Tiden och författarskapet

En vanlig fråga som författare får är: ”Hur lägger du upp ditt arbete?” Många undrar hur jag gör, går jag upp klockan åtta och skriver till tolv, räknar jag antalet ord jag skriver per dag, har jag självdisciplin eller väntar jag på inspiration?

Jag kan först svara på det jag tror många tänker på, när de föreställer sig en författare i arbete: skrivandet.

Alltid, men särskilt i början av ett bokprojekt, sysslar jag med research, synopsis och att lära känna mina huvudpersoner. Den saken pågår i ett ständigt flöde. Min stackars sambo umgås lika mycket med mina nya huvudpersoner som med mig personligen. Vi går på promenad, jag utbrister: ”Malte skulle älska den där skalbaggen!” Vi äter middag, jag funderar högt: ”Jag tror att Monika skulle trivas med den här hafsiga dukningen samtidigt som hon skulle skämmas över att hon trivdes.” Jag vaknar mitt i natten och googlar gasspis olyckor 1920-talet eller ordspråk döden persiska. Jag går på Friskis och upptäcker min huvudpersons rumpa eller löser dramaturgiska problem medan svetten flyger.

När väl orden ska ned i manuset, brukar jag räkna tecken. Inte för att en bok måste uppgå till ett visst antal tecken, och inte för att antalet tecken alltid säger något om hur mycket man har jobbat, utan för att det helt enkelt är mätbart. Om jag sätter upp ett mål på 7 000 tecken en dag, så behöver jag inte stressa upp mig över allt som är kvar: jag kan känna att jag uppnådde dagens mål och känna mig avslappnad. Dessutom brukar min produktion vara ganska lätt att räkna ut: Om jag har synopsis klart, inte har andra åtaganden eller sysslor och vet vad jag ska skriva, klarar jag oftast 8 000 – 10 000 tecken på en dag. Har jag ett svårt kapitel framför mig sätter jag mål på 5 000. Behöver jag sätta press på mig själv inför t.ex. en deadline kan jag sätta upp till 12 000 tecken. Det mesta jag någonsin skrivit på en dag är cirka 17 000 tecken. Andra författare kan skriva betydligt mer, något jag inte skulle klara. (Det handlar om hur man skriver sin text, t.ex. hur mycket man lämnar åt redigering.)

Skriver jag annat än planerade kapitel i en roman, som t.ex. en faktabok eller avsnitt som kräver mycket research, räknar jag tid i stället. Samma sak när jag gör redigering eller korr.

Men en sak jag själv inte kände till innan jag blev författare på heltid, är hur mycket tid som går till annat än skrivande. Jag föreläser en del till följd av mina böcker, om svenska språket och om skrivande och litteratur. Föreläsningarna innebär förarbete, bokning av tågbiljetter och hotell, fakturering, kontrakt, kontakt med uppdragsgivare, efterarbete, val av kläder, restid, in- och utcheckning och oftast en del väntetid som inte går att ägna åt annat.

Förutom föreläsningarna är det andra saker som ingår i författarjobbet – vissa väldigt trevliga och andra ett nödvändigt ont. Redovisning, utbetalning av lön (till mig själv), de upplyftande kontraktskrivningarna med utländska förlag, de förhatliga påföljande formulären från utländska skatteverk, betalning av fakturor, möten med förläggare och redaktörer, intervjuer, underhåll av sociala medier och kontakt med läsare. Jag har hjälp av en redovisningsfirma och en agentur, men det är ändå mycket jag behöver göra själv.

Det finns dagar då jag känner att jag inte gör någonting, trots att jag inte har tid att göra något annat än det jag gör. Då stissar jag runt och blir alltmer stressad, tills min sambo säger de magiska orden: ”Det är nog dags för en krysslista.”

