Grejen med språkpoliser

Det är lustigt egentligen, hur så få böcker skrivits om språkpoliser. Bara ordet språkpolis är ju eggande nog! Först språk, vilket är varje människas specialintresse då vi behöver det för vår arts favoritgrej, kommunikation med andra människor. Och sedan polis, vilket är ett beryktat yrke med utrustning, uniform och det stora ansvar som följer på ett våldsmonopol.

I mina språkböcker har de skymtat fram, framför allt i Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik, där mopedburna språkpoliser jagar katakreser, arresterar strandade prepositioner och kallas till extrainsatser när en programledare har råkat säga ”spendera” i stället för ”tillbringa.

Och vi har dem alla inom oss! Även till synes ointresserade tweenies känner den språkpolisiära vreden välla fram när deras föräldrar använder ord som ”cringe” på fel sätt (eller över huvud taget). Till och med liberala lingvister, som ägnar dagarna åt att fascineras av språklig förändring, kan lockas ingripa när någon närstående envisas med att använda ordet ”björntjänst” på fel sätt.

Samtidigt är ordet i sig ett slags skällsord. Efterledet -polis insinuerar att språkpolisen styr och ställer, ja kanske rentav utövar en sorts våld, och termen tas ofta till när någon hakar upp sig över språkliga fel i sammanhang där innehållet borde överskugga formen. Om någon pratar om att ta självmord är det inte läge att pränta in att det heter ”begå”.

Det är lätt att raljera över språkpoliser. En tonåring kan himla med ögonen åt en moster som tycker att det viktigaste i världen är att kunna skilja mellan de och dem. En liberal lingvist kan överlägset påpeka att språket förändras och att den som går runt och försöker upprätthålla rådande struktur är en enkelspårig bakåtsträvare.

Men sanningen är att språkpoliser behövs. De finns överallt där språk finns, och det beror på vad språk är. Språket är en enorm, komplex och stundom åbäkig överenskommelse mellan människor om vad kombinationer av olika ljud och bokstäver ska betyda. För att överenskommelsen ska fungera måste vi ständigt se till att alla har ungefär samma uppfattning. Om en jeppe på ett bygge säger ”skiftnyckel” fastän han menar ”insexnyckel” kommer de andra byggarna ha svårt att förstå vad han menar. Om han säger ”insektsnyckel” kommer alla att förstå vad han menar, men någon mer välinformerad kommer antingen att flina varje gång han säger det eller i språkpolisiär anda underrätta honom om felet. (Och om/när tillräckligt många säger ”insektsnyckel” kommer det förr eller senare in i SAOL och betraktas som en del av överenskommelsen.)

När jag skrev Handbok för språkpoliser kunde jag inte vara mig själv. Dels är jag personligen en av de där språkliberala lingvisterna som saknar tillräcklig kåranda för att betros en batong. Dels hade språkpoliskåren i mina böcker (framför allt Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik) utrustats med en hel värld, där Ordbruksministern läst satsvetenskap och språkpoliser examineras från Språkpolishögskolan.

Jag bestämde mig för att kanalisera Språkpolishögskolan. Dess ledning är tydlig och rak, och vet till skillnad från mitt civila jag exakt hur mycket våld en Bad Cop bör använda mot en särskrivare. Resultatet kommer ut nästa vecka, en handbok för alla sorters språkpoliser med en uppslagsdel över vår vanligaste språkkriminalitet. Det ska bli mycket spännande att följa dess väg ut i världen.

Lärdomar om att odla aubergine inomhus

Man har inte roligare än man gör sig, särskilt när ett virus härjar i världen så att man inte ens kan krama sin nevö. (Jag har både en nevö och en niece, men det är roligare att säga nevö. När jag träffar honom tilltalar jag honom oftast som ”min välartade nevö”, för han är än så länge välartad.) I ett försök att muntra upp mig själv har jag denna sommar odlat aubergine.

Fördelar med att odla aubergine:

  • Man blir mer intressant än en person som odlar tomater. Alla förstår att man är en ganska avancerad odlare.
  • Det går fort att få en stor planta. Två av mina tre frön grodde, och sedan växte de i en rasande fart.
  • De får fina blommor, som får en att känna sig väldigt kompetent och tro att de kommer att utvecklas till fantastiska frukter.
  • Man har chans att få gratis aubergine, om man bortser från fröna (29 kr), jorden (99 kr), nematoderna för att bekämpa sorgmyggorna (99 kr) och den extra växtbelysningen (699 kr).

I förgrunden pluttiga tomatplantor. I bakgrunden aubergineplantorna, som redan väller över kanten på sina mycket större krukor. Förstår inte varför jag inte tog bättre foton av dem.

Nackdelar med att odla aubergine: Läs mer

Att skriva historiskt – ett diagram

Jag gjorde ett diagram över min upplevda nedlagda arbetstid på den historiska romanen jag skriver just nu (och har skrivit på de senaste fem åren), apropå en fråga om hur många timmar om dagen jag ”skriver”. Några kommentarer:

  • Skriv inte historiskt om du inte verkligen måste! Eller älskar research.
  • Det mesta av min redigering ingår i punkten ”skrivande” eftersom jag redigerar medan jag skriver. Olika författare gör olika, för många skulle förhållandet mellan skrivande och redigering vara det omvända.
  • Skriv inte historiskt!
  • Om du ändå skriver historiskt, hitta ett bra sätt att arkivera din research så att du lätt hittar den när du behöver komma ihåg exakt hur man fiskgarvar ett skinn eller vilken grässort som passar till skohö!
  • Andelen som representerar funderande fick bli nattblå pga anledning. Hur vet man hur mycket man skriver, när mycket av det sker i glappet mellan natt och sömn?
  • Skriv inte historiskt om du inte älskar att belamra alla dina lediga ytor med faktaböcker om äggkonservering, limkokning, insaltning, dialekter, timring, folksagor, koskötsel, spjutjakt, amerikabrev, slöjd, skogsavverkning, renskötsel, prostitutionspolitik, myrdikning, barnhemshistoria, folkminnen, bygdehistoria, skolsystem och språkpolitik.
  • Varje gång jag har skrivit en historisk bok tänker jag: Aldrig mer en historisk bok.
  • Om någon undrar hur man syr en lomsäck eller vem som använde den första svetsen i Nattavaara, kan ni fråga mig.

När läsarna leder en rätt in i en själv

Det är tio år sedan jag, på ett ganska spektakulärt vis faktiskt, kom över utgivningströskeln och fick ge ut min första roman. När det väl hände, hade jag redan ett antal år bakom mig av refuseringar, frustration och de där kasten mellan att känna sig värdelös och briljant. Jag hade dragit ett antal lärdomar, inte alls olika Augustin Erbas i den här (låsta) DN-artikeln, och jag hade insett att den där tröskeln var enormt mycket högre än jag trodde när jag som nittonåring beslöt mig för att debutera som författare.

Därför såg jag till att lägga krut på mitt skrivande, när jag väl kom över den. Jag skrev två nutidsromaner, två demihistoriska romaner, fyra spänningsromaner (om de nu inte också är romaner), fyra lättlästa versioner av dessa, två barnböcker för ”bokslukaråldern”, en bilderbok, en ungdomsbok, fyra humoristiska böcker om grammatik och två grammatikläroböcker.

Varje gång jag har sneglat på vad andra skriver har jag fyllts av tvivel. Borde jag kanske skriva så – lite mer korthugget/blommigt/vardagligt/kargt/spektakulärt/hur nu mitt läsprojekt för stunden är beskaffat?

