Välkomna in i mitt huvud, under den korta stunden av mitt liv när jag under skrivandet av SvD:s språkspalt skulle illustrera Carl Gustaf af Leopolds* stavningsreform genom påpekandet att den franska osten chèvre skulle ha fått en helt annan stavning om den funnits i det svenska ordförrådet före 1801.
Fortsätt läsa Att välja att skriva tjävrGrejen med språkpoliser
Det är lustigt egentligen, hur så få böcker skrivits om språkpoliser. Bara ordet språkpolis är ju eggande nog! Först språk, vilket är varje människas specialintresse då vi behöver det för vår arts favoritgrej, kommunikation med andra människor. Och sedan polis, vilket är ett beryktat yrke med utrustning, uniform och det stora ansvar som följer på ett våldsmonopol.
I mina språkböcker har de skymtat fram, framför allt i Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik, där mopedburna språkpoliser jagar katakreser, arresterar strandade prepositioner och kallas till extrainsatser när en programledare har råkat säga ”spendera” i stället för ”tillbringa.
Och vi har dem alla inom oss! Även till synes ointresserade tweenies känner den språkpolisiära vreden välla fram när deras föräldrar använder ord som ”cringe” på fel sätt (eller över huvud taget). Till och med liberala lingvister, som ägnar dagarna åt att fascineras av språklig förändring, kan lockas ingripa när någon närstående envisas med att använda ordet ”björntjänst” på fel sätt.
Samtidigt är ordet i sig ett slags skällsord. Efterledet -polis insinuerar att språkpolisen styr och ställer, ja kanske rentav utövar en sorts våld, och termen tas ofta till när någon hakar upp sig över språkliga fel i sammanhang där innehållet borde överskugga formen. Om någon pratar om att ta självmord är det inte läge att pränta in att det heter ”begå”.
Det är lätt att raljera över språkpoliser. En tonåring kan himla med ögonen åt en moster som tycker att det viktigaste i världen är att kunna skilja mellan de och dem. En liberal lingvist kan överlägset påpeka att språket förändras och att den som går runt och försöker upprätthålla rådande struktur är en enkelspårig bakåtsträvare.
Men sanningen är att språkpoliser behövs. De finns överallt där språk finns, och det beror på vad språk är. Språket är en enorm, komplex och stundom åbäkig överenskommelse mellan människor om vad kombinationer av olika ljud och bokstäver ska betyda. För att överenskommelsen ska fungera måste vi ständigt se till att alla har ungefär samma uppfattning. Om en jeppe på ett bygge säger ”skiftnyckel” fastän han menar ”insexnyckel” kommer de andra byggarna ha svårt att förstå vad han menar. Om han säger ”insektsnyckel” kommer alla att förstå vad han menar, men någon mer välinformerad kommer antingen att flina varje gång han säger det eller i språkpolisiär anda underrätta honom om felet. (Och om/när tillräckligt många säger ”insektsnyckel” kommer det förr eller senare in i SAOL och betraktas som en del av överenskommelsen.)
När jag skrev Handbok för språkpoliser kunde jag inte vara mig själv. Dels är jag personligen en av de där språkliberala lingvisterna som saknar tillräcklig kåranda för att betros en batong. Dels hade språkpoliskåren i mina böcker (framför allt Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik) utrustats med en hel värld, där Ordbruksministern läst satsvetenskap och språkpoliser examineras från Språkpolishögskolan.
Jag bestämde mig för att kanalisera Språkpolishögskolan. Dess ledning är tydlig och rak, och vet till skillnad från mitt civila jag exakt hur mycket våld en Bad Cop bör använda mot en särskrivare. Resultatet kommer ut nästa vecka, en handbok för alla sorters språkpoliser med en uppslagsdel över vår vanligaste språkkriminalitet. Det ska bli mycket spännande att följa dess väg ut i världen.
En undervisningsjunkies bekännelser
Jag smygundervisar. Det är officiellt två år sedan jag slutade jobba på sfi, men det är som en drog. Bara en till förklaring av hjälpverb med infinitiv. Bara en till preteritumgest med armen (ni sfi-lärare vet vad jag menar, den där bakåtvinkande rörelsen som ska få eleven att förstå att vi menar dåtid). ”Jag kan sluta när jag vill”.
Min före detta chef är min, som det heter i missbrukssammanhang, möjliggörare. ”I’m gonna give you an offer you can’t refuse”, väser hon i telefonen och frågar om jag kan hålla en skrivkurs två gånger i veckan fram till maj. ”För elever som behöver få struktur i sina texter”, säger hon. Honung i hennes ord.
I lärarrummet får min själ det den längtat efter. I nördarnas paradis benämner kollega J ett kroatiskt kasus som ”jävlativ” och en annan kollega hävdar att jag är mer av en nominalfrastjej än en bisatstjej (vilket jag INTE är). Fnissande skriver de rätt-eller-fel-frågor: Att han åkte fast betyder att han körde fort, rätt eller fel?
I klassrummet letar vi subjekt och verb – kan man skriva regnar utan det, och vem är annars den här mystiska det som regnar? Någon frågar hur man säger ”skratta mycket” och jag ger dem gapskratta och asgarva med tillägget att det senare är slang. Vi jämför formella och informella brev, kan man skriva hej banken, vad händer om man avslutar ett brev till sin chef med puss och kram (tips från elev: om man inte kan stava till puss och kram går det bra att skriva pok). ”Är det något speciellt ni vill träna på nästa vecka?” frågar jag och möts av ett rungande: ”BISATS!”
De är medberoende. Receptionisten ringer och erbjuder mig fler timmar. Svenska staten understödjer mitt undervisningsmissbruk, och min egen sambos försök att få mig att sluta förklara satsadverbialets position i hävdad bisats är på sin höjd halvhjärtade. Det är kört.
Ord är slippery suckers
När jag skriver går det inte undan. Mer om det en annan gång, om hur man (jag) sitter timme efter timme och gnager på diverse ord och försöker foga ihop dem på bästa möjliga sätt. Jag har alltid tänkt mycket på ord, och ordvalen har alltid varit basen för mitt författande. Jag har också undervisat i många år, ibland om grammatik och uttal men allra mest om ord. Vad de betyder, hur de böjs och stavas och vilken valens de har (alltså hur man kan använda dem med andra ord). Nämnde jag att jag har en magisterexamen i svenska? Nämnde jag att jag skrivit flera uppsatser just på tema ord?
