heterovärlden, we give you – hanky codes

Jag brukar, som ni vet, inte hinna kommentera aktuella händelser förrän de är sååå förra veckan, men idag gör jag ett undantag. För det var ett stort ögonblick, när David Lindgren äntrade scenen med en tydlig, gul näsduk i högra bakfickan. Det här blir dagen, tänkte jag, då hanky codes blir allmän vetskap.

Jag vet inte om det blev det. Ett gäng twittrare har haft kul, det är allt jag hittills har sett och om jag söker på ”näsduk” på de stora tidningarnas internetsidor får jag veta för schlagern helt irrelevanta saker såsom att man har hittat franskt kungablod i en grönsakslåda. Kvar sitter jag med mina näsdukstankar.

Såsom: Det är en jäkla massa färgnyanser det där.

(Hanky codes, för den som inte orkar klicka, är ett sätt för framför allt bögar att kommunicera via byxbaken. Tänk blomsterspråk, eller frimärkssignaler. Men där en vit akacia signalerar: ”Ditt goda hjärta borgar för bestående vänskap”, signalerar en magentafärgad näsduk i vänster bakficka: ”slicka min armhåla.” Där ett kvartsvridet frimärke i nedre vänstra hörnet säger ”Lämna mig ensam i min smärta!” säger en näsduk i guldlamé: ”Jag gillar muskelkillar”. Ni förstår konceptet.)

Jo som sagt, det är en jäkla massa färgnyanser det där. En gul näsduk i höger bakficka, som David Lindgrens igår, signalerar ”jag gillar att bli kissad på”. Men är den i stället senapsgul, så betyder den ”söker en kille med över 20 centimeter” (ja beskrivningen saknar huvudordet i objektet, så vad det är som ska vara 20 centimeter är tyvärr oklart). Man får vara uppmärksam för att inte råka på en överraskning, med andra ord, och vem vet vad David Lindgren / David Lindgrens kostymör egentligen var ute efter? Samma skarpa öga krävs för att skilja röd (vill bli fistad) från roströd (är en häst) eller korall (sug på mina fötter). Plötsligt förstår man varför fler bögar än heteromän opponerar sig om man en dag råkar kalla magenta för mörkrosa. Det kan vara skillnaden mellan att få armhålan slickad och att få bröstvårtorna torterade.

Jag älskar hemliga språk. Jag hann personligen uppfinna tre hemliga språk innan jag fyllt tio, och jag erkänner härmed att jag är avundsjuk på bögarnas näsduksspråk. Jag vill också ha ett hemligt sätt att tala om att jag gillar naveldyrkare (mauve), eller vill bli rispad (maroonröd). Även om några halvhjärtade försök har gjorts, har hanky-koder aldrig riktigt fått fäste i flatvärlden, och allt vi kan signalera till varandra är att vi är flator. Det görs genom ögonkast och i vissa fall frisyr och byxfason, och är inte alls lika utstuderat som näsdukskoderna.

Kanske för att det är ovanligt att en flata går ut i en park eller på en klubb för att hitta en okänd tjej att leka sträng rektor och elev med (brunt corduroy-tyg). Eller kanske för att vi genom historien har varit så osynliga att vi inte har behövt gömma oss.

Jag: Har vi ingenting som kan mäta sig med hanky codes? Nånting?
Coachen: Näe … nej, det är bara liksom kläder.
Jag: Men kläderna brukar inte signalera vad man gillar i sängen. Flatornas kläder signalerar bara typ: jag är sportflata så jag vill bara ligga med andra sportflator.
Coachen: Ja, och om man letar något kinky så går man till Wish. Så ingen råkar få en överraskning.
Jag: Men du, vi kan väl börja med hanky-codes? Så om jag känner mig lite sugen på något, typ att vara ”aktiv på badhus”, så sätter jag en frottéhandduk i bakfickan och svassar runt i vardagsrummet tills du märker det.
Coachen: Visst. Sätt upp en lista på kylskåpet bara.

