Grammatik mellan mellon: en introduktion av perfektformen

Som utlovat, andra tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:

Perfekt är tempuset som börjar med har och fortsätter med ett verb i supinum. För att komma ihåg att det heter ”perfekt” kan du memorera följande dialog: ”Har du tvättat hönsen? Ja. Perfekt!”

Annonser

grammatik mellan mellon: vad är verb?

Som utlovat, första tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:

Apropå verb och vad de är

– Vad är ett verb egentligen?
– Ja … Det är något som man gör.
– Som ett projekt?
– Nej, alltså det är det som händer. I en mening.
– Som till exempel inbrott?
– Nej, eller ja… om man gör ett inbrott så är det ”gör” som händer.
– Nej, det är inbrottet.
– Okej, säg en mening så ska jag visa dig vad verbet är.
– ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”.
– Verben är ”måste” och ”bo”.
– Nej, verbet finns inte! Det var en kuggfråga.
– Vad menar du?
– Har du inte sett filmen? Det händer absolut ingenting i den där meningen. Hon vill ju till och med knarka.
– ”Vill” och ”knarka” är verb.
– Okej jag fattar. Inte. Finns det alltid två verb?
– Ät nu.

grammatik mellan mellon

I torsdags kom ett bud med en gul väska, som fick mig att pipa till av förtjusning. Jag tror faktiskt aldrig att jag har blivit så glad av att se min egen bok förut. Inte ens när jag höll min tegelsten Tillbaka till henne i mina händer. Inte ens när jag debuterade.

DSC_0334_edit0

Det kan vara känslan av surrealism som gör det. Att texterna jag skrev om grammatik för att roa mig själv plötsligt och friktionslöst har blivit en bok. Dessutom en ganska snygg bok. Och annorlunda. Det är något annat än att mina berättelser blir böcker, för de skrevs alltid för att bli det.

En liten skara människor har hittills fått Grejen med verb i sina händer. En av dem är min författarkollega Christoffer Carlsson, som sms:ade på väg hem från förlaget: ”har skrattat högt flera gånger”. Han hade kommit till sida 23, skrev han, och det var egentligen det jag fastnade på: Har jag skrivit en grammatikbok som en människa nöjesläser? Som han börjar läsa på sida 1 och sedan fortsätter, i stället för att slå upp en term när nöden kräver det?

Våndan börjar sakta avta. Förutom att jag genast upptäckte att det saknades en fotnot, vilket får mig att framstå som väldigt generaliserande när det gäller italienares relation till bearnaisesås.

När kommer den ut? frågar den som ser mig sitta och förälskat smeka mitt förhandsexemplar. Om ett par veckor, svarar jag och kollar i almanackan, som säger nej. Nej, inte om ett par veckor, utan om SJU. Det är ju vansinne. Ska jag sitta här med min entusiasm och vänta på att sju veckor ska gå?

Nej. Jag måste dela med mig på något sätt. Så en gång i veckan fram till releasedagen tänkte jag bjuda på något ur boken, som mellanspel till alla mellofester ni naturligtvis har varje lördag i dessa tider. Vi börjar på onsdag.

det är ingen som vet vad superlativ är

Inte många i alla fall, så här kommer en påminnelse till världen: Superlativ är när man böjer ett adjektiv så långt som möjligt. ”Bra” är positiv. ”Bättre” är komparativ. ”Bäst” är superlativ. ”Jättebra” är inte superlativ, inte heller ”dunderbra” eller ”extremt bra”. Inte ens ”superduperbra” är superlativ.

Det enda många vet säkert är vilken typ av nederbörd de ska associera med superlativerna. I Göteborgstidningen skriver någon att ”Superlativen haglar över Håkan Hellström efter skivsläppet. ‘Livsbejakande’, ‘uppsluppen’ och ‘briljant’.” En journalist hävdar på sin blogg att superlativerna haglar över hennes helg: ”drömgod mat, himmelsk efterrätt, kuliga tävlingar, varm badtunna och dunderfrukost”. Också i tv-sporten och Idol hävdas det stup i kvarten att folk använder superlativ, när de inte gör det.