Och ändå. I en av mina böcker som lever och frodas ute i bokhandeln, står det inte ändå ett felaktigt ord på en viss sida?
Glömde jag att nämna att bokmanus på förlag passerar ett flertal ögon, tillhörande människor som inte gör annat än att jobba med ord, innan det går till tryck? Om vi tar min debutbok som exempel, så gick manuset genom testläsare, förläggare, redaktör (flera vändor) och korrläsare, innan boken skulle tryckas. Precis innan manuset skickades till tryck var det någon på förlaget som av en slump läste en mening och reagerade: Finns verkligen ordet abnormalitet? Heter det inte abnormitet? Det är svårt att pusta ut över att ha klarat sig undan en sådan sak, för vetskapen molar: Boken har 49 460 ord till. De har visserligen gått genom testläsare, förläggare, redaktör och korrläsare. Men det har abnormalitet också.
Ord är slippery suckers, och hjärnan är en rackare på att hitta sammanhang och perfektion där det inte finns. De flesta läsare missar ord som dubbelskrivits (oftast i konstruktioner där författaren ändrat omvänd ordföljd till rak och glömt ta bort ett av subjekten) och är generösa med att tolka vissa ords valens (”Premiären av” eller ”premiären på”? ”Basen i mitt skrivande” eller ”basen för mitt skrivande”?) Kanske för att språket uppstod för att vi skulle förstå varandra, och inte för att vi skulle ha något att slå varandra i huvudet med. Särskilt svårt är det att se sina egna misstag, något lättare om man ändrar textens teckensnitt eller läser den högt för sig själv.
Som författare, och kanske särskilt som författare och språkvetare, vill man sjunka genom jorden när det visar sig att ett ord från 50-talet har slunkit med i en dialog som ska utspela sig 1912, när man skrivit härröra i stället för härleda, när man har använt ett ord som inte finns eller om det på andra sätt visat sig att ens hjärna är mänsklig. Känslan kan liknas vid hur jag vid den här årstiden 1985 skrev ett stort antal påskkort med texten GLAD POSK, och senare insåg att post och påsk, trots deras fonetiska likheter, inte följde samma stavningsmönster. Mamma sa att det inte gjorde något och att säkert ingen skulle märka det, men hon kunde inte ta ifrån mig skammen.
Jag kan se mig själv, som förtvivlad femåring med tjugotalet felstavade påskkort och min första erfarenhet av vad jag nu förstår är en mycket nördig typ av upplevd förnedring. Om jag kunde möta mig själv, skulle jag ta mig själv i famnen och låta mig gråta ut skammen. Jag skulle berätta att jag en gång skrev spendera i stället för tillbringa och att det faktiskt inte gjorde mig till en sämre människa. ”Ord”, skulle jag förklara medan mitt femåriga jags hulkningar sakta avtog, ”är helt enkelt slippery suckers.”
Denna text publicerades ursprungligen på litteraturmagazinet.
Språkakutens eftersnack om pluralsuffix (eller: Allt jag inte sa)
Vid det här laget kanske det är någon som har märkt att jag och Språktidningens Patrik Hadenius emellanåt sitter och pratar språkfrågor i Nyhetsmorgon i TV 4. Det brukar vara på torsdagar, och det brukar gå tre veckor mellan gångerna. Oftast är det kvart i nio, men ibland kvart i tio (vilket förgyller hela min dag då jag får sova en välsignad timme till innan jag ska åka och bli sminkad, lockad och tuperad).
Gemensamt för alla Språkakutens sändningar är att vi bara hinner säga en bråkdel av allt vi vill få med. Det är nog bra för gemene man som även vill hinna se veckans mode, kakbak, lottskrapning och hälsotips, men så finns det kanske de som väldigt gärna vill veta mer om svenskans pluralböjningar och sitter snopna framför tv-rutan när reklamen drar igång. Det här inlägget är till er.
Först kan ni titta på veckans inslag, om ni vill: Veckans inslag. Där bemöter jag en brevskrivare som ondgör sig över journalisters ofog att säga ”flicker” i stället för ”flickor”, ”papper” i stället för ”pappor” etc. Mitt svar var (och är) att denna sorts ändelser är vanliga i väldigt många av Sveriges dialekter och regionala uttal, och att skriftspråket bygger på en av de få dialekter som böjt tidigare feminina substantiv med just –or. Or-ändelserna är förstås det enda rätta i skriftspråk, men talspråkligt är det inget ”slarvigt” med att säga varer och skjorter, utan helt i linje med hur svenskar troligtvis har talat i århundraden.
Igår kväll, när jag hade fått veta vad ämnena för veckan skulle vara, bestämde jag mig för att undersöka vilka dialekter som egentligen har -or-böjning i naturligt tillstånd. Eftersom dialekter förändras, kunde jag inte få reda på hur de lät på 1500-talet, då Sverige kan sägas ha fått sitt första moderna skriftspråk med latinska bokstäver. Men jag kunde i alla fall gå in på dialektarkivet hos institutet för språk och folkminnen. Där samlas inspelade historier och samtal från hela Sverige, ofta inspelade på 70-talet med människor som var födda på 1800-talet. Vissa historier är riktigt roliga, som till exempel mannen från Fårö som lurade en golfspelare.
