>Test: Är du blöt?

>Efter våra heta diskussioner om Salma Hayek och Shane och våra idoga testanden av oss själva, kan det ju passa bra att göra testet jag just grävde fram ur mina gömmor. Jag tycks ha konstruerat det någon gång 2003, men det har aldrig sett offentlighetens ljus förrän nu.

http://www.kipara.se/blottest.swf

Om du inte ser testet, kan du pröva att klicka här.

Annonser

>homosexkompetens för lärare, del 3 (denna gång utan homosex)

>Över huvud taget tror jag på det där med att vara sig själv i klassrummet. Det, och att vara genuint intresserad av att lära ut något. Det är därför det funkar med att komma in första dagen i röd mohikan och piercingar – även den mest konservative medelålders herre från Iran, Kina, USA, brukar acceptera mig och min lärarroll tämligen omgående. Jag är själv lite förvånad över hur konsekventa kursdeltagarna tycks vara i sin absoluta acceptans (och sitt uttryckta gillande) av mig. Jag har många teorier om det hela; en är att det oftast räcker med att lugnt och självklart utgå från att alla kommer att gilla en, så gör de det.

Folk tror oftast att det är mycket svårare att sticka ut, än vad det är. Eller så är det jag som inte märker att det är svårt att sticka ut, eftersom jag har mycket mer problem med att smälta in. Framför allt tror folk att jag blir sämre behandlad än vad jag blir och att mina kursdeltagare måste vara väldigt skeptiska till mig. (Till skillnad från dem alltså, de som frågar, som är väldigt mycket mer öppensinnade.) Kanske blandar de ihop rosa mohikaner och ansiktspiercingar med otrevligt bemötande eller avskräckande odör, vilket jag misstänker har mycket större effekter på folk än en färgglad kalufs.

Jag mår bäst av att uttrycka mig på utsidan som jag känner mig på insidan. Hade mina tatueringar och andra yttre attribut handlat om något destruktivt, eller något jag inte uttryckte inifrån, hade det säkert märkts och skapat andra reaktioner hos folk än det gör nu. Jag har förstås fått min beskärda del av ”do, lärare??” både beroende på mitt alternativa yttre och det faktum att många tolkar min ålder som 16-18 år, men det går över på fem minuter. Gör det inte det automatiskt så gör det det efter att jag har förklarat adjektivkongruens eller satsadverbialets placering i bisats, för kursdeltagarna på mitt jobb (särskilt de medelålders herrarna) är grammatikjunkies precis som jag. Annat jag kan tänkas pyssla med är att förbluffa dem genom att leka ”gissa åldern” eller berätta hur många år jag har jobbat som lärare. Ett maktmedel så gott som något.

Äsch det här handlade visst inte så mycket om homokompetens, det blev mest bara en betraktelse av mig själv… relatera den gärna till er själva, så kan vi åtminstone vara navelskådande tillsammans!

>homosexkompetens för lärare, del 2: lärargarderoben

>Det är alltid lite läskigt, att komma ut som homosexuell lärare längst fram i ett klassrum och inte veta vad som pågår bakom tjugofem lagom utslätade pannor. De som sitter där, i klasar kring grupparbetsborden, är människor som kommer att fortsätta gå i ens klass oavsett hur det går. Det är folk som har makten att respektera eller ignorera en, som kan fabulera fram vad som helst om en och gå till ens chef med hittepå, som kan sprida hat bakom bänkar och i korridorer utan att man någonsin får tag på det. De första två-tre åren jag jobbade på SFI (svenska för invandrare) undvek jag alla frågor om familj, svarade inte på vilken tidning jag skrev för, nämnde inget om mig själv när jag såg dem snörpa på munnen inför könsneutrala sambolagar och partnerskap. En gång testade jag att komma ut, och hur hårt mitt hjärta än slog och hur osäker jag blev på några yngre irakiers inställning till mig senare, var det helt klart en vändpunkt i min garderobs fortsatta SFI-karriär. Nu funderar jag nästan aldrig på hur jag ska besvara frågorna om pojkvän, eller om jag ska ge mina egna exempel på hur diskriminering på grund av sexuell läggning kan se ut. Det är helt enkelt inte upp till mig att ljuga för att andra ska må bra av att tro att alla omkring dem är heterosexuella.

