Dagens rekommendationer

Jag har länge känt ett behov av att tipsa er om några saker.

Electrolux Ultra Silencer Green

När min dammsugare gick sönder förra året, sammanföll det med att vi behövde en dammsugare till vårt pyttelilla hus på landet. Nyss hade vi inte behövt någon dammsugare alls, plötsligt behövde vi två. Eftersom det ena (hemma) var mer akut än det andra (landet) gick jag först och köpte en. Dammsugare som dammsugare tänkte jag, men hej vad jag bedrog mig. Den nya dammsugaren väsnades och betedde sig värre än min gamla, som ändå har sådär femton år på den lilla dammsugarnacken. Jag gick genast och googlade ”tyst dammsugare”, läste typ femton konsumenttest och tusen användarrecensioner (som man gör) och kom fram till att dammsugaren som tillät en herre att ”titta på tv medan frugan dammsuger” var precis vad jag ville ha. Electrolux Ultra Silencer Green heter den.

Den var en dröm. Dammsuger man på lägsta effekt kan man få för sig att man inte dammsuger alls, vilket är typ mitt favorittillstånd att befinna mig i.

En kapsåg

Min kapsåg har ett märke, men det är inte märket i sig jag vill rekommendera utan själva ägandet av en kapsåg. Jag rekommenderar det bara om man har en plats utomhus att ställa den på och om man kan komma på något att såga av, uppfyller man dessa två kriterier är det bara att gå och köpa. En kapsåg kapar brädor på millimetern exakt, och med detta kan jag foga in en bonusrekommendation till den som likt mig syr oftare än bygger med trä: Räkna alltid millimeter om du bygger, inte centimeter. Och använd en kapsåg.

Att på Twitter eller bloggar följa folk med erfarenhet av andra förtryck än dina egna

Det är nyttigt och i princip det enda man kan göra för att inte trampa folk på tårna. Nu kan det låta som en futtig grej, att trampa någon på tårna, men man ska komma ihåg att vissa människors tår blir trampade på stup i kvarten och till slut är de ganska svullna.

Min syster

Min syster heter Ida Lövestam och är ljudtekniker. Hon är grym på liveljud (dvs om man ska göra en konsert), inspelning (dvs om man vill spela in en låt) och ljudredigering (dvs om man har en inspelning som man vill rensa från brus och bakgrundsljud). Dessutom är hon sjukt musikalisk, spelar gitarr, piano och fiol och sjunger, ifall man är i behov av något i den vägen. Klicka här och boka henne.

Här har hon lagt ut en låt också.

Egen vaniljsås

Det är inte så rasande svårt att göra egen vaniljsås, och den blir mycket godare än vad som helst som går att köpa i tetrapack. Det här receptet gillar jag.

Friskis & Svettis

En sak som jag upptäckte när jag fyllde tjugosju var att kroppen inte automatiskt höll sig spänstig. Det var ju jättekonstigt, för det hade den dittills gjort i hela mitt liv.

Jag försökte några olika saker, däribland joggning och klättring, men det blev aldrig roligt. En dag kom min kollega till jobbet och klagade på träningsvärk. Hon hade gått på sin första jympa på Friskis & Svettis, och av någon anledning propsade jag på att följa med nästa gång. Det visade sig att jympa var ungefär som dans, en konstart jag som bekant förfinat till det yttersta under alla mina utekvällar på Bitch Girl Club, förutom att alla skulle göra likadant och att det brutalt nog avbröts för armhävningar med mera. Då kan man ju inte gärna gå därifrån, utan då ligger man där och stånkar med de andra, och efteråt kan man säga ”idag har jag gjort 40 armhävningar” helt utan att ljuga.

Nu är jag på mitt tredje år med Friskis 2-3 gånger i veckan, eller är det fjärde? Svårt att säga, tiden går fort när man har roligt. Och jag har inte ont i ryggen, och när jag borrar i berg ser man till och med en muskel.

trallett 047

Nikon P900

Alltför många fåglar hade gäckat mig och min mobilkamera på långt håll, och dagen hade kommit för mig att köpa en riktig kamera. Jag visste att jag ville ha en som kunde zooma riktigt långt, tog bra bilder och ändå inte var en systemkamera. Läsningen av tusentals recensioner, användarrekommendationer och kommentarer på konsumentartiklar sade mig att det fanns tre konkurrenter. Fujifilm Finepix s1, väderskyddad med 50x zoom och skarpa men enligt testerna något överprocessade bilder. Panasonic FZ 1000, bästa bländaren och 4K videoinspelning, kort sagt den bästa kameran vad gäller bildkvalitet, men bara 16x zoom. Och så kameran som inte hade kommit än, Nikon Coolpix P900 med överväldigande 83x zoom och en närgräns på 1 centimeter. Jag läste ett par hundra recensioner till (som man gör) och bestämde mig för att vänta. Det gjorde jag rätt i. Jag är på inget sätt någon proffsfotograf, men här är några bilder som jag tagit med min kompis P900.

