När läsarna leder en rätt in i en själv

Det är tio år sedan jag, på ett ganska spektakulärt vis faktiskt, kom över utgivningströskeln och fick ge ut min första roman. När det väl hände, hade jag redan ett antal år bakom mig av refuseringar, frustration och de där kasten mellan att känna sig värdelös och briljant. Jag hade dragit ett antal lärdomar, inte alls olika Augustin Erbas i den här (låsta) DN-artikeln, och jag hade insett att den där tröskeln var enormt mycket högre än jag trodde när jag som nittonåring beslöt mig för att debutera som författare.

Därför såg jag till att lägga krut på mitt skrivande, när jag väl kom över den. Jag skrev två nutidsromaner, två demihistoriska romaner, fyra spänningsromaner (om de nu inte också är romaner), fyra lättlästa versioner av dessa, två barnböcker för ”bokslukaråldern”, en bilderbok, en ungdomsbok, fyra humoristiska böcker om grammatik och två grammatikläroböcker.

Varje gång jag har sneglat på vad andra skriver har jag fyllts av tvivel. Borde jag kanske skriva så – lite mer korthugget/blommigt/vardagligt/kargt/spektakulärt/hur nu mitt läsprojekt för stunden är beskaffat?

Varje gång jag har sneglat på topplistorna har jag haft svårt att placera mig själv. Borde jag kanske skriva ”riktiga” deckare i stället för min ganska psykologiska svit om den papperslöse Kouplan? Blir jag läst för att jag skruvar på perspektiven, använder orden som jag gör och har en stundom nördig humor, eller blir jag läst trots det? Vem är jag, i det här litterära landskapet?

Borde jag hålla mig till en genre? Tänka mig in mer i läsarens perspektiv, putsa bort eventuella skarpa kanter? Döda fler darlings? De där kasten mellan att känna mig värdelös och briljant har inte försvunnit, på sin höjd har de ändrat fason.

När mitt författarskap nu skulle fylla tio år, ville jag göra något för mina läsare. Det är ju ni som har fått det att bli så stort som det är. Mitt författarskap skulle inte vara någonting utan er.

Lagom till mitt tioårsjubileum lade Piratförlaget ut en tävling, som var för er. Inte för den som är nyfiken på mina böcker, och inte för den som aldrig läst dem men är duktig på att vinna tävlingar (men de försökte), utan för er som varit med. Instruktionen löd: ”Dela med dig av din bästa Lövestam-upplevelse med ditt favoritcitat ur en bok av Sara Lövestam.” Högsta vinsten: Ett bokpaket med alla mina böcker utgivna på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget.

Jag skriver egentligen det här blogginlägget för att förklara för er hur mycket era tävlingsbidrag har betytt för mig. Ni valde stycken ur mina böcker som jag själv skulle ha valt. Ni känner som jag kände när jag skrev dem. Mina egenheter, som gör att jag ibland undrar om någon mer än jag kommer att tycka att det här är roligt, viktigt eller tänkvärt, ni delar dem.

Mina tvivel handlar ofta om just det, ifall det som kommer inifrån mig är begripligt och berörande, jämfört med det jag hämtar från eller justerar efter omvärlden – varje text är ju en blandning av de två. De citat ni valde gav mig alla svaren. Här är några av dem (från både Instagram och Facebook).

ordflata:

Mitt exemplar av Tillbaka till henne har många hundöron och understrukna rader med citat som berört genom åren. Mitt absoluta favoritcitat är nog detta: ”Man hade kunnat tro att sveket hade gjort henne ful, som människor ofta blir fula när deras gärningar talat emot dem. Men det var inget fult med Anna. Hon var ljuv som våren.”

ylvalull:

Åh vad jag älskar @saralovestam! Den första boken jag läste av henne var Grejen med ordföljd och mitt citat därifrån är för långt för att skriva här (det är nämligen Sagan om vilden i Positionsschemat 😍). Lämnar däremot ett favoritcitat från ett föredrag med henne: ”Här går jag och bär på en matkasse utan en tanke på att jag just satt ett platsadverbial i fundamentet och utelämnat ett finit verb i en bisats.” ❤️❤️

maxaxdal:

Har läst några böcker. Favoriten är Tillbaka till henne. När de för första gången delat säng och Anna på morgonen säger ”Jag kanske gör som jag sa. Jag kanske stannar här.” Då blev mitt hjärta så varmt.
Men det minne jag främst vill dela är när jag läste första delen i serien om Kouplan. När jag i slutet insåg att Kouplan är transperson. Då infann sig en sådan känsla av häftig lycka. Jag minns att jag tänkte: Wow, han är som jag! En känsla av att jag verkligen fanns, en representation där en transperson fick finnas. Den känslan satt i länge.

bibliolin:

Åh! Jag har precis recenserat Skarven och Gruvan, två böcker vi älskar här hemma, särskilt Skarven. 😍 Men jag väljer min favorit: Som eld. ”Att tre strimmor av sol kan lysa upp ett helt hus är som att en puss på ett öra kan förvandla någons andetag.” Oerhört varm och fin (och viktig!) bok som jag rekommenderar alla, unga som gamla. 🥰

rrroselyn20:

När jag gått på svenska för invandrare läste jag ”Flicka försvunnen”. En lättläst version av första boken om Kouplan. Det var den första bok (undantaget läroböcker) jag läste på svenska. Det var en fantastisk upplevelse och känsla jag aldrig glömmer.

insta_gun:

Hjärta av Jazz. En fin, stämningsfull och harmonisk historia. Likt en jazzkonsert fängslade den mig och fick mig att känna mig närvarande, som om jag själv var en person i berättelsen.
Något jag mer än en gång citerat ur boken är ”Det speciella med mål är att man måste vara klok nog att modifiera dem.”

stallmamman:

Hela Kouplan-sviten ser jag som en lång, skön läsupplevelse full av värme, humor och intriger. Jag är inte känd för att vara en snabb läsare men böckerna har ett språk som gör att läsningen flöt på och sidorna flög förbi. Dessutom en huvudperson det var lätt att känna för.
Det var min son som rekommenderade, och även lånade ut, böckerna. Ur ”Önska kostar ingenting” hämtar jag följande värmande citat, ”Det är två skämt på rad, och de värmer honom inifrån som en kopp te”.