Det var en lycklig (och ganska lång) stund, stunden då jag igår kväll gick igenom alla inspelningarna på sidan och sökte böjningar av gamla femininer. Här har ni dem, och jag bör kanske nämna att dialektarkivet består av oproportionerligt många inspelningar från Dalarna, så att dalmål utgör ungefär hälften av det sammanlagda materialet. Vi börjar därför med alla som inte är från Dalarna:
Rosåm – rosor (Jämtland, Frösön)
Kärrer – kärror (Jämtland, Ragunda)
Rutan – rutorna (Jämtland, Ragunda)
Strômpan – strumporna (Jämtland, Ragunda)
Skolflickera – skolflickorna (Öland)
Flickuna – flickorna (Västmanland, Munktorps socken)
Röttera – råttorna (Västergötland, Floby)
Kroner – kronor (Västergötland, Stora Mellby)
Gräshöppen – gräshoppor (Västerbotten, Umeå)
Lövskärer – lövskäror (Uppland, Gräsö)
Bonnsmiur – bondsmedjor (Uppland, Gräsö)
Veckur – veckor (Uppland, Gräsö)
Bonnböner – bondbönor (Uppland, Täby)
Pierna – pigorna (Småland, Angelstad)
Bôrkeslaner – björkslanor (Småland, Barkeryd)
Bôuera – bågorna (Småland, Barkeryd)
Laer – lador (Smålanb, Barkeryd)
Tännstickera – tändstickorna (Småland, Högsby)
Ruter – rutor (Småland, Högsby)
Kagor – kakor (Skåne)
Halmtjybår – halmkupor (Skåne, Vitaby)
Slagera – slagorna (Närke, Lerbäck)
Vanner – vannor (Närke, Lerbäck)
Varer – varor (Närke, Lillkyrka)
Sjidän – skidorna (Lappland, Arjeplog)
Triller – trillor (Hälsingland, Bergsjö)
Bujäntar – bujäntorna (Hälsingland, Ängersjö)
Spånar – spånor (Gotland, Hellvi)
Stugera – stugorna (Dalsland, Frändefors)
Männsker – människor (Bohuslän, Morlanda)
Steinkagör – stenkakor (Blekinge, Jämshög)
Och här kommer alla från Dalarna:
Falluckur – falluckor (Dalarna, Bjursås)
Rötton – råttorna (Dalarna, Bjursås)
Röttur – råttor (Dalarna, Bjursås)
Buttä – byttor (Dalarna, Falun)
Bullsjivä – bullskivor (Dalarna, Falun)
Tunnä – tunnor (Dalarna, Falun)
Sjinnvarä – skinnvaror (Dalarna, Falun)
Gatene – gatorna (Dalarna, Falun)
Sparebössä – sparbössor (Dalarna, Falun)
Stugur – stugor (Dalarna, Gagnef)
Ryssjur – ryssjor (Dalarna, Husby)
Varmtjiller – varmkällor (Dalarna, Idre)
Klevjan – klövjorna (Dalarna)
Kullor – kullor (Dalarna, Nås)
Flugör – flugor (Dalarna, Orsa)
Luppor – loppor (Dalarna, Orsa)
Löngsuckor – långsockor (Dalarna, Orsa)
Ullsuckor – ullsockor (Dalarna, Orsa)
Milur – milor (Dalarna, Svärdsjö)
Byxom – byxorna (Dalarna, Svärdsjö)
Kronur – kronor (Dalarna, Söderbärke)
Vändur – vändor (Dalarna, Söderbärke)
Sjtjier – skidor (Dalarna, Transtrand)
Pertur – pertorna (Dalarna, Älvdalen)
Vi ser alltså, till vår förtjusning, att or-böjning i det här materialet bara förekommer i tre landskap: Dalarna, Uppland och Skåne. Och då har jag ändå varit generös och räknat -ur som -or, vilket det strängt taget inte är. Vi ser också att suffixet -ur/-or inte är konsekvent använt för alla ord som idag får en or-böjning i plural ens i dessa landskap, till exempel skidor och byttor i Dalarna och bönor och skäror i Uppland.
Kan det rentav vara så att den som irriterar sig mest på -er-uttal ofta kommer från Dalarna eller Uppland och därför uppfattar det som enbart slappt och inte dialektalt? Eller är det tvärtom, att de som stör sig mest är människor som kommer från platser där man instinktivt säger skider och stjärner och har blivit rättade av arga svensklärare tills både kunskapen och ilskan blivit en del av dem själva? Det förtäljer inte historien.
Men det roligaste, enligt mig, är de många böjningssuffixen som varken är -er, -ör eller -ur, utan helt andra. Oftast hittar vi dem i plural bestämd form, som i jämtländska rosåm, rutan och strômpan. Jag ska inte fördjupa mig i eventuella dativ- och ackusativformer och annan grammatisk distinktion som kan påverka dessa former, för det fokuserade jag inte på i min lilla undersökning, utan presenterar bara följande reflektion: Tänk om Sveriges maktcentrum hade legat i Ragunda i stället för kring Mälardalen, när grunden lades för Sveriges moderna skriftspråk. Då hade något helt annat varit rätt, och folk hade skrivit arga brev om de journalister som så slarvigt sade saker som ”rosor”, ”rutorna” och ”strumporna”.
Om jag är en fisk. Eller: Vad en sfi-lärare ser
Jag kommer nu att använda en fantastisk text, nyligen spontant inlämnad av en elev, för att den är fantastisk och för att jag tänkte berätta vad det innebär att kunna ett språk. (Jag har frågat eleven om jag får dela med mig av texten.)
Jag har visat denna text för ett antal personer (för att den gjorde mig så förtjust) och märkt att många genast ser vad som är fel. En sjuåring med svenska som modersmål kan peka ut ett helt gäng språkfel, en skriftmedveten sjuåring kan också peka ut kommateringsfelen. Fritt vald mobilförsäljare på gatan kan genast säga: ”Det heter inte ‘vad ska göra’, det heter ‘vad ska jag göra’. Det heter inte värför, stopa och kola.”
En språkvetare eller allmänt grammatikintresserad person kan göra en mer avancerad analys av texten. Typ jag, innan jag pluggade språkdidaktik på lärarutbildningen. En sådan analys skulle kunna se ut så här:
Om jag blir plötsligt en fisk. Vad ska göra.
Skribenten sätter punkt efter bisats. Meningen är därför ofullständig.
Satsadverbialet står efter det finita verbet trots att det är en bisats. ”Blir plötsligt” borde vara ”plötsligt blir”.
Huvudsatsen saknar subjekt. Den är därför ofullständig.
Det är som en intresse fråga.
Omotiverat ”som” (om skribenten inte är norrlänning).
Substantivet ”intresse” används som ett adjektiv. Ett alternativ är att skribenten menar ”intressefråga” och det är då fråga om särskrivning.
