Att skriva historiskt – ett diagram

Jag gjorde ett diagram över min upplevda nedlagda arbetstid på den historiska romanen jag skriver just nu (och har skrivit på de senaste fem åren), apropå en fråga om hur många timmar om dagen jag ”skriver”. Några kommentarer:

  • Skriv inte historiskt om du inte verkligen måste! Eller älskar research.
  • Det mesta av min redigering ingår i punkten ”skrivande” eftersom jag redigerar medan jag skriver. Olika författare gör olika, för många skulle förhållandet mellan skrivande och redigering vara det omvända.
  • Skriv inte historiskt!
  • Om du ändå skriver historiskt, hitta ett bra sätt att arkivera din research så att du lätt hittar den när du behöver komma ihåg exakt hur man fiskgarvar ett skinn eller vilken grässort som passar till skohö!
  • Andelen som representerar funderande fick bli nattblå pga anledning. Hur vet man hur mycket man skriver, när mycket av det sker i glappet mellan natt och sömn?
  • Skriv inte historiskt om du inte älskar att belamra alla dina lediga ytor med faktaböcker om äggkonservering, limkokning, insaltning, dialekter, timring, folksagor, koskötsel, spjutjakt, amerikabrev, slöjd, skogsavverkning, renskötsel, prostitutionspolitik, myrdikning, barnhemshistoria, folkminnen, bygdehistoria, skolsystem och språkpolitik.
  • Varje gång jag har skrivit en historisk bok tänker jag: Aldrig mer en historisk bok.
  • Om någon undrar hur man syr en lomsäck eller vem som använde den första svetsen i Nattavaara, kan ni fråga mig.

När läsarna leder en rätt in i en själv

Det är tio år sedan jag, på ett ganska spektakulärt vis faktiskt, kom över utgivningströskeln och fick ge ut min första roman. När det väl hände, hade jag redan ett antal år bakom mig av refuseringar, frustration och de där kasten mellan att känna sig värdelös och briljant. Jag hade dragit ett antal lärdomar, inte alls olika Augustin Erbas i den här (låsta) DN-artikeln, och jag hade insett att den där tröskeln var enormt mycket högre än jag trodde när jag som nittonåring beslöt mig för att debutera som författare.

Därför såg jag till att lägga krut på mitt skrivande, när jag väl kom över den. Jag skrev två nutidsromaner, två demihistoriska romaner, fyra spänningsromaner (om de nu inte också är romaner), fyra lättlästa versioner av dessa, två barnböcker för ”bokslukaråldern”, en bilderbok, en ungdomsbok, fyra humoristiska böcker om grammatik och två grammatikläroböcker.

Varje gång jag har sneglat på vad andra skriver har jag fyllts av tvivel. Borde jag kanske skriva så – lite mer korthugget/blommigt/vardagligt/kargt/spektakulärt/hur nu mitt läsprojekt för stunden är beskaffat?

Varje gång jag har sneglat på topplistorna har jag haft svårt att placera mig själv. Borde jag kanske skriva ”riktiga” deckare i stället för min ganska psykologiska svit om den papperslöse Kouplan? Blir jag läst för att jag skruvar på perspektiven, använder orden som jag gör och har en stundom nördig humor, eller blir jag läst trots det? Vem är jag, i det här litterära landskapet?

Borde jag hålla mig till en genre? Tänka mig in mer i läsarens perspektiv, putsa bort eventuella skarpa kanter? Döda fler darlings? De där kasten mellan att känna mig värdelös och briljant har inte försvunnit, på sin höjd har de ändrat fason.

När mitt författarskap nu skulle fylla tio år, ville jag göra något för mina läsare. Det är ju ni som har fått det att bli så stort som det är. Mitt författarskap skulle inte vara någonting utan er.

Lagom till mitt tioårsjubileum lade Piratförlaget ut en tävling, som var för er. Inte för den som är nyfiken på mina böcker, och inte för den som aldrig läst dem men är duktig på att vinna tävlingar (men de försökte), utan för er som varit med. Instruktionen löd: ”Dela med dig av din bästa Lövestam-upplevelse med ditt favoritcitat ur en bok av Sara Lövestam.” Högsta vinsten: Ett bokpaket med alla mina böcker utgivna på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget.

