Mordet i Träskudde

En annan sak som Mian sa där på uteserveringen var att jag måste börja skriva deckare om jag ska tjäna pengar. Därför har jag nu satt ihop baksidestexten till min första deckare:

En ung kvinna hittas naken och brutalt mördad i ett skogsbryn utanför den lilla orten Träskudde. Den ärrade, halvt alkoholiserade kommissarien Georg Karsk och den nyutexaminerade och naiva polisen Malin Widhede får fallet på sitt bord. De står till en början handfallna. Vem kan ha mördat en så i alla avseenden älskvärd ung kvinna, som inte hade en enda fiende?

Långsamt, och med lagom många slitningar i det udda utredarparet, kommer de allt närmare sanningen. Det visar sig att mörka hemligheter lurar under ytan i det lugna Träskudde. Vad hände egentligen på dansbanan för tjugo år sedan, och varför blir alla så tysta när man nämner Utanförmaja? Till slut pekar alla spår åt ett enda håll…

Jag tänkte inleda med att en man med en hund hittar den sargade kroppen i skogsbrynet en tidig, halvdisig morgon. Först frågar han ”vad är det?” när hunden springer iväg, och när han ser kroppen säger han ”åh fy fan” och får kväljningar. Han spyr inte, för det vore klyschigt.

>min första miljon

>Jag förstår att det inte är särskilt intressant för er att läsa om en bok som ska komma ut först våren 2012, men eftersom det från mitt perspektiv gäller ett nio månader långt kärleksförhållande som just avslutats får ni stå ut med att jag ältar det en gnutta.

Om Udda var en behaglig sommarfling och I havet en destruktiv misshandelsrelation, så var den här boken mitt livs kärlek. En aning besatt har jag kutat hem efter jobbet för att hinna sitta mina timmar och älska och bråka med min text. Under hela tiden jag satt och skrev den, var jag rädd för att behöva avsluta den och försöka hitta något annat som jag ville skriva, för det var bara den här texten jag ville skriva. Ni vet ju, ni har också känt er som om hjärtat skulle slitas ur kroppen om ni inte fick vara tillsammans, och som om ingen annan någonsin skulle betyda något för er.

Texten blev 1 015 000 tecken. Eller, kanske lättare att föreställa sig, över åttahundra sidor. Tre och en halv Udda, tre I havet. En miljon är en ganska tuff siffra, när man sitter och kollar hur långt man har skrivit. Är det 300 000 har man en bok och kan vara stolt, är det 600 000 börjar man känna sig lite obekväm med hur långt man har kvar till slutet. En miljon är fler siffror i rad än man någonsin sett förut i Word Count.

Jag googlade på ”en miljon tecken” för att se om någon annan reflekterat över samma sak, och hittade bara följande utlåtande av Katerina Janouch: ”Om jag inte gjorde det kanske den skulle blomma över och bli en miljon tecken och så kan vi inte ha det, en roman bör inte vara tjock som Bibeln.” Det lugnade mig inte. Jag for med blicken över bokhyllan, drog ut tjocka böcker och tittade på sidantal. De var oroväckande korta, även så kallade tegelstenar var modesta 600-700 sidor … tills en bok visade sig vara på över 860. Jag pustade ut och lät blicken läsa framsidan en gång till. ”Liftarens Guide till Galaxen.” Och så, med något tyngre hjärta, texten som stod under. ”Alla fem delarna.”

Varenda gång jag har kommit med mer text till förlaget, har jag väntat mig att förläggaren ska skaka på huvudet och säga att jag måste förstå att så tjocka böcker inte funkar och att jag måste lägga om min plan. Varje gång har hon inte alls sagt det, utan i stället hävdat att boken får bli precis så lång som den blir, och jag har kikat skeptiskt på henne men kommit fram till att hon är så rar att hon nog inte skulle spela en ett så långdraget practical joke.

Om det i själva verket vore ett practical joke, ett sätt för förlaget att se hur långt jag skulle skriva om man låtsades låta mig hållas, så skulle det i så fall vara nu i dagarna det uppdagades. Jag har lämnat min stora kärlek, den som jag trodde att jag aldrig skulle kunna vara utan, och nu ligger den och väntar på att bli bedömd. När jag satte sista punkten kom tanken: ”Jag kan nog skriva något bättre”, och hela min förtrollning släppte. Där skiljer sig bokskrivande helt klart från förhållanden.

>bokslutet

>Årets bokslut kom, överraskande nog, inte som en överraskning. Däremot kom det ungefär som treslaget en gång i tiden brukade komma på Bitch Girl Clubs dansgolv. Jag visste att det skulle komma. Jag visste precis när det skulle komma. Och jag dansade så att svetten flög, som om det fanns något som hette ”dansa färdigt”.

Så blev klockan tre. Musiken tystnade, lamporna tändes och avslöjade prillor och fimpar på golvet. Folk hade bildat kö vid garderoberna. Och jag upptäckte att jag var helt slut.

Ungefär så känns det nu, minus fimpar och prillor. Jag blinkar förvånat mot ljuset och upptäcker att jag har skrivit hela själen ur mig, åtminstone allt den höll tag i för den här gången. Mitt absurt långa bokmanus tog slut, helt enligt planen och i alldeles rimlig tid, men det jag inte räknade med var att det liksom skulle vara … slut. Likt hur jag en gång kryssade mellan tomma flaskor på Kolingsborgs dansgolv för att ta mig till den friska luften där ute, öppnar jag min telefonbok och slår ett nummer. Hej alla polare. Jag är ute igen!

