Kategori: skrivande

Idag var det recensionsdatum för den sista romanen i sviten jag skrivit på i nio års tid, och jag var riktigt nervös. Inte inför recensionerna, då jag är en komplex person med skeva prioriteringar, utan inför en helt annan grej: min och Mian Lodalens poddpremiär i morgon (torsdag).

Det började med våra kursdeltagare. En dag föreslog de att vi skulle starta en podd, vilket vi tyckte lät ruskigt modernt, svårt och självutlämnande. Var det kursdeltagarnas vädjande blickar? Var det argumentet ”Alex och Sigge tjänar miljoner på sin podd”? Eller var det helt enkelt insikten att vi, om vi startar en podd, får hänga mer med varandra och bre ut oss om precis vad vi vill?

Något var det i alla fall, för plötsligt hade Mian raggat upp en studio och en ljudtekniker, vi hade möten och argumenterade i över en månad om huruvida podden skulle heta ”Döda en darling med Mian och Sara” (min preferens) eller ”Döda din darling med Mian och Sara” (Mians preferens). Mycken energi gick åt till just denna diskussion, vilket gör det något ironiskt att vi till slut landade i namnet ”Mian och Saras skrivarlya”. För att det, när titeln stod svart på vitt, inte var kul att ha ordet ”döda” i den, och för att det låter mysigt att bjuda in våra lyssnare till en lya.

Nu sitter jag här och laddar upp våra två första avsnitt. De ska släppas i morgon bitti, och det känns så avklätt att jag häromnatten drömde att jag hade ställt upp i att vara med i ett tv-program där en kändis berättar sina sexuella fantasier och sedan matchas med en partner och allt, inklusive umgänget, klipps ihop till ett smakfullt men utlämnande tv-program på bästa sändningstid.

Recensionerna på den sista boken i romanserien jag arbetat på i nio års tid? Jo, jag känner lättnaden över att kunna meddela att de varit strålande. Särskilt fin var denna text av Anna Andersson, som utöver att vara en recension också kan stå för sig själv. Men den här blänkaren i Aftonbladet tål också att nämnas!

Nu ska jag sova och försöka att inte nattvåndas över att Mian och Saras skrivarlya släpps ut i etern i morgon. Som Anna Andersson skrev: Den som vaknar i vargtimmen och tycker att livet är precis som det ska kan ju anmäla sig i valfri reception.

Ps. Snart kommer ett riktigt inlägg om boken, om releasefesten förra veckan och om en releasetårta som tog mig en arbetsvecka att åstadkomma. Och då bakade jag inte ens själva tårtan.

Jag gjorde ett diagram över min upplevda nedlagda arbetstid på den historiska romanen jag skriver just nu (och har skrivit på de senaste fem åren), apropå en fråga om hur många timmar om dagen jag ”skriver”. Några kommentarer:

• Skriv inte historiskt om du inte verkligen måste! Eller älskar research.
• Det mesta av min redigering ingår i punkten ”skrivande” eftersom jag redigerar medan jag skriver. Olika författare gör olika, för många skulle förhållandet mellan skrivande och redigering vara det omvända.
• Skriv inte historiskt!
• Om du ändå skriver historiskt, hitta ett bra sätt att arkivera din research så att du lätt hittar den när du behöver komma ihåg exakt hur man fiskgarvar ett skinn eller vilken grässort som passar till skohö!
• Andelen som representerar funderande fick bli nattblå pga anledning. Hur vet man hur mycket man skriver, när mycket av det sker i glappet mellan natt och sömn?
• Skriv inte historiskt om du inte älskar att belamra alla dina lediga ytor med faktaböcker om äggkonservering, limkokning, insaltning, dialekter, timring, folksagor, koskötsel, spjutjakt, amerikabrev, slöjd, skogsavverkning, renskötsel, prostitutionspolitik, myrdikning, barnhemshistoria, folkminnen, bygdehistoria, skolsystem och språkpolitik.
• Varje gång jag har skrivit en historisk bok tänker jag: Aldrig mer en historisk bok.
• Om någon undrar hur man syr en lomsäck eller vem som använde den första svetsen i Nattavaara, kan ni fråga mig.

Det är tio år sedan jag, på ett ganska spektakulärt vis faktiskt, kom över utgivningströskeln och fick ge ut min första roman. När det väl hände, hade jag redan ett antal år bakom mig av refuseringar, frustration och de där kasten mellan att känna sig värdelös och briljant. Jag hade dragit ett antal lärdomar, inte alls olika Augustin Erbas i den här (låsta) DN-artikeln, och jag hade insett att den där tröskeln var enormt mycket högre än jag trodde när jag som nittonåring beslöt mig för att debutera som författare.

