Att skriva historiskt – ett diagram

Jag gjorde ett diagram över min upplevda nedlagda arbetstid på den historiska romanen jag skriver just nu (och har skrivit på de senaste fem åren), apropå en fråga om hur många timmar om dagen jag ”skriver”. Några kommentarer:

  • Skriv inte historiskt om du inte verkligen måste! Eller älskar research.
  • Det mesta av min redigering ingår i punkten ”skrivande” eftersom jag redigerar medan jag skriver. Olika författare gör olika, för många skulle förhållandet mellan skrivande och redigering vara det omvända.
  • Skriv inte historiskt!
  • Om du ändå skriver historiskt, hitta ett bra sätt att arkivera din research så att du lätt hittar den när du behöver komma ihåg exakt hur man fiskgarvar ett skinn eller vilken grässort som passar till skohö!
  • Andelen som representerar funderande fick bli nattblå pga anledning. Hur vet man hur mycket man skriver, när mycket av det sker i glappet mellan natt och sömn?
  • Skriv inte historiskt om du inte älskar att belamra alla dina lediga ytor med faktaböcker om äggkonservering, limkokning, insaltning, dialekter, timring, folksagor, koskötsel, spjutjakt, amerikabrev, slöjd, skogsavverkning, renskötsel, prostitutionspolitik, myrdikning, barnhemshistoria, folkminnen, bygdehistoria, skolsystem och språkpolitik.
  • Varje gång jag har skrivit en historisk bok tänker jag: Aldrig mer en historisk bok.
  • Om någon undrar hur man syr en lomsäck eller vem som använde den första svetsen i Nattavaara, kan ni fråga mig.

När läsarna leder en rätt in i en själv

Det är tio år sedan jag, på ett ganska spektakulärt vis faktiskt, kom över utgivningströskeln och fick ge ut min första roman. När det väl hände, hade jag redan ett antal år bakom mig av refuseringar, frustration och de där kasten mellan att känna sig värdelös och briljant. Jag hade dragit ett antal lärdomar, inte alls olika Augustin Erbas i den här (låsta) DN-artikeln, och jag hade insett att den där tröskeln var enormt mycket högre än jag trodde när jag som nittonåring beslöt mig för att debutera som författare.

Därför såg jag till att lägga krut på mitt skrivande, när jag väl kom över den. Jag skrev två nutidsromaner, två demihistoriska romaner, fyra spänningsromaner (om de nu inte också är romaner), fyra lättlästa versioner av dessa, två barnböcker för ”bokslukaråldern”, en bilderbok, en ungdomsbok, fyra humoristiska böcker om grammatik och två grammatikläroböcker.

Varje gång jag har sneglat på vad andra skriver har jag fyllts av tvivel. Borde jag kanske skriva så – lite mer korthugget/blommigt/vardagligt/kargt/spektakulärt/hur nu mitt läsprojekt för stunden är beskaffat?

Varje gång jag har sneglat på topplistorna har jag haft svårt att placera mig själv. Borde jag kanske skriva ”riktiga” deckare i stället för min ganska psykologiska svit om den papperslöse Kouplan? Blir jag läst för att jag skruvar på perspektiven, använder orden som jag gör och har en stundom nördig humor, eller blir jag läst trots det? Vem är jag, i det här litterära landskapet?

Borde jag hålla mig till en genre? Tänka mig in mer i läsarens perspektiv, putsa bort eventuella skarpa kanter? Döda fler darlings? De där kasten mellan att känna mig värdelös och briljant har inte försvunnit, på sin höjd har de ändrat fason.

När mitt författarskap nu skulle fylla tio år, ville jag göra något för mina läsare. Det är ju ni som har fått det att bli så stort som det är. Mitt författarskap skulle inte vara någonting utan er.

Lagom till mitt tioårsjubileum lade Piratförlaget ut en tävling, som var för er. Inte för den som är nyfiken på mina böcker, och inte för den som aldrig läst dem men är duktig på att vinna tävlingar (men de försökte), utan för er som varit med. Instruktionen löd: ”Dela med dig av din bästa Lövestam-upplevelse med ditt favoritcitat ur en bok av Sara Lövestam.” Högsta vinsten: Ett bokpaket med alla mina böcker utgivna på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget.

Jag skriver egentligen det här blogginlägget för att förklara för er hur mycket era tävlingsbidrag har betytt för mig. Ni valde stycken ur mina böcker som jag själv skulle ha valt. Ni känner som jag kände när jag skrev dem. Mina egenheter, som gör att jag ibland undrar om någon mer än jag kommer att tycka att det här är roligt, viktigt eller tänkvärt, ni delar dem.

Mina tvivel handlar ofta om just det, ifall det som kommer inifrån mig är begripligt och berörande, jämfört med det jag hämtar från eller justerar efter omvärlden – varje text är ju en blandning av de två. De citat ni valde gav mig alla svaren. Här är några av dem (från både Instagram och Facebook).

Läs mer

Att skriva helhjärtat

Jag tänkte formulera något om att skriva helhjärtat. Egentligen finns det inget annat sätt att göra litteratur, så man kan säga att jag tänkte formulera något om att skriva.

Det helhjärtade med skrivandet är både ett problem och en lisa.

Problemet består i att det inte går att fejka engagemang.

Det händer att förlag eller andra aktörer hör av sig och vill att jag ska skriva för dem. En lättläst bok för en viss målgrupp. En text för ljudbok på så och så många tecken. En novell till en antologi. Ibland tackar jag ja, men när jag skriver mitt eget skjuter det ur mig som ett ljus, och när jag skriver på beställning får jag tända konstgjorda eldar för att hålla det igång. Jag är säker på att det märks.

En gång fick jag en beställning av ett förlag som tjatade ganska mycket för att få mig att säga ja, och när jag lämnade in det jag hade skrivit ändrade de sig och tackade nej. Jag tror att förläggarens ordagranna svar var ”det vore tjänstefel att ge ut detta”.

Andra gånger är det jag som lurar mig själv att jag är engagerad. Jag hittar ett ämne som fascinerar mig, tror att det är tillräckligt, och tänker att ”skriva böcker kan jag ju”. Jag mejslar fram några karaktärer, jag gör ett synopsis, jag har gett ut 22 böcker och tänker att hantverket ju sitter. En vändning här. Ett hinder där. Starka och svaga sidor hos varje karaktär, något som sticker ut. Men det räcker inte. Jag har skrivit hela böcker (fast inte många) som aldrig har kommit ut, för att jag själv inte kan stå för dem, för att jag glömde lägga ner min själ.

Ibland är det en kortare passage i någon roman, som jag skrivit på hantverk men inte grundat i känsla. Man kommer ganska långt på det, men aldrig hela vägen. För den känsligt läsande går det alltid att upptäcka, precis som man märker när musik inte svänger. Jag tar åt mig när recensenter sätter fingret på något där jag inte lyckades investera allt, för de har rätt (i det fallet. I andra fall kan recensenter ha mycket fel. Som till exempel när de tror att jag skrivit spänningsromaner och grammatikböcker för att mitt förlag räknat med att tjäna mer pengar på det än på mina romaner. I själva verket mejlar mitt förlag regelbundet för att fråga hur det går med romanen jag skrivit på de senaste fyra-fem åren).

Det är svårt att vara helhjärtad. Det räcker inte med att tänka ”nu ska jag verkligen koncentrera mig på det här”. Nej. En bit av själen måste investeras.

Lisan består i att det inte går att tänka på något annat medan man skriver.

Som många av er andra tänker jag ofta på vitt skilda saker samtidigt, och det gör det stökigt i huvudet. När min sambo frågar mig vad jag tänker på, blir ofta svaret ungefär: ”min föreläsning på måndag och den ökade rasismen i samhället och vilken tårta jag ska baka till Isabelles födelsedag och världsläget och de där omöjliga e-fakturorna till Stockholms kommun” (detta med e-fakturehelvetet förtjänar ett eget blogginlägg). Jag fick full pott på simultantestet i dokumentärserien Din hjärna.

När jag frågar min sambo vad hon tänker på, kan hon svara ”den här låten som vi lyssnar på”. Hon tänker inte ens på vem som har skrivit den, eller hur texten går, eller när hon hörde den senast. Hon låter bara låten uppfylla hennes tankar. Hon gör det för att hon har MS och bokstavligen har behövt träna sig till denna mindfulness för att må bra, men det gör det inte mindre beundransvärt. Hennes tankar är en landsväg. Mina tankar är fem landsvägar, i olika ändar av landet. Men när jag skriver går de ihop.

Det kräver alla fokus jag har, att skriva en roman.

Den första landsvägen handlar om att se scenen jag skriver från ett makroperspektiv och bedöma hur den passar in i den stora berättelsen. Vilka trådar från tidigare scener kan plockas upp i den här, vilka trådar kan läggas ut i den här för att plockas upp i en annan? Vad i den stora berättelsen gör den här scenen nödvändig?

