Lärdomar om att odla aubergine inomhus

Man har inte roligare än man gör sig, särskilt när ett virus härjar i världen så att man inte ens kan krama sin nevö. (Jag har både en nevö och en niece, men det är roligare att säga nevö. När jag träffar honom tilltalar jag honom oftast som ”min välartade nevö”, för han är än så länge välartad.) I ett försök att muntra upp mig själv har jag denna sommar odlat aubergine.

Fördelar med att odla aubergine:

  • Man blir mer intressant än en person som odlar tomater. Alla förstår att man är en ganska avancerad odlare.
  • Det går fort att få en stor planta. Två av mina tre frön grodde, och sedan växte de i en rasande fart.
  • De får fina blommor, som får en att känna sig väldigt kompetent och tro att de kommer att utvecklas till fantastiska frukter.
  • Man har chans att få gratis aubergine, om man bortser från fröna (29 kr), jorden (99 kr), nematoderna för att bekämpa sorgmyggorna (99 kr) och den extra växtbelysningen (699 kr).

I förgrunden pluttiga tomatplantor. I bakgrunden aubergineplantorna, som redan väller över kanten på sina mycket större krukor. Förstår inte varför jag inte tog bättre foton av dem.

Nackdelar med att odla aubergine: Läs mer

IT-hjälpmedel vid research och romanskrivande

Jag kan inte längre hålla denna information för mig själv, när jag vet att det finns folk där ute som avgett nyårslöften om att äntligen skriva den där romanen. Låt mig presentera: Några webbsidor och appar jag använder särskilt mycket när jag gör research och skriver romaner.

Kalkylera mera har en sida där man enkelt kan ta reda på vilken veckodag det var ett visst datum. Fungerar även långt bak i tiden, och när jag skriver historiskt går jag ständigt in där för att inte råka lägga gudstjänsten på en tisdag eller skoldagen på en söndag.

Jag går till olika sidor med namnstatistik, för att ge mina karaktärer rimligt tidstypiska namn.

För att namnge karaktärer i äldre tider använder jag Arkiv Digital, där jag har ett abonnemang. Har man inget abonnemang kan jag tipsa om att Riksarkivets digitala forskarsal SVAR kommer att vara gratis från och med den 1 februari! Oftast går jag in i den aktuella ortens födelsebok för året då min karaktär ska vara född, och söker tills jag hittar ett namn som känns rätt. Om man inte är van vid att söka i arkiv är det kanske enklare att göra på andra sätt.

När jag söker synonymer använder jag oftast synonymfunktionen i Microsoft Word, som man får fram genom att trycka shift+F7. Men ibland finns inte den synonym jag söker, särskilt när det gäller fula ord, och då går jag i stället till synonymer.se.

För att göra platsresearch utan att vara på plats, brukar jag använda Google Earth, Google Maps och Eniros karttjänst. Det är förstås inte samma sak som att vara på plats, men fungerar bra för platser som bara ska glimta förbi eller som inte ska skildras ingående. På Google Maps kan man välja gatuvy (”street view”) för att få en så verklighetsnära bild som möjligt av gatan man vill skriva om.

CamScanner är en app som låter en göra tydliga pdf-dokument av boksidor, skyltar och annan text man vill ha. Tänk dig att du läser en bok och fotograferar sidorna för att spara dem – i CamScanner blir sidorna dessutom uträtade (om man fotograferat ur en icke-rät vinkel) och kontrasten dras upp så att man får svart text på vit botten. När jag läser research och hittar ett avsnitt som jag vill spara, fotograferar jag boksidorna med CamScanner, ger dokumentet ett namn (t.ex. ”mjölka getter förr”) och laddar upp det till Dropbox. Det gör att det går fort att hitta informationen när jag senare (ibland över ett år senare) skriver på min bok och behöver den. Erfarenheten har lärt mig att detta är ett bättre sätt än att läsa ett tjogtal böcker och då och då tänka ”det här ska jag komma ihåg”.

Dropbox är en molntjänst, dvs ett ställe på nätet där man kan spara dokument i stället för att bara spara dem på datorn. Dropbox lägger sig dessutom som en mapp på datorn där du har installerat den. Jag har alla mina romanprojekt i Dropbox för att kunna skriva på dem oavsett om jag är på min stationära dator (ja, jag har en sådan), på min laptop eller på mobilen.

Jag använder däremot inga appar/webbsidor för att komma på idén till en roman (inte för att de inte finns), orka sitta alla timmar som krävs för att skriva den eller balansera på den tunna linjen mellan självhat och storhetsvansinne. Lite utmaning ska det ju vara.

Har jag glömt något, eller har du andra tips? Fyll på i kommentarerna!

Dagens rekommendationer

Jag har länge känt ett behov av att tipsa er om några saker.

Electrolux Ultra Silencer Green

När min dammsugare gick sönder förra året, sammanföll det med att vi behövde en dammsugare till vårt pyttelilla hus på landet. Nyss hade vi inte behövt någon dammsugare alls, plötsligt behövde vi två. Eftersom det ena (hemma) var mer akut än det andra (landet) gick jag först och köpte en. Dammsugare som dammsugare tänkte jag, men hej vad jag bedrog mig. Den nya dammsugaren väsnades och betedde sig värre än min gamla, som ändå har sådär femton år på den lilla dammsugarnacken. Jag gick genast och googlade ”tyst dammsugare”, läste typ femton konsumenttest och tusen användarrecensioner (som man gör) och kom fram till att dammsugaren som tillät en herre att ”titta på tv medan frugan dammsuger” var precis vad jag ville ha. Electrolux Ultra Silencer Green heter den.

Den var en dröm. Dammsuger man på lägsta effekt kan man få för sig att man inte dammsuger alls, vilket är typ mitt favorittillstånd att befinna mig i.

En kapsåg

Min kapsåg har ett märke, men det är inte märket i sig jag vill rekommendera utan själva ägandet av en kapsåg. Jag rekommenderar det bara om man har en plats utomhus att ställa den på och om man kan komma på något att såga av, uppfyller man dessa två kriterier är det bara att gå och köpa. En kapsåg kapar brädor på millimetern exakt, och med detta kan jag foga in en bonusrekommendation till den som likt mig syr oftare än bygger med trä: Räkna alltid millimeter om du bygger, inte centimeter. Och använd en kapsåg.

Att på Twitter eller bloggar följa folk med erfarenhet av andra förtryck än dina egna

Det är nyttigt och i princip det enda man kan göra för att inte trampa folk på tårna. Nu kan det låta som en futtig grej, att trampa någon på tårna, men man ska komma ihåg att vissa människors tår blir trampade på stup i kvarten och till slut är de ganska svullna.