Äntligen är det färdigt, manuset som jag har älskat att skriva i nio månader. Jag vill som vanligt dela det med er på en gång, se om ni gillar det så mycket som jag gillar det. Men jag (och ni) får som vanligt vänta. Boken är tänkt att publiceras i april, har jag sagt till vänner som lyst upp och sagt: ”då är det ju jättesnart!”. Jag har fått skaka på huvudet. April tvåtusentolv.

>dagens info

>Denna veckas research visar bland annat följande: husflugor växer inte. De flugor som är små, är små för att de hade dålig tillgång till mat när de var larver. Stora flugor var glupska och lyckligt lottade larver.

Nästa tema är diskning. Enligt uppgift uppfanns diskmaskinen för att det kom en hembiträdeslag som sade att hembiträdets arbetsdag skulle vara över klockan 19. Och herrn själv kunde ju inte gärna diska. Wikipedia säger inget om detta, men meddelar i stället att diskmaskinens uppfinnare hette Josephine Cochrane, samt att hon utelämnade sitt förnamn vid benämnandet av maskinen eftersom kvinnor inte kunde vara uppfinnare.

Slutligen telefonhistoria. När Sveriges första telefonförbindelse mellan städer upprättades år 1889, var det mellan Stockholm och Göteborg. Under den första tiden ville inte Rikstelefon koppla in städernas telenät till förbindelsen, så om man ville ringa från Stockholm till Göteborg var man tvungen att boka tid med sin kompis i Göteborg, gå till telefonstationen på utsatt tid och ringa till motsvarande station i Göteborg. Detta gav upphov till en del ilska hos societeten (vilket var den enda samhällsklass som vid tidpunkten hade råd med telefon – och ett hundratjugoårigt lyxproblem är upptäckt).

Bara ett axplock ur all information jag har fått reda på utan att egentligen kunna använda den i romanen jag skriver. Däremot kan jag snart skriva mitt eget Trivial Pursuit.

>dagens info

>Man vet aldrig vart researchen ska ta vägen med en. Idag gjorde min 1800-talsperson en jämförelse med gummiband, varpå jag var tvungen att ta reda på om en person på den tiden skulle ha en rimlig chans att göra en sådan liknelse. Det vill säga, om gummiband existerade vid förra sekelskiftet. Googling ledde till googling, som de ofta gör, och jag hamnade åter mitt i information jag aldrig visste att jag sökte. Visste ni att man kan utvinna albaner ur guttaperka?

Klart ni visste, så belästa som ni är.

Albanien, där det alltså också finns albaner, sägs förresten härstamma från ordet ”alba” som i sin tur förvanskats av det illyriska ordet ”arb” som betyder ”mörk, grön eller skogslik”. Vilket man kan tycka är kul, när man vet att ”alba” på latin betyder vit. Ungefär som att Grönland är isigare än Island eller att Vitryssland inte är vitare än det vanliga Ryssland. Det har i sin tur en möjlig förklaring i teorin att färgerna vit, svart och röd i fordom betecknade väderstreck, vilket man kan applicera på fler geografiska namn än man först kanske tror. Var var jag nu? Gummiband vid sekelskiftet. De fanns.

>boken är lös

>Hjärtat slog faktiskt ett par dunk hårdare när jag upptäckte att man redan kan köpa min nästa bok. Nå, inte köpa den, men att den redan ligger i nätbutikernas sortiment och väntar! Att lanseringen har påbörjats på Piratförlagets hemsida och att man redan kan gå in och betygsätta den på konsumentsajterna. Trots att man med all sannolikhet inte har läst den, eftersom releasedatumet är satt till den 16:e mars. Sådan framförhållning är att beundra, tänker jag rationellt mitt i nervositeten som kommer över mig när jag förstår det. De släpper ut mitt manus. Ordet är snart fritt.

>förresten

>Jag hinner som sagt inte blogga såhär i flyttider, vilket (som ni säkert har märkt) har fått mig att blogga mer. Till och med ett litet reklamavbrott hinner jag tydligen med:

Imorgon är det releasefest för den queererotiska novellsamlingen ”Skamlöst” på Högkvarteret i Stockholm. Dels kan man köpa boken till skamligt billigt pris, dels kan man få höra hur jag låter när jag försöker modifiera min av flyttstress ansträngda röst till att låta naturromantiskt liderlig. Innan jag åker hem för att fortsätta stapla lådor och sortera afrikanska prydnadsdjur, är det nämligen jag som inleder läsningen som börjar klockan åtta, med min skogsromantiska bdsm-novell ”Att lära sig om skogen”.

En dag ska jag dessutom berätta om mina våndor när jag i måndags försökte boka lastbil till en lördag i slutet av månaden (tips: boka i tid, folk tenderar att flytta sina bohag just vid månadsskiften), idag i sista minuten ändrade villkoren för mina lån (inga tips där whatsoever), igår fick för mig att jag hade skänkt bort min pappas jacka till Myrorna (tips: dubbelkolla) och upptäckte att jag inte kan ta med mig mitt internetabonnemang dit jag ska (tips: låtsas fyra veckor före flytt att det är då du flyttar, och gör allt det där då i stället). Men tills vidare får ni alltså nöja er med en hel bok samlad queererotik.

>texten är släppt

>I söndags skickade jag in den slutgiltiga versionen av min nästa bok. ”Tvåan”, kallas den på boklingo. Enligt kännare i branschen kommer den i och med att den är min andra roman att sågas, frågan är bara hur mycket.

Även om folk kallar den ”tvåan” och den redan är numerologiskt utdömd, kallar jag den ”I havet finns så många stora fiskar” och ser den som en vacker liten individ, likt en god mor med ett mellanbarn. Jag har fem månader på mig att försöka beskriva vad den handlar om, helst i ett par sammanfattande meningar som går in mellan en radiopratares utandning och ett nyhetsinslag. I mars kommer den ut, med ett omslag som snart är färdigältat och en baksida som på något omöjligt sätt ska sammanfatta hela historiens essens. Jag ser fram emot recensionerna (med ett litet förbehåll gällande det där som kan hända med tvåor) för de kommer att tala om för mig vad boken handlar om.