Den andra vägen viker in bredvid, den är kollen på personerna som ingår i scenen. Vad vet läsaren redan om dem, vad vet jag som läsaren inte vet, vad hos dem ska synas i den här scenen, hur ska deras relationer utvecklas och deras personligheter utmanas?

Den tredje vägen som ansluter är själva innehållet i den scen jag skriver. Vad händer, vad säger folk, vad är det som beskrivs? Här kan jag få infall, saker som jag sett eller hört eller filosofiska resonemang jag tänkt på kan få en plats i berättelsen. Jag jämkar dem mot de andra vägarna – funkar det att skriva det här, här?

Den fjärde vägen är balansen, som vi också kan kalla känslan. Vad behöver ta stor plats i den här scenen, och vad är mindre viktigt? Hur mycket ska vara dialog respektive brödtext? Hur rakt ska jag skriva, och hur poetiskt? En dialog får en annan känsla om den berättas indirekt, ett kapitel får en annan känsla om det är mycket kortare än de övriga.

Och den femte vägen är språket. Jag grubblar över ordval, grammatik och meningslängd redan i mitt första utkast – olika författare gör olika, men jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag formar orden i munnen och skriver om en mening tjugo gånger för att uppnå den rytm jag vill åt. Det tar mig evigheter att skriva ett stycke, men när det är färdigt har redaktören sällan förslag på ändringar.

(Man kan argumentera för att själen ska vara med där som en väg också, om det nu ska vara helhjärtat, men själen är som bekant inte ett tankespår. Den bara finns där, eller inte. Finns den där så faller tankespåren inte nödvändigtvis lättare på plats, men alltid på bättre plats.)

Jag försökte förklara det här, när jag föreläste på ett gymnasium för några veckor sedan, hur mina fem irrande vägar i huvudet går ihop till en femfilig motorväg när jag skriver roman. Jag berättade hur jag kan bli stirrig och orolig när jag inte skriver, och hur jag blir lugn efter en dags romanskrivande. Efteråt kom skolbibliotekarien fram till mig och sa att hon har gått en stresshanteringskurs. Där pratade de om den splittrade hjärnan, och de fick prova tekniker för att samla sina tankespår. ”Det lät precis som hur du förklarar att dina olika vägar går ihop i en enda riktning när du skriver”, sa hon. ”Du har hittat din meditation.”

Ps. Jag och Mian Lodalen har precis gått ut med våra nya skrivläger, på vår lika nya hemsida, www.skrivmedmianochsara.se. Kursen i maj blev preliminärt fullbokad på 48 timmar, men det går fortfarande att ställa sig på väntelistan, i händelse av att någon blir tvungen att avboka. Man kan också skriva upp sig på en intresselista, vilket innebär att man bland annat kommer att få förhandsinformation när kommande kurser släpps!

IT-hjälpmedel vid research och romanskrivande

Jag kan inte längre hålla denna information för mig själv, när jag vet att det finns folk där ute som avgett nyårslöften om att äntligen skriva den där romanen. Låt mig presentera: Några webbsidor och appar jag använder särskilt mycket när jag gör research och skriver romaner.

Kalkylera mera har en sida där man enkelt kan ta reda på vilken veckodag det var ett visst datum. Fungerar även långt bak i tiden, och när jag skriver historiskt går jag ständigt in där för att inte råka lägga gudstjänsten på en tisdag eller skoldagen på en söndag.

Jag går till olika sidor med namnstatistik, för att ge mina karaktärer rimligt tidstypiska namn.

För att namnge karaktärer i äldre tider använder jag Arkiv Digital, där jag har ett abonnemang. Har man inget abonnemang kan jag tipsa om att Riksarkivets digitala forskarsal SVAR kommer att vara gratis från och med den 1 februari! Oftast går jag in i den aktuella ortens födelsebok för året då min karaktär ska vara född, och söker tills jag hittar ett namn som känns rätt. Om man inte är van vid att söka i arkiv är det kanske enklare att göra på andra sätt.

När jag söker synonymer använder jag oftast synonymfunktionen i Microsoft Word, som man får fram genom att trycka shift+F7. Men ibland finns inte den synonym jag söker, särskilt när det gäller fula ord, och då går jag i stället till synonymer.se.

För att göra platsresearch utan att vara på plats, brukar jag använda Google Earth, Google Maps och Eniros karttjänst. Det är förstås inte samma sak som att vara på plats, men fungerar bra för platser som bara ska glimta förbi eller som inte ska skildras ingående. På Google Maps kan man välja gatuvy (”street view”) för att få en så verklighetsnära bild som möjligt av gatan man vill skriva om.

CamScanner är en app som låter en göra tydliga pdf-dokument av boksidor, skyltar och annan text man vill ha. Tänk dig att du läser en bok och fotograferar sidorna för att spara dem – i CamScanner blir sidorna dessutom uträtade (om man fotograferat ur en icke-rät vinkel) och kontrasten dras upp så att man får svart text på vit botten. När jag läser research och hittar ett avsnitt som jag vill spara, fotograferar jag boksidorna med CamScanner, ger dokumentet ett namn (t.ex. ”mjölka getter förr”) och laddar upp det till Dropbox. Det gör att det går fort att hitta informationen när jag senare (ibland över ett år senare) skriver på min bok och behöver den. Erfarenheten har lärt mig att detta är ett bättre sätt än att läsa ett tjogtal böcker och då och då tänka ”det här ska jag komma ihåg”.

Dropbox är en molntjänst, dvs ett ställe på nätet där man kan spara dokument i stället för att bara spara dem på datorn. Dropbox lägger sig dessutom som en mapp på datorn där du har installerat den. Jag har alla mina romanprojekt i Dropbox för att kunna skriva på dem oavsett om jag är på min stationära dator (ja, jag har en sådan), på min laptop eller på mobilen.

Jag använder däremot inga appar/webbsidor för att komma på idén till en roman (inte för att de inte finns), orka sitta alla timmar som krävs för att skriva den eller balansera på den tunna linjen mellan självhat och storhetsvansinne. Lite utmaning ska det ju vara.

Har jag glömt något, eller har du andra tips? Fyll på i kommentarerna!

Råd till aspirerande författare

Bestäm dig i förväg för vilken sorts författare du vill vara. När du väl blir utgiven kommer dina böcker att definiera ditt författarskap. Skriv inte en romantisk komedi om du någon gång vill bli betraktad som ett tungt litterärt namn, och skriv inte en relationsroman om du är ute efter deckarkonsumenterna.

Nej, förresten, glöm det. Skriv det du känner i din själ att du vill skriva. Det är inte ditt fel att marknaden vill placera författare i fack. Du ansvarar inte för hur litteratur betraktas.

Skriv det bästa du kan åstadkomma. Nöj dig inte med mindre än perfekta texter.

Nej, förresten, skriv det som får dig att utvecklas. Du får undersöka en stil, ett tema eller en genre utan krav på att du ska vara färdig. Du blir inte färdig. Bli inte färdig.

Bli färdig om du känner dig färdig och vill vara färdig. Vältra dig i din färdighet om du vill.

Skriv ett råmanus snabbt, för att få ur dig historien, och ägna sedan hundra gånger så mycket tid åt att redigera det. Det är i redigeringen det magiska händer. Alla råmanus är dåliga.

Fast så behöver det inte vara. Du kan vara en som redan har idén klar, och som i manusskrivandet lägger all din energi på att få texten rätt från början. Du kan vara en som skriver fem meningar på en dag och ägnar noll timmar åt att redigera i efterhand.

Du kan vara en som skriver kapitel utan att veta i vilken ordning de kommer att komma, eller en vars kapitel omöjligen kan skrivas utan att föregående kapitel är fulländat.

Du kan skriva fram din historia och låta den bli till med dina ord, eller tänka fram din historia och sedan omsorgsfullt klä den i ord. Du kan göra ett mellanting.

Bry dig om din historia, dina formuleringar, din rytm, din vision och ditt språk, men i den ordning och den takt som passar dig. Inget är finare. Inget är fint. Det är bara ditt sätt.

Skriv alltid synopsis. Skriv aldrig synopsis. Skriv synopsis om det hjälper dig. Behandla ditt synopsis som ett levande dokument. Brodera ut ditt synopsis tills det är en roman. Gör ditt synopsis i punktform. Följ synopsis. Frångå synopsis. Ändra i synopsis. Synopsis kan också vara en kreativ process. Skriv synopsis med hjärtat. Skriv inget synopsis om det inte är till hjälp.

Skriv där du står. Gå inte över ån efter vatten. Din egen historia, din egen bakgrund och din egen omgivning är intressanta nog, och det är bara du som har den levda erfarenheten att beskriva dem.

Skriv där du inte står. Din blick kan skärpas när den kommer utifrån, du kan se detaljer i andras liv som de själva missar, du kan uppfatta saker i en främmande miljö som för den infödde inte märks.

