av sitt livs första krav på e-faktura. Någon annan kommer kanske att hänvisa till det här inlägget för att förklara för sin partner varför hen skriker och slår på väggarna i frustration. Förhoppningsvis kommer också någon på andra sidan (lagstiftare, ekonomichefer i offentlig verksamhet) att läsa det, och kanske fundera över hur man kan hjälpa sällanfakturerare att behålla sin mentala hälsa.

Någon i mina facebooktrådar (jag har ett återkommande inslag som jag kallar ”kära e-fakturadagbok”) föreslog att jag ska lägga på en administrationsavgift för alla kunder som kräver e-faktura. Jag har också fått tips om några olika onlinetjänster, som jag ska beta mig igenom. Bland annat har jag hört gott om Bokio. Om du som läser detta är en fixare och känner ett behov av att tipsa mig och andra i min situation om en lösning, betänk att vissa av oss kanske bara skickar en eller två e-fakturor någonsin, och att lösningen alltså inte får innehålla anslutningsavgift eller månadsavgift – däremot skulle jag gärna betala motsvarande portokostnaden för att enkelt kunna skicka alla mina e-fakturor från ett och samma ställe.

Jag önskar att jag kunde fakturera någon för all extratid det tar att bli medlem i nya e-fakturaportaler och fylla i dem på ett alldeles unikt vis, ladda hem olika mallar för olika kommuner, spara ner fakturor i olika format till min egen redovisning. Men även om det funnes någon att fakturera skulle jag inte orka. Förslag till den som stiftar såna här lagar: Utse en (1) gratis portal som alla kan använda.

Nedan bild på bullarna.

2019-10-04 14.33.31

Uppdatering: En dag efter att detta blogginlägg publicerades, har webbsidan om fakturering till Stockholms stad uppdaterats, och nu finns där en möjlighet till att ”i undantagsfall” skicka mejl med pdf-faktura. Vilken lättnad för dem som kommer efter mig, stort tack för det och jag hoppas att det sätter en trend!

Att skriva helhjärtat

Jag tänkte formulera något om att skriva helhjärtat. Egentligen finns det inget annat sätt att göra litteratur, så man kan säga att jag tänkte formulera något om att skriva.

Det helhjärtade med skrivandet är både ett problem och en lisa.

Problemet består i att det inte går att fejka engagemang.

Det händer att förlag eller andra aktörer hör av sig och vill att jag ska skriva för dem. En lättläst bok för en viss målgrupp. En text för ljudbok på så och så många tecken. En novell till en antologi. Ibland tackar jag ja, men när jag skriver mitt eget skjuter det ur mig som ett ljus, och när jag skriver på beställning får jag tända konstgjorda eldar för att hålla det igång. Jag är säker på att det märks.

En gång fick jag en beställning av ett förlag som tjatade ganska mycket för att få mig att säga ja, och när jag lämnade in det jag hade skrivit ändrade de sig och tackade nej. Jag tror att förläggarens ordagranna svar var ”det vore tjänstefel att ge ut detta”.

Andra gånger är det jag som lurar mig själv att jag är engagerad. Jag hittar ett ämne som fascinerar mig, tror att det är tillräckligt, och tänker att ”skriva böcker kan jag ju”. Jag mejslar fram några karaktärer, jag gör ett synopsis, jag har gett ut 22 böcker och tänker att hantverket ju sitter. En vändning här. Ett hinder där. Starka och svaga sidor hos varje karaktär, något som sticker ut. Men det räcker inte. Jag har skrivit hela böcker (fast inte många) som aldrig har kommit ut, för att jag själv inte kan stå för dem, för att jag glömde lägga ner min själ.

