läpparna små utav bär äro bling

Det där med blingon, hur löjligt är det på en skala? Det finns alltså de som påstår att man har hittat en blandning av blåbär och lingon, uppenbarligen ett påhitt av den politiskt korrekta botanistmaffian. Det finns blåbär och det finns lingon, det vet alla förnuftiga människor med köksbord, men nu ska man tydligen tvinga blåbär att vara läderartade och lingon att vara blåa. Varför inte bejaka skillnaderna? Varför inte slappna av? Jo därför att alla botanister har haft en dålig barndom samt hjärntvättats på universitetens politiskt styrda botanikutbildningar, och nu vill de att vi ska må lika dåligt som de.

Några lustigkurrar påstår att man har känt till detta ”blingon” länge. Jaha, ja jag blir verkligen övertygad genom att veta att hjärntvätten har pågått inom denna sektliknande grupp botanister i fjorton år. Någonsin funderat över om det finns en anledning till att folk i allmänhet inte har gått på det? Jag har bara tre saker att säga om det här, och med dem hoppas jag att dessa politiska bärhatare inser att det finns viktigare saker att ägna sig åt än hittepå-bär.

1. Jag har aldrig känt mig begränsad av att det bara finns blåbär och lingon, så uppenbarligen finns det inte några ”blingon”.

2. Ordet låter förvillande likt det indonesiska ”bingun” som betyder ”förvirrad”, och ja, det kan man ju lugnt säga att dessa botanikteoretiker är.

3. De som uppfostrar ett barn i tron att det finns ”blingon” i världen (och det finns hela dagis som gör det, eftersom de är styrda uppifrån av den retoriska botanistmakten) skadar detta barn allvarligt och hen kommer aldrig att få något grepp om vem hen är, vad hen äter eller vad hen hittar i skogen. Det blir många timmars terapi i framtiden det, men det skiter ju botanisterna i. De har sin agenda, där Putte går i blingonskogen och flickorna i Småland går på blingonröda tuvor oavsett vem det skadar.

Jag är oroad för Sveriges framtid, med dessa lallande botanister som tillåts diktera vettiga människors världsbild. I Europa skrattar de åt oss. Lägg ner nu och inse att detta är en icke-fråga.

till exempel grammatik

”Allt efter adjektiv är bara ett töcken”, meddelar Tofflan när jag frågar vad man vill veta. Påtryckningar i blogg och via mejl har gjort det tydligt att det i världen existerar en önskan om en grammatikvideo, men temat är svårt att bestämma. Jag kan ju göra en om bisatsers funktion i en huvudsats, föreslår jag för Administratören. ”Vad är en huvudsats?” frågar hon.

Tofflan meddelar nu att hon vill ha en ramsa. De tar nämligen slut vid adjektiven, och det är därför hon inte vet vad ett adverb är, hur många gånger jag än talar om det för henne. Ramsorna hon kan är:

Substantiv är namn på ting
till exempel boll och ring.

Verbet säger vad man gör
till exempel tutar, kör.

Adjektivet sen oss lär
hurudana tingen är.

Jag och Tofflan har delat lägenhet i sju år, och lika länge har jag försökt konstruera en heltäckande ramsa om adverb. Problemet är att adverb kan vara så mycket, och det går inte in på fjorton stavelser. Adverb har dessutom betoningen på andra stavelsen och rättar sig därmed inte i grammatikramseledet över huvud taget. Här är ett av mina försök:

Adverb är hur och var och när
till exempel här och där

Tofflan: Vad var det det var nu igen?
Jag: Adverb.
Tofflan: Du ser, jag kan inte ens komma ihåg det fast du just sa det. Du får ringa Margita Norefors och be henne repetera den i mitt öra i ett år som hon gjorde med de andra.

Jag vet inte om min omgivning är representativ för svenska folket i allmänhet, men tecknen tyder på att jag behöver göra en video som berättar om subjekt och predikat innan jag över huvud taget kan komma in på huvudsatsen och bisatsens funktion i den. Lyckligtvis (för mig) drivs jag inte av den typen av allmänna behov, utan kommer till sist att göra en grammatikvideo som roar mig personligen. Meddela gärna önskemål i en kommentar, så får vi se om de kittlar något i mig och får mig att plocka fram kamerastativet.

 

och slut betyder slampa

Det är sällan jag skriver blogg bara för att hylla någon annans text, men igår morse fyllde denna artikel hela min morgon med det gyllene skimmer endast vetenskapen kan skänka mänskligheten. Där stod allt jag någonsin velat skriva om ”hen”, och jag tänkte att nu kommer alla de där enkelspåriga kommentatorerna äntligen att förstå! Ja jag vet, lite väl positivt tänkt att de skulle uppskatta formuleringar som

”En del hen-förespråkare vill gärna ha det till att bekönade former påverkar vårt tänkande så att vi ser våra medmänniskor mer i termer av kön än som personer. Hen-skeptiker å andra sidan utmålar ett scenario där underlåtenhet att referera till folks fortplantningsorgan i var och varannan mening i princip innebär slutet på civilisationen som vi känner den. Det uppväxande släktet kommer att drabbas av vacklande könsidentitet och därmed åsamkas avsevärt lidande.”

, men så blir det när ens morgon fylls av ett gyllene skimmer.

Själv har jag faktiskt undrat lite över varför ingen har tagit upp det självklara faktum att Sapir-Whorf-hypotesen har motbevisats massor av gånger och inte längre hänvisas till inom vetenskapen utom som kuriosa av typen ”en gång i tiden trodde man att språket styrde tanken mer än det faktiskt gör”. Ordet kan fylla en funktion och rentav vara nödvändigt för oss som har upplevt problem när vi försökt referera till människor av oklar könstillhörighet eller tycker att det känns krångligt att alltid skriva ”hon eller han”, men varken den som tror att ”hen” kommer att befria oss från könsnormer eller den som tror att ordet kommer att tvinga oss alla till könlöshet har förankrat teorin i vetenskapen. Kanske för att många inte ens känner till att vetenskapen i flera decennier redan har hållit på med att reda ut sambandet mellan tanke och språk.

Bland kommentarerna till artikeln dominerar dock inte någon vetenskaplighetsvurm, utan framför allt människor som lägger tid och möda på att påpeka att detta inte är något att lägga tid och möda på. Varvat med de hundratals (tusentals?) som uppvisar sitt språkintresse genom att ivrigt förklara att hen betyder höna på engelska och därför passar utmärkt som begrepp för de virrhönor som tror att detta är en viktig diskussion, men knappast som ett giltigt ord i det svenska språket. Jag undrar varför de tror att vi inte kan ha ord på svenska som betyder andra ord på andra språk, och hur de tror att de existerande fonologiska variationer som finns i världen över huvud taget skulle tillåta att ett ord bara ska finnas i ett språk. Typ, ”vi har paxat häll för att beskriva en platt sten, så ni får inte ha samma fonologiska sammansättning för ert ord för helvete.” Funderar en stund över de ramaskrin som rimligtvis måste ha uppvisats på de svenska insändarsidorna när Trafikverket började sätta upp skyltar för infart och utfart.