månen2tralltre 044

Och för att visa hur mycket 83x zoom är … I mitten på bilden nedan finns en gren som böjer sig ner i vattnet, en bit bakom träden som är närmast. På den böjda grenen, där den snuddar vattnet, finns en typ av prick.

hökarängsbadet 075

Nej man ser inte pricken så noga. Här har jag zoomat lite.

hökarängsbadet 074Och här är pricken i full zoom.
hökarängsbadet 071

Ni förstår att man blir lite till sig. Under några rusiga veckor glömmer man varför man någonsin velat göra något annat än zooma.

Ja, det var dagens rekommendationer. Eftersom jag var tvungen att googla för att få upp länkarna till allt jag rekommenderar, ser jag fram emot att Facebook under några dagar framöver kommer att ge mig tips på dammsugare, kameror och ljudtekniker.

Annonser

dagens tips

Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).

Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?

Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.

en ickefråga från 2012

På ett facebookforum jag frekventerar, diskuteras i dagarna ordet ”hen”. Det vissa hasplar ur sig där inspirerar mig att damma av följande krönika från 2012, när ”hen” just introducerats för det allmänna medvetandet och transsexuella eventuellt ska slippa steriliseringskravet:

Det är fröjdefulla dagar för den som till äventyrs vill kalla någon för ”hen” eller låta transsexuella bestämma över sina egna organ. En ny barnbok har fått en massa extrareklam genom att använda ett nytt ord, och”hen” har plötsligt smugit sig in i salonger där tidigare dualismen härjat ohotad.

Till och med kristdemokraterna har ändrat sig, de behövde bara tänka väldigt, väldigt länge först, och det kan man ju förstå. Det finns folk som tänker snabbt och de som tänker långsamt, och inte ens dem ska man tvångssterilisera om man vill kalla sig civiliserad.

Men börjar man läsa kommentarerna till tidningsartiklar som behandlar de här två ämnena, inser man snabbt att det finns en tredje kategori: folk som inte tänker alls, utan bara tycker. De har alltid fascinerat mig, de där som slänger sig med åsikter utan minsta grund av information. De måste ha ett sådant självförtroende, tänker jag. De måste ha kommit till jorden med en riktigt präktig moderkaka av rent tolkningsföreträde. Och en sak de gillar att säga är att olika saker är ickefrågor.

En ickefråga är egentligen en fråga som inte behöver dryftas eftersom den inte berör någon. Ett exempel på en ickefråga kan vara ”Hur ska vi förhindra att meteorologer med klargrön hud blir osynliga framför en greenscreen” eller ”vilka regler gäller om pingisbollen studsar på nätet, gör en loop över eget spelfält och ned under bordet samt studsar på undersidan av motståndarens spelfält utan att snudda golvet”. Enligt dessa företrädare för verklighetens folk är även transsexuellas reproduktiva möjligheter och könsobekväma barns självkänsla ickefrågor. Allt enligt grundfrågeställningen: Om det inte angår mig, hur kan det då angå någon?

Ju fler kommentarer jag läser, desto mer ser jag hur anhängarna av ickefrågeteorin bildar en fullkomlig armé av verklighetsföreträdare. Och jag inser mer och mer: De tror verkligen att de pratar om verkligheten! De tror att transsexualism och svårigheter att känna igen sig i en av två begränsade könsroller är påhitt, och att deras egen upplevelse är verklig. Jag inser samtidigt varför de envisas med att hitta på olika ord såsom ”genuspajasar”, ”könsneutrala fascister” och ”genusstramsare” för att visa sitt förakt för folk som eh … använder ett påhittat ord. De TROR verkligen att det är trams. De tror att ingen människa i grunden kan vara bög, trans eller queer på något annat sätt, och att de som kämpar för transrättigheter och könsneutrala ord gör det för att få uppmärksamhet.