monneu2:

”Det är konstigt hur Anna kan veta allt Louise gör, utan att se på henne. Hennes rörelser gör osynliga mönster mot Annas kind.”
I boken Som eld beskriver Sara en känsla som många glömt bort, nyförälskelse när den är som bäst.

kerstinbredsjo:

”De andades långsamt i varandras minne”. Signe och Annas kärlek  i ”Tillbaka till henne” grep tag, på det där sättet som bara förbjuden kärlek kan göra. Skildringen av en tid, där kvinnor kämpar för rösträtt och patriarkatets grepp hårdnar kring strupen… den klaustrofobiska känslan… att då få andas långsamt. När Hanna, 100 år senare, finner en mening, i sin rotlösa tillvaro, med att söka rätt på ägaren till de föremål som hon, av en slump, (men som en skänk från ovan) har fått i knät… kan också hon andas.

vnilsson444:

Gruvan jag läste den varje kväll med mamma. Varje kväll när vi hade läst var jag helt uppslukad och tänkte på hur det skulle gå för Anton och hans pappa. Efter några dar skrev jag med Sara om boken mm. Aldrig varit så fäst i en bok innan🥰

ekhemmanet:

Tillbaka till henne lånar jag aldrig ut. Vill inte riskera förlora den. Om jag inte får en till förstås. Då kan någon annan få läsa mitt slitna exemplar. Och orden ”Rädsla kunde vara att släppa in någon annan. Men man kunde också vara rädd för motsatsen, att möta sig själv helt utan någon annan.”

s.o.r.g:

”Min kära Anna”
Jag läste nyligen Tillbaka till henne och blev fullkomligt förtrollad av den. Jag älskar att det finns en historia bakom varje ärvt, hittat och loppisfyndad sak. 🖤 Älskar Sara Lövestam

sprak_bild:

I slutet av mars 2018 läste jag ”Grejen med verb”. Jag minns att jag satt på altanen i begynnande vårsol och skrattade högt för mig själv. Jag har kvar delade bilder från boken i sms till nära vänner… Jag berättade om stycken för min man och minns att jag skrattade så jag grät.

Mitt favoritstycke och citat från boken: ”Jag tänker i alla fall säga imperfekt” med fortsättning ”Det som preteritum har gemensamt med orden förskola, chokladboll och hen, är att det finns folk som vägrar använda dem.”

oscarssonc:

Mitt älsklingscitat är från de helt fantastiska böckerna om Kouplan: ”- Jag gör praktik. Det är bara utbildade bibliotekarier som måste ha läst alla böcker som finns.” 💕

moppematte:

”Älskling, har du elemuntit fisken?” (Vad skrattar du så åt, frågade min man. Grammatik, svarade jag. Grammatik.)

marie.raakjaer.jensen:

Min største læseoplevelse var Tillbaka till henne, som jeg læste i sommeren 2013, da jeg havde den med hjem fra Stockholm. Jeg læste den på nogle dage, mens jeg ventede på, at hende, som jeg nu er gift med, skulle komme hjem fra Frankrig, så jeg kunne fortælle hende noget vigtigt.
Et af mine favoritcitater er da Signe kommer hjem efter at have fejret stemmeretten og Elvira står i døren og spørger “Fick du mitt telegram?”

storasa:

Om jag ska välja nåt så får det bli precis ur början på ”I havet finns så många stora fiskar”. Ett helt underbart citat och en fantastisk lövestams-beskrivning: ” Den är grön på det nästan självlysande sättet, som om den kom från en annan värld. Som från en värld full av lysande, snälla grodor som dansar och fnissar medan de hoppar omkring….”

annikawiehager:

”Författarens tack” i Tillbaka till henne, där hon skriver om hur det finns i alla familjer ”som avbrutna (klippta?) grenar i ditt släktträd”. Och så sista eller näst sista boken om Kouplan, när de ska leta i skogen och åker längs min gata; Schagebialle. (Hageby allé!) Starstruck i förorten!

helentoftered:

Mitt första läsminne av Sara är Hjärta av jazz. Nu är det flera år sedan jag läste den, men planerar att läsa om i höst. Minns de fina perspektivväxlingarna och den fina relationen över generationer. Gillade även den gedigna Tillbaka till henne. Så tjock, men aldrig tråkig. Kvinnohistoria blir sällan tråkigt. Som blivande svensklärare uppskattar jag verkligen grammatikböckerna och har skrattat rakt ut flera gånger. Favoritcitatet är: ”’Vem var det som kasta?’ ’Det måste ha varit subjektet!’” Skrattade rakt ut! Och ler fortfarande när jag tänker på det.

samantak.miltonknowles:

Favorit är nog Skarven, så bra roman och viktigt tema som låg i bakgrunden utan att tränga sig på för mycket… ”Det är som om hon vill ha en dag till. En enda dag när hon kan leva med tanken att det finns två människor som förstår henne. Och det bästa sättet är att inte prata med dem.”

 

98pingviner:

”Elvira var Carolines. Det var det första konstaterande som cirkulerat i Hannas tankar sedan helgäventyret i Carolines bil. Med det följde en rad andra konstateranden. Anna var Lars Rydhs, och Lillsigne var Amandas.” Detta citat ur tillbaka till henne tycker jag visar något av det jag verkligen gillade med boken om hur vi knyter an till historien genom att identifiera oss med människor. Antingen för att vi känner igen oss eller för att vi känner något annat släktskap eller band. Jag gillar tanken på att människor, även när de sedan länge är döda ”är någons” och på så vis lever kvar. Signes historia lever vidare genom Hanna, för henne är Signe huvudpersonen. Men för någon annan är Anna den viktiga.

jessicasundberg72:

Bästa, men oxå värsta, upplevelsen var när jag läste Luften är fri. Satt som på nålar från första till sista sidan av nervositet och spänning. Så spännande o gripande 💕

sigridnikka:

Som eld! 😍 Läste den en sommar mitt eget smultronställe i världen kändes lite extra långt borta och fick massa varma, underbara känslor av sommar, romans, och vikten av de där platserna där vi bara får vara oss själva. Kontextlösa, bortom våra fördomar om klass och roller, och där vi bara kan vara och brinna. Som eld. ❤️

emmabjorkmanmolin:

Min bästa läsupplevelse var tillsammans med Hjärta av jazz. Under åratal av att inte kunna läsa så hittade jag in i det igen. Jag ville aldrig att boken skulle ta slut. För mig representerade den så mycket. ❤️

perluggla:

Den bästa Sara Lövestam-läsupplevelsen är alltid nästa bok. Något att se fram emot och längta till.

