Friskis & Svettis del 1: beslutet

Det var en dag när administratören på mitt lärarjobb, vi kan kalla henne Administratören, förmälde att hon hade ägnat gårdagen åt att plåga sin kropp medelst sitt livs första pass på Friskis & Svettis. Det var något inom mig, något säkerligen masochistiskt, som reagerade på informationen med en typ av entusiasm, och ni vet hur det blir när ingen säger emot. Vad som först låter som en tanke blir snart ett förslag, som rätt vad det är blommar ut i ett fullfjädrat beslut utan att någon egentligen har involverat sig i processen. Plötsligt stod vi där, tagna av den nya sanning som innebar att vi skulle ge Friskis & Svettis ett år av våra liv.

Nu är det möjligt (dock ej troligt) att alla ni som läser detta är människor som tycker att det är skönt att riktigt ta ut sig, pressa kroppen till det yttersta, känna blodet banka i pannan och mjölksyran fräta i lederna. I så fall föreslår jag att ni ser resten av min redovisning av Friskis-åtagandet som ett exotiskt besök i en helt annan typ av hjärna. Administratören och jag är två människor som gillar att hänga. Plocka fram en symaskin, ha lite förfest, rita en liten teckning, skriva en liten roman. Det här sköna som folk menar händer i kroppen när man idrottar, det har helt enkelt aldrig hänt mig. Endorfinerna lyser med sin frånvaro, det där som ska ”kicka in” har aldrig dykt upp hur trött och flåsig jag än har blivit, och jag talar eventuellt även för Administratören när jag säger att det enda som hände var att vi en gång blev 30 och upptäckte att vi inte längre var spänstiga per automatik. Det fanns en tid när jag åt en chipspåse om dagen och ägnade dagarna åt att se på Oprah, och ändå fick frågan av mina elever vilken sport jag tränade. Sen kom den här nya tiden.

Vi kunde se våra kroppsdelar förfalla och långsamt dråsa mot marken. Eller vi kunde göra något åt saken. Kapten såg på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Är du galen?” frågade hon mycket riktigt, ”vill du dö eller?” Jag tänkte retoriskt och så klyschigt att jag kan garantera att jag aldrig någonsin kommer att skriva in det i ett bokmanus: Nej, det är det jag inte vill.

Igår infann vi oss således på Friskis & Svettis, oförmögna att ta oss ur överenskommelsen som fick oss båda att framstå som lite hurtigare än vi var. ”Så ni vill prova på?” frågade en sympatisk receptionist, och jag såg henne stint i ögonen (möjligen trotsigt, men det var i så fall mot mitt eget inre motstånd). ”Nej. Vi ska ha årskort.”

Fortsättning följer.