Det är inte självklart på något sätt att man som lärare vill komma ut för sina elever. Det mest logiska är snarare tvärtom – som lärare är man redan utlämnad till elevernas godtycke och det sista man vill är att ge dem en chans att tycka att man är ett pervo. Jag vet många andra lärare som aldrig kommer ut, som svarar undvikande på alla frågor och klamrar sig fast vid det könsneutrala ”sambo” när de tvingas kläcka ur sig något om sina familjer. Varför envisas jag med att faktiskt svara på frågorna om jag har pojkvän? Svaret är ganska enkelt, och uppdelat i tre.

Först och främst vill jag inte ge självföraktet en chans. Det ligger liksom alltid och lurar, redo att dra ner en i sin äckliga spiral om man börjar ducka för frågor som har svar man egentligen inte skäms för. Nä, jag har ingen pojkvän. Om jag trivs med att vara singel? Eh… ja? Ibland måste man undvika faror och till exempel inte vifta med några regnbågsflaggor när mer militanta homofober flockas i bombarjackor på pendeltåget, det känner nog vartenda homo i ryggmärgen. Men ibland är faran bara en liten oro i feghörnet av magen, och ändå ger man efter och säger ”i helgen? Jag ska bara stanna hemma med min tje… sambo”. Och någonstans inom en känner man att man kanske skäms ändå, man kanske föraktar sig själv och inte tycker att man helt och hållet är värd samma möjlighet att prata om sitt liv som alla som ska hem till gubbar och frugor av föreskrivet motsatt kön.

För det andra så är jag den första icke-heterosexuella personen majoriteten av mina kursdeltagare någonsin har träffat. Vad de vet, alltså, deras kusiner kan ju i smyg kuttra med hemliga älskare och älskarinnor i små homogrottor maskerade som bokklubbar och vedhuggningssällskap, men det hjälper inte mina kursdeltagares homosexbildning i någon större mån. Jag har sett effekterna på nära håll, varenda gång jag kommer ut i klassrummet. Ibland ser jag dem omedelbart i deras ögon, tankarna som säger ”och jag som trodde att homosexuella var sjuka i huvudet, det tycks alltså inte stämma”, eller ”vad konstigt, hon skäms inte… tänk om det alltså inte är något att skämmas för”. Ibland får jag det svart på vitt, eller åtminstone utsagt i klassrummet som hos den muslimska mamman som sa ”jag var väldigt emot homosexualitet förut men nu när jag vet att man inte kan välja det själv tänker jag att jag måste säga till min son att jag kommer att acceptera honom oavsett vem han blir kär i”. Det är så hjärteknipande att jag fortfarande efter tre år ryser när jag tänker på det.

För det tredje blir jag en bättre lärare när jag vet att alla mina kursdeltagare känner till vem jag är. Jag behöver inte längre vara rädd för vilka kommentarer de ska droppa när vi läser om samboskap, jämställdhet, familjekonstellationer, diskrimineringslagar. Tycker de att homosexuella är perversa, så håller de det i alla fall för sig själva, och för min del passar det mycket bättre än att jag skulle hålla min läggning för mig själv. Vissa lärare är väldigt privata som personer och skulle aldrig svara ens på frågan om hur gamla de är eller om de bor i hus eller lägenhet, men den inställningen funkar inte med min person och jag tror att kursdeltagarna känner det. Jag behöver inte ducka för frågor, jag kan berätta vad jag ska göra på semestern och blir aldrig längre introducerad för estniska bröder. Det gör mig till en mycket bättre lärare och till någon som kan slappna av, svara på frågor som vilken heterosexuell lärare som helst och släppa in alla som vill släppa in mig. Jag är helt säker på att det märks i klassrummet.