Jag är en ”udda” figur som befinner mig i ”skarven” mellan 49 och 50 år. Under skoltiden var jag aldrig förtjust i grammatik, och sopade läxan ”under mattan”. Så när jag kom över ”Grejen med verb” fick jag en uppenbarelse om hur mycket jag gått miste om i min ungdom. Det var bäde kul och lärorikt!
Därefter avverkade jag ”Grejen med substantiv och pronomen” samt ”Grejen med ordföljd” lika snabbt ”som eld” sprider sig i torrt gräs. Vilket är en ”sanning med modifikation” då jag var tvungen att vänta på att Sara skulle skriva böckerna först.

Mitt favoritcitat är egentligen inte hämtat från boken, utan jag skulle vilja citera Saras keps, ”Denna keps är en nominalfras”.
För att återgå till boken, utan att för den skull tala grammatik, kan jag nämna att en av många lustiga, utsvävande, fotnoter avslutades med: ”Jag vet inte ens hur tranor får barn, men misstänker att det inte är storken.”

Linda Stigsdotter:

Tillbaka till henne. Denna underbara, vibrerande historia… Eriks svar till Hanna när hon tycker att guld kanske hade varit bättre att hitta än brev i den gamla sekretären träffade mig rakt i hjärtat. ”Nej du. Guld är guld. Brev är människor.

Cecilia Kristoffersson:

Från Hjärta av jazz: ”Jerker Berntsson borde aldrig ha blivit lärare. I dag har han tio dagar kvar innan betygen ska vara satta, rättvist och med solid grund i läroplan och kunskapsmål. I loggen borde det nu stå utförliga kommentarer om var och en av eleverna, men det gör det inte. Tre av tjejerna i åttan har han inte ens lärt sig skilja på än, de har alla blont hår i tofs och spelar inget instrument. Det kan han inte gärna skriva i loggen. Kölhalning väntar.”

Susanne Frånlund:

Jag tycker den här inledningen är rolig i ”Grejen med verb” 😂🤣


Helena Lukic Danielsson:

Ur Flicka försvunnen: ”Det är ett osynligt liv. Ett liv som nästan inte finns”. Jag är otroligt imponerad över hur författaren Sara Lövestam kan fånga in djupet berättelsen i denna [lättlästa] version av Sanning med modifikation. Dessa ord hugger till i hjärtat. Det väcker en sympati för huvudpersonen och jag går in i läsningen med en ödmjukhet inför att lära känna Kouplan.

Margareta Jönsson:

Vad ska man välja? Inte så lätt. Tar denna, apropå att förgulliga ett substantiv med ett litet diminutivsuffix……:
” Har du konsumerat en tvodd och känner att du vill kontakta tvoddaren och bekänna din dragning till hens tvoddskap, kanske rent av bli tvoddist, och inleder ditt mail med ”Hej tvoddis!”, så har du redan lagt dig på en förtrolig och intim nivå. ” Ur ” Grejen med substantiv och pronomen”.

Saga Tinnevik:

Mitt favoritcitat kommer från boken Under mattan, en helt underbar barnbok: ”Det fanns mer där under än jag någonsin hade trott. Monster, björnar, vildsvin, fladdermöss och spindlar vällde fram. De hängde i tavelramarna, knaprade på dörrkarmarna, tjöt av lycka över att äntligen vara ute, åt upp alla våra flingor, sparkade omkull stolarna och bajsade på köksbordet. Jag stod som förstenad. Visst, jag hade förstått att det skulle bli lite liv i luckan. Men det här var rent kaos.”

Jennifer Osterberg:

Tillbaka till henne: ”Mänskligheten har alltid varit extra förtjust i just tillfälligheter”

Annika Olofsson:

Från en varm berättelse om just den vänskapen du behöver! Hjärta av Jazz, fortfarande min favorit!!❤️

Josefin Lindholm:

”Vi bygger positionsscheman. Vi byter plats på adverbial. Vi jublar och gråter”, ur ”Grejen med ordföljd”.

Alexandra Yonathan Esser:

Som eld:
Vid strandkanten fortsätter sädesärlan springa fram och tillbaka, som om det inte går osynliga strålar mellan två kroppar längre upp.

Angående e-fakturahelvetet

Det finns en ny lag i Sverige, som gäller sedan april 2019 och som man inte känner till såvida man inte är ekonomiansvarig i offentlig verksamhet, eller har ett företag som skickar faktura till någon aktör i offentlig verksamhet. Det är en lag som fått småföretagare att gråta, skrika och baka bullar i ren frustration.

Lagen heter Lag (2018:1277) om elektroniska fakturor till följd av offentlig upphandling och den går ut på att alla leverantörer till offentlig verksamhet måste fakturera med e-faktura.

En ”leverantör” är till exempel en stackars författare som har föreläst för en föräldragrupp i en skola om läsningens fördelar eller hållit en skrivarworkshop med mellanstadiebarn i Örebro.

E-faktura är inte samma sak som att skicka t.ex. en pdf-faktura med mejl.

Hur skickar man då en e-faktura? Jo, för den som redan har ett elektroniskt ekonomisystem med en fakturaväxel är det jättelätt. Man väljer ”e-faktura” i sitt befintliga system och skriver in några koder. Men så finns det ett helt gäng småföretagare, inte sällan författare, som kanske skickar 10-100 fakturor på ett år, och som därför inte har något sådant system. För dessa småföretagare erbjuder myndigheten eller kommunen ofta ett gratisalternativ; myndigheterna för att de måste, kommunerna kanske för att de inser behovet. (Inte alla kommuner.)