Jag skriver egentligen det här blogginlägget för att förklara för er hur mycket era tävlingsbidrag har betytt för mig. Ni valde stycken ur mina böcker som jag själv skulle ha valt. Ni känner som jag kände när jag skrev dem. Mina egenheter, som gör att jag ibland undrar om någon mer än jag kommer att tycka att det här är roligt, viktigt eller tänkvärt, ni delar dem.

Mina tvivel handlar ofta om just det, ifall det som kommer inifrån mig är begripligt och berörande, jämfört med det jag hämtar från eller justerar efter omvärlden – varje text är ju en blandning av de två. De citat ni valde gav mig alla svaren. Här är några av dem (från både Instagram och Facebook).

Läs mer

Att skriva helhjärtat

Jag tänkte formulera något om att skriva helhjärtat. Egentligen finns det inget annat sätt att göra litteratur, så man kan säga att jag tänkte formulera något om att skriva.

Det helhjärtade med skrivandet är både ett problem och en lisa.

Problemet består i att det inte går att fejka engagemang.

Det händer att förlag eller andra aktörer hör av sig och vill att jag ska skriva för dem. En lättläst bok för en viss målgrupp. En text för ljudbok på så och så många tecken. En novell till en antologi. Ibland tackar jag ja, men när jag skriver mitt eget skjuter det ur mig som ett ljus, och när jag skriver på beställning får jag tända konstgjorda eldar för att hålla det igång. Jag är säker på att det märks.

En gång fick jag en beställning av ett förlag som tjatade ganska mycket för att få mig att säga ja, och när jag lämnade in det jag hade skrivit ändrade de sig och tackade nej. Jag tror att förläggarens ordagranna svar var ”det vore tjänstefel att ge ut detta”.

Andra gånger är det jag som lurar mig själv att jag är engagerad. Jag hittar ett ämne som fascinerar mig, tror att det är tillräckligt, och tänker att ”skriva böcker kan jag ju”. Jag mejslar fram några karaktärer, jag gör ett synopsis, jag har gett ut 22 böcker och tänker att hantverket ju sitter. En vändning här. Ett hinder där. Starka och svaga sidor hos varje karaktär, något som sticker ut. Men det räcker inte. Jag har skrivit hela böcker (fast inte många) som aldrig har kommit ut, för att jag själv inte kan stå för dem, för att jag glömde lägga ner min själ.

Ibland är det en kortare passage i någon roman, som jag skrivit på hantverk men inte grundat i känsla. Man kommer ganska långt på det, men aldrig hela vägen. För den känsligt läsande går det alltid att upptäcka, precis som man märker när musik inte svänger. Jag tar åt mig när recensenter sätter fingret på något där jag inte lyckades investera allt, för de har rätt (i det fallet. I andra fall kan recensenter ha mycket fel. Som till exempel när de tror att jag skrivit spänningsromaner och grammatikböcker för att mitt förlag räknat med att tjäna mer pengar på det än på mina romaner. I själva verket mejlar mitt förlag regelbundet för att fråga hur det går med romanen jag skrivit på de senaste fyra-fem åren).

Det är svårt att vara helhjärtad. Det räcker inte med att tänka ”nu ska jag verkligen koncentrera mig på det här”. Nej. En bit av själen måste investeras.

Lisan består i att det inte går att tänka på något annat medan man skriver.

Som många av er andra tänker jag ofta på vitt skilda saker samtidigt, och det gör det stökigt i huvudet. När min sambo frågar mig vad jag tänker på, blir ofta svaret ungefär: ”min föreläsning på måndag och den ökade rasismen i samhället och vilken tårta jag ska baka till Isabelles födelsedag och världsläget och de där omöjliga e-fakturorna till Stockholms kommun” (detta med e-fakturehelvetet förtjänar ett eget blogginlägg). Jag fick full pott på simultantestet i dokumentärserien Din hjärna.

När jag frågar min sambo vad hon tänker på, kan hon svara ”den här låten som vi lyssnar på”. Hon tänker inte ens på vem som har skrivit den, eller hur texten går, eller när hon hörde den senast. Hon låter bara låten uppfylla hennes tankar. Hon gör det för att hon har MS och bokstavligen har behövt träna sig till denna mindfulness för att må bra, men det gör det inte mindre beundransvärt. Hennes tankar är en landsväg. Mina tankar är fem landsvägar, i olika ändar av landet. Men när jag skriver går de ihop.