Dessutom har mitt ständiga utträde ur garderoben fått den effekten att homosexuella kursdeltagare vänder sig till mig. Och inte bara homosexuella kursdeltagare förstås, utan kursdeltagare med lesbiska systrar, bögkompisar och frågor om var man helst ska stå för att se prideparaden ordentligt. Plötsligt smyger någon in en referens till en pojkvän i hemuppgiften, tar mig åt sidan eller slappnar bara av mer när homosexualitet kommer på tal. Och det gör det, oavsett om vissa lärare gillar att säga ”jag undervisar faktiskt inte i sexualkunskap”. Mer om vad man kan göra när någon häver upp sin stämma och deklamerar ”homosexuella är sjuka i huvudet” i ett kommande avsnitt av denna min homosexpraktika för lärare av alla läggningar.

Det finns förstås anledningar till att inte komma ut också, men enligt min erfarenhet kan de alla komprimeras till ett enda ord: konflikträdsla. Absolut ej att förringa, men inte heller något jag vill bygga mitt arbetsliv på.

>Saras homosexpraktika för lärare, del 1

>En gång skrev jag ett examensarbete som hette ”Jag ägnar mig inte åt sexualundervisning”. Titeln var ett citat från en SFI-lärare som tyckte att man inte behöver beröra homosexualitet* i klassrummet om man inte undervisar i sex och samlevnad. Han glömde att SFI-lärare, precis som lärare i många andra ämnen, pratar både om familj, samhällsfrågor, politik, jämställdhet, aktuella evenemang, orättvisor, relationer, kontaktannonser och lagstiftning. I alla klassrum har det någon gång hänt att en lärare har 1) ignorerat kommentarer om homosexuella, 2) reagerat på kommentarer om homosexuella, 3) undvikit att nämna samkönade relationer eller homosexualitet där det har varit relevant eller 4) nämnt samkönade relationer eller homosexualitet där det har varit relevant. Att ämnet aldrig kommer upp, eller att det bara skulle handla om sex, är bara ljug eller på sin höjd förträngning.

De flesta lärare jag intervjuade inför mitt arbete, sa att de inte vet hur man ska prata om homosexualitet i klassrummet eftersom man ska ”respektera folks åsikter” samtidigt som man ”reagerar på negativa kommentarer” och inte vet vad man ska säga. Det har startats en fortbildning med hjälp av mitt examensarbete, men varenda lärare kan ju inte lyckas få del av den tänker jag. Därför har jag härmed startat min lilla följetong ”homosexkompetens för lärare”. Utifall det skulle finnas någon lärare där ute som är sugen på några tips och tricks, alltså. En del är skräddarsytt för SFI, där jag jobbar, men det mesta är ganska allmängiltigt.

När jag säger till mina kollegor att det faktiskt inte är särskilt svårt att prata om homosexualitet ens med en klass medelålders irakiska män, säger några ”inte för dig nä, du är ju homosexuell”. Jag kan idag avslöja att nä, det är inte alls särskilt enkelt att ställa sig framför en klass man ska fortsätta undervisa oavsett vad som händer, ta några sjukt djupa andetag utan att det ska märkas utåt, reglera rösten till ett tonläge som ska förmedla ”detta som jag ska säga nu är helt normalt och därför borde ni också reagera som om det är helt normalt” och veta att domen snart kommer att falla över – mig. Och säga:
– Ja precis, Nihad. Diskriminering kan till exempel vara om du inte får jobb för att du är invandrare. Eller om jag inte får jobb för att jag är homosexuell.

Den heterosexuelle läraren behöver inte ens fundera över sin egen självbild, garderob eller hur pervers ens elever kommer att tycka att man är. På så vis är det mycket enklare att vara heterosexuell lärare och prata om homosexualitet. Fördelen med att vara homosexuell är väl eventuellt att man kan agera levande exempel, men det är inte alls något kriterium för att man ska lyckas hålla samtalsämnet på en vettig nivå. Inte någon garanti heller.