Vilket detta gratisalternativ är, varierar storligen. Många använder InExchange, som blir gratis för leverantören (t.ex. den stackars författaren) när kunden (t.ex. kommunen) är registrerad som mottagare där. Om kunden inte är det, behöver leverantören i stället betala för en registrering för att skicka sin faktura med InExchange. Andra  gratisalternativ, med liknande upplägg, som kan erbjudas är till exempel Pagero, Proceedo, Fakturaportalen och en uppsjö andra portaler. Oftast behöver man ansöka om att bli godkänd leverantör till berörd kund, och vänta på bekräftelse innan man kan skicka sin faktura. På alla portalerna behöver man skaffa inloggning. Vissa portaler har en kundtjänst till vilken man måste skaffa en separat inloggning (för man kommer troligen att behöva kundtjänsten). Alla portalerna fungerar olika, ser olika ut och navigeras olika.

Jag har blivit van vid att varje faktura till kommun eller myndighet kräver timmar av väntan, registrering, felsökning och mejlväxling. Här nedan ett utdrag:

Hej igen! Jag hittade en gammal registrering i Proceedo från i våras från när jag skulle skicka e-faktura till Umeå kommun, men de inloggningsuppgifter jag registrerade då fungerade inte, och när jag nu bad om nytt lösenord skickades det inte till min mejl som det stod. Har du någon aning om vad jag ska göra nu? Registrera en ny användare på nytt? Jag börjar få ryckningar i ögat. Idag har jag försökt fakturera Stockholms kommun, SPV och Örebro kommun. Alla använder olika portaler, Stockholms kommun berättar inte ens vilken portal man ska använda utan hänvisar till ens "systemleverantör", som om man hade någon. Tid lagd på detta idag: 4 timmar. Jag väljer nu mellan att gråta eller baka bullar.

 

(Att jag skrev ”väljer mellan … eller” är om något ett belägg för mitt sinnestillstånd vid tillfället.)

Men vet du vad Sara! Jag tycker du ska gå och baka bullar nu. Skriv ut fakturorna och skicka dom per post denna gång så kan vi kika på portalen nästa vecka istället. Jag kan kontakta vår support för fakturaportalen för att be dem ändra så ditt nya lösenord skickas till din mejl. Så tar vi portalen nästa gång. Det är absolut inte meningen att du ska sitta 4 h med att försöka få iväg dina fakturor. Vår fakturaadress är: [suddat] Kom ihåg att märka fakturan med referens så hanteras den snabbare. Ps: Tycker du ska skicka pappersfakturor till dom andra med. ;) Så ditt uppdrag blir nu att skriva ut fakturorna, lägg dom på posten… baka bullar och sen slappa resten av dagen. Ha en fin helg så hörs vi av när jag fått kontakt med vår support!

Det finns änglar där ute på ekonomikontoren!

Men det blir värre. För mig hände det när jag skulle fakturera Stockholms stad. Jag fick en länk till informationen om deras e-fakturahantering, och jag delar den gärna med er som söndagsläsning: https://foretag.stockholm.se/Upphandling–Entreprenad/Fakturor-till-Stockholms-stad-och-stadens-bolag/

Här stod det ingenting om vilken portal de erbjöd, så jag kastade mig in i ännu en mejlväxling med en ekonomiavdelning. Betänk, när ni läser detta att jag 1) skrivit i mitt mejl att jag kontaktar dem apropå den nya lagen och informationen att de tar emot SveFaktura och 2) att jag inte är någon ekonom. Jag avslutar mitt mejl med: ”Jag har ingen ekonomiavdelning. Jag har en redovisningsfirma som sköter min bokföring, men de sköter inte min fakturering. Jag har ingen ‘systemleverantör’. Allt jag vill är att skicka en faktura. Vad ska jag göra?”

Hej! Det är lag på e-faktura till offentlig sektor sedan 1 april i år. Det finns många aktörer på marknaden som hjälper till att skicka e-faktura i det format mottagaren önskar. Till Stockholms stad kan ni skicka e-faktura i format Svefaktura 1.0 eller Peppol Bis Billing 3.0. Statliga myndigheter erbjuder kostnadsfri portal för registrering av e-faktura. Även vissa kommuner och landsting gör så. Stockholms stad har ännu inte beslutat om eventuell fakturaportal just av den anledning du skriver att leverantörerna tror att man måste gå in i den fakturaportal kunden har valt. Oftast är det bättre att leverantören väljer en fakturaväxel/fakturaportal som passar den egna verksamheten, det kan både vara fakturaportal för registrering och med tjänster när man ”skriver ut” sin faktura via virtuell skrivare så att den blir elektronisk utan registrering. Ett sätt att välja fakturaväxel är att du pratar med din redovisningsbyrå eller din bank, de har ofta etablerade samarbeten med någon växel. Återkom gärna om du har fler frågor, Med vänlig hälsning,

Jag pratade med min redovisningsbyrå (alla författare är inte så lyckligt lottade att de ens har en sådan) – de föreslog att jag skulle köpa in mig på deras faktureringssystem för en årsavgift på 1 500 kronor plus en avgift per skickad faktura. Jag kollade med min bank – de har möjlighet till e-fakturering för en anslutningsavgift på 250 kronor och sedan en månatlig avgift plus en avgift per skickad faktura. Det är säkert jättebra, om man skickar betydligt fler än 10 e-fakturor på ett år. För mig skulle det bli en kostnad på 50-70 kronor per e-faktura, eller 493,50 för denna enda faktura eftersom övriga e-fakturamottagare har erbjudit kostnadsfria alternativ.

I det här fallet slutade det med att jag betalade min redovisningsfirma för att skicka e-fakturan åt mig.

Jag är inte ensam. När jag lade ut min frustration på Facebook, fick jag bland annat dessa kommentarer av andra författare som jag känner:

Jag fick totalt utbrott av exakt samma anledning för några veckor sen. Skulle fakturera en skruttsumma, men fick lägga fler timmar på att få fakturan att fungera, än de timmar jag fakturerade (kan tillägga att jag inte heller lyckades, nån snäll människa på kundtjänst förbarmade sig till slut och gjorde ”undantag” för mig)

Förr i tiden researchade författare och skrev böcker, kommer folk snart säga… Nuförtiden hinner de bara skriva mejl när de försöker fakturera.