Därför såg jag till att lägga krut på mitt skrivande, när jag väl kom över den. Jag skrev två nutidsromaner, två demihistoriska romaner, fyra spänningsromaner (om de nu inte också är romaner), fyra lättlästa versioner av dessa, två barnböcker för ”bokslukaråldern”, en bilderbok, en ungdomsbok, fyra humoristiska böcker om grammatik och två grammatikläroböcker.

Varje gång jag har sneglat på vad andra skriver har jag fyllts av tvivel. Borde jag kanske skriva så – lite mer korthugget/blommigt/vardagligt/kargt/spektakulärt/hur nu mitt läsprojekt för stunden är beskaffat?

Varje gång jag har sneglat på topplistorna har jag haft svårt att placera mig själv. Borde jag kanske skriva ”riktiga” deckare i stället för min ganska psykologiska svit om den papperslöse Kouplan? Blir jag läst för att jag skruvar på perspektiven, använder orden som jag gör och har en stundom nördig humor, eller blir jag läst trots det? Vem är jag, i det här litterära landskapet?

Borde jag hålla mig till en genre? Tänka mig in mer i läsarens perspektiv, putsa bort eventuella skarpa kanter? Döda fler darlings? De där kasten mellan att känna mig värdelös och briljant har inte försvunnit, på sin höjd har de ändrat fason.

När mitt författarskap nu skulle fylla tio år, ville jag göra något för mina läsare. Det är ju ni som har fått det att bli så stort som det är. Mitt författarskap skulle inte vara någonting utan er.

Lagom till mitt tioårsjubileum lade Piratförlaget ut en tävling, som var för er. Inte för den som är nyfiken på mina böcker, och inte för den som aldrig läst dem men är duktig på att vinna tävlingar (men de försökte), utan för er som varit med. Instruktionen löd: ”Dela med dig av din bästa Lövestam-upplevelse med ditt favoritcitat ur en bok av Sara Lövestam.” Högsta vinsten: Ett bokpaket med alla mina böcker utgivna på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget.

Jag skriver egentligen det här blogginlägget för att förklara för er hur mycket era tävlingsbidrag har betytt för mig. Ni valde stycken ur mina böcker som jag själv skulle ha valt. Ni känner som jag kände när jag skrev dem. Mina egenheter, som gör att jag ibland undrar om någon mer än jag kommer att tycka att det här är roligt, viktigt eller tänkvärt, ni delar dem.

Mina tvivel handlar ofta om just det, ifall det som kommer inifrån mig är begripligt och berörande, jämfört med det jag hämtar från eller justerar efter omvärlden – varje text är ju en blandning av de två. De citat ni valde gav mig alla svaren. Här är några av dem (från både Instagram och Facebook).

Fortsätt läsa När läsarna leder en rätt in i en själv

Bestäm dig i förväg för vilken sorts författare du vill vara. När du väl blir utgiven kommer dina böcker att definiera ditt författarskap. Skriv inte en romantisk komedi om du någon gång vill bli betraktad som ett tungt litterärt namn, och skriv inte en relationsroman om du är ute efter deckarkonsumenterna.

Nej, förresten, glöm det. Skriv det du känner i din själ att du vill skriva. Det är inte ditt fel att marknaden vill placera författare i fack. Du ansvarar inte för hur litteratur betraktas.

Skriv det bästa du kan åstadkomma. Nöj dig inte med mindre än perfekta texter.

Nej, förresten, skriv det som får dig att utvecklas. Du får undersöka en stil, ett tema eller en genre utan krav på att du ska vara färdig. Du blir inte färdig. Bli inte färdig.

Bli färdig om du känner dig färdig och vill vara färdig. Vältra dig i din färdighet om du vill.

Skriv ett råmanus snabbt, för att få ur dig historien, och ägna sedan hundra gånger så mycket tid åt att redigera det. Det är i redigeringen det magiska händer. Alla råmanus är dåliga.

Fast så behöver det inte vara. Du kan vara en som redan har idén klar, och som i manusskrivandet lägger all din energi på att få texten rätt från början. Du kan vara en som skriver fem meningar på en dag och ägnar noll timmar åt att redigera i efterhand.

Du kan vara en som skriver kapitel utan att veta i vilken ordning de kommer att komma, eller en vars kapitel omöjligen kan skrivas utan att föregående kapitel är fulländat.

Du kan skriva fram din historia och låta den bli till med dina ord, eller tänka fram din historia och sedan omsorgsfullt klä den i ord. Du kan göra ett mellanting.

