Dagens rekommendationer

Jag har länge känt ett behov av att tipsa er om några saker.

Electrolux Ultra Silencer Green

När min dammsugare gick sönder förra året, sammanföll det med att vi behövde en dammsugare till vårt pyttelilla hus på landet. Nyss hade vi inte behövt någon dammsugare alls, plötsligt behövde vi två. Eftersom det ena (hemma) var mer akut än det andra (landet) gick jag först och köpte en. Dammsugare som dammsugare tänkte jag, men hej vad jag bedrog mig. Den nya dammsugaren väsnades och betedde sig värre än min gamla, som ändå har sådär femton år på den lilla dammsugarnacken. Jag gick genast och googlade ”tyst dammsugare”, läste typ femton konsumenttest och tusen användarrecensioner (som man gör) och kom fram till att dammsugaren som tillät en herre att ”titta på tv medan frugan dammsuger” var precis vad jag ville ha. Electrolux Ultra Silencer Green heter den.

Den var en dröm. Dammsuger man på lägsta effekt kan man få för sig att man inte dammsuger alls, vilket är typ mitt favorittillstånd att befinna mig i.

En kapsåg

Min kapsåg har ett märke, men det är inte märket i sig jag vill rekommendera utan själva ägandet av en kapsåg. Jag rekommenderar det bara om man har en plats utomhus att ställa den på och om man kan komma på något att såga av, uppfyller man dessa två kriterier är det bara att gå och köpa. En kapsåg kapar brädor på millimetern exakt, och med detta kan jag foga in en bonusrekommendation till den som likt mig syr oftare än bygger med trä: Räkna alltid millimeter om du bygger, inte centimeter. Och använd en kapsåg.

Att på Twitter eller bloggar följa folk med erfarenhet av andra förtryck än dina egna

Det är nyttigt och i princip det enda man kan göra för att inte trampa folk på tårna. Nu kan det låta som en futtig grej, att trampa någon på tårna, men man ska komma ihåg att vissa människors tår blir trampade på stup i kvarten och till slut är de ganska svullna.

Min syster

Min syster heter Ida Lövestam och är ljudtekniker. Hon är grym på liveljud (dvs om man ska göra en konsert), inspelning (dvs om man vill spela in en låt) och ljudredigering (dvs om man har en inspelning som man vill rensa från brus och bakgrundsljud). Dessutom är hon sjukt musikalisk, spelar gitarr, piano och fiol och sjunger, ifall man är i behov av något i den vägen. Klicka här och boka henne.

Här har hon lagt ut en låt också.

Egen vaniljsås

Det är inte så rasande svårt att göra egen vaniljsås, och den blir mycket godare än vad som helst som går att köpa i tetrapack. Det här receptet gillar jag.

Friskis & Svettis

En sak som jag upptäckte när jag fyllde tjugosju var att kroppen inte automatiskt höll sig spänstig. Det var ju jättekonstigt, för det hade den dittills gjort i hela mitt liv.

Jag försökte några olika saker, däribland joggning och klättring, men det blev aldrig roligt. En dag kom min kollega till jobbet och klagade på träningsvärk. Hon hade gått på sin första jympa på Friskis & Svettis, och av någon anledning propsade jag på att följa med nästa gång. Det visade sig att jympa var ungefär som dans, en konstart jag som bekant förfinat till det yttersta under alla mina utekvällar på Bitch Girl Club, förutom att alla skulle göra likadant och att det brutalt nog avbröts för armhävningar med mera. Då kan man ju inte gärna gå därifrån, utan då ligger man där och stånkar med de andra, och efteråt kan man säga ”idag har jag gjort 40 armhävningar” helt utan att ljuga.