Ibland är det en kortare passage i någon roman, som jag skrivit på hantverk men inte grundat i känsla. Man kommer ganska långt på det, men aldrig hela vägen. För den känsligt läsande går det alltid att upptäcka, precis som man märker när musik inte svänger. Jag tar åt mig när recensenter sätter fingret på något där jag inte lyckades investera allt, för de har rätt (i det fallet. I andra fall kan recensenter ha mycket fel. Som till exempel när de tror att jag skrivit spänningsromaner och grammatikböcker för att mitt förlag räknat med att tjäna mer pengar på det än på mina romaner. I själva verket mejlar mitt förlag regelbundet för att fråga hur det går med romanen jag skrivit på de senaste fyra-fem åren).

Det är svårt att vara helhjärtad. Det räcker inte med att tänka ”nu ska jag verkligen koncentrera mig på det här”. Nej. En bit av själen måste investeras.

Lisan består i att det inte går att tänka på något annat medan man skriver.

Som många av er andra tänker jag ofta på vitt skilda saker samtidigt, och det gör det stökigt i huvudet. När min sambo frågar mig vad jag tänker på, blir ofta svaret ungefär: ”min föreläsning på måndag och den ökade rasismen i samhället och vilken tårta jag ska baka till Isabelles födelsedag och världsläget och de där omöjliga e-fakturorna till Stockholms kommun” (detta med e-fakturehelvetet förtjänar ett eget blogginlägg). Jag fick full pott på simultantestet i dokumentärserien Din hjärna.

När jag frågar min sambo vad hon tänker på, kan hon svara ”den här låten som vi lyssnar på”. Hon tänker inte ens på vem som har skrivit den, eller hur texten går, eller när hon hörde den senast. Hon låter bara låten uppfylla hennes tankar. Hon gör det för att hon har MS och bokstavligen har behövt träna sig till denna mindfulness för att må bra, men det gör det inte mindre beundransvärt. Hennes tankar är en landsväg. Mina tankar är fem landsvägar, i olika ändar av landet. Men när jag skriver går de ihop.

Det kräver alla fokus jag har, att skriva en roman.

Den första landsvägen handlar om att se scenen jag skriver från ett makroperspektiv och bedöma hur den passar in i den stora berättelsen. Vilka trådar från tidigare scener kan plockas upp i den här, vilka trådar kan läggas ut i den här för att plockas upp i en annan? Vad i den stora berättelsen gör den här scenen nödvändig?

Den andra vägen viker in bredvid, den är kollen på personerna som ingår i scenen. Vad vet läsaren redan om dem, vad vet jag som läsaren inte vet, vad hos dem ska synas i den här scenen, hur ska deras relationer utvecklas och deras personligheter utmanas?

Den tredje vägen som ansluter är själva innehållet i den scen jag skriver. Vad händer, vad säger folk, vad är det som beskrivs? Här kan jag få infall, saker som jag sett eller hört eller filosofiska resonemang jag tänkt på kan få en plats i berättelsen. Jag jämkar dem mot de andra vägarna – funkar det att skriva det här, här?

Den fjärde vägen är balansen, som vi också kan kalla känslan. Vad behöver ta stor plats i den här scenen, och vad är mindre viktigt? Hur mycket ska vara dialog respektive brödtext? Hur rakt ska jag skriva, och hur poetiskt? En dialog får en annan känsla om den berättas indirekt, ett kapitel får en annan känsla om det är mycket kortare än de övriga.

Och den femte vägen är språket. Jag grubblar över ordval, grammatik och meningslängd redan i mitt första utkast – olika författare gör olika, men jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag formar orden i munnen och skriver om en mening tjugo gånger för att uppnå den rytm jag vill åt. Det tar mig evigheter att skriva ett stycke, men när det är färdigt har redaktören sällan förslag på ändringar.

(Man kan argumentera för att själen ska vara med där som en väg också, om det nu ska vara helhjärtat, men själen är som bekant inte ett tankespår. Den bara finns där, eller inte. Finns den där så faller tankespåren inte nödvändigtvis lättare på plats, men alltid på bättre plats.)