Och så vidare. Varenda mening går att analysera, och det var vad vi fick göra under ett seminarium på språkdidaktiken. Jag kände mig jätteduktig, för jag hittade väldigt många fel. Men sedan vände läraren på steken: ”Frågan är inte vad som är fel. Frågan är vad som är rätt, och vad som är nästa steg.”
Det är kanske det mest relevanta en person någonsin har sagt, när det gäller språkundervisning. Lyckligtvis (förhoppningsvis) sägs det på varenda kurs i språkdidaktik. Efter utbildning och tio år som sfi-lärare har jag fått en helt annan blick för texter skrivna av personer som håller på och lär sig språket. Den blicken säger så här:
- Skribenten kan använda svenska i skrift för att uttrycka abstrakta tankar och idéer. Texten är fullt begriplig.
- Skribenten använder genomgående presens och blandar inte tempus.
- Skribenten använder infinitiv efter hjälpverb (ska göra, ska undvika). Möjligen är detta mer etablerat vid vissa hjälpverb, eftersom ”ska” oftare än ”vill” följs av verb i infinitiv.
- Skribenten använder i princip alltid finit verb, och oftast subjekt, även där subjekt och verb endast fyller funktion som platshållare. ”Det är” betyder ingenting men krävs grammatiskt i meningen, precis som ”jag” i många av meningarna.
- Skribenten skriver på raden (i stället för t.ex. rakt över den), med bokstäver i jämn storlek.
- Skribenten spetsställer adverbiella bisatser, och visar fyra prov på att bisats följs av verb (fyra prov på en svår grammatisk regel är definitivt mer än en slump). Andra spetsställda bisatser följs dock av subjekt och ibland punkt.
- Skribenten använder relativa bisatser (t.ex. ”som jag vill”) på ett korrekt sätt, och blandar inte ihop dem med de överordnade satser de ingår i.
- Skribenten kollar upp stavning och rättar sig själv (se hur ”renara” har ändrats till ”rensar”)
- Skribenten stavar vanliga ord rätt, och ofta även mer ovanliga/svårstavade som ”plötsligt”. Innebär antingen att hen har lärt sig stavningen på många ord, eller att hen har goda strategier som t.ex. kan involvera användning av lexikon.
- Skribenten kopplar ihop huvudsatser med konjunktion, utan att blanda ihop ordföljden genom att t.ex. inleda påföljande huvudsats med verb.
- Skribenten sätter ibland punkt efter ensam bisats, men missar sällan punkt mellan huvudsatser (utan konjunktion), vilket tyder på medvetenhet om att punkter behövs mellan meningar. Efter punkt följer alltid stor bokstav.
- Skribenten använder retoriska grepp som upprepning.
- Skribenten har skrivit en relevant rubrik och underskrift, vilka följs respektive föregås av radbyte.
- Frågor följs av frågetecken, påståenden av punkt. Kommatecken används i samband med längre bisatser och vid uppradning.
- Skribenten uppvisar viss idiomatik och använder vanliga etablerade fraser som ”till slut” och ”jag gör som jag vill”.
- Skribenten sätter satsadverbialet före det finita verbet i en bisats (som jag aldrig känna i jordlivet), och missar det i en annan (om jag blir plötsligt en fisk). I huvudsatser sätts satsadverbialet alltid på rätt plats.
- Skribenten gör egna sammansättningar av substantiv, även om ”jordliv” i det här fallet råkar sammanfalla med ”jordeliv” som betyder något annat. Kan dock inte komma på ett bättre alternativ, som inte förstör det poetiska i ordvalet.
- Skribenten använder med få undantag obestämd och bestämd form på rätt ställen. Samma sak gäller singular och plural. Även i mer komplexa nominalfraser är bestämdheten rätt, t.ex. ”min korta berättelse” där adjektivet står i bestämd form och substantivet i obestämd, eftersom de följer på ett possessivt pronomen.
- Skribenten använder även ovanligare prepositioner på rätt sätt (t.ex. vid och mellan)
- Skribenten använder en hypotetisk möjlighet, som kan läsas som en symbol, för att förmedla en känsla. Skribenten sätter sig också in i ett annat, och i detta fall radikalt annorlunda, perspektiv.
Och så vidare. ”Vad är nästa steg?” undrar kanske den som läst hela vägen, men det har jag inte tänkt gå in på eftersom det här inlägget handlar om att det är svårt att använda ett nytt språk helt korrekt och att man lätt ser ett fel men missar många rätt. Och att det inte räcker med att kunna ett språk, för att kunna lära ut det. (Men nästa steg är att 1) fortsätta jobba på att alltid skriva subjekt i alla satser och 2) identifiera bisatser och se att de hör ihop med sina överordnade satser och inte kan stå som självständiga meningar.)
Fast egentligen skrev jag den här texten för att alla ska fatta vilken fantastisk text min elev har skrivit, och inte fastna på mindre väsentliga saker som hur man stavar till ”skrattar”.
Om jag är en fisk
Om jag plötsligt blir en fisk, vad ska jag göra? Det är en intressant fråga. När någon läser min korta berättelse, får den veta varför jag vill vara en fisk. Sanningen.
Om jag är en fisk, ska jag simma och simma som jag vill, och jag ska simma mellan hav, flod och ocean, utan att någon stoppar eller styr mig. Jag gör som jag vill. Jag ska leva i en annan, ren värld. Inget hat, ingen otrohet, inga krig.
Jag ska känna olika känslor, som jag aldrig kan känna i jordlivet. Om jag är en fisk, ska jag simma vid stora fiskar och rensa dem från småsaker.
Om jag är en fisk skämtar jag med fiskare, eller simmar till stranden och kollar på människor, som solar, skrattar och är kära. Om jag är en fisk ska jag undvika stora fiskar och gömma mig mellan växter. Till slut: Om jag är en fisk, ska jag titta på solnedgången varje dag, och jag ska aldrig, aldrig gå tillbaka till jordlivet.
En Fisk
dagens tips
Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).
Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?
Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.
glad grammatikdag!
En synnerligen glad grammatikdag tillönskar jag er alla, mina välartade bloggläsare! Själv inledde jag den med att växelvis vakna och halvslumra från 00.30 till 4.30, då jag slutgiltigt vaknade. Inte för att jag ständigt fick briljanta grammatiska insikter, vilket man hade kunnat förvänta sig av en grammatikdag, utan för att jag skulle med en taxi klockan 5.40. En rationell hjärna hade kanske koncentrerat sig på att sova då, de få timmar den fick, men ni vet hur hjärnor är.