Superlativ har blivit så associerat med ord som inte alls är superlativ, att när man ska opponera sig mot ett faktiskt superlativ* vet man inte vad man ska kalla det. Som i den här krönikan, där skribenten egentligen är upprörd över superlativer men tror att hon är upprörd över att de står i bestämd form:

”Det är som om superlativen inte längre räcker till. Att någon är underbar är en sak – men nu är det ‘underbaraste’. Bestämd form. ”

Det vore bra lustigt om man inte använde bestämd form, fnissar jag på Facebook och möts av oförstående: Vadå? Det låter väl konstigare med underbaraste än med underbara?

Jo, men … men … Åh, någon borde ge ut en grammatikbok. Den borde vara grön och ha en flodhäst på framsidan. Den borde komma ut den 19 mars.

*Jag menar ”en faktisk superlativ”. Jag försöker vänja mig vid att grammatiska termer som överallt behandlas som neutrum (se exempelvis samtliga citat i detta inlägg) faktiskt är utrum** . Det är lika svårt som det är för vissa att säga ”hen”.

**Utrum betyder ungefär ”en av de två” och ingår i citatet Paula har på sin rullstol i Udda. Det är också ett genus när man pratar om svenska substantiv, och då syftar det på en-ord, medan ett-ord kallas neutrum, vilket betyder ”ingen av de två”. Där vill man kanske livligt opponera sig och hävda att ett ett-ord helt klart är ett av de två, medan en-orden är de andra. Förklaringen ligger i att ”de två” är våra bortglömda genus femininum och maskulinum. Utrum kan alltså (typ) läsas som ”ett ord som är antingen feminint eller maskulint” medan neutrum blir ”ett ord som varken är feminint eller maskulint”. Dit, hävdar alltså den svenska grammatiken, hör exempelvis ”barn”.

det suger högt (en klunk)

Det är en särskild känsla att se sin roman på ett annat språk (det är också en särskild känsla att se sin bok plötsligen prydd med halvnaken rumpa mot mörk bakgrund). En känsla jag hoppas få uppleva fler gånger. (språket, ej nödvändigtvis rumpan)*

2013-01-12 15.39.19

På gymnasiet pluggade jag franska i ett år. Eller om det var en termin. Allt som fastnade var följande mening: ”Je travaille dans une maison de bureau”, och alla fransmän jag säger det till påstår att det inte betyder något (men jag garanterar att det stod i vår läsebok). Om någon hade talat om för mig att min debutroman en dag skulle utkomma på franska och därmed generera franska recensioner, hade jag eventuellt lyssnat mer noggrant.

Som det är nu är jag hänvisad till Google Translate. Så här säger denna babelfisk om ett par franska recensioner:

Vad är väl med punkare, är fi internt fi pojkar och öarna i orange Cockscomb och piercingar att de är allmänt trevligt. Man skulle kunna säga att de tatuering och markberedning ent blyghet.

Eller vad sägs om:

Eftersom över romanen, karaktärerna är tjockleken och ändra historiens gång, till den grad att stöka hela scenariot, Sara Lövestam med ett lyckligt sätt att se livet, muddies vattnet och omfördelar en pussel till oss för att återställa ordningen i sin roman bubblande. Sara Lövestam , innebär också enkelhet med ett uns av sin roman som vad det inte är nödvändigt att göra kullersten för att locka det största antalet beskrev hon några kapitel i miljön och bifoga tecknen, till den punkt när vi kör, vi ställer frågor om giltigheten av deras verkliga karaktärer och platser i boken, Sara Lövestam suddar försiktigt backar utan att verka och ändå romanen förblir klar.

I en annan recension citeras en del ur själva boken, och det ger mig oresonligt stort nöje att se hur Google Translate bollar tillbaka min egen text i följande form:

Det suger högt en klunk av sin varma choklad. Han längtar efter att berätta nyheten, men det skulle inte passa Paula, och nu tillhör kropp och själ. Att få något svar, fortsätter Leo hans meditationer högt.

– Var är det fast, egentligen? En normal kvinna skulle dra benen, men det? Det ger dig skott stubbe? Dessutom är det inte nödvändigtvis ett tecken på fientlighet … Ibland flickor är så chockad när de är på väg att få en orgasm, de styrde. De är rädda att något försvinner. Något trevligt, till exempel. Slutligen säger jag detta eftersom det fastnar med din. Är det inte det? Blinkar två gånger om ögat gjorde.