Jag försökte förklara det här, när jag föreläste på ett gymnasium för några veckor sedan, hur mina fem irrande vägar i huvudet går ihop till en femfilig motorväg när jag skriver roman. Jag berättade hur jag kan bli stirrig och orolig när jag inte skriver, och hur jag blir lugn efter en dags romanskrivande. Efteråt kom skolbibliotekarien fram till mig och sa att hon har gått en stresshanteringskurs. Där pratade de om den splittrade hjärnan, och de fick prova tekniker för att samla sina tankespår. ”Det lät precis som hur du förklarar att dina olika vägar går ihop i en enda riktning när du skriver”, sa hon. ”Du har hittat din meditation.”

Ps. Jag och Mian Lodalen har precis gått ut med våra nya skrivläger, på vår lika nya hemsida, www.skrivmedmianochsara.se. Kursen i maj blev preliminärt fullbokad på 48 timmar, men det går fortfarande att ställa sig på väntelistan, i händelse av att någon blir tvungen att avboka. Man kan också skriva upp sig på en intresselista, vilket innebär att man bland annat kommer att få förhandsinformation när kommande kurser släpps!

Skalan över kokta ägg och hur den kommer att förenkla ditt liv

Det är oerhört sällan jag bloggar om ägg, men här kommer det.

1. Hönor är intelligenta, sociala och coola djur som inte ska vara i trånga burar, äckliga miljöer eller för stora grupper. Det finns massor av andra argument för att inte äta ägg (framför allt industriellt producerade), så om du inte gör det, börja inte! Och om du gör det, skänk gärna hönorna en tanke när du väljer ägg. Detta inlägg ska inte ses som uppmuntran till äggätning! Här är en video med en höna som spelar piano, men jag vill understryka att även icke pianospelande hönor förtjänar värdiga liv.

2. Jag var en gång nära att köpa hus bara för att kunna ha höns.

3. Det behövs en internationell skala för att beskriva graden av hårdkokthet hos ett ägg. Det funkar inte att vi alla ska ange våra preferenser vad gäller kokta ägg i minuttal, då ett antal andra faktorer spelar in (spistyp, vattnets temperatur vid start, äggens färskhet, mängd och storlek etc). På min förra spis lade jag ägget i kallt vatten, och när det kokat upp kokade det i fem minuter för perfekt resultat. På min nya induktionshäll behövs det åtta minuter, då vattnet kokar upp snabbare, men bara sju om det är fler än två ägg i kastrullen. Vad är då ”perfekt resultat” enligt mig? Det skulle jag kunna förklara enkelt, om det bara funnes en etablerad skala! Så i juli gjorde jag ett utkast.

0 = okokt
1 = koagulerad vita i kanterna, ännu slemmig vita mot gulan, lös gula
2 = koagulerad men inte fast vita, lös gula
3 = fast till koagulerad vita, krämig kant på gulan men lös i mitten
4 = fast vita, krämig till fast kant på gulan, krämig gula i mitten
5 = fast vita, mestadels fast gula, krämig inre kärna av gulan
6 = fast vita, fast och smulig gula
7 = mycket fast vita, gummiaktig gula med blåaktig anstrykning

En livlig diskussion på min facebooksida följde.

 Angelika Sjöstedt Landén Fast ägg som kokar 7 minuter blir väl inte så hårdkokta Sara Lövestam? Men håller med i princip!!! Sara Lövestam Det är ju därför vi INTE ska ange våra preferenser i minuttal. Utan i denna nya skala, som är helt frikopplad från minuter. Angelika Sjöstedt Landén Ja jag håller med om det i princip 😁 men menar att en 7a kan lätt tolkas som 7 min.... 🤔 ev en större skala? Angelika Sjöstedt Landén Angelika Sjöstedt Landén Sara Lövestam eller kanske mindre så att det inte ligger för nära att förväxlas med minuter. Å detta är ett engagerande ämne!!! Angelika Sjöstedt Landén Argument 1: För många steg på skalan kan göra det svårare med definitionerna av varje skalsteg. Argument 2: Eftersom alla ska känna till definitionerna av varje steg på skalan kommer de inte att förväxlas med minuttal. Argument 3: Om skalstegen liknar minuttalen ännu mer, blir det ännu större risk att man förväxlar skalsteg med minuter. Argument 4: Det är min födelsedag, så jag bestämmer. Sara Lövestam Tack för ditt engagemang! Sara Lövestam Argument mot mindre skala: En mindre skala gör det svårt att definiera sin preferens i tillräcklig detalj. Om 0 är helt okokt och maxvärdet motsvarar gummigula med blå anstrykning, så blir det en väldigt grov indelning där emellan om man inte har åtminstone 7 steg.