(En positiv sak var visserligen att jag klockan 03.48 fick idén till min nästa qx-krönika. Och i princip hela ordalydelsen.)
Det tidiga uppvaknandet var för en god sak, nämligen folkbildning via åtta minuter i radio och fem i tv. Eller om man ska kalla det grammatikmission. Här kan du höra hur jag låter i ottan, och här kan du se hur jag ser ut ett par timmar senare (men fortfarande i ottan) när jag* gått genom den magiska sluss som på tv-språk kallas Sminket.
Jag skriver förresten detta halvliggande i min soffa, liksom pustande efter en ansträngande vecka som ingen ska tycka synd om mig för. I onsdags firade vi boksläppet för Grejen med verb, men det var bara avrundningen på en lång dag med media, där höjdpunkten nog får sägas vara inspelningen av Babel, som kommer att sändas på söndag kväll klockan åtta. Ja, det innebär att ni måste välja mellan Bachelor och mig.
Det mest fantastiska var, som det ofta är, Annika Lantz. Hennes gåva till min releasefest var ett gäng frågor som hon pepprade mig med, som en del i releasefestens program. Coachen filmade, vilket innebär att det någon gång i framtiden kommer att komma en video, men tills vidare får ni hålla tillgodo med en bild på tårtan. Ni som var på min förra releasefest vet hur god den var.
Nu när jag halvligger här med ett pulserande huvud som är vant vid åtta timmars sömn och uppstigning 8.30, och betraktar bilden på onsdagens tårta, slår det mig: Ett helt hörn av den finns fortfarande i min kyl. Och här sitter jag och skriver blogg. Poängen var i alla fall att jag hoppas att ni har en glad grammatikdag. Använd gärna ett extra inkoativ när det kvällnar, så blir Johar glad.
*Jag ser att det står ”Lövström” i texten, men jag lovar, det är jag.
ps. I morgon kommer jag till Akademibokhandeln för att prata om verb, svara på frågor och signera böcker.
verbfras, nu med musikvideo
Min aversion mot verbfraserna har naturligtvis även inspirerat till en musikvideo. Jag tänkte släppa den efter releasefesten och recensionsdatum, men i regnet och blåsten utanför mitt fönster fladdrar en tufsig skata förbi och tjuter (läs med dopplereffekt) ”Alla som har väggar sitter inomhus idag och vill kolla på videooo”.
Den som nu sitter och bekymrat undrar: ”Vad är en verbfras då?” kan med fördel slå upp sida 123 i Grejen med verb, och läsa kapitlet ”Vad är en verbfras då?”.
Grammatik mellan mellon: en introduktion av perfektformen
Som utlovat, andra tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:
Perfekt är tempuset som börjar med har och fortsätter med ett verb i supinum. För att komma ihåg att det heter ”perfekt” kan du memorera följande dialog: ”Har du tvättat hönsen? Ja. Perfekt!”
grammatik mellan mellon: vad är verb?
Som utlovat, första tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:
Apropå verb och vad de är
– Vad är ett verb egentligen?
– Ja … Det är något som man gör.
– Som ett projekt?
– Nej, alltså det är det som händer. I en mening.
– Som till exempel inbrott?
– Nej, eller ja… om man gör ett inbrott så är det ”gör” som händer.
– Nej, det är inbrottet.
– Okej, säg en mening så ska jag visa dig vad verbet är.
– ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”.
– Verben är ”måste” och ”bo”.
– Nej, verbet finns inte! Det var en kuggfråga.
– Vad menar du?
– Har du inte sett filmen? Det händer absolut ingenting i den där meningen. Hon vill ju till och med knarka.
– ”Vill” och ”knarka” är verb.
– Okej jag fattar. Inte. Finns det alltid två verb?
– Ät nu.
grammatik mellan mellon
I torsdags kom ett bud med en gul väska, som fick mig att pipa till av förtjusning. Jag tror faktiskt aldrig att jag har blivit så glad av att se min egen bok förut. Inte ens när jag höll min tegelsten Tillbaka till henne i mina händer. Inte ens när jag debuterade.
Det kan vara känslan av surrealism som gör det. Att texterna jag skrev om grammatik för att roa mig själv plötsligt och friktionslöst har blivit en bok. Dessutom en ganska snygg bok. Och annorlunda. Det är något annat än att mina berättelser blir böcker, för de skrevs alltid för att bli det.
En liten skara människor har hittills fått Grejen med verb i sina händer. En av dem är min författarkollega Christoffer Carlsson, som sms:ade på väg hem från förlaget: ”har skrattat högt flera gånger”. Han hade kommit till sida 23, skrev han, och det var egentligen det jag fastnade på: Har jag skrivit en grammatikbok som en människa nöjesläser? Som han börjar läsa på sida 1 och sedan fortsätter, i stället för att slå upp en term när nöden kräver det?
Våndan börjar sakta avta. Förutom att jag genast upptäckte att det saknades en fotnot, vilket får mig att framstå som väldigt generaliserande när det gäller italienares relation till bearnaisesås.
När kommer den ut? frågar den som ser mig sitta och förälskat smeka mitt förhandsexemplar. Om ett par veckor, svarar jag och kollar i almanackan, som säger nej. Nej, inte om ett par veckor, utan om SJU. Det är ju vansinne. Ska jag sitta här med min entusiasm och vänta på att sju veckor ska gå?
Nej. Jag måste dela med mig på något sätt. Så en gång i veckan fram till releasedagen tänkte jag bjuda på något ur boken, som mellanspel till alla mellofester ni naturligtvis har varje lördag i dessa tider. Vi börjar på onsdag.
det är ingen som vet vad superlativ är
Inte många i alla fall, så här kommer en påminnelse till världen: Superlativ är när man böjer ett adjektiv så långt som möjligt. ”Bra” är positiv. ”Bättre” är komparativ. ”Bäst” är superlativ. ”Jättebra” är inte superlativ, inte heller ”dunderbra” eller ”extremt bra”. Inte ens ”superduperbra” är superlativ.