Varje gång jag har sneglat på topplistorna har jag haft svårt att placera mig själv. Borde jag kanske skriva ”riktiga” deckare i stället för min ganska psykologiska svit om den papperslöse Kouplan? Blir jag läst för att jag skruvar på perspektiven, använder orden som jag gör och har en stundom nördig humor, eller blir jag läst trots det? Vem är jag, i det här litterära landskapet?

Borde jag hålla mig till en genre? Tänka mig in mer i läsarens perspektiv, putsa bort eventuella skarpa kanter? Döda fler darlings? De där kasten mellan att känna mig värdelös och briljant har inte försvunnit, på sin höjd har de ändrat fason.

När mitt författarskap nu skulle fylla tio år, ville jag göra något för mina läsare. Det är ju ni som har fått det att bli så stort som det är. Mitt författarskap skulle inte vara någonting utan er.

Lagom till mitt tioårsjubileum lade Piratförlaget ut en tävling, som var för er. Inte för den som är nyfiken på mina böcker, och inte för den som aldrig läst dem men är duktig på att vinna tävlingar (men de försökte), utan för er som varit med. Instruktionen löd: ”Dela med dig av din bästa Lövestam-upplevelse med ditt favoritcitat ur en bok av Sara Lövestam.” Högsta vinsten: Ett bokpaket med alla mina böcker utgivna på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget.

Jag skriver egentligen det här blogginlägget för att förklara för er hur mycket era tävlingsbidrag har betytt för mig. Ni valde stycken ur mina böcker som jag själv skulle ha valt. Ni känner som jag kände när jag skrev dem. Mina egenheter, som gör att jag ibland undrar om någon mer än jag kommer att tycka att det här är roligt, viktigt eller tänkvärt, ni delar dem.

Mina tvivel handlar ofta om just det, ifall det som kommer inifrån mig är begripligt och berörande, jämfört med det jag hämtar från eller justerar efter omvärlden – varje text är ju en blandning av de två. De citat ni valde gav mig alla svaren. Här är några av dem (från både Instagram och Facebook).

Läs mer

Angående e-fakturahelvetet

Det finns en ny lag i Sverige, som gäller sedan april 2019 och som man inte känner till såvida man inte är ekonomiansvarig i offentlig verksamhet, eller har ett företag som skickar faktura till någon aktör i offentlig verksamhet. Det är en lag som fått småföretagare att gråta, skrika och baka bullar i ren frustration.

Lagen heter Lag (2018:1277) om elektroniska fakturor till följd av offentlig upphandling och den går ut på att alla leverantörer till offentlig verksamhet måste fakturera med e-faktura.

En ”leverantör” är till exempel en stackars författare som har föreläst för en föräldragrupp i en skola om läsningens fördelar eller hållit en skrivarworkshop med mellanstadiebarn i Örebro.

E-faktura är inte samma sak som att skicka t.ex. en pdf-faktura med mejl.

Hur skickar man då en e-faktura? Jo, för den som redan har ett elektroniskt ekonomisystem med en fakturaväxel är det jättelätt. Man väljer ”e-faktura” i sitt befintliga system och skriver in några koder. Men så finns det ett helt gäng småföretagare, inte sällan författare, som kanske skickar 10-100 fakturor på ett år, och som därför inte har något sådant system. För dessa småföretagare erbjuder myndigheten eller kommunen ofta ett gratisalternativ; myndigheterna för att de måste, kommunerna kanske för att de inser behovet. (Inte alla kommuner.)

Vilket detta gratisalternativ är, varierar storligen. Många använder InExchange, som blir gratis för leverantören (t.ex. den stackars författaren) när kunden (t.ex. kommunen) är registrerad som mottagare där. Om kunden inte är det, behöver leverantören i stället betala för en registrering för att skicka sin faktura med InExchange. Andra  gratisalternativ, med liknande upplägg, som kan erbjudas är till exempel Pagero, Proceedo, Fakturaportalen och en uppsjö andra portaler. Oftast behöver man ansöka om att bli godkänd leverantör till berörd kund, och vänta på bekräftelse innan man kan skicka sin faktura. På alla portalerna behöver man skaffa inloggning. Vissa portaler har en kundtjänst till vilken man måste skaffa en separat inloggning (för man kommer troligen att behöva kundtjänsten). Alla portalerna fungerar olika, ser olika ut och navigeras olika.

Jag har blivit van vid att varje faktura till kommun eller myndighet kräver timmar av väntan, registrering, felsökning och mejlväxling. Här nedan ett utdrag:

Hej igen! Jag hittade en gammal registrering i Proceedo från i våras från när jag skulle skicka e-faktura till Umeå kommun, men de inloggningsuppgifter jag registrerade då fungerade inte, och när jag nu bad om nytt lösenord skickades det inte till min mejl som det stod. Har du någon aning om vad jag ska göra nu? Registrera en ny användare på nytt? Jag börjar få ryckningar i ögat. Idag har jag försökt fakturera Stockholms kommun, SPV och Örebro kommun. Alla använder olika portaler, Stockholms kommun berättar inte ens vilken portal man ska använda utan hänvisar till ens "systemleverantör", som om man hade någon. Tid lagd på detta idag: 4 timmar. Jag väljer nu mellan att gråta eller baka bullar.

 

(Att jag skrev ”väljer mellan … eller” är om något ett belägg för mitt sinnestillstånd vid tillfället.)

Men vet du vad Sara! Jag tycker du ska gå och baka bullar nu. Skriv ut fakturorna och skicka dom per post denna gång så kan vi kika på portalen nästa vecka istället. Jag kan kontakta vår support för fakturaportalen för att be dem ändra så ditt nya lösenord skickas till din mejl. Så tar vi portalen nästa gång. Det är absolut inte meningen att du ska sitta 4 h med att försöka få iväg dina fakturor. Vår fakturaadress är: [suddat] Kom ihåg att märka fakturan med referens så hanteras den snabbare. Ps: Tycker du ska skicka pappersfakturor till dom andra med. ;) Så ditt uppdrag blir nu att skriva ut fakturorna, lägg dom på posten… baka bullar och sen slappa resten av dagen. Ha en fin helg så hörs vi av när jag fått kontakt med vår support!

Det finns änglar där ute på ekonomikontoren!

Men det blir värre. För mig hände det när jag skulle fakturera Stockholms stad. Jag fick en länk till informationen om deras e-fakturahantering, och jag delar den gärna med er som söndagsläsning: https://foretag.stockholm.se/Upphandling–Entreprenad/Fakturor-till-Stockholms-stad-och-stadens-bolag/

Här stod det ingenting om vilken portal de erbjöd, så jag kastade mig in i ännu en mejlväxling med en ekonomiavdelning. Betänk, när ni läser detta att jag 1) skrivit i mitt mejl att jag kontaktar dem apropå den nya lagen och informationen att de tar emot SveFaktura och 2) att jag inte är någon ekonom. Jag avslutar mitt mejl med: ”Jag har ingen ekonomiavdelning. Jag har en redovisningsfirma som sköter min bokföring, men de sköter inte min fakturering. Jag har ingen ‘systemleverantör’. Allt jag vill är att skicka en faktura. Vad ska jag göra?”