Skriv där du vill stå. Det måste vara ditt intresse som styr, och ofta är vi människor intresserade av det vi inte redan kan, det som är nytt och känns spännande. Skriv där det kittlar till hos dig själv, skriv om det du skulle vilja kunna mer om, skriv dig till expertis. Men, om du vill bli utgiven och uppskattad av dem som står där du vill stå, gör din research och gå till källorna.

Tänk på din läsare, att hon ska känna sig trygg med premisserna i din bok. Hon ska känna sig klok och upplyst, förförd och ostoppbar. Tänk på att hon och du inte vet samma saker, lämna inga luckor som hon kan haka upp sig på. Skriv så att hon inte kan sluta läsa. Tänk på att hon inte är i ditt huvud, putsa din text för att bereda henne vägen.

Nej, förresten, skriv inte för att bli läst. Skriv för dig själv. Lita på din egen smak och skriv det du vill läsa. Vem ska annars göra det? Uppskatta din egen röst för vad den är, var sann mot ditt eget uttryck. Det viktigaste med din text är att den är din. Världen behöver inte fler kopior.

Skapa en nisch eller bekänn dig till en befintlig nisch, på så vis når du läsare. Läsare vill veta vad de kan förvänta sig av din nästa bok. Läsare vill bara investera i en bok om de tror sig veta att den är värd det, och ju större osäkerhet kring vad du nu hittat på, desto färre bokköp gör de.

Nej, förresten, strunta i marknaden. Det är ditt skrivande, ditt liv och din kreativitet. Du har inget ansvar för att läsare ska veta vad de får, och den här branschen är för hård för att du ska gå in i den och inte skriva exakt det du vill.

Skriv det du vill skriva.

Skriv det du inte vill skriva. Om det gör ont i dig kan det få din text att bränna till. Din text kan bli större än du, när du göder den genom att blotta det som smärtar.

Skriv. De bästa böckerna är de som blir färdiga. Författare blir man på en procent inspiration och nittionio procent tålamod. Du kan trigga igång kreativiteten, sätt dig på stolen och stirra på din text tills det händer. Distrahera dig inte med annat. Bara skriv.

Skriv inte. Gör något annat en stund. Din bok skriver sig i ditt undermedvetna medan du diskar, går promenader, umgås med andra eller spelar spel på mobilen. Ha gärna tråkigt. Vila är kreativitetens ursprung.

Ta ditt skrivande på allvar. Ge det utrymme, avsätt tid. Ge ditt skrivande samma respekt som du skulle ge din träning, ditt arbete eller din relation. Köp en särskild penna, ordna en särskild skrivplats, eller berätta för en vän att du skriver.

Ta inte ditt skrivande på så stort allvar. Det du inte blir nöjd med kan du alltid skriva om. Jämför dig inte med andra. Lek fram din stil. Experimentera. Skäms inte för något du skrivit. Vartenda ord är ett steg på vägen i en utveckling du annars inte skulle ha åstadkommit.

Lyssna på andra, som kommit längre än du. Låna tekniker, perspektiv och tillvägagångssätt av etablerade författare som du beundrar. Titta på hur de har gjort, hör på vad de säger om skrivandet. Läs bloggar med etablerade författares skrivtips.

Skit i etablerade författares skrivtips.

Sofias frågor om research och skrivande

Jag fick i morse en förtjusande bloggkommentar, som samtidigt var en kaskad av frågor, av en läsare vid namn Sofia. Eftersom jag sitter på tåget från Älmhult och är fri att göra vad jag vill, och eftersom jag har fått liknande frågor tidigare, tar jag tillfället i akt att besvara det så här offentligt.

Här är Sofias kommentar:

Jag blir så nyfiken! (Ja, på boken också, men nu fokuserar vi på något annat!!) Hur mycket research har du i ett bokprojekt? Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig. Sparar du flera utkast? Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar? Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

P.S. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck. Borde vi inte få veta datumet snart? Eller iallafall vad den kommer att heta?

Eftersom kommentaren består av nio frågor (vilket väl räknas som en kaskad?), delar jag upp den i nio:

1. Hur mycket research har du i ett bokprojekt?

Det beror en hel del på bokprojektet. Är det en historisk roman handlar säkert hälften av jobbet om att göra research, medan grammatikböckerna bara kräver att jag då och då dubbelkollar fakta i Svenska Akademiens Grammatik. En relationsbok i nutid på platser jag känner till och med omständigheter jag levt nära (som Udda) kräver nästan ingen research, medan en huvudperson med erfarenheter radikalt olika mina egna (som Kouplan) kräver både intervjuer och research om platser och situationer. Inför Tillbaka till henne (som handlar bland annat om kampen för kvinnlig rösträtt och en lärarinna i Tierp 1906) läste jag Selma Lagerlöfs brevväxlingar för att känna in språket och tiden, plus en massa andra böcker om allt från Tierps hembygdsförening till glasögonens historia. Och det känns som om researchen bara ökar. Förra sommaren åkte jag på en veckas roadtrip i Norrland (Östersund-Arvidsjaur-Jokkmokk-Övertorneå-Umeå) för att samla stoff till min kommande roman, och nästa år åker jag tillbaka till Arvidsjaur för att fortsätta. Jag har börjat släktforska, för att förstå en karaktär som släktforskar. I förrgår pratade jag i en timme i telefon med en man som växte upp på 50-talet i några kvarter jag ska skriva om. Till Luften är fri blev jag kompis med hemlösa heroinister och fick följa deras vardag, och förra veckan gick jag runt på Utö och kände på gamla gruvvagnar.

2 och 3. Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig.

Åh, att jobba med datorn hindrar en inte från att vara omgiven av pappershögar! Men du har rätt, researchen ligger inte där (vad är det egentligen för papper i högarna??). Jag har en mapp i datorn för varje bok. I den mappen ligger ett dokument som jag kallar bakgrund, ett som jag kallar plan, ett som jag kallar skick och ett som har bokens arbetstitel. I bakgrundsdokumentet sparar jag den skriftliga researchen – om det är en lättresearchad bok. Är det, som den boken jag börjat skriva på nu, en bok som kräver stora mängder research inom olika områden, så gör jag undermappar för varje researchområde. Jag skannar ofta in sidor ur böcker med en app på mobilen, och samlar dem som pdf-dokument. Jag har också en researchmapp i min webbläsare där jag samlar länkar under undermappar. Så fort jag har ett synopsis (det är dokumentet som jag kallar plan), brukar jag lägga in relevant research, eller hänvisningar till den, direkt i synopsis.

4. Sparar du flera utkast?

Nästan aldrig. Se fråga fem.

5. Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar?

Jag vet att det låter underligt, särskilt med tanke på vad man lärt sig om författande i andra kanaler, men jag ändrar inte särskilt mycket alls. Jag ändrar faktiskt nästan ingenting, förutom att jag kanske tar bort en upprepning eller ett kommatecken vid en omläsning. Däremot ägnar jag varje kapitel och varje stycke mycket arbete, både före och under tiden jag skriver det. Saker jag funderar över, innan jag skriver ett stycke eller ett kapitel, är:

  • Vad behövs här för att föra berättelsen vidare?
  • Kan jag förmedla flera saker med detta stycke?
  • Vad är poängen med stycket?
  • Vilken ingång kan jag ha, för att stycket inte ska bli platt?

Sedan skriver jag stycket, raderar lika mycket som (eller mer än) jag skriver, formar orden i munnen, känner in rytmen och lämnar inte stycket förrän jag tycker att det känns bra. Redigeringen sker alltså medan jag skriver, men nästan inget alls i efterhand, och därför har jag inte flera versioner.

Men! Ibland skriver jag ett stycke som jag bestämmer mig för att ta bort, men som jag ändå gillar för mycket för att radera ur universum. Då brukar jag klippa ut det och lägga in det i synopsis, i det kapitel där det skulle ha stått. Så finns det där, om jag skulle få för mig att lägga in det igen. (Det har dock aldrig hänt att jag gjort det.) Och ibland läser jag igenom ett kapitel och hittar ett stycke som jag är osäker på om det är överflödigt eller ej, och då rödmarkerar jag det. I en bok blir det kanske 4-5 rödmarkerade stycken, som jag sedan diskuterar med min redaktör. Hon brukar oftast tycka att de ska vara kvar.

6. Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

Den boken jag skriver på nu, med mycket historisk research, har en mapp som mäter 17 MB, medan Som eld bara har 478 KB. Störst mapp, i byte, är antagligen Hjärta av jazz på 45 MB. Men det säger egentligen inget om mängden information, då text tar så lite plats. Det som tar plats är framför allt ljudinspelningar och bilder.

7. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck.

Bra argument! Den kom ut i onsdags.