För att man ska lyckas hålla ämnet på en vettig nivå, är det mycket viktigare att ha följande punkter i åtanke:
1) Vi har ingen aning om vem som sitter i det här klassrummet och är homosexuell, sitter i garderoben, har blivit förföljd eller torterad för sin homosexualitet, har en mamma som är lesbisk, har en son som är bög, har ett rent personligt skäl att känna sig osäker, obekväm och avskydd om homohat accepteras i klassrummet.
2) ”Högt i tak” betyder inte att alla åsikter måste vädras och luftas, och accepteras utifrån en neutral teori om att alla åsikter är lika viktiga och värdefulla. En åsikt som ”invandrare är smutsiga och kriminella” är inget man skulle acceptera i ett klassrum, så varför skulle ”bögar är så jävla äckliga (alltså det är en åsikt, jag säger bara vad jag tycker, alltså jag accepterar dem men de är bara äckliga)” få passera? Respekt för alla människor och deras rätt att vara vilka de är utan att hatas och avskys kommer först.
3) Om inte läraren plockar upp tendenser och sätter agendan för diskussionen, kommer eleverna att göra det. Antingen fortplantar sig ogrundade åsikter och nedärvd homofobi genom leden, påeldade av ens egen ovilja att ta i ämnet, eller så säger man själv ”jag har hört er prata om att homosexuella är sjuka i huvudet och liknande, och jag vill inte höra det i mitt klassrum, kan ni gissa varför?” Det finns frågor man kan ställa och ingångar man kan skapa som lägger diskussionen på ”rätt” nivå, den som handlar om mänskliga rättigheter och identitet istället för analsex.

Själv har jag märkt att en dålig ingång är: ”Varför säger du så?”. Det ger bara utrymme för mer spydd galla (och kan dessutom skapa risken att den homofobe tappar ansiktet om han/hon vill ändra sig senare) istället för att gå direkt till roten. Roten, enligt mig, är att folk inte har funderat på, inte bryr sig om eller inte har rätt information om varför folk är homosexuella och hur det kan kännas att vara homosexuell i ett heteronormativt samhälle. Åtminstone på SFI funkar alltid frågan ”varför tror ni att vissa personer är homosexuella?”. Svaren varierar. Ofta tror folk att det är ett val. ”De vill stå utanför samhället.” ”De är mot familjen”. Ibland inser kursdeltagare att de aldrig har funderat över varför, och bara antagit att detta handlar om folk så underliga att de av ingen anledning alls har valt ett liv utan riktig kärlek och närhet. Vissa tror att det handlar om sexmissbruk, andra gissar på sexuella övergrepp i barndomen eller att man har ”smittats” av någon annan.

När detta har diskuterats en stund, har det även kommit upp till ytan lite mer varför en del är så skeptiska, detta utan att man ens har behövt diskutera folks åsikter. Det är klart att man inte är särskilt positiv till någon som har valt att stå utanför samhället eller som är emot ens egen livsstil. Om man då har en aning pedagogisk kompetens i grunden är det inte särskilt svårt att berätta att man faktiskt har information från källan, en helt homosexuell brutta som bara råkade bli kär i tjejer istället för killar. Ibland behöver man inte själv komma med den informationen – nästan vem som helst som känner en homosexuell (vilket är ganska många både i och utanför klassrum) kan berätta att homosexualitet är som vänsterhänthet, ett håll som vissa är lagda åt utan deras egen direkta inblandning. Man glömmer ofta den grundläggande informationen och hoppar direkt på ”ni måste acceptera homosexualitet”-tåget – vilket för vissa låter synonymt med ”ni måste acceptera självvald, kriminell perversitet”.

Detta om ingångar och sånt man kan tänka på innan man ens går in i klassrummet. Det blev visst en smärre roman bara det, tur att jag skrev inledningsvis att det hela kommer att bli en följetong. Åh, vi kan prata om varför man över huvud taget ska diskutera homosexualitet i ett klassrum, varför jag känner mig manad att komma ut inför mina elever, var i skolan man pratar om heterosexualitet, vilka frågor man ska undvika och vad det hela egentligen går ut på (fyll gärna på med fler frågor). Det kommer att bli så sjukt långa inlägg. Jag hoppas att någon lärare hittar hit och orkar läsa alltihop.