Nu är jag på mitt tredje år med Friskis 2-3 gånger i veckan, eller är det fjärde? Svårt att säga, tiden går fort när man har roligt. Och jag har inte ont i ryggen, och när jag borrar i berg ser man till och med en muskel.

trallett 047

Nikon P900

Alltför många fåglar hade gäckat mig och min mobilkamera på långt håll, och dagen hade kommit för mig att köpa en riktig kamera. Jag visste att jag ville ha en som kunde zooma riktigt långt, tog bra bilder och ändå inte var en systemkamera. Läsningen av tusentals recensioner, användarrekommendationer och kommentarer på konsumentartiklar sade mig att det fanns tre konkurrenter. Fujifilm Finepix s1, väderskyddad med 50x zoom och skarpa men enligt testerna något överprocessade bilder. Panasonic FZ 1000, bästa bländaren och 4K videoinspelning, kort sagt den bästa kameran vad gäller bildkvalitet, men bara 16x zoom. Och så kameran som inte hade kommit än, Nikon Coolpix P900 med överväldigande 83x zoom och en närgräns på 1 centimeter. Jag läste ett par hundra recensioner till (som man gör) och bestämde mig för att vänta. Det gjorde jag rätt i. Jag är på inget sätt någon proffsfotograf, men här är några bilder som jag tagit med min kompis P900.

månen2tralltre 044

Och för att visa hur mycket 83x zoom är … I mitten på bilden nedan finns en gren som böjer sig ner i vattnet, en bit bakom träden som är närmast. På den böjda grenen, där den snuddar vattnet, finns en typ av prick.

hökarängsbadet 075

Nej man ser inte pricken så noga. Här har jag zoomat lite.

hökarängsbadet 074Och här är pricken i full zoom.
hökarängsbadet 071

Ni förstår att man blir lite till sig. Under några rusiga veckor glömmer man varför man någonsin velat göra något annat än zooma.

Ja, det var dagens rekommendationer. Eftersom jag var tvungen att googla för att få upp länkarna till allt jag rekommenderar, ser jag fram emot att Facebook under några dagar framöver kommer att ge mig tips på dammsugare, kameror och ljudtekniker.

Annonser

dagens tips

Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).

Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?

Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.

apropå hur det går

Ni minns kanske att ni fick rösta (nåja, gissa) angående mina framtidsplaner i höstas? Här kommer uppdateringen:

Sluta jobba på sfi: Har inte haft några planer på detta, men börjar så smått fundera på om en heltidstjänst som lärare verkligen är kompatibelt med allt annat som jag gör: föreläsningar, grammatikböcker, romaner, tv-soffor och radio. Kommer ibland på mig själv med att i stället för heltid fundera på deltid, springvik, kortkurser… Sluta lära ut svenska helt tror jag däremot inte att jag skulle klara. Det är för roligt. I princip ett beroende.

Bli Friskis&Svettis-ledare: När detta alternativ röstades fram som det mest troliga, blev jag än mer sporrad i min fantasi om att få stå där i mitten, med rödvita kläder och peppen strålande ur varje lem. Det gick så långt som till att jag sökte till jympaledarutbildningen i december, gick på ett informationsmöte i januari och satte ihop ett noga uttänkt fyraminuterspass till uttagningen. Veckan före uttagningen ringde dock Annika Lantz. Hon sa att de planerar ett frågeprogram i Sveriges Radio och frågade om jag var intresserad – av rollen som domare. Då sprack den där bubblan, den som inbillade mig att jag utöver lärarjobbet kan upplåta två fasta tider i veckan till att leda jympapass. Visstja. Det kan komma erbjudanden.

Frågeprogrammet i radio var bara ett exempel, det var inte säkert att det skulle bli av och framför allt inte säkert om det var jag som skulle bli domare. Vi spelade in ett pilotprogram för några veckor sedan, och idag ringde Annika, sprudlande av ”det blir av!”. Den 5 april är det tänkt att första programmet ska sändas, direkt efter veckans sista lektion. Utöver det ska jag under våren föreläsa i Östersund, vara med i två tv-program om sfi, eventuellt komma till Ragunda för tre (!) föreläsningar, prata sexualitet på Kulturnatten, träffa ett förlag för en hemlig grej, redigera Hjärta av jazz, föreläsa på grammatikdagen och skriva tre krönikor. Jympaledarutbildningen får helt enkelt vänta.

