författarfrågor man aldrig får

I författarintervjuer finns det frågor man nästan alltid får, och så finns det frågor man nästan aldrig får. De vanligaste frågorna är antagligen vanligast för att de fångar in något som journalisten och läsarna är intresserade av. Men på sin egen blogg kan man bry sig mindre om sådant, så här kommer ett gäng frågor jag aldrig har fått. Om någon annan författare läser den här bloggen, går det bra att sno listan och intervjua sig själv.

1. Vad trodde du att din senaste bok skulle handla om, innan du visste bättre?

2. Kan du, utan att tjuvkika, citera första meningen i alla/minst tre av dina böcker?

3. Sista meningen då?

4. Vad är det vanligaste folk säger när du berättar att du är författare?

5. Kan du nämna tre företeelser i dina böcker, utöver intrig och karaktärer, som inte stämmer överens med verkligheten? Var det medvetet eller omedvetet?

6. Hur peppar du dig själv när du tvivlar på din egen berättelse?

7. Vilken av dina bokkaraktärer har varit svårast att skriva? Varför?

8. Har du funderat på att tatuera något vackert på din rygg/nacke, så att din (eventuella) partner har något att titta på på dagarna, kvällarna och nätterna?

Mina egna svar kommer inom kort!

att vara författare

Den som följer min författarsida på facebook vet numera att 1) jag har blivit inbjuden som författargäst på Les Boréales-festivalen i Frankrike, 2) jag har blivit betrodd att själv illustrera grammatikboken som kommer ut våren 2014, och att 3) min fjärde roman, Hjärta av jazz, har skickats till tryck. Sammantaget, och även var för sig, är detta nyheter som 1) ger mig akut pirr i magen samt 2) indikerar att jag inte förhäver mig när jag kallar mig författare.

Så nu ska jag berätta vad det bästa är, med att vara författare:

1. Att man får hitta på saker.

Och det gör en kreativ hjärna lycklig. Hitta på saker får man lyckligtvis göra även utan att vara författare, men att veta att sakerna man hittar på snart så småningom finns ute i världen gör känslan ännu bättre. Det blir plötsligt nästan viktigt, allt man sitter och hittar på.

2. Att man får höra citat av sig själv.

Det är inte fullt så ego som det låter, det är inte själva grejen att någon citerar en som är så fantastiskt. Det som gör mig tagen och liksom sprudlande, är att jag, varje gång någon citerar ett ställe hen gillat i min bok, får en glimt av hur just den personen har läst boken. Och inte bara det. När jag skriver böcker går det oändligt långsamt, varje ord ska tänkas och modelleras fram för att passa just den tanken och känslan som jag vill att stycket ska förmedla. När någon sedan gör sig besväret att mejla mig en formulering som kändes extra bra att läsa, så ger det liksom betydelse till den där stunden när jag satt och lirkade fram den. Det känns helt enkelt väldigt fint, och är en typ av komplimang som jag bär med mig länge.

3. Att man kan se sina böcker på biblioteket.

För någon som inte har läst så värst mycket i sina dar, låter det kanske inte så märkvärdigt. Men har biblioteket varit källan till hela ens verklighetsflykt, bildning, ordförråd och de flesta av ens barndoms fröjder, så är det närmast magiskt. På de två bibliotek jag oftast besöker, vet jag precis var de står. Ibland alla tre böckerna, men oftast en eller två (tack alla som ideligen går och lånar mina böcker!) under Hc och bokstaven L för Lövestam. Jag får vara en del av biblioteket.

4. Att man kan förgylla någons tid med bara sina ord.

Och ibland rentav förändra någons liv. Alltså era tackbrev, de värmer så att man i princip kan göra pinnbröd. Ni som berättar att ni grät, att ni ringde någon, att ni kände er mindre ensamma, att ni vågade acceptera något hos er själva, att ni tog ett svårt beslut, att ni lärde er något, att ni fick hopp och att ni plötsligt förstod människor ni aldrig tidigare förstått. TACK. Tusen, tusen tack.

För balansens skull ska jag också berätta vad som är det sämsta med att vara författare:

Att man blir så jäkla disträ.

apropå hur det går

Ni minns kanske att ni fick rösta (nåja, gissa) angående mina framtidsplaner i höstas? Här kommer uppdateringen:

Sluta jobba på sfi: Har inte haft några planer på detta, men börjar så smått fundera på om en heltidstjänst som lärare verkligen är kompatibelt med allt annat som jag gör: föreläsningar, grammatikböcker, romaner, tv-soffor och radio. Kommer ibland på mig själv med att i stället för heltid fundera på deltid, springvik, kortkurser… Sluta lära ut svenska helt tror jag däremot inte att jag skulle klara. Det är för roligt. I princip ett beroende.

Bli Friskis&Svettis-ledare: När detta alternativ röstades fram som det mest troliga, blev jag än mer sporrad i min fantasi om att få stå där i mitten, med rödvita kläder och peppen strålande ur varje lem. Det gick så långt som till att jag sökte till jympaledarutbildningen i december, gick på ett informationsmöte i januari och satte ihop ett noga uttänkt fyraminuterspass till uttagningen. Veckan före uttagningen ringde dock Annika Lantz. Hon sa att de planerar ett frågeprogram i Sveriges Radio och frågade om jag var intresserad – av rollen som domare. Då sprack den där bubblan, den som inbillade mig att jag utöver lärarjobbet kan upplåta två fasta tider i veckan till att leda jympapass. Visstja. Det kan komma erbjudanden.