Bry dig om din historia, dina formuleringar, din rytm, din vision och ditt språk, men i den ordning och den takt som passar dig. Inget är finare. Inget är fint. Det är bara ditt sätt.

Skriv alltid synopsis. Skriv aldrig synopsis. Skriv synopsis om det hjälper dig. Behandla ditt synopsis som ett levande dokument. Brodera ut ditt synopsis tills det är en roman. Gör ditt synopsis i punktform. Följ synopsis. Frångå synopsis. Ändra i synopsis. Synopsis kan också vara en kreativ process. Skriv synopsis med hjärtat. Skriv inget synopsis om det inte är till hjälp.

Skriv där du står. Gå inte över ån efter vatten. Din egen historia, din egen bakgrund och din egen omgivning är intressanta nog, och det är bara du som har den levda erfarenheten att beskriva dem.

Skriv där du inte står. Din blick kan skärpas när den kommer utifrån, du kan se detaljer i andras liv som de själva missar, du kan uppfatta saker i en främmande miljö som för den infödde inte märks.

Skriv där du vill stå. Det måste vara ditt intresse som styr, och ofta är vi människor intresserade av det vi inte redan kan, det som är nytt och känns spännande. Skriv där det kittlar till hos dig själv, skriv om det du skulle vilja kunna mer om, skriv dig till expertis. Men, om du vill bli utgiven och uppskattad av dem som står där du vill stå, gör din research och gå till källorna.

Tänk på din läsare, att hon ska känna sig trygg med premisserna i din bok. Hon ska känna sig klok och upplyst, förförd och ostoppbar. Tänk på att hon och du inte vet samma saker, lämna inga luckor som hon kan haka upp sig på. Skriv så att hon inte kan sluta läsa. Tänk på att hon inte är i ditt huvud, putsa din text för att bereda henne vägen.

Nej, förresten, skriv inte för att bli läst. Skriv för dig själv. Lita på din egen smak och skriv det du vill läsa. Vem ska annars göra det? Uppskatta din egen röst för vad den är, var sann mot ditt eget uttryck. Det viktigaste med din text är att den är din. Världen behöver inte fler kopior.

Skapa en nisch eller bekänn dig till en befintlig nisch, på så vis når du läsare. Läsare vill veta vad de kan förvänta sig av din nästa bok. Läsare vill bara investera i en bok om de tror sig veta att den är värd det, och ju större osäkerhet kring vad du nu hittat på, desto färre bokköp gör de.

Nej, förresten, strunta i marknaden. Det är ditt skrivande, ditt liv och din kreativitet. Du har inget ansvar för att läsare ska veta vad de får, och den här branschen är för hård för att du ska gå in i den och inte skriva exakt det du vill.

Skriv det du vill skriva.

Skriv det du inte vill skriva. Om det gör ont i dig kan det få din text att bränna till. Din text kan bli större än du, när du göder den genom att blotta det som smärtar.

Skriv. De bästa böckerna är de som blir färdiga. Författare blir man på en procent inspiration och nittionio procent tålamod. Du kan trigga igång kreativiteten, sätt dig på stolen och stirra på din text tills det händer. Distrahera dig inte med annat. Bara skriv.

Skriv inte. Gör något annat en stund. Din bok skriver sig i ditt undermedvetna medan du diskar, går promenader, umgås med andra eller spelar spel på mobilen. Ha gärna tråkigt. Vila är kreativitetens ursprung.

Ta ditt skrivande på allvar. Ge det utrymme, avsätt tid. Ge ditt skrivande samma respekt som du skulle ge din träning, ditt arbete eller din relation. Köp en särskild penna, ordna en särskild skrivplats, eller berätta för en vän att du skriver.

Ta inte ditt skrivande på så stort allvar. Det du inte blir nöjd med kan du alltid skriva om. Jämför dig inte med andra. Lek fram din stil. Experimentera. Skäms inte för något du skrivit. Vartenda ord är ett steg på vägen i en utveckling du annars inte skulle ha åstadkommit.

Lyssna på andra, som kommit längre än du. Låna tekniker, perspektiv och tillvägagångssätt av etablerade författare som du beundrar. Titta på hur de har gjort, hör på vad de säger om skrivandet. Läs bloggar med etablerade författares skrivtips.

Skit i etablerade författares skrivtips.

Författaryrket är ett yrke där man ständigt är ganska mycket efter, alternativt före, beroende på perspektiv. Medan ni (förhoppningsvis) väntar på den fjärde och avslutande boken i min serie om den papperslöse detektiven Kouplan, har jag det senaste året jobbat på en bok som ni troligen kommer att få tillgång till tidigast 2019. Ur marknadsföringssynpunkt skulle det säkert vara smartare att publicera det här inlägget då, men jag har aldrig varit särskilt kompetent på marknadsföringsområdet.