8. Borde vi inte få veta datumet snart?

Ni borde ha fått veta det för länge sedan. (Den kom alltså ut förra veckan.)

9. Eller iallafall vad den kommer att heta?

Den heter Finns det hjärterum! Och den lättlästa versionen heter Hjärterum. Jag är visst lite dålig på att informera om sådana viktiga saker här på bloggen. Min bästa informationskanal är antagligen Instagram, men följer man mig där måste man också titta på fåglar och skyltar. Jag uppdaterar också någorlunda ofta på Facebook (www.facebook.com/saralovestam), och där skriver jag också om när jag kommer och pratar på olika orter. Igår var jag till exempel i Älmhult.

Miljonbitarspusslet, eller: Att skriva historiskt

Författaryrket är ett yrke där man ständigt är ganska mycket efter, alternativt före, beroende på perspektiv. Medan ni (förhoppningsvis) väntar på den fjärde och avslutande boken i min serie om den papperslöse detektiven Kouplan, har jag det senaste året jobbat på en bok som ni troligen kommer att få tillgång till tidigast 2019. Ur marknadsföringssynpunkt skulle det säkert vara smartare att publicera det här inlägget då, men jag har aldrig varit särskilt kompetent på marknadsföringsområdet.

Jag har ägnat de senaste åren åt att, ganska frenetiskt, undersöka några olika genrers plats i mitt skrivande. Efter två nutida romaner provade jag att skriva historiskt med kopplingar till nutid. Det gick så bra att min förläggare föreslog att jag skulle fortsätta med det, men jag skrev i stället en humoristisk grammatikbok, en ungdomsbok, en barnbok, två läroböcker och en bokserie som vacklar på gränsen till spänningsgenren. Jag brukar skoja om att jag inte planerar att skriva någon kokbok.

Det jag skriver på nu är för första gången en återgång till vad jag har gjort tidigare: En delvis historisk vuxenroman. Jag har behövt göra mer historisk research än till något tidigare projekt, vilket lett mig till följande reflektioner som jag tyckte var bloggvärdiga:

1. Folk är ofta generösa med sin tid och sina kunskaper, om de kan hjälpa en författare – och man måste inte vara etablerad! Innan jag fick en stadig läsekrets och började kunna leva på mina böcker, tvekade jag alltid att be andra om hjälp och information till mitt bokprojekt. Jag var ju ingen ”riktig” författare. Men sedan jag väl började känna mig som just en riktig författare och slutade vela, har jag märkt att tvekan var obefogad. Jag har skrivit brev och mejl till en mängd människor angående mitt nya projekt, och jag får så mycket hjälp både av dem som känner till mitt skrivande och dem som inte gör det. Jag talade alldeles nyss med en kvinna som vuxit upp på ett barnhem som jag berör i min kommande bok. Hon erbjöd mig en lunch och en utflykt till barnhemmet, och frågade sedan om jag har försökt skriva någon bok förut.

2. Det hjälper bara marginellt att ha ”bra koll” på en historisk period, när man ska skriva en roman. Det är så ofantligt mycket man ändå måste ta reda på, för en människa lever inte bara i en tidsperiod utan också i en väldigt specifik kontext. Jag kanske vet att industrialismen kom i slutet av 1800-talet, att folk flyttade till städerna, att religionens makt minskade, att många emigrerade till Amerika, att liberalismen fick inflytande i politiken och att socialismen gjorde sitt intåg. Men vilken läsebok studerade en elvaårig pojke i en arbetarfamilj i ett gruvsamhälle 1870, och vad åt han till frukost? Hur stor var maktskillnaden mellan hans pappa och gruvfogden, och bodde gruvägaren i närheten? Vad hade huset som han bodde i för sorts fönster, fanns det loft, hur var relationen mellan gruvarbetare och statare och hur mycket förväntades pojken hjälpa till i arbetet? Kunde de ha en get?

Jag brukar säga att min research till Tillbaka till henne var som att gå en trettiopoängskurs i ”lärarinneliv i Tierp 1906-1921”. För varje person jag skriver om måste jag läsa in mig på just den människans omständigheter, för det är helt olika saker att vara en statare i Nyköping, en renskötare i Nattavaara, en resande rom eller en adelsdam i Stockholm under exakt samma år. Det är så olika, att det inte går att sammanfatta i en historiebok, och därför kan jag inte uttrycka min tacksamhet till alla hembygdsföreningar, historienördar, fackboksförfattare och eldsjälar som ägnat tid åt att bevara just den kunskap jag behöver.

3. Det tar tid. På tisdag ska jag besöka mitt femtioelfte museum, köpa någon skrift om bara den bygdens historia (som bara går att köpa på just det museet, ibland även på den lokala icabutiken, ”be att få prata med Leif”) och hoppas möta någon som kan svara på mina vansinnigt specifika frågor. När egentligen allt jag vill göra är att skriva.

Jag pratade om det där med min författarkollega Elisabeth Östnäs, som också skriver historiska böcker. Hennes problem, sa hon, är att inte dras för långt in i researchen. Hon går så mycket upp i den, att hon ibland måste säga åt sig själv att komma ihåg att fokusera på romanen. Jag känner tvärtom: researchen är nödvändig, men jag gör den bara för att få skriva min roman. Jag blir så rastlös när det tar tid, när forskaren jag kontaktat tar veckor på sig att svara, när jag måste bärga mig tills jag faktiskt har besökt den där hembygdsgården, för allt jag vill göra är att skriva vidare om mina karaktärers öden. Det som jag måste säga åt mig själv, är att låta researchen sjunka in innan jag skriver vidare. Vilket för oss till den fjärde och sista punkten.

4. Man lär känna en tid, en plats och en situation nästan som man lär känna en karaktär. I början är det teoretiskt: jag tar reda på fakta om allt från möbler till maktrelationer, troliga lukter, temperaturer, politiska och kulturella strömningar, dagliga behov, matvanor och redskap. Helst läser jag om det flera gånger i olika källor, går på museer, skriver ner viktiga fakta och samlar bilder från nätet. Sakta blir kunskapen till vetskap, och plötsligt en dag behöver jag inte fundera: Det är självklart hur en viss person agerar i just den här miljön, just den här tiden, för att jag äntligen har lärt känna den. Jag märkte det inte minst häromveckan, när jag i mitt nya projekt skrev en scen som utspelade sig i en tid och en miljö jag skrivit om i en tidigare bok (jag vet, kryptiskt) och jag plötsligt inte behövde fundera.

Det tröstade mig också lite, att upptäcka det. Det gav mig känslan av att jag, bit för bit, pusslar ihop Sveriges historia genom ödena jag skriver om. Det är ett miljonbitarspussel som ingen någonsin kommer att kunna se i sin helhet, men jag har i alla fall tillgodogjort mig ett par pusselbitar.

Ord är slippery suckers

När jag skriver går det inte undan. Mer om det en annan gång, om hur man (jag) sitter timme efter timme och gnager på diverse ord och försöker foga ihop dem på bästa möjliga sätt. Jag har alltid tänkt mycket på ord, och ordvalen har alltid varit basen för mitt författande. Jag har också undervisat i många år, ibland om grammatik och uttal men allra mest om ord. Vad de betyder, hur de böjs och stavas och vilken valens de har (alltså hur man kan använda dem med andra ord). Nämnde jag att jag har en magisterexamen i svenska? Nämnde jag att jag skrivit flera uppsatser just på tema ord?

Och ändå. I en av mina böcker som lever och frodas ute i bokhandeln, står det inte ändå ett felaktigt ord på en viss sida?

Glömde jag att nämna att bokmanus på förlag passerar ett flertal ögon, tillhörande människor som inte gör annat än att jobba med ord, innan det går till tryck? Om vi tar min debutbok som exempel, så gick manuset genom testläsare, förläggare, redaktör (flera vändor) och korrläsare, innan boken skulle tryckas. Precis innan manuset skickades till tryck var det någon på förlaget som av en slump läste en mening och reagerade: Finns verkligen ordet abnormalitet? Heter det inte abnormitet? Det är svårt att pusta ut över att ha klarat sig undan en sådan sak, för vetskapen molar: Boken har 49 460 ord till. De har visserligen gått genom testläsare, förläggare, redaktör och korrläsare. Men det har abnormalitet också.

Ord är slippery suckers, och hjärnan är en rackare på att hitta sammanhang och perfektion där det inte finns. De flesta läsare missar ord som dubbelskrivits (oftast i konstruktioner där författaren ändrat omvänd ordföljd till rak och glömt ta bort ett av subjekten) och är generösa med att tolka vissa ords valens (”Premiären av” eller ”premiären på”? ”Basen i mitt skrivande” eller ”basen för mitt skrivande”?) Kanske för att språket uppstod för att vi skulle förstå varandra, och inte för att vi skulle ha något att slå varandra i huvudet med. Särskilt svårt är det att se sina egna misstag, något lättare om man ändrar textens teckensnitt eller läser den högt för sig själv.