Det kräver alla fokus jag har, att skriva en roman.

Den första landsvägen handlar om att se scenen jag skriver från ett makroperspektiv och bedöma hur den passar in i den stora berättelsen. Vilka trådar från tidigare scener kan plockas upp i den här, vilka trådar kan läggas ut i den här för att plockas upp i en annan? Vad i den stora berättelsen gör den här scenen nödvändig?

Den andra vägen viker in bredvid, den är kollen på personerna som ingår i scenen. Vad vet läsaren redan om dem, vad vet jag som läsaren inte vet, vad hos dem ska synas i den här scenen, hur ska deras relationer utvecklas och deras personligheter utmanas?

Den tredje vägen som ansluter är själva innehållet i den scen jag skriver. Vad händer, vad säger folk, vad är det som beskrivs? Här kan jag få infall, saker som jag sett eller hört eller filosofiska resonemang jag tänkt på kan få en plats i berättelsen. Jag jämkar dem mot de andra vägarna – funkar det att skriva det här, här?

Den fjärde vägen är balansen, som vi också kan kalla känslan. Vad behöver ta stor plats i den här scenen, och vad är mindre viktigt? Hur mycket ska vara dialog respektive brödtext? Hur rakt ska jag skriva, och hur poetiskt? En dialog får en annan känsla om den berättas indirekt, ett kapitel får en annan känsla om det är mycket kortare än de övriga.

Och den femte vägen är språket. Jag grubblar över ordval, grammatik och meningslängd redan i mitt första utkast – olika författare gör olika, men jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag formar orden i munnen och skriver om en mening tjugo gånger för att uppnå den rytm jag vill åt. Det tar mig evigheter att skriva ett stycke, men när det är färdigt har redaktören sällan förslag på ändringar.

(Man kan argumentera för att själen ska vara med där som en väg också, om det nu ska vara helhjärtat, men själen är som bekant inte ett tankespår. Den bara finns där, eller inte. Finns den där så faller tankespåren inte nödvändigtvis lättare på plats, men alltid på bättre plats.)

Jag försökte förklara det här, när jag föreläste på ett gymnasium för några veckor sedan, hur mina fem irrande vägar i huvudet går ihop till en femfilig motorväg när jag skriver roman. Jag berättade hur jag kan bli stirrig och orolig när jag inte skriver, och hur jag blir lugn efter en dags romanskrivande. Efteråt kom skolbibliotekarien fram till mig och sa att hon har gått en stresshanteringskurs. Där pratade de om den splittrade hjärnan, och de fick prova tekniker för att samla sina tankespår. ”Det lät precis som hur du förklarar att dina olika vägar går ihop i en enda riktning när du skriver”, sa hon. ”Du har hittat din meditation.”

Ps. Jag och Mian Lodalen har precis gått ut med våra nya skrivläger, på vår lika nya hemsida, www.skrivmedmianochsara.se. Kursen i maj blev preliminärt fullbokad på 48 timmar, men det går fortfarande att ställa sig på väntelistan, i händelse av att någon blir tvungen att avboka. Man kan också skriva upp sig på en intresselista, vilket innebär att man bland annat kommer att få förhandsinformation när kommande kurser släpps!

IT-hjälpmedel vid research och romanskrivande

Jag kan inte längre hålla denna information för mig själv, när jag vet att det finns folk där ute som avgett nyårslöften om att äntligen skriva den där romanen. Låt mig presentera: Några webbsidor och appar jag använder särskilt mycket när jag gör research och skriver romaner.

Kalkylera mera har en sida där man enkelt kan ta reda på vilken veckodag det var ett visst datum. Fungerar även långt bak i tiden, och när jag skriver historiskt går jag ständigt in där för att inte råka lägga gudstjänsten på en tisdag eller skoldagen på en söndag.

Jag går till olika sidor med namnstatistik, för att ge mina karaktärer rimligt tidstypiska namn.