I korthet, för den som inte orkar läsa hela artikeln (fast alltså, gör det!):

Mikael Parkvall ba: Hen är inget hot mot vår civilisation men inte heller någon medicin mot könsstereotyper, kolla här på en massa intressanta fakta om olika språk och hur vi delar upp och inte delar upp folk efter olika variabler.

273 kommentatorer ba: Hen är det löjligaste vi har hört, det betyder höna på engelska, har ni inte tänkt på det era virrpottor? Btw har vi inte direkt riktigt LÄST artikeln.

SvD ba: 273 kommentarer på en dag, hurra för läsarsiffrorna! Finns det kanske några fler pronomen vi kan olja upp och köra följetong på?

styr upp, styr upp, den nya dagen gryr

Jag hoppas att ni alla hade en underbar grammatikdag, med stoj och glam och particip. Själv hade jag tänkt fira den med att lägga upp ett litet verbtest här, men eftersom wordpress inte vill bädda in grejer i blogginlägg så gav jag upp och hängav mig personligen åt grammatikdagens eget kviss. (frågor som ni hade fått fröjda er åt om jag hade kunnat lägga upp mitt test: Är ”nännas” ett reciprokt, passivt eller deponensverb? Vilket finns inte i svenskan av preteritum, inkoativ och gerundium? Ja ni förstår ju hur kul vi skulle ha haft.)

Då jag inte kunde genomföra ett tillbörligt förhör med mina kära läsare har jag i stället dragit mitt strå till stacken genom att lära en fotograf hur man känner igen ett starkt verb.

Vi fortsätter väl styra upp året. Det är mer specifikt den 28 mars jag tänker på, vilket inte bara är dagen för boksläppet utan även för releasefesten! Tillbaka till henne kommer att vara extra billig, välkomstdrinken (även alkoholfri)  extra god, lokalen extra festlig, människorna extra glada och temat extra kul. Återkommer med med information, men  hindrar ingen från att anteckna datumet redan nu.

För att inte ta någon som helst hänsyn till kronologi, kan vi nu prata lite om den 23 februari. Då lägger jag upp tävlingen på bloggen, den där man kan vinna ett signerat förhandsexemplar av Tillbaka till henne.

Slutligen har vi den 14 februari, nu på tisdag. Då är det alla hjärtans dag. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den, så jag frågar Coachen. Hon meddelar att det är årets larvigaste dag.

ordet som hotade Sverige

Idag står det i SvD om ett ord som en författare på ett litet förlag har använt i en barnbok. Jag kan redan nu avslöja att det varken är ”neger”, ”kuk”, ”hora” eller ”heil”. Det här ordet, som den här författaren på det lilla förlaget har använt, är enligt kommentarerna till artikeln ett hot mot våra personligheter, vår nation, våra kroppar, vårt sexliv, framtida generationer och våra universitet. Jag letar i dem efter själva kärnan i hotet, för jag hittar det inte. De kommentarer som ger en någorlunda motivering verkar anföra grundtesen: ”det här ordet behövs ju inte”, vilket egentligen stämmer för en hel massa ord som också används i barnböcker. Ändå har 553 personer beväpnade med versaler ägnat denna morgon åt att ilsket förfäkta detta ord som om det anfallit och anbefallit dem, i stället för att äta en ostsmörgås och titta ut på blåmesarna. Alltså, det är ett skitlitet ord, som ingen är tvingad att använda och som inte innebär några obsceniteter eller kränker någons rättigheter. Det står i artikeln att det inte heller är till för att man vill ta bort några andra ord, men det är det många som missar. Vissa ord syns mer än andra, kan man säga. Det är fascinerande.

För att ni ska slippa läsa igenom alla kommentarerna till artikeln, har jag valt ut mina två favoritkommentarer:

En sak är då säkert, att inte längre skilja mellan man och kvinna och mellan pojke och flicka kommer att gå hem i invandrarkretsar.
 
Rosa och ljusblått ska faktiskt få finnas utan att man ska bli utskälld av dess märkliga röreleser.
 
Den första kommentaren fascinerar mig för att den kommer från ett annat universum, alternativt är ironisk av dunkla orsaker. Den andra fascinerar mig för att den är så mycket sannare än dess upphovsmänniska någonsin kan ana. Jag läser den som poesi och låter den inleda min lördag.

en sväng på pållen

Det har blivit dags för mig att grensla min folkbildarpålle igen och rida land och rike kring för att idka upplysning till de arma googlande som törstar efter kunskap.

inte existerar i imperativ

Jag väljer att se detta som ett påstående, bara för att det kittlar min grammatiska nerv mycket mer än frågan vilka verb som inte existerar i imperativ (som till exempel ”vilja”). Jag vill gärna att ”inte” ska finnas i imperativ, kanske framför allt för att ”inte” är ett satsadverbial. Satsadverbial har i allmänhet mycket små möjligheter att böjas, de sitter där de sitter och står som de står, begränsade till både form och position. Satsadverbialets plats i en sats är på det viset mycket lik en garderob, och vad säger vi om sådana fasoner? Inte!

göra min son homosexuell

Det är inte svårt att göra barn homosexuella. Enligt ledande ex-gay-experter finns det en hel uppsjö komponenter i en liten pojkes liv som styr honom mot homosexlivets förkastliga fröjder. Prova att låta honom växa upp utan fadersgestalt eller med en feminin eller eventuellt mycket maskulin sådan, alternativt att låta hans mor vara antingen beskyddande, frånvarande, självständig eller behövande. Du kan också försöka med att låta honom se på feminina sporter som isdans och gymnastik, alternativt maskulina såsom brottning, rugby, tyngdlyftning eller fotboll. I själva verket är det i princip omöjligt att inte göra sonen homosexuell, så du behöver inte oroa dig. Ett barns uppväxt sker under en mycket lång period och det är omöjligt att under den tiden aldrig exponeras för minsta fjäderboa, kroppsbyggare eller vägtunnel.

när ska man slänga ett bokmanus

När man inser att man kan bättre och att just det här bokmanuset bara håller en tillbaka.

jag ser något med en stam

Det kan kanske vara ett träd.

få föräldrarna att acceptera sin läggning

Som barn är det tyvärr inte mycket man kan göra för att få föräldrarna att acceptera sin läggning. Visst, man kan då och då hitta sätt att uttrycka sin egen acceptans och göra det lättare för dem på så sätt, men i slutänden måste föräldrarna själva inse att det inte är något fel på dem, och lära sig att acceptera vilka de själva är.