Frågeprogrammet i radio var bara ett exempel, det var inte säkert att det skulle bli av och framför allt inte säkert om det var jag som skulle bli domare. Vi spelade in ett pilotprogram för några veckor sedan, och idag ringde Annika, sprudlande av ”det blir av!”. Den 5 april är det tänkt att första programmet ska sändas, direkt efter veckans sista lektion. Utöver det ska jag under våren föreläsa i Östersund, vara med i två tv-program om sfi, eventuellt komma till Ragunda för tre (!) föreläsningar, prata sexualitet på Kulturnatten, träffa ett förlag för en hemlig grej, redigera Hjärta av jazz, föreläsa på grammatikdagen och skriva tre krönikor. Jympaledarutbildningen får helt enkelt vänta.

Göra en musikal av Tillbaka till henne: Drömmen finns i alla fall. Jag tror att det skulle vara sjukt coolt, och jag har småbörjat på Signes sång när hon får reda på det där om lärarlönerna, men sen började jag skriva på grammatikboken igen. I mitt aktiebolag finns en beskrivning av verksamheten, och den innehåller ordet ”musik”. Men tills vidare får det representeras av min nyskrivna låt ”vad är grejen med verbfras”, som kommer att framföras på grammatikdagen (har nu fått veta att UR kommer att filma, kanske en tröst för er som inte kommer att vara på plats).

Ta ut mina piercingar: Det vet vi ju hur det gick. Det semi-gick.

Börja skriva deckare: Det här alternativet lade jag till för att det åtminstone skulle finnas ett otänkbart alternativ. Och vad gör jag nu? Skriver en roman som handlar om ett brott. Och en detektiv som försöker lösa brottet. Och hur det går med det. Man ska akta sig för att utmana ödet, helt enkelt. (Skulle dock inte kalla det en deckare. Möjligen psykologisk spänning eller något åt det hållet.)

Allt som allt måste jag säga att det är en förnöjsam utveckling. Om än något hektisk.

det suger högt (en klunk)

Det är en särskild känsla att se sin roman på ett annat språk (det är också en särskild känsla att se sin bok plötsligen prydd med halvnaken rumpa mot mörk bakgrund). En känsla jag hoppas få uppleva fler gånger. (språket, ej nödvändigtvis rumpan)*

2013-01-12 15.39.19

På gymnasiet pluggade jag franska i ett år. Eller om det var en termin. Allt som fastnade var följande mening: ”Je travaille dans une maison de bureau”, och alla fransmän jag säger det till påstår att det inte betyder något (men jag garanterar att det stod i vår läsebok). Om någon hade talat om för mig att min debutroman en dag skulle utkomma på franska och därmed generera franska recensioner, hade jag eventuellt lyssnat mer noggrant.

Som det är nu är jag hänvisad till Google Translate. Så här säger denna babelfisk om ett par franska recensioner:

Vad är väl med punkare, är fi internt fi pojkar och öarna i orange Cockscomb och piercingar att de är allmänt trevligt. Man skulle kunna säga att de tatuering och markberedning ent blyghet.

Eller vad sägs om:

Eftersom över romanen, karaktärerna är tjockleken och ändra historiens gång, till den grad att stöka hela scenariot, Sara Lövestam med ett lyckligt sätt att se livet, muddies vattnet och omfördelar en pussel till oss för att återställa ordningen i sin roman bubblande. Sara Lövestam , innebär också enkelhet med ett uns av sin roman som vad det inte är nödvändigt att göra kullersten för att locka det största antalet beskrev hon några kapitel i miljön och bifoga tecknen, till den punkt när vi kör, vi ställer frågor om giltigheten av deras verkliga karaktärer och platser i boken, Sara Lövestam suddar försiktigt backar utan att verka och ändå romanen förblir klar.

I en annan recension citeras en del ur själva boken, och det ger mig oresonligt stort nöje att se hur Google Translate bollar tillbaka min egen text i följande form:

Det suger högt en klunk av sin varma choklad. Han längtar efter att berätta nyheten, men det skulle inte passa Paula, och nu tillhör kropp och själ. Att få något svar, fortsätter Leo hans meditationer högt.

– Var är det fast, egentligen? En normal kvinna skulle dra benen, men det? Det ger dig skott stubbe? Dessutom är det inte nödvändigtvis ett tecken på fientlighet … Ibland flickor är så chockad när de är på väg att få en orgasm, de styrde. De är rädda att något försvinner. Något trevligt, till exempel. Slutligen säger jag detta eftersom det fastnar med din. Är det inte det? Blinkar två gånger om ögat gjorde.

(Den första som säger vilket stycke i den svenska boken som detta är en variant av, vinner en grammatisk term.)

I november åker jag till Frankrike för att prata om min bok på Boréales-festivalen. Jag tänker mig att jag ska föra mig, sådär alldeles franskt svassande, och med rödmålade läppar förklara för alla som vill lyssna: ”Je travaille dans une maison de bureau.” De kommer att förstå.

*Hoppas och drömmer om tyska, spanska, engelska … men coolast vore hindi (för att det är så snyggt och obegripligt och för att ”samband” på hindi betyder ”samband” på svenska och jag tycker att det är oproportionerligt kul), swahili (för att jag faktiskt kan kommunicera hjälpligt på swahili) eller grekiska (för att det är sjukt coolt och jag fortfarande har hopp om att kunna säga mer än ”jag kan inte äta utan gaffel”). Äsch, alla språk är coola. Jag önskar att jag kunde dem.