Helt koko med e-faktura och att det är olika system. Jag gav idag upp efter en chatt med någon som troligen var en dator. Skickade vanlig faktura. Känner mig som en gangster. Kanske får jag inget betalt. Spänningen är oliiiiidlig.

Åh gud jag hatar det där så intensivt. Har också just kämpat mig igenom en sån där djungel. Så sjukt. Jag valde inte att lajva ekonomassistent på ett kommunalt kontor.

Var nyligen rätt frestad att lägga på en timmes administration på en faktura pga den tid det tog att fakturera. Då har jag inte räknat med de tre veckor jag fått vänta för att få info om vilket system de använder, registrera mig, bli godkänd och till sist äntligen få skicka fakturan… (Väntar nu på betalning, olidligt spännande!)

Jag övervägde på allvar att inte fakturera 15 000 för att e-fakturan höll på att ta kål på mig.

Det är därför jag skriver det här blogginlägget. Någon kommer att googla sig hit i förvirring, när hen möts av sitt livs första krav på e-faktura. Någon annan kommer kanske att hänvisa till det här inlägget för att förklara för sin partner varför hen skriker och slår på väggarna i frustration. Förhoppningsvis kommer också någon på andra sidan (lagstiftare, ekonomichefer i offentlig verksamhet) att läsa det, och kanske fundera över hur man kan hjälpa sällanfakturerare att behålla sin mentala hälsa.

Någon i mina facebooktrådar (jag har ett återkommande inslag som jag kallar ”kära e-fakturadagbok”) föreslog att jag ska lägga på en administrationsavgift för alla kunder som kräver e-faktura. Jag har också fått tips om några olika onlinetjänster, som jag ska beta mig igenom. Bland annat har jag hört gott om Bokio. Om du som läser detta är en fixare och känner ett behov av att tipsa mig och andra i min situation om en lösning, betänk att vissa av oss kanske bara skickar en eller två e-fakturor någonsin, och att lösningen alltså inte får innehålla anslutningsavgift eller månadsavgift – däremot skulle jag gärna betala motsvarande portokostnaden för att enkelt kunna skicka alla mina e-fakturor från ett och samma ställe.

Jag önskar att jag kunde fakturera någon för all extratid det tar att bli medlem i nya e-fakturaportaler och fylla i dem på ett alldeles unikt vis, ladda hem olika mallar för olika kommuner, spara ner fakturor i olika format till min egen redovisning. Men även om det funnes någon att fakturera skulle jag inte orka. Förslag till den som stiftar såna här lagar: Utse en (1) gratis portal som alla kan använda.

Nedan bild på bullarna.

2019-10-04 14.33.31

Uppdatering: En dag efter att detta blogginlägg publicerades, har webbsidan om fakturering till Stockholms stad uppdaterats, och nu finns där en möjlighet till att ”i undantagsfall” skicka mejl med pdf-faktura. Vilken lättnad för dem som kommer efter mig, stort tack för det och jag hoppas att det sätter en trend!

Att skriva helhjärtat

Jag tänkte formulera något om att skriva helhjärtat. Egentligen finns det inget annat sätt att göra litteratur, så man kan säga att jag tänkte formulera något om att skriva.

Det helhjärtade med skrivandet är både ett problem och en lisa.

Problemet består i att det inte går att fejka engagemang.

Det händer att förlag eller andra aktörer hör av sig och vill att jag ska skriva för dem. En lättläst bok för en viss målgrupp. En text för ljudbok på så och så många tecken. En novell till en antologi. Ibland tackar jag ja, men när jag skriver mitt eget skjuter det ur mig som ett ljus, och när jag skriver på beställning får jag tända konstgjorda eldar för att hålla det igång. Jag är säker på att det märks.

En gång fick jag en beställning av ett förlag som tjatade ganska mycket för att få mig att säga ja, och när jag lämnade in det jag hade skrivit ändrade de sig och tackade nej. Jag tror att förläggarens ordagranna svar var ”det vore tjänstefel att ge ut detta”.

Andra gånger är det jag som lurar mig själv att jag är engagerad. Jag hittar ett ämne som fascinerar mig, tror att det är tillräckligt, och tänker att ”skriva böcker kan jag ju”. Jag mejslar fram några karaktärer, jag gör ett synopsis, jag har gett ut 22 böcker och tänker att hantverket ju sitter. En vändning här. Ett hinder där. Starka och svaga sidor hos varje karaktär, något som sticker ut. Men det räcker inte. Jag har skrivit hela böcker (fast inte många) som aldrig har kommit ut, för att jag själv inte kan stå för dem, för att jag glömde lägga ner min själ.

Ibland är det en kortare passage i någon roman, som jag skrivit på hantverk men inte grundat i känsla. Man kommer ganska långt på det, men aldrig hela vägen. För den känsligt läsande går det alltid att upptäcka, precis som man märker när musik inte svänger. Jag tar åt mig när recensenter sätter fingret på något där jag inte lyckades investera allt, för de har rätt (i det fallet. I andra fall kan recensenter ha mycket fel. Som till exempel när de tror att jag skrivit spänningsromaner och grammatikböcker för att mitt förlag räknat med att tjäna mer pengar på det än på mina romaner. I själva verket mejlar mitt förlag regelbundet för att fråga hur det går med romanen jag skrivit på de senaste fyra-fem åren).

Det är svårt att vara helhjärtad. Det räcker inte med att tänka ”nu ska jag verkligen koncentrera mig på det här”. Nej. En bit av själen måste investeras.

Lisan består i att det inte går att tänka på något annat medan man skriver.

Som många av er andra tänker jag ofta på vitt skilda saker samtidigt, och det gör det stökigt i huvudet. När min sambo frågar mig vad jag tänker på, blir ofta svaret ungefär: ”min föreläsning på måndag och den ökade rasismen i samhället och vilken tårta jag ska baka till Isabelles födelsedag och världsläget och de där omöjliga e-fakturorna till Stockholms kommun” (detta med e-fakturehelvetet förtjänar ett eget blogginlägg). Jag fick full pott på simultantestet i dokumentärserien Din hjärna.