Annonser

årets brännande frågor

En annan sammanfattning av året kan förstås baseras på googlingar, eftersom de fungerar som tydliga tendenser i aktuell diskurs. (Med googlingar menas de ord som människor har googlat på och hamnat på denna blogg.)

Det finns tre googlingar som utan tvekan är de mest frekventa på denna blogg. 1694 gånger har folk sökt på ”Sara Lövestam” och föga förvånande hamnat här. Mer förvånande är kanske att andraplatsen innehas av googlingen ”kärleksförklaring”, som 410 gånger har lett just hit. Men det mest förvånande (fast ändå inte, för den som har gått på hans friskispass) är tredjeplatsen som innehas av Claes Rogenius. Hela 40 gånger under det gångna året är det någon som har googlat denne friskisledares namn och kommit till denna blogg, det är fler än både de som googlat ”grekiska för nybörjare” (32) och ”verb är saker som man gör” (25).

Till alla er som googlat Claes Rogenius: Jag förstår er, men har tyvärr inte direkt någon information att komma med.

Till alla er som googlat grekiska för nybörjare: En sak som ni bör veta på en gång, är att grekiska inte har infinitivformer på samma sätt som svenska. Acceptans inför den saken är en bra början.

Till alla er som googlat verb är saker som man gör: Jag funderar allvarligt på att skriva en grammatikbok. Återkommer om den saken.

Sedan finns det andra googlingar som kanske inte varit alldeles frekventa, men som jag ändå känner att jag vill besvara.

kissade på mig igår

Det gör inget. Det har hänt alla, någon gång i livet. Jag minns själv en utflykt med termos och mariekex 1985. Jag hade overall och Lugnvik var snöfläckigt, några talgoxar skuttade omkring i jakt på frön och smulor. Två fröknar var med oss, Birgit och en till, och så var det jag och de andra barnen. Det blev plötsligt tydligt för mig att jag måste kissa. Försök att hålla dig, sade Birgit. Jag försökte, men klarade det inte. Jag minns ångesten när jag kände kroppen släppa efter. Jag minns hur olycklig jag var när jag berättade för Birgit, jag minns hur de andra barnen ropade: ”Du går som när man har kissat på sig. Har du kissat på dig?”. Jag minns hur jag rodnande blånekade.

bisatsers funktion

Enkelt förklarat kan man säga att bisatser oftast fungerar som adverbial, nominalfraser eller attribut. Men så finns det långt mycket roligare sätt att förklara det, associationer man kan göra, liknelser som borde komma världen till dels. Jag måste verkligen hitta tid att skriva den där grammatikboken.

vill du ligga med mig då sara lövenstam

Jag vet inte. Det är tveksamt faktiskt. Måste kolla med Coachen också.

vad är blott?

Blott är blott blott.

hur skriver man ett bra brev till eric saade

Käre Eric Saade, kan man skriva. Jag mår bra, hur mår du? Har du tänkt på att ett riktigt bra andetag går ända ned i magen, och har du tänkt på hur lätt det kan vara att stoppa dem redan när de bara hunnit till halva halsen? Har du tänkt på att varven går så snabbt ibland att krönikörer inte hinner läsa igenom vad de skrivit och politiker inte hinner tänka igenom vad de tänkt? Har du tänkt på att strömavbrott är 2000-talets små oaser, har du tänkt på hur lite ett strömavbrott påverkade för hundra år sedan? För femtio år sedan fanns det bara en chans att se det som sändes på tv, för tjugo år sedan kunde man inte ringa från bussen och säga att man blev sen. Då fick folk vänta, ovetandes, och de hade inte ens Wordfeud. Ha det så bra! Med vänliga hälsningar [namn]

hur man kan känna starka verb

Jag MÅSTE skriva den där grammatikboken.

sara lövestam föräldrar

Mina föräldrar är två rysligt hurtiga människor kring 60. Den ena går på Friskis & Svettis tre gånger i veckan, den andra kan aldrig sluta bygga på sitt hus. Huset blir större och mångvinkligare för varje sommar, och ibland får det avkomma i form av små bodar på tomten. Det viktigaste man bör veta om mina föräldrar är att de alltid har behandlat mig och mina syskon som tänkande och rationella personer som man kan resonera med och att de aldrig har behandlat alkohol som en viktig del i umgänget.

om killar har långt hår är det framdel eller nackdel?