Hej! Det är lag på e-faktura till offentlig sektor sedan 1 april i år. Det finns många aktörer på marknaden som hjälper till att skicka e-faktura i det format mottagaren önskar. Till Stockholms stad kan ni skicka e-faktura i format Svefaktura 1.0 eller Peppol Bis Billing 3.0. Statliga myndigheter erbjuder kostnadsfri portal för registrering av e-faktura. Även vissa kommuner och landsting gör så. Stockholms stad har ännu inte beslutat om eventuell fakturaportal just av den anledning du skriver att leverantörerna tror att man måste gå in i den fakturaportal kunden har valt. Oftast är det bättre att leverantören väljer en fakturaväxel/fakturaportal som passar den egna verksamheten, det kan både vara fakturaportal för registrering och med tjänster när man ”skriver ut” sin faktura via virtuell skrivare så att den blir elektronisk utan registrering. Ett sätt att välja fakturaväxel är att du pratar med din redovisningsbyrå eller din bank, de har ofta etablerade samarbeten med någon växel. Återkom gärna om du har fler frågor, Med vänlig hälsning,

Jag pratade med min redovisningsbyrå (alla författare är inte så lyckligt lottade att de ens har en sådan) – de föreslog att jag skulle köpa in mig på deras faktureringssystem för en årsavgift på 1 500 kronor plus en avgift per skickad faktura. Jag kollade med min bank – de har möjlighet till e-fakturering för en anslutningsavgift på 250 kronor och sedan en månatlig avgift plus en avgift per skickad faktura. Det är säkert jättebra, om man skickar betydligt fler än 10 e-fakturor på ett år. För mig skulle det bli en kostnad på 50-70 kronor per e-faktura, eller 493,50 för denna enda faktura eftersom övriga e-fakturamottagare har erbjudit kostnadsfria alternativ.

I det här fallet slutade det med att jag betalade min redovisningsfirma för att skicka e-fakturan åt mig.

Jag är inte ensam. När jag lade ut min frustration på Facebook, fick jag bland annat dessa kommentarer av andra författare som jag känner:

Jag fick totalt utbrott av exakt samma anledning för några veckor sen. Skulle fakturera en skruttsumma, men fick lägga fler timmar på att få fakturan att fungera, än de timmar jag fakturerade (kan tillägga att jag inte heller lyckades, nån snäll människa på kundtjänst förbarmade sig till slut och gjorde ”undantag” för mig)

Förr i tiden researchade författare och skrev böcker, kommer folk snart säga… Nuförtiden hinner de bara skriva mejl när de försöker fakturera.

Helt koko med e-faktura och att det är olika system. Jag gav idag upp efter en chatt med någon som troligen var en dator. Skickade vanlig faktura. Känner mig som en gangster. Kanske får jag inget betalt. Spänningen är oliiiiidlig.

Åh gud jag hatar det där så intensivt. Har också just kämpat mig igenom en sån där djungel. Så sjukt. Jag valde inte att lajva ekonomassistent på ett kommunalt kontor.

Var nyligen rätt frestad att lägga på en timmes administration på en faktura pga den tid det tog att fakturera. Då har jag inte räknat med de tre veckor jag fått vänta för att få info om vilket system de använder, registrera mig, bli godkänd och till sist äntligen få skicka fakturan… (Väntar nu på betalning, olidligt spännande!)

Jag övervägde på allvar att inte fakturera 15 000 för att e-fakturan höll på att ta kål på mig.

Det är därför jag skriver det här blogginlägget. Någon kommer att googla sig hit i förvirring, när hen möts av sitt livs första krav på e-faktura. Någon annan kommer kanske att hänvisa till det här inlägget för att förklara för sin partner varför hen skriker och slår på väggarna i frustration. Förhoppningsvis kommer också någon på andra sidan (lagstiftare, ekonomichefer i offentlig verksamhet) att läsa det, och kanske fundera över hur man kan hjälpa sällanfakturerare att behålla sin mentala hälsa.

Någon i mina facebooktrådar (jag har ett återkommande inslag som jag kallar ”kära e-fakturadagbok”) föreslog att jag ska lägga på en administrationsavgift för alla kunder som kräver e-faktura. Jag har också fått tips om några olika onlinetjänster, som jag ska beta mig igenom. Bland annat har jag hört gott om Bokio. Om du som läser detta är en fixare och känner ett behov av att tipsa mig och andra i min situation om en lösning, betänk att vissa av oss kanske bara skickar en eller två e-fakturor någonsin, och att lösningen alltså inte får innehålla anslutningsavgift eller månadsavgift – däremot skulle jag gärna betala motsvarande portokostnaden för att enkelt kunna skicka alla mina e-fakturor från ett och samma ställe.

Jag önskar att jag kunde fakturera någon för all extratid det tar att bli medlem i nya e-fakturaportaler och fylla i dem på ett alldeles unikt vis, ladda hem olika mallar för olika kommuner, spara ner fakturor i olika format till min egen redovisning. Men även om det funnes någon att fakturera skulle jag inte orka. Förslag till den som stiftar såna här lagar: Utse en (1) gratis portal som alla kan använda.

Nedan bild på bullarna.

2019-10-04 14.33.31

Uppdatering: En dag efter att detta blogginlägg publicerades, har webbsidan om fakturering till Stockholms stad uppdaterats, och nu finns där en möjlighet till att ”i undantagsfall” skicka mejl med pdf-faktura. Vilken lättnad för dem som kommer efter mig, stort tack för det och jag hoppas att det sätter en trend!

Att skriva helhjärtat

Jag tänkte formulera något om att skriva helhjärtat. Egentligen finns det inget annat sätt att göra litteratur, så man kan säga att jag tänkte formulera något om att skriva.

Det helhjärtade med skrivandet är både ett problem och en lisa.

Problemet består i att det inte går att fejka engagemang.

Det händer att förlag eller andra aktörer hör av sig och vill att jag ska skriva för dem. En lättläst bok för en viss målgrupp. En text för ljudbok på så och så många tecken. En novell till en antologi. Ibland tackar jag ja, men när jag skriver mitt eget skjuter det ur mig som ett ljus, och när jag skriver på beställning får jag tända konstgjorda eldar för att hålla det igång. Jag är säker på att det märks.

En gång fick jag en beställning av ett förlag som tjatade ganska mycket för att få mig att säga ja, och när jag lämnade in det jag hade skrivit ändrade de sig och tackade nej. Jag tror att förläggarens ordagranna svar var ”det vore tjänstefel att ge ut detta”.

Andra gånger är det jag som lurar mig själv att jag är engagerad. Jag hittar ett ämne som fascinerar mig, tror att det är tillräckligt, och tänker att ”skriva böcker kan jag ju”. Jag mejslar fram några karaktärer, jag gör ett synopsis, jag har gett ut 22 böcker och tänker att hantverket ju sitter. En vändning här. Ett hinder där. Starka och svaga sidor hos varje karaktär, något som sticker ut. Men det räcker inte. Jag har skrivit hela böcker (fast inte många) som aldrig har kommit ut, för att jag själv inte kan stå för dem, för att jag glömde lägga ner min själ.

Ibland är det en kortare passage i någon roman, som jag skrivit på hantverk men inte grundat i känsla. Man kommer ganska långt på det, men aldrig hela vägen. För den känsligt läsande går det alltid att upptäcka, precis som man märker när musik inte svänger. Jag tar åt mig när recensenter sätter fingret på något där jag inte lyckades investera allt, för de har rätt (i det fallet. I andra fall kan recensenter ha mycket fel. Som till exempel när de tror att jag skrivit spänningsromaner och grammatikböcker för att mitt förlag räknat med att tjäna mer pengar på det än på mina romaner. I själva verket mejlar mitt förlag regelbundet för att fråga hur det går med romanen jag skrivit på de senaste fyra-fem åren).