Min syster

Min syster heter Ida Lövestam och är ljudtekniker. Hon är grym på liveljud (dvs om man ska göra en konsert), inspelning (dvs om man vill spela in en låt) och ljudredigering (dvs om man har en inspelning som man vill rensa från brus och bakgrundsljud). Dessutom är hon sjukt musikalisk, spelar gitarr, piano och fiol och sjunger, ifall man är i behov av något i den vägen. Klicka här och boka henne.

Här har hon lagt ut en låt också.

Egen vaniljsås

Det är inte så rasande svårt att göra egen vaniljsås, och den blir mycket godare än vad som helst som går att köpa i tetrapack. Det här receptet gillar jag.

Friskis & Svettis

En sak som jag upptäckte när jag fyllde tjugosju var att kroppen inte automatiskt höll sig spänstig. Det var ju jättekonstigt, för det hade den dittills gjort i hela mitt liv.

Jag försökte några olika saker, däribland joggning och klättring, men det blev aldrig roligt. En dag kom min kollega till jobbet och klagade på träningsvärk. Hon hade gått på sin första jympa på Friskis & Svettis, och av någon anledning propsade jag på att följa med nästa gång. Det visade sig att jympa var ungefär som dans, en konstart jag som bekant förfinat till det yttersta under alla mina utekvällar på Bitch Girl Club, förutom att alla skulle göra likadant och att det brutalt nog avbröts för armhävningar med mera. Då kan man ju inte gärna gå därifrån, utan då ligger man där och stånkar med de andra, och efteråt kan man säga ”idag har jag gjort 40 armhävningar” helt utan att ljuga.

Nu är jag på mitt tredje år med Friskis 2-3 gånger i veckan, eller är det fjärde? Svårt att säga, tiden går fort när man har roligt. Och jag har inte ont i ryggen, och när jag borrar i berg ser man till och med en muskel.

trallett 047

Nikon P900

Alltför många fåglar hade gäckat mig och min mobilkamera på långt håll, och dagen hade kommit för mig att köpa en riktig kamera. Jag visste att jag ville ha en som kunde zooma riktigt långt, tog bra bilder och ändå inte var en systemkamera. Läsningen av tusentals recensioner, användarrekommendationer och kommentarer på konsumentartiklar sade mig att det fanns tre konkurrenter. Fujifilm Finepix s1, väderskyddad med 50x zoom och skarpa men enligt testerna något överprocessade bilder. Panasonic FZ 1000, bästa bländaren och 4K videoinspelning, kort sagt den bästa kameran vad gäller bildkvalitet, men bara 16x zoom. Och så kameran som inte hade kommit än, Nikon Coolpix P900 med överväldigande 83x zoom och en närgräns på 1 centimeter. Jag läste ett par hundra recensioner till (som man gör) och bestämde mig för att vänta. Det gjorde jag rätt i. Jag är på inget sätt någon proffsfotograf, men här är några bilder som jag tagit med min kompis P900.

månen2tralltre 044

Och för att visa hur mycket 83x zoom är … I mitten på bilden nedan finns en gren som böjer sig ner i vattnet, en bit bakom träden som är närmast. På den böjda grenen, där den snuddar vattnet, finns en typ av prick.

hökarängsbadet 075

Nej man ser inte pricken så noga. Här har jag zoomat lite.

hökarängsbadet 074Och här är pricken i full zoom.
hökarängsbadet 071

Ni förstår att man blir lite till sig. Under några rusiga veckor glömmer man varför man någonsin velat göra något annat än zooma.

Ja, det var dagens rekommendationer. Eftersom jag var tvungen att googla för att få upp länkarna till allt jag rekommenderar, ser jag fram emot att Facebook under några dagar framöver kommer att ge mig tips på dammsugare, kameror och ljudtekniker.

dagens tips

Tips 1. Om du vill läsa allt jag har skrivit om t.ex. språk, kan du klicka på länken ”språk” direkt under detta meddelande, så filtrerar du bort allt som bara handlar om pepparkakshus och könsidentiteter. Andra kategorier är exempelvis ”allmän folkbildning” (där hamnar t.ex. alla mina inlägg om googlingar), ”hen” (där hamnar mina funderingar över den uppståndelse ett nytt pronomen kan orsaka) och ”friskis” (där hamnar min förundran över att jag börjat gå på jympa).

Tips 2. I kväll konkurrerar jag med Mästarnas mästare och Bachelor om tv-tittarna. Men för den som inte vill missa något, finns ju Babel även på Svtplay. Kan det vara första gången en grammatikbok får vara med i Babel?

Tips 3. Skaffa inte twitter! Jag gjorde det igår, och har inte haft en lugn stund sedan dess.

en ickefråga från 2012

På ett facebookforum jag frekventerar, diskuteras i dagarna ordet ”hen”. Det vissa hasplar ur sig där inspirerar mig att damma av följande krönika från 2012, när ”hen” just introducerats för det allmänna medvetandet och transsexuella eventuellt ska slippa steriliseringskravet:

Det är fröjdefulla dagar för den som till äventyrs vill kalla någon för ”hen” eller låta transsexuella bestämma över sina egna organ. En ny barnbok har fått en massa extrareklam genom att använda ett nytt ord, och”hen” har plötsligt smugit sig in i salonger där tidigare dualismen härjat ohotad.

Till och med kristdemokraterna har ändrat sig, de behövde bara tänka väldigt, väldigt länge först, och det kan man ju förstå. Det finns folk som tänker snabbt och de som tänker långsamt, och inte ens dem ska man tvångssterilisera om man vill kalla sig civiliserad.

Men börjar man läsa kommentarerna till tidningsartiklar som behandlar de här två ämnena, inser man snabbt att det finns en tredje kategori: folk som inte tänker alls, utan bara tycker. De har alltid fascinerat mig, de där som slänger sig med åsikter utan minsta grund av information. De måste ha ett sådant självförtroende, tänker jag. De måste ha kommit till jorden med en riktigt präktig moderkaka av rent tolkningsföreträde. Och en sak de gillar att säga är att olika saker är ickefrågor.

En ickefråga är egentligen en fråga som inte behöver dryftas eftersom den inte berör någon. Ett exempel på en ickefråga kan vara ”Hur ska vi förhindra att meteorologer med klargrön hud blir osynliga framför en greenscreen” eller ”vilka regler gäller om pingisbollen studsar på nätet, gör en loop över eget spelfält och ned under bordet samt studsar på undersidan av motståndarens spelfält utan att snudda golvet”. Enligt dessa företrädare för verklighetens folk är även transsexuellas reproduktiva möjligheter och könsobekväma barns självkänsla ickefrågor. Allt enligt grundfrågeställningen: Om det inte angår mig, hur kan det då angå någon?