Jag läser den här frågan om och om igen. Jag blir lycklig av den här frågans konstruktion. Jag har inget att tillägga.

Slutligen har vi alla alternativa stavningar på mitt efternamn. Jag har slutat hetsa upp mig över dem nu, och välkomnar alla era varianter! I år har de bland annat varit: Lövenstam, Löwenstam, Løvenstam, Löveström, Lömestam, Löwestam, Lävenstam, Lövestram och Lövenstamm. Till kategorin ”slant på tangentbordet” kan vi kanske räkna Köwestam,  Lövetsm, Löovestam och Löenstam. Som sagt, det är bara att köra på. Jag vet ju ändå vem jag är.

läget i Sverige

För er som sitter långt ute i skogen utan facebook, twitter eller tillgång till en enda nyhetskanals kommentarsfält kommer här en liten uppdatering av läget i landet:

1. Sverige har bytt namn till ”PK-Sverige”. Till skillnad från det vanliga Sverige så är PK-Sverige en egen organism med tankar och åsikter som går tvärt emot de människor som befolkar det. Det finns även en PK-maffia som står bakom vitt skilda saker, såsom:

– Det faktum att en (1) lärare på en (1) skola inte tyckte att de skulle ha pepparkaksgubbar i luciatåget, vilket raskt upphöjts till att vara hela Sveriges åsikt samt handla om att vi inte längre ska äta pepparkakor. Kommentar för den som vill delta i protesten: ”Snart får vi väl inte ha russin i lussekatterna heller.”

– Det faktum att Disney ®, baserat på en lång diskussion i USA om så kallade pickaninnies, har tagit bort några sekunder ur en barnfilm som de skapade på 30-talet. Förslag på kommentar: ”Jag trodde att det var en myra, så jag är kränkt.”

– Det faktum att tidningarna gjorde rubriker, när tre svenska sk toppolitiker var ute och slogs, skrek rasistiska okvädningsord samt gick runt med järnrör och hävdade att Sverige inte tillhör alla svenskar, allt fångat på film av partiets egen rättspolitiske talesperson. Kommentar: ”PK-media gör allt för att smutskasta oss.”

2. Det snöar. För att vara helt säkra på att alla vet det, postar vi tusentals bilder föreställande snöiga balkonger (jag har dragit mitt strå till stacken) och igensnöade infarter, men om du sitter ute i skogen utan facebook har du väl ingen aning. Om du bor i Norrland har du följande kommentar: ”Nå, ni fick en centimeter snö och nu är ni som i chock. Kom till Norrland om ni vill se riktig snö eller betrakta ett dubbdäck.” Om du bor i Stockholm: ”Newsflash, SL, det blev vinter igen! Hur kan de inte vara förberedda? (Ps jag har ingen aning om vilka förberedelser de i själva verket gör varje vinter.)” Om du fortfarande är arg på PK-Sverige: ”Snart får man väl inte bygga snögubbar i det här landet.”

3. Polisen jagar papperslösa på BUP och ett parti helt utan förslag till förbättrad integrationspolitik får fler och fler anhängare på den underliga grunden att integrationspolitiken inte fungerar. (Om du fortfarande är arg på PK-Sverige: ”Snart får man väl inte vara rasist utan att bli kallad rasist.”) Men det är bara petitesser, det finns ju viktigare saker att bry sig om.