*Jag fokuserar på homosexualitet bara för att det är heterosexualitetens mest etablerade motpol, och alltså den läggning som det snackas mest om i klassrummen. Om jag får en veckas temavecka att fylla med queert material, eller en klass som har grundläggande kunskaper om att homosexualitet till exempel inte är ett val, skulle det kanske vara mer logiskt att fokusera på heteronorm som RFSL Ungdom gör i sitt BRYT-material, men vi snackar kursdeltagare som tror att homosexualitet är en sjukdom och ett destruktivt livsval och för dem låter heteronormativitet mer som en lösning än ett problem.

>knappen som lärde oss om livet

>När jag läste otaliga recensioner inför inköpet av min Asus Eee PC, blev jag till en början avskräckt av alla recensenter som uppgav att datorns lilla tangentbord var ”helt omöjligt att skriva på”. Jag kan nu rapportera att tangentbordet är fullt funktionellt (ja, för alla förstås – kan storhänta datakillar upphöja sig själva till norm ska jag inte vara sämre). Det är lite hopdraget och man slipper flytta fingrarna så långt när man ska flytta dem från o till å, men det är ganska trevligt. Framför allt är den trots sin litenhet försedd med den livsviktiga ”insert”-tangenten. Jag säger livsviktig, för den måste väl fylla en ganska väsentlig funktion för att förtjäna en plats på världens mest komprimerade datortangentbord?

Inserttangenten, för den som undrar, är en tangent som mest fyller funktionen att ligga på ungefär samma plats som delete-knappen och ställa till med oreda i texten när man råkar komma åt den. Jag har efter dryga decenniets datoranvändning inte hittat någon annan funktion, och en snabb undersökning bland folk som omger mig visar att oförståelsen för denna tangent är omfattande. Inserttangenten har som uppgift att starta processen att äta bokstäver i takt med att man skriver andra. Den är en ordätare och en förgörare, och jag är ganska säker på att den bara existerar för att någons chef i datorernas begynnelse tyckte att det var en strålande idé, och denna någon inte var tillräckligt mycket rumpnisse för att våga kläcka ur sig ett ”voffo då då”.

Jag förstår inte num lock heller (är det någon av er som använder num lock?) men den är i alla fall inte destruktiv. Insertknappen är det närmaste en datortangent kan komma ett uppblåst, parasitiskt ego med destruktiva tendenser. Det kanske är på grund av mina erfarenheter av mänskliga sådana, som jag har svårt att förstå dess existensberättigande. Men någonstans måste den ha skrivits in i ett ödesdigert kontrakt, för till och med längst upp på det lilla tangentbord jag skriver på just nu ligger den och vräker sig och meddelar viktigt: ”Ins”. Kanske finns den där för att lära mig om livet. Precis som med en del folk, är det bara att acceptera att insertknappen finns, att dess funktion inte är särskilt fördelaktigt designad och att det är mer effektivt att undvika den än att peta på den om och om igen i hopp om att den någon gång ska avslöja sina inre kvaliteter. Det är fantastiskt ändå, vad en enda liten knapp kan lära en om livet. Tur att de inte uteslöt den på mitt pyttelilla tangentbord, människokännarna på Asus.

>veckans poll

>Till er som förra veckan fyllde i att ni har för konstiga fantasier, vill jag bara säga att det normala är att ha skitskumma fantasier. Man har ingen aning om vad som rör sig i de hemligaste hjärncellerna på folk som på utsidan ser helt vanliga ut, men jag lovar helt utan vetenskaplig grund att i en helt vanlig t-banevagn/buss kan du hitta en snubbe som tänder på att bli trampad på med foppatofflor, en brud som har fantasier om sin egen halvbror i vinbärsgelé, en tant som bara kan få orgasm om hon låtsas att hon är ett blixtlås och någon kostymman som är jättejättehetero men som alltid får upp en bild av två hånglande, manliga brottare i glittriga trikåer precis innan det går för honom.

Det viktiga, för att predika lite fantasilära, är att komma ihåg att sexuella fantasier inte lyder under några som helst andra lagar än de som är dikterade just i den där lilla gropen i hjärnan där de lever sina liv. Man är inte rasist för att man finner tanken på att vara en amerikansk societetsdam på 1800-talet som förlustar sig med slavar tilltalande, man hatar inte sig själv för att man fantiserar om att kallas hora, man är inte mindre feminist för att man har våldtäktsfantasier och man är inte en ond människa om man tänder på att piska folk om de inte gör som man säger. Dessutom säger mig min erfarenhet att det alltid finns någon som har en matchande fantasi och att det kan vara värt att ta reda på vad som händer om man plockar fram den ur skrymslet. Vid lämpligt tillfälle alltså.