Det enda många vet säkert är vilken typ av nederbörd de ska associera med superlativerna. I Göteborgstidningen skriver någon att ”Superlativen haglar över Håkan Hellström efter skivsläppet. ‘Livsbejakande’, ‘uppsluppen’ och ‘briljant’.” En journalist hävdar på sin blogg att superlativerna haglar över hennes helg: ”drömgod mat, himmelsk efterrätt, kuliga tävlingar, varm badtunna och dunderfrukost”. Också i tv-sporten och Idol hävdas det stup i kvarten att folk använder superlativ, när de inte gör det.
Superlativ har blivit så associerat med ord som inte alls är superlativ, att när man ska opponera sig mot ett faktiskt superlativ* vet man inte vad man ska kalla det. Som i den här krönikan, där skribenten egentligen är upprörd över superlativer men tror att hon är upprörd över att de står i bestämd form:
”Det är som om superlativen inte längre räcker till. Att någon är underbar är en sak – men nu är det ‘underbaraste’. Bestämd form. ”
Det vore bra lustigt om man inte använde bestämd form, fnissar jag på Facebook och möts av oförstående: Vadå? Det låter väl konstigare med underbaraste än med underbara?
Jo, men … men … Åh, någon borde ge ut en grammatikbok. Den borde vara grön och ha en flodhäst på framsidan. Den borde komma ut den 19 mars.
*Jag menar ”en faktisk superlativ”. Jag försöker vänja mig vid att grammatiska termer som överallt behandlas som neutrum (se exempelvis samtliga citat i detta inlägg) faktiskt är utrum** . Det är lika svårt som det är för vissa att säga ”hen”.
**Utrum betyder ungefär ”en av de två” och ingår i citatet Paula har på sin rullstol i Udda. Det är också ett genus när man pratar om svenska substantiv, och då syftar det på en-ord, medan ett-ord kallas neutrum, vilket betyder ”ingen av de två”. Där vill man kanske livligt opponera sig och hävda att ett ett-ord helt klart är ett av de två, medan en-orden är de andra. Förklaringen ligger i att ”de två” är våra bortglömda genus femininum och maskulinum. Utrum kan alltså (typ) läsas som ”ett ord som är antingen feminint eller maskulint” medan neutrum blir ”ett ord som varken är feminint eller maskulint”. Dit, hävdar alltså den svenska grammatiken, hör exempelvis ”barn”.
det suger högt (en klunk)
Det är en särskild känsla att se sin roman på ett annat språk (det är också en särskild känsla att se sin bok plötsligen prydd med halvnaken rumpa mot mörk bakgrund). En känsla jag hoppas få uppleva fler gånger. (språket, ej nödvändigtvis rumpan)*
På gymnasiet pluggade jag franska i ett år. Eller om det var en termin. Allt som fastnade var följande mening: ”Je travaille dans une maison de bureau”, och alla fransmän jag säger det till påstår att det inte betyder något (men jag garanterar att det stod i vår läsebok). Om någon hade talat om för mig att min debutroman en dag skulle utkomma på franska och därmed generera franska recensioner, hade jag eventuellt lyssnat mer noggrant.
Som det är nu är jag hänvisad till Google Translate. Så här säger denna babelfisk om ett par franska recensioner:
Vad är väl med punkare, är fi internt fi pojkar och öarna i orange Cockscomb och piercingar att de är allmänt trevligt. Man skulle kunna säga att de tatuering och markberedning ent blyghet.
Eller vad sägs om:
Eftersom över romanen, karaktärerna är tjockleken och ändra historiens gång, till den grad att stöka hela scenariot, Sara Lövestam med ett lyckligt sätt att se livet, muddies vattnet och omfördelar en pussel till oss för att återställa ordningen i sin roman bubblande. Sara Lövestam , innebär också enkelhet med ett uns av sin roman som vad det inte är nödvändigt att göra kullersten för att locka det största antalet beskrev hon några kapitel i miljön och bifoga tecknen, till den punkt när vi kör, vi ställer frågor om giltigheten av deras verkliga karaktärer och platser i boken, Sara Lövestam suddar försiktigt backar utan att verka och ändå romanen förblir klar.
I en annan recension citeras en del ur själva boken, och det ger mig oresonligt stort nöje att se hur Google Translate bollar tillbaka min egen text i följande form:
Det suger högt en klunk av sin varma choklad. Han längtar efter att berätta nyheten, men det skulle inte passa Paula, och nu tillhör kropp och själ. Att få något svar, fortsätter Leo hans meditationer högt.
– Var är det fast, egentligen? En normal kvinna skulle dra benen, men det? Det ger dig skott stubbe? Dessutom är det inte nödvändigtvis ett tecken på fientlighet … Ibland flickor är så chockad när de är på väg att få en orgasm, de styrde. De är rädda att något försvinner. Något trevligt, till exempel. Slutligen säger jag detta eftersom det fastnar med din. Är det inte det? Blinkar två gånger om ögat gjorde.
(Den första som säger vilket stycke i den svenska boken som detta är en variant av, vinner en grammatisk term.)
I november åker jag till Frankrike för att prata om min bok på Boréales-festivalen. Jag tänker mig att jag ska föra mig, sådär alldeles franskt svassande, och med rödmålade läppar förklara för alla som vill lyssna: ”Je travaille dans une maison de bureau.” De kommer att förstå.
*Hoppas och drömmer om tyska, spanska, engelska … men coolast vore hindi (för att det är så snyggt och obegripligt och för att ”samband” på hindi betyder ”samband” på svenska och jag tycker att det är oproportionerligt kul), swahili (för att jag faktiskt kan kommunicera hjälpligt på swahili) eller grekiska (för att det är sjukt coolt och jag fortfarande har hopp om att kunna säga mer än ”jag kan inte äta utan gaffel”). Äsch, alla språk är coola. Jag önskar att jag kunde dem.
grammatik – en kärlekshistoria
Hej hej, det är bara (lilla) jag igen. (apropå länken: när jag nyligen gick tillbaka till Nordea för att signera ansökan om företagskonto, var det samma donna som jag fick träffa. ”Ja just det, det var du som skulle vara författare”, kommenterade hon glatt min ansökan.)