Om man däremot vill få föräldrarna att acceptera ens egen läggning tror jag att det viktigaste är att man 1) förstår att vissa föräldrar behöver tid för att bearbeta saker de inte varit beredda på och 2) inte gör det till en konfrontation, utan i stället beter sig vuxet och öppet och berättar på ett sätt så att de kan förstå.

Om man tycker att det är svårt med skillnaden mellan ”sin” och ”ens” så tjänar det ingenting till att till exempel googla på ”man sin”, för då kommer man bara till diverse engelska sidor om människans synder. Som regel kan man dock tänka på att ”sin” refererar till satsens subjekt medan ”ens” refererar till någon annan, eller ingår i själva subjektet. Detta – kära googlare som läst så här långt – är dock en sanning med modifikation! Ibland uppträder en sats nämligen inte alls särskilt satsmässigt, utan är en så kallad satsförkortning. Dessa beter sig nästan absurt mycket som helt vanliga satsdelar, faktiskt ibland så framgångsrikt att inte ens de lärde kan komma överens om huruvida de faktiskt är det. Men säg inte det till mina elever.

hur slutar man vara besserwisser

Jag kan inte låta bli att se denna googling som en hint. Hoppar av pållen. Går till sängs. (Bara en snabb, tvångsmässig folkbildning så lätt som en viskning: Visste ni att sängs och skogs med flera får ett litet ”s” på slutet för att de är rester av en gammal kasusform som hörde ihop med prepositionen till, och som också kunde sluta på till exempel ”u” (som i ”till salu”)? Där ser man.)

vad är blott ett namn

Det tog nio månader för mig att skriva manuset till romanen som hittills kallats ”miljonboken”, ”signeboken” och ”nästa bok”. Det tog elva månader att hitta en riktig titel. Jag ska inte presentera alla förslag som varit på tapeten, för då kanske någon utropar MENÅH och gör mig osäker igen, men jag kan jag kan presentera brottstycken ur de många konversationerna jag haft med min förläggare, min mor, Yllet, Kapten, Snurran, Coachen, Tofflan med flera i just denna lilla fråga:

”Jag gillar också den med stjärnorna, men det blir så lunarpoetiskt.”
”Lunarpoetiskt?”
”Ja, som något en fjortonåring hade kunnat skriva på sin lunarstormsida när det begav sig. Lunarpoetiskt, använder inte folk det ordet längre?”

”Om vi fokuserar på Hanna i stället för Signe då?”
”Hanna och mysteriet med glasögonen”
”[fniss, fniss] Äventyret i Tierp”
”Hanna hittar en sko.”
”[fniss, fniss]”

”Problemet med ‘röst’ är att det är ett så fult ord.”
”Verkligen. Om ‘röst’ hade hetat något annat hade det varit perfekt.”
”Ja, som ‘flöjel’. Om någon hade varit förutseende nog att kalla ‘röst’ för ‘flöjel’ så hade problemet varit löst nu. Jag fattar inte att vi har ältat titel i fem månader nu.”

”Jag fattar inte att vi har ältat titel i tio månader nu.”
”Jag vet. Om jag bara hittade det perfekta ordet att sätta framför ‘i första kammaren’. Inget funkar som jag vill. Liv i första kammaren. Val i första kammaren.”
”Skoskav i första kammaren.”
”Hammaren i första kammaren.”

”Du Sara, jag är inte så förtjust i det där med första kammaren när allt kommer omkring. Jag förstår ju hur du tänker och att det passar med bokens innehåll, men det vet man inte förrän man har läst boken och de som ska läsa boken har ju inte läst boken. Om två veckor måste vi skicka titel och presentationstext till SvB.”
”Jag tänker sönder mina nätter!”
”Jag med!”

”Jag har det! ‘I hennes skor’.”
”Underbart!”
”Hurra!”
”Men vänta… finns det inte en film som heter det? Som släpptes ganska nyligen?”
”Gör det? Kan vi strunta i det och kalla den det ändå?”
”Tveksamt. Den var med Cameron Diaz.”
”Jäkla Cameron.”

”Men om vi tänker på den delen av boken då. Ja, hon [censurerat av hänsyn till er läsupplevelse] men hon [censurerat] tillbaka till [censurerat].”
”Tillbaka till henne.”
”Tillbaka till henne.”
”Det skulle inte bara kunna referera till [censurerat], utan både till [censurerat] och när [censurerat].”
”[långsamt:] Tillbaka till henne. Du, där sa du nåt.”

Boken, som alldeles nyss fått sitt releasedatum bestämt till den 28:e mars 2012, går alltså numera att referera till som – ta-da! – Tillbaka till henne. Lättnaden känns ända ned i tårna. Nu är det bara redigeringen av 330 A4-sidor kvar. Enkelt radavstånd.

>den sluge grammatiken

>Jag vill idag passa på och fråga vad som har hänt med det gamla semantiska grammatikgenuset, sexus. På baksidan av senaste QX finns en annons för dejtingsajten parship.com, och reklamtexten under tjejen på bilden lyder: ”Inte vem som helst. Den rätte!” Först när jag läste det tyckte jag att det var lite väl heteronormativt för att sitta på en gaytidning, men sedan läste jag texten och förstod att ”den rätte” syftade på en brud. För att spä på mina funderingar såg jag en tv-reklam av samma företag någon vecka senare, där de hade en bild på en man och pratade om ”den rätta”. Till slut förstod jag. Det är grammatiken själv som revolterar mot människans binära könstänk. Medan gemena man är upptagen med att uppröras över pojkar i klänning och grammatikens mer påtaglige könsuppror – det könsneutrale pronomenet ”hen” – smyger grammatiken underifrån in ett diskret paradigmskifte via adjektiven. Jag visste att jag hade den på min sida.

>svar på lite till

>Det är på tiden att jag tar mig an några googlingar igen, och accepterar att min uppgift i livet är att undervisa människor om världen. Detta är alltså vad folk på senaste tiden har velat få reda på, och hamnat på min blogg där svaret (hittills!) inte funnits.

jag är inte oskuld har ja gjort de då?

Det beror på vad du menar med ”oskuld” och vad du menar med ”det” (vilket jag tolkar att du menar med ”de”). För mer insikt kring begreppen, rekommenderar jag det här gamla inlägget.

jag kan säga ja eller nej till vad som helst, utan missförståndet

Det låter fantastiskt, om detta är ett litet google-utrop av stolthet. Är det en fråga, så kan jag tipsa om att säga ja när du menar ja, och på samma tema säga nej när du menar nej. Om du håller dig konsekvent i detta så kommer folk förr eller senare att sluta missförstå dig. Missförstånd kan också bero på att du, när du säger ja eller nej, inte sätter dig in i din samtalspartners situation. Om din älskade till exempel frågar ”kommer du alltid att älska mig” och du helt logiskt svarar ”nej” baserat på att död eller liv med all sannolikhet förr eller senare kommer att komma emellan, så föreligger en stor risk för missförstånd. Utgå då i stället från den känsla varmed din älskade uttalar dessa ord, i detta fall troligen osäkerhet. Ett lämpligt svar kan då i stället vara: ”Jag älskade dig igår, jag älskar dig idag och jag kommer att älska dig imorgon.” För andra sätt att undvika obekväma frågor, se ”politiker svarar” varje dag i Metro.

varför är en diamant en dålig investering på riktigt lång sikt?