(Den första som säger vilket stycke i den svenska boken som detta är en variant av, vinner en grammatisk term.)

I november åker jag till Frankrike för att prata om min bok på Boréales-festivalen. Jag tänker mig att jag ska föra mig, sådär alldeles franskt svassande, och med rödmålade läppar förklara för alla som vill lyssna: ”Je travaille dans une maison de bureau.” De kommer att förstå.

*Hoppas och drömmer om tyska, spanska, engelska … men coolast vore hindi (för att det är så snyggt och obegripligt och för att ”samband” på hindi betyder ”samband” på svenska och jag tycker att det är oproportionerligt kul), swahili (för att jag faktiskt kan kommunicera hjälpligt på swahili) eller grekiska (för att det är sjukt coolt och jag fortfarande har hopp om att kunna säga mer än ”jag kan inte äta utan gaffel”). Äsch, alla språk är coola. Jag önskar att jag kunde dem.

grammatik – en kärlekshistoria

Hej hej, det är bara (lilla) jag igen. (apropå länken: när jag nyligen gick tillbaka till Nordea för att signera ansökan om företagskonto, var det samma donna som jag fick träffa. ”Ja just det, det var du som skulle vara författare”, kommenterade hon glatt min ansökan.)

Jag ville bara säga att om du gillade det här, det här eller det här blogginlägget, så kommer du att rågilla min föreläsning på Kulturhuset på grammatikdagen. Jag har döpt den till grammatik – en kärlekshistoria.

Donald Trump släng dig i väggen

Företagsidéerna bara rullar på. Utgångspunkten är naturligtvis att alla älskar grammatik. Eller vad sägs om:

Grammatik för möhippan!
Samla tjejkompisarna framför blädderblocket och njut av en timmes skön grammatikgenomgång. Visste ni att en viss typ av ingenting även kallas nollallomorf? Och vad var pluskvamperfekt nu igen? Efter denna härligt stimulerande aktivitet har era grammatikkunskaper fått sig en riktig uppfräschning, och bruden är redo att gifta sig, fullt medveten om att det är ett reflexivt verb. Kostnad: från 3999:-

Betallinje med grammatikporr
utdrag:
– Välkommen till grammatikporrlinjen.
– Mmf … hej …
– Hej på dig du. Vad gillar du?
– Mmm … adverb.
– Adverb eller adverbial?
– Åh … alla. Alla. Säg ett långt!
– Prepositionsadverbial, gillar du det?
– Mmmmm. Berätta!
– Prepositionsadverbial är adverbial som inleds med preposition, som till exempel ”på berget” eller ”under tiden”.
– Mmmpf…
– Ofta står de i slutet av en huvudsats eller bisats, men om man flyttar det till fundamentsplatsen i en huvudsats händer det att prepositionen stannar i slutet av satsen.
– MMM, satsen!
– Huvudsatsen.
– Naturligtvis. Huvudsatsen.

Grammar bachelorette
I denna dokusåpa möter språkpolisen Anette tjugofem förväntansfulla singlar. Men klarar de hennes höga krav på regelenligt språkbruk? Varje vecka utsätts de tjugofem singlarna för hårda test – vem klarar att skriva ett kärleksbrev utan särskrivningar, vem kan hitta alla subjunktioner i den vanligaste bröllopspsalmen? Under singeldejterna har Anette makten att ta beslut om att omedelbart skicka hem sin dejt vid felsteg i konversationen såsom ”äldre än mig” eller ”jag satt där helt själv”. Vid ceremonin i slutet av veckan tvingas Anette säga adjö till en av singlarna med den numera klassiska frasen: ”Visst kan man säga så. Men det är inte rätt.” (idé och produktion: Sara Lövestam AB)

Det finns bara en anledning att jag inte genast sätter alla mina idéer i verket: Jag tror inte att jag skulle klara hela anstormningen av bokningar (sitter ju faktiskt med fem deadlines och ett heltidsjobb). Jag har även, som ni vet, lite problem med stön i telefonlurar.