Ju fler kommentarer jag läser, desto mer ser jag hur anhängarna av ickefrågeteorin bildar en fullkomlig armé av verklighetsföreträdare. Och jag inser mer och mer: De tror verkligen att de pratar om verkligheten! De tror att transsexualism och svårigheter att känna igen sig i en av två begränsade könsroller är påhitt, och att deras egen upplevelse är verklig. Jag inser samtidigt varför de envisas med att hitta på olika ord såsom ”genuspajasar”, ”könsneutrala fascister” och ”genusstramsare” för att visa sitt förakt för folk som eh … använder ett påhittat ord. De TROR verkligen att det är trams. De tror att ingen människa i grunden kan vara bög, trans eller queer på något annat sätt, och att de som kämpar för transrättigheter och könsneutrala ord gör det för att få uppmärksamhet.

Eller? Det kan väl aldrig vara så att de ser och förstår att det på riktigt finns människor som plågas av att vakna i fel kropp varje morgon? Att det finns barn som mår dåligt av den benhårda gränsen mellan rosa och militärgrönt i leksaksaffärerna, pojkar som önskar att de vågade leka i dockvrån och flickor som sneglar längtansfullt på mekanot? För om de verkligen fattar det, om de verkligen inser att det inte alls handlar om några förvirrade lobbyister med för mycket fritid, då får jag nästan lust att ringa upp dem allihop en efter en.

”God morgon”, ska jag säga. ”Jag vill bara informera dig om att ditt liv från och med nu kommer att vara kraftigt begränsat. Först och främst är det några grejer du inte får säga, för de verkar så tramsiga. Du vet hur du alltid pratar om sport? Vi har kommit fram till att vi blir kränkta om du säger det, för hur ska man kunna skilja på hockey och fotboll om du går omkring och kallar allt för ’sport’? Ska man helt upplösa alla skillnader, ska vi spela fotboll med puck eller vad menar du? Och göra illa oss i fötterna? Och visstja, vi kommer också att ersätta ditt könsorgan med en vitlökspress. Om du vill ha tillbaka ditt vanliga gamla kön kommer du tyvärr tvingas sterilisera dig först, det finns nämligen inte tillräckligt med underlag för att garantera att dina barn skulle bli lyckliga. Känns det jobbigt? Tyvärr är det inget vi kan bry oss om. Du har just blivit utnämnd till ickefråga.”

grammatik mellan mellon: vad är verb?

Som utlovat, första tjuvtitten i Grejen med verb med releasedag 19 mars 2014:

Apropå verb och vad de är

– Vad är ett verb egentligen?
– Ja … Det är något som man gör.
– Som ett projekt?
– Nej, alltså det är det som händer. I en mening.
– Som till exempel inbrott?
– Nej, eller ja… om man gör ett inbrott så är det ”gör” som händer.
– Nej, det är inbrottet.
– Okej, säg en mening så ska jag visa dig vad verbet är.
– ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”.
– Verben är ”måste” och ”bo”.
– Nej, verbet finns inte! Det var en kuggfråga.
– Vad menar du?
– Har du inte sett filmen? Det händer absolut ingenting i den där meningen. Hon vill ju till och med knarka.
– ”Vill” och ”knarka” är verb.
– Okej jag fattar. Inte. Finns det alltid två verb?
– Ät nu.

det är ingen som vet vad superlativ är

Inte många i alla fall, så här kommer en påminnelse till världen: Superlativ är när man böjer ett adjektiv så långt som möjligt. ”Bra” är positiv. ”Bättre” är komparativ. ”Bäst” är superlativ. ”Jättebra” är inte superlativ, inte heller ”dunderbra” eller ”extremt bra”. Inte ens ”superduperbra” är superlativ.

Det enda många vet säkert är vilken typ av nederbörd de ska associera med superlativerna. I Göteborgstidningen skriver någon att ”Superlativen haglar över Håkan Hellström efter skivsläppet. ‘Livsbejakande’, ‘uppsluppen’ och ‘briljant’.” En journalist hävdar på sin blogg att superlativerna haglar över hennes helg: ”drömgod mat, himmelsk efterrätt, kuliga tävlingar, varm badtunna och dunderfrukost”. Också i tv-sporten och Idol hävdas det stup i kvarten att folk använder superlativ, när de inte gör det.

Superlativ har blivit så associerat med ord som inte alls är superlativ, att när man ska opponera sig mot ett faktiskt superlativ* vet man inte vad man ska kalla det. Som i den här krönikan, där skribenten egentligen är upprörd över superlativer men tror att hon är upprörd över att de står i bestämd form:

”Det är som om superlativen inte längre räcker till. Att någon är underbar är en sak – men nu är det ‘underbaraste’. Bestämd form. ”

Det vore bra lustigt om man inte använde bestämd form, fnissar jag på Facebook och möts av oförstående: Vadå? Det låter väl konstigare med underbaraste än med underbara?

Jo, men … men … Åh, någon borde ge ut en grammatikbok. Den borde vara grön och ha en flodhäst på framsidan. Den borde komma ut den 19 mars.

*Jag menar ”en faktisk superlativ”. Jag försöker vänja mig vid att grammatiska termer som överallt behandlas som neutrum (se exempelvis samtliga citat i detta inlägg) faktiskt är utrum** . Det är lika svårt som det är för vissa att säga ”hen”.

**Utrum betyder ungefär ”en av de två” och ingår i citatet Paula har på sin rullstol i Udda. Det är också ett genus när man pratar om svenska substantiv, och då syftar det på en-ord, medan ett-ord kallas neutrum, vilket betyder ”ingen av de två”. Där vill man kanske livligt opponera sig och hävda att ett ett-ord helt klart är ett av de två, medan en-orden är de andra. Förklaringen ligger i att ”de två” är våra bortglömda genus femininum och maskulinum. Utrum kan alltså (typ) läsas som ”ett ord som är antingen feminint eller maskulint” medan neutrum blir ”ett ord som varken är feminint eller maskulint”. Dit, hävdar alltså den svenska grammatiken, hör exempelvis ”barn”.

heterovärlden, we give you – hanky codes

Jag brukar, som ni vet, inte hinna kommentera aktuella händelser förrän de är sååå förra veckan, men idag gör jag ett undantag. För det var ett stort ögonblick, när David Lindgren äntrade scenen med en tydlig, gul näsduk i högra bakfickan. Det här blir dagen, tänkte jag, då hanky codes blir allmän vetskap.

Jag vet inte om det blev det. Ett gäng twittrare har haft kul, det är allt jag hittills har sett och om jag söker på ”näsduk” på de stora tidningarnas internetsidor får jag veta för schlagern helt irrelevanta saker såsom att man har hittat franskt kungablod i en grönsakslåda. Kvar sitter jag med mina näsdukstankar.