Som författare, och kanske särskilt som författare och språkvetare, vill man sjunka genom jorden när det visar sig att ett ord från 50-talet har slunkit med i en dialog som ska utspela sig 1912, när man skrivit härröra i stället för härleda, när man har använt ett ord som inte finns eller om det på andra sätt visat sig att ens hjärna är mänsklig. Känslan kan liknas vid hur jag vid den här årstiden 1985 skrev ett stort antal påskkort med texten GLAD POSK, och senare insåg att post och påsk, trots deras fonetiska likheter, inte följde samma stavningsmönster. Mamma sa att det inte gjorde något och att säkert ingen skulle märka det, men hon kunde inte ta ifrån mig skammen.

Jag kan se mig själv, som förtvivlad femåring med tjugotalet felstavade påskkort och min första erfarenhet av vad jag nu förstår är en mycket nördig typ av upplevd förnedring. Om jag kunde möta mig själv, skulle jag ta mig själv i famnen och låta mig gråta ut skammen. Jag skulle berätta att jag en gång skrev spendera i stället för tillbringa och att det faktiskt inte gjorde mig till en sämre människa. ”Ord”, skulle jag förklara medan mitt femåriga jags hulkningar sakta avtog, ”är helt enkelt slippery suckers.”

 

Denna text publicerades ursprungligen på litteraturmagazinet.

Myter om författarskapet

Vad lycklig man skulle vara om man kunde försörja sig som författare.

Nja. Det underliga är att lyckan alltid gäckar en. Om man alltid har varit en glad och nöjd person, är man det fortfarande när man blivit författare på heltid. Om man alltid har strävat efter nästa mål, gör man det fortfarande. Om man alltid har haft ångest, har man det antagligen fortfarande. Det som är skönt med att kunna leva på författarskapet är att man har tid att skriva. Det kan bidra till lycka, särskilt om man upplevt att aldrig ha tid att skriva, men sig själv och sin rastlösa själ har man kvar.

Det bästa med jobbet måste vara att bli bjuden på kändisfester, mingel och galor.

Nej. Jag tvekar varje gång jag får en inbjudan. Alla ”stora personligheter” som är underhållande och ofta väldigt fina människor, men som ger mig intryck att bearbeta resten av månaden. Mingelfärdigheterna som jag kämpat mig till (tips: skaffa sommarstuga så har du ett samtalsämne som varje känd eller rik människa kan relatera till). Att gå på fest och samtidigt representera sitt varumärke, som i princip är en retuscherad version av en själv. Jag har blivit bättre på det, och nu när jag lärt känna många fina människor i branschen kan jag se fram emot att träffa dem. Det är roligt att bli inbjuden till releaser, och det finns fantastiska kulturupplevelser som jag skulle ha missat annars. Men det är inte det bästa med jobbet.

Det värsta måste vara att se sin bok reas ut för halva priset på Ica.

Nej. Så här fungerar det med rean: Det är ofta inte ett kvarblivet lager som reas ut! Det är i stället så att jag får mejl av försäljningsavdelningen på mitt förlag, som undrar om jag vill ha med en viss bok på årets rea. Om jag säger ja, så trycks nya billiga böcker upp, som kommer på rean. Och hamnar de då i en realåda på Ica Maxi, så innebär det att min bok räknas som storsäljare i nivå med kexchokladen som säljs två för femton i samma affär!

Vad härligt ändå att sitta och skriva och filosofera hela dagarna.

Idag har jag svarat på mejl, upptäckt ett mindre sakfel i en tidigare utgiven bok, mejlat redaktören och föreslagit en ändring till nästa utgåva, betalat en faktura, bokat ett biblioteksframträdande, skrivit en faktura, haft ett telefonmöte, planerat ett tv-inslag (Språkakuten i morgon bitti) och skapat en pdf till åhörarna av en föreläsning jag höll igår. Nu är det lunch och jag har fortfarande inte skrivit ett ord på min roman. För mig och många författare hör föreläsningar kring böckerna till jobbet, men även om man tar bort föreläsningarna är det mycket administrativt arbete – se det här tidigare inlägget.

Till det måste läggas prokrastineringen. Det är segt ibland, till exempel idag, att komma in i manuset, och till skillnad från hobbyförfattare måste en yrkesförfattare skriva både när det känns lätt och när det tar emot. Alltså, måste. För att man inte har en alternativ inkomst.

Exempel på prokrastinering: Skriva ett blogginlägg om myter kring författarskapet.

att orka skriva deckare

Jag är på upploppet i mitt lilla projekt ”skriva fyra spänningsromaner om en papperslös detektiv”, och känner att det är läge att dela med mig av erfarenheterna.

Att skriva spänning är svårt och ansträngande, för en som helst skriver om sådant som möten, perspektiv, hemligheter och livet. Samtliga dessa ingredienser går visserligen att väva in i en spänningsroman, men det spänningsromaner gör som inte vanliga romaner gör, är att de kräver ett ständigt fokus på intrig, händelser och viss action.

Efter dessa fyra böcker om Kouplan kan jag krasst konstatera: Jag är inte född till spänningsförfattare. Det tar all min energi att tvinga bort mig från psykologin och karaktärerna tillräckligt för att få brottet och dess lösning att stå i centrum. Jag har misslyckats med flera saker som hör till deckargenren, såsom: Behandla alltid grova brott såsom mord och kidnappningar. Låt brottet vara i fokus för historien. Ha misstänkta.

Jag har låtit min detektiv stå i centrum för historien, och låtit brotten bli till illustrationer av psykologi och karaktärer. Hade jag inte förhållit mig till deckargenren, hade det tagit över mer. Men andra sidan av myntet ”svårt” är ju ”utmaning”, och jag har lärt mig en hel massa på att försöka skriva spänning. Jag har fått kämpa med mina akilleshälar varav en är actionscener. Jag har dragit synopsis till sin (eller åtminstone min) spets – i det sista manuset om Kouplan skrev jag en kort beskrivning av vartenda kapitel innan jag ens började skriva.

Jag vill gärna tillägga att det har gått bra. Den första boken om Kouplan vann Deckarakademins pris för bästa deckardebut, den tredje blev nominerad till årets bok av samma akademi förra året. Den har sålts till ett antal länder. I Frankrike är den upptagen i bokklubbar och nominerad till ELLE:s läsarpris, och jag vet många som längtar efter fjärde delen. Det är inte det jag menar, när jag säger att det varit svårt.

Jag minns hur jag längtade efter att skriva Kouplan. Det var när jag var i slutet av manuset till Hjärta av jazz. Jag var trött på all historisk research och allt som skulle ske i det lilla, mellan människorna, i stämningarna. Och så hade jag den här historien i huvudet, om en liten flicka som försvinner på ett sätt jag aldrig läst om i en bok. Tänk att få skriva i nutid! Tänk att få göra en riktigt oskriven deckarhjälte skriven och leva ut min inre detektiv! (När jag var i elvaårsåldern gick jag alltid omkring med kolpulver i min midjeväska, ifall jag skulle behöva ta några fingeravtryck.)

Nu har jag gjort det, och jag kan konstatera en enorm beundran för alla som orkar skriva fler än fyra deckare. Mitt nästa bokprojekt blir ett plågsamt njutbart lååångt skrivande om en människas inre, med mer historisk research än inför någon bok jag tidigare skrivit, prövande av form och berättargrepp, grävande i själar såsom min huvudpersons och min egen, och ett berättande som använder sig av intrigen – inte tvärtom.

Jag längtar lika mycket som den där gången för fyra år sedan när jag längtade efter att skriva Kouplan. Minst.

Tiden och författarskapet

En vanlig fråga som författare får är: ”Hur lägger du upp ditt arbete?” Många undrar hur jag gör, går jag upp klockan åtta och skriver till tolv, räknar jag antalet ord jag skriver per dag, har jag självdisciplin eller väntar jag på inspiration?

Jag kan först svara på det jag tror många tänker på, när de föreställer sig en författare i arbete: skrivandet.

Alltid, men särskilt i början av ett bokprojekt, sysslar jag med research, synopsis och att lära känna mina huvudpersoner. Den saken pågår i ett ständigt flöde. Min stackars sambo umgås lika mycket med mina nya huvudpersoner som med mig personligen. Vi går på promenad, jag utbrister: ”Malte skulle älska den där skalbaggen!” Vi äter middag, jag funderar högt: ”Jag tror att Monika skulle trivas med den här hafsiga dukningen samtidigt som hon skulle skämmas över att hon trivdes.” Jag vaknar mitt i natten och googlar gasspis olyckor 1920-talet eller ordspråk döden persiska. Jag går på Friskis och upptäcker min huvudpersons rumpa eller löser dramaturgiska problem medan svetten flyger.