För att namnge karaktärer i äldre tider använder jag Arkiv Digital, där jag har ett abonnemang. Har man inget abonnemang kan jag tipsa om att Riksarkivets digitala forskarsal SVAR kommer att vara gratis från och med den 1 februari! Oftast går jag in i den aktuella ortens födelsebok för året då min karaktär ska vara född, och söker tills jag hittar ett namn som känns rätt. Om man inte är van vid att söka i arkiv är det kanske enklare att göra på andra sätt.

När jag söker synonymer använder jag oftast synonymfunktionen i Microsoft Word, som man får fram genom att trycka shift+F7. Men ibland finns inte den synonym jag söker, särskilt när det gäller fula ord, och då går jag i stället till synonymer.se.

För att göra platsresearch utan att vara på plats, brukar jag använda Google Earth, Google Maps och Eniros karttjänst. Det är förstås inte samma sak som att vara på plats, men fungerar bra för platser som bara ska glimta förbi eller som inte ska skildras ingående. På Google Maps kan man välja gatuvy (”street view”) för att få en så verklighetsnära bild som möjligt av gatan man vill skriva om.

CamScanner är en app som låter en göra tydliga pdf-dokument av boksidor, skyltar och annan text man vill ha. Tänk dig att du läser en bok och fotograferar sidorna för att spara dem – i CamScanner blir sidorna dessutom uträtade (om man fotograferat ur en icke-rät vinkel) och kontrasten dras upp så att man får svart text på vit botten. När jag läser research och hittar ett avsnitt som jag vill spara, fotograferar jag boksidorna med CamScanner, ger dokumentet ett namn (t.ex. ”mjölka getter förr”) och laddar upp det till Dropbox. Det gör att det går fort att hitta informationen när jag senare (ibland över ett år senare) skriver på min bok och behöver den. Erfarenheten har lärt mig att detta är ett bättre sätt än att läsa ett tjogtal böcker och då och då tänka ”det här ska jag komma ihåg”.

Dropbox är en molntjänst, dvs ett ställe på nätet där man kan spara dokument i stället för att bara spara dem på datorn. Dropbox lägger sig dessutom som en mapp på datorn där du har installerat den. Jag har alla mina romanprojekt i Dropbox för att kunna skriva på dem oavsett om jag är på min stationära dator (ja, jag har en sådan), på min laptop eller på mobilen.

Jag använder däremot inga appar/webbsidor för att komma på idén till en roman (inte för att de inte finns), orka sitta alla timmar som krävs för att skriva den eller balansera på den tunna linjen mellan självhat och storhetsvansinne. Lite utmaning ska det ju vara.

Har jag glömt något, eller har du andra tips? Fyll på i kommentarerna!

Råd till aspirerande författare

Bestäm dig i förväg för vilken sorts författare du vill vara. När du väl blir utgiven kommer dina böcker att definiera ditt författarskap. Skriv inte en romantisk komedi om du någon gång vill bli betraktad som ett tungt litterärt namn, och skriv inte en relationsroman om du är ute efter deckarkonsumenterna.

Nej, förresten, glöm det. Skriv det du känner i din själ att du vill skriva. Det är inte ditt fel att marknaden vill placera författare i fack. Du ansvarar inte för hur litteratur betraktas.

Skriv det bästa du kan åstadkomma. Nöj dig inte med mindre än perfekta texter.

Nej, förresten, skriv det som får dig att utvecklas. Du får undersöka en stil, ett tema eller en genre utan krav på att du ska vara färdig. Du blir inte färdig. Bli inte färdig.

Bli färdig om du känner dig färdig och vill vara färdig. Vältra dig i din färdighet om du vill.

Skriv ett råmanus snabbt, för att få ur dig historien, och ägna sedan hundra gånger så mycket tid åt att redigera det. Det är i redigeringen det magiska händer. Alla råmanus är dåliga.

Fast så behöver det inte vara. Du kan vara en som redan har idén klar, och som i manusskrivandet lägger all din energi på att få texten rätt från början. Du kan vara en som skriver fem meningar på en dag och ägnar noll timmar åt att redigera i efterhand.

Du kan vara en som skriver kapitel utan att veta i vilken ordning de kommer att komma, eller en vars kapitel omöjligen kan skrivas utan att föregående kapitel är fulländat.