Om ni har pillat och petat på något i ett års tid, strukit och läst om, pressat ut, skrivit om, blundat och lyssnat och till slut bestämt er för att det var färdigt, så vet ni vad det innebär att inte ha distans. Jag har ingen aning om vad den här texten är för någon som inte levt i den ett år. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska läsa Udda. Men nu har jag öppnat näven och släppt min text. I fem månader ligger den i limbo, sedan tillhör den er.

ps. Om man vill läsa det första jag kläckt ur mig om ”I havet…” kan man gå in på vildsintbloggen som gjorde en liten intervju med mig häromdagen.

>förbryllelse

>Jag vill bara berätta att det här med research är en bitch. Jag förhåller mig därmed till den på samma sätt som till bitchar: med allt tålamod jag kan uppbära och en uppmuntrande tanke om att jag kommer att lära mig något i slutändan.

Idag har jag till exempel fått veta allt om glasögon. Jag har lärt mig att de kallas brillor för att man i äldre tider slipade dem av beryller, att ordet ”förbryllad” kommer sig av att man ett tag kopplade ihop glasögon med godtrogenhet, att det tog tvåhundra år för mänskligheten att komma på att bågen var det enklaste sättet att fästa ett par glasögon i ett par öron, att det var Benjamin Franklin som uppfann glasögonlinsen med olika halvor uppe och nere, att den första kontaktlinsen var glasblåst, att ögonläkare och optiker var riktigt osams på trettiotalet och att filosofen Seneca lär ha läst sina skrifter genom en glasglob full med vatten. Men har jag fått tag på den lilla enkla uppgift som jag letar efter till min bok? Icke! Inte ens med hjälp av en bibliotekarie full av intrikata sökfunktionsförkortningar. Om det är någon som sitter med information om det här med glasögonanskaffning vid förra sekelskiftet, går det bra att kontakta mig. Tills vidare odlar jag mitt tålamod.

>för min kännedom

>Ni vet, såna där brev man hoppas på och längtar efter? Som ska säga ”grattis, vi vill ge ut ditt manus!” eller ”Jag har fantastiska nyheter, vi har sålt in din bok i USA!”. Det var verkligen inte ett sånt brev jag fick igår, men ändå just ett sånt brev.

Först trodde jag att min bok skulle bli talbok. Det var när jag läste första sidan, med överskrift: författarmeddelande. Under detta stod, mycket kort och mycket koncist: ”TPB (talboks- och punktskriftsbiblioteket) har beslutat framställa nedanstående titel.” Under detta stod det: ”Udda”.

En talbok, för dem som inte känner till det, är inte samma sak som en ljudbok. Talböcker framställs med stöd av staten och får inte konkurrera med ljudböckerna. De finns på biblioteken, lånas bara ut till personer med synnedsättning och andra utvalda, och görs inte i så väldigt många exemplar.

Först trodde jag alltså att Udda skulle bli talbok. När jag vände blad insåg jag att den redan hade blivit det. Där stod det: ”Tal- och punktskriftsbiblioteket har framställt en talbok av det verk som nämns på bifogade underlag. Vi väljer att avisera framställningen på detta sätt då upphovsrättslagen medger att vi gör framställningen utan författarens tillåtelse.”

När jag gick in på författarförbundets hemsida för att se vad jag kunde tänkas hösta in på detta, framgick det än klarare hur denna paragraf fungerar: ”Talböcker framställs med stöd av en totalinskränkning i upphovsrättslagen (url 17 § 2 st), vilken innebär att ett antal bibliotek, företag och organisationer med regeringens tillstånd får göra inläsningar på band eller cd av redan utgivna litterära verk för utlåning till synskadade och vissa andra grupper av läshandikappade (funktionshindrade).

På författarförbundets hemsida stod också att författare inte måste ge sitt medgivande till framställandet av talböcker, men att de ska få ett meddelande om en talbok planeras. Då förstod jag bättre formuleringen på det där första pappret, om ni minns. TPB sparar helt enkelt på porto genom att informera om planeringen och slutförandet på samma gång.

Jag klagar alltså inte över talboksproduktionen om det låter så. Tvärtom, jag är överlycklig att tillgängligheten hos Udda helt plötsligt har förbättrats så påtagligt. Jag ville bara dela med mig av besynnerligheten i att plötsligt få veta att någon har talat in ens bok under en undantagsparagraf i upphovsrättslagen. Om jag vill lyssna på min bok, säger brevet, kan jag kontakta ett bibliotek.

>mina helger

>Mina helger har gått åt till hopskruvande av möbler. Att sätta ihop min nya säng tog sex timmar, och då hade jag ändå både assistans och ganska gedigen erfarenhet av Ikea-möbler. Vi skruvade inte ens fel, inte en enda gång, ändå tog det sex timmar (minus lite nödvändig lunch och blåbärspaj och hopskruvande av en annan ikeamöbel som behövdes för att jag skulle nå ända upp på den första).

Mina helger har gått åt till att skriva på mitt nya bokmanus, det som (infoga tumhållning) ska bli min tredje bok och komma ut hösten 2012. Jag blir pirrig i magen när jag tänker på det. Jag blundar på tunnelbanan och ser det framför mig. Allt jag ser påminner mig om det. Och när jag kommer hem sätter jag på datorn och stirrar på det, för att lyckas pressa ut ytterligare ord som ska skapa ytterligare en bit av det. Vi lägger definitivt romanförfattande i kategorin ”saker som är skönt och gör ont på samma gång”.