Jag ville bara säga att om du gillade det här, det här eller det här blogginlägget, så kommer du att rågilla min föreläsning på Kulturhuset på grammatikdagen. Jag har döpt den till grammatik – en kärlekshistoria.
Donald Trump släng dig i väggen
Företagsidéerna bara rullar på. Utgångspunkten är naturligtvis att alla älskar grammatik. Eller vad sägs om:
Grammatik för möhippan!
Samla tjejkompisarna framför blädderblocket och njut av en timmes skön grammatikgenomgång. Visste ni att en viss typ av ingenting även kallas nollallomorf? Och vad var pluskvamperfekt nu igen? Efter denna härligt stimulerande aktivitet har era grammatikkunskaper fått sig en riktig uppfräschning, och bruden är redo att gifta sig, fullt medveten om att det är ett reflexivt verb. Kostnad: från 3999:-
Betallinje med grammatikporr
utdrag:
– Välkommen till grammatikporrlinjen.
– Mmf … hej …
– Hej på dig du. Vad gillar du?
– Mmm … adverb.
– Adverb eller adverbial?
– Åh … alla. Alla. Säg ett långt!
– Prepositionsadverbial, gillar du det?
– Mmmmm. Berätta!
– Prepositionsadverbial är adverbial som inleds med preposition, som till exempel ”på berget” eller ”under tiden”.
– Mmmpf…
– Ofta står de i slutet av en huvudsats eller bisats, men om man flyttar det till fundamentsplatsen i en huvudsats händer det att prepositionen stannar i slutet av satsen.
– MMM, satsen!
– Huvudsatsen.
– Naturligtvis. Huvudsatsen.
Grammar bachelorette
I denna dokusåpa möter språkpolisen Anette tjugofem förväntansfulla singlar. Men klarar de hennes höga krav på regelenligt språkbruk? Varje vecka utsätts de tjugofem singlarna för hårda test – vem klarar att skriva ett kärleksbrev utan särskrivningar, vem kan hitta alla subjunktioner i den vanligaste bröllopspsalmen? Under singeldejterna har Anette makten att ta beslut om att omedelbart skicka hem sin dejt vid felsteg i konversationen såsom ”äldre än mig” eller ”jag satt där helt själv”. Vid ceremonin i slutet av veckan tvingas Anette säga adjö till en av singlarna med den numera klassiska frasen: ”Visst kan man säga så. Men det är inte rätt.” (idé och produktion: Sara Lövestam AB)
Det finns bara en anledning att jag inte genast sätter alla mina idéer i verket: Jag tror inte att jag skulle klara hela anstormningen av bokningar (sitter ju faktiskt med fem deadlines och ett heltidsjobb). Jag har även, som ni vet, lite problem med stön i telefonlurar.
helt utan verbavgift
Jag lånar ett syftningsfel jag nyligen läste, och berättar att jag, som nystartat aktiebolag, får en hel del så kallade ”erbjudanden”.
Som följande: ”Bolagsverket har informerat oss om att du startat företaget Sara Lövestam AB. Du har nu 30 dagar på dig att ansöka om ett gratis domännamn som du kan använda på Internet (…) Som nystartat företag har du rätt att ansöka om ett domännamn helt utan kostnad. Domännamnet blir registrerat i ditt namn och du betalar ingen registreringsavgift (värde 950:-)”. (Eftersom saralovestam.se är upptaget, föreslår de att jag ska beställa domänen sara-lovestam.se.)
Erbjudandet är inte den värsta bluffen jag har läst (förutom att det skulle kosta 950 spänn att registrera en domän och lite annat finstilt), men som språkvetare blir jag fascinerad, nästan inspirerad. Filar på mitt eget erbjudande:
Bolagsverket har informerat oss om att du startat företaget XX. Du har nu 30 dagar på dig att ansöka om att i din verksamhet gratis använda kopulaverb registrerade i Svenska Akademiens Ordlista.
Som nystartat företag har du rätt att ansöka om kopulaverb helt gratis. Kopulaverben kan användas på Internet, i brevkontakter eller i muntliga kontakter med kunder. Du betalar ingen verbavgift (värde 1095:-) och förbinder dig inte till någonting. I erbjudandet ingår:
– Verbformerna presens och preteritum (för infinitiv tillkommer en mindre avgift på 39:-)
– Fem instruktioner med tydliga exempel på hur du kan använda kopulaverb. Inga förkunskaper krävs.
– Tillgång till Svenska Akademiens Ordlista på Internet, med oändliga möjligheter att kombinera dina kostnadsfria kopulaverb.
– Ditt företagsnamn i kombination med fritt valt kopulaverb i ett sms du kan kopiera och sprida gratis.
Efter hundra dagar kontaktar vi dig för att höra om du vill fortsätta. Tackar du ja, blir månadskostnaden 295 plus moms. Tackar du nej, säger vi upp ditt abonnemang och du är inte uppbunden till något avtal som du behöver säga upp. Du behåller dessutom rätten att använda ett valfritt kopulaverb i preteritum, även efter att prövoperioden löpt ut. Beställ ditt kostnadsfria abonnemang på kopulaverb här nedan och skicka talongen till Sara Lövestam AB.
ps. Om alla läsare av den här bloggen inte vet vad ett kopulaverb är, så kan jag tala om det för er mot en administrationsavgift på 99 :- (värde 179:-).
årets brännande frågor
En annan sammanfattning av året kan förstås baseras på googlingar, eftersom de fungerar som tydliga tendenser i aktuell diskurs. (Med googlingar menas de ord som människor har googlat på och hamnat på denna blogg.)
Det finns tre googlingar som utan tvekan är de mest frekventa på denna blogg. 1694 gånger har folk sökt på ”Sara Lövestam” och föga förvånande hamnat här. Mer förvånande är kanske att andraplatsen innehas av googlingen ”kärleksförklaring”, som 410 gånger har lett just hit. Men det mest förvånande (fast ändå inte, för den som har gått på hans friskispass) är tredjeplatsen som innehas av Claes Rogenius. Hela 40 gånger under det gångna året är det någon som har googlat denne friskisledares namn och kommit till denna blogg, det är fler än både de som googlat ”grekiska för nybörjare” (32) och ”verb är saker som man gör” (25).