Du kan skriva fram din historia och låta den bli till med dina ord, eller tänka fram din historia och sedan omsorgsfullt klä den i ord. Du kan göra ett mellanting.

Bry dig om din historia, dina formuleringar, din rytm, din vision och ditt språk, men i den ordning och den takt som passar dig. Inget är finare. Inget är fint. Det är bara ditt sätt.

Skriv alltid synopsis. Skriv aldrig synopsis. Skriv synopsis om det hjälper dig. Behandla ditt synopsis som ett levande dokument. Brodera ut ditt synopsis tills det är en roman. Gör ditt synopsis i punktform. Följ synopsis. Frångå synopsis. Ändra i synopsis. Synopsis kan också vara en kreativ process. Skriv synopsis med hjärtat. Skriv inget synopsis om det inte är till hjälp.

Skriv där du står. Gå inte över ån efter vatten. Din egen historia, din egen bakgrund och din egen omgivning är intressanta nog, och det är bara du som har den levda erfarenheten att beskriva dem.

Skriv där du inte står. Din blick kan skärpas när den kommer utifrån, du kan se detaljer i andras liv som de själva missar, du kan uppfatta saker i en främmande miljö som för den infödde inte märks.

Skriv där du vill stå. Det måste vara ditt intresse som styr, och ofta är vi människor intresserade av det vi inte redan kan, det som är nytt och känns spännande. Skriv där det kittlar till hos dig själv, skriv om det du skulle vilja kunna mer om, skriv dig till expertis. Men, om du vill bli utgiven och uppskattad av dem som står där du vill stå, gör din research och gå till källorna.

Tänk på din läsare, att hon ska känna sig trygg med premisserna i din bok. Hon ska känna sig klok och upplyst, förförd och ostoppbar. Tänk på att hon och du inte vet samma saker, lämna inga luckor som hon kan haka upp sig på. Skriv så att hon inte kan sluta läsa. Tänk på att hon inte är i ditt huvud, putsa din text för att bereda henne vägen.

Nej, förresten, skriv inte för att bli läst. Skriv för dig själv. Lita på din egen smak och skriv det du vill läsa. Vem ska annars göra det? Uppskatta din egen röst för vad den är, var sann mot ditt eget uttryck. Det viktigaste med din text är att den är din. Världen behöver inte fler kopior.

Skapa en nisch eller bekänn dig till en befintlig nisch, på så vis når du läsare. Läsare vill veta vad de kan förvänta sig av din nästa bok. Läsare vill bara investera i en bok om de tror sig veta att den är värd det, och ju större osäkerhet kring vad du nu hittat på, desto färre bokköp gör de.

Nej, förresten, strunta i marknaden. Det är ditt skrivande, ditt liv och din kreativitet. Du har inget ansvar för att läsare ska veta vad de får, och den här branschen är för hård för att du ska gå in i den och inte skriva exakt det du vill.

Skriv det du vill skriva.

Skriv det du inte vill skriva. Om det gör ont i dig kan det få din text att bränna till. Din text kan bli större än du, när du göder den genom att blotta det som smärtar.

Skriv. De bästa böckerna är de som blir färdiga. Författare blir man på en procent inspiration och nittionio procent tålamod. Du kan trigga igång kreativiteten, sätt dig på stolen och stirra på din text tills det händer. Distrahera dig inte med annat. Bara skriv.

Skriv inte. Gör något annat en stund. Din bok skriver sig i ditt undermedvetna medan du diskar, går promenader, umgås med andra eller spelar spel på mobilen. Ha gärna tråkigt. Vila är kreativitetens ursprung.

Ta ditt skrivande på allvar. Ge det utrymme, avsätt tid. Ge ditt skrivande samma respekt som du skulle ge din träning, ditt arbete eller din relation. Köp en särskild penna, ordna en särskild skrivplats, eller berätta för en vän att du skriver.

Ta inte ditt skrivande på så stort allvar. Det du inte blir nöjd med kan du alltid skriva om. Jämför dig inte med andra. Lek fram din stil. Experimentera. Skäms inte för något du skrivit. Vartenda ord är ett steg på vägen i en utveckling du annars inte skulle ha åstadkommit.