För att när människan har ödelagt den sista älven, fångat den sista fisken och fällt det sista trädet, kommer du att upptäcka att man inte kan äta diamanter. Det är sant, för (nästan) så säger indianerna. Investera i någon typ av växthus i stället.

vad är man om man är hetro

Eftersom du knappast kan mena ”hetero” (det händer väldigt sällan att folk stavar fel när de googlar, vi kan i princip utesluta det), så måste jag utgå från att ”hetro” är en typ av avancerad sammansättning som jag inte hittills känt till. Het vet jag vad det är, men ro kan syfta på ett flertal företeelser:

Ro som i ”lugn och ro”. Het-ro skulle då vara någon typ av avslappning i exempelvis en bastu. Det kan låta trevligt, men håll i åtanke att det kan ha väldigt tragiska konsekvenser. Minns bastu-vm och dess dödliga utgång. Ro är dessutom något som man har, inte som man är.

RO som i riksdagsordningen. Hur hett man än kan tycka att det är med politik (mina kopplingar går direkt som en gammal barnramsa: det personliga är politiskt, det privata är personligt, det intima är privat, det sexuella är intimt), är nog ändå riksdagsordningen en av de absolut torraste delarna av den. I korthet går den ut på att beskriva hur en grupp ska arbeta för att komma fram till beslut om hur andra grupper ska arbeta för att komma fram till beslut om hur andra grupper ska arbeta. Det enda man möjligen kan tycka är hett i den ekvationen, är att det handlar en hel del om överordning och underordning, aka dominans och underkastelse. Men det blir ändå väldigt långsökt, och jag tvivlar ärligt talat på att riksdagen känner någon som helst sexuell undergivenhet gentemot riksdagsordningen.

RO som i reklamombudsmannen. Det är dit man anmäler reklam som till exempel påstår att ”smaken sitter i hålen”, om man inte själv upplevt att den faktiskt gör det. Eller nej, det var KO, tyvärr inte klövdjuret som är biologiskt upphov till osten vars smak sitter i hålen, utan konsumentombudsmannen. Jaha, så het var reklamombudsmannen.

RO som i rumänska bilars nationalitetsbeteckning. Men då börjar vi gå väldigt långt i våra tolkningar, att man skulle undra vad man är om man är en het rumänsk bil är snudd på lika osannolikt som att man skulle stava fel på ”hetero”.

inte existerar i imperativ

Troligtvis har vår googlare undrat vilka verb som inte existerar i imperativ, och jag rankar det som en rakt igenom begåvad googling.

Imperativ, för den som undrar, är en verbform som innebär en uppmaning, eller en order (är det alldeles fel av mig att nu börja tänka i termer av het-imperativ?). Till exempel ”kom” i ”kom hit!”, ”kyss” i ”kyss mig!” eller ”rör” som i ”rör dig inte förrän jag säger att du får” (nej alldeles fel kan det inte vara). De allra flesta verb har en imperativform, men det finns några som inte har det. I de flesta fall är de hjälpverb, och typexemplet är ”vill”. Det är väldigt svårt att uppmana någon att vilja, ett sympatiskt drag i vårt språk eftersom viljan är det bångstyrigaste och mest levnadsglada vi har. Jämför till exempel följande meningar, varav en funkar och inte den andra:

– Kyss mig!
– Vill kyssa mig!

Men det vore ju fantastiskt intressant om det i stället för en fråga var en informativ googling som uppgav att satsadverbial (som ”inte”) faktiskt existerar i imperativ. Jag ser framför mig en helt ny dimension av språklig interaktion. ”Sara, kom hem och faktiskt!” ”David, nämligen inte på det nybonade golvet är du snäll!” Ja, nä, det kanske mest var intressant för en handfull nördar ja.

varför lämnade kat von d miami ink

För att Ami James var så sjukt störig.

>verb är saker som man gör

>Det har kommit ett verb till stan. Först såg jag det bara i heterotrötta seriestrippen ”Elvis”, men det har spridit sig. Jag har hört det på stan och sett det i tidningen. Jag avskyr det, och jag förstår inte riktigt varför. Jag är ju för nybildningar, jag utbrister i hurrarop när kreativa elever skriver ord som ”olöjligt” och ”älskbarhet”. Men det här verbet kan jag inte med. Kanske beror det på sammanhanget det har presenterats i via seriestrippen; klängiga böner om sex som ett naturbehov en person tillfredsställer åt en annan för att vara snäll. Kanske beror det på att själva ordet är så enkelt att det gör något komplext till något banalt. Om någon som läser det här planerar att någon gång ligga med mig, read my lips: Fråga mig aldrig om jag vill sexa. Jag kommer att slå dig. (Såvida du inte gillar sånt, i så fall kommer jag verkligen inte att slå dig och därmed basta!)

>frillan och pojken

>På pendeltåget får jag syn på mig själv i fönstrets spegelbild och måste fundera: Är inte 80-talet över? Hade han en poäng, mannen som såg mig på Coop och utbrast: ”Du, påsken är slut”? Eller pojkvaskern som häromdagen ropade: ”Hörrudu, vad är det där för frilla?” Jag svarade förresten inte på hans fråga, inte för att jag ville vara oförskämd men för att jag först inte förstod att det var mig han pratade med. Och när jag väl förstod efter några meter kunde jag ju inte gå tillbaka, det skulle se dumt ut oavsett om jag liksom backade eller vände mig helt om och gick honom till mötes. Bäst i sådana sociala situationer att låtsas som om man helt enkelt inte hör, tänkte jag och fortsatte gå, bara för att efter ytterligare tio meter känna att då, när jag tänkte det där första, så hade jag nog ändå kunnat backa med värdighet och besvara hans fråga. Han kanske blev ledsen över min ignorans. Han kanske gick hem och grät.

Min egen reflektion över min reflektion, så att säga, får i alla fall ganska snart sitt svar. På centralstationen står två uppenbarelser, med hår som får Marilyn Monroe att framstå som brunett. De svävar fram på höga klackar och deras kortkorta kjolar är illrosa och sådär leopardfärgade som leoparder är (man får göra en distinktion nuförtiden, när vad som helst kan ha leopardmönster utan att för den skull vara diarréfärgat), i öronen dinglar enorma ringar och ögonen är sotade, som man sotade ögonen för tjugofem år sedan när eyelinern inte var uppfunnen och man fick gå och elda några sedlar för att fixa sot. Det funkade då, för dels hade vi högkonjunktur och dels fanns det sedlar i så små valörer som tio kronor. Och jag tänker nej, 80-talet är inte på långa vägar över. ”Frilla”, till exempel, är inte det 80-talsslang så vet jag inte vad som är det.