Tack

Idag fick jag ett sånt där fint brev, som en del av er rara läsare ibland skickar till mig bara för att glädja mig. Det var någon vid namn Kristina, som bara ville tala om att I havet finns så många stora fiskar hade hjälpt henne att få ”en inblick i hur det kan vara att byta kön. Det har gjort att jag i framtiden kommer att kunna se på transsexuella som på andra människor”, skriver hon och jag blir som alltid så himla rörd. Av berömmet såklart och verkligen av att höra vad min text har gjort för någon annan, men framför allt av det där att okända människor tar sig tiden att ge andra människor (i det här fallet mig) beröm och peppande ord. Det ger mig hopp om mänskligheten och jag vill tacka alla (och ni är många) som tar er den tiden. Jag läser alltid era brev och mejl flera gånger om, och ibland, som idag, får de mig upp ur soffan och rakt in i ett bokmanus.

Ps. Kristina, om du läser det här. Boken du efterlyste kommer, om än i annan förklädnad, att komma. Eventuellt år 2015, om min känsla för vilka böcker jag kommer att skriva framöver håller i sig.

författarskapandet och vildingen inuti

Så här inför slutet på året som inte gick under (även om, det ska erkännas, vissa inslag gav apokalyptiska vibbar) funderar jag över författarskap.

Jag försökte förklara för mina elever vad ett författarskap är, när vi läste om Selma Lagerlöf i höstas. Det är ett substantiv, och det betyder … alla böcker som en författare har skrivit. Men det betyder också själva skrivandet. Förstår ni? Som äktenskap eller samboskap. Det är något man har, men också något man gör. Livet som författare, men inte hela livet utan bara den delen som handlar om böckerna. Ett författarskap är … det är …
– Men Sara?
– Ja?
– Tror du verkligen att hon ville att folk skulle läsa hennes brev till Sophie Elkan?

Ett författarskap har i mitt huvud formen av en amöba. Det är oformligt och nästan läskigt levande, och om man inte passar sig så delar det sig i två. Ett splittrat författarskap låter som det värsta man kan ådra sig som författare. Och farligt för mig, som vill göra något helt annat varenda gång jag har avslutat en bok. Jag som vill skriva rappa romaner, historiska generationsskildringar, mysterier och psykologiska porträtt, jag som flirtar med idéer om grammatikböcker, musikaler och teatermanus.

När någon ber mig berätta om böckerna jag hittills fått publicerade, brukar jag sammanfatta det så här: Ett feel-good triangeldrama mellan unga vuxna i Stockholm. En feel-bad-historia om ett utsatt barn i Jämtland. En historisk roman om politik och kärlek vid förra sekelskiftet. Jag gillar att se det som att jag stolpar upp mitt utrymme, markerar mina ytterlinjer innan någon hinner komma springande med en etikett. Men jag förstår samtidigt varför recensionerna alltid låter: Den här boken är inte alls som förra. Vissa tycker att det är kul. Andra blir kanske besvikna, eller åtminstone överraskade. Den bästa reaktionen jag har fått var av Bitte Andersson i en intervju. ”Dina böcker är ju inte förutsägbara”, sa hon ungefär. ”Så jag tycker man kan se ditt författarskap som en spegling av den oförutsägbarheten.” Ett oförutsägbart författarskap. Det låter mycket mer tilltalande än ett splittrat.

Jag pratar om författarskap med min förläggare ibland. Hon säger att det är bra när folk känner igen sig, och vi kommer fram till att det visserligen finns saker att känna igen sig i genom alla mina böcker. Språkbehandlingen. Perspektiven. Utanförskapet och de oväntade mötena.  Vi diskuterar ändå möjligheterna för mig att eventuellt uppehålla mig vid att skriva historiska romaner ett tag. Jag tror att jag kan göra det, och känner redan på vägen hem att en totalt ohistorisk berättelse hugger sig fram ur mitt anarkistiska kreativa inre. Det går inte att stoppa det, för det är det där brutala kreativa som har gjort mig till författare.

Googlingen ”splittrat författarskap” leder endast till två referenser: En till Torgny Lindgren och en till Nikolaj Gogol. Inte kattskit, ingen amöbainvasion faktiskt. Jag lyssnar på det brutalt pirriga i mitt magparti, samma som surrat där inne sedan jag var fem och skrev ”Sagan om Krulmaja”, samma som skrivit låtar om Dr Phil och sytt prinsessklänningar och baggypants. Nästa år kommer ni att få läsa en roman om Steffi i Värmland, som träffar den åldrade Alvar och får ett fönster rakt in i 40-talets jazzscen. Vad som än kommer året efter, lovar jag att det kommer att överraska. Man kan kanske säga att det är mitt författarskap.

En annan blogg om samma sak

slut

Plötsligt har jag skrivit sista ordet och boken är slut. Jag vill trycka enter, enter, centrera texten och skriva slut, men en gång i högstadiet kommenterades min uppsats med orden ”du skriver så bra att man förstår att det är slut, utan att du skriver det”. Jag tog det som en vink om att jag gjorde fel och har aldrig mer avslutat en bok med slut. Nu när jag reflekterar över den saken känner jag att jag vill skriva slut efter sista ordet i varenda en av mina romaner, men det är lite för sent och jag vet inte om förlaget är med på att trycka nya upplagor på grund av detta mitt infall.