När jag frågar min sambo vad hon tänker på, kan hon svara ”den här låten som vi lyssnar på”. Hon tänker inte ens på vem som har skrivit den, eller hur texten går, eller när hon hörde den senast. Hon låter bara låten uppfylla hennes tankar. Hon gör det för att hon har MS och bokstavligen har behövt träna sig till denna mindfulness för att må bra, men det gör det inte mindre beundransvärt. Hennes tankar är en landsväg. Mina tankar är fem landsvägar, i olika ändar av landet. Men när jag skriver går de ihop.

Det kräver alla fokus jag har, att skriva en roman.

Den första landsvägen handlar om att se scenen jag skriver från ett makroperspektiv och bedöma hur den passar in i den stora berättelsen. Vilka trådar från tidigare scener kan plockas upp i den här, vilka trådar kan läggas ut i den här för att plockas upp i en annan? Vad i den stora berättelsen gör den här scenen nödvändig?

Den andra vägen viker in bredvid, den är kollen på personerna som ingår i scenen. Vad vet läsaren redan om dem, vad vet jag som läsaren inte vet, vad hos dem ska synas i den här scenen, hur ska deras relationer utvecklas och deras personligheter utmanas?

Den tredje vägen som ansluter är själva innehållet i den scen jag skriver. Vad händer, vad säger folk, vad är det som beskrivs? Här kan jag få infall, saker som jag sett eller hört eller filosofiska resonemang jag tänkt på kan få en plats i berättelsen. Jag jämkar dem mot de andra vägarna – funkar det att skriva det här, här?

Den fjärde vägen är balansen, som vi också kan kalla känslan. Vad behöver ta stor plats i den här scenen, och vad är mindre viktigt? Hur mycket ska vara dialog respektive brödtext? Hur rakt ska jag skriva, och hur poetiskt? En dialog får en annan känsla om den berättas indirekt, ett kapitel får en annan känsla om det är mycket kortare än de övriga.

Och den femte vägen är språket. Jag grubblar över ordval, grammatik och meningslängd redan i mitt första utkast – olika författare gör olika, men jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag formar orden i munnen och skriver om en mening tjugo gånger för att uppnå den rytm jag vill åt. Det tar mig evigheter att skriva ett stycke, men när det är färdigt har redaktören sällan förslag på ändringar.

(Man kan argumentera för att själen ska vara med där som en väg också, om det nu ska vara helhjärtat, men själen är som bekant inte ett tankespår. Den bara finns där, eller inte. Finns den där så faller tankespåren inte nödvändigtvis lättare på plats, men alltid på bättre plats.)

Jag försökte förklara det här, när jag föreläste på ett gymnasium för några veckor sedan, hur mina fem irrande vägar i huvudet går ihop till en femfilig motorväg när jag skriver roman. Jag berättade hur jag kan bli stirrig och orolig när jag inte skriver, och hur jag blir lugn efter en dags romanskrivande. Efteråt kom skolbibliotekarien fram till mig och sa att hon har gått en stresshanteringskurs. Där pratade de om den splittrade hjärnan, och de fick prova tekniker för att samla sina tankespår. ”Det lät precis som hur du förklarar att dina olika vägar går ihop i en enda riktning när du skriver”, sa hon. ”Du har hittat din meditation.”

Ps. Jag och Mian Lodalen har precis gått ut med våra nya skrivläger, på vår lika nya hemsida, www.skrivmedmianochsara.se. Kursen i maj blev preliminärt fullbokad på 48 timmar, men det går fortfarande att ställa sig på väntelistan, i händelse av att någon blir tvungen att avboka. Man kan också skriva upp sig på en intresselista, vilket innebär att man bland annat kommer att få förhandsinformation när kommande kurser släpps!

Skalan över kokta ägg och hur den kommer att förenkla ditt liv

Det är oerhört sällan jag bloggar om ägg, men här kommer det.

1. Hönor är intelligenta, sociala och coola djur som inte ska vara i trånga burar, äckliga miljöer eller för stora grupper. Det finns massor av andra argument för att inte äta ägg (framför allt industriellt producerade), så om du inte gör det, börja inte! Och om du gör det, skänk gärna hönorna en tanke när du väljer ägg. Detta inlägg ska inte ses som uppmuntran till äggätning! Här är en video med en höna som spelar piano, men jag vill understryka att även icke pianospelande hönor förtjänar värdiga liv.

2. Jag var en gång nära att köpa hus bara för att kunna ha höns.

3. Det behövs en internationell skala för att beskriva graden av hårdkokthet hos ett ägg. Det funkar inte att vi alla ska ange våra preferenser vad gäller kokta ägg i minuttal, då ett antal andra faktorer spelar in (spistyp, vattnets temperatur vid start, äggens färskhet, mängd och storlek etc). På min förra spis lade jag ägget i kallt vatten, och när det kokat upp kokade det i fem minuter för perfekt resultat. På min nya induktionshäll behövs det åtta minuter, då vattnet kokar upp snabbare, men bara sju om det är fler än två ägg i kastrullen. Vad är då ”perfekt resultat” enligt mig? Det skulle jag kunna förklara enkelt, om det bara funnes en etablerad skala! Så i juli gjorde jag ett utkast.

0 = okokt
1 = koagulerad vita i kanterna, ännu slemmig vita mot gulan, lös gula
2 = koagulerad men inte fast vita, lös gula
3 = fast till koagulerad vita, krämig kant på gulan men lös i mitten
4 = fast vita, krämig till fast kant på gulan, krämig gula i mitten
5 = fast vita, mestadels fast gula, krämig inre kärna av gulan
6 = fast vita, fast och smulig gula
7 = mycket fast vita, gummiaktig gula med blåaktig anstrykning

En livlig diskussion på min facebooksida följde.