Idag tänkte jag försöka ta reda på hur många av mina läsare som är män respektive kvinnor, men jag stötte på patrull i mitt eget huvud. Först tänkte jag att jag gör tre kategorier; man, kvinna och annat. Sen tänkte jag på alla som gillar att fylla i ”det knäppa alternativet” av ingen anledning alls utom att de i sina egna liv inte har tillräckligt med komplexitet, och att just de säkert är folk som tycker att ”annat” vore knäppt. Resultatet skulle alltså bli att en massa folk skrev att de var ”annat” utan att mena det som jag menar. Så det var nära att det inte blev något av det hela, men så tänkte jag plötsligt att något kul ska de väl ha, stackarna. Så varsågoda: veckans poll. (Alla transpersoner som är helt på det klara med att de tillhör ett visst kön ska förstås klicka det könet, om de inte känner att ”annat” av någon anledning är mer rättvisande – i framtiden ska vi också ta reda på hur många cispersoner det är som läser den här bloggen.) Jag har gett upp kampen att försöka få ordning på å, ä och ö i pollarna, så från och med nu löser vi det som vi gör när vi är utomlands.

>grekiska för nybörjare, lektion 1

>Jag har förstått mitt första skämt på grekiska! Det var inte särskilt roligt och inte särskilt avancerat, men jag skrattade högt av ren förtjusning över att ha förstått det. Alltså det var så banalt att jag inte ens vill recitera det, och egentligen inte så mycket ett skämt som en humoristisk kommentar. Jamen okej då.

[Reklam på TV. En machosnubbe i vårt vardagsrum vänder sig mot en annan.]
Snubben: Vad betyder etappklippning?
Andra snubben: Det är typ att klippa håret i olika längd såhär. [visar med händerna]
Snubben: Aha okej.
Andra snubben: Tänker du göra det eller?
Jag: Haha. [sekunden senare] OHMYGOD, HÖRDE NI? HÖRDE NI SPONTANSKRATTET! JAG FÖRSTOD ETT GREKISKT SKÄMT OCH JAG FÖRSÖKTE INTE ENS!

Eftersom jag uppenbarligen kan så gott som flytande grekiska, tänkte jag härmed ge mig på uppgiften att lära er alla. Mina nya ord för dagen är:
το ίδιο [to idhio] = samma. Idio låter som idiot (förutom dh, som låter som th i engelska ”then”), så man kan tänka till exempel ”alla samhällen är olika men idioterna är samma”. Eller ”jag är samma idiot nu som förra gången jag inte kom ihåg det här ordet”.
γάλα [ghalla] = mjölk. Galla och mjölk är förvisso en aning olika till både fason och smak, men vi kan också enkelt fastställa ett par likheter och koppla ihop ord och betydelse med gemensam nämnare kroppsvätskor.
περίπου [peripo] = cirka. Vi behöver inga kroppsvätskor eller idioter längre, peri är helt äkta grekiska för ”omkring” och vi behöver bara tänka på ett äkta svenskt ord som ”periferi” för att komma ihåg det. Feria (i periferi alltså, ska vi språknördsgrotta ska vi väl göra det ordentligt) betyder typ område eller distrikt och po betyder ”var”, men folk omkring mig i soffan förnekar å det bestämdaste att det har något med saken att göra. Sedan tvingar jag dem att googla etymologi tills de blir tvungna att gå och hämta en till öl i kylen av ren utmattning, men nu vet ni i alla fall hur ni ska komma ihåg hur man säger cirka på grekiska.

Nu vill jag att ni övar duktigt till nästa lektion, så att vi alla kan åka till Lesbos nästa sommar och le och säga effchariståå till butiksinnehavarna som aldrig ler tillbaka, för de skiter väl i hur mycket grekiska vi i vår välvilja har lärt oss på nätet så länge vi köper deras svindyra vattenflaskor.