Krysslistan är min bästa uppfinning för alla som har den här sortens jobb, där huvudproduktionen (skriva böcker) bara är en del av allt och där inget någonsin känns som att det blir färdigt. När jag har gjort en krysslista blir jag lugn nästan omedelbart. Här är en som jag skrev igår:

2016-09-27-12-57-28

De här krysslistorna är bra av så många skäl:

  • Jag ser att jag har jobbat fastän jag tycker att jag inte fått något gjort
  • Jag ser vad som behöver göras och kan avgöra vad som måste prioriteras
  • Jag lägger in träning, matlagning och ibland även vila, för att jag inte vill gå in i väggen. Under särskilt hektiska perioder kan jag lägga in punkter som ”äta lunch i lugn och ro” eller ”krama sambo”.
  • Jag lägger in både renodlade jobbsaker och andra åtaganden eller sysslor, t.ex. läkarbesök eller paketinslagning. Oavsett vad det är, tar det ju tid.
  • Om jag gör något som inte står på listan, skriver jag in det på listan i efterhand. Idag kommer jag till exempel att lägga till ”skriva blogginlägg” och glatt bocka för rutan.
  • Om jag inte har gjort något på listan (t.ex. ”rita tre bilder” igår) låter jag bara listan ligga kvar tills den kan kryssas i. Pappret är en rekommendation och en morot, inte en piska.

Framför allt är krysslistan för mig en psykologisk mirakelkur. Det är något med att kryssa i en ruta. Jag är kanske inte klar, jag blir kanske aldrig klar, men jag har banne mig mejlat LL-förlaget! När jag har avslutat något på min lista ångar jag in i vardagsrummet (där listan ligger) och hojtar ”CHECK!”. Det är skönt.

Nu ska jag jobba tre timmar med substantiv.

Att låtsas inte se det man stirrat på i timmar

”Författandet måste kräva massor av fantasi och inlevelseförmåga”, hör jag ibland. Och det är ju sant, man behöver kunna hitta på för att hitta på, och leva sig in för att hitta på trovärdigt. Men när jag häromdagen satt och tänkte på saken, insåg jag något. Den största utmaningen för min inlevelse är aldrig att kunna veta hur mina romankaraktärer reagerar. Det är något helt annat.

När jag skriver skriver jag långsamt. Varje mening måste vridas och vändas på, antingen på en gång som när jag skriver eller i redigeringen som när en del andra skriver. Jag tänker mig att det är likadant för alla som skapar. Musiker, konstnärer och författare. Vi sitter och putsar på samma fläck, mening, lick i timmar, och tar fram det nästa dag igen. Det är som att säga ett ord så många gånger att det tappar sin betydelse, till slut har man ingen aning om hur det låter. Och det är då man verkligen behöver sin inlevelseförmåga.

Den största utmaningen för min fantasi är alltså inte att hitta på spännande människor och trovärdiga men oförutsägbara skeenden. Det är att se på min text och försöka föreställa mig att jag ser den för första gången. Delen av hjärnan som jag använder för att fantisera fram en karaktär och tänka mig hur den upplever en händelse, jag känner den jobba dubbelt så hårt när jag i mitt sinne försöker tänka bort stycket jag just skrev och läsa det som om det var första gången. Vad skulle texten få mig att känna om jag aldrig hade läst det här förut? 

Jag är tråkig att se på när jag skriver. Jag vet det för att min sambo har berättat det för mig, jag är en stillasittande rygg och bakhuvud och endast emellanåt skriver jag några ord. Men det rör sig här inuti. En ständig ommöblering för att min läsning ska få nya positioner. Ett ständigt inre, nödvändigt bedrägeri när jag parerar min egen vetskap om texten och konstruerar en annan, omärkt blick. Jo, på så vis kräver det massor.

Att skriva för hand och vara autentisk

Jag har en författarkollega som då och då lägger upp bilder på sina manus på Facebook. Handskrivna ligger de där, som en bit av hans själ på ett papper, och jag får oförklarligt dåligt samvete. Jag är romanförfattare, men med papper och penna orkar jag knappt skriva ”mjöl, smör, broccoli”.

Jag gillar inte att forma bokstäver på ett papper.

Det är lite som att inte gilla hundvalpar.

På diverse skrivarforum dyker diskussionerna upp, med jämna mellanrum. De som skriver sina utkast för hand tycker att något går förlorat när ”man” skriver på dator. Det diskuteras huruvida kvalitén på böckerna har sjunkit i takt med att fler använder dator, grundat i logiken att en skrivande person skriver ord precis så snabbt som tekniken tillåter. Det hävdas att pennor är personliga, datorer opersonliga. ”Känner du dig fri i ditt skrivande?” frågar en författarkollega i en twitterkonversation, apropå att jag skriver direkt på min laptop.