När väl orden ska ned i manuset, brukar jag räkna tecken. Inte för att en bok måste uppgå till ett visst antal tecken, och inte för att antalet tecken alltid säger något om hur mycket man har jobbat, utan för att det helt enkelt är mätbart. Om jag sätter upp ett mål på 7 000 tecken en dag, så behöver jag inte stressa upp mig över allt som är kvar: jag kan känna att jag uppnådde dagens mål och känna mig avslappnad. Dessutom brukar min produktion vara ganska lätt att räkna ut: Om jag har synopsis klart, inte har andra åtaganden eller sysslor och vet vad jag ska skriva, klarar jag oftast 8 000 – 10 000 tecken på en dag. Har jag ett svårt kapitel framför mig sätter jag mål på 5 000. Behöver jag sätta press på mig själv inför t.ex. en deadline kan jag sätta upp till 12 000 tecken. Det mesta jag någonsin skrivit på en dag är cirka 17 000 tecken. Andra författare kan skriva betydligt mer, något jag inte skulle klara. (Det handlar om hur man skriver sin text, t.ex. hur mycket man lämnar åt redigering.)

Skriver jag annat än planerade kapitel i en roman, som t.ex. en faktabok eller avsnitt som kräver mycket research, räknar jag tid i stället. Samma sak när jag gör redigering eller korr.

Men en sak jag själv inte kände till innan jag blev författare på heltid, är hur mycket tid som går till annat än skrivande. Jag föreläser en del till följd av mina böcker, om svenska språket och om skrivande och litteratur. Föreläsningarna innebär förarbete, bokning av tågbiljetter och hotell, fakturering, kontrakt, kontakt med uppdragsgivare, efterarbete, val av kläder, restid, in- och utcheckning och oftast en del väntetid som inte går att ägna åt annat.

Förutom föreläsningarna är det andra saker som ingår i författarjobbet – vissa väldigt trevliga och andra ett nödvändigt ont. Redovisning, utbetalning av lön (till mig själv), de upplyftande kontraktskrivningarna med utländska förlag, de förhatliga påföljande formulären från utländska skatteverk, betalning av fakturor, möten med förläggare och redaktörer, intervjuer, underhåll av sociala medier och kontakt med läsare. Jag har hjälp av en redovisningsfirma och en agentur, men det är ändå mycket jag behöver göra själv.

Det finns dagar då jag känner att jag inte gör någonting, trots att jag inte har tid att göra något annat än det jag gör. Då stissar jag runt och blir alltmer stressad, tills min sambo säger de magiska orden: ”Det är nog dags för en krysslista.”

Krysslistan är min bästa uppfinning för alla som har den här sortens jobb, där huvudproduktionen (skriva böcker) bara är en del av allt och där inget någonsin känns som att det blir färdigt. När jag har gjort en krysslista blir jag lugn nästan omedelbart. Här är en som jag skrev igår:

2016-09-27-12-57-28

De här krysslistorna är bra av så många skäl:

  • Jag ser att jag har jobbat fastän jag tycker att jag inte fått något gjort
  • Jag ser vad som behöver göras och kan avgöra vad som måste prioriteras
  • Jag lägger in träning, matlagning och ibland även vila, för att jag inte vill gå in i väggen. Under särskilt hektiska perioder kan jag lägga in punkter som ”äta lunch i lugn och ro” eller ”krama sambo”.
  • Jag lägger in både renodlade jobbsaker och andra åtaganden eller sysslor, t.ex. läkarbesök eller paketinslagning. Oavsett vad det är, tar det ju tid.
  • Om jag gör något som inte står på listan, skriver jag in det på listan i efterhand. Idag kommer jag till exempel att lägga till ”skriva blogginlägg” och glatt bocka för rutan.
  • Om jag inte har gjort något på listan (t.ex. ”rita tre bilder” igår) låter jag bara listan ligga kvar tills den kan kryssas i. Pappret är en rekommendation och en morot, inte en piska.

Framför allt är krysslistan för mig en psykologisk mirakelkur. Det är något med att kryssa i en ruta. Jag är kanske inte klar, jag blir kanske aldrig klar, men jag har banne mig mejlat LL-förlaget! När jag har avslutat något på min lista ångar jag in i vardagsrummet (där listan ligger) och hojtar ”CHECK!”. Det är skönt.

Nu ska jag jobba tre timmar med substantiv.

Att låtsas inte se det man stirrat på i timmar

”Författandet måste kräva massor av fantasi och inlevelseförmåga”, hör jag ibland. Och det är ju sant, man behöver kunna hitta på för att hitta på, och leva sig in för att hitta på trovärdigt. Men när jag häromdagen satt och tänkte på saken, insåg jag något. Den största utmaningen för min inlevelse är aldrig att kunna veta hur mina romankaraktärer reagerar. Det är något helt annat.

När jag skriver skriver jag långsamt. Varje mening måste vridas och vändas på, antingen på en gång som när jag skriver eller i redigeringen som när en del andra skriver. Jag tänker mig att det är likadant för alla som skapar. Musiker, konstnärer och författare. Vi sitter och putsar på samma fläck, mening, lick i timmar, och tar fram det nästa dag igen. Det är som att säga ett ord så många gånger att det tappar sin betydelse, till slut har man ingen aning om hur det låter. Och det är då man verkligen behöver sin inlevelseförmåga.

Den största utmaningen för min fantasi är alltså inte att hitta på spännande människor och trovärdiga men oförutsägbara skeenden. Det är att se på min text och försöka föreställa mig att jag ser den för första gången. Delen av hjärnan som jag använder för att fantisera fram en karaktär och tänka mig hur den upplever en händelse, jag känner den jobba dubbelt så hårt när jag i mitt sinne försöker tänka bort stycket jag just skrev och läsa det som om det var första gången. Vad skulle texten få mig att känna om jag aldrig hade läst det här förut? 

Jag är tråkig att se på när jag skriver. Jag vet det för att min sambo har berättat det för mig, jag är en stillasittande rygg och bakhuvud och endast emellanåt skriver jag några ord. Men det rör sig här inuti. En ständig ommöblering för att min läsning ska få nya positioner. Ett ständigt inre, nödvändigt bedrägeri när jag parerar min egen vetskap om texten och konstruerar en annan, omärkt blick. Jo, på så vis kräver det massor.

Att skriva för hand och vara autentisk

Jag har en författarkollega som då och då lägger upp bilder på sina manus på Facebook. Handskrivna ligger de där, som en bit av hans själ på ett papper, och jag får oförklarligt dåligt samvete. Jag är romanförfattare, men med papper och penna orkar jag knappt skriva ”mjöl, smör, broccoli”.

Jag gillar inte att forma bokstäver på ett papper.

Det är lite som att inte gilla hundvalpar.

På diverse skrivarforum dyker diskussionerna upp, med jämna mellanrum. De som skriver sina utkast för hand tycker att något går förlorat när ”man” skriver på dator. Det diskuteras huruvida kvalitén på böckerna har sjunkit i takt med att fler använder dator, grundat i logiken att en skrivande person skriver ord precis så snabbt som tekniken tillåter. Det hävdas att pennor är personliga, datorer opersonliga. ”Känner du dig fri i ditt skrivande?” frågar en författarkollega i en twitterkonversation, apropå att jag skriver direkt på min laptop.

Gamla skrivmaskiner har fått en liknande status, i och med att de representerar gamla tider. Förståeligt, av flera orsaker. De har en vansinnigt tilltalande estetik, tiderna då författare satt i sina vindsvåningar med ansiktena suggestivt upplysta av stearinljus och lade ord till ord med värkande fingerleder, ackompanjerade av skrivmaskinens knack och pling. Jag har själv två gamla skrivmaskiner hemma, av märket Royal, och jag vet hur tillfredsställande det är att känna på deras knappars rundning och veta att de skapades för hundra år sedan, med det enda syftet att producera prydliga rader av bokstäver.

Samma syfte har i och för sig tangenterna på min laptop. Men de skapades 2012 och kräver inte hårdare tillslag än en pianotangent. Framför allt bär de inte på någon historia, och för inte tankarna till en tid då vindsvåningar var dragiga kyffen utan teppanyakihäll.

Jag kan tänka mig hur författarna förfasade sig, när skrivmaskinerna kom. Eller reservoarpennorna. Antagligen tyckte de att skrivandets själ gick förlorad, när man inte själv doppade sitt nya pennstift i bläckhornet, såg bläcket flyta ut i anfangen och tunnas ut mot slutet av meningen. Att använda reservoar var ju bara att skriva på, i samma jämna stil sida upp och sida ned! Nog måste detta påverka den litterära kvalitén.

Eller när man slutade rista sina budskap i stenar och träbitar. ”Ni tar själen ur skrivandet”, måste runristarna ha utbrustit när medeltiden knackade på med sitt bläck, sina gåspennor och sina latinska bokstäver. ”All sann litteratur skrivs med muskelkraft och möda, där varje bokstav huggits omsorgsfullt och tredimensionellt in i en tvåmeterssten under ett par dagar. Känner ni er verkligen inspirerade i ert skrivande?”