Göra en musikal av Tillbaka till henne: Drömmen finns i alla fall. Jag tror att det skulle vara sjukt coolt, och jag har småbörjat på Signes sång när hon får reda på det där om lärarlönerna, men sen började jag skriva på grammatikboken igen. I mitt aktiebolag finns en beskrivning av verksamheten, och den innehåller ordet ”musik”. Men tills vidare får det representeras av min nyskrivna låt ”vad är grejen med verbfras”, som kommer att framföras på grammatikdagen (har nu fått veta att UR kommer att filma, kanske en tröst för er som inte kommer att vara på plats).

Ta ut mina piercingar: Det vet vi ju hur det gick. Det semi-gick.

Börja skriva deckare: Det här alternativet lade jag till för att det åtminstone skulle finnas ett otänkbart alternativ. Och vad gör jag nu? Skriver en roman som handlar om ett brott. Och en detektiv som försöker lösa brottet. Och hur det går med det. Man ska akta sig för att utmana ödet, helt enkelt. (Skulle dock inte kalla det en deckare. Möjligen psykologisk spänning eller något åt det hållet.)

Allt som allt måste jag säga att det är en förnöjsam utveckling. Om än något hektisk.

I magen på en nioåring

Jag går med min nioårige systerson till Friskis och Svettis, där vi ska delta i hans livs andra friskisjympapass.

Jag: Vad tycker du är svårast och lättast med jympan?
Han: Det är svårast med armhävningar, för att det är ganska jobbigt. Men … om man tog bort alla muskler utom dem i händerna, så skulle det vara lätt. För muskler väger ju ganska mycket.
Jag: Förvisso, men man behöver musklerna i armarna och bröstet också, för att kunna lyfta sig i en armhävning.
Han: Okej, då skulle man ha kvar dem.
Jag: Man behöver musklerna i rygg och mage också, för att hålla kroppen rak när man gör armhävningar. Och i benen.
Han: Okej, men om man tog bort alla muskler som man inte behövde.
Jag: Jag kan bara komma på en muskel som man inte behöver för att göra en armhävning, och det är tungan.
Han: Bra, då skär vi bort tungan.
Jag: Och musklerna kring ögat behöver man inte, och näsan och läpparna.
Han: Vi tar bort hela huvudet.
Jag: Fast hjärnan behövs ju för att signalera till musklerna att de ska lyfta kroppen.
Han: Vi tar bort huvudet och opererar in hjärnan i magen.
Jag: Ja, då blir det nog mycket enklare att göra armhävningar.
Han: Fast hjärnan kanske kan bli skadad förstås, om man flyttar den.
Jag: Eller så kopplar den fel. Så när man försöker vinka till någon så pruttar man i stället.
Han: Eller så vill man ha snöbollskrig men råkar boxa till någon i stället.
Jag: Just det. Men snöbollskrig är ju svårt att ha när man har tagit bort huvudet och har hjärnan i magen utan att se något.
Han: Man får operera dit ögonen, så att man har ögon på magen. Fast utan blinkmusklerna, för de väger för mycket. Fast … då behöver man nya regler för snöbollskrig. För man får ju inte kasta mot huvudet, men om jag har ögon på magen vill jag inte ha snöbollar i magen heller.
Jag: Nej, särskilt inte om du har opererat bort blinkmuskeln.
Han: Vi får skriva nya regler. Inga snöbollar mot folks huvuden, eller mot magen på folk som har ögon på magen.
Jag: Bra, då har vi löst det.
Han: Då blir det ganska lätt att göra armhävningar.