Såvida, förstås, inte ynglingen med ”frilla” menade konkubin. I så fall går vi tillbaka avsevärt längre i tiden, och behöver, för att bringa någon ordning i alltihop, få tag på mannen som hojtade: ”Påsken är slut”. Han kunde få ropa: ”Du, killen, äktenskapsnormen och därmed familjepolitiken som frammanade ett begrepp som ‘konkubin’ för kvinnor som har sex med män utan att vara gifta med dem är slut!” Slagfärdigt, om ni frågar mig.

Frågeställningar:
1. Om han verkligen refererade till en konkubin när han ropade ”frilla”, var det verkligen mig han menade då?
2. Innebär det i så fall att jag ser heterosexuell ut?
3. Med tanke på hans ungdom och eventuella kulturella referensramar, kan han ha refererat till konkubinen i ”Farväl, min konkubin” snarare än till vilken ogift kvinna som helst?
4. Hur kan jag i så fall utanför grillen i Rotebro ha missat den kinesiska, i siden beklädda transperson han lär ha åsyftat?
5. Är ”frilla” som benämning för frisyr verkligen 80-talsslang, och varför står så sällan årtal med i slanglexikon?
6. Vad skulle jag ha svarat? ”Det är en typ av mohikan”?
7. Om jag hade svarat att det var en mohikan, hade han då med sina ålderdomliga referensramar där ”frilla” kan betyda konkubin, trott att jag i själva verket talade om en indian?

>nördutgångar

>Jag tycker alltid att tågresorna känns för korta. Nu, till exempel, sitter jag på ett X2000 till Göteborg och störs av att resan bara tar tre timmar. Sju-åtta timmar, då skulle man hinna få något gjort! Komma in i transen, vänja sig vid att ens egen belägenhet växlar och att man färdas i sin egen bana runt jorden. I opersonlig gemenskap med upp till 317 medpassagerare. Om man markerade varje liten människa på jorden med en lysdiod och såg allt ovanifrån, så skulle just vi på det här tåget bilda en liten strävsam larv, sådana tankar kommer lätt till en när man fokuserar på att verkligen åka tåg.

Och så de lite mer navelskådande tankarna, för just på tåg kan det vara vackert att stundom betrakta sin navel. Tänk att jag sitter på ett tåg för att prata om min första roman på ännu en kulturfestival. Tänk att jag har förlaget i ryggen när jag skriver min andra roman, och att det står ”författare” på min namnskylt. För att förstå hur den saken är större än mina egna lungor, måste man först vara/känna någon med en författardröm.

Mantrat jag har upprepat i många år, har varit: ”En dag ska jag se min egen bok i Pocketshop.” Det har haft sällskap med: ”En dag ska det gå att låna min bok på biblioteket.” Jag önskar att jag kunde skicka ett litet brev till bruden som drömde, som skrev på nätterna utan minsta förlag bakom axeln, som började på nya manus när de gamla refuserades och som var kär i orden långt innan hon förstod vad kärlek var. Ett brev, eller bara ett slarvigt nedtecknat meddelande: ”Du, jag sitter här i mars 2010 och kollade just på bibliotekets hemsida. Din debutroman är utlånad på fem bibliotek bara i Stockholm. Och på Pocketshop på T-Centralen står din bok bland nyheterna. När jag gick förbi såg jag en tant stå och bläddra i den. Hon ställde tillbaka den i hyllan, men försök att inte gräva ner dig i just det, för andra köper den, och häromveckan fick den bara lovord i Gomorron Sverige. Ta hand om dig. Ps. du är lesbisk.”

När jag tänker på vad som drev mig då, så var det sannerligen inga deadlines. Det är därför jag slår dem ifrån mig, de deadlines jag kan slå ifrån mig, och vänligen ber förlagen om förståelse för att jag redan har både piska och morot inbyggda. Och det är därför jag sitter på tåg och skriver om saker som rimligen inte ingår i en enda ekonomisk kalkyl eller målgruppsidentifiering någonstans. Som vilken ordklass som är mest queer.

Min kollega, vi kan kalla honom Kravatten, har först och främst slagit fast att alla ”första” grupper av ordformer torde vara att betrakta som straighta. Till dessa hör till exempel första konjugationenss verb (hånglar – hånglade – hånglat), första deklinationens substantiv (klocka – klockor – klockan – klockorna), första deklinationens adjektiv (rolig – roligare – roligast), ja ni förstår. Men pulsen stiger när vi inser att det inte är fullt så enkelt. Ni läsare lär ju också vid det här laget högljutt utropa: ”Hallå! Första deklinationens substantiv är ju i princip en gammal femininform, och inte ens i majoritet bland substantiven!” Kan verkligen en femininform i minoritet representera heterosexualiteten, måste man uppenbarligen fråga sig (under förutsättning att man över huvud taget accepterar kopplingen ordklasser-sexuell läggning). Och svaret kan variera, beroende på perspektiv: även om mannen nu skulle vara norm, är ändå inte hälften av alla heterosexuella kvinnor? Och även om majoriteten av människor skulle definiera sig själva som heterosexuella, passar verkligen alla dessa människor helt in i den heteronormativa definitionen av manliga män och kvinnliga kvinnor? Är det månne så att just första deklinationens substantiv genom erövrandet av sin egen position kan lära oss något om kön, klass, sexualitet, normer, majoritetstänkande och självpositionering? Såhär på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg känns det i alla fall så.

”Alla utgångar är även nödutgångar”, informerar rösten i högtalarsystemet och det låter som ”nördutgångar”. Vilken tur, då kommer jag ut.

Kommentarerna till detta inlägg blev så infekterade att jag för tillfället tagit bort inlägget och lagt ut en kopia. Vanligtvis brukar inte mitt privatliv, eller folk som berörs av det, dras upp bland kommentarerna, och när de gör det brukar jag svara att det inte hör offentligheten till. Så jag gissar att det hela var en engångsföreteelse och att det inte händer igen.

>dagens modeblogg

>Apropå rutavdraget så tycker jag att vi kan behålla det. Om något, så tycker jag att vi kan ha mer rutavdrag. Först kändes det fräscht med rutor, någon gång i somras när skogshuggarstilen hade verkat i skymundan länge och äntligen kom ut i finsalongerna. På fotot av mig och alla mina syskon och kusiner från mormors 80-årsfest har alla utom en rutiga skjortor och blusar, någon rentav en byxa. Som sagt, då kändes det fortfarande fräscht och i tiden, men nu? Varannan jacka på tunnelbanan är befläckad med lodräta och vågräta linjer som ideligen krockar i mina ögon. Jag blir trött bara av att titta på kaklet i mitt badrum. Att de rödgröna nu vill avskaffa rutavdraget tyder på inget annat än en gravt bristande känsla för stil. Vad kommer härnäst? Axelvaddar?