 Angelika Sjöstedt Landén Fast ägg som kokar 7 minuter blir väl inte så hårdkokta Sara Lövestam? Men håller med i princip!!! Sara Lövestam Det är ju därför vi INTE ska ange våra preferenser i minuttal. Utan i denna nya skala, som är helt frikopplad från minuter. Angelika Sjöstedt Landén Ja jag håller med om det i princip 😁 men menar att en 7a kan lätt tolkas som 7 min.... 🤔 ev en större skala? Angelika Sjöstedt Landén Angelika Sjöstedt Landén Sara Lövestam eller kanske mindre så att det inte ligger för nära att förväxlas med minuter. Å detta är ett engagerande ämne!!! Angelika Sjöstedt Landén Argument 1: För många steg på skalan kan göra det svårare med definitionerna av varje skalsteg. Argument 2: Eftersom alla ska känna till definitionerna av varje steg på skalan kommer de inte att förväxlas med minuttal. Argument 3: Om skalstegen liknar minuttalen ännu mer, blir det ännu större risk att man förväxlar skalsteg med minuter. Argument 4: Det är min födelsedag, så jag bestämmer. Sara Lövestam Tack för ditt engagemang! Sara Lövestam Argument mot mindre skala: En mindre skala gör det svårt att definiera sin preferens i tillräcklig detalj. Om 0 är helt okokt och maxvärdet motsvarar gummigula med blå anstrykning, så blir det en väldigt grov indelning där emellan om man inte har åtminstone 7 steg.

Vi diskuterade också namnet på skalan. Lövestam-skalan föreslogs, men det jag fastnade för var förslaget LISOBE: Lövestam’s International Scale Of Boiled Eggs. Namnet har fördelen att det i framtiden kan användas i frågesporter och att nördar kan glänsa med kunskapen vad LISOBE egentligen är en förkortning för. En annan fördel är att man, när man säger ”lisobeskalan”, följer en lång tradition av att dubblera innebörden i ord (dvs åstadkomma en tautologisk sammansättning), som vi gör när vi till exempel säger cd-skiva eller mbl-lagen.

Jag har nu i ungefär fem månader testat skalan jag utformade i juli, med mycket gott resultat. Mina nära och kära använder nu lisobeskalan för att definiera sina ägg. Det kan låta så här:

”Hotellfrukosten var bra, men äggen var sjuor på lisobeskalan.”

”Hur vill du ha ditt ägg?”
”Runt en fyra om jag får välja.”

”Jag kokade det i åtta minuter men det blev ändå bara en trea på lisobe!”

Jag hoppas att även ni, mina fina läsare, kommer att upptäcka nyttan av lisobeskalan och sprida den i världen.* Om jag vore hemma och hade ett gäng ägg från min fasters hönsgård att koka, skulle jag göra en spridbar infobild med fotoillustration av varje steg på skalan, men jag sitter på tåget på väg hem från Hässleholm. Här är i alla fall en bild av ett frukostägg på Hotell City Hässleholm.

En stark trea på lisobeskalan.

*Jag har tidigare försökt sprida uttrycket kex-kex som svensk motsvarighet till potato-potato, och ett skämt om tre lesbiska kikärter, med varierande framgång.

Det kom en kommentar…

Ibland får man kritik som är så smickrande att man behöver belysa den lite extra. En sådan kom nyligen i en kommentar på denna blogg:

Det finns en väldigt bra författare som skriver böcker som man knappt kan lägga ifrån sig, när man väl får tag i dem. Hon heter Sara Lövestam och 2018 kom hennes bok ”Gruvan” ut på Lilla Piratförlaget. Detta fick jag reda på genom att gå till mitt lokala bibliotek och söka efter en annan bok av samma författare. ”Grejen med ordföljd” som (faktiskt) har nämnts här på bloggen, var självklart utlånad men jag fick med mig ”Gruvan” hem. En farligt bra bok. (Varning för sträckläsning.)
Ingen av dessa böcker finns med på boksidorna på författarens hemsida (www.saralovestam.se) men i verkligheten finns de så sök i ditt närmsta bibliotek eller bokhandel så hittar du dem (förhoppningsvis, annars kan personalen köpa in böckerna).

Jag vet att det är svårt att hålla hemsidor uppdaterade. När ska man hitta tiden? Och jag vet att du Sara har Instagram där du lägger ut information. Men se, det har inte jag! Felet är inte som du antydde i ett tidigare inlägg att du skriver om dina böcker och gör folk förväntansfulla två år innan de ges ut, utan att du INTE skriver om dem NÄR de har givits ut. Förlåt mig om jag låter kritisk. Jag vill ju bara läsa dina böcker och det är mycket enklare när jag vet att de finns!

Jag vill härmed offentligt be om ursäkt för att jag inte hunnit uppdatera hemsidan, och vill som en bonus/kompensation meddela att det i höst kommer en bok som heter Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik! Jag skulle egentligen sätta mig och redigera den nu, men i stället tar jag nog och uppdaterar min boksida.

Ps. Den där instagramsidan som det dillas om och där jag uppdaterar mycket snabbare för att det är enklare, var hittar man den, undrar kanske någon. Jo, här! https://www.instagram.com/saralovestam/

Fortbildning/utvecklingsdag för sfi-lärare (reklam!)

Det är sällan jag gör reklam för mina föreläsningar eller annat jag pysslar med vid sidan av skrivandet. Men igår var jag i Helsingborg och höll en heldag för sfi-lärare, och då slog det mig hur trevligt jag tycker det är att göra just det.

När jag själv jobbade på sfi fick vi då och då fortbildning av olika slag. Ofta handlade det om att gå på en konferens och lyssna på en rad olika forskare som forskat i ämnen som ibland låg nära sfi-ämnet (andraspråksinlärning, bedömning) och ibland hade en något vagare koppling (barns utveckling, förstaspråkselever). Föreläsningen avslutades ibland, särskilt när temat låg långt ifrån sfi-lärares verklighet, med att vi lärare i publiken fick vända oss mot varandra och i tio minuter diskutera ”hur detta kan kopplas till vår verksamhet”.

Jag hade under mina elva år på sfi ofta anledning att fundera över hur jag själv hade velat utforma en dag för sfi-lärare. Vi pratade en del om det i arbetsrummet, vad vi önskade att vi hade tid till. Vi önskade att vi skulle få mer konkreta tips på saker man kan göra i klassrummet, ha tid att testa metoder, dra nytta av våra egna och varandras erfarenheter och omvandla forskning och kunskap till lektionsmoment.