Det är svårt att vara helhjärtad. Det räcker inte med att tänka ”nu ska jag verkligen koncentrera mig på det här”. Nej. En bit av själen måste investeras.

Lisan består i att det inte går att tänka på något annat medan man skriver.

Som många av er andra tänker jag ofta på vitt skilda saker samtidigt, och det gör det stökigt i huvudet. När min sambo frågar mig vad jag tänker på, blir ofta svaret ungefär: ”min föreläsning på måndag och den ökade rasismen i samhället och vilken tårta jag ska baka till Isabelles födelsedag och världsläget och de där omöjliga e-fakturorna till Stockholms kommun” (detta med e-fakturehelvetet förtjänar ett eget blogginlägg). Jag fick full pott på simultantestet i dokumentärserien Din hjärna.

När jag frågar min sambo vad hon tänker på, kan hon svara ”den här låten som vi lyssnar på”. Hon tänker inte ens på vem som har skrivit den, eller hur texten går, eller när hon hörde den senast. Hon låter bara låten uppfylla hennes tankar. Hon gör det för att hon har MS och bokstavligen har behövt träna sig till denna mindfulness för att må bra, men det gör det inte mindre beundransvärt. Hennes tankar är en landsväg. Mina tankar är fem landsvägar, i olika ändar av landet. Men när jag skriver går de ihop.

Det kräver alla fokus jag har, att skriva en roman.

Den första landsvägen handlar om att se scenen jag skriver från ett makroperspektiv och bedöma hur den passar in i den stora berättelsen. Vilka trådar från tidigare scener kan plockas upp i den här, vilka trådar kan läggas ut i den här för att plockas upp i en annan? Vad i den stora berättelsen gör den här scenen nödvändig?

Den andra vägen viker in bredvid, den är kollen på personerna som ingår i scenen. Vad vet läsaren redan om dem, vad vet jag som läsaren inte vet, vad hos dem ska synas i den här scenen, hur ska deras relationer utvecklas och deras personligheter utmanas?

Den tredje vägen som ansluter är själva innehållet i den scen jag skriver. Vad händer, vad säger folk, vad är det som beskrivs? Här kan jag få infall, saker som jag sett eller hört eller filosofiska resonemang jag tänkt på kan få en plats i berättelsen. Jag jämkar dem mot de andra vägarna – funkar det att skriva det här, här?

Den fjärde vägen är balansen, som vi också kan kalla känslan. Vad behöver ta stor plats i den här scenen, och vad är mindre viktigt? Hur mycket ska vara dialog respektive brödtext? Hur rakt ska jag skriva, och hur poetiskt? En dialog får en annan känsla om den berättas indirekt, ett kapitel får en annan känsla om det är mycket kortare än de övriga.

Och den femte vägen är språket. Jag grubblar över ordval, grammatik och meningslängd redan i mitt första utkast – olika författare gör olika, men jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag formar orden i munnen och skriver om en mening tjugo gånger för att uppnå den rytm jag vill åt. Det tar mig evigheter att skriva ett stycke, men när det är färdigt har redaktören sällan förslag på ändringar.

(Man kan argumentera för att själen ska vara med där som en väg också, om det nu ska vara helhjärtat, men själen är som bekant inte ett tankespår. Den bara finns där, eller inte. Finns den där så faller tankespåren inte nödvändigtvis lättare på plats, men alltid på bättre plats.)

Jag försökte förklara det här, när jag föreläste på ett gymnasium för några veckor sedan, hur mina fem irrande vägar i huvudet går ihop till en femfilig motorväg när jag skriver roman. Jag berättade hur jag kan bli stirrig och orolig när jag inte skriver, och hur jag blir lugn efter en dags romanskrivande. Efteråt kom skolbibliotekarien fram till mig och sa att hon har gått en stresshanteringskurs. Där pratade de om den splittrade hjärnan, och de fick prova tekniker för att samla sina tankespår. ”Det lät precis som hur du förklarar att dina olika vägar går ihop i en enda riktning när du skriver”, sa hon. ”Du har hittat din meditation.”

Ps. Jag och Mian Lodalen har precis gått ut med våra nya skrivläger, på vår lika nya hemsida, www.skrivmedmianochsara.se. Kursen i maj blev preliminärt fullbokad på 48 timmar, men det går fortfarande att ställa sig på väntelistan, i händelse av att någon blir tvungen att avboka. Man kan också skriva upp sig på en intresselista, vilket innebär att man bland annat kommer att få förhandsinformation när kommande kurser släpps!

Skalan över kokta ägg och hur den kommer att förenkla ditt liv

Det är oerhört sällan jag bloggar om ägg, men här kommer det.

1. Hönor är intelligenta, sociala och coola djur som inte ska vara i trånga burar, äckliga miljöer eller för stora grupper. Det finns massor av andra argument för att inte äta ägg (framför allt industriellt producerade), så om du inte gör det, börja inte! Och om du gör det, skänk gärna hönorna en tanke när du väljer ägg. Detta inlägg ska inte ses som uppmuntran till äggätning! Här är en video med en höna som spelar piano, men jag vill understryka att även icke pianospelande hönor förtjänar värdiga liv.

2. Jag var en gång nära att köpa hus bara för att kunna ha höns.

3. Det behövs en internationell skala för att beskriva graden av hårdkokthet hos ett ägg. Det funkar inte att vi alla ska ange våra preferenser vad gäller kokta ägg i minuttal, då ett antal andra faktorer spelar in (spistyp, vattnets temperatur vid start, äggens färskhet, mängd och storlek etc). På min förra spis lade jag ägget i kallt vatten, och när det kokat upp kokade det i fem minuter för perfekt resultat. På min nya induktionshäll behövs det åtta minuter, då vattnet kokar upp snabbare, men bara sju om det är fler än två ägg i kastrullen. Vad är då ”perfekt resultat” enligt mig? Det skulle jag kunna förklara enkelt, om det bara funnes en etablerad skala! Så i juli gjorde jag ett utkast.

0 = okokt
1 = koagulerad vita i kanterna, ännu slemmig vita mot gulan, lös gula
2 = koagulerad men inte fast vita, lös gula
3 = fast till koagulerad vita, krämig kant på gulan men lös i mitten
4 = fast vita, krämig till fast kant på gulan, krämig gula i mitten
5 = fast vita, mestadels fast gula, krämig inre kärna av gulan
6 = fast vita, fast och smulig gula
7 = mycket fast vita, gummiaktig gula med blåaktig anstrykning

En livlig diskussion på min facebooksida följde.

 Angelika Sjöstedt Landén Fast ägg som kokar 7 minuter blir väl inte så hårdkokta Sara Lövestam? Men håller med i princip!!! Sara Lövestam Det är ju därför vi INTE ska ange våra preferenser i minuttal. Utan i denna nya skala, som är helt frikopplad från minuter. Angelika Sjöstedt Landén Ja jag håller med om det i princip 😁 men menar att en 7a kan lätt tolkas som 7 min.... 🤔 ev en större skala? Angelika Sjöstedt Landén Angelika Sjöstedt Landén Sara Lövestam eller kanske mindre så att det inte ligger för nära att förväxlas med minuter. Å detta är ett engagerande ämne!!! Angelika Sjöstedt Landén Argument 1: För många steg på skalan kan göra det svårare med definitionerna av varje skalsteg. Argument 2: Eftersom alla ska känna till definitionerna av varje steg på skalan kommer de inte att förväxlas med minuttal. Argument 3: Om skalstegen liknar minuttalen ännu mer, blir det ännu större risk att man förväxlar skalsteg med minuter. Argument 4: Det är min födelsedag, så jag bestämmer. Sara Lövestam Tack för ditt engagemang! Sara Lövestam Argument mot mindre skala: En mindre skala gör det svårt att definiera sin preferens i tillräcklig detalj. Om 0 är helt okokt och maxvärdet motsvarar gummigula med blå anstrykning, så blir det en väldigt grov indelning där emellan om man inte har åtminstone 7 steg.