>men vad gör pojkarna?

>Denna helg inleddes med firande av min fars födelsedag, i stugan där han bor mellan åkrarna en bit bakom Uppsala. Jag och mina syskon begav oss dit efter våra jobb på fredagseftermiddagen, firade honom frejdigt i några timmar och skulle sedan återvända hem. Det visade sig vara då det riktiga äventyret började. För att spara lite tid och säkert hinna till bussen, tog vi gångvägen som leder förbi alla de andra stugorna och sedan förbi åkern och fram till motorvägen. När vi hade kommit förbi stugorna, tog vägen plötsligt slut. Det brukar den inte göra på sommaren, men nu gjorde den det och förbryllade oss alla – mig, mina två systrar, den ena systerns pojkvän och deras sexårige son (nå, sonen blev nog minst förbryllad, han väntade bara på att vi skulle komma fram till hur det hela skulle lösas). Vi blev stående framför drivor av snö och utan en chans att hinna gå tillbaka och ta den längre bilvägen, och tog efter sekunders överläggning ett raskt beslut: Vi går över åkern.

Det var först när vi började traska över åkern som jag förstod hur mycket det egentligen har snöat på sistone. I de första hurtiga kliven sjönk vi ned till låren, och hade inte min heroiska syster burit sin sexåring hela vägen hade han fått gräva sig framåt med händerna. Vid det laget hade vi alla börjat skratta hysteriskt, något som fortgick under hela vår mödosamma åkervandring och på sätt och vis underlättade den något. Tjutande av skratt stapplade vi så över fältet, där snön ibland var meterdjup och ibland halvmeterdjup utan att man i förväg visste vilket. Uppsalanatten var mörk och trolsk, plösarna på våra skor skopade in litervis med snö till våra fötter, vi skulle eventuellt hinna till bussen. Nå, när barnets pappa som siste pulsare kastat sig upp mot dikesrenen och kravlat sig upp på vägen som utmynnade i motorvägen, seglade nämnda buss förbi oss och bort i fjärran. Vi såg tankfullt efter den, sedan tankfullt mot gångvägen som visade sig gå ett tiotal meter från åkern vi just lagt under våra fötter (i sicksack, kunde man i efterhand konstatera). ”Nu får vi väl ändå vara med i bloggen”, sa någon och det stämde ju.

I ungefär en timme stannade kylan i mina lår. Längre än så har funderingen kring vokalerna stannat. Den uppstod efter ungefär fem meters forcerande av snö och var ett minne av en gammal skolbok, kanske ”Min första läsebok”. I den fanns versen som för första gången lärde mig om mjuka och hårda vokaler, och jag kan för mitt liv inte åminna mig vad pojkarna gör. Går de på tå? Är de så små? Går de och går? Är de i trikå, går de inpå, är de i det blå? ”A O U Å”, säger versen i alla fall, och sedan får man veta vad (de uppenbarligen hårda) pojkarna gör. ”E I Y Ä Ö”, fortsätter den. ”Flickor pulsa i snö.” Nu när jag vet att det där sista stämmer (med ett undantag var vi alltså bara brudar som pulsade), blir jag förstås än mer angelägen om att få veta vad det första var. Vad gör egentligen pojkarna?

Snart kommer jag för den delen att skriva en redogörelse för den hemliga aktivitet jag blev beordrad att närvara vid på lördag eftermiddag, samt förstås årets reflektion över alla hjärtans dag. Jag och mina fingertoppar hinner inte med allt som för tillfället samlas och stimulerar oss, men vi menar unisont att det är en bra sak.

>köttklistrets idiomatiska potential

>Det där med köttklister känner jag att jag behöver uttrycka mig om också. Behovet skulle förstås inte vara så stort om det inte hette just köttklister, men så stimulerande som ordet både semantiskt och fonologiskt nu är har jag gått runt och sagt ”köttklister” i var och varannan mening utan att till en början ha koll på vad som avsågs. ”Kan det vara detta som är köttklistret?” frågar jag när jag klafsar i saltlösningen som kantar våra gator. ”Ursäkta”, frågar jag nästan en praoelev på ICA, ”var har ni köttklistret någonstans?”

Till slut får jag svaret. Köttklister är ett enzym som man kan använda för att klistra ihop olika små köttbitar så att de tillsammans ser ut som en stor köttbit. Det görs av blod. ”Det är ju asäckligt”, säger Kapten, ”man kan ju klistra ihop griskött med nötkött och låtsas att de hör ihop!”. Det gör man väl redan, svarar jag, det är väl det som kallas blandfärs? Förvisso, säger Kapten, men det är också äckligt.

Själv vill jag lyfta frågan från den etiska aspekten kring huruvida det är äckligare att äta hopklistrat kött än separerat, och i stället se dess idiomatiska utvecklingsmöjligheter. Trött på att hela tiden dra ramsan om ”många bäckar små”, så fort du ska skramla ihop pengar till Rädda Barnen eller chefens femtioårspresent? Med lite hjälp av vår vän köttklistret kan du i stället glatt ropa: ”många köttslamsor små blir en fin entrecôte*!”

*funkar förstås bäst om man på känt regelvidrigt vis uttalar ordet som angträkå, vilket jag inser kan bli en konflikt med tanke på mina läsares lingvistiska kompetens. Mer om köttuttal en annan gång.

>svar på allt

>Det är ett tag sedan jag svarade på googlarnas funderingar nu, så det är väl dags? Vår första googlare undrar:

vad som är fördelen och nackdelen med sex?

Fördelen med sex är de där tillfällena när din och hennes hud är så nära att ett gemensamt andetag kan spränga gränsen mellan er och låta hennes och ditt blod rusa ikapp i samma ådra. När hennes blick inte är den enda vägen in, när din tungspets koncentrerar hela henne till en enda punkt och dit den går går hon också. När dörrarna till era fantasier plötsligt står på vid gavel, när ljuset från den ena når den andra och inget längre känns förbjudet. Nackdelen är att man ibland vill just de där grejerna så mycket att man försöker uppnå dem i helt fel situationer, med helt fel människor.