Såsom: Det är en jäkla massa färgnyanser det där.

(Hanky codes, för den som inte orkar klicka, är ett sätt för framför allt bögar att kommunicera via byxbaken. Tänk blomsterspråk, eller frimärkssignaler. Men där en vit akacia signalerar: ”Ditt goda hjärta borgar för bestående vänskap”, signalerar en magentafärgad näsduk i vänster bakficka: ”slicka min armhåla.” Där ett kvartsvridet frimärke i nedre vänstra hörnet säger ”Lämna mig ensam i min smärta!” säger en näsduk i guldlamé: ”Jag gillar muskelkillar”. Ni förstår konceptet.)

Jo som sagt, det är en jäkla massa färgnyanser det där. En gul näsduk i höger bakficka, som David Lindgrens igår, signalerar ”jag gillar att bli kissad på”. Men är den i stället senapsgul, så betyder den ”söker en kille med över 20 centimeter” (ja beskrivningen saknar huvudordet i objektet, så vad det är som ska vara 20 centimeter är tyvärr oklart). Man får vara uppmärksam för att inte råka på en överraskning, med andra ord, och vem vet vad David Lindgren / David Lindgrens kostymör egentligen var ute efter? Samma skarpa öga krävs för att skilja röd (vill bli fistad) från roströd (är en häst) eller korall (sug på mina fötter). Plötsligt förstår man varför fler bögar än heteromän opponerar sig om man en dag råkar kalla magenta för mörkrosa. Det kan vara skillnaden mellan att få armhålan slickad och att få bröstvårtorna torterade.

Jag älskar hemliga språk. Jag hann personligen uppfinna tre hemliga språk innan jag fyllt tio, och jag erkänner härmed att jag är avundsjuk på bögarnas näsduksspråk. Jag vill också ha ett hemligt sätt att tala om att jag gillar naveldyrkare (mauve), eller vill bli rispad (maroonröd). Även om några halvhjärtade försök har gjorts, har hanky-koder aldrig riktigt fått fäste i flatvärlden, och allt vi kan signalera till varandra är att vi är flator. Det görs genom ögonkast och i vissa fall frisyr och byxfason, och är inte alls lika utstuderat som näsdukskoderna.

Kanske för att det är ovanligt att en flata går ut i en park eller på en klubb för att hitta en okänd tjej att leka sträng rektor och elev med (brunt corduroy-tyg). Eller kanske för att vi genom historien har varit så osynliga att vi inte har behövt gömma oss.

Jag: Har vi ingenting som kan mäta sig med hanky codes? Nånting?
Coachen: Näe … nej, det är bara liksom kläder.
Jag: Men kläderna brukar inte signalera vad man gillar i sängen. Flatornas kläder signalerar bara typ: jag är sportflata så jag vill bara ligga med andra sportflator.
Coachen: Ja, och om man letar något kinky så går man till Wish. Så ingen råkar få en överraskning.
Jag: Men du, vi kan väl börja med hanky-codes? Så om jag känner mig lite sugen på något, typ att vara ”aktiv på badhus”, så sätter jag en frottéhandduk i bakfickan och svassar runt i vardagsrummet tills du märker det.
Coachen: Visst. Sätt upp en lista på kylskåpet bara.

årets brännande frågor

En annan sammanfattning av året kan förstås baseras på googlingar, eftersom de fungerar som tydliga tendenser i aktuell diskurs. (Med googlingar menas de ord som människor har googlat på och hamnat på denna blogg.)

Det finns tre googlingar som utan tvekan är de mest frekventa på denna blogg. 1694 gånger har folk sökt på ”Sara Lövestam” och föga förvånande hamnat här. Mer förvånande är kanske att andraplatsen innehas av googlingen ”kärleksförklaring”, som 410 gånger har lett just hit. Men det mest förvånande (fast ändå inte, för den som har gått på hans friskispass) är tredjeplatsen som innehas av Claes Rogenius. Hela 40 gånger under det gångna året är det någon som har googlat denne friskisledares namn och kommit till denna blogg, det är fler än både de som googlat ”grekiska för nybörjare” (32) och ”verb är saker som man gör” (25).

Till alla er som googlat Claes Rogenius: Jag förstår er, men har tyvärr inte direkt någon information att komma med.

Till alla er som googlat grekiska för nybörjare: En sak som ni bör veta på en gång, är att grekiska inte har infinitivformer på samma sätt som svenska. Acceptans inför den saken är en bra början.

Till alla er som googlat verb är saker som man gör: Jag funderar allvarligt på att skriva en grammatikbok. Återkommer om den saken.

Sedan finns det andra googlingar som kanske inte varit alldeles frekventa, men som jag ändå känner att jag vill besvara.

kissade på mig igår

Det gör inget. Det har hänt alla, någon gång i livet. Jag minns själv en utflykt med termos och mariekex 1985. Jag hade overall och Lugnvik var snöfläckigt, några talgoxar skuttade omkring i jakt på frön och smulor. Två fröknar var med oss, Birgit och en till, och så var det jag och de andra barnen. Det blev plötsligt tydligt för mig att jag måste kissa. Försök att hålla dig, sade Birgit. Jag försökte, men klarade det inte. Jag minns ångesten när jag kände kroppen släppa efter. Jag minns hur olycklig jag var när jag berättade för Birgit, jag minns hur de andra barnen ropade: ”Du går som när man har kissat på sig. Har du kissat på dig?”. Jag minns hur jag rodnande blånekade.

bisatsers funktion

Enkelt förklarat kan man säga att bisatser oftast fungerar som adverbial, nominalfraser eller attribut. Men så finns det långt mycket roligare sätt att förklara det, associationer man kan göra, liknelser som borde komma världen till dels. Jag måste verkligen hitta tid att skriva den där grammatikboken.

vill du ligga med mig då sara lövenstam

Jag vet inte. Det är tveksamt faktiskt. Måste kolla med Coachen också.

vad är blott?

Blott är blott blott.

hur skriver man ett bra brev till eric saade

Käre Eric Saade, kan man skriva. Jag mår bra, hur mår du? Har du tänkt på att ett riktigt bra andetag går ända ned i magen, och har du tänkt på hur lätt det kan vara att stoppa dem redan när de bara hunnit till halva halsen? Har du tänkt på att varven går så snabbt ibland att krönikörer inte hinner läsa igenom vad de skrivit och politiker inte hinner tänka igenom vad de tänkt? Har du tänkt på att strömavbrott är 2000-talets små oaser, har du tänkt på hur lite ett strömavbrott påverkade för hundra år sedan? För femtio år sedan fanns det bara en chans att se det som sändes på tv, för tjugo år sedan kunde man inte ringa från bussen och säga att man blev sen. Då fick folk vänta, ovetandes, och de hade inte ens Wordfeud. Ha det så bra! Med vänliga hälsningar [namn]

hur man kan känna starka verb

Jag MÅSTE skriva den där grammatikboken.

sara lövestam föräldrar

Mina föräldrar är två rysligt hurtiga människor kring 60. Den ena går på Friskis & Svettis tre gånger i veckan, den andra kan aldrig sluta bygga på sitt hus. Huset blir större och mångvinkligare för varje sommar, och ibland får det avkomma i form av små bodar på tomten. Det viktigaste man bör veta om mina föräldrar är att de alltid har behandlat mig och mina syskon som tänkande och rationella personer som man kan resonera med och att de aldrig har behandlat alkohol som en viktig del i umgänget.

om killar har långt hår är det framdel eller nackdel?