Gamla skrivmaskiner har fått en liknande status, i och med att de representerar gamla tider. Förståeligt, av flera orsaker. De har en vansinnigt tilltalande estetik, tiderna då författare satt i sina vindsvåningar med ansiktena suggestivt upplysta av stearinljus och lade ord till ord med värkande fingerleder, ackompanjerade av skrivmaskinens knack och pling. Jag har själv två gamla skrivmaskiner hemma, av märket Royal, och jag vet hur tillfredsställande det är att känna på deras knappars rundning och veta att de skapades för hundra år sedan, med det enda syftet att producera prydliga rader av bokstäver.

Samma syfte har i och för sig tangenterna på min laptop. Men de skapades 2012 och kräver inte hårdare tillslag än en pianotangent. Framför allt bär de inte på någon historia, och för inte tankarna till en tid då vindsvåningar var dragiga kyffen utan teppanyakihäll.

Jag kan tänka mig hur författarna förfasade sig, när skrivmaskinerna kom. Eller reservoarpennorna. Antagligen tyckte de att skrivandets själ gick förlorad, när man inte själv doppade sitt nya pennstift i bläckhornet, såg bläcket flyta ut i anfangen och tunnas ut mot slutet av meningen. Att använda reservoar var ju bara att skriva på, i samma jämna stil sida upp och sida ned! Nog måste detta påverka den litterära kvalitén.

Eller när man slutade rista sina budskap i stenar och träbitar. ”Ni tar själen ur skrivandet”, måste runristarna ha utbrustit när medeltiden knackade på med sitt bläck, sina gåspennor och sina latinska bokstäver. ”All sann litteratur skrivs med muskelkraft och möda, där varje bokstav huggits omsorgsfullt och tredimensionellt in i en tvåmeterssten under ett par dagar. Känner ni er verkligen inspirerade i ert skrivande?”

All ovanstående raljans är mitt dåliga samvete. Jag förstår verkligen det känslomässiga argumentet, avundas den heliga relationen vissa har till Pennan. En del av mig (samma del som vill föda upp lyckliga värphöns och lägga spetsförsedda hyllpapper) önskar att jag var en författare som kröp upp i ett kuddbelagt hörn med några tända ljus och ett skrivblock, kände orden flöda genom mitt kött och ut genom min förlängda pekfingertopp. Eller att jag åtminstone gillade min egen handstil.

Men det funkar inte så. Mina ord flödar genom mitt kött och ut genom tio fingertoppar i stället. Om jag ska känna mig det minsta författarromantisk får jag tänka att min känsla för tangenter kommer från att jag alltid spelat piano (nämn den klassiska kulturkvinna som inte gjort det! Säkerligen i sken av stearinljus, dessutom!), men det hela förtas naturligtvis av det faktum att jag behöver elektricitet. Jag gillar att jag kan skriva ett ord i samma sekund som jag tänker det. Läsa det, sudda det, skriva ett annat i stället, tills klang och känsla i meningen är precis som jag vill ha det. Slippa stryka ord och sedan distraheras av de strukna kråkorna, slippa rita pilar där jag vill inflika något, slippa handkrampen. Klicka shift+F7 när jag inte kommer på synonymen jag letar efter, klicka ctrl+b när jag behöver snabbsöka efter något jag redan har skrivit. Använda datorn som mitt förlängda sinne och låta orden komma i stället för att präntas.

Det här är jag som kommer ut.

Jag heter Sara, och jag föredrar att skriva på dator.

 

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min litteraturblogg på Litteraturmagazinet.

Att skriva sig ur kroppen

Det här med att vara fast i en enda kropp. Jag har tänkt på det hela mitt liv, tror jag.

Jag minns tankar som jag hade när mina ben dinglade från alla stolar: Jag måste minnas hur det är att ha fötterna så här nära huvudet, för när jag blir stor kommer jag aldrig att kunna gå in i en annan, mindre person och känna hur det är. Jag måste minnas hur det är att spreta med fingrarna och se hur händerna ändå inte blir större än en muffin.

