dagens tips

Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).

Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?

Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.

Annonser

en ickefråga från 2012

På ett facebookforum jag frekventerar, diskuteras i dagarna ordet ”hen”. Det vissa hasplar ur sig där inspirerar mig att damma av följande krönika från 2012, när ”hen” just introducerats för det allmänna medvetandet och transsexuella eventuellt ska slippa steriliseringskravet:

Det är fröjdefulla dagar för den som till äventyrs vill kalla någon för ”hen” eller låta transsexuella bestämma över sina egna organ. En ny barnbok har fått en massa extrareklam genom att använda ett nytt ord, och”hen” har plötsligt smugit sig in i salonger där tidigare dualismen härjat ohotad.

Till och med kristdemokraterna har ändrat sig, de behövde bara tänka väldigt, väldigt länge först, och det kan man ju förstå. Det finns folk som tänker snabbt och de som tänker långsamt, och inte ens dem ska man tvångssterilisera om man vill kalla sig civiliserad.

Men börjar man läsa kommentarerna till tidningsartiklar som behandlar de här två ämnena, inser man snabbt att det finns en tredje kategori: folk som inte tänker alls, utan bara tycker. De har alltid fascinerat mig, de där som slänger sig med åsikter utan minsta grund av information. De måste ha ett sådant självförtroende, tänker jag. De måste ha kommit till jorden med en riktigt präktig moderkaka av rent tolkningsföreträde. Och en sak de gillar att säga är att olika saker är ickefrågor.

En ickefråga är egentligen en fråga som inte behöver dryftas eftersom den inte berör någon. Ett exempel på en ickefråga kan vara ”Hur ska vi förhindra att meteorologer med klargrön hud blir osynliga framför en greenscreen” eller ”vilka regler gäller om pingisbollen studsar på nätet, gör en loop över eget spelfält och ned under bordet samt studsar på undersidan av motståndarens spelfält utan att snudda golvet”. Enligt dessa företrädare för verklighetens folk är även transsexuellas reproduktiva möjligheter och könsobekväma barns självkänsla ickefrågor. Allt enligt grundfrågeställningen: Om det inte angår mig, hur kan det då angå någon?

Ju fler kommentarer jag läser, desto mer ser jag hur anhängarna av ickefrågeteorin bildar en fullkomlig armé av verklighetsföreträdare. Och jag inser mer och mer: De tror verkligen att de pratar om verkligheten! De tror att transsexualism och svårigheter att känna igen sig i en av två begränsade könsroller är påhitt, och att deras egen upplevelse är verklig. Jag inser samtidigt varför de envisas med att hitta på olika ord såsom ”genuspajasar”, ”könsneutrala fascister” och ”genusstramsare” för att visa sitt förakt för folk som eh … använder ett påhittat ord. De TROR verkligen att det är trams. De tror att ingen människa i grunden kan vara bög, trans eller queer på något annat sätt, och att de som kämpar för transrättigheter och könsneutrala ord gör det för att få uppmärksamhet.

Eller? Det kan väl aldrig vara så att de ser och förstår att det på riktigt finns människor som plågas av att vakna i fel kropp varje morgon? Att det finns barn som mår dåligt av den benhårda gränsen mellan rosa och militärgrönt i leksaksaffärerna, pojkar som önskar att de vågade leka i dockvrån och flickor som sneglar längtansfullt på mekanot? För om de verkligen fattar det, om de verkligen inser att det inte alls handlar om några förvirrade lobbyister med för mycket fritid, då får jag nästan lust att ringa upp dem allihop en efter en.