Jag har ägnat de senaste åren åt att, ganska frenetiskt, undersöka några olika genrers plats i mitt skrivande. Efter två nutida romaner provade jag att skriva historiskt med kopplingar till nutid. Det gick så bra att min förläggare föreslog att jag skulle fortsätta med det, men jag skrev i stället en humoristisk grammatikbok, en ungdomsbok, en barnbok, två läroböcker och en bokserie som vacklar på gränsen till spänningsgenren. Jag brukar skoja om att jag inte planerar att skriva någon kokbok.

Det jag skriver på nu är för första gången en återgång till vad jag har gjort tidigare: En delvis historisk vuxenroman. Jag har behövt göra mer historisk research än till något tidigare projekt, vilket lett mig till följande reflektioner som jag tyckte var bloggvärdiga:

1. Folk är ofta generösa med sin tid och sina kunskaper, om de kan hjälpa en författare – och man måste inte vara etablerad! Innan jag fick en stadig läsekrets och började kunna leva på mina böcker, tvekade jag alltid att be andra om hjälp och information till mitt bokprojekt. Jag var ju ingen ”riktig” författare. Men sedan jag väl började känna mig som just en riktig författare och slutade vela, har jag märkt att tvekan var obefogad. Jag har skrivit brev och mejl till en mängd människor angående mitt nya projekt, och jag får så mycket hjälp både av dem som känner till mitt skrivande och dem som inte gör det. Jag talade alldeles nyss med en kvinna som vuxit upp på ett barnhem som jag berör i min kommande bok. Hon erbjöd mig en lunch och en utflykt till barnhemmet, och frågade sedan om jag har försökt skriva någon bok förut.

2. Det hjälper bara marginellt att ha ”bra koll” på en historisk period, när man ska skriva en roman. Det är så ofantligt mycket man ändå måste ta reda på, för en människa lever inte bara i en tidsperiod utan också i en väldigt specifik kontext. Jag kanske vet att industrialismen kom i slutet av 1800-talet, att folk flyttade till städerna, att religionens makt minskade, att många emigrerade till Amerika, att liberalismen fick inflytande i politiken och att socialismen gjorde sitt intåg. Men vilken läsebok studerade en elvaårig pojke i en arbetarfamilj i ett gruvsamhälle 1870, och vad åt han till frukost? Hur stor var maktskillnaden mellan hans pappa och gruvfogden, och bodde gruvägaren i närheten? Vad hade huset som han bodde i för sorts fönster, fanns det loft, hur var relationen mellan gruvarbetare och statare och hur mycket förväntades pojken hjälpa till i arbetet? Kunde de ha en get?

Jag brukar säga att min research till Tillbaka till henne var som att gå en trettiopoängskurs i ”lärarinneliv i Tierp 1906-1921”. För varje person jag skriver om måste jag läsa in mig på just den människans omständigheter, för det är helt olika saker att vara en statare i Nyköping, en renskötare i Nattavaara, en resande rom eller en adelsdam i Stockholm under exakt samma år. Det är så olika, att det inte går att sammanfatta i en historiebok, och därför kan jag inte uttrycka min tacksamhet till alla hembygdsföreningar, historienördar, fackboksförfattare och eldsjälar som ägnat tid åt att bevara just den kunskap jag behöver.

3. Det tar tid. På tisdag ska jag besöka mitt femtioelfte museum, köpa någon skrift om bara den bygdens historia (som bara går att köpa på just det museet, ibland även på den lokala icabutiken, ”be att få prata med Leif”) och hoppas möta någon som kan svara på mina vansinnigt specifika frågor. När egentligen allt jag vill göra är att skriva.

Jag pratade om det där med min författarkollega Elisabeth Östnäs, som också skriver historiska böcker. Hennes problem, sa hon, är att inte dras för långt in i researchen. Hon går så mycket upp i den, att hon ibland måste säga åt sig själv att komma ihåg att fokusera på romanen. Jag känner tvärtom: researchen är nödvändig, men jag gör den bara för att få skriva min roman. Jag blir så rastlös när det tar tid, när forskaren jag kontaktat tar veckor på sig att svara, när jag måste bärga mig tills jag faktiskt har besökt den där hembygdsgården, för allt jag vill göra är att skriva vidare om mina karaktärers öden. Det som jag måste säga åt mig själv, är att låta researchen sjunka in innan jag skriver vidare. Vilket för oss till den fjärde och sista punkten.