Vi diskuterade också namnet på skalan. Lövestam-skalan föreslogs, men det jag fastnade för var förslaget LISOBE: Lövestam’s International Scale Of Boiled Eggs. Namnet har fördelen att det i framtiden kan användas i frågesporter och att nördar kan glänsa med kunskapen vad LISOBE egentligen är en förkortning för. En annan fördel är att man, när man säger ”lisobeskalan”, följer en lång tradition av att dubblera innebörden i ord (dvs åstadkomma en tautologisk sammansättning), som vi gör när vi till exempel säger cd-skiva eller mbl-lagen.

Jag har nu i ungefär fem månader testat skalan jag utformade i juli, med mycket gott resultat. Mina nära och kära använder nu lisobeskalan för att definiera sina ägg. Det kan låta så här:

”Hotellfrukosten var bra, men äggen var sjuor på lisobeskalan.”

”Hur vill du ha ditt ägg?”
”Runt en fyra om jag får välja.”

”Jag kokade det i åtta minuter men det blev ändå bara en trea på lisobe!”

Jag hoppas att även ni, mina fina läsare, kommer att upptäcka nyttan av lisobeskalan och sprida den i världen.* Om jag vore hemma och hade ett gäng ägg från min fasters hönsgård att koka, skulle jag göra en spridbar infobild med fotoillustration av varje steg på skalan, men jag sitter på tåget på väg hem från Hässleholm. Här är i alla fall en bild av ett frukostägg på Hotell City Hässleholm.

En stark trea på lisobeskalan.

*Jag har tidigare försökt sprida uttrycket kex-kex som svensk motsvarighet till potato-potato, och ett skämt om tre lesbiska kikärter, med varierande framgång.

Det kom en kommentar…

Ibland får man kritik som är så smickrande att man behöver belysa den lite extra. En sådan kom nyligen i en kommentar på denna blogg:

Det finns en väldigt bra författare som skriver böcker som man knappt kan lägga ifrån sig, när man väl får tag i dem. Hon heter Sara Lövestam och 2018 kom hennes bok ”Gruvan” ut på Lilla Piratförlaget. Detta fick jag reda på genom att gå till mitt lokala bibliotek och söka efter en annan bok av samma författare. ”Grejen med ordföljd” som (faktiskt) har nämnts här på bloggen, var självklart utlånad men jag fick med mig ”Gruvan” hem. En farligt bra bok. (Varning för sträckläsning.)
Ingen av dessa böcker finns med på boksidorna på författarens hemsida (www.saralovestam.se) men i verkligheten finns de så sök i ditt närmsta bibliotek eller bokhandel så hittar du dem (förhoppningsvis, annars kan personalen köpa in böckerna).

Jag vet att det är svårt att hålla hemsidor uppdaterade. När ska man hitta tiden? Och jag vet att du Sara har Instagram där du lägger ut information. Men se, det har inte jag! Felet är inte som du antydde i ett tidigare inlägg att du skriver om dina böcker och gör folk förväntansfulla två år innan de ges ut, utan att du INTE skriver om dem NÄR de har givits ut. Förlåt mig om jag låter kritisk. Jag vill ju bara läsa dina böcker och det är mycket enklare när jag vet att de finns!

Jag vill härmed offentligt be om ursäkt för att jag inte hunnit uppdatera hemsidan, och vill som en bonus/kompensation meddela att det i höst kommer en bok som heter Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik! Jag skulle egentligen sätta mig och redigera den nu, men i stället tar jag nog och uppdaterar min boksida.

Ps. Den där instagramsidan som det dillas om och där jag uppdaterar mycket snabbare för att det är enklare, var hittar man den, undrar kanske någon. Jo, här! https://www.instagram.com/saralovestam/

Fortbildning/utvecklingsdag för sfi-lärare (reklam!)

Det är sällan jag gör reklam för mina föreläsningar eller annat jag pysslar med vid sidan av skrivandet. Men igår var jag i Helsingborg och höll en heldag för sfi-lärare, och då slog det mig hur trevligt jag tycker det är att göra just det.

När jag själv jobbade på sfi fick vi då och då fortbildning av olika slag. Ofta handlade det om att gå på en konferens och lyssna på en rad olika forskare som forskat i ämnen som ibland låg nära sfi-ämnet (andraspråksinlärning, bedömning) och ibland hade en något vagare koppling (barns utveckling, förstaspråkselever). Föreläsningen avslutades ibland, särskilt när temat låg långt ifrån sfi-lärares verklighet, med att vi lärare i publiken fick vända oss mot varandra och i tio minuter diskutera ”hur detta kan kopplas till vår verksamhet”.

Jag hade under mina elva år på sfi ofta anledning att fundera över hur jag själv hade velat utforma en dag för sfi-lärare. Vi pratade en del om det i arbetsrummet, vad vi önskade att vi hade tid till. Vi önskade att vi skulle få mer konkreta tips på saker man kan göra i klassrummet, ha tid att testa metoder, dra nytta av våra egna och varandras erfarenheter och omvandla forskning och kunskap till lektionsmoment.

När mina språkföreläsningar blev alltmer omtalade, min bok Grammatikundervisning för sfi och sva alltmer använd och lektionsserien Tio lektioner i språkdidaktik alltmer spridd, började det komma förfrågningar från sfi-skolor. Jag fick äntligen utforma den där dagen! Nu gör jag ett par fortbildningar för sfi-lärare varje termin – men jag har inte talat om att jag gör det, så man har bara fått reda på det om man mejlar mig och frågar eller om man känner någon annan som anlitat mig. Härmed låter jag världen veta!

Om man bokar en heldag med mig till en sfi-lärargrupp (upp till 30 lärare) innehåller den:

  • två föreläsningar (förmiddag och eftermiddag) där kunskap och forskning kopplas till sfi-klassrummets förutsättningar.
  • diskussioner där de deltagande lärarnas egna erfarenheter är en viktig del
  • flera kreativa och beprövade metoder med tydliga instruktioner
  • workshops där de deltagande lärarna själva får testa nya lektionsmoment och/eller producera material

Enligt rapport brukar deltagarna även få med sig:

  • glädje och inspiration

Lärargruppen eller skolledningen kan välja teman för dagen, eller låta mig lägga upp den som jag själv tycker passar. En heldag kan täcka 2-6 teman, beroende på vilka de är och hur mycket vi väljer att fokusera på varje. Teman som jag ofta och gärna gör är:

  • kreativ och produktionsstimulerande grammatikundervisning
  • att använda inspelning för att träna tal och uttal
  • läsning, om hur man kan utnyttja en enda lästext till ett flertal olika övningar för att förbättra både läsförståelse, skrivande och ordförråd
  • lättläst litteratur, vad innebär det, hur är det att skriva lättläst och hur kan man använda lättläst litteratur i klassrummet?
  • att använda musik i undervisningen
  • att (våga) använda Smartboard och Notebook (fungerar bara om skolan har Smartboard)
  • nya perspektiv på sfi-grammatik – bland annat om bestämdhet hos adjektiv+substantiv och den svåra distinktionen tycka-tänka-tro
  • att få ut mer av hörövningar
  • fyra enkla regler för att få struktur på svårbegripliga elevtexter
  • att integrera grammatiken med resten av undervisningen
  • digitala verktyg som kan göra undervisningen enklare, modernare och roligare

Så här ser min prislista för sfi-lärarfortbildning ut för tillfället (gäller för grupper med upp till 30 deltagare). Alla priser är exkl moms, resa och ev övernattning.