Jag läser den här frågan om och om igen. Jag blir lycklig av den här frågans konstruktion. Jag har inget att tillägga.

Slutligen har vi alla alternativa stavningar på mitt efternamn. Jag har slutat hetsa upp mig över dem nu, och välkomnar alla era varianter! I år har de bland annat varit: Lövenstam, Löwenstam, Løvenstam, Löveström, Lömestam, Löwestam, Lävenstam, Lövestram och Lövenstamm. Till kategorin ”slant på tangentbordet” kan vi kanske räkna Köwestam,  Lövetsm, Löovestam och Löenstam. Som sagt, det är bara att köra på. Jag vet ju ändå vem jag är.

läget i Sverige

För er som sitter långt ute i skogen utan facebook, twitter eller tillgång till en enda nyhetskanals kommentarsfält kommer här en liten uppdatering av läget i landet:

1. Sverige har bytt namn till ”PK-Sverige”. Till skillnad från det vanliga Sverige så är PK-Sverige en egen organism med tankar och åsikter som går tvärt emot de människor som befolkar det. Det finns även en PK-maffia som står bakom vitt skilda saker, såsom:

– Det faktum att en (1) lärare på en (1) skola inte tyckte att de skulle ha pepparkaksgubbar i luciatåget, vilket raskt upphöjts till att vara hela Sveriges åsikt samt handla om att vi inte längre ska äta pepparkakor. Kommentar för den som vill delta i protesten: ”Snart får vi väl inte ha russin i lussekatterna heller.”

– Det faktum att Disney ®, baserat på en lång diskussion i USA om så kallade pickaninnies, har tagit bort några sekunder ur en barnfilm som de skapade på 30-talet. Förslag på kommentar: ”Jag trodde att det var en myra, så jag är kränkt.”

– Det faktum att tidningarna gjorde rubriker, när tre svenska sk toppolitiker var ute och slogs, skrek rasistiska okvädningsord samt gick runt med järnrör och hävdade att Sverige inte tillhör alla svenskar, allt fångat på film av partiets egen rättspolitiske talesperson. Kommentar: ”PK-media gör allt för att smutskasta oss.”

2. Det snöar. För att vara helt säkra på att alla vet det, postar vi tusentals bilder föreställande snöiga balkonger (jag har dragit mitt strå till stacken) och igensnöade infarter, men om du sitter ute i skogen utan facebook har du väl ingen aning. Om du bor i Norrland har du följande kommentar: ”Nå, ni fick en centimeter snö och nu är ni som i chock. Kom till Norrland om ni vill se riktig snö eller betrakta ett dubbdäck.” Om du bor i Stockholm: ”Newsflash, SL, det blev vinter igen! Hur kan de inte vara förberedda? (Ps jag har ingen aning om vilka förberedelser de i själva verket gör varje vinter.)” Om du fortfarande är arg på PK-Sverige: ”Snart får man väl inte bygga snögubbar i det här landet.”

3. Polisen jagar papperslösa på BUP och ett parti helt utan förslag till förbättrad integrationspolitik får fler och fler anhängare på den underliga grunden att integrationspolitiken inte fungerar. (Om du fortfarande är arg på PK-Sverige: ”Snart får man väl inte vara rasist utan att bli kallad rasist.”) Men det är bara petitesser, det finns ju viktigare saker att bry sig om.

Ni som inte sitter ute i skogen utan internet, vänligen skriv ut denna sida och ta den till era vänner i skogen, så att de blir uppdaterade innan jorden går under. Det lär vara i morgon och på sätt och vis är jag inte förvånad.

dag 8: förskjutning i researchen

Eftersom det har gått väldigt dåligt att skriva idag (resultat efter fem timmar: 2500 tecken och ett beslut att dela upp ett kapitel i två), sitter jag i stället och tänker på skidskytte. Frågor kommer upp ur djupet, såsom: vem kom på att det skulle räknas som idrottsgren att åka skidor och skjuta prick om vartannat? Några jägare på språng, antagligen, men varför finns då inte springskytte för sommarmånaderna? Och varför läser jag alltid ”slidskytte” när det står i tv-tablån, och hur skulle ett slidskytte, som idrottsgren, se ut? Jag tänker mig … nå vi behöver inte gå in på det, men jag hoppas att det inte skulle vara en vintersport.

Och varför är det så få andra sporter som kombineras på det där sättet? Jag tänker stavbasket, med korgar på fem meters höjd. Jag tänker orienteringspingis, trapetscurling, störtloppsspjut.

Jag googlar och finner till min glädje/fasa att skidskyttet uppfanns av norska soldater, som ”tävlade mot varandra i olika grenar som att träffa måltavla under utförsåkning på skidor, distanslopp på skidor, slalomoch störtlopp”. Alltså inte varvat med, utan under. Kära nån.

Denna information har absolut inget som helst att göra med den research jag borde göra eller den bok jag borde skriva. Det jag egentligen behöver veta är hur framlidne saxofonisten Casper Hjukström var som person, men på den punkten tiger Wikipedia och resten av Internet. ”Vad gör du?” hojtar jag till Coachen för att distrahera mig lite till. Det visar sig att hon ser på skidskytte.

dag 3 och lösryckta bitar väsentlig information

Tack kära ni, för all peppande verksamhet ni ägnade er gårdag åt på facebook, när jag skulle uppnå 11 000 tecken (det hamnade till slut på över 12 000). Med tanke på hur motiverande det var funderar jag nu på om jag skulle hyra ut er som författarstöd till krampande skribenter, jag får se hur jag gör.

När man skriver historiskt hamnar helt naturligt en massa fokus på researchen. Om ni har lyssnat på någon av mina föreläsningar kring Tillbaka till henne så vet ni hur långt jag kan gå för att få tag i precis rätt detalj kring sekelskiftets potatisodling, låstillverkningens historia eller glasögonutprövning på 1910-talet. Historien jag skriver på nu rör sig i nutidens Värmland och i 40-talets Stockholm, vilket är avsevärt mycket läskigare än att skriva om en tid som ingen levande person har några minnen av. Jag skriver, googlar, skriver, hämtar en bok, slår upp i cd-häften, ringer gamla jazzmusiker, letar på Spotify (boken bottnar ganska mycket i svensk jazzhistoria), mejlar till pappa för värmländsk expertis och till Coachen för söderslang, googlar, skriver, googlar.