4. Man lär känna en tid, en plats och en situation nästan som man lär känna en karaktär. I början är det teoretiskt: jag tar reda på fakta om allt från möbler till maktrelationer, troliga lukter, temperaturer, politiska och kulturella strömningar, dagliga behov, matvanor och redskap. Helst läser jag om det flera gånger i olika källor, går på museer, skriver ner viktiga fakta och samlar bilder från nätet. Sakta blir kunskapen till vetskap, och plötsligt en dag behöver jag inte fundera: Det är självklart hur en viss person agerar i just den här miljön, just den här tiden, för att jag äntligen har lärt känna den. Jag märkte det inte minst häromveckan, när jag i mitt nya projekt skrev en scen som utspelade sig i en tid och en miljö jag skrivit om i en tidigare bok (jag vet, kryptiskt) och jag plötsligt inte behövde fundera.

Det tröstade mig också lite, att upptäcka det. Det gav mig känslan av att jag, bit för bit, pusslar ihop Sveriges historia genom ödena jag skriver om. Det är ett miljonbitarspussel som ingen någonsin kommer att kunna se i sin helhet, men jag har i alla fall tillgodogjort mig ett par pusselbitar.

Vad lycklig man skulle vara om man kunde försörja sig som författare.

Nja. Det underliga är att lyckan alltid gäckar en. Om man alltid har varit en glad och nöjd person, är man det fortfarande när man blivit författare på heltid. Om man alltid har strävat efter nästa mål, gör man det fortfarande. Om man alltid har haft ångest, har man det antagligen fortfarande. Det som är skönt med att kunna leva på författarskapet är att man har tid att skriva. Det kan bidra till lycka, särskilt om man upplevt att aldrig ha tid att skriva, men sig själv och sin rastlösa själ har man kvar.

Det bästa med jobbet måste vara att bli bjuden på kändisfester, mingel och galor.

Nej. Jag tvekar varje gång jag får en inbjudan. Alla ”stora personligheter” som är underhållande och ofta väldigt fina människor, men som ger mig intryck att bearbeta resten av månaden. Mingelfärdigheterna som jag kämpat mig till (tips: skaffa sommarstuga så har du ett samtalsämne som varje känd eller rik människa kan relatera till). Att gå på fest och samtidigt representera sitt varumärke, som i princip är en retuscherad version av en själv. Jag har blivit bättre på det, och nu när jag lärt känna många fina människor i branschen kan jag se fram emot att träffa dem. Det är roligt att bli inbjuden till releaser, och det finns fantastiska kulturupplevelser som jag skulle ha missat annars. Men det är inte det bästa med jobbet.

Det värsta måste vara att se sin bok reas ut för halva priset på Ica.

Nej. Så här fungerar det med rean: Det är ofta inte ett kvarblivet lager som reas ut! Det är i stället så att jag får mejl av försäljningsavdelningen på mitt förlag, som undrar om jag vill ha med en viss bok på årets rea. Om jag säger ja, så trycks nya billiga böcker upp, som kommer på rean. Och hamnar de då i en realåda på Ica Maxi, så innebär det att min bok räknas som storsäljare i nivå med kexchokladen som säljs två för femton i samma affär!

Vad härligt ändå att sitta och skriva och filosofera hela dagarna.

Idag har jag svarat på mejl, upptäckt ett mindre sakfel i en tidigare utgiven bok, mejlat redaktören och föreslagit en ändring till nästa utgåva, betalat en faktura, bokat ett biblioteksframträdande, skrivit en faktura, haft ett telefonmöte, planerat ett tv-inslag (Språkakuten i morgon bitti) och skapat en pdf till åhörarna av en föreläsning jag höll igår. Nu är det lunch och jag har fortfarande inte skrivit ett ord på min roman. För mig och många författare hör föreläsningar kring böckerna till jobbet, men även om man tar bort föreläsningarna är det mycket administrativt arbete – se det här tidigare inlägget.

Till det måste läggas prokrastineringen. Det är segt ibland, till exempel idag, att komma in i manuset, och till skillnad från hobbyförfattare måste en yrkesförfattare skriva både när det känns lätt och när det tar emot. Alltså, måste. För att man inte har en alternativ inkomst.

Exempel på prokrastinering: Skriva ett blogginlägg om myter kring författarskapet.

Jag är på upploppet i mitt lilla projekt ”skriva fyra spänningsromaner om en papperslös detektiv”, och känner att det är läge att dela med mig av erfarenheterna.

Att skriva spänning är svårt och ansträngande, för en som helst skriver om sådant som möten, perspektiv, hemligheter och livet. Samtliga dessa ingredienser går visserligen att väva in i en spänningsroman, men det spänningsromaner gör som inte vanliga romaner gör, är att de kräver ett ständigt fokus på intrig, händelser och viss action.