Föreläsning + frågestund 60-90 min: 10 000 kr (ej under läsåret 19/20)
Halvdag: 16 000 kr
Heldag: 28 000 kr

Man kan också välja att t.ex. kombinera en halvdag för lärare med en författarföreläsning på lätt svenska för eleverna (populärt!), eller skräddarsy på andra sätt.

Så nu vet ni det. Om nu någon blir sugen på lite fortbildning, så kan jag rekommendera att boka den i god tid. Sfi-dagarna trängs med biblioteksbesök, konferensföreläsningar och inte minst min avsatta skrivtid några månader om året.

Slut på reklam!

Historien om min keps (eller: detta blogginlägg är en nominalfras)

Det började med att jag behövde en keps. Ni vet hur det har varit den här sommaren. Efter några skarpa soldagar i maj hade jag en tydlig solglasögonbränna – bleka ögonhålor och starkt röd näsa. En keps skulle vara lösningen.

Efter att ha tittat i några kepsaffärer gick jag ut på nätet. Man vill ju inte köpa vilken keps som helst, utan helst en som speglar ens själ eller åtminstone är lite rolig. Jag googlade ”keps för lesbiska”, ”keps för språknördar”, ”fyndig keps” och annat i liknande genrer. Snubblade ganska snart över sidor där man kan designa sin egen keps, och då var det kört. Jag gick i ett par veckor och funderade över vad jag skulle designa.

Glasögonbrännan blev alltmer påtaglig.

En dag kom jag på det. Det var faktiskt inspirerat av en av er bloggläsare, som för några år sedan skickade en mössa till mig med påskriften ”verbfras”. Jag vet inte till hundra procent varför, eftersom en mössa inte är en verbfras, men jag tror att det hade något att göra med min enda youtubehit: Vad är grejen med verbfras.

”En mössa” är inte en verbfras. Men ”en keps” är en nominalfras! (Även ”en mössa” är en nominalfras, men nu var det ju en keps jag var i behov av.) Jag gav mig genast på att beställa en keps med påskriften ”Denna keps är en nominalfras”.

En nominalfras, för den som har glömt det eller så, är en fras som består av ett huvudord som vanligen är ett substantiv (t.ex. ”keps”) eller ett pronomen, plus eventuella attribut såsom artiklar (t.ex. ”en” eller ”den”), adjektiv och annat. Om du känner att din nyfikenhet på nominalfrasen inte tillfredsställdes av denna korta beskrivning kan jag rekommendera kapitlet Nominalfrasen – den rimliga frasen i min bok Grejen med substantiv.

Jag tyckte själv att min kepsidé var så rolig (för att jag är en nörd) så att jag började leka med tanken på att beställa ett helt gäng nominalfraskepsar, varpå min sambo frågade om inte Piratförlaget (där lejonparten av mina böcker kommer ut) sysslar med merchandise. Eller ”merch” som man säger i branschen. Jag mejlade en öppen fråga om huruvida de tyckte att det var en bra idé, och fick tillbaka ett telefonsamtal: ”Jag håller på och ska beställa de här kepsarna nu, vad tycker du om blått på svart?”

Och idag kom den! Här sitter jag, framför mina för en gångs skull dignande tomatplantor, och har äntligen en keps! Jag har redan fått in tre beställningar, och en ska jag behålla själv pga behöver en keps, så det finns 196 stycken kvar att skickas ut i samband med release av Grejen med ordföljd, tas med på de nördigaste mässorna och skydda några av landets språkfantaster från solglasögonbränna. Inte hade jag anat detta, när solen började steka min huvudsvål i maj.

Öppet brev till alla som ber mig att föreläsa gratis

Jag förstår att din kulturförening, festival eller litteratursällskap har ont om pengar och inte vill lägga tusentals kronor på föreläsare, som ni dock ändå vill lyssna på. Det känns kanske (hoppas jag) svårt att be någon att komma och jobba gratis, men du tänker att den här författaren ändå får något ut av det i och med att en föreläsning ju samtidigt är en sorts marknadsföring. Kanske erbjuder du mig att gratis äta middag på er tillställning, och poängterar att det kommer att bli väldigt trevligt för alla inblandade. Vem säger nej till en middag med trevligt sällskap och tillfälle till marknadsföring?

Jo, förhoppningsvis de flesta författare. En av våra arbetsuppgifter, och också mångas viktigaste inkomstkälla, är att göra författarbesök och föreläsningar. En sådan föreläsning innebär mycket mer än att njuta av en trevlig kväll och prata lite om sig själv. Bland saker som ingår är:

  • Kommunikation kring bokning och föreläsningens innehåll. Mejlväxlingen som föregår en föreläsning är ofta lång, och en del av min arbetsdag går nästan alltid till att underhålla dessa mejlväxlingar. Ofta ber bokaren om en beskrivning av mig själv och mitt föredrag, som jag formulerar anpassat till sammanhanget.
  • Bokning av t.ex. tågbiljetter och annan logistik.
  • Planering av föreläsningen. Även om det är den enklaste sortens besök, såsom ”författarbesök på bibliotek för intresserad allmänhet”, behöver jag anpassa den efter sådant som exempelvis 1) huruvida biblioteket tror att det kommer nyanlända andraspråkstalare (då mina lättlästa böcker har en stor läsekrets och sfi-lärare ibland kommer på tanken att gå med hela klasser på mina biblioteksframträdanden – detta rekommenderas för övrigt inte!! Är du en sfi-lärare som vill gå med din klass på ett av mina framträdanden, se till att biblioteket i stället bokar en föreläsning med mig på lätt svenska!), 2) om biblioteket har haft t.ex. en läsecirkel som läst någon av mina tidigare böcker som jag därmed bör fokusera på, 3) om mina böcker har någon särskild koppling till orten eller till aktuella händelser eller 4) om jag har varit på denna ort flera gånger tidigare och besökarna därmed kan antas ha hört vissa saker förut. Med mera. Gäller det en mer specificerad föreläsning, t.ex. ”en motiverande språkföreläsning för yrkeslärare på gymnasiet som träffar många nyanlända och behöver verktyg för att möta dem språkligt” behöver jag förstås förbereda mig mycket mer.
  • Att välja kläder som passar för sammanhanget, sminka mig, fixa håret – och göra motsvarande på det mentala planet. Att klä på mig föreläsarrollen, helt enkelt.
  • Att förbereda tekniken, antingen det innebär att trä på mig ett headset eller sätta ihop en powerpointpresentation, koppla in min dator, få med mig rätt kablar och presentationspekare, samt få ljud och ljus att fungera.
  • Fokus. Även om föreläsningen bara tar en timme, och även om jag har resten av dagen för mig själv, kan det vara svårt att växla om och försjunka i romanskrivande eller något annat. Om föreläsningen ska bli bra måste ibland hela dagen handla om den.
  • Resa och övernattning. Att bara resa till Norrköping och tillbaka (vilket jag ser som en lätt och kort resa) kräver fem timmar av min dag. Andra föreläsningar kräver att jag byter tåg och buss flera gånger, eller sover över på orten. (Att bo på hotell låter lyxigt, tills man har gjort det tillräckligt många gånger.)
  • Allmän väntan. Att vara i god tid till en föreläsning innebär en bra stunds väntan, där man inte kan arbeta med något annat. Tågbyten och bussbyten är väntan. Efter föreläsningen väntar jag i upp till två timmar på tåget tillbaka – mycket längre om det krävs övernattning förstås. Jag brukar åka hemifrån en timme innan tåget går från Stockholm Central – då brukar jag klara även förseningar i tunnelbanan och inte missa tåget, men oftast innebär det en rejäl stunds väntan bland myllret på Stockholms centralstation. Det är kul att sitta och fika med bibliotekarier i väntan på att klockan ska bli 18. Det är också tid som inte går att använda till annat, alltså är det arbetstid.
  • Själva föreläsningen.