All ovanstående raljans är mitt dåliga samvete. Jag förstår verkligen det känslomässiga argumentet, avundas den heliga relationen vissa har till Pennan. En del av mig (samma del som vill föda upp lyckliga värphöns och lägga spetsförsedda hyllpapper) önskar att jag var en författare som kröp upp i ett kuddbelagt hörn med några tända ljus och ett skrivblock, kände orden flöda genom mitt kött och ut genom min förlängda pekfingertopp. Eller att jag åtminstone gillade min egen handstil.

Men det funkar inte så. Mina ord flödar genom mitt kött och ut genom tio fingertoppar i stället. Om jag ska känna mig det minsta författarromantisk får jag tänka att min känsla för tangenter kommer från att jag alltid spelat piano (nämn den klassiska kulturkvinna som inte gjort det! Säkerligen i sken av stearinljus, dessutom!), men det hela förtas naturligtvis av det faktum att jag behöver elektricitet. Jag gillar att jag kan skriva ett ord i samma sekund som jag tänker det. Läsa det, sudda det, skriva ett annat i stället, tills klang och känsla i meningen är precis som jag vill ha det. Slippa stryka ord och sedan distraheras av de strukna kråkorna, slippa rita pilar där jag vill inflika något, slippa handkrampen. Klicka shift+F7 när jag inte kommer på synonymen jag letar efter, klicka ctrl+b när jag behöver snabbsöka efter något jag redan har skrivit. Använda datorn som mitt förlängda sinne och låta orden komma i stället för att präntas.

Det här är jag som kommer ut.

Jag heter Sara, och jag föredrar att skriva på dator.

 

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min litteraturblogg på Litteraturmagazinet.

Att skriva sig ur kroppen

Det här med att vara fast i en enda kropp. Jag har tänkt på det hela mitt liv, tror jag.

Jag minns tankar som jag hade när mina ben dinglade från alla stolar: Jag måste minnas hur det är att ha fötterna så här nära huvudet, för när jag blir stor kommer jag aldrig att kunna gå in i en annan, mindre person och känna hur det är. Jag måste minnas hur det är att spreta med fingrarna och se hur händerna ändå inte blir större än en muffin.

Jag har alltid haft en tanke, sedan tolvårsåldern: Tänk om jaget flyttar runt. Tänk om våra själar inte sitter i våra kroppar, utan stannar i en kropp i två dagar, två år eller två minuter. När de möter andra själar så byter de plats. Vi kan inte veta om det är så, för våra minnen stannar i hjärnorna och hjälper den nya själen tillrätta utan att det märks. Tänk om det jag minns är något som ett annat jag har gjort i den här kroppen, som lagrats i den här hjärnan, och jag tror att det var jag.

Det är så begränsande, har jag alltid tänkt, att vi bara får en kropp, en chans att uppleva världen från ett pyttelitet perspektiv. Vi vet inte ens vad andra människor har för smak i munnen. Vad är det egentligen, att vara en person och ha ett jag? Om man lyfter blicken från jorden och tittar på den och allt som händer: Vad är det för påfund, att stoppa in ett medvetande i en kropp och aldrig låta det komma utanför?

När jag ligger nära min sambo på nätterna, tänker jag på det. Jag undrar hur det är att vara hon. Jag undrar hur det är att ha hennes kropp, om blodet känns annorlunda när det far igenom hennes kropp än vad mitt blod känns i min. Jag undrar hur det känns när hon sväljer, hur ofta hon tänker på sin familj och vad hon ser i mig från sitt håll. Jag frågar henne, jag frågar alla jag kommer nära, jag läser kilometerlånga bloggar för att få världen från en annans håll. Och jag skriver.

Att skriva är ett sätt att flytta jaget. När jag skriver om femårige Malte, i en dysfunktionell familj med alkoholmissbruk, så är det det närmaste jag kommer att uppleva världen annorlunda. Och jag gör det. Saker som ligger på golvet blir plötsligt intressanta. Bord får kanter i huvudhöjd, och doften av vin och cigaretter ger mig dubbla känslor av trygghet och otrygghet. Barn blir mina jämnåriga och jag vill slå dem, för jag har så mycket ilska inuti mig och så få ord att uttrycka den med.

Jag skriver om Kouplan, som är papperslös och ständigt rädd. Rädd för polisen, rädd för vem han är på väg att bli om han fortsätter vara rädd. Jag åker tunnelbana och mitt hjärta börjar slå snabbare, för hon som står i gången har kroppsspråk som en polis, han som sitter bakom mig kan känna igen mig från förläggningen, det kan vara poliskontroll där jag går av.

Jag rollspelar med fingertopparna och tänker mig en annan kropp. En heterosexuell tjej som är trött på sitt liv, hur ser hon på sin pojkvän och vad ser hon i sig själv? Vad gör en transfob omvärld med livsutrymmet för en transkvinna, och hur mycket mod krävs det för henne att gå utanför dörren? Hur mycket mod krävs det för en rösträttskvinna att gå emot prästen? Hur mycket mod krävs det för en överklasstjej att gå ner i en båt med öns trashigaste?

Det är futtigt, har jag alltid tänkt, att vi bara får ett perspektiv var. En enda punkt i en värld hur stor som helst, men vi fick i alla fall språket. Det är som trådar mellan oss, nästan som broar fast bara nästan, för vi kan aldrig helt klättra över. Jag läser tills jag glömmer vem jag är, och jag skriver. Det är det närmaste jag kommer.

 

Blogginlägget publicerades ursprungligen på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

dagens tips

Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).

Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?

Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.

grammatik mellan mellon

I torsdags kom ett bud med en gul väska, som fick mig att pipa till av förtjusning. Jag tror faktiskt aldrig att jag har blivit så glad av att se min egen bok förut. Inte ens när jag höll min tegelsten Tillbaka till henne i mina händer. Inte ens när jag debuterade.

DSC_0334_edit0

Det kan vara känslan av surrealism som gör det. Att texterna jag skrev om grammatik för att roa mig själv plötsligt och friktionslöst har blivit en bok. Dessutom en ganska snygg bok. Och annorlunda. Det är något annat än att mina berättelser blir böcker, för de skrevs alltid för att bli det.

En liten skara människor har hittills fått Grejen med verb i sina händer. En av dem är min författarkollega Christoffer Carlsson, som sms:ade på väg hem från förlaget: ”har skrattat högt flera gånger”. Han hade kommit till sida 23, skrev han, och det var egentligen det jag fastnade på: Har jag skrivit en grammatikbok som en människa nöjesläser? Som han börjar läsa på sida 1 och sedan fortsätter, i stället för att slå upp en term när nöden kräver det?

Våndan börjar sakta avta. Förutom att jag genast upptäckte att det saknades en fotnot, vilket får mig att framstå som väldigt generaliserande när det gäller italienares relation till bearnaisesås.

När kommer den ut? frågar den som ser mig sitta och förälskat smeka mitt förhandsexemplar. Om ett par veckor, svarar jag och kollar i almanackan, som säger nej. Nej, inte om ett par veckor, utan om SJU. Det är ju vansinne. Ska jag sitta här med min entusiasm och vänta på att sju veckor ska gå?

Nej. Jag måste dela med mig på något sätt. Så en gång i veckan fram till releasedagen tänkte jag bjuda på något ur boken, som mellanspel till alla mellofester ni naturligtvis har varje lördag i dessa tider. Vi börjar på onsdag.

stoppa pressarna

Det spelar ingen roll hur nöjd jag är medan jag skriver. Ett par månader före utgivning är det ändå jag som sitter där och våndas.

Kanske för att den slutgiltiga filen har gått till tryck, och det är för sent. Tryckpressarna är i rullning, jag får inte vakna en natt och utropa: Neje! Han kan ju inte ringa henne i kapitel 23, det innebär ju att han hade hennes nummer redan från början och då faller hela historien!

Jag har fnissat mig igenom hela ”arbetet” med Grejen med verb. Jag vet det för att jag minns det. Så här var mina tankar: ”Åh tänk när den här boken finns i handeln! Sverige, gör dig redo att möta verb som du aldrig sett dem förut!” Nu sitter jag här och svettas, precis som jag gjorde i somras innan Hjärta av jazz kom ut.

Någon gång i juli började jag bli övertygad om att jag hade skrivit en riktigt banal skitbok, som skulle ödelägga min författarkarriär. Recensenterna skulle bli grundligt besvikna, fastslå att ”Lövestam har tappat det”. När jag tänkte tillbaka på handlingen i Hjärta av jazz stönade jag av leda och undrade om läsarna ens skulle orka förbi första kapitlet. Det går så, när man har ägnat ett par månader åt att flytta kommatecken och begrunda adverbial i en text – lagom tills man ska börja marknadsföra den är man så less att man vill slänga ut den med komposten.