Mina helger har gått åt till att klicka ”uppdatera” på Blocket för att inte missa just den där soffan som jag kommer att veta att jag vill ha när jag ser den. Att stirra på bostadsannonser på Hemnet för att väga läge mot utsikt mot utrymme mot planlösning. Det går till en viss gräns, sedan blir jag irriterad och väser något oartikulerat om bostadsmarknaden, utförsäljningen, valmöjligheternas tvingande makt och mäklare som inte kan stava till ytskiktsrenovering.

Så har jag tillbringat mina helger, som om inte rumpan har behov den också. Men i helgen ses vi på tjejfesten på Kolingsborg. Förutom att man kan dansa av sig där, är temat ”back to school”. Något som i högsta grad har präglat mina veckor mellan de senaste helgerna.

>Sara börjar tvåan

>Det var inte förrän folk började prata om Bok Nummer Två med sådan insinuant intonation att jag var tvungen att reflektera över den, som jag förstod att tvåan bör medföra någon form av prestationsångest. Kanske berodde min inledande ignorans på att min bok nummer två egentligen är bokmanus nummer fem. ”Ja, tvåan måste ju ut, så är det ju”, sade en insatt människa i branschen med en suck, när vi pratade om saken. ”Men var beredd på att bli sågad, det blir tvåan nästan undantagslöst.”

Så länge jag fortfarande skrev på den så kallade tvåan, kände jag inte en gnutta prestationsångest. Jag satt och skrev liksom, sådär som jag gör, sådär som romanskrivande har varit min vardagslunk och tidstjuv i tio år. Men just när jag skrev det sista ordet, ja bokstavligen då, slog det mig: Detta blir uppföljaren till Udda. Och den här gången kommer jag inte från ingenstans, utan från ett rött omslag med vita spermier* och ganska få, men väldigt positiva recensioner. Jag är inte debutant längre, inte ny vinnare av någon tävling och inte bruden som kom från ingenstans. Jag ska (no pun intended) försvara min titel.

facebook har jag fått uppmuntrande, men förväntansfulla kommentarer i stilen ”garvade mig igenom din bok, ser verkligen fram emot nästa”, och den bistra sanningen är: Nästa bok är många nyanser mörkare än Udda, har huvudpersoner som skiljer sig ganska markant från Lelle, Martin och Paula och intrig som går åt helt andra håll. Det kändes lite jobbigt först, för jag vet vilka som var med mig från början och vill inte göra dem (er) besvikna. Men sedan påpekade Bitte ”the original Hallongrottan” Andersson i en intervju att man kan se det som att inte bara mina böcker är oförutsägbara, utan även mitt författarskap. Det tyckte jag lät mycket bättre än den ursäkt jag börjat bygga på för att jag inte skrivit en ”Udda, andra sommaren”.

Just nu sitter jag och skriver på det som rimligtvis borde kallas trean. Min kärlek till detta nya manus kommer att hålla mig flytande oavsett vad de säger om tvåan, men jag ljuger om jag säger att jag inte är nervös. Så småningom ska jag avslöja lite mer om vad man har att vänta sig av nästa bok. Någon gång i tussilagotider 2011 får vi facit.

*Kapten berättade häromdagen för mig, att innan vi kände varandra såg hon för första gången Udda i en affär och tänkte ”spermier på omslaget, ja det kan ju inte vara något för lesbiska mig i alla fall”.

>böckerna som lade sig i fundamentet

>

Av de frågor jag oftast får av journalister, är nog vinnaren: ”Vilken är din favoritförfattare?”, eller variationen: ”Vilka författare inspireras du av”. Kanske är det inte frågan jag får oftast, förresten (den vanligaste är nog snarare ”hur kom du på att skriva om en man med amputifetisch”), kanske känns den bara som den vanligaste för att jag inte vet vad jag ska svara.

Jag har ju ingen favoritförfattare. Jag ler åt en formulering här, imponeras av en disposition där, njuter av ett subtilt förmedlat budskap, inspireras av en plantering, men favorit? Jag väntar fortfarande.

Så har jag tänkt, tills jag för några veckor sedan fick frågan för sådär hundrade gången, denna gång från Situation Stockholm. Jag spanade inåt för att hitta ett roligare svar än ”jag vet inte”, eller det pompösa ”ingen alls”. Där inne hittade jag en hel massa böcker. Det var bara det att de var ungdomsböcker.

Under min mellanstadietid konsumerade jag böcker som vanliga elvaåringar konsumerar … ja, läsk eller vad de nu konsumerar. Som jag minns det fanns det en 15-boksgräns på biblioteket, så varje vecka gick jag och min syster dit och lämnade tillbaka femton böcker och lånade femton nya. Det vill säga, femton var, som vi sedan bytte med varandra. Den vanligaste uppkäftiga repliken i vårt hus var under flera år: ”Tyst, jag läser”.

Det är mycket få av Sigtunastiftelsens biblioteks ungdomsböcker som jag bara har läst en gång. Av de böcker jag själv fick på födelsedagar och julaftnar är det mycket få jag har läst färre än tre gånger. Och så finns det böckernas Dirty Dancing; böckerna jag har läst så många gånger att jag fortfarande efter femton år i princip kan dem utantill. När jag bläddrar i dem blir det uppenbart: det här är böckerna jag borde nämna när de frågar mig om inspiration.