Efter dessa fyra böcker om Kouplan kan jag krasst konstatera: Jag är inte född till spänningsförfattare. Det tar all min energi att tvinga bort mig från psykologin och karaktärerna tillräckligt för att få brottet och dess lösning att stå i centrum. Jag har misslyckats med flera saker som hör till deckargenren, såsom: Behandla alltid grova brott såsom mord och kidnappningar. Låt brottet vara i fokus för historien. Ha misstänkta.

Jag har låtit min detektiv stå i centrum för historien, och låtit brotten bli till illustrationer av psykologi och karaktärer. Hade jag inte förhållit mig till deckargenren, hade det tagit över mer. Men andra sidan av myntet ”svårt” är ju ”utmaning”, och jag har lärt mig en hel massa på att försöka skriva spänning. Jag har fått kämpa med mina akilleshälar varav en är actionscener. Jag har dragit synopsis till sin (eller åtminstone min) spets – i det sista manuset om Kouplan skrev jag en kort beskrivning av vartenda kapitel innan jag ens började skriva.

Jag vill gärna tillägga att det har gått bra. Den första boken om Kouplan vann Deckarakademins pris för bästa deckardebut, den tredje blev nominerad till årets bok av samma akademi förra året. Den har sålts till ett antal länder. I Frankrike är den upptagen i bokklubbar och nominerad till ELLE:s läsarpris, och jag vet många som längtar efter fjärde delen. Det är inte det jag menar, när jag säger att det varit svårt.

Jag minns hur jag längtade efter att skriva Kouplan. Det var när jag var i slutet av manuset till Hjärta av jazz. Jag var trött på all historisk research och allt som skulle ske i det lilla, mellan människorna, i stämningarna. Och så hade jag den här historien i huvudet, om en liten flicka som försvinner på ett sätt jag aldrig läst om i en bok. Tänk att få skriva i nutid! Tänk att få göra en riktigt oskriven deckarhjälte skriven och leva ut min inre detektiv! (När jag var i elvaårsåldern gick jag alltid omkring med kolpulver i min midjeväska, ifall jag skulle behöva ta några fingeravtryck.)

Nu har jag gjort det, och jag kan konstatera en enorm beundran för alla som orkar skriva fler än fyra deckare. Mitt nästa bokprojekt blir ett plågsamt njutbart lååångt skrivande om en människas inre, med mer historisk research än inför någon bok jag tidigare skrivit, prövande av form och berättargrepp, grävande i själar såsom min huvudpersons och min egen, och ett berättande som använder sig av intrigen – inte tvärtom.

Jag längtar lika mycket som den där gången för fyra år sedan när jag längtade efter att skriva Kouplan. Minst.

En vanlig fråga som författare får är: ”Hur lägger du upp ditt arbete?” Många undrar hur jag gör, går jag upp klockan åtta och skriver till tolv, räknar jag antalet ord jag skriver per dag, har jag självdisciplin eller väntar jag på inspiration?

Jag kan först svara på det jag tror många tänker på, när de föreställer sig en författare i arbete: skrivandet.

Alltid, men särskilt i början av ett bokprojekt, sysslar jag med research, synopsis och att lära känna mina huvudpersoner. Den saken pågår i ett ständigt flöde. Min stackars sambo umgås lika mycket med mina nya huvudpersoner som med mig personligen. Vi går på promenad, jag utbrister: ”Malte skulle älska den där skalbaggen!” Vi äter middag, jag funderar högt: ”Jag tror att Monika skulle trivas med den här hafsiga dukningen samtidigt som hon skulle skämmas över att hon trivdes.” Jag vaknar mitt i natten och googlar gasspis olyckor 1920-talet eller ordspråk döden persiska. Jag går på Friskis och upptäcker min huvudpersons rumpa eller löser dramaturgiska problem medan svetten flyger.

När väl orden ska ned i manuset, brukar jag räkna tecken. Inte för att en bok måste uppgå till ett visst antal tecken, och inte för att antalet tecken alltid säger något om hur mycket man har jobbat, utan för att det helt enkelt är mätbart. Om jag sätter upp ett mål på 7 000 tecken en dag, så behöver jag inte stressa upp mig över allt som är kvar: jag kan känna att jag uppnådde dagens mål och känna mig avslappnad. Dessutom brukar min produktion vara ganska lätt att räkna ut: Om jag har synopsis klart, inte har andra åtaganden eller sysslor och vet vad jag ska skriva, klarar jag oftast 8 000 – 10 000 tecken på en dag. Har jag ett svårt kapitel framför mig sätter jag mål på 5 000. Behöver jag sätta press på mig själv inför t.ex. en deadline kan jag sätta upp till 12 000 tecken. Det mesta jag någonsin skrivit på en dag är cirka 17 000 tecken. Andra författare kan skriva betydligt mer, något jag inte skulle klara. (Det handlar om hur man skriver sin text, t.ex. hur mycket man lämnar åt redigering.)