Ni som inte sitter ute i skogen utan internet, vänligen skriv ut denna sida och ta den till era vänner i skogen, så att de blir uppdaterade innan jorden går under. Det lär vara i morgon och på sätt och vis är jag inte förvånad.

dag 8: förskjutning i researchen

Eftersom det har gått väldigt dåligt att skriva idag (resultat efter fem timmar: 2500 tecken och ett beslut att dela upp ett kapitel i två), sitter jag i stället och tänker på skidskytte. Frågor kommer upp ur djupet, såsom: vem kom på att det skulle räknas som idrottsgren att åka skidor och skjuta prick om vartannat? Några jägare på språng, antagligen, men varför finns då inte springskytte för sommarmånaderna? Och varför läser jag alltid ”slidskytte” när det står i tv-tablån, och hur skulle ett slidskytte, som idrottsgren, se ut? Jag tänker mig … nå vi behöver inte gå in på det, men jag hoppas att det inte skulle vara en vintersport.

Och varför är det så få andra sporter som kombineras på det där sättet? Jag tänker stavbasket, med korgar på fem meters höjd. Jag tänker orienteringspingis, trapetscurling, störtloppsspjut.

Jag googlar och finner till min glädje/fasa att skidskyttet uppfanns av norska soldater, som ”tävlade mot varandra i olika grenar som att träffa måltavla under utförsåkning på skidor, distanslopp på skidor, slalomoch störtlopp”. Alltså inte varvat med, utan under. Kära nån.

Denna information har absolut inget som helst att göra med den research jag borde göra eller den bok jag borde skriva. Det jag egentligen behöver veta är hur framlidne saxofonisten Casper Hjukström var som person, men på den punkten tiger Wikipedia och resten av Internet. ”Vad gör du?” hojtar jag till Coachen för att distrahera mig lite till. Det visar sig att hon ser på skidskytte.

dag 3 och lösryckta bitar väsentlig information

Tack kära ni, för all peppande verksamhet ni ägnade er gårdag åt på facebook, när jag skulle uppnå 11 000 tecken (det hamnade till slut på över 12 000). Med tanke på hur motiverande det var funderar jag nu på om jag skulle hyra ut er som författarstöd till krampande skribenter, jag får se hur jag gör.

När man skriver historiskt hamnar helt naturligt en massa fokus på researchen. Om ni har lyssnat på någon av mina föreläsningar kring Tillbaka till henne så vet ni hur långt jag kan gå för att få tag i precis rätt detalj kring sekelskiftets potatisodling, låstillverkningens historia eller glasögonutprövning på 1910-talet. Historien jag skriver på nu rör sig i nutidens Värmland och i 40-talets Stockholm, vilket är avsevärt mycket läskigare än att skriva om en tid som ingen levande person har några minnen av. Jag skriver, googlar, skriver, hämtar en bok, slår upp i cd-häften, ringer gamla jazzmusiker, letar på Spotify (boken bottnar ganska mycket i svensk jazzhistoria), mejlar till pappa för värmländsk expertis och till Coachen för söderslang, googlar, skriver, googlar.

Dagens researchäventyr lär oss bland annat hur det kunde vara att växa upp i ett barnrikehus, att ryktet om de femsträngade elbasarnas underlägsenhet gentemot de fyrsträngade är ”skitsnack från gamla 40 åriga surmuppar som aldrig fick nån ordentlig musikkarriär och istället blev ljudtekniker på nån sunkig studio utanför lindköping eller nåt”, samt att nöjesstället Vinterpalatsets rigida dansvakter en gång i tiden gick omkring på dansgolvet och ”såg till att man inte rörde sig för häftigt” (ingen länk, citatet är från en sån där papperskälla som också finns).

Ur mina mejlkonversationer med pappa kan följande redovisas:

Jänta är värmländska och används i Fryksdalen. (Det finns 8 olika värmländska dialekter). Tös används mera mot norska gränsen bortanför Arvika. När det gäller jänta är formen jänta bestämd form, t.ex jänta mi = flickan min. I frödings ”jänta å ja” betyder det flickan och jag. I singular (obestämd form, min anm) är det jäänt t.ex e jäänt = en flicka.