När mina språkföreläsningar blev alltmer omtalade, min bok Grammatikundervisning för sfi och sva alltmer använd och lektionsserien Tio lektioner i språkdidaktik alltmer spridd, började det komma förfrågningar från sfi-skolor. Jag fick äntligen utforma den där dagen! Nu gör jag ett par fortbildningar för sfi-lärare varje termin – men jag har inte talat om att jag gör det, så man har bara fått reda på det om man mejlar mig och frågar eller om man känner någon annan som anlitat mig. Härmed låter jag världen veta!

Om man bokar en heldag med mig till en sfi-lärargrupp (upp till 30 lärare) innehåller den:

  • två föreläsningar (förmiddag och eftermiddag) där kunskap och forskning kopplas till sfi-klassrummets förutsättningar.
  • diskussioner där de deltagande lärarnas egna erfarenheter är en viktig del
  • flera kreativa och beprövade metoder med tydliga instruktioner
  • workshops där de deltagande lärarna själva får testa nya lektionsmoment och/eller producera material

Enligt rapport brukar deltagarna även få med sig:

  • glädje och inspiration

Lärargruppen eller skolledningen kan välja teman för dagen, eller låta mig lägga upp den som jag själv tycker passar. En heldag kan täcka 2-6 teman, beroende på vilka de är och hur mycket vi väljer att fokusera på varje. Teman som jag ofta och gärna gör är:

  • kreativ och produktionsstimulerande grammatikundervisning
  • att använda inspelning för att träna tal och uttal
  • läsning, om hur man kan utnyttja en enda lästext till ett flertal olika övningar för att förbättra både läsförståelse, skrivande och ordförråd
  • lättläst litteratur, vad innebär det, hur är det att skriva lättläst och hur kan man använda lättläst litteratur i klassrummet?
  • att använda musik i undervisningen
  • att (våga) använda Smartboard och Notebook (fungerar bara om skolan har Smartboard)
  • nya perspektiv på sfi-grammatik – bland annat om bestämdhet hos adjektiv+substantiv och den svåra distinktionen tycka-tänka-tro
  • att få ut mer av hörövningar
  • fyra enkla regler för att få struktur på svårbegripliga elevtexter
  • att integrera grammatiken med resten av undervisningen
  • digitala verktyg som kan göra undervisningen enklare, modernare och roligare

Så här ser min prislista för sfi-lärarfortbildning ut för tillfället (gäller för grupper med upp till 30 deltagare). Alla priser är exkl moms, resa och ev övernattning.

Föreläsning + frågestund 60-90 min: 10 000 kr (ej under läsåret 19/20)
Halvdag: 16 000 kr
Heldag: 28 000 kr

Man kan också välja att t.ex. kombinera en halvdag för lärare med en författarföreläsning på lätt svenska för eleverna (populärt!), eller skräddarsy på andra sätt.

Så nu vet ni det. Om nu någon blir sugen på lite fortbildning, så kan jag rekommendera att boka den i god tid. Sfi-dagarna trängs med biblioteksbesök, konferensföreläsningar och inte minst min avsatta skrivtid några månader om året.

Slut på reklam!

Historien om min keps (eller: detta blogginlägg är en nominalfras)

Det började med att jag behövde en keps. Ni vet hur det har varit den här sommaren. Efter några skarpa soldagar i maj hade jag en tydlig solglasögonbränna – bleka ögonhålor och starkt röd näsa. En keps skulle vara lösningen.

Efter att ha tittat i några kepsaffärer gick jag ut på nätet. Man vill ju inte köpa vilken keps som helst, utan helst en som speglar ens själ eller åtminstone är lite rolig. Jag googlade ”keps för lesbiska”, ”keps för språknördar”, ”fyndig keps” och annat i liknande genrer. Snubblade ganska snart över sidor där man kan designa sin egen keps, och då var det kört. Jag gick i ett par veckor och funderade över vad jag skulle designa.

Glasögonbrännan blev alltmer påtaglig.

En dag kom jag på det. Det var faktiskt inspirerat av en av er bloggläsare, som för några år sedan skickade en mössa till mig med påskriften ”verbfras”. Jag vet inte till hundra procent varför, eftersom en mössa inte är en verbfras, men jag tror att det hade något att göra med min enda youtubehit: Vad är grejen med verbfras.

”En mössa” är inte en verbfras. Men ”en keps” är en nominalfras! (Även ”en mössa” är en nominalfras, men nu var det ju en keps jag var i behov av.) Jag gav mig genast på att beställa en keps med påskriften ”Denna keps är en nominalfras”.

En nominalfras, för den som har glömt det eller så, är en fras som består av ett huvudord som vanligen är ett substantiv (t.ex. ”keps”) eller ett pronomen, plus eventuella attribut såsom artiklar (t.ex. ”en” eller ”den”), adjektiv och annat. Om du känner att din nyfikenhet på nominalfrasen inte tillfredsställdes av denna korta beskrivning kan jag rekommendera kapitlet Nominalfrasen – den rimliga frasen i min bok Grejen med substantiv.

Jag tyckte själv att min kepsidé var så rolig (för att jag är en nörd) så att jag började leka med tanken på att beställa ett helt gäng nominalfraskepsar, varpå min sambo frågade om inte Piratförlaget (där lejonparten av mina böcker kommer ut) sysslar med merchandise. Eller ”merch” som man säger i branschen. Jag mejlade en öppen fråga om huruvida de tyckte att det var en bra idé, och fick tillbaka ett telefonsamtal: ”Jag håller på och ska beställa de här kepsarna nu, vad tycker du om blått på svart?”

Och idag kom den! Här sitter jag, framför mina för en gångs skull dignande tomatplantor, och har äntligen en keps! Jag har redan fått in tre beställningar, och en ska jag behålla själv pga behöver en keps, så det finns 196 stycken kvar att skickas ut i samband med release av Grejen med ordföljd, tas med på de nördigaste mässorna och skydda några av landets språkfantaster från solglasögonbränna. Inte hade jag anat detta, när solen började steka min huvudsvål i maj.