Skriver jag annat än planerade kapitel i en roman, som t.ex. en faktabok eller avsnitt som kräver mycket research, räknar jag tid i stället. Samma sak när jag gör redigering eller korr.

Men en sak jag själv inte kände till innan jag blev författare på heltid, är hur mycket tid som går till annat än skrivande. Jag föreläser en del till följd av mina böcker, om svenska språket och om skrivande och litteratur. Föreläsningarna innebär förarbete, bokning av tågbiljetter och hotell, fakturering, kontrakt, kontakt med uppdragsgivare, efterarbete, val av kläder, restid, in- och utcheckning och oftast en del väntetid som inte går att ägna åt annat.

Förutom föreläsningarna är det andra saker som ingår i författarjobbet – vissa väldigt trevliga och andra ett nödvändigt ont. Redovisning, utbetalning av lön (till mig själv), de upplyftande kontraktskrivningarna med utländska förlag, de förhatliga påföljande formulären från utländska skatteverk, betalning av fakturor, möten med förläggare och redaktörer, intervjuer, underhåll av sociala medier och kontakt med läsare. Jag har hjälp av en redovisningsfirma och en agentur, men det är ändå mycket jag behöver göra själv.

Det finns dagar då jag känner att jag inte gör någonting, trots att jag inte har tid att göra något annat än det jag gör. Då stissar jag runt och blir alltmer stressad, tills min sambo säger de magiska orden: ”Det är nog dags för en krysslista.”

Krysslistan är min bästa uppfinning för alla som har den här sortens jobb, där huvudproduktionen (skriva böcker) bara är en del av allt och där inget någonsin känns som att det blir färdigt. När jag har gjort en krysslista blir jag lugn nästan omedelbart. Här är en som jag skrev igår:

De här krysslistorna är bra av så många skäl:

• Jag ser att jag har jobbat fastän jag tycker att jag inte fått något gjort
• Jag ser vad som behöver göras och kan avgöra vad som måste prioriteras
• Jag lägger in träning, matlagning och ibland även vila, för att jag inte vill gå in i väggen. Under särskilt hektiska perioder kan jag lägga in punkter som ”äta lunch i lugn och ro” eller ”krama sambo”.
• Jag lägger in både renodlade jobbsaker och andra åtaganden eller sysslor, t.ex. läkarbesök eller paketinslagning. Oavsett vad det är, tar det ju tid.
• Om jag gör något som inte står på listan, skriver jag in det på listan i efterhand. Idag kommer jag till exempel att lägga till ”skriva blogginlägg” och glatt bocka för rutan.
• Om jag inte har gjort något på listan (t.ex. ”rita tre bilder” igår) låter jag bara listan ligga kvar tills den kan kryssas i. Pappret är en rekommendation och en morot, inte en piska.

Framför allt är krysslistan för mig en psykologisk mirakelkur. Det är något med att kryssa i en ruta. Jag är kanske inte klar, jag blir kanske aldrig klar, men jag har banne mig mejlat LL-förlaget! När jag har avslutat något på min lista ångar jag in i vardagsrummet (där listan ligger) och hojtar ”CHECK!”. Det är skönt.

Nu ska jag jobba tre timmar med substantiv.

”Författandet måste kräva massor av fantasi och inlevelseförmåga”, hör jag ibland. Och det är ju sant, man behöver kunna hitta på för att hitta på, och leva sig in för att hitta på trovärdigt. Men när jag häromdagen satt och tänkte på saken, insåg jag något. Den största utmaningen för min inlevelse är aldrig att kunna veta hur mina romankaraktärer reagerar. Det är något helt annat.

När jag skriver skriver jag långsamt. Varje mening måste vridas och vändas på, antingen på en gång som när jag skriver eller i redigeringen som när en del andra skriver. Jag tänker mig att det är likadant för alla som skapar. Musiker, konstnärer och författare. Vi sitter och putsar på samma fläck, mening, lick i timmar, och tar fram det nästa dag igen. Det är som att säga ett ord så många gånger att det tappar sin betydelse, till slut har man ingen aning om hur det låter. Och det är då man verkligen behöver sin inlevelseförmåga.