Man blir aldrig rädd i Värmland. Vad skulle man bli rädd för i ett sådant landskap. Men rent språkligt används inte de ord du skriver, kanske jätterädd. En fryksdaling skulle nog säga ”bedrövligt rädd”. Min mamma försökte alltid rätta min farfar när han sa att något var ”bedrövligt vackert”. Kanske man också kan säga skiträdd.

ps. Jag kommer i fortsättningen inte att kräva ert stöd på samma sätt som igår, inte ens uppmana till några hejarop (även om de förstås alltid är välkomna), däremot tänkte jag försöka vara mer meddelsam på facebooksidan än jag vanligtvis är. Hoppas att det ska falla er på läppen!

mållös

Idag är dagen när jag ska berätta för er om min migrän. Den beter sig (vissa skulle säga ”som så mycket annat i din hjärna”) inte som de flesta vanliga migräner. Jag fick den för första gången när jag var fjorton år. Då låg jag på en sandstrand på en liten ö som min familj hade tagit sig till, och så läste jag en tidning. Det gjorde jag nästan alltid. Läste jag inte en tidning så läste jag en roman, ett flygblad, baksidan på ett mjölkpaket … Skillnaden var att bokstäverna den här gången började tappa sin betydelse.

Först började jag blanda ihop b och d. Stod det snabeln eller snadeln? Äh, så klart det stod snabeln, det finns väl ingenting som heter snadeln. Å andra sidan, vad betyder snabeln? Snabeln. Jag började ljuda ordet tyst för mig själv för att det skulle börja betyda något, men ljuden som kom ut var inte kopplade till bokstäverna jag såg. Till slut gick jag vidare till nästa ord, kanske var det något fel på just snadeln. Men där fastnade jag på r. Jag var inte säker på att det verkligen var r eller om jag hittade på det, och när jag försökte säga det kom det inte ut rätt. Inom några minuter hade obegripligheten spridit sig till samtliga bokstäver och jag var förskräckt. Jag försökte ropa på mamma, men det är inte alls säkert att ”mamma” var det som kom ut ur min mun. Orden tycktes mig nu som något abstrakt och konstrande, jag visste hur de skrevs och sades men kunde ändå inte formulera, säga eller skriva dem. Ingenting kom ut rätt ur min mun och min balans blev sämre och sämre. Familjen stuvade förskräckta in mig i baksätet och vi åkte färja hem. Jag grät. Jag minns så tydligt att jag ville tala om för dem att jag kände mig som en bebis, att det kändes som om min språkliga utveckling hade tagit mig tillbaka steg för steg till bebisstadiet, men när jag försökte förklara kom det bara främmande ord ut. Mamma klappade mig på huvudet och sade att det var okej och att jag skulle försöka sova i stället.

Sedan hände det inte förrän jag var i 25-årsåldern. Då kände jag i alla fall igen det. Nu måste jag gå och lägga mig, förklarade jag strax innan orden hade slutat fungera. Vad menar du? frågade kanske min dåvarande flinga. ”Jag pliola inte lagom angär om jag varken”, svarade jag kanske, och andemeningen gick fram. Nuförtiden är alla varnade. Min chef vet vad som händer om hon får märkliga sms. Föräldrar, Coach och Toffla vet vad som gäller om en ordningsvakt skulle ringa dem från min telefon och undra vad jag har tagit (nej det har inte hänt, men man får ju vara förberedd, man har väl sett på Tunnelbanan).

Jag hade aldrig träffat eller hört om någon annan med liknande migrän förrän förra året. I själva verket visste jag inte ens om det var migrän, men jag hobbydiagnosticerade mig själv med ledning av att jag samtidigt med språksvårigheterna fick synrubbningar samt att det gick över efter en eller ett par dagar. Senare visade det sig också att det försvann snabbare med migränmedicin, jag lade det till mina indicier. Så en dag förra året skickade min mamma en video.