”God morgon”, ska jag säga. ”Jag vill bara informera dig om att ditt liv från och med nu kommer att vara kraftigt begränsat. Först och främst är det några grejer du inte får säga, för de verkar så tramsiga. Du vet hur du alltid pratar om sport? Vi har kommit fram till att vi blir kränkta om du säger det, för hur ska man kunna skilja på hockey och fotboll om du går omkring och kallar allt för ’sport’? Ska man helt upplösa alla skillnader, ska vi spela fotboll med puck eller vad menar du? Och göra illa oss i fötterna? Och visstja, vi kommer också att ersätta ditt könsorgan med en vitlökspress. Om du vill ha tillbaka ditt vanliga gamla kön kommer du tyvärr tvingas sterilisera dig först, det finns nämligen inte tillräckligt med underlag för att garantera att dina barn skulle bli lyckliga. Känns det jobbigt? Tyvärr är det inget vi kan bry oss om. Du har just blivit utnämnd till ickefråga.”

läpparna små utav bär äro bling

Det där med blingon, hur löjligt är det på en skala? Det finns alltså de som påstår att man har hittat en blandning av blåbär och lingon, uppenbarligen ett påhitt av den politiskt korrekta botanistmaffian. Det finns blåbär och det finns lingon, det vet alla förnuftiga människor med köksbord, men nu ska man tydligen tvinga blåbär att vara läderartade och lingon att vara blåa. Varför inte bejaka skillnaderna? Varför inte slappna av? Jo därför att alla botanister har haft en dålig barndom samt hjärntvättats på universitetens politiskt styrda botanikutbildningar, och nu vill de att vi ska må lika dåligt som de.

Några lustigkurrar påstår att man har känt till detta ”blingon” länge. Jaha, ja jag blir verkligen övertygad genom att veta att hjärntvätten har pågått inom denna sektliknande grupp botanister i fjorton år. Någonsin funderat över om det finns en anledning till att folk i allmänhet inte har gått på det? Jag har bara tre saker att säga om det här, och med dem hoppas jag att dessa politiska bärhatare inser att det finns viktigare saker att ägna sig åt än hittepå-bär.

1. Jag har aldrig känt mig begränsad av att det bara finns blåbär och lingon, så uppenbarligen finns det inte några ”blingon”.

2. Ordet låter förvillande likt det indonesiska ”bingun” som betyder ”förvirrad”, och ja, det kan man ju lugnt säga att dessa botanikteoretiker är.

3. De som uppfostrar ett barn i tron att det finns ”blingon” i världen (och det finns hela dagis som gör det, eftersom de är styrda uppifrån av den retoriska botanistmakten) skadar detta barn allvarligt och hen kommer aldrig att få något grepp om vem hen är, vad hen äter eller vad hen hittar i skogen. Det blir många timmars terapi i framtiden det, men det skiter ju botanisterna i. De har sin agenda, där Putte går i blingonskogen och flickorna i Småland går på blingonröda tuvor oavsett vem det skadar.

Jag är oroad för Sveriges framtid, med dessa lallande botanister som tillåts diktera vettiga människors världsbild. I Europa skrattar de åt oss. Lägg ner nu och inse att detta är en icke-fråga.

och slut betyder slampa

Det är sällan jag skriver blogg bara för att hylla någon annans text, men igår morse fyllde denna artikel hela min morgon med det gyllene skimmer endast vetenskapen kan skänka mänskligheten. Där stod allt jag någonsin velat skriva om ”hen”, och jag tänkte att nu kommer alla de där enkelspåriga kommentatorerna äntligen att förstå! Ja jag vet, lite väl positivt tänkt att de skulle uppskatta formuleringar som

”En del hen-förespråkare vill gärna ha det till att bekönade former påverkar vårt tänkande så att vi ser våra medmänniskor mer i termer av kön än som personer. Hen-skeptiker å andra sidan utmålar ett scenario där underlåtenhet att referera till folks fortplantningsorgan i var och varannan mening i princip innebär slutet på civilisationen som vi känner den. Det uppväxande släktet kommer att drabbas av vacklande könsidentitet och därmed åsamkas avsevärt lidande.”

, men så blir det när ens morgon fylls av ett gyllene skimmer.