Den största utmaningen för min fantasi är alltså inte att hitta på spännande människor och trovärdiga men oförutsägbara skeenden. Det är att se på min text och försöka föreställa mig att jag ser den för första gången. Delen av hjärnan som jag använder för att fantisera fram en karaktär och tänka mig hur den upplever en händelse, jag känner den jobba dubbelt så hårt när jag i mitt sinne försöker tänka bort stycket jag just skrev och läsa det som om det var första gången. Vad skulle texten få mig att känna om jag aldrig hade läst det här förut? 

Jag är tråkig att se på när jag skriver. Jag vet det för att min sambo har berättat det för mig, jag är en stillasittande rygg och bakhuvud och endast emellanåt skriver jag några ord. Men det rör sig här inuti. En ständig ommöblering för att min läsning ska få nya positioner. Ett ständigt inre, nödvändigt bedrägeri när jag parerar min egen vetskap om texten och konstruerar en annan, omärkt blick. Jo, på så vis kräver det massor.

Det här med att vara fast i en enda kropp. Jag har tänkt på det hela mitt liv, tror jag.

Jag minns tankar som jag hade när mina ben dinglade från alla stolar: Jag måste minnas hur det är att ha fötterna så här nära huvudet, för när jag blir stor kommer jag aldrig att kunna gå in i en annan, mindre person och känna hur det är. Jag måste minnas hur det är att spreta med fingrarna och se hur händerna ändå inte blir större än en muffin.

Jag har alltid haft en tanke, sedan tolvårsåldern: Tänk om jaget flyttar runt. Tänk om våra själar inte sitter i våra kroppar, utan stannar i en kropp i två dagar, två år eller två minuter. När de möter andra själar så byter de plats. Vi kan inte veta om det är så, för våra minnen stannar i hjärnorna och hjälper den nya själen tillrätta utan att det märks. Tänk om det jag minns är något som ett annat jag har gjort i den här kroppen, som lagrats i den här hjärnan, och jag tror att det var jag.

Det är så begränsande, har jag alltid tänkt, att vi bara får en kropp, en chans att uppleva världen från ett pyttelitet perspektiv. Vi vet inte ens vad andra människor har för smak i munnen. Vad är det egentligen, att vara en person och ha ett jag? Om man lyfter blicken från jorden och tittar på den och allt som händer: Vad är det för påfund, att stoppa in ett medvetande i en kropp och aldrig låta det komma utanför?

När jag ligger nära min sambo på nätterna, tänker jag på det. Jag undrar hur det är att vara hon. Jag undrar hur det är att ha hennes kropp, om blodet känns annorlunda när det far igenom hennes kropp än vad mitt blod känns i min. Jag undrar hur det känns när hon sväljer, hur ofta hon tänker på sin familj och vad hon ser i mig från sitt håll. Jag frågar henne, jag frågar alla jag kommer nära, jag läser kilometerlånga bloggar för att få världen från en annans håll. Och jag skriver.

Att skriva är ett sätt att flytta jaget. När jag skriver om femårige Malte, i en dysfunktionell familj med alkoholmissbruk, så är det det närmaste jag kommer att uppleva världen annorlunda. Och jag gör det. Saker som ligger på golvet blir plötsligt intressanta. Bord får kanter i huvudhöjd, och doften av vin och cigaretter ger mig dubbla känslor av trygghet och otrygghet. Barn blir mina jämnåriga och jag vill slå dem, för jag har så mycket ilska inuti mig och så få ord att uttrycka den med.

Jag skriver om Kouplan, som är papperslös och ständigt rädd. Rädd för polisen, rädd för vem han är på väg att bli om han fortsätter vara rädd. Jag åker tunnelbana och mitt hjärta börjar slå snabbare, för hon som står i gången har kroppsspråk som en polis, han som sitter bakom mig kan känna igen mig från förläggningen, det kan vara poliskontroll där jag går av.

Jag rollspelar med fingertopparna och tänker mig en annan kropp. En heterosexuell tjej som är trött på sitt liv, hur ser hon på sin pojkvän och vad ser hon i sig själv? Vad gör en transfob omvärld med livsutrymmet för en transkvinna, och hur mycket mod krävs det för henne att gå utanför dörren? Hur mycket mod krävs det för en rösträttskvinna att gå emot prästen? Hur mycket mod krävs det för en överklasstjej att gå ner i en båt med öns trashigaste?

Det är futtigt, har jag alltid tänkt, att vi bara får ett perspektiv var. En enda punkt i en värld hur stor som helst, men vi fick i alla fall språket. Det är som trådar mellan oss, nästan som broar fast bara nästan, för vi kan aldrig helt klättra över. Jag läser tills jag glömmer vem jag är, och jag skriver. Det är det närmaste jag kommer.

 

Blogginlägget publicerades ursprungligen på min författarblogg på Litteraturmagazinet.