Åh Serene Branson, att se en animation av din hjärna är som att se en spegelbild av min! För första gången sedan RFSL-chatten 1999 känner jag glädjen och lättnaden över att hitta någon annan med samma grej, och jag förstår precis alla sommarläger för barn med progeria, alla diabeteslångfärdsskriskoåkningar och alla möjliga människor som sitter i tv och säger ”jag sitter här för att visa andra att vi finns.”

Min migrän kommer inte mer än någon gång om året, och ofta kan jag stävja den med en tablett. Jag ser den som en tuktan och en påminnelse om att jag kanske har språket, men jag ska tamigtusan inte tro att jag ÄR språket. Och i förrgår, just när jag skulle skriva färdigt mejlen till alla er som har tävlat i min tävling, kom den igen.

Jag hade inga tabletter just då, jag satt på tunnelbanan i ett ärende och kände orden börja svaja samtidigt som snubben mitt emot mig inte såg ut att ha någon överdel. Jag klarade av mitt ärende, men på vägen hem började det vara ganska svårt. Jag höll mig mitt på plattformen för att inte råka vingla ut på något spår, och jag skärskådade tunnelbaneskyltarna. Hagsätra, jag kunde inte läsa ordet och inte säga hur det uttalades, men jag visste att jag inte skulle dit, och inte till Skarpnäck heller för de bestod bara av ett ord. Till slut kom tåget med två ord på sidan, Farsta strand, och jag hoppade på. Tunnelbanefärden var något i stil med en berg-och-dalbana i slow motion. Klamrade mig i huvudet fast vid en bild som jag visste fanns på Hökarängens station, och klev av när jag såg den. Tultade hem. Skrev ett sms till min mamma: jag Dizzy migrän.

Min kompis, som i högsta grad var berörd av huruvida jag hade utfört mitt ärende eller ej, sms:ade och frågade hur det hade gått. Jag samlade det yttersta av min koncentration och författade något som jag faktiskt tyckte lät logiskt. P bara, och ingen stoppa Ann… så nu får ni hata år alla! Han svarade att han inte förstod, så jag försökte svara och berätta att jag hade migrän, men ordet migrän blev bara längre och längre i min telefon och jag förstod ju att det inte kunde sträcka sig över två rader, så till slut ringde jag upp. Han blev inte klokare av det.

Jag lade mig i sängen och småslumrade i sju timmar. Vaknade med tillräcklig hjärnkapacitet för att ringa min kompis och förklara vad som hade hänt, samt ringa upp Piratförlagets presschef som också hade försökt få sig en pratstund tidigare. När jag märkte att jag inte kunde komma på vad ”DN”, ”SvD” eller ”tidning” hette, så insåg jag att det skulle bli en långkörare.

Igår vaknade jag med tydliga efterdyningar i huvudet och en bestämd känsla av att jag inte borde läsa någonting alls för att låta migrändelen av hjärnan reda upp sig. Eftersom den här bloggens läsekrets till stor del består av bokstavssupare så förstår ni att det är lättare sagt än gjort. Ord finns ju överallt, det är inte som att man väljer eller inte väljer att läsa dem! Jag fick lägga upp en plan för dagen, som alltså var igår. Först genomförde jag en intervju med Aftonbladet vid mitt köksbord (åh lättnaden över att de inte skulle komma på onsdagen). Sedan gjorde jag allt jag över huvud taget gillar att göra som inte involverar språk, kommunikation eller läsning (eller pianospel eftersom jag just de här dagarna råkar vara utan piano).

Det var så det kom sig att ingen fick några mejl av mig igår. Och det var så det föll sig, att jag på kvinnodagen den 8 mars 2012 ägnade hela min dag åt att baka småkakor, stryka och sy heminredning.