Sista meningen är speciell, det går inte att komma ifrån det. Den lämnar ett tomrum, och känslan som ekar i det måste vara precis rätt. När jag pratade om det med Coachen tidigare idag, så förhörde hon mig på första och sista meningen i alla böcker jag har skrivit, och jag satte nästan alla (sista meningen i Udda är ganska lång – försök själv att memorera den om du har tråkigt). När vi hade pratat en stund om det där med första och sista meningen i en bok, kom jag på att jag för länge sedan skrev en b-uppsats om förstameningar i romaner. Jag rotar fram den och läser:

Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur första meningen i 20 populära pocketböcker är uppbyggd och om det finns skillnader i hur författarna har konstruerat första meningen jämfört med en mening mitt i boken – i detta fall femte meningen i tredje kapitlet. Finns det något som är gemensamt för meningar som inleder en berättelse? Är strukturen på första meningen mer språkligt anarkistisk, i vilken utsträckning förekommer starkt laddade ord och uppseendeväckande formuleringar, inleds romanerna med någon slags presentation eller kastas läsaren vanligtvis in i handlingen?

Jag läser den med Coachen medan domarna i X Factor pratar med varandra, och hon utropar medan vi läser tabeller om ordklassfördelning och meningslängd: ”Du är verkligen en supernörd. Alltså en superdupernörd.” Det kan hända att det var ungefär när vi kom till: Ett medelvärde av längden på nominalfraserna vore missvisande eftersom en mycket lång nominalfras kan dra upp medelvärdet för alla i dess kategori. Det är mer relevant hur långa de flesta nominalfraserna är, än hur lång en genomsnittlig fras är. Därför redovisas nedan längden på alla nominalfraser.

Nu när ni har blivit nyfikna på denna b-uppsats som jag enligt dokumentationen skrev våren 2003, vill ni antagligen veta vad jag kom fram till. Jo:

Enligt reslutatet av denna undersökning är den ultimata inledande meningen kort och bisatslös, innehåller substantiv i bestämd form och presenterar inte personerna den handlar om.

Slut

dag 10: om ett år kommer responsen

Och om någon då klagar över att femtonåringen i min bok uttrycker sig alltför ålderdomligt, ska jag visa dem följande utdrag ur en dikt jag skrev vid cirka åtta års ålder: ”…och guldfisken for upp och ner på böljorna de blå. Och barnen de sprang ut i sjön, de voro ju så små. De simmade på magen, de simmade på lut. Och sedan, om jag ej mins fel, ja då är sagan slut.”

voro

Pluralformer på verb. Just sayin.

dag 5 och lite om synopsis

När jag sätter mig för att skriva öppnar jag först synopsis. Synopsis kan för vissa författare innebära fantastiskt välorganiserade dokument, vissa av dem rentav i Excel. För mig är synopsis en tämligen kaosartad lista över vilka punkter jag ska ta texten genom för att den ska landa rätt och inte i slutet kunna sammanfattas med ”och sen … och sen … och då …”.

När jag börjar skriva en bok, är synopsis oftast bara en mening, typ ”ett kärlekspar möter en gubbe i skogen som i slutet visar sig vara tjejens riktiga pappa” eller för all del ”en bitter brud i nutid hittar fyra prylar som leder henne till en historia om rösträttsrörelsen 1906”. När första kapitlet är skrivet, brukar frågorna komma upp kring hur det här egentligen kommer att gå till, och ju fler frågor jag svarar på desto längre blir synopsis.

Ibland (eller faktiskt relativt ofta) får jag frågan om  det inte känns tråkigt och fantasilöst att följa en förutbestämd plan för skrivandet. Det verkar finnas en uppfattning om att 1) det härliga med att skriva en bok är att följa infall efter infall där säcken automatiskt knyter ihop sig i slutet och att 2) skrivande skiljer sig från alla andra konstarter ifråga om ramar och idéer till koncept. En recension jag läste om I havet finns så många stora fiskar konstaterade att slutet på boken var som det var för att (citerar från minnet) ”boken hade väl blivit tillräckligt lång då”.

Innan jag gick på min skrivledighet pratade jag med pappa, och förklarade att jag redan vet hur boken ska sluta och vad som ska hända i alla kapitel. Så det är bara hantverket kvar då? frågade pappa. Tvärtom, svarade jag. Hantverket är gjort, det är bara det roliga kvar.

För i själva verket är det fantastiskt att följa en synopsis. När jag vet varför jag skriver en viss scen och hur den passar in i den övergripande historien, när jag vet vilken punkt just den här scenen börjar och slutar i, det är då jag är fri att vilt fantisera fram den. Gå in i den, fundera på hur den luktar och känns, vems perspektiv som skulle tillföra mest i den och vilken ingång som på bästa sätt skulle sätta tonen. Jag behöver inte få svindel och undra varför jag skriver, jag behöver aldrig få så kallad skrivkramp. Jag kan bara gotta mig i ord.