Jag har alltid haft en tanke, sedan tolvårsåldern: Tänk om jaget flyttar runt. Tänk om våra själar inte sitter i våra kroppar, utan stannar i en kropp i två dagar, två år eller två minuter. När de möter andra själar så byter de plats. Vi kan inte veta om det är så, för våra minnen stannar i hjärnorna och hjälper den nya själen tillrätta utan att det märks. Tänk om det jag minns är något som ett annat jag har gjort i den här kroppen, som lagrats i den här hjärnan, och jag tror att det var jag.

Det är så begränsande, har jag alltid tänkt, att vi bara får en kropp, en chans att uppleva världen från ett pyttelitet perspektiv. Vi vet inte ens vad andra människor har för smak i munnen. Vad är det egentligen, att vara en person och ha ett jag? Om man lyfter blicken från jorden och tittar på den och allt som händer: Vad är det för påfund, att stoppa in ett medvetande i en kropp och aldrig låta det komma utanför?

När jag ligger nära min sambo på nätterna, tänker jag på det. Jag undrar hur det är att vara hon. Jag undrar hur det är att ha hennes kropp, om blodet känns annorlunda när det far igenom hennes kropp än vad mitt blod känns i min. Jag undrar hur det känns när hon sväljer, hur ofta hon tänker på sin familj och vad hon ser i mig från sitt håll. Jag frågar henne, jag frågar alla jag kommer nära, jag läser kilometerlånga bloggar för att få världen från en annans håll. Och jag skriver.

Att skriva är ett sätt att flytta jaget. När jag skriver om femårige Malte, i en dysfunktionell familj med alkoholmissbruk, så är det det närmaste jag kommer att uppleva världen annorlunda. Och jag gör det. Saker som ligger på golvet blir plötsligt intressanta. Bord får kanter i huvudhöjd, och doften av vin och cigaretter ger mig dubbla känslor av trygghet och otrygghet. Barn blir mina jämnåriga och jag vill slå dem, för jag har så mycket ilska inuti mig och så få ord att uttrycka den med.

Jag skriver om Kouplan, som är papperslös och ständigt rädd. Rädd för polisen, rädd för vem han är på väg att bli om han fortsätter vara rädd. Jag åker tunnelbana och mitt hjärta börjar slå snabbare, för hon som står i gången har kroppsspråk som en polis, han som sitter bakom mig kan känna igen mig från förläggningen, det kan vara poliskontroll där jag går av.

Jag rollspelar med fingertopparna och tänker mig en annan kropp. En heterosexuell tjej som är trött på sitt liv, hur ser hon på sin pojkvän och vad ser hon i sig själv? Vad gör en transfob omvärld med livsutrymmet för en transkvinna, och hur mycket mod krävs det för henne att gå utanför dörren? Hur mycket mod krävs det för en rösträttskvinna att gå emot prästen? Hur mycket mod krävs det för en överklasstjej att gå ner i en båt med öns trashigaste?

Det är futtigt, har jag alltid tänkt, att vi bara får ett perspektiv var. En enda punkt i en värld hur stor som helst, men vi fick i alla fall språket. Det är som trådar mellan oss, nästan som broar fast bara nästan, för vi kan aldrig helt klättra över. Jag läser tills jag glömmer vem jag är, och jag skriver. Det är det närmaste jag kommer.

 

Blogginlägget publicerades ursprungligen på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

dagens tips

Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).

Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?

Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.

grammatik mellan mellon

I torsdags kom ett bud med en gul väska, som fick mig att pipa till av förtjusning. Jag tror faktiskt aldrig att jag har blivit så glad av att se min egen bok förut. Inte ens när jag höll min tegelsten Tillbaka till henne i mina händer. Inte ens när jag debuterade.

DSC_0334_edit0

Det kan vara känslan av surrealism som gör det. Att texterna jag skrev om grammatik för att roa mig själv plötsligt och friktionslöst har blivit en bok. Dessutom en ganska snygg bok. Och annorlunda. Det är något annat än att mina berättelser blir böcker, för de skrevs alltid för att bli det.