Till alla er som googlat Claes Rogenius: Jag förstår er, men har tyvärr inte direkt någon information att komma med.
Till alla er som googlat grekiska för nybörjare: En sak som ni bör veta på en gång, är att grekiska inte har infinitivformer på samma sätt som svenska. Acceptans inför den saken är en bra början.
Till alla er som googlat verb är saker som man gör: Jag funderar allvarligt på att skriva en grammatikbok. Återkommer om den saken.
Sedan finns det andra googlingar som kanske inte varit alldeles frekventa, men som jag ändå känner att jag vill besvara.
kissade på mig igår
Det gör inget. Det har hänt alla, någon gång i livet. Jag minns själv en utflykt med termos och mariekex 1985. Jag hade overall och Lugnvik var snöfläckigt, några talgoxar skuttade omkring i jakt på frön och smulor. Två fröknar var med oss, Birgit och en till, och så var det jag och de andra barnen. Det blev plötsligt tydligt för mig att jag måste kissa. Försök att hålla dig, sade Birgit. Jag försökte, men klarade det inte. Jag minns ångesten när jag kände kroppen släppa efter. Jag minns hur olycklig jag var när jag berättade för Birgit, jag minns hur de andra barnen ropade: ”Du går som när man har kissat på sig. Har du kissat på dig?”. Jag minns hur jag rodnande blånekade.
bisatsers funktion
Enkelt förklarat kan man säga att bisatser oftast fungerar som adverbial, nominalfraser eller attribut. Men så finns det långt mycket roligare sätt att förklara det, associationer man kan göra, liknelser som borde komma världen till dels. Jag måste verkligen hitta tid att skriva den där grammatikboken.
vill du ligga med mig då sara lövenstam
Jag vet inte. Det är tveksamt faktiskt. Måste kolla med Coachen också.
vad är blott?
Blott är blott blott.
hur skriver man ett bra brev till eric saade
Käre Eric Saade, kan man skriva. Jag mår bra, hur mår du? Har du tänkt på att ett riktigt bra andetag går ända ned i magen, och har du tänkt på hur lätt det kan vara att stoppa dem redan när de bara hunnit till halva halsen? Har du tänkt på att varven går så snabbt ibland att krönikörer inte hinner läsa igenom vad de skrivit och politiker inte hinner tänka igenom vad de tänkt? Har du tänkt på att strömavbrott är 2000-talets små oaser, har du tänkt på hur lite ett strömavbrott påverkade för hundra år sedan? För femtio år sedan fanns det bara en chans att se det som sändes på tv, för tjugo år sedan kunde man inte ringa från bussen och säga att man blev sen. Då fick folk vänta, ovetandes, och de hade inte ens Wordfeud. Ha det så bra! Med vänliga hälsningar [namn]
hur man kan känna starka verb
Jag MÅSTE skriva den där grammatikboken.
sara lövestam föräldrar
Mina föräldrar är två rysligt hurtiga människor kring 60. Den ena går på Friskis & Svettis tre gånger i veckan, den andra kan aldrig sluta bygga på sitt hus. Huset blir större och mångvinkligare för varje sommar, och ibland får det avkomma i form av små bodar på tomten. Det viktigaste man bör veta om mina föräldrar är att de alltid har behandlat mig och mina syskon som tänkande och rationella personer som man kan resonera med och att de aldrig har behandlat alkohol som en viktig del i umgänget.
om killar har långt hår är det framdel eller nackdel?
Jag läser den här frågan om och om igen. Jag blir lycklig av den här frågans konstruktion. Jag har inget att tillägga.
Slutligen har vi alla alternativa stavningar på mitt efternamn. Jag har slutat hetsa upp mig över dem nu, och välkomnar alla era varianter! I år har de bland annat varit: Lövenstam, Löwenstam, Løvenstam, Löveström, Lömestam, Löwestam, Lävenstam, Lövestram och Lövenstamm. Till kategorin ”slant på tangentbordet” kan vi kanske räkna Köwestam, Lövetsm, Löovestam och Löenstam. Som sagt, det är bara att köra på. Jag vet ju ändå vem jag är.
Jag? Sakna mitt lärarjobb?
TV: Hon är ju nertränad nu, så hon ska inte vinna.
Jag: Nertränad. Vilket ord.
Coachen: Ja, och det ger ju helt fel signaler. När man är nertränad betyder det att man kör sjukt mycket muskelträning.
Jag: Vet du vilken grammatisk form det är då?
Coachen: Öh?
Jag: Är det ett verb? Ett substantiv?
Coachen: Nertränad. Det är någonting man är. Så det är ett … adjektiv?
Jag: Kommer det från ett verb?
Coachen: Ja, träna.
Jag: Så det är …
Coachen: Jag vet inte.
Jag: Men vi har ju gått igenom det här. Det är ett particip! Kommer från verb, fungerar som adjektiv. Som att du doppar en pepparkaka. Då är pepparkakan…
Coachen: Doppad. Som är ett particip.
Jag: Bra. Jag går på toaletten nu. När jag är tillbaka vill jag höra fem nya exempel.
TV (reklam) : När juldagsmorgon glimma…
Jag: Det där är upprörande.
Coachen: Upprörande är ett particip.
Jag: Förvisso, men det är upprörande att hon sjunger ”glimma”. Jag antar att det är för att låta gammaldags, men juldagsmorgon är singular och ”glimma” var faktiskt en pluralform. För hundra år sedan skulle de ha sjungit ”glimmar”. För tvåhundra år sedan skulle de ha sjungit ”glimmar”, om sången hade funnits då. Om det inte hade gällt juldagsmorgnar, vilket naturligtvis hade varit bisarrt.
Coachen: Du är speciell.
dag 10: om ett år kommer responsen
Och om någon då klagar över att femtonåringen i min bok uttrycker sig alltför ålderdomligt, ska jag visa dem följande utdrag ur en dikt jag skrev vid cirka åtta års ålder: ”…och guldfisken for upp och ner på böljorna de blå. Och barnen de sprang ut i sjön, de voro ju så små. De simmade på magen, de simmade på lut. Och sedan, om jag ej mins fel, ja då är sagan slut.”
Pluralformer på verb. Just sayin.
Sara Lövestam 