Ps. En fråga jag också får ibland handlar om vad det är för skillnad mellan (de refuserade) bokmanusen jag skrev för tio-femton år sedan, och dem jag skriver nu. Svaret har åtta bokstäver.

dag 3 och lösryckta bitar väsentlig information

Tack kära ni, för all peppande verksamhet ni ägnade er gårdag åt på facebook, när jag skulle uppnå 11 000 tecken (det hamnade till slut på över 12 000). Med tanke på hur motiverande det var funderar jag nu på om jag skulle hyra ut er som författarstöd till krampande skribenter, jag får se hur jag gör.

När man skriver historiskt hamnar helt naturligt en massa fokus på researchen. Om ni har lyssnat på någon av mina föreläsningar kring Tillbaka till henne så vet ni hur långt jag kan gå för att få tag i precis rätt detalj kring sekelskiftets potatisodling, låstillverkningens historia eller glasögonutprövning på 1910-talet. Historien jag skriver på nu rör sig i nutidens Värmland och i 40-talets Stockholm, vilket är avsevärt mycket läskigare än att skriva om en tid som ingen levande person har några minnen av. Jag skriver, googlar, skriver, hämtar en bok, slår upp i cd-häften, ringer gamla jazzmusiker, letar på Spotify (boken bottnar ganska mycket i svensk jazzhistoria), mejlar till pappa för värmländsk expertis och till Coachen för söderslang, googlar, skriver, googlar.

Dagens researchäventyr lär oss bland annat hur det kunde vara att växa upp i ett barnrikehus, att ryktet om de femsträngade elbasarnas underlägsenhet gentemot de fyrsträngade är ”skitsnack från gamla 40 åriga surmuppar som aldrig fick nån ordentlig musikkarriär och istället blev ljudtekniker på nån sunkig studio utanför lindköping eller nåt”, samt att nöjesstället Vinterpalatsets rigida dansvakter en gång i tiden gick omkring på dansgolvet och ”såg till att man inte rörde sig för häftigt” (ingen länk, citatet är från en sån där papperskälla som också finns).

Ur mina mejlkonversationer med pappa kan följande redovisas:

Jänta är värmländska och används i Fryksdalen. (Det finns 8 olika värmländska dialekter). Tös används mera mot norska gränsen bortanför Arvika. När det gäller jänta är formen jänta bestämd form, t.ex jänta mi = flickan min. I frödings ”jänta å ja” betyder det flickan och jag. I singular (obestämd form, min anm) är det jäänt t.ex e jäänt = en flicka.

Man blir aldrig rädd i Värmland. Vad skulle man bli rädd för i ett sådant landskap. Men rent språkligt används inte de ord du skriver, kanske jätterädd. En fryksdaling skulle nog säga ”bedrövligt rädd”. Min mamma försökte alltid rätta min farfar när han sa att något var ”bedrövligt vackert”. Kanske man också kan säga skiträdd.

ps. Jag kommer i fortsättningen inte att kräva ert stöd på samma sätt som igår, inte ens uppmana till några hejarop (även om de förstås alltid är välkomna), däremot tänkte jag försöka vara mer meddelsam på facebooksidan än jag vanligtvis är. Hoppas att det ska falla er på läppen!

dag 1

Det bästa med skrivtid är att skriva. Plötsligt flyter det, textstycken blir inte skrivna i stackato på femton minuter mellan jobb, middag och Friskis utan får fungera med varandra precis som det är tänkt. Jag vet inte hur många av er som skriver böcker, men personligen har jag märkt att jag kan börja tvivla på en historia när jag bara har tid att skriva halva sidor i taget. Typ som att träna jogging men bara med ett par steg varje dag: man förstår inte helt och hållet att man joggar.

Det näst bästa med skrivtid är att inte skriva. Idag satt jag mellan 9.30-15.30 och skrev bok (hade jag inte haft en läkartid klockan fyra hade jag skrivit till fem). Målet var att skriva 10 000 tecken, på grund av lunchrast kom jag upp till 8 800 innan klockan slog halv fyra. Inga harar skjutna, med andra ord, men ändå en hel del text och jag hade följt schemat. Sedan stängde jag av datorn.

Vi som känner mig läser det där sista igen. Jag stängde av datorn.

Under tiden som jag inte har skrivit har jag bland annat spelat dragspel med Coachen, ritat en serie, målat en tavla och gjort en jazztolkning av Magnus Uggla på pianot. Jag behöver inte ägna min lediga tid åt att 1) skriva bok eller 2) våndas över att jag inte skriver bok, för idag har jag skrivit i fem timmar och i morgon ska jag skriva i sju. Kanske är det så det känns att bara ha ett jobb.

I morgon är målet 11 000 tecken. Ni som följer mig på Facebook får följa den rafflande kampen i realtid.

flyt

Det har visat sig att sol, saganaki och flygplansläge på mobilen var precis vad min nästa bok behövde. Jag vet inte om jag har berättat det, men en sorts ”andra boken”-kramp har slagit mig så här lagom till fjärde boken (eventuellt är jag lite trög på det sättet) och jag har inte kunnat känna var märgen sitter i romanen jag egentligen började skriva redan i somras. Därför har den inte heller riktigt kunnat skrivas, bara filas på och funderas över, och jag har undrat om den någonsin kommer eller om jag måste krysta ut den. Krystning funkar visserligen, jag krystade ut hela I havet och det gick ju bra. Men … nå jag behöver egentligen inte motivera mig, de flesta av er skulle också välja att flyta med framför att krysta. Jag sitter med lemonad i handen och en historia som upptar mina tankar. Äntligen.