Eller? Det kan väl aldrig vara så att de ser och förstår att det på riktigt finns människor som plågas av att vakna i fel kropp varje morgon? Att det finns barn som mår dåligt av den benhårda gränsen mellan rosa och militärgrönt i leksaksaffärerna, pojkar som önskar att de vågade leka i dockvrån och flickor som sneglar längtansfullt på mekanot? För om de verkligen fattar det, om de verkligen inser att det inte alls handlar om några förvirrade lobbyister med för mycket fritid, då får jag nästan lust att ringa upp dem allihop en efter en.

”God morgon”, ska jag säga. ”Jag vill bara informera dig om att ditt liv från och med nu kommer att vara kraftigt begränsat. Först och främst är det några grejer du inte får säga, för de verkar så tramsiga. Du vet hur du alltid pratar om sport? Vi har kommit fram till att vi blir kränkta om du säger det, för hur ska man kunna skilja på hockey och fotboll om du går omkring och kallar allt för ’sport’? Ska man helt upplösa alla skillnader, ska vi spela fotboll med puck eller vad menar du? Och göra illa oss i fötterna? Och visstja, vi kommer också att ersätta ditt könsorgan med en vitlökspress. Om du vill ha tillbaka ditt vanliga gamla kön kommer du tyvärr tvingas sterilisera dig först, det finns nämligen inte tillräckligt med underlag för att garantera att dina barn skulle bli lyckliga. Känns det jobbigt? Tyvärr är det inget vi kan bry oss om. Du har just blivit utnämnd till ickefråga.”

grammatik mellan mellon: vad är verb?

Som utlovat, första tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:

Apropå verb och vad de är

– Vad är ett verb egentligen?
– Ja … Det är något som man gör.
– Som ett projekt?
– Nej, alltså det är det som händer. I en mening.
– Som till exempel inbrott?
– Nej, eller ja… om man gör ett inbrott så är det ”gör” som händer.
– Nej, det är inbrottet.
– Okej, säg en mening så ska jag visa dig vad verbet är.
– ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”.
– Verben är ”måste” och ”bo”.
– Nej, verbet finns inte! Det var en kuggfråga.
– Vad menar du?
– Har du inte sett filmen? Det händer absolut ingenting i den där meningen. Hon vill ju till och med knarka.
– ”Vill” och ”knarka” är verb.
– Okej jag fattar. Inte. Finns det alltid två verb?
– Ät nu.

det är ingen som vet vad superlativ är

Inte många i alla fall, så här kommer en påminnelse till världen: Superlativ är när man böjer ett adjektiv så långt som möjligt. ”Bra” är positiv. ”Bättre” är komparativ. ”Bäst” är superlativ. ”Jättebra” är inte superlativ, inte heller ”dunderbra” eller ”extremt bra”. Inte ens ”superduperbra” är superlativ.

Det enda många vet säkert är vilken typ av nederbörd de ska associera med superlativerna. I Göteborgstidningen skriver någon att ”Superlativen haglar över Håkan Hellström efter skivsläppet. ‘Livsbejakande’, ‘uppsluppen’ och ‘briljant’.” En journalist hävdar på sin blogg att superlativerna haglar över hennes helg: ”drömgod mat, himmelsk efterrätt, kuliga tävlingar, varm badtunna och dunderfrukost”. Också i tv-sporten och Idol hävdas det stup i kvarten att folk använder superlativ, när de inte gör det.

Superlativ har blivit så associerat med ord som inte alls är superlativ, att när man ska opponera sig mot ett faktiskt superlativ* vet man inte vad man ska kalla det. Som i den här krönikan, där skribenten egentligen är upprörd över superlativer men tror att hon är upprörd över att de står i bestämd form:

”Det är som om superlativen inte längre räcker till. Att någon är underbar är en sak – men nu är det ‘underbaraste’. Bestämd form. ”

Det vore bra lustigt om man inte använde bestämd form, fnissar jag på Facebook och möts av oförstående: Vadå? Det låter väl konstigare med underbaraste än med underbara?

Jo, men … men … Åh, någon borde ge ut en grammatikbok. Den borde vara grön och ha en flodhäst på framsidan. Den borde komma ut den 19 mars.

*Jag menar ”en faktisk superlativ”. Jag försöker vänja mig vid att grammatiska termer som överallt behandlas som neutrum (se exempelvis samtliga citat i detta inlägg) faktiskt är utrum** . Det är lika svårt som det är för vissa att säga ”hen”.