Syskonkärlek
Det är slut mellan gud och mig
Zeppelin
Hemlängtan
Jag saknar dig, jag saknar dig
Matilda
Jackaroo
Min vän Percys magiska gymnastikskor
Det blåser på månen
Momo och kampen om tiden
Min illröda kompis
Korpens sång
Godnatt mister Tom
Spelkortsmysteriet
Sotarpojken

Ju fler jag nämner, desto fler kommer jag på, så jag slutar här. Ibland funderar jag över varför jag inte själv skriver ungdomsböcker, om det nu är de som har inspirerat mig allra mest. Svaret är kanske delvis att jag alltid har skrivit sådant jag själv skulle vilja läsa, och numera skriver för vuxna för att jag själv råkar vara det. Men den andra delen, som liksom puffar mig av stolen när jag tänker på den, kan nog vara, ja, är nog helt säkert, att jag sätter dem så högt att jag inte riktigt vågar. Än.

>om att skriva en roman

>Jag är på väg in i det sista kapitlet av min nya roman, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av känslan av att skriva en bok. Så här känns det att skriva en roman: Lätt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Lite mindre trögt. Trögt igen. Förvånat.

De första 20 sidorna rinner ur mig som ett porlande vatten. De skjutsas ut av själva uppslaget, jag tänker ”ja, det ska jag skriva om!” och fingrarna släpper aldrig tangentbordet. Det är lite som att städa. Man (jag) tänker ”nej nu röjer jag upp här”, och bärs av initiativet i tio minuter tills man (jag) inser att det visst fanns ganska mycket att ta itu med. Att alla tygerna ligger i en hög för att det inte finns plats för dem i skåpet, och att papper måste läsas och sorteras innan de kan hamna i slutförvaring. Det blir trögt.

När folk påstår att mina texter är ”rappa” (det händer) är jag glad att de inte suttit i mitt huvud, där en enda snabb replik ibland kan ta en halvtimme att pressa fram. Obstinat perfektionism i kombination med otålighet gör att jag 1) inte kan nöja mig med en mening som inte berättar exakt vad jag vill berätta och 2) inte orkar skriva en massa ord som inte är nödvändiga för berättelsen. För att göra en annan liknelse är romanskrivandet ungefär som att i brådska springa till affären, för att sedan behöva stå i evighetslånga köer med bankande hjärta och viss irritation. Tills man plötsligt är i kassan.

Förvåningen uppstår när jag märker att boken är färdigskriven. Det har varit likadant i alla manus jag skrivit; slutet kommer hastigt och alltid när jag trott att det var två-tre kapitel kvar. Det kommer dessutom med ett starkt påstående om vad min bok innerst inne handlar om, oavsett vad jag själv tänkt. När Udda tog slut hade jag planerat att fortsätta med Martins öde och kanske något om Zainab, men när de låg där i gräset sa texten åt mig att jag hade hamnat just där berättelsens tema mötte sig själv. Precis som min nya text nu är på väg att göra, om jag känner den rätt. Då är det bara för mig att lyda, och varsamt lyfta bort alla mina tio fingertoppar.

Huruvida jag verkligen känner den eller ej skulle förstås kunna vara stoff för ett helt eget blogginlägg.

>borttappat: skrivledighet

>Alltså, är det någon som har sett min skrivledighet? Den var här någonstans och jag började just förstå hur jag skulle utnyttja den till fullo, men nu är den borta. Allt som är kvar är femtio nya sidor på min roman, ett förord till en antologi och en novell till en annan. ”En slags skogsromantisk folktro-bdsm” försökte jag förklara den för en vän i lördags och hon anmälde sig genast som köpare. Jag är ingen novellernas mästare och dessutom är det av någon anledning mycket sällan just mitt skogsvurmeri uppskattas av mina läsare, så anledningen till att jag härmed länkar till denna queererotiska novellsamling är till största del för att jag tror att det kan finnas en del riktigt bra och coola noveller i den.

Min skrivledighet är alltså borta. Om du hittar den kan du väl säga till. Den är ungefär fyra veckor lång och ovanligt vacker även för att vara en ledighet. Om du har hittat den förstår jag varför du skulle vilja behålla den för dig själv, men då vädjar jag till det medmänskliga i dig. Den betydde något för mig på så många plan. När jag inte behövde använda fritiden till att skriva, för att jag i stället ägnade min arbetstid åt det, fick jag till exempel tillfälle att träffa folk och till och med gå på fest. Det hände att jag stannade på Momma tills de stängde. Det hände att jag fikade med någon som inte var en förläggare eller en journalist (inget ont om förläggare och journalister, jag fikar gärna med fler bara de tar mig någonstans där det finns cheesecake). Det hände att jag gick på promenad.

Jag har på något plan inte förstått än att den är borta. Någonstans i bakhuvudet ligger ett fåfängt hopp om att någon ska hitta den på gatan och lämna in den hos polisen (”är det ordpolisen man lämnar till då”, garvar någon malplacerad ordvitsare i mitt bakhuvud och jag tystar den med en rak höger för ert välbefinnande). Till exempel har jag inte en tanke på att missa Momma&Roxy-festen på lördag för något så jobbrelaterat som skrivande. Skriva roman på helgen? Nej! Skaka rumpa och träffa alla jag någonsin träffat (enligt ryktet är det just de som har tänkt komma på festen)? Ja!

Filosofiskt sett kan man hävda att jag, i och med min fortsatt sorglösa inställning till socialt liv, fortfarande är skrivledig. Det enda som motsäger saken är att jag idag befunnit mig på jobbet i tio timmar.

>tiden och vad som hände när den gick

>Två gånger förra veckan besökte jag Lugnvik. Samhället som beroende på vem man frågar ligger antingen strax innanför eller strax utanför Östersund, och som utgjorde min barndomsbygd.