En snabb betraktelse över hotellet och de folk och fä som omger mig:

En mycket liten hund tultar omkring och hoppas att någon av dess ägare eller vissa utvalda gäster ska sparka iväg en liten boll som han får jaga. Det påstås att hunden heter Nemo, men jag börjar tro att det är lögn, för barnen (och en del vuxna) springer omkring och ropar ”Nemo! Nemo!” och han rör inte ett enda öra.

En familj bestående av en yppig dam, en trött gubbe, en mycket brun son och en tämligen ouppfostrad dotter är ett frekvent ämne för mina och Coachens spekulationer. Sonen är adopterad för att de inte kunde få barn, tänker Coachen, och när de sedan fick en dotter på ålderns höst så skämmer de bort henne och låter henne få som hon vill. Hela tiden. Sonen är mammans från ett tidigare äktenskap tänker jag, och när paret fick dottern gemensamt på ålderns höst så skämmer de bort henne och låter henne få som hon vill. Hela tiden.

En familj bestående av en kort men bastant mor och tre engelska barn spelar spel och uppfostrar varandra. Kontrasten är bjärt mot den tidigare beskrivna flickan. ”Mind your manners”, säger mamman när hennes son är för ivrig att beställa sallad. ”Don’t shout”, säger systrarna till varandra när de spelar på poolbarens sneda pingisbord.

Det kommer nya holländska besökare nästan varje dag. Klockan tolv kommer deras reseledare. Med gäll röst går hon igenom saker på holländska mitt i poolbaren och pekar på en karta. Det tar en hel timme.

Alla är tämligen heterosexuella. Det är oklart om de ens tror att vi är ett par, trots att Coachen badar i shorts och jag har nördglasögon och bitvis kortklippt hår. En gång mötte vi två engelska män på vägen, utan kvinnligt sällskap. Vi hälsade glatt, de hälsade förvirrat tillbaka.  I Argostoli såg vi en kvinnlig polis, kunde hon vara flata tro? Inte förrän igår fick vi tydliga queera indikationer av något som helst slag, men då fick vi tre. Först såg vi en diskret regnbågsflagga på väggen i en glassbar, som vi genast gick och satte oss i. Mannen som ägde baren gav oss koden till hans trådlösa uppkoppling, vi tolkade det som att han var gay. Det andra vi var med om, var att några svenskar passerade oss, och enligt Coachen ägde följande ordväxling rum:

– De där två måste väl ändå vara flator.
– Lägg av, man kan väl se ut så och … (ordväxlingen försvann ut i den ovanligt starka blåsten)

Till sist passerade vi ytterligare två män utan kvinnligt sällskap. De tittade på oss. Vi tittade på varandra. De tittade på varandra. Vid det laget hade vi passerat förbi varandra, och jag vände mig om samtidigt som en av männen också vände sig om. ”Han vände sig också”, sade jag exalterat till Coachen, som vände sig om och viftade glatt. ”Hej hej!” hojtade hon. ”Hej hej”, svarade de på svenska. Har jag glömt att säga att det är sjukt många svenskar här? Om min väder-app inte sa åt mig att det regnar i Stockholm den här sommaren, och om inte smöret på vår lokala supermarket smakade så artificiellt, så skulle jag inte märka  att jag var utomlands.

De kan förstås också ha känt igen dig utan att vara gay, påpekade Coachen efteråt. Varför det? frågade jag, för jag har fortfarande inte fattat att böckerna som jag skriver hamnar i händerna på alla möjliga människor utan prosopagnosi. Hon påminde mig om tjejen som kom fram till mig på Arlanda och hade läst två av mina böcker. Det gjorde för övrigt min dag, och jag funderar nu på vad jag ska säga så att Coachen påminner mig om det igen.

Varför är det så viktigt att hitta några queers på semestern då, kan man kanske fråga sig. Jag frågar Coachen. Hon säger att det känns lite roligare, lite trevligare och lite lugnare. Lite tryggare, kommer hon fram till. ”Och man blir lite glad av att se andra. En fjollig bög. Det finns inget bättre.” Jag fiskar efter lite smicker, blinkar till henne. ”Något bättre vet du väl än en fjollig bög?” ”Ja det är klart”, ler hon. ”En flatig polis är ju aldrig fel.”

Hon säger såna där grejer när hon egentligen ska ge mig komplimanger. Inte konstigt att det tog oss åtta år att få ihop det.

Nu vill jag berätta om min nästa bok, vad den handlar om och hur den hänger ihop med Tillbaka till henne. Men det är lång tid tills den kommer ut, hösten 2013 gissar jag, och ute i världen är Tillbaka till henne fortfarande en ny roman. Så vi avslutar med en liten poll.

lössläppt

Gårdagen var precis allt som en boksläppande författare kan önska sig. Idag har euforin fått ge plats åt en förkylning med medföljande feber, men jag läser recensioner och mejl och förkylningsviruset kommer inte riktigt åt mig innerst inne. Att bli recenserad i SvD är stort bara det. Att dessutom få en sån här recension… Ja kära nån.

Så startade min morgon, och den toppades bara av kvällen. Då kom jag till Hallongrottan för min releasefest och möttes av sådär fem personer. En halvtimme senare var det så fullt att man inte kunde tränga in en enda pytteliten bokbloggare till. Förlaget hade med sig enorma högar böcker, människor som jag borde känna igen presenterade sig snällt och blomsterkvastarna var så många att jag fick utse en blomansvarig. Femhundra timmars fullkomligt ensamt skrivande och funderande. Hundra timmars redigerande, planerande och ännu mer funderande. Sedan detta.