Vi diskuterade också namnet på skalan. Lövestam-skalan föreslogs, men det jag fastnade för var förslaget LISOBE: Lövestam’s International Scale Of Boiled Eggs. Namnet har fördelen att det i framtiden kan användas i frågesporter och att nördar kan glänsa med kunskapen vad LISOBE egentligen är en förkortning för. En annan fördel är att man, när man säger ”lisobeskalan”, följer en lång tradition av att dubblera innebörden i ord (dvs åstadkomma en tautologisk sammansättning), som vi gör när vi till exempel säger cd-skiva eller mbl-lagen.

Jag har nu i ungefär fem månader testat skalan jag utformade i juli, med mycket gott resultat. Mina nära och kära använder nu lisobeskalan för att definiera sina ägg. Det kan låta så här:

”Hotellfrukosten var bra, men äggen var sjuor på lisobeskalan.”

”Hur vill du ha ditt ägg?”
”Runt en fyra om jag får välja.”

”Jag kokade det i åtta minuter men det blev ändå bara en trea på lisobe!”

(Den här omröstningen verkar ha blivit låst när bloggverktyget ändrades, och jag lyckas inte byta ut den i det här inlägget – troligtvis av samma orsak – så ni som gärna vill meddela era preferenser får gå till det här inlägget för att klicka i stället!)

Jag hoppas att även ni, mina fina läsare, kommer att upptäcka nyttan av lisobeskalan och sprida den i världen.* Om jag vore hemma och hade ett gäng ägg från min fasters hönsgård att koka, skulle jag göra en spridbar infobild med fotoillustration av varje steg på skalan, men jag sitter på tåget på väg hem från Hässleholm. Här är i alla fall en bild av ett frukostägg på Hotell City Hässleholm.

En stark trea på lisobeskalan.

*Jag har tidigare försökt sprida uttrycket kex-kex som svensk motsvarighet till potato-potato, och ett skämt om tre lesbiska kikärter, med varierande framgång.

Det kom en kommentar…

Ibland får man kritik som är så smickrande att man behöver belysa den lite extra. En sådan kom nyligen i en kommentar på denna blogg:

Det finns en väldigt bra författare som skriver böcker som man knappt kan lägga ifrån sig, när man väl får tag i dem. Hon heter Sara Lövestam och 2018 kom hennes bok ”Gruvan” ut på Lilla Piratförlaget. Detta fick jag reda på genom att gå till mitt lokala bibliotek och söka efter en annan bok av samma författare. ”Grejen med ordföljd” som (faktiskt) har nämnts här på bloggen, var självklart utlånad men jag fick med mig ”Gruvan” hem. En farligt bra bok. (Varning för sträckläsning.)
Ingen av dessa böcker finns med på boksidorna på författarens hemsida (www.saralovestam.se) men i verkligheten finns de så sök i ditt närmsta bibliotek eller bokhandel så hittar du dem (förhoppningsvis, annars kan personalen köpa in böckerna).

Jag vet att det är svårt att hålla hemsidor uppdaterade. När ska man hitta tiden? Och jag vet att du Sara har Instagram där du lägger ut information. Men se, det har inte jag! Felet är inte som du antydde i ett tidigare inlägg att du skriver om dina böcker och gör folk förväntansfulla två år innan de ges ut, utan att du INTE skriver om dem NÄR de har givits ut. Förlåt mig om jag låter kritisk. Jag vill ju bara läsa dina böcker och det är mycket enklare när jag vet att de finns!