Själv har jag faktiskt undrat lite över varför ingen har tagit upp det självklara faktum att Sapir-Whorf-hypotesen har motbevisats massor av gånger och inte längre hänvisas till inom vetenskapen utom som kuriosa av typen ”en gång i tiden trodde man att språket styrde tanken mer än det faktiskt gör”. Ordet kan fylla en funktion och rentav vara nödvändigt för oss som har upplevt problem när vi försökt referera till människor av oklar könstillhörighet eller tycker att det känns krångligt att alltid skriva ”hon eller han”, men varken den som tror att ”hen” kommer att befria oss från könsnormer eller den som tror att ordet kommer att tvinga oss alla till könlöshet har förankrat teorin i vetenskapen. Kanske för att många inte ens känner till att vetenskapen i flera decennier redan har hållit på med att reda ut sambandet mellan tanke och språk.

Bland kommentarerna till artikeln dominerar dock inte någon vetenskaplighetsvurm, utan framför allt människor som lägger tid och möda på att påpeka att detta inte är något att lägga tid och möda på. Varvat med de hundratals (tusentals?) som uppvisar sitt språkintresse genom att ivrigt förklara att hen betyder höna på engelska och därför passar utmärkt som begrepp för de virrhönor som tror att detta är en viktig diskussion, men knappast som ett giltigt ord i det svenska språket. Jag undrar varför de tror att vi inte kan ha ord på svenska som betyder andra ord på andra språk, och hur de tror att de existerande fonologiska variationer som finns i världen över huvud taget skulle tillåta att ett ord bara ska finnas i ett språk. Typ, ”vi har paxat häll för att beskriva en platt sten, så ni får inte ha samma fonologiska sammansättning för ert ord för helvete.” Funderar en stund över de ramaskrin som rimligtvis måste ha uppvisats på de svenska insändarsidorna när Trafikverket började sätta upp skyltar för infart och utfart.

I korthet, för den som inte orkar läsa hela artikeln (fast alltså, gör det!):

Mikael Parkvall ba: Hen är inget hot mot vår civilisation men inte heller någon medicin mot könsstereotyper, kolla här på en massa intressanta fakta om olika språk och hur vi delar upp och inte delar upp folk efter olika variabler.

273 kommentatorer ba: Hen är det löjligaste vi har hört, det betyder höna på engelska, har ni inte tänkt på det era virrpottor? Btw har vi inte direkt riktigt LÄST artikeln.

SvD ba: 273 kommentarer på en dag, hurra för läsarsiffrorna! Finns det kanske några fler pronomen vi kan olja upp och köra följetong på?

ordet som hotade Sverige

Idag står det i SvD om ett ord som en författare på ett litet förlag har använt i en barnbok. Jag kan redan nu avslöja att det varken är ”neger”, ”kuk”, ”hora” eller ”heil”. Det här ordet, som den här författaren på det lilla förlaget har använt, är enligt kommentarerna till artikeln ett hot mot våra personligheter, vår nation, våra kroppar, vårt sexliv, framtida generationer och våra universitet. Jag letar i dem efter själva kärnan i hotet, för jag hittar det inte. De kommentarer som ger en någorlunda motivering verkar anföra grundtesen: ”det här ordet behövs ju inte”, vilket egentligen stämmer för en hel massa ord som också används i barnböcker. Ändå har 553 personer beväpnade med versaler ägnat denna morgon åt att ilsket förfäkta detta ord som om det anfallit och anbefallit dem, i stället för att äta en ostsmörgås och titta ut på blåmesarna. Alltså, det är ett skitlitet ord, som ingen är tvingad att använda och som inte innebär några obsceniteter eller kränker någons rättigheter. Det står i artikeln att det inte heller är till för att man vill ta bort några andra ord, men det är det många som missar. Vissa ord syns mer än andra, kan man säga. Det är fascinerande.

För att ni ska slippa läsa igenom alla kommentarerna till artikeln, har jag valt ut mina två favoritkommentarer:

En sak är då säkert, att inte längre skilja mellan man och kvinna och mellan pojke och flicka kommer att gå hem i invandrarkretsar.
 
Rosa och ljusblått ska faktiskt få finnas utan att man ska bli utskälld av dess märkliga röreleser.
 
Den första kommentaren fascinerar mig för att den kommer från ett annat universum, alternativt är ironisk av dunkla orsaker. Den andra fascinerar mig för att den är så mycket sannare än dess upphovsmänniska någonsin kan ana. Jag läser den som poesi och låter den inleda min lördag.