Dagens researchäventyr lär oss bland annat hur det kunde vara att växa upp i ett barnrikehus, att ryktet om de femsträngade elbasarnas underlägsenhet gentemot de fyrsträngade är ”skitsnack från gamla 40 åriga surmuppar som aldrig fick nån ordentlig musikkarriär och istället blev ljudtekniker på nån sunkig studio utanför lindköping eller nåt”, samt att nöjesstället Vinterpalatsets rigida dansvakter en gång i tiden gick omkring på dansgolvet och ”såg till att man inte rörde sig för häftigt” (ingen länk, citatet är från en sån där papperskälla som också finns).

Ur mina mejlkonversationer med pappa kan följande redovisas:

Jänta är värmländska och används i Fryksdalen. (Det finns 8 olika värmländska dialekter). Tös används mera mot norska gränsen bortanför Arvika. När det gäller jänta är formen jänta bestämd form, t.ex jänta mi = flickan min. I frödings ”jänta å ja” betyder det flickan och jag. I singular (obestämd form, min anm) är det jäänt t.ex e jäänt = en flicka.

Man blir aldrig rädd i Värmland. Vad skulle man bli rädd för i ett sådant landskap. Men rent språkligt används inte de ord du skriver, kanske jätterädd. En fryksdaling skulle nog säga ”bedrövligt rädd”. Min mamma försökte alltid rätta min farfar när han sa att något var ”bedrövligt vackert”. Kanske man också kan säga skiträdd.

ps. Jag kommer i fortsättningen inte att kräva ert stöd på samma sätt som igår, inte ens uppmana till några hejarop (även om de förstås alltid är välkomna), däremot tänkte jag försöka vara mer meddelsam på facebooksidan än jag vanligtvis är. Hoppas att det ska falla er på läppen!

mållös

Idag är dagen när jag ska berätta för er om min migrän. Den beter sig (vissa skulle säga ”som så mycket annat i din hjärna”) inte som de flesta vanliga migräner. Jag fick den för första gången när jag var fjorton år. Då låg jag på en sandstrand på en liten ö som min familj hade tagit sig till, och så läste jag en tidning. Det gjorde jag nästan alltid. Läste jag inte en tidning så läste jag en roman, ett flygblad, baksidan på ett mjölkpaket … Skillnaden var att bokstäverna den här gången började tappa sin betydelse.

Först började jag blanda ihop b och d. Stod det snabeln eller snadeln? Äh, så klart det stod snabeln, det finns väl ingenting som heter snadeln. Å andra sidan, vad betyder snabeln? Snabeln. Jag började ljuda ordet tyst för mig själv för att det skulle börja betyda något, men ljuden som kom ut var inte kopplade till bokstäverna jag såg. Till slut gick jag vidare till nästa ord, kanske var det något fel på just snadeln. Men där fastnade jag på r. Jag var inte säker på att det verkligen var r eller om jag hittade på det, och när jag försökte säga det kom det inte ut rätt. Inom några minuter hade obegripligheten spridit sig till samtliga bokstäver och jag var förskräckt. Jag försökte ropa på mamma, men det är inte alls säkert att ”mamma” var det som kom ut ur min mun. Orden tycktes mig nu som något abstrakt och konstrande, jag visste hur de skrevs och sades men kunde ändå inte formulera, säga eller skriva dem. Ingenting kom ut rätt ur min mun och min balans blev sämre och sämre. Familjen stuvade förskräckta in mig i baksätet och vi åkte färja hem. Jag grät. Jag minns så tydligt att jag ville tala om för dem att jag kände mig som en bebis, att det kändes som om min språkliga utveckling hade tagit mig tillbaka steg för steg till bebisstadiet, men när jag försökte förklara kom det bara främmande ord ut. Mamma klappade mig på huvudet och sade att det var okej och att jag skulle försöka sova i stället.

Sedan hände det inte förrän jag var i 25-årsåldern. Då kände jag i alla fall igen det. Nu måste jag gå och lägga mig, förklarade jag strax innan orden hade slutat fungera. Vad menar du? frågade kanske min dåvarande flinga. ”Jag pliola inte lagom angär om jag varken”, svarade jag kanske, och andemeningen gick fram. Nuförtiden är alla varnade. Min chef vet vad som händer om hon får märkliga sms. Föräldrar, Coach och Toffla vet vad som gäller om en ordningsvakt skulle ringa dem från min telefon och undra vad jag har tagit (nej det har inte hänt, men man får ju vara förberedd, man har väl sett på Tunnelbanan).

Jag hade aldrig träffat eller hört om någon annan med liknande migrän förrän förra året. I själva verket visste jag inte ens om det var migrän, men jag hobbydiagnosticerade mig själv med ledning av att jag samtidigt med språksvårigheterna fick synrubbningar samt att det gick över efter en eller ett par dagar. Senare visade det sig också att det försvann snabbare med migränmedicin, jag lade det till mina indicier. Så en dag förra året skickade min mamma en video.

Åh Serene Branson, att se en animation av din hjärna är som att se en spegelbild av min! För första gången sedan RFSL-chatten 1999 känner jag glädjen och lättnaden över att hitta någon annan med samma grej, och jag förstår precis alla sommarläger för barn med progeria, alla diabeteslångfärdsskriskoåkningar och alla möjliga människor som sitter i tv och säger ”jag sitter här för att visa andra att vi finns.”

Min migrän kommer inte mer än någon gång om året, och ofta kan jag stävja den med en tablett. Jag ser den som en tuktan och en påminnelse om att jag kanske har språket, men jag ska tamigtusan inte tro att jag ÄR språket. Och i förrgår, just när jag skulle skriva färdigt mejlen till alla er som har tävlat i min tävling, kom den igen.

Jag hade inga tabletter just då, jag satt på tunnelbanan i ett ärende och kände orden börja svaja samtidigt som snubben mitt emot mig inte såg ut att ha någon överdel. Jag klarade av mitt ärende, men på vägen hem började det vara ganska svårt. Jag höll mig mitt på plattformen för att inte råka vingla ut på något spår, och jag skärskådade tunnelbaneskyltarna. Hagsätra, jag kunde inte läsa ordet och inte säga hur det uttalades, men jag visste att jag inte skulle dit, och inte till Skarpnäck heller för de bestod bara av ett ord. Till slut kom tåget med två ord på sidan, Farsta strand, och jag hoppade på. Tunnelbanefärden var något i stil med en berg-och-dalbana i slow motion. Klamrade mig i huvudet fast vid en bild som jag visste fanns på Hökarängens station, och klev av när jag såg den. Tultade hem. Skrev ett sms till min mamma: jag Dizzy migrän.