kalla mig hulken

Det har hänt. Jag har jympat för mycket. Vem hade i sina vildaste fantasier kunnat föreställa sig att jag – Sara Lövestam – skulle utföra en äkta motionsform för mycket? Det var i tisdags jag kände hur det killade en aning i halsen och Coachen förbjöd mig att jympa. Jag kan ju gå dit men ta det lite lugnt, sa jag. Nej, det kan du inte, sa hon. Och hon hade rätt (hon har det så ofta att jag måste dansa segerdans när hon har fel). Nu sitter jag här med huvudet fullt av snor och begrundar den otippade besatthet av Friskis & Svettis som jag ägnat mig åt den senaste månaden. Äter vitlök och vitaminer för att inte missa passet på söndag. Dekorerar mitt hänglås till omklädningsrummet. Går kanske en aning överstyr, men om jag inte hade haft ”överstyr” i mig hade det å andra sidan aldrig blivit några böcker.

Det bästa med att gå och jympa är varken att jag numera kan ha mina favoritlinnen igen eller att jag bevisat mig själv som en mogen person som inte skäms över att stå och göra rörelser i grupp. Det bästa är att det är kul på riktigt.

Det sämsta är att man måste dricka vatten för att inte bli uttorkad under en timmes motionerande och armhävande. Eftersom uppskattningsvis 90 % av alla besökare på Friskis är kvinnor, blir golvet plaskvått av allt spill. Det är ju som bekant snudd på omöjligt för kvinnor att få vattnet att träffa munnen. Man siktar. Vänder upp ansiktet. Tänker ”den här gången”. Man kämpar.

En annan sak jag kan rapportera efter en dryg månads träning, är att jag inte är immun. Tämligen oreflekterat har jag haft en idé om att alla andra blir starkare när de tränar men inte jag. Lite som att jag tror att alla utom jag kan lära sig köra bil.  Till min förvåning fungerar min kropp precis som de allra flesta andras, jag orkar mer och Coachen hävdar till och med att hon har förnummit en muskel som jag inte hade förut. En gång när vi gjorde  plankan tänkte jag ”ska vi inte göra den längre än så?”. Ni kan kalla mig Hulken.

Utom idag, idag kan ni kalla mig hulkningen. Jag hade nästan glömt hur glad jag borde vara alla dagar när jag inte har snor i huvudet och rivjärn i halsen.

Friskis & Svettis, del 3: om skolgympan hade varit så här…

– Du mamma, när du hängde i Farsta, gick du någonsin på Claes Rogenius friskispass?

– Claes R… HAHAHA.

Denna konversation får illustrera särarten hos mitt livs andra gympapass på Friskis & Svettis. Researcher som jag är har tvingats bli som författare till historiska romaner så hade jag först googlat hans namn. Skulle jag hamna hos en spännig kroppsbyggare eller en hurtig joggare? Jag bildgooglade naturligtvis eftersom jag tänkte bygga mina förutfattade meningar på hans utseende (likt hur överraskande många baserar sin uppfattning om mig på att jag har piercingar och tatueringar och därmed tör vara kall, hård och trotsig, mer om det en annan gång), och ni vet hur det är när man bildgooglar. Ibland får man upp en bild på den person man faktiskt försöker hitta. Ibland får man upp personer med samma namn men med fler förtroendeuppdrag inom den lokala curlingföreningen. Ibland får man upp bilder som personen ifråga har tagit med sin Iphone. I det här fallet kom det bara upp bilder på tjejer, vissa tämligen poserande. Var mannen på sin fritid tjejfotograf? Var de alla hans flickvänner och fruar?

Svaret fick jag när jag klickade. De många brudarna var bloggare , som hade råkat hamna på denne mans gympapass och inte kunde låta bli att dokumentera det. Jag sällar mig alltså nu till skaran.

Jag tänker mig att gruppgympaledare sporras av lite olika drivkrafter. Några gillar att ta ut sig, och därför gör de pass som får deltagarna att pumpa sina muskler lealösa, gärna under små utrop som ”det här är inget dagis”. Andra tycker att det är skönt att ligga på golvet, alltså riktas väldigt mycket av stretching och styrketräning mot jordens medelpunkt. Min teori är att Claes Rogenius gillar att ha roligt. Jag har inte bara dansat jenka, raglat lealös mellan armhävningar, skuttat euforiskt till Army of Lovers och lufsat grottmanstyle vägg i vägg med det mer allvarliga gymmet, jag har även dragits med i hiphopkör och skrikit primalskrik ner i ett ganska svettigt golv.