förklara prepositioner för sfi

Det spelar ingen roll vem du ska förklara prepositioner för, de är ändå en enda stor härva undantag, en prövning för vem som helst som ska försöka lära sig svenska. Ja, du säger visserligen ”på jobbet”, ”på biblioteket” och ”på bio”, men det heter ändå ”i skolan”, så deal with it. ”Över två år” är ungefär samma som ”under två år”, ”i” betecknar en tidsperiod och ”för … sedan” förfluten tid, men ”i somras”, ”i tisdags” och ”i julas” beskriver ändå förfluten tid och inte någon tidsperiod. ”På Södermalm” heter det för att Södermalm är en typ av ö, men det är Gamla Stan också och ändå säger man ”i Gamla Stan”. Att vara ”galen i” någon är en helt annan sak än att vara ”galen på” någon; man kan säga att ”i” är en positiv preposition och ”på” en negativ, så det är logiskt att man är ”kär i”, ”irriterad på” och ”betuttad i” folk. Fast är man nöjd så är man ”nöjd meddem, hur positivt det än är. Valens* is a bitch, som vi säger i branschen.

udda sara pocket

Udda kommer som pocket i februari eller mars. Där har man suddat ut spermierna så mycket som möjligt på omslaget och tagit bort ordet ”stump” från baksidestexten, för att inte råka förnärma någon. Jag tänker inte reflektera mer över den saken här, men nog blir man sugen på att gå ut och analysera pocketomslag?

tips att bli miljoner

Du är redan miljoner! Miljoner små celler. Tapparna och stavarna du har i ögat är bara några exempel.

sexnovell gubbe grekland strand

Hm… Jaha jaså. Okej då. Det var en gång en gubbe på en strand i Grekland. Han tyckte dagen var så fasligt lång. Han satt och vände på sin luva. Då kom en annan gubbe gående. ”Goddag, jag heter Dimitris”, sa han. ”Det var en ståtlig luva du har. Vad säger du om dagen?” ”Jo”, sa gubben. ”Den är fasligt lång.” De älskade hela natten och svetten sjönk ned i sanden och ut i havet, där fiskarna åt upp den utan att märka någon skillnad.

träffa brudar

En idé hade ju varit att föreslå er den nya dejtingsåpan som de gör reklam för på kanal 5. Men eftersom jag inte går och rekommenderar saker utan att först göra lite efterforskningar, har jag kommit fram till att den kanske endast gäller heterosexuella. ”I Dating in the Dark får tre killar och tre tjejer chansen att träffa mannen eller kvinnan i sitt liv”, står det på hemsidan. ”Med en twist – alla dejter sker i totalt mörker. Är kärleken verkligen blind eller är utseendet viktigare än personligheten? Det visar sig när de slutligen får se varandra.” Det framgår inte riktigt om de tre tjejerna och killarna måste dejta över könsgränsen eller inte, men ska det ske inomkönslig dejting på dessa premisser tycker jag nog att det är lite snålt att bara erbjuda två alternativ.

Därför rekommenderar jag alla bruddejtande brudar i Stockholm att hellre satsa på Redlight och Ginas tjejfest på lördag på Kolingsborg**. Eftersom Mariette Hansson ska spela där, och eftersom hon till så många flators förargelse har flickvän, försöker jag få Tofflan att gå dit i en T-shirt med texten: ”Jag har också dreads. Ligga?”. Hittills går det sådär.

*Ett ords valens är ungefär de sätt man kan använda ordet på och vilka ord som funkar med det. Ett roligare ord är ”rektion” som betyder nästan samma sak, men är lite snålare med vad som kan ingå.

**Till dig som skrev att du inte kunde gå in på facebook: förköpsbiljetterna kostar 80 och kan köpas på Torget, biljetter på plats kostar 120.

>ej hetero

>Jag vet inte hur många kontaktannonser ni läsare konsumerar, men själv tycker jag att det är både roande och aningen meditativt att plöja igenom alla annonserna i DN Kontakten. ”Akademiker, man, viljestark, söker kvinna som tycker om sin kvinnlighet” läser jag och börjar spekulera kring vad en akademisk alfahanne kan definiera som kvinnlighet och på vilket sätt han föredrar att hon tycker om den. Troligen inte på det sätt Ursula Martinez gillar sin. Jag övergår till att reflektera över det vanligt förekommande (men endast i kontaktannonser förekommande) ”tjejkvinna” och hur det kommer sig att motsvarigheten ”killman” inte har fått samma genomslag. Tofflan tycker att ”tjejkvinna” låter som en kvinna som attraheras av tjejer och jag upplyser henne om att det är önsketänkande. Hon fortsätter utan att låta sig nedslås: ”Och killman … det låter som någon som är kittlig.”

Men vad man verkligen kan fundera över, är de annonsörer som skriver två eller fler annonser med något varierande ordval men samma innehåll. Först kommer följande annons:

”Jag är en bs-änkeman, 70 år, söker en lugn och trevlig man som helst inte
är rökare. Du bör vara 65-75 år. Jag finns i närheten av Västervik i
Småland.”

Nästa annons ser ut så här:

”Jag är en 73-årig man som vill ha kontakt med en man, 60-75 år, för både
gemenskap och samvaro. Jag bor i nordöstra Småland vid kusten.”

Jag har analyserat tillräckligt många annonser i mina dar för att snabbt avgöra att detta rör sig om en och samme man. Ofta skiljer det ett par år mellan de olika identiteterna, och den ena anger ofta fler och striktare preferenser medan den andra är lite mindre krävande. Ibland hittar man knappt några skillnader alls. I helgens DN hittar vi fler exempel på fenomenet:

”Jag är en kvinna, 54/160, lite mullig, med kastanjebrunt hår och bruna
ögon, arbetar som sjuksköterska. Jag söker en man för ett seriöst förhållande.
Jag gillar resor, träning, bio m.m. Jag är hundägare.”


Och strax därpå:

”Jag är en liten, rund, litet mullig tjej, 54 år. Jag arbetar som
sjuksköterska och trivs med det. jag söker en man för ett seriöst förhållande.
Mina intr. är promenera med min hund, resa utomlands, hemmakvällar, bio
m.m.”


Åh det förbryllar mig. Satt hon, den mulliga hundägaren, och grämde sig över sin formulering som kanske skulle ge sken av att hon var missnöjd med sitt jobb? Kom hon på att en del måste vänja sig vid kastanjebrunt hår och att det inte är något man slänger i ansiktet på folk redan i annonsen? Eller tänkte hon att två annonser skulle slå högre än en? När jag konsulterar Tofflan visar det sig att jag inte är ensam. ”Jag fattar det inte heller!” utbrister hon. ”Man skulle kunna förstå det om det handlade om två helt olika saker. Söker dig som vill plocka svamp med mig. Söker dig som kan piska upp mig. Men att skriva två annonser på raken om skogspromenader och mysiga hemmakvällar?” Vi är rörande överens om att vi möjligen förstår om en konstant procent av annonsskrivarna ångrar sina formuleringar och skickar in en ny text, men vad säger man om de där annonserna som vill ge sken av att vara skrivna av två olika personer? Om ni vet, upplys mig!