Lyssna på andra, som kommit längre än du. Låna tekniker, perspektiv och tillvägagångssätt av etablerade författare som du beundrar. Titta på hur de har gjort, hör på vad de säger om skrivandet. Läs bloggar med etablerade författares skrivtips.

Skit i etablerade författares skrivtips.

Sofias frågor om research och skrivande

Jag fick i morse en förtjusande bloggkommentar, som samtidigt var en kaskad av frågor, av en läsare vid namn Sofia. Eftersom jag sitter på tåget från Älmhult och är fri att göra vad jag vill, och eftersom jag har fått liknande frågor tidigare, tar jag tillfället i akt att besvara det så här offentligt.

Här är Sofias kommentar:

Jag blir så nyfiken! (Ja, på boken också, men nu fokuserar vi på något annat!!) Hur mycket research har du i ett bokprojekt? Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig. Sparar du flera utkast? Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar? Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

P.S. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck. Borde vi inte få veta datumet snart? Eller iallafall vad den kommer att heta?

Eftersom kommentaren består av nio frågor (vilket väl räknas som en kaskad?), delar jag upp den i nio:

1. Hur mycket research har du i ett bokprojekt?

Det beror en hel del på bokprojektet. Är det en historisk roman handlar säkert hälften av jobbet om att göra research, medan grammatikböckerna bara kräver att jag då och då dubbelkollar fakta i Svenska Akademiens Grammatik. En relationsbok i nutid på platser jag känner till och med omständigheter jag levt nära (som Udda) kräver nästan ingen research, medan en huvudperson med erfarenheter radikalt olika mina egna (som Kouplan) kräver både intervjuer och research om platser och situationer. Inför Tillbaka till henne (som handlar bland annat om kampen för kvinnlig rösträtt och en lärarinna i Tierp 1906) läste jag Selma Lagerlöfs brevväxlingar för att känna in språket och tiden, plus en massa andra böcker om allt från Tierps hembygdsförening till glasögonens historia. Och det känns som om researchen bara ökar. Förra sommaren åkte jag på en veckas roadtrip i Norrland (Östersund-Arvidsjaur-Jokkmokk-Övertorneå-Umeå) för att samla stoff till min kommande roman, och nästa år åker jag tillbaka till Arvidsjaur för att fortsätta. Jag har börjat släktforska, för att förstå en karaktär som släktforskar. I förrgår pratade jag i en timme i telefon med en man som växte upp på 50-talet i några kvarter jag ska skriva om. Till Luften är fri blev jag kompis med hemlösa heroinister och fick följa deras vardag, och förra veckan gick jag runt på Utö och kände på gamla gruvvagnar.

2 och 3. Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig.

Åh, att jobba med datorn hindrar en inte från att vara omgiven av pappershögar! Men du har rätt, researchen ligger inte där (vad är det egentligen för papper i högarna??). Jag har en mapp i datorn för varje bok. I den mappen ligger ett dokument som jag kallar bakgrund, ett som jag kallar plan, ett som jag kallar skick och ett som har bokens arbetstitel. I bakgrundsdokumentet sparar jag den skriftliga researchen – om det är en lättresearchad bok. Är det, som den boken jag börjat skriva på nu, en bok som kräver stora mängder research inom olika områden, så gör jag undermappar för varje researchområde. Jag skannar ofta in sidor ur böcker med en app på mobilen, och samlar dem som pdf-dokument. Jag har också en researchmapp i min webbläsare där jag samlar länkar under undermappar. Så fort jag har ett synopsis (det är dokumentet som jag kallar plan), brukar jag lägga in relevant research, eller hänvisningar till den, direkt i synopsis.

4. Sparar du flera utkast?

Nästan aldrig. Se fråga fem.

5. Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar?

Jag vet att det låter underligt, särskilt med tanke på vad man lärt sig om författande i andra kanaler, men jag ändrar inte särskilt mycket alls. Jag ändrar faktiskt nästan ingenting, förutom att jag kanske tar bort en upprepning eller ett kommatecken vid en omläsning. Däremot ägnar jag varje kapitel och varje stycke mycket arbete, både före och under tiden jag skriver det. Saker jag funderar över, innan jag skriver ett stycke eller ett kapitel, är:

  • Vad behövs här för att föra berättelsen vidare?
  • Kan jag förmedla flera saker med detta stycke?
  • Vad är poängen med stycket?
  • Vilken ingång kan jag ha, för att stycket inte ska bli platt?