Detta är något jag gör 50-70 gånger om året. Jag föreläser på kulturfestivaler, bibliotek, skolor, bokmässor, konferenser, föreningsdagar, lärarmöten, jubileumsfiranden, prisutdelningar, myndigheter och företag. Det är ett jobb jag verkligen tycker är roligt, men det tar samtidigt mycket tid, kräver mycket energi och utgör en tredjedel av min inkomst. Ska man dessutom räkna in all obetald tid jag har lagt ned på att få den expertis som gör att du vill anlita just mig (de refuserade romanmanusen jag skrev för att lära mig, extratimmarna jag lagt ner på att utveckla min sfi-undervisning, tiden jag lagt på att läsa språkartiklar och avhandlingar, all läsning som förbättrat mitt skrivande) är det kanske inte förvånande att min entusiasm inför erbjudandet att komma och föreläsa gratis är måttlig.

Men som sagt, jag förstår dig. Ni har inte budget för det här, och ni vill ändå att jag kommer och föreläser. Du vill göra en bra grej. Därför har jag ett förslag. (Observera att detta förslag är seriöst! Gäller dock bara för bokning till behjärtansvärt evenemang inom 2 timmars resa från Stockholm.)

Jag och min sambo har en mycket liten sommarstuga mitt på en ö i Stockholms skärgård. Hösten 2016 lät vi hugga ned tio stora aspar och ett par andra träd, som sedan låg över tomten i form av grenar och uppsågade stammar. Vi har tagit hand om en del, men det är mycket kvar. Målet är att dra grenarna till ett stort bål på ängen intill, mala sönder kvistarna i vår kompostkvarn, klyva ”stubbarna” med en vedklyv samt stapla veden. Vi behöver även måla snickarboden, klippa hundratals aspskott samt riva ett litet skjul.

Mitt förslag är att jag kommer till er och föreläser, och ett par av er kommer ut och jobbar hos oss en dag i sommar. Vi kan tyvärr inte erbjuda någon reseersättning (båtresan kostar cirka 200 kr tur och retur från Stockholm) men bjuder på god grillad mat och trevligt sällskap.

IT-hjälpmedel vid research och romanskrivande

Jag kan inte längre hålla denna information för mig själv, när jag vet att det finns folk där ute som avgett nyårslöften om att äntligen skriva den där romanen. Låt mig presentera: Några webbsidor och appar jag använder särskilt mycket när jag gör research och skriver romaner.

Kalkylera mera har en sida där man enkelt kan ta reda på vilken veckodag det var ett visst datum. Fungerar även långt bak i tiden, och när jag skriver historiskt går jag ständigt in där för att inte råka lägga gudstjänsten på en tisdag eller skoldagen på en söndag.

Jag går till olika sidor med namnstatistik, för att ge mina karaktärer rimligt tidstypiska namn.

För att namnge karaktärer i äldre tider använder jag Arkiv Digital, där jag har ett abonnemang. Har man inget abonnemang kan jag tipsa om att Riksarkivets digitala forskarsal SVAR kommer att vara gratis från och med den 1 februari! Oftast går jag in i den aktuella ortens födelsebok för året då min karaktär ska vara född, och söker tills jag hittar ett namn som känns rätt. Om man inte är van vid att söka i arkiv är det kanske enklare att göra på andra sätt.

När jag söker synonymer använder jag oftast synonymfunktionen i Microsoft Word, som man får fram genom att trycka shift+F7. Men ibland finns inte den synonym jag söker, särskilt när det gäller fula ord, och då går jag i stället till synonymer.se.

För att göra platsresearch utan att vara på plats, brukar jag använda Google Earth, Google Maps och Eniros karttjänst. Det är förstås inte samma sak som att vara på plats, men fungerar bra för platser som bara ska glimta förbi eller som inte ska skildras ingående. På Google Maps kan man välja gatuvy (”street view”) för att få en så verklighetsnära bild som möjligt av gatan man vill skriva om.

CamScanner är en app som låter en göra tydliga pdf-dokument av boksidor, skyltar och annan text man vill ha. Tänk dig att du läser en bok och fotograferar sidorna för att spara dem – i CamScanner blir sidorna dessutom uträtade (om man fotograferat ur en icke-rät vinkel) och kontrasten dras upp så att man får svart text på vit botten. När jag läser research och hittar ett avsnitt som jag vill spara, fotograferar jag boksidorna med CamScanner, ger dokumentet ett namn (t.ex. ”mjölka getter förr”) och laddar upp det till Dropbox. Det gör att det går fort att hitta informationen när jag senare (ibland över ett år senare) skriver på min bok och behöver den. Erfarenheten har lärt mig att detta är ett bättre sätt än att läsa ett tjogtal böcker och då och då tänka ”det här ska jag komma ihåg”.

Dropbox är en molntjänst, dvs ett ställe på nätet där man kan spara dokument i stället för att bara spara dem på datorn. Dropbox lägger sig dessutom som en mapp på datorn där du har installerat den. Jag har alla mina romanprojekt i Dropbox för att kunna skriva på dem oavsett om jag är på min stationära dator (ja, jag har en sådan), på min laptop eller på mobilen.

Jag använder däremot inga appar/webbsidor för att komma på idén till en roman (inte för att de inte finns), orka sitta alla timmar som krävs för att skriva den eller balansera på den tunna linjen mellan självhat och storhetsvansinne. Lite utmaning ska det ju vara.

Har jag glömt något, eller har du andra tips? Fyll på i kommentarerna!

Fem hundra renar och en eld

Jag skriver detta från en soffa i Arvidsjaur. Utanför ligger snön tjock och bylsig på taken. Vid vägen står snötyngda granar som hämtade ur en sagobok, SMHI-appen meddelar tjugo minusgrader hela dagen och igår var jag på mitt livs första renskiljning.

Jag är en tillbakadragen person som helst sitter hemma, som ogillar att telefoner kan ringa när som helst och vars första instinkt när någon föreslår en aktivitet är ”nej!”. Lyckligtvis är jag författare, och förstår att erfarenhet är till nytta för det jag skriver. Det är så jag får i mig upplevelser.

”Du vill kanske följa med på renskiljningen?” frågade i måndags min samiska informant i Arvidsjaur, den glade och sympatiske Ivan.

Det blir väl kallt och svårt, sa min första instinkt. Det låter som om jag måste umgås med nya människor, som kanske inte vill ha mig där. Jag skulle väl bara vara i vägen. Jag har andra planer för onsdag.

Men det var författaren i mig som svarade.

”Det vore fantastiskt!”