En liten skara människor har hittills fått Grejen med verb i sina händer. En av dem är min författarkollega Christoffer Carlsson, som sms:ade på väg hem från förlaget: ”har skrattat högt flera gånger”. Han hade kommit till sida 23, skrev han, och det var egentligen det jag fastnade på: Har jag skrivit en grammatikbok som en människa nöjesläser? Som han börjar läsa på sida 1 och sedan fortsätter, i stället för att slå upp en term när nöden kräver det?

Våndan börjar sakta avta. Förutom att jag genast upptäckte att det saknades en fotnot, vilket får mig att framstå som väldigt generaliserande när det gäller italienares relation till bearnaisesås.

När kommer den ut? frågar den som ser mig sitta och förälskat smeka mitt förhandsexemplar. Om ett par veckor, svarar jag och kollar i almanackan, som säger nej. Nej, inte om ett par veckor, utan om SJU. Det är ju vansinne. Ska jag sitta här med min entusiasm och vänta på att sju veckor ska gå?

Nej. Jag måste dela med mig på något sätt. Så en gång i veckan fram till releasedagen tänkte jag bjuda på något ur boken, som mellanspel till alla mellofester ni naturligtvis har varje lördag i dessa tider. Vi börjar på onsdag.

stoppa pressarna

Det spelar ingen roll hur nöjd jag är medan jag skriver. Ett par månader före utgivning är det ändå jag som sitter där och våndas.

Kanske för att den slutgiltiga filen har gått till tryck, och det är för sent. Tryckpressarna är i rullning, jag får inte vakna en natt och utropa: Neje! Han kan ju inte ringa henne i kapitel 23, det innebär ju att han hade hennes nummer redan från början och då faller hela historien!

Jag har fnissat mig igenom hela ”arbetet” med Grejen med verb. Jag vet det för att jag minns det. Så här var mina tankar: ”Åh tänk när den här boken finns i handeln! Sverige, gör dig redo att möta verb som du aldrig sett dem förut!” Nu sitter jag här och svettas, precis som jag gjorde i somras innan Hjärta av jazz kom ut.

Någon gång i juli började jag bli övertygad om att jag hade skrivit en riktigt banal skitbok, som skulle ödelägga min författarkarriär. Recensenterna skulle bli grundligt besvikna, fastslå att ”Lövestam har tappat det”. När jag tänkte tillbaka på handlingen i Hjärta av jazz stönade jag av leda och undrade om läsarna ens skulle orka förbi första kapitlet. Det går så, när man har ägnat ett par månader åt att flytta kommatecken och begrunda adverbial i en text – lagom tills man ska börja marknadsföra den är man så less att man vill slänga ut den med komposten.

Det är alltså med viss oro jag ser mina böcker släppas, och obehaget inför grammatikboken börjar bli påtagligt nu. Tänk om jag har missat något. Tänk om det jag tyckte var kul bara är flams för alla andra. Kanske tycker folk att det är för mycket sex, religion och politik i en bok om verb (fast ärligt talat, hur skriver man en grammatikbok utan att blanda in sex, religion och politik…), kanske finns möjligheten att både jag, redaktören och faktagranskaren har missat att det i någon fotnot står imperativ där jag menar infinitiv. Jag vågar inte ens kolla.

Då är det lugnande att påminna mig om förra årets ångest och läsa era läsarbrev. Idag skrev en man som är ”nästan lika gammal som Alvar och har spelat klarinett i hela [s]itt liv” att: ”Nu har jag läst [Hjärta av jazz] och knappast tidigare har jag fyllts av en sådan känsla med värme och mild humor. Det är stor igenkänningsfaktor förknippat med mitt eget liv. Jag går ofta och tänker på Steffi och Alvar som om de var mina goda vänner.” Igår skrev en väsentligt yngre person att mina texter har haft betydelse under hens tonår, och att Tillbaka till henne ”innehåller allt som jag gillar. Historia, kvinnokamp, flator och vardag. Jag förstår verkligen inte hur en människa kan kombinera dessa saker på ett så snyggt sätt.”

Jag tror inte ni vet hur mycket de där breven betyder. Tack, helt enkelt, för att ni skriver dem.