– Ja, säger mamma, det är inte ett pass som går att jämföra med något annat pass. Men du, jag gillar egentligen mest när det inte är en massa grejer som händer. Du vet, när det är vanliga steg som man känner igen och inte sådär speciellt.

Där är vi olika, jag och min mamma.

Friskis & Svettis del 2: Mamma hade rätt igen

Rubriken är lite missvisande. Mamma hade till exempel helt fel när hon hävdade att det var skönt och roligt att jogga. Det blev aldrig roligt och aldrig skönt, trots att jag gav det ett halvår av min tid. Därför var det med stor skepsis men ett artigt leende som jag bemötte hennes påstående att det är kul på Friskis & Svettis.

Men det är det. Är det ett ålderstecken, ett mognadstecken eller bara tragiskt – jag vet inte, men livet har helt oväntat serverat mig en träningsform som fyller hålet som skapades när Bitch slutade ha klubb varannan lördag och jag inte längre fick dansa mig svettig. Jämförelsen går inte att dra någon längre sträcka, flatraggen står till exempel inte lika tätt och jag ser inte ett enda ex i träningshallen, men alla ni som börjat nypa er i sidfläsket, flåsa i uppförsbackar och undra vad som hände när ni slutade gå ut och stuffa röven av er i jakt på lite hud, ni förstår vad jag menar.

Jag har hittills bevistat en gympa i Ringen och en i Farsta. Mammas fästman tyckte att jag skulle välja ”bas”, mamma sa ”medel” och hon hade rätt igen. En annan sak hon hade rätt i var att ingen skulle få för sig att kolla på just mig. Alla tittar på ledaren, sa hon, för att veta när man ska byta rörelse och åt vilket håll man ska. Hon hade rätt.

Min analys av varför det är roligare att gå på gruppgympa än att gå på gym, jogga, sitta på en träningscykel eller hålla på med tv-shopmaskiner:

1. Man har inget val. När man har ställt sig i träningssalen så är man där, och en viss undergivenhet infinner sig som faktiskt inte är helt obehaglig. Det är inte längre upp till dig vad du ska göra med din kropp. Det är, under den följande timmen, upp till en brud i röda tights och hästsvans.

2. Man hinner inte tänka. All tankeverksamhet går åt till att kolla vilket håll man ska åt, vilken fot som ska framför vilken, vad man gör med armen medan foten gör det där andra, och just när man tycker att man har fått koll så byter bruden i de röda tightsen håll och man måste fokusera igen. Därför hinner man inte börja tycka att det är tråkigt, man hinner inte tycka nånting alls. Inte ens om sin grannes piratbyxor, inte ens om gympaledarens reflektioner kring Richard Gere som hennes drömmars man.

3. Det är inte svårt. Till skillnad från när jag gick och gymmade, när jag testade klättring, när jag var ute och joggade – för att inte tala om hela skolgymnastiken – så kände jag mig duktig nästan på en gång. ”Kolla, jag kan också gå till vänster och sen till höger och dra upp ett knä!” Kanske har jag grym koordination. Kanske är de grymt bra på att få folk att tycka att de har koordination.

4. Det är till musik. Vilket gör att man nästan kan låtsas att det är dans. Att det nästan känns som dans. Att det i vissa fall (se nästa inlägg) i princip ÄR dans. Till och med armhävningarna, om man bara hänger sig lite åt  positivt självbedrägeri.

Fortsättning måste följa. Det finns för mycket att berätta. Eller vad sägs om klientelet på Farsta respektive Skanstull? Vad sägs om mannen som införlivar primalskrik i friskispassen, vad sägs om muskler som bara aktiveras när man går som om man vore fem år och hade kissat på sig i en overall? Vi avslutar med en poll.