Jag vill härmed offentligt be om ursäkt för att jag inte hunnit uppdatera hemsidan, och vill som en bonus/kompensation meddela att det i höst kommer en bok som heter Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik! Jag skulle egentligen sätta mig och redigera den nu, men i stället tar jag nog och uppdaterar min boksida.

Ps. Den där instagramsidan som det dillas om och där jag uppdaterar mycket snabbare för att det är enklare, var hittar man den, undrar kanske någon. Jo, här! https://www.instagram.com/saralovestam/

Fortbildning/utvecklingsdag för sfi-lärare (reklam!)

Det är sällan jag gör reklam för mina föreläsningar eller annat jag pysslar med vid sidan av skrivandet. Men igår var jag i Helsingborg och höll en heldag för sfi-lärare, och då slog det mig hur trevligt jag tycker det är att göra just det.

När jag själv jobbade på sfi fick vi då och då fortbildning av olika slag. Ofta handlade det om att gå på en konferens och lyssna på en rad olika forskare som forskat i ämnen som ibland låg nära sfi-ämnet (andraspråksinlärning, bedömning) och ibland hade en något vagare koppling (barns utveckling, förstaspråkselever). Föreläsningen avslutades ibland, särskilt när temat låg långt ifrån sfi-lärares verklighet, med att vi lärare i publiken fick vända oss mot varandra och i tio minuter diskutera ”hur detta kan kopplas till vår verksamhet”.

Jag hade under mina elva år på sfi ofta anledning att fundera över hur jag själv hade velat utforma en dag för sfi-lärare. Vi pratade en del om det i arbetsrummet, vad vi önskade att vi hade tid till. Vi önskade att vi skulle få mer konkreta tips på saker man kan göra i klassrummet, ha tid att testa metoder, dra nytta av våra egna och varandras erfarenheter och omvandla forskning och kunskap till lektionsmoment.

När mina språkföreläsningar blev alltmer omtalade, min bok Grammatikundervisning för sfi och sva alltmer använd och lektionsserien Tio lektioner i språkdidaktik alltmer spridd, började det komma förfrågningar från sfi-skolor. Jag fick äntligen utforma den där dagen! Nu gör jag ett par fortbildningar för sfi-lärare varje termin – men jag har inte talat om att jag gör det, så man har bara fått reda på det om man mejlar mig och frågar eller om man känner någon annan som anlitat mig. Härmed låter jag världen veta!

Om man bokar en heldag med mig till en sfi-lärargrupp (upp till 30 lärare) innehåller den:

  • två föreläsningar (förmiddag och eftermiddag) där kunskap och forskning kopplas till sfi-klassrummets förutsättningar.
  • diskussioner där de deltagande lärarnas egna erfarenheter är en viktig del
  • flera kreativa och beprövade metoder med tydliga instruktioner
  • workshops där de deltagande lärarna själva får testa nya lektionsmoment och/eller producera material

Enligt rapport brukar deltagarna även få med sig:

  • glädje och inspiration

Lärargruppen eller skolledningen kan välja teman för dagen, eller låta mig lägga upp den som jag själv tycker passar. En heldag kan täcka 2-6 teman, beroende på vilka de är och hur mycket vi väljer att fokusera på varje. Teman som jag ofta och gärna gör är:

  • kreativ och produktionsstimulerande grammatikundervisning
  • att använda inspelning för att träna tal och uttal
  • läsning, om hur man kan utnyttja en enda lästext till ett flertal olika övningar för att förbättra både läsförståelse, skrivande och ordförråd
  • lättläst litteratur, vad innebär det, hur är det att skriva lättläst och hur kan man använda lättläst litteratur i klassrummet?
  • att använda musik i undervisningen
  • att (våga) använda Smartboard och Notebook (fungerar bara om skolan har Smartboard)
  • nya perspektiv på sfi-grammatik – bland annat om bestämdhet hos adjektiv+substantiv och den svåra distinktionen tycka-tänka-tro
  • att få ut mer av hörövningar
  • fyra enkla regler för att få struktur på svårbegripliga elevtexter
  • att integrera grammatiken med resten av undervisningen
  • digitala verktyg som kan göra undervisningen enklare, modernare och roligare

Så här ser min prislista för lärarfortbildning ut för tillfället (gäller för grupper med upp till 30 deltagare). Alla priser är exkl moms, resa och ev övernattning.