Som vanligt började själva bokpresentationen med att jag pratade om mig själv och min bok, och slutade med att jag blev sådär rörd över alla som kom, alla som läser, alla som bloggar och twittrar och alla som har varit med ända från början. Efter ett litet tal av min förläggare, högläsning och intervju, satte jag mig och signerade böcker med en kö som ringlade sig genom kontoret och köket och ut i butiken. Det gick bra tills Yllet kom fram i kön.

Yllet vill nämligen alltid att jag signerar böcker till folk som fyller år. En i sig lovvärd önskan, men hon vill dessutom att jag signerar med ”Grattis önskar …”, vilket får till resultat att vi börjar diskutera huruvida man verkligen kan önska en gratulation. Hennes följeslagerska deltog i diskussionen, som som vanligt slutade med att Yllet förkunnade att det var hennes bok och hon som fick bestämma vad det skulle stå. När sedan följeslagerskan skulle få en signering undrade jag ödmjukt vad det skulle stå i den. ”Åh shit”, svarade hon, vilket får leda till denna aftons enda fotoillustration.

image

För den som vill se mer av releaseminglet har jag letat upp ett par ställen på nätet där saken är mycket mer ordentligt illustrerad. Tack till alla som kom och gjorde min kväll, alla som ville komma … och för den delen alla som inte direkt ville komma men som gärna läser boken!

”förpliktelser”

Jag måste jobba på, för om en vecka ska Tillbaka till henne gå till tryck och all slutgiltig redigering måste vara färdig till dess. Denna tanke ligger i min ryggrad någonstans, och den river uppfordrande när jag ägnar mig åt dagdriveri och sköna helgaktiviteter. Den ligger där, ni vet, som allt man vet att man måste göra, och låter mig inte slappna av. Jag som sitter och gör något jättemysigt, jag som har världens trevligaste söndag. Det distinkta, diffusa minnet av att jag har en plikt och att det är bråttom stör mig i min ljuvliga aktivitet, och till slut måste jag lyssna på det: Du måste sätta dig och redigera din bok! Jag drar ett djupt andetag för att ta itu med mina förpliktelser, tills jag ser ner på mina sköna söndagsförehavanden och inser: Det är ju det jag gör.

vad är blott ett namn

Det tog nio månader för mig att skriva manuset till romanen som hittills kallats ”miljonboken”, ”signeboken” och ”nästa bok”. Det tog elva månader att hitta en riktig titel. Jag ska inte presentera alla förslag som varit på tapeten, för då kanske någon utropar MENÅH och gör mig osäker igen, men jag kan jag kan presentera brottstycken ur de många konversationerna jag haft med min förläggare, min mor, Yllet, Kapten, Snurran, Coachen, Tofflan med flera i just denna lilla fråga:

”Jag gillar också den med stjärnorna, men det blir så lunarpoetiskt.”
”Lunarpoetiskt?”
”Ja, som något en fjortonåring hade kunnat skriva på sin lunarstormsida när det begav sig. Lunarpoetiskt, använder inte folk det ordet längre?”

”Om vi fokuserar på Hanna i stället för Signe då?”
”Hanna och mysteriet med glasögonen”
”[fniss, fniss] Äventyret i Tierp”
”Hanna hittar en sko.”
”[fniss, fniss]”

”Problemet med ‘röst’ är att det är ett så fult ord.”
”Verkligen. Om ‘röst’ hade hetat något annat hade det varit perfekt.”
”Ja, som ‘flöjel’. Om någon hade varit förutseende nog att kalla ‘röst’ för ‘flöjel’ så hade problemet varit löst nu. Jag fattar inte att vi har ältat titel i fem månader nu.”

”Jag fattar inte att vi har ältat titel i tio månader nu.”
”Jag vet. Om jag bara hittade det perfekta ordet att sätta framför ‘i första kammaren’. Inget funkar som jag vill. Liv i första kammaren. Val i första kammaren.”
”Skoskav i första kammaren.”
”Hammaren i första kammaren.”

”Du Sara, jag är inte så förtjust i det där med första kammaren när allt kommer omkring. Jag förstår ju hur du tänker och att det passar med bokens innehåll, men det vet man inte förrän man har läst boken och de som ska läsa boken har ju inte läst boken. Om två veckor måste vi skicka titel och presentationstext till SvB.”
”Jag tänker sönder mina nätter!”
”Jag med!”

”Jag har det! ‘I hennes skor’.”
”Underbart!”
”Hurra!”
”Men vänta… finns det inte en film som heter det? Som släpptes ganska nyligen?”
”Gör det? Kan vi strunta i det och kalla den det ändå?”
”Tveksamt. Den var med Cameron Diaz.”
”Jäkla Cameron.”

”Men om vi tänker på den delen av boken då. Ja, hon [censurerat av hänsyn till er läsupplevelse] men hon [censurerat] tillbaka till [censurerat].”
”Tillbaka till henne.”
”Tillbaka till henne.”
”Det skulle inte bara kunna referera till [censurerat], utan både till [censurerat] och när [censurerat].”
”[långsamt:] Tillbaka till henne. Du, där sa du nåt.”