Det var precis som jag mindes det. Bollplanket utanför mellanstadieskolan fanns kvar, men mellanstadieskolan själv var förvandlad till ett övergivet hus med information om bilprovning i fönstret. Kanske för att det inte finns lika många barn i Lugnvik nu. Kanske för att mellanstadiet inte finns längre, i detta ettfemmors och sexniors tidevarv. Konsum var borta, Ica var borta, och en ensam gammal kvinna hasade sig över torget. ”Finns här någon matbutik?” frågade jag och journalisten som var med mig. ”Vasa?” svarade hon. ”Mat-butik, finns här någon mat-butik?”. Hon skakade på huvudet och informerade oss om att de stängde Konsum för ungefär fem år sedan. Långt innan det fanns även en Ica-butik. Hon fick det att låta som paradiset, och det var det kanske också i jämförelse med den OK-mack man numera fick lov att köpa sitt dagliga bröd i. Vi frågade några högstadieelever också, om det fanns någon affär i Lugnvik. De kollade på oss och på varandra, log sådär överlägset/nervöst som bara högstadieelever kan, och hänvisade oss även de till OK-macken. Vi gick aldrig till OK-macken, däremot smög vi oss in i högstadieskolan.

Det där högstadiet var en av mina fasor när jag själv gick på lågstadiet. Det låg en bra bit bort, minns jag, men ibland hade vi gymnastik i en hall som låg i samma hus, och då aktade jag mig för ungdomarna. Ungdomar var om möjligt ännu mer nyckfulla än barn, de hade liksom samma impulsiva beteende men andra och svårbegripliga bevekelsegrunder, och de enda man kunde lita på var de vuxna. Nu smög vi oss in, journalisten och jag. Vi rös båda till, och jag fick påminna mig om att jag nu var dubbelt så gammal som niorna och att de troligen var mer rädda för mig än jag för dem. Det såg exakt likadant ut som när jag trippade längs väggen med min gymnastikpåse på 80-talet.

Det enda som inte är likadant som jag minns det, är avstånden. Allt ligger väldigt nära allt det andra, högstadiet ligger bara några meter från lågstadiet och ett par meter bortanför ligger kyrkan. ”Jag riktigt hör kyrkkaffesorlet susa i öronen”, skriver min syster när jag mms:ar en bild av Lugnvikskyrkan och informerar henne om att jag äter Brio för att understryka nostalgin. ”Har du sån där choklad också, med blått papper med ko?”

Jag har ingen chokladbit i blått papper med ko. Gör de ens sådana nu för tiden?

Så fort jag ser lågstadiet minns jag nästan allt. Att Camilla och Cecilia hade samma turkosa tröja på ettans klassfoto. Att Moa hade skrattgropar och gungade med mig en gång. Och ett vagt minne om en ny flicka i klassen som jag trodde kunde bli min kompis, men henne är jag inte säker på om jag minns på riktigt eller om jag bara läste om henne i en bok. Jag minns att jag fick gå till ett särskilt rum för att leta böcker att läsa, när min fröken hade förstått att jag inte bara kunde bokstäverna utan redan var storkonsument av litteratur. Den första boken jag läste från skolbiblioteket hette ”Tjuven”. Och jag minns att vi tränade inför ett julspel i skolan, och jag fick sjunga solo på ”klockorna ringa till julottesång” för att det inte fanns tid att träna in den med alla. Jag kunde den redan, för jag hade spelat den på en pianolektion. Jag minns rummet i kyrkan där jag fick mina pianolektioner, och mina pianolärare: Ullis och Mats. Och triumfen: Jag var sju år men hade redan spelat förbi åttaåringarna i pianoboken.

Och så minns jag genansen: De andra barnen visste bättre hur man lekte med andra barn, hur man förhöll sig till andra barns infall och nycker, hur man uppskattade lekarna andra barn ville leka. Kenneth kallade mig Sara-mara en gång. Jag berättade det för mamma och hon föreslog att jag skulle kalla honom ”Kenneth-spännet”. Sedan skrattade vi, för det lät så roligt. Jag brydde mig inte så mycket om andra barn, men ibland brydde jag mig om mitt eget ointresse och undrade hur alla andra orkade vara så intresserade av varandra, varandras idéer och varandras provokationer. Jag visste att jag var blyg, och jag visste att jag inte var blyg egentligen. En dag skulle jag bli mitt verkliga jag.

Jag minns när jag gick i sexårsgrupp, och en pojke vid namn Fredrik Å förklarade att han var ytterst nöjd med sitt namn. ”För det kommer från fred och rik, de två bästa grejerna!” (Sara kommer från sa och ra, ett oregelbundet verb i preteritum och en egyptisk solgud.) På dagis lekte jag mest med Jenny, som var ett år yngre och hade brunt hår i page. Ibland lekte vi med Erik och Daniel, Jenny skulle gifta sig med Erik och jag med Daniel. Det hela befästes när jag och Daniel gömde en dunk med blandsaft på en föräldraträff. Vi fnissade och fnissade, men det var ingen som märkte att dunken var försvunnen, så vi fick hinta förskräckligt innan någon vuxen hakade på och kallade oss busungar medan vi höll på att spricka av skratt.

Sånt minns jag när jag glider runt i omgivningarna, där jag en gång i tiden stod i hörn och tittade på andra barn som visste hur man gjorde. Några barn hade föräldrar som läste LT (Länstidningen), andras föräldrar läste ÖP (Östersundsposten) och jag förstod att det var ett sätt att dela upp människor i kategorier. Jag var så osynlig som möjligt, avvaktande, och det är tveksamt om några andra barn minns den tysta flickan i rakt hår. Tvåtusentalet snuddar vid nittonhundraåttiotalet, det är bara en tunn hinna emellan, för det är samma hus och samma bollplank. Men bakom mig finns en reporter från LT och en från ÖP. De frågar mig vad jag skriver på nu, hur det känns att vara ”hemma igen”, vad jag har för intressen, var jag får inspiration ifrån och vad jag vill säga med det jag skriver. Det, och så är jag en halv meter längre.