Sedan skriver jag stycket, raderar lika mycket som (eller mer än) jag skriver, formar orden i munnen, känner in rytmen och lämnar inte stycket förrän jag tycker att det känns bra. Redigeringen sker alltså medan jag skriver, men nästan inget alls i efterhand, och därför har jag inte flera versioner.

Men! Ibland skriver jag ett stycke som jag bestämmer mig för att ta bort, men som jag ändå gillar för mycket för att radera ur universum. Då brukar jag klippa ut det och lägga in det i synopsis, i det kapitel där det skulle ha stått. Så finns det där, om jag skulle få för mig att lägga in det igen. (Det har dock aldrig hänt att jag gjort det.) Och ibland läser jag igenom ett kapitel och hittar ett stycke som jag är osäker på om det är överflödigt eller ej, och då rödmarkerar jag det. I en bok blir det kanske 4-5 rödmarkerade stycken, som jag sedan diskuterar med min redaktör. Hon brukar oftast tycka att de ska vara kvar.

6. Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

Den boken jag skriver på nu, med mycket historisk research, har en mapp som mäter 17 MB, medan Som eld bara har 478 KB. Störst mapp, i byte, är antagligen Hjärta av jazz på 45 MB. Men det säger egentligen inget om mängden information, då text tar så lite plats. Det som tar plats är framför allt ljudinspelningar och bilder.

7. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck.

Bra argument! Den kom ut i onsdags.

8. Borde vi inte få veta datumet snart?

Ni borde ha fått veta det för länge sedan. (Den kom alltså ut förra veckan.)

9. Eller iallafall vad den kommer att heta?

Den heter Finns det hjärterum! Och den lättlästa versionen heter Hjärterum. Jag är visst lite dålig på att informera om sådana viktiga saker här på bloggen. Min bästa informationskanal är antagligen Instagram, men följer man mig där måste man också titta på fåglar och skyltar. Jag uppdaterar också någorlunda ofta på Facebook (www.facebook.com/saralovestam), och där skriver jag också om när jag kommer och pratar på olika orter. Igår var jag till exempel i Älmhult.

Miljonbitarspusslet, eller: Att skriva historiskt

Författaryrket är ett yrke där man ständigt är ganska mycket efter, alternativt före, beroende på perspektiv. Medan ni (förhoppningsvis) väntar på den fjärde och avslutande boken i min serie om den papperslöse detektiven Kouplan, har jag det senaste året jobbat på en bok som ni troligen kommer att få tillgång till tidigast 2019. Ur marknadsföringssynpunkt skulle det säkert vara smartare att publicera det här inlägget då, men jag har aldrig varit särskilt kompetent på marknadsföringsområdet.

Jag har ägnat de senaste åren åt att, ganska frenetiskt, undersöka några olika genrers plats i mitt skrivande. Efter två nutida romaner provade jag att skriva historiskt med kopplingar till nutid. Det gick så bra att min förläggare föreslog att jag skulle fortsätta med det, men jag skrev i stället en humoristisk grammatikbok, en ungdomsbok, en barnbok, två läroböcker och en bokserie som vacklar på gränsen till spänningsgenren. Jag brukar skoja om att jag inte planerar att skriva någon kokbok.

Det jag skriver på nu är för första gången en återgång till vad jag har gjort tidigare: En delvis historisk vuxenroman. Jag har behövt göra mer historisk research än till något tidigare projekt, vilket lett mig till följande reflektioner som jag tyckte var bloggvärdiga:

1. Folk är ofta generösa med sin tid och sina kunskaper, om de kan hjälpa en författare – och man måste inte vara etablerad! Innan jag fick en stadig läsekrets och började kunna leva på mina böcker, tvekade jag alltid att be andra om hjälp och information till mitt bokprojekt. Jag var ju ingen ”riktig” författare. Men sedan jag väl började känna mig som just en riktig författare och slutade vela, har jag märkt att tvekan var obefogad. Jag har skrivit brev och mejl till en mängd människor angående mitt nya projekt, och jag får så mycket hjälp både av dem som känner till mitt skrivande och dem som inte gör det. Jag talade alldeles nyss med en kvinna som vuxit upp på ett barnhem som jag berör i min kommande bok. Hon erbjöd mig en lunch och en utflykt till barnhemmet, och frågade sedan om jag har försökt skriva någon bok förut.