Det är alltså med viss oro jag ser mina böcker släppas, och obehaget inför grammatikboken börjar bli påtagligt nu. Tänk om jag har missat något. Tänk om det jag tyckte var kul bara är flams för alla andra. Kanske tycker folk att det är för mycket sex, religion och politik i en bok om verb (fast ärligt talat, hur skriver man en grammatikbok utan att blanda in sex, religion och politik…), kanske finns möjligheten att både jag, redaktören och faktagranskaren har missat att det i någon fotnot står imperativ där jag menar infinitiv. Jag vågar inte ens kolla.

Då är det lugnande att påminna mig om förra årets ångest och läsa era läsarbrev. Idag skrev en man som är ”nästan lika gammal som Alvar och har spelat klarinett i hela [s]itt liv” att: ”Nu har jag läst [Hjärta av jazz] och knappast tidigare har jag fyllts av en sådan känsla med värme och mild humor. Det är stor igenkänningsfaktor förknippat med mitt eget liv. Jag går ofta och tänker på Steffi och Alvar som om de var mina goda vänner.” Igår skrev en väsentligt yngre person att mina texter har haft betydelse under hens tonår, och att Tillbaka till henne ”innehåller allt som jag gillar. Historia, kvinnokamp, flator och vardag. Jag förstår verkligen inte hur en människa kan kombinera dessa saker på ett så snyggt sätt.”

Jag tror inte ni vet hur mycket de där breven betyder. Tack, helt enkelt, för att ni skriver dem.

jag tror att jag skriver en deckare

Jag tror att jag skriver en deckare.

I en genomsnittlig svensk bokaffär finns det två avdelningar: deckare och annat. Av alla genrer som finns – historiska romaner, biografier, äventyr, science fiction, relationsromaner, pusselromaner, kärlekshistorier – är det mordhistorierna som upptar halva utrymmet i bokhandlarna, säkerligen grundat på att väldigt många läsare vill läsa dem. Det beror i sin tur på att det begås så många mord i Sverige och vi försöker förstå dem genom att läsa böcker att vi är ett dödsdyrkande folk att deckare ger större insikter om livet än andra böcker att deckare i allmänhet är så vackert skrivna orsaker som för mig är lite diffusa, men som kanske handlar om att folk helt enkelt gillar kvinnolik som hittas nakna i skogsbryn jakten på en mördare medbringar en klar och tydlig utmaning för huvudpersonen och uppdelning mellan gott (protagonisten) och ont (mord). ”När jag läser böcker vill jag koppla av”, sade en kollega till mig som svar på varför hon läser deckare.

Jag är inte helt säker på att jag skriver en deckare. Men det handlar om en person som har försvunnit, och någon som anlitas för att hitta henne. Det är ju sånt deckare handlar om – det måste inte nödvändigtvis röra sig om döda kvinnor som hittas av hundar i skogsbryn. Och de måste inte vara skrivna av ”deckarförfattare” – väl? Jag är lite oklar över hur pass ”normal” själva detektiven behöver vara. Möjligen har jag överskridit gränsen på både tvärsen och ledden, men Lisbeth Salander är väl inte heller höjden av normalitet och millenniumserien kallas ju ändå deckare … eller? Jodå, det står på Wikipedia.

Det är förresten snarare en deckarserie jag inte är säker på huruvida jag skriver. Det vill säga, jag är helt säker på att jag skriver den, första boken är redan inlämnad och jag skriver just nu på sjuttonde kapitlet i del två. Men är det en deckarserie? Jag trodde det, innan jag lämnade in den första delen till min förläggare. Hon har sett många deckare i sina dar, och när hon läst igenom halva boken sade hon ”Deckare vet jag inte. Det är en typisk Sara-bok, men med ett detektivtema”.

Sara-bok. Det lär dröja innan vi ser den genrebeteckningen på Pocketshop.

Fast sedan skickade jag boken till min litterära agent. När han läst igenom halva boken beskrev han den som ”en fantastisk deckare”. Efter hela boken nyanserade han sig: ”en roman som några ska lätt kvalificera som deckare, men som ändå är inte en deckare”.

Jag kommer inte längre än så. Genreuppdelning är, likt all annan kategorisering, djupt otillräcklig i längden. Kanske särskilt för en upphovsman. Nästa vår, när första delen kommer ut, ska jag med nyfikenhet gå och titta i bokaffärerna för att se vad jag egentligen har skrivit. Till skillnad från mig är bokhandlarna tvungna att välja en hylla.

synopsis, halleluja

I ett par dagar har jag gått runt som en osalig ande, för att jag inte vetat var en person ska ha lagt en viss grej i kapitel 30 i en bok som ska komma ut om två år. Alldeles nyss kom jag på var grejen ska vara lagd, och lättnaden sade mig något om hur mitt arbete med synopsis har förändrats i takt med att jag skrivit fler böcker.

Att skriva synopsis har liksom gått från att låta som världens mest kreativitetsdödande uppfinning, till att vara den stora, fantastiska nyckeln till att skriva en helgjuten roman.

För nu, när jag vet var personen ifråga kommer att ha lagt den där speciella grejen, vet jag också att jag inte kommer att behöva göra några krumbukter när jag väl kommer till kapitel 30 (är på kapitel 4 nu), för mitt undermedvetna (och ibland mitt medvetna) kommer att ha jobbat åt det hållet hela tiden.

Att jobba med synopsis är på inget vis kreativitetsdödande. Det är dubbelt kreativt, för både dramaturgi (synopsis) och text ger precis så mycket utrymme för kreativitet som man tillåter dem. Att punkt för punkt sitta och skriva händelserna som bygger min historia gör att jag faktiskt kan skriva in de där knäppa bikaraktärerna och avstickarna som jag så gärna vill ha, och samtidigt ge dem en roll i dramat som dramat till slut inte kommer att klara sig utan.

Jaha, detta var kvällens lilla lovsång till synopsis. Nu ska jag gå med min lättnad till sovrummet, där Coachen ligger och tittar på filmtrailers. Hon har sagt att jag har verkat lite orolig de senaste dagarna.

bokmässans…

… roligaste: Att träffa läsare som jag tidigare bara sett på Facebook. Ur massan klev också plötsligt en kvinna, som undrade om jag kände igen henne. Det visade sig att hon var min lärare när jag som nioåring bodde i Zimbabwe, och jag var tvungen att informera henne om en sak jag hade tänkt på så sent som förra veckan: ”Det var du som lärde mig att göra skillnad på de och dem!” (Hon gjorde det genom att säga ungefär: Du är nio år och det passar sig inte att du skriver ”dom” så nu får du lära dig det här.)

…misslyckande: När jag räknade fel på tiden och plötsligt hade tio minuter på mig att packa, checka ut från hotellet och kuta från Avenyn till mässan. Jag plöjde genom havet av bokintresserade kringstrosande, duckade för en kram från någon utklädd till Bamse, sicksackade mellan kluckande klungor av damer och skrockande skockar av herrar, nådde Piratförlagets monter precis när Fredrik Belfrage uttalade mitt namn från scenen: ”…Sara Lövestam! Var hon nu är … är hon här?” Jag flåsade, slängde jackan på scenen, frustade: ”här! Här är jag!” Tänkte: det är tur man går på Friskis.

…känsla: Jag är så himla okänd. Man kanske kunde tro att känslan skulle vara tvärtom, med tanke på alla som kom fram och ville prata med mig om Lantzkampen (tack för komplimangerna!), grammatikdagen, LR-bloggen och böckerna, men man är ganska liten när man står och ska signera böcker och varannan person köar till ens signering för att fråga: ”Är det här Jan Guillou ska signera sedan? Är det okej om jag står här och väntar?” Jonas Jonasson fick för övrigt mässans längsta signeringsköer. De ringlade sig långt bortom våra grannmontrar och han fick sitta och skriva signaturer i 45 minuter tills de var tvungna att stoppa kön. Jag tyckte väldigt synd om honom. Det verkade jättejobbigt. Verkligen.

13bokmassan4

…bästa: När Fredrik Belfrage vände sig mot publiken och konfunderat sade: ”Hon är verkligen besatt av språk, vet ni vad hennes nästa bok ska handla om? Verb!”, varpå några i publiken gav ifrån sig ett spontant jubel.

…tankar: litteratur, fulkultur, poesi, innanförskap, utanförskap, oj nu ska jag upp på scenen, vad är det som låter, ärlighet, sömn!, mums, privilegier, oj, hej, kul, oj nu ska jag dit, var ligger den montern, hej, seminarium, Rumänien, trött.

Tack för i år, bokmässan. Du var trevlig och jag förstår varför du attraherar 97 000 människor varav samtliga tycktes befolka Piratförlagets monter. Nu får du och jag se till att vila upp oss ordentligt, för 2014 kommer jag med två böcker!