>diverse vedermödor

>Nästa person som kallar min skrivledighet för ”semester” ska jag slå i huvudet med det längsta ordet jag hittills skrivit i min nya roman. Jag tror att det är ”penntrollstatus”, men jag måste kolla så jag inte ger er fel information. Nåväl, om man av någon anledning har fått för sig att jag har semester, så kan man betänka denna veckas schema: I morgon bitti tar jag tåget till Lund, där jag ska prata på tjejjourens kafékväll. På onsdag eftermiddag kommer jag tillbaka, undervisar mina kvällstimmar och åker hem och sover. På torsdag tar jag morgontåget vid sjutiden till Östersund, där jag ska prata på RFSL:s kafé, intervjuas av Länstidningen, signera böcker på Akademibokhandeln, prata i skolor och framför allt bygga på bakgrunden till romanen det är tänkt att jag ska sitta och skriva på. Den utspelar sig där i Östersund och det är dessutom dags att återvända till mina barndomstrakter och kolla om mellanstadieskolan verkligen var så stor och skrämmande som den tedde sig 1988. Sent på lördag kväll kommer jag tillbaka till Stockholm, och då skulle det inte förvåna mig om det står någon kvinna på stationen och förväntar sig att jag ska ta hem och tillfredsställa henne. Alla dessa åtaganden man som författare måste underkasta sig.

Som om all den spänning mina utflykter genererar inte vore nog, gav jag mig idag på att försöka blåsa Coop på pengar de visserligen redan blåst mig på. Just det, jag talar om checkarna. Man får dem om man har handlat tillräckligt mycket på medmera-kortet, och de ger 50 kronors rabatt eller fem procents avdrag på priset. Det är det där sista som är så lömskt och försåtligt. ”Jamen”, tänker man då, ”om jag handlar något som kostar över tusen spänn så får jag ju mer än femtio kronors rabatt. Jag sätter upp checken på kylskåpet och väntar tills jag ska köpa ny fotoskrivare eller femtio burkar pesto.” Nå, köper man någonsin de där femtio burkarna pesto, och kanske den mest relevanta frågan: om man köper dem, kommer man ihåg att ta med sig sina medmera-checkar? På båda frågor är svaret nej. Den sitter där, checken, och gonar sig med magneterna man knåpade ihop av cernitlera på inflyttningsfesten och teckningarna ens systerson ritade på den tiden då cyklar, folk och hästar såg likadana ut. Inte konstigt om man lyser upp när man hittar en sån där check på kylskåpet med sista datum: 31:a maj. Inte konstigt om man tar med den i triumf till Coop och daskar ned den på disken med ett nonchalant leende som säger: Just det. Jag har kommit ihåg min bonuscheck.

Mannen bakom rullbandet såg tomt på mig och informerade: ”Du, den här gick ut för snart ett år sedan”. Jag log, nu mer forcerat, och klämde ur mig en svada som jag hoppades skulle uppfattas som charmerande: ”Ja dra på trissor. Du vet, de sitter där på kylskåpet och man försöker komma ihåg att ta med dem och så hittar man en som ser ut att inte ha gått ut och man ba hurra, ja du vet hur det är.” Han log artigt. Han visste inte hur det var.

>illusionen vid tvättstugan

>Det finns en man som sitter vid våra tvättstugor. Han har en barnvagn och papper och penna, och han sitter där nästan varenda gång jag går förbi på väg till pendeltåget. Jag har hela vintern tänkt att han skriver på något, att han har ett litterärt projekt som han tidigare inte kunnat ta tag i och att han nu äntligen får utlopp för sina kreativa lustar under föräldraledigheten. Mina romantiska drömmar om hans skrivande kan nog rentav vara en anledning till att jag själv bestämde mig för att ta tjänstledigt i april för att skriva. Men igår, eller om det var i förrgår, hade jag inte lika bråttom till tåget som vanligt. Jag saktade in och sneglade på hans frenetiska aktivitet. Det var sudoku.

Idag löste han korsord. Han sitter inte alls där med en skrivbok han köpt för näst billigaste pris i stället för billigast för att ge sitt skrivande tyngd. Med påskriften ”Min första roman. Av: Peter Svensson”. Nej, han löser sudoku och korsord, funderar över om fyran ska vara i nedersta vänstra hörnet eller i mittenrutan. Det är säkert skönt. Och jag tänker: om illusionen inspirerar har den ändå fog för sin existens. Sedan skriver jag in honom i ett manus, mannen med korsordet. För att liksom ge verkligheten fog för sin existens i det som illusionen inspirerade till. Det kallas symmetri och det är vackert.

>att förstå en hemul

>Om två dagar börjar min skrivledighet. Jag har tagit ledigt för att sitta och skriva. Det låter i mina öron som något en demonriden hemul skulle få för sig men här sitter jag i min lilla tuppkam och har gjort det. Det kallas att ta sitt skrivande på allvar, och nu när jag sitter på tåget till jobbet den sista onsdagsmorgonen på fyra veckor så funderar jag lite över det där med allvar. Är det ett ganska tungrott ord, eller är det bara mina egna associationer som är åt fanders? När jag får definiera ordet för mig själv låter det i alla fall plötsligt långt mycket roligare, och som något jag rekommenderar till alla.