2. Det hjälper bara marginellt att ha ”bra koll” på en historisk period, när man ska skriva en roman. Det är så ofantligt mycket man ändå måste ta reda på, för en människa lever inte bara i en tidsperiod utan också i en väldigt specifik kontext. Jag kanske vet att industrialismen kom i slutet av 1800-talet, att folk flyttade till städerna, att religionens makt minskade, att många emigrerade till Amerika, att liberalismen fick inflytande i politiken och att socialismen gjorde sitt intåg. Men vilken läsebok studerade en elvaårig pojke i en arbetarfamilj i ett gruvsamhälle 1870, och vad åt han till frukost? Hur stor var maktskillnaden mellan hans pappa och gruvfogden, och bodde gruvägaren i närheten? Vad hade huset som han bodde i för sorts fönster, fanns det loft, hur var relationen mellan gruvarbetare och statare och hur mycket förväntades pojken hjälpa till i arbetet? Kunde de ha en get?

Jag brukar säga att min research till Tillbaka till henne var som att gå en trettiopoängskurs i ”lärarinneliv i Tierp 1906-1921”. För varje person jag skriver om måste jag läsa in mig på just den människans omständigheter, för det är helt olika saker att vara en statare i Nyköping, en renskötare i Nattavaara, en resande rom eller en adelsdam i Stockholm under exakt samma år. Det är så olika, att det inte går att sammanfatta i en historiebok, och därför kan jag inte uttrycka min tacksamhet till alla hembygdsföreningar, historienördar, fackboksförfattare och eldsjälar som ägnat tid åt att bevara just den kunskap jag behöver.

3. Det tar tid. På tisdag ska jag besöka mitt femtioelfte museum, köpa någon skrift om bara den bygdens historia (som bara går att köpa på just det museet, ibland även på den lokala icabutiken, ”be att få prata med Leif”) och hoppas möta någon som kan svara på mina vansinnigt specifika frågor. När egentligen allt jag vill göra är att skriva.

Jag pratade om det där med min författarkollega Elisabeth Östnäs, som också skriver historiska böcker. Hennes problem, sa hon, är att inte dras för långt in i researchen. Hon går så mycket upp i den, att hon ibland måste säga åt sig själv att komma ihåg att fokusera på romanen. Jag känner tvärtom: researchen är nödvändig, men jag gör den bara för att få skriva min roman. Jag blir så rastlös när det tar tid, när forskaren jag kontaktat tar veckor på sig att svara, när jag måste bärga mig tills jag faktiskt har besökt den där hembygdsgården, för allt jag vill göra är att skriva vidare om mina karaktärers öden. Det som jag måste säga åt mig själv, är att låta researchen sjunka in innan jag skriver vidare. Vilket för oss till den fjärde och sista punkten.

4. Man lär känna en tid, en plats och en situation nästan som man lär känna en karaktär. I början är det teoretiskt: jag tar reda på fakta om allt från möbler till maktrelationer, troliga lukter, temperaturer, politiska och kulturella strömningar, dagliga behov, matvanor och redskap. Helst läser jag om det flera gånger i olika källor, går på museer, skriver ner viktiga fakta och samlar bilder från nätet. Sakta blir kunskapen till vetskap, och plötsligt en dag behöver jag inte fundera: Det är självklart hur en viss person agerar i just den här miljön, just den här tiden, för att jag äntligen har lärt känna den. Jag märkte det inte minst häromveckan, när jag i mitt nya projekt skrev en scen som utspelade sig i en tid och en miljö jag skrivit om i en tidigare bok (jag vet, kryptiskt) och jag plötsligt inte behövde fundera.

Det tröstade mig också lite, att upptäcka det. Det gav mig känslan av att jag, bit för bit, pusslar ihop Sveriges historia genom ödena jag skriver om. Det är ett miljonbitarspussel som ingen någonsin kommer att kunna se i sin helhet, men jag har i alla fall tillgodogjort mig ett par pusselbitar.