Men egentligen var det inte alls det jag skulle skriva om. Nej, för det mest fascinerande med hela kontaktannonssvängen är ju de kvinnor som fortfarande avslutar sina vänner-annonser med ”ej lesb.”. Det finns oftast en eller två i varje DN Kontakten, och jag kan möjligen förstå den historiska kontexten. På sextiotalet, tänker jag mig, fanns det ingen ”kvinnor söker kvinnor”-kolumn bland kontaktannonserna och flator ville inte skylta med sina preferenser. Alltså måste kontaktannonssidorna ha varit fullproppade av garderobsflator som skrev önskemål om ”väninnor att ta en drink med”, och de kvinnor som faktiskt bara ville ha en drink och inget mer upptäckte förr eller senare att de var tvungna att komma ut som hetero. Eller, som det hette då: ej lesb. Men nu? ”Jag söker kvinnliga vänner i Sthlms-omr. Bio, shopping, restaurangbesök, pub, café, resa m.m. Jag är en öppen och social person. Ej lesbisk.” Vilken flata skulle tolka en annons om bio och shopping under kategorin ”vänner” som en lesbisk invit? Har ”ej lesbisk” blivit så etablerat under ”vänner”-rubriken att folk knattrar in det på ren rutin, eller kanske för säkerhets skull? Eller skriver de det kanske för att hedra ett minne av när den lesbiska maffian i övrigt var ganska dold, men åtminstone dominerade bland dem som söker nya väninnor? Kanske borde jag svara den där ”Sto 179412” och fråga. På ett ironiskt vis skulle det göra hennes annons charmigt kontraproduktiv, vilket man väl får se som en bonus.

>tiddelipom

>Det är fullt kuddkrig där uppe, taken mitt emot täcks med snö som täcks av åter snö. Det är vackert så länge det är söndag och så länge kylen är full av rester från gårdagens glöggsamkväm. Jag knäcker nötter och kikar ut på talgoxarna som gör spår på balkongen. Men Tofflan ser ut och stönar, nej hon ylar: ”Varför, åh gud, varför?” Det beror på att hon jobbar på parkförvaltningen och hennes snöröjningsjour börjar vid midnatt. Jag försöker muntra upp henne. ”Det ser ut som om vi får en vit jul i år”, säger jag gemytligt, ”åh se, vår hembygd är en julkortsidyll!”. Hon morrar.

Angående livet i övrigt kan jag påminna er alla om att det är komplext. Mig kom det och påminde idag. Och jag tänkte på hur språket ligger i vägen för det komplexa så att man nästan inte får tag i det, för vad man än säger så har man bara täckt en ytterst liten del av vad man menar. På det sättet är skrivandet den mest begränsade konstform man kan tänka sig, den minst exakta och den mest frustrerande. Menar du något som ligger mitt emellan två ord, så måste du antingen säga båda orden, säga det ena ordet och modifiera det med ett annat, eller hitta på ett nytt ord. Inget av alternativen ger utrymme för några ytterligare nyanser, du får dra och slita i orden för att få dem dit du vill, för de är byggda på kategoriseranden och vet inget annat. Ordens begränsande effekt på våra försök att förstå livet har jag slagits med idag. Det var ganska skönt.

Vad beträffar min åsikt om hur snygga mina läsare är, så vidhåller jag den efter veckans signeringar.

>tid att byta gryta

>En dag växte jag och det är svårt att säga om det var vuxen jag blev, men ur ett logiskt grammatiskt perspektiv (se tidigare inlägg om perfekt particip) blev jag det, precis som jag blivit alla andra gånger jag vuxit. Det var en dag när jag seglade ur min lilla tillvaro och kretsade kring den som en örn kring het gröt. Och gröten var sådär bucklig som gröt ofta är lite till gröts, den glänste i solskenet och var så väldigt bekant, bara lite bättre än förr i tiden eftersom det var en årgångsgröt. Och jag tänkte att gröten kan jag behålla, men det är dags att byta gryta. Man såg det tydligt på håll, att innehållet hade vuxit ur sitt lilla kärl, att andetagen det tog inte längre var hetsiga och hungriga, men de älskade luften som man bara älskar något man har kommit underfund med. Så var det den där dagen, och även om årgångsgröt inte är något som tillhör vardagssvenskan så låg den där, vuxen och pulserande och det var dags att byta gryta. Det måste vara så det känns för eremitkräftorna.

>jag och ordklasserna åker tåg

>Jag sitter på tåget till Göteborg, och Sverige utanför fönstret är grågult. Det är etablerat: den vackra hösten är förbi. Den fula hösten är kommen.

”Kommen” är som ni alla vet perfekt particip. Och när jag sitter här, passerande någon slags bunkerstad mellan Stockholm C och Södertälje, tänker jag att det är lite udda att man använder perfekt particip på det där sättet. Normalt används det som en alternativ passivform; säger du ”jag blev bunden” så betyder det att någon annan har bundit dig, säger du ”jag blev bunden, retad och älskad” betyder det att någon… ja ni förstår. Men om man säger ”hösten är kommen” är det ju ingen annan som har kommit hösten, utan hösten som har kommit helt av sig själv. Det är just sådana saker som gör att jag gillar att åka tåg. På ett plan hade jag aldrit kommit på tanken att fundera kring hur kommen hösten är och hur underlig den saken är ur ett participperspektiv.

Om det är någon som undrar lite kring varför man säger ”bunden” med avslutningen ”en” men ”älskad” med avslutningen ”ad”, så ska jag förstås inte försitta ett tillfälle att prata lite om starka verb. Jag älskar att prata om starka verb i mitt klassrum, för då får jag spänna musklerna och ryta ”SPRANG SPRUNGIT” så att kursdeltagarna darrar av rörelse och antecknar: ”starka verb är sådana man kan ryta. Ryter, röt, rutit”. Det enklaste sättet att känna igen ett starkt verb är att det slutar på ”it” i supinum, alltså i formen man sätter ihop med ”har” i perfekt. ”Sluta nu Sara”, säger mina polare när jag har kommit så långt, men ni läsare är ju mycket mer tålmodiga i sånt här och säger på sin höjd ”vänta nu, vadå perfekt?”. ”Ja”, säger jag då, ”om du säger ‘jag har druckit’ så slutar det på ‘it’, eller hur? Men om du säger ‘jag har fumlat’ så slutar det på ‘at’. Alltså är ‘dricka’ ett starkt verb, och ‘fumla’ ett helt normalt, sketet, svagt verb.” Starka verb gillade de förr i tiden, det är därför de trots att de inte är så vanliga ur mängdsynpunkt ändå är de allra vanligaste verben. Och det är därför man inte sjunger ”det är en ros utspringd” i juletid.

Jaha, nu har jag pratat lite om verb och det är fortfarande nästan två timmar kvar tills vi är i Alingsås. Om ni inte passar er kommer jag att köra hela ordklasspektrat och sedan fortsätta med satsdelar, satshierarki och morfologi.