Just här på mitt gröna pendeltågssäte, kommer jag på att jag aldrig direkt har reflekterat över vad det innebär att skriva. ”Jag ska sitta och skriva i min koja” hör jag hemulerna säga, och samtidigt som det låter lockande att själv sitta i den där kojan låter det innehållsfattigt när jag ser det utifrån. Att skriva, tänker jag nu, är att koncentrera sina tankar. Ta sig en ordentlig titt på dem, ge dem konturer och belysning tills de framträder som skarpa fladdermöss eller diffusa maneter och befästa dem så att de aldrig upplöses igen. Att ta sitt skrivande på allvar innebär att man både tror att de där tankarna man har är värda att hamna i någon annans medvetande, och att man litar på sin förmåga att rita deras sanna konturer. Och att det är värt ens tid.

Att ta sitt skrivande på allvar är dessutom att raskt och obetänksamt lyfta bort det tunga locket som följer med ordet ”allvar”. Det ska inte hållas nere, det som finns där inne. Det ska lekas med och retas med, tills det kokar över och gör grytan lite större. Det är när ångan får lyfta, om ni hänger med i mina kastrullmetaforer, som man får syn på hela sin potential. Det är det som händer i hemulerna när vi andra bara ser dem stirra på sina papper och sina gåspennor.

>nördutgångar

>Jag tycker alltid att tågresorna känns för korta. Nu, till exempel, sitter jag på ett X2000 till Göteborg och störs av att resan bara tar tre timmar. Sju-åtta timmar, då skulle man hinna få något gjort! Komma in i transen, vänja sig vid att ens egen belägenhet växlar och att man färdas i sin egen bana runt jorden. I opersonlig gemenskap med upp till 317 medpassagerare. Om man markerade varje liten människa på jorden med en lysdiod och såg allt ovanifrån, så skulle just vi på det här tåget bilda en liten strävsam larv, sådana tankar kommer lätt till en när man fokuserar på att verkligen åka tåg.

Och så de lite mer navelskådande tankarna, för just på tåg kan det vara vackert att stundom betrakta sin navel. Tänk att jag sitter på ett tåg för att prata om min första roman på ännu en kulturfestival. Tänk att jag har förlaget i ryggen när jag skriver min andra roman, och att det står ”författare” på min namnskylt. För att förstå hur den saken är större än mina egna lungor, måste man först vara/känna någon med en författardröm.

Mantrat jag har upprepat i många år, har varit: ”En dag ska jag se min egen bok i Pocketshop.” Det har haft sällskap med: ”En dag ska det gå att låna min bok på biblioteket.” Jag önskar att jag kunde skicka ett litet brev till bruden som drömde, som skrev på nätterna utan minsta förlag bakom axeln, som började på nya manus när de gamla refuserades och som var kär i orden långt innan hon förstod vad kärlek var. Ett brev, eller bara ett slarvigt nedtecknat meddelande: ”Du, jag sitter här i mars 2010 och kollade just på bibliotekets hemsida. Din debutroman är utlånad på fem bibliotek bara i Stockholm. Och på Pocketshop på T-Centralen står din bok bland nyheterna. När jag gick förbi såg jag en tant stå och bläddra i den. Hon ställde tillbaka den i hyllan, men försök att inte gräva ner dig i just det, för andra köper den, och häromveckan fick den bara lovord i Gomorron Sverige. Ta hand om dig. Ps. du är lesbisk.”

När jag tänker på vad som drev mig då, så var det sannerligen inga deadlines. Det är därför jag slår dem ifrån mig, de deadlines jag kan slå ifrån mig, och vänligen ber förlagen om förståelse för att jag redan har både piska och morot inbyggda. Och det är därför jag sitter på tåg och skriver om saker som rimligen inte ingår i en enda ekonomisk kalkyl eller målgruppsidentifiering någonstans. Som vilken ordklass som är mest queer.

Min kollega, vi kan kalla honom Kravatten, har först och främst slagit fast att alla ”första” grupper av ordformer torde vara att betrakta som straighta. Till dessa hör till exempel första konjugationenss verb (hånglar – hånglade – hånglat), första deklinationens substantiv (klocka – klockor – klockan – klockorna), första deklinationens adjektiv (rolig – roligare – roligast), ja ni förstår. Men pulsen stiger när vi inser att det inte är fullt så enkelt. Ni läsare lär ju också vid det här laget högljutt utropa: ”Hallå! Första deklinationens substantiv är ju i princip en gammal femininform, och inte ens i majoritet bland substantiven!” Kan verkligen en femininform i minoritet representera heterosexualiteten, måste man uppenbarligen fråga sig (under förutsättning att man över huvud taget accepterar kopplingen ordklasser-sexuell läggning). Och svaret kan variera, beroende på perspektiv: även om mannen nu skulle vara norm, är ändå inte hälften av alla heterosexuella kvinnor? Och även om majoriteten av människor skulle definiera sig själva som heterosexuella, passar verkligen alla dessa människor helt in i den heteronormativa definitionen av manliga män och kvinnliga kvinnor? Är det månne så att just första deklinationens substantiv genom erövrandet av sin egen position kan lära oss något om kön, klass, sexualitet, normer, majoritetstänkande och självpositionering? Såhär på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg känns det i alla fall så.

”Alla utgångar är även nödutgångar”, informerar rösten i högtalarsystemet och det låter som ”nördutgångar”. Vilken tur, då kommer jag ut.

Kommentarerna till detta inlägg blev så infekterade att jag för tillfället tagit bort inlägget och lagt ut en kopia. Vanligtvis brukar inte mitt privatliv, eller folk som berörs av det, dras upp bland kommentarerna, och när de gör det brukar jag svara att det inte hör offentligheten till. Så jag gissar att det hela var en engångsföreteelse och att det inte händer igen.