Min kompis, som i högsta grad var berörd av huruvida jag hade utfört mitt ärende eller ej, sms:ade och frågade hur det hade gått. Jag samlade det yttersta av min koncentration och författade något som jag faktiskt tyckte lät logiskt. P bara, och ingen stoppa Ann… så nu får ni hata år alla! Han svarade att han inte förstod, så jag försökte svara och berätta att jag hade migrän, men ordet migrän blev bara längre och längre i min telefon och jag förstod ju att det inte kunde sträcka sig över två rader, så till slut ringde jag upp. Han blev inte klokare av det.

Jag lade mig i sängen och småslumrade i sju timmar. Vaknade med tillräcklig hjärnkapacitet för att ringa min kompis och förklara vad som hade hänt, samt ringa upp Piratförlagets presschef som också hade försökt få sig en pratstund tidigare. När jag märkte att jag inte kunde komma på vad ”DN”, ”SvD” eller ”tidning” hette, så insåg jag att det skulle bli en långkörare.

Igår vaknade jag med tydliga efterdyningar i huvudet och en bestämd känsla av att jag inte borde läsa någonting alls för att låta migrändelen av hjärnan reda upp sig. Eftersom den här bloggens läsekrets till stor del består av bokstavssupare så förstår ni att det är lättare sagt än gjort. Ord finns ju överallt, det är inte som att man väljer eller inte väljer att läsa dem! Jag fick lägga upp en plan för dagen, som alltså var igår. Först genomförde jag en intervju med Aftonbladet vid mitt köksbord (åh lättnaden över att de inte skulle komma på onsdagen). Sedan gjorde jag allt jag över huvud taget gillar att göra som inte involverar språk, kommunikation eller läsning (eller pianospel eftersom jag just de här dagarna råkar vara utan piano).

Det var så det kom sig att ingen fick några mejl av mig igår. Och det var så det föll sig, att jag på kvinnodagen den 8 mars 2012 ägnade hela min dag åt att baka småkakor, stryka och sy heminredning.

en sväng på pållen

Det har blivit dags för mig att grensla min folkbildarpålle igen och rida land och rike kring för att idka upplysning till de arma googlande som törstar efter kunskap.

inte existerar i imperativ

Jag väljer att se detta som ett påstående, bara för att det kittlar min grammatiska nerv mycket mer än frågan vilka verb som inte existerar i imperativ (som till exempel ”vilja”). Jag vill gärna att ”inte” ska finnas i imperativ, kanske framför allt för att ”inte” är ett satsadverbial. Satsadverbial har i allmänhet mycket små möjligheter att böjas, de sitter där de sitter och står som de står, begränsade till både form och position. Satsadverbialets plats i en sats är på det viset mycket lik en garderob, och vad säger vi om sådana fasoner? Inte!

göra min son homosexuell

Det är inte svårt att göra barn homosexuella. Enligt ledande ex-gay-experter finns det en hel uppsjö komponenter i en liten pojkes liv som styr honom mot homosexlivets förkastliga fröjder. Prova att låta honom växa upp utan fadersgestalt eller med en feminin eller eventuellt mycket maskulin sådan, alternativt att låta hans mor vara antingen beskyddande, frånvarande, självständig eller behövande. Du kan också försöka med att låta honom se på feminina sporter som isdans och gymnastik, alternativt maskulina såsom brottning, rugby, tyngdlyftning eller fotboll. I själva verket är det i princip omöjligt att inte göra sonen homosexuell, så du behöver inte oroa dig. Ett barns uppväxt sker under en mycket lång period och det är omöjligt att under den tiden aldrig exponeras för minsta fjäderboa, kroppsbyggare eller vägtunnel.

när ska man slänga ett bokmanus

När man inser att man kan bättre och att just det här bokmanuset bara håller en tillbaka.

jag ser något med en stam

Det kan kanske vara ett träd.

få föräldrarna att acceptera sin läggning

Som barn är det tyvärr inte mycket man kan göra för att få föräldrarna att acceptera sin läggning. Visst, man kan då och då hitta sätt att uttrycka sin egen acceptans och göra det lättare för dem på så sätt, men i slutänden måste föräldrarna själva inse att det inte är något fel på dem, och lära sig att acceptera vilka de själva är.

Om man däremot vill få föräldrarna att acceptera ens egen läggning tror jag att det viktigaste är att man 1) förstår att vissa föräldrar behöver tid för att bearbeta saker de inte varit beredda på och 2) inte gör det till en konfrontation, utan i stället beter sig vuxet och öppet och berättar på ett sätt så att de kan förstå.

Om man tycker att det är svårt med skillnaden mellan ”sin” och ”ens” så tjänar det ingenting till att till exempel googla på ”man sin”, för då kommer man bara till diverse engelska sidor om människans synder. Som regel kan man dock tänka på att ”sin” refererar till satsens subjekt medan ”ens” refererar till någon annan, eller ingår i själva subjektet. Detta – kära googlare som läst så här långt – är dock en sanning med modifikation! Ibland uppträder en sats nämligen inte alls särskilt satsmässigt, utan är en så kallad satsförkortning. Dessa beter sig nästan absurt mycket som helt vanliga satsdelar, faktiskt ibland så framgångsrikt att inte ens de lärde kan komma överens om huruvida de faktiskt är det. Men säg inte det till mina elever.

hur slutar man vara besserwisser

Jag kan inte låta bli att se denna googling som en hint. Hoppar av pållen. Går till sängs. (Bara en snabb, tvångsmässig folkbildning så lätt som en viskning: Visste ni att sängs och skogs med flera får ett litet ”s” på slutet för att de är rester av en gammal kasusform som hörde ihop med prepositionen till, och som också kunde sluta på till exempel ”u” (som i ”till salu”)? Där ser man.)

>vägen till snygga sommarben

>Jag har fått en sån där damtidning. Den kom i ett kuvert adresserat till mig och landade på min hallmatta. Jag är inte säker på varför den kom hit, men eftersom jag är en enormt textkonsumerande människa har jag nu läst den, och tänkte härmed dela med mig av det jag lärt mig. Det handlar framför allt om ben.

Om man vill ha snygga ben i sommar ska man fixa det genom fem enkla steg. De inbegriper bland annat hårborttagning, fukt, fuskbränna och skimmer. Skimret ska man stryka längs skenbenet, och med detta utgår jag från att de menar huden som spänner över skenbenet för annars vore det makabert. Stryker man skimmer längs skenbenet kan man ge intrycket av att ha gasellben.