**Utrum betyder ungefär ”en av de två” och ingår i citatet Paula har på sin rullstol i Udda. Det är också ett genus när man pratar om svenska substantiv, och då syftar det på en-ord, medan ett-ord kallas neutrum, vilket betyder ”ingen av de två”. Där vill man kanske livligt opponera sig och hävda att ett ett-ord helt klart är ett av de två, medan en-orden är de andra. Förklaringen ligger i att ”de två” är våra bortglömda genus femininum och maskulinum. Utrum kan alltså (typ) läsas som ”ett ord som är antingen feminint eller maskulint” medan neutrum blir ”ett ord som varken är feminint eller maskulint”. Dit, hävdar alltså den svenska grammatiken, hör exempelvis ”barn”.

heterovärlden, we give you – hanky codes

Jag brukar, som ni vet, inte hinna kommentera aktuella händelser förrän de är sååå förra veckan, men idag gör jag ett undantag. För det var ett stort ögonblick, när David Lindgren äntrade scenen med en tydlig, gul näsduk i högra bakfickan. Det här blir dagen, tänkte jag, då hanky codes blir allmän vetskap.

Jag vet inte om det blev det. Ett gäng twittrare har haft kul, det är allt jag hittills har sett och om jag söker på ”näsduk” på de stora tidningarnas internetsidor får jag veta för schlagern helt irrelevanta saker såsom att man har hittat franskt kungablod i en grönsakslåda. Kvar sitter jag med mina näsdukstankar.

Såsom: Det är en jäkla massa färgnyanser det där.

(Hanky codes, för den som inte orkar klicka, är ett sätt för framför allt bögar att kommunicera via byxbaken. Tänk blomsterspråk, eller frimärkssignaler. Men där en vit akacia signalerar: ”Ditt goda hjärta borgar för bestående vänskap”, signalerar en magentafärgad näsduk i vänster bakficka: ”slicka min armhåla.” Där ett kvartsvridet frimärke i nedre vänstra hörnet säger ”Lämna mig ensam i min smärta!” säger en näsduk i guldlamé: ”Jag gillar muskelkillar”. Ni förstår konceptet.)

Jo som sagt, det är en jäkla massa färgnyanser det där. En gul näsduk i höger bakficka, som David Lindgrens igår, signalerar ”jag gillar att bli kissad på”. Men är den i stället senapsgul, så betyder den ”söker en kille med över 20 centimeter” (ja beskrivningen saknar huvudordet i objektet, så vad det är som ska vara 20 centimeter är tyvärr oklart). Man får vara uppmärksam för att inte råka på en överraskning, med andra ord, och vem vet vad David Lindgren / David Lindgrens kostymör egentligen var ute efter? Samma skarpa öga krävs för att skilja röd (vill bli fistad) från roströd (är en häst) eller korall (sug på mina fötter). Plötsligt förstår man varför fler bögar än heteromän opponerar sig om man en dag råkar kalla magenta för mörkrosa. Det kan vara skillnaden mellan att få armhålan slickad och att få bröstvårtorna torterade.

Jag älskar hemliga språk. Jag hann personligen uppfinna tre hemliga språk innan jag fyllt tio, och jag erkänner härmed att jag är avundsjuk på bögarnas näsduksspråk. Jag vill också ha ett hemligt sätt att tala om att jag gillar naveldyrkare (mauve), eller vill bli rispad (maroonröd). Även om några halvhjärtade försök har gjorts, har hanky-koder aldrig riktigt fått fäste i flatvärlden, och allt vi kan signalera till varandra är att vi är flator. Det görs genom ögonkast och i vissa fall frisyr och byxfason, och är inte alls lika utstuderat som näsdukskoderna.

Kanske för att det är ovanligt att en flata går ut i en park eller på en klubb för att hitta en okänd tjej att leka sträng rektor och elev med (brunt corduroy-tyg). Eller kanske för att vi genom historien har varit så osynliga att vi inte har behövt gömma oss.

Jag: Har vi ingenting som kan mäta sig med hanky codes? Nånting?
Coachen: Näe … nej, det är bara liksom kläder.
Jag: Men kläderna brukar inte signalera vad man gillar i sängen. Flatornas kläder signalerar bara typ: jag är sportflata så jag vill bara ligga med andra sportflator.
Coachen: Ja, och om man letar något kinky så går man till Wish. Så ingen råkar få en överraskning.
Jag: Men du, vi kan väl börja med hanky-codes? Så om jag känner mig lite sugen på något, typ att vara ”aktiv på badhus”, så sätter jag en frottéhandduk i bakfickan och svassar runt i vardagsrummet tills du märker det.
Coachen: Visst. Sätt upp en lista på kylskåpet bara.