Boken, som alldeles nyss fått sitt releasedatum bestämt till den 28:e mars 2012, går alltså numera att referera till som – ta-da! – Tillbaka till henne. Lättnaden känns ända ned i tårna. Nu är det bara redigeringen av 330 A4-sidor kvar. Enkelt radavstånd.

om storlekens betydelse

Min miljon är inte längre en miljon. Den är 950 000 i stället. 950 000 tecken motsvarar cirka 750 sidor i en vanlig roman och är fortfarande för mycket. Jag söker bekräftelse, suger i mig kommentarerna som säger att folk i allmänhet älskar riktigt långa romaner, men när jag pratar med bokhandlare eller kollegor kommer alltid förr eller senare det vi kanske måste kalla för ”sanningen”: Det är avskräckande med tjocka böcker. Vanliga tankar verkar vara ”Men när ska jag hinna läsa den” och ”Den där kan jag inte ha med mig att läsa på bussen.” Jag förstår dem, har rentav tänkt dem själv, men de matchar inte min bok. Vilket å andra sidan inte kan hjälpas.

När jag idag tänkte se hur det ligger till hos er som läser den här bloggen, är det alltså inte för att kunna anpassa mitt manus. Min kärlek till manuset är lika definitiv som omöjligheten i att göra det till en femhundring. Men diskussionerna har gjort det hela intressant tycker jag, så svara gärna och var ärliga!

en tur till piratförlaget

På Piratförlaget kallas min nästa bok internt för ”miljonboken”. Det beror på att den för närvarande innehåller 1 016 000 tecken, vilket är en absurd siffra. Idag kom jag in för att diskutera hela manuset med förläggaren.

”Jag tror det var Astrid Lindgren som sa: Efter att du har skrivit ett manus, släng hälften och skriv om resten”, inledde hon.
Jag våndades.
”Problemet är”, sade hon efter en effektiv konstpaus, ”att det inte går att säga så till dig.”
Jag pustade ut. Förläggaren såg plågat på min absurt tjocka manushög, och lade fram verkligheten.

Verkligheten kände jag egentligen redan till, och den består i att en bok på 800 sidor inte blir särskilt läst. I det här fallet är det en av verklighetens nackdelar. I jämförelse med att förändra verkligheten är det ändå ett enklare jobb att förändra ett bokmanus, vilket plötsligt förvandlar verklighetens nackdel till mitt bokmanus nackdel. Slutsatsen är att miljonboken antingen måste delas i två, eller förvandlas till åtminstone en åttahundratusenbok.

Att plocka bort tvåhundratusen tecken (för att försöka förmedla en känsla för hur långt det är kan jag meddela att hela Udda är på 270 000 tecken) är för mig:
– ungefär lika absurt som att skriva 1 016 000 tecken till att börja med
– något som gör att jag hoppas på några regniga dagar i sommar
– sjukt svårt, eftersom jag sällan skriver ett ord som inte är relevant till att börja med
– något som jag ändå har bestämt ska göra boken bättre, men utan att tappa ett uns av relevans
– något som jag egentligen vet att jag måste göra

Att i stället dela upp boken i två känns på ett vis lockande; fascinerande på samma sätt som när man hör att en daggmask kan bli avhuggen på mitten och leva vidare som två maskar. Det känns också nedslående på samma sätt som när man får veta att maskmyten i själva verket inte stämmer, att framdelen möjligen kan krysta ur sig en ny maskrumpa och tuffa vidare genom jorden men att bakdelen alltid dör. Det hela avgjordes (tror jag) när jag höll i två böcker av ”lagom” storlek och kände att nej, det är inte två halvlånga böcker jag har skrivit. Det är en lång.

Jag kavlar upp ärmarna. Tar fram min darlingdödare. Om några veckor vet jag hur det går.

Till sist tog jag en sväng förbi alla andra på förlaget. Eftersom jag ganska länge befann mig på andra sidan refuseringarna, stannar jag alltid vid manushögarna. Manusen som kommer in har ofta väldigt genomarbetade följebrev (jag har fått inse att mitt eget verkligen sög). I de bästa står det varför människan har skrivit boken och hur hen har tänkt kring temat eller vad som får boken att sticka ut. I andra står det hur boken växte fram (”jag skrev på kvällarna och helgerna, först var det mest tankar men sedan utkristalliserade sig en historia”), i en del står det vilka släktingar som verkligen har gillat boken. De ligger i högar med noteringar, ”ref 25/5 via mejl” och jag betraktar dem som jag skulle betrakta en stackars avhuggen mask.  Jag vet hur det känns på andra sidan mejlet. Eller, jag vet hur det kändes för mig. Besviket och sjukt irriterat, ibland ganska länge. Men sedan, lyckligtvis: ”Nu jävlar. Nästa manus ska visa dem”. Jag hoppas att de gör likadant, de som får ref via mejl i veckan. Jag hoppas att de är framdelar.

manushögen som väntar på läsning

Så här ter sig manushögen som fortfarande väntar på läsning. Manusen på bilden är enligt uppgift de som har kommit med posten under de senaste (cirka) tre veckorna. Jag vet inte om det är svenskläraren i mig eller bara den ömmande medförfattaren, men jag blir imponerad, rörd och helt irrationellt stolt över att folk verkligen skriver. Att de orkar skriva så mycket och så långt, tänker jag ännu mer irrationellt – innan jag vänder hem för att sudda i min miljon.