Gasellben är något alla kvinnor vill ha, det märker man om inte annat när man googlar ordet. Någon beskriver sina egna gasellben som ”smärta, slanka, starka och välrakade”, och jag undrar hur hon vet att gaseller rakar sina ben. Enligt damtidningen finns det nämligen inte mindre än fyra olika hårborttagningsmetoder varav rakning endast utgör ett.

Det finns också något som heter bus-kräm. Buskrämen ska man stryka på i ett tunt lager varje vecka, och om du blir besviken när jag säger att förkortningen står för brun-utan-sol kan du trösta dig med tanken på den där tjejen i tv-reklamen som blir så upphetsad av sin egen hud att hon liksom försöker förföra sina egna ben. Har ni sett henne? Fascinerande. Själv hade jag en gång en fling med en i övrigt ganska heterosexuell brud vars solbränna visade sig vara en busbränna. Jag nämner det bara så att ni ska veta att jag är insatt. Det var lite märkligt, ska erkännas, men jag har å andra sidan själv en sorts permanent susbränna på ryggen, i form av en skog och lite annat.

Ja, det var väl det jag hade att förmedla. Som en bonus kan ni som har ben eller känner någon som har ben få min egen ben-special inför sommaren, som jag totat ihop av ren inspiration. Den består av två enkla steg.
1. Gör typ ingenting.
2. Om du inte vill förstås, då kan du göra något.

>semikolonets tidevarv

>Jag sitter och tänker lite på semikolon. Det fanns en tid när semikolon bara var ett sätt att skilja interpunktionskompetenta från pöbeln, minns ni den? Likt en trådpåträdare eller den gamla prepositionen ”å” var dess användningsområden inskränkta till mycket specifika, ibland tämligen konserverade, sammanhang. Det gällde att veta, annars var man körd bland de andra språknördarna. Och ingen annan brydde sig.

Nu, däremot, kan man stundom längta sig fördärvad efter ett semikolon. Det hela började när det fick det briljanta infallet att liera sig med parentesen. Vad vill hon, kan man frustrerat undra, vanmäktigt stirrande på sin telefon. Ett enkelt kolon, vad är det? Är det ett semikolon som inte riktigt vågar? Eller är det ett tecken på vänskap, bara vänskap, ett vänligt avvisande rentav? Man skriver själv ett semikolon. Raderar det. Skriver det igen. Ersätter det med ett vanligt kolon. Man vill ju inte vara den som först går semi, så att säga.

Så kommer det äntligen, semikolonet. Det är absolut där. Med en liten, liten släng på punkten gör den allt lite möjligare, kanske. För med semikolonets nya upphöjda betydelse har det även gått och lagt sig till med manér. Det kan signalera att vad som helst är ett skämt, att det sägs skämtsamt, och hela ens på tok för seriösa nervositet balanserar på vetskapen om att det hela kan vara på skoj. Eller i värsta fall ironi, trots att det ett flertal gånger genom historien har uppfunnits totalt ignorerade skiljetecken avsedda för just ironi.

Vi går till Wikipedia för klarhet. Där får vi veta att semikolonet uppfanns av Aldus Mantius d.ä. år 1494. Med all vår research i ryggen kan vi alltså konstatera att det är äldre än både guttaperkans intåg i Europa och Sveriges första telefonförbindelse (men yngre än de första monoklarna). Wikipedia menar också att semikolon ”används när man tycker att punkt är ett för starkt avskiljande tecken och kommatecken orsakar satsradning”, vilket, vill jag gärna påpeka, är till föga hjälp för den stackars ungdom som sitter med blicken försjunken i sin telefon och undrar vad människan egentligen menar.

I stort vill jag nog säga att jag är glad och rörd över det sociala uppsving semikolonet i dessa tider får uppleva. Hade vi anat, för femton-tjugo år sedan, att vi skulle ligga sent om kvällen med blicken lyckligt fäst vid ett semikolon i slutet på ett textmeddelande? Jag väntar med spänning på vad alduslövet kan komma att betyda för mänskligheten.

>dagens info

>Denna veckas research visar bland annat följande: husflugor växer inte. De flugor som är små, är små för att de hade dålig tillgång till mat när de var larver. Stora flugor var glupska och lyckligt lottade larver.

Nästa tema är diskning. Enligt uppgift uppfanns diskmaskinen för att det kom en hembiträdeslag som sade att hembiträdets arbetsdag skulle vara över klockan 19. Och herrn själv kunde ju inte gärna diska. Wikipedia säger inget om detta, men meddelar i stället att diskmaskinens uppfinnare hette Josephine Cochrane, samt att hon utelämnade sitt förnamn vid benämnandet av maskinen eftersom kvinnor inte kunde vara uppfinnare.

Slutligen telefonhistoria. När Sveriges första telefonförbindelse mellan städer upprättades år 1889, var det mellan Stockholm och Göteborg. Under den första tiden ville inte Rikstelefon koppla in städernas telenät till förbindelsen, så om man ville ringa från Stockholm till Göteborg var man tvungen att boka tid med sin kompis i Göteborg, gå till telefonstationen på utsatt tid och ringa till motsvarande station i Göteborg. Detta gav upphov till en del ilska hos societeten (vilket var den enda samhällsklass som vid tidpunkten hade råd med telefon – och ett hundratjugoårigt lyxproblem är upptäckt).

Bara ett axplock ur all information jag har fått reda på utan att egentligen kunna använda den i romanen jag skriver. Däremot kan jag snart skriva mitt eget Trivial Pursuit.

>dagens info

>Man vet aldrig vart researchen ska ta vägen med en. Idag gjorde min 1800-talsperson en jämförelse med gummiband, varpå jag var tvungen att ta reda på om en person på den tiden skulle ha en rimlig chans att göra en sådan liknelse. Det vill säga, om gummiband existerade vid förra sekelskiftet. Googling ledde till googling, som de ofta gör, och jag hamnade åter mitt i information jag aldrig visste att jag sökte. Visste ni att man kan utvinna albaner ur guttaperka?

Klart ni visste, så belästa som ni är.

Albanien, där det alltså också finns albaner, sägs förresten härstamma från ordet ”alba” som i sin tur förvanskats av det illyriska ordet ”arb” som betyder ”mörk, grön eller skogslik”. Vilket man kan tycka är kul, när man vet att ”alba” på latin betyder vit. Ungefär som att Grönland är isigare än Island eller att Vitryssland inte är vitare än det vanliga Ryssland. Det har i sin tur en möjlig förklaring i teorin att färgerna vit, svart och röd i fordom betecknade väderstreck, vilket man kan applicera på fler geografiska namn än man först kanske tror. Var var jag nu? Gummiband vid sekelskiftet. De fanns.