Föreläsning + frågestund 60-90 min: 10 000 kr
Halvdag: 18 000 kr
Heldag: 28 000 kr

Man kan också välja att t.ex. kombinera en halvdag för lärare med en författarföreläsning på lätt svenska för eleverna (populärt!), eller skräddarsy på andra sätt.

Så nu vet ni det. Om nu någon blir sugen på lite fortbildning, så kan jag rekommendera att boka den i god tid. Sfi-dagarna trängs med biblioteksbesök, konferensföreläsningar och inte minst min avsatta skrivtid några månader om året.

Slut på reklam!

Historien om min keps (eller: detta blogginlägg är en nominalfras)

Det började med att jag behövde en keps. Ni vet hur det har varit den här sommaren. Efter några skarpa soldagar i maj hade jag en tydlig solglasögonbränna – bleka ögonhålor och starkt röd näsa. En keps skulle vara lösningen.

Efter att ha tittat i några kepsaffärer gick jag ut på nätet. Man vill ju inte köpa vilken keps som helst, utan helst en som speglar ens själ eller åtminstone är lite rolig. Jag googlade ”keps för lesbiska”, ”keps för språknördar”, ”fyndig keps” och annat i liknande genrer. Snubblade ganska snart över sidor där man kan designa sin egen keps, och då var det kört. Jag gick i ett par veckor och funderade över vad jag skulle designa.

Glasögonbrännan blev alltmer påtaglig.

En dag kom jag på det. Det var faktiskt inspirerat av en av er bloggläsare, som för några år sedan skickade en mössa till mig med påskriften ”verbfras”. Jag vet inte till hundra procent varför, eftersom en mössa inte är en verbfras, men jag tror att det hade något att göra med min enda youtubehit: Vad är grejen med verbfras.

”En mössa” är inte en verbfras. Men ”en keps” är en nominalfras! (Även ”en mössa” är en nominalfras, men nu var det ju en keps jag var i behov av.) Jag gav mig genast på att beställa en keps med påskriften ”Denna keps är en nominalfras”.

En nominalfras, för den som har glömt det eller så, är en fras som består av ett huvudord som vanligen är ett substantiv (t.ex. ”keps”) eller ett pronomen, plus eventuella attribut såsom artiklar (t.ex. ”en” eller ”den”), adjektiv och annat. Om du känner att din nyfikenhet på nominalfrasen inte tillfredsställdes av denna korta beskrivning kan jag rekommendera kapitlet Nominalfrasen – den rimliga frasen i min bok Grejen med substantiv.

Jag tyckte själv att min kepsidé var så rolig (för att jag är en nörd) så att jag började leka med tanken på att beställa ett helt gäng nominalfraskepsar, varpå min sambo frågade om inte Piratförlaget (där lejonparten av mina böcker kommer ut) sysslar med merchandise. Eller ”merch” som man säger i branschen. Jag mejlade en öppen fråga om huruvida de tyckte att det var en bra idé, och fick tillbaka ett telefonsamtal: ”Jag håller på och ska beställa de här kepsarna nu, vad tycker du om blått på svart?”

Och idag kom den! Här sitter jag, framför mina för en gångs skull dignande tomatplantor, och har äntligen en keps! Jag har redan fått in tre beställningar, och en ska jag behålla själv pga behöver en keps, så det finns 196 stycken kvar att skickas ut i samband med release av Grejen med ordföljd, tas med på de nördigaste mässorna och skydda några av landets språkfantaster från solglasögonbränna. Inte hade jag anat detta, när solen började steka min huvudsvål i maj.