Författaren i mig hade rätt. Det var något alldeles särskilt att stå i en hage tillsammans med fem hundra renar. Några i taget drevs de in i ”silen”, där män och kvinnor med livet fullt av renerfarenhet tog dem i hornen, identifierade dem med hjälp av öronmärkningarna och styrde in dem i sina respektive ägares fållor. Emellanåt kunde man gå in i en kåta och värma sig, dricka kaffe och äta matsäck. Kaffepannorna vid den öppna elden vittnade om generationers samling vid samma sorts eldar, men man behövde inte gå till kaffepannorna för att få en glimt av gamla tider. Ingvar, 88 år, berättade gärna om hur han började sköta renar vid tolv års ålder, ”det var året innan de skulle börja med sju års skolgång, så vi hade roligt åt kullen under oss som var tvungna att gå två år till”. På den tiden skidade man förstås och hade inte skoter, men nu för tiden kunde ju ungdomar inte – ”du ska fotografera han där, som fortfarande skidar, om du vill ha en raritet på bild.”

Det var en sån där dag som man aldrig glömmer. Jag har haft några sådana de senaste åren, och flera av dem har jag författaren i mig att tacka för. Hon säger nästan alltid ja, och när min mer skygga personlighet protesterar kommer hon med argumentet som inte går att säga emot: Det här kommer att gynna skrivandet. Ren är mitt nya favoritdjur och mitt hår doftar fortfarande eld.

Jag (Sara) står framför en grupp renar, med snötäckta granar i bakgrunden. Foto: Annie Sundbäck

Virvlande snö i motljus. Foto: Annie Sundbäck

Snölandskap med berg och snötäckta granar. Foto: Sara Lövestam

Snötäckt kåta i trä. Foto: Sara Lövestam

Renar i profil. foto: Annie Sundbäck

Ren som ser in i kameran. Foto: Annie Sundbäck

Kaffepanna på öppen eld. Foto: Annie Sundbäck

Ps. Jag har som mål att inte flyga under 2018. Det kommer att skita sig, för en av mina franska förläggare är oerhört angelägen om att jag kommer och ger intervjuer i Paris i slutet av januari, men i övrigt försöker jag hålla det. Jag har tackat nej till föreläsningar som tidsmässigt krävt att jag flugit, och styrt om en skrivarresa från Spanien till Stockholms skärgård (det finns fortfarande ett litet antal platser kvar!). Och för att komma till Arvidsjaur åkte jag nattåg och buss. Det fungerade utmärkt.

 

Dagens rekommendationer

Det är ett par år sedan jag idkade konsumentrådgivning senast, så det börjar bli dags. Här är fem saker som gjort mitt liv bättre det senaste året.

1. Läsplatta. Är ni som jag, så har ni en hög bestående av 5-10 böcker vid sängen, 5-10 lånade biblioteksböcker drällande i hemmet och ständigt någon beställd biblioteksbok på väg till ert lokala bibliotek. Vidare har ni 3-5 böcker med er när ni åker tåg, och är ni som jag så gör ni längre tågresor ett trettiotal gånger en genomsnittlig oktober. Det blir mycket bärande av böcker. Efter ett par års funderande och googlande slog jag för ett par veckor till och köpte en läsplatta, och jag rekommenderar det så starkt till alla som är som jag!

En läsplatta är inte samma sak som en surfplatta. Läsplattan har en skärm av så kallat elektroniskt papper, vilket gör att den inte lyser, utan bara reflekterar ljus. Den ser alltså ut som ett papper, snarare än en skärm, vilket gör att det känns som om man läser en bok. Eller som om man läser en bok, fast i framtiden. Som om man kombinerar det bästa i boken med det bästa i digital teknik. Med min läsplatta kan jag ha med mig åtta tusen böcker om jag vill. Jag kan välja stor text om jag har svårt att läsa liten. Läsplattan minns var jag slutade läsa senast, och om jag kommer på att jag vill läsa en viss bok (som finns i e-format) kan jag inom några sekunder ha den i min platta. Den platta jag köpte heter Adlibris Letto Frontlight 2, och den säljs just nu med rabatt på Adlibris. Jag får inte betalt av dem för att skriva det här, men jag borde. Om någon är intresserad av dess för- och nackdelar, säg till i kommentarerna!

2. Prenumeration på DN. Ni vet, när ens vänner länkat till en artikel, citerat en intresseväckande bit och man klickar på länken full av förväntan? Och allt som möter en är en betalvägg? Och det händer gång på gång, och man visserligen känner till manövern för att komma förbi betalväggen på sin dator, men man ändå känner sig smutsig när man gör det? Jag har känt mig som en plankare på tunnelbanan, för en betalvägg betyder, likt en spärr i tunnelbanan, att man förväntas betala och att dessa pengar antagligen går till tjänsten man förser sig med. Well, mina dagar av dåligt samvete och irritation över betalvägg är över! Dörren står öppen för mig, jag sponsrar oberoende journalistik, och clickbait och fake news förlorar sakta sitt grepp. Har du en favorittidning som irriterar dig genom att be dig betala för deras artiklar? Har du pengar? Här är lösningen!

3. Elhyvel. När jag fick min elhyvel trodde jag inte att jag skulle ha så mycket nytta av den – men hej vad jag bedrog mig! Nu hyvlar jag hela somrarna. Mina brädor blir tunnare och tunnare, och mina stolpar kortare och kortare (för med en elhyvel kan man även hyvla mot fibrerna, så länge man inte gör det hela vägen). Plågas du av brädor som är för tjocka för dina snickarprojekt? Sluta tvivla – börja hyvla!

4. Ny elvisp. Har ni också kvar er gamla elvisp från 90-talet, som låter som ett tröskverk och doftar svagt av bränd plast när ni vispar på högsta kapacitet? Köp en ny! Inte bara vispar de oerhört mycket mer effektivt (och är mer elsnåla?), de vispar dessutom så tyst att man kan föra en konversation! (Som om man behövde föra en konversation på de korta sekunder som den nya vispen kräver för att vispa upp en maräng.)

5. Den här äppelpajen. Efter att jag bakade den första gången, har min sambo förbjudit mig att baka andra äppelpajer. Men kom ihåg att använda syrliga äpplen (det gäller alla äppelpajer)! Är äpplet för surt för att äta, är det antagligen vansinnigt gott i din paj.

Jag hoppas att ni verkligen tar till er detta. Inte går väl min konsumentupplysning rakt ut i rymden? Ni gör väl äppelpaj nu, och hyvlar och läser e-böcker?

Råd till aspirerande författare

Bestäm dig i förväg för vilken sorts författare du vill vara. När du väl blir utgiven kommer dina böcker att definiera ditt författarskap. Skriv inte en romantisk komedi om du någon gång vill bli betraktad som ett tungt litterärt namn, och skriv inte en relationsroman om du är ute efter deckarkonsumenterna.

Nej, förresten, glöm det. Skriv det du känner i din själ att du vill skriva. Det är inte ditt fel att marknaden vill placera författare i fack. Du ansvarar inte för hur litteratur betraktas.

Skriv det bästa du kan åstadkomma. Nöj dig inte med mindre än perfekta texter.

Nej, förresten, skriv det som får dig att utvecklas. Du får undersöka en stil, ett tema eller en genre utan krav på att du ska vara färdig. Du blir inte färdig. Bli inte färdig.

Bli färdig om du känner dig färdig och vill vara färdig. Vältra dig i din färdighet om du vill.

Skriv ett råmanus snabbt, för att få ur dig historien, och ägna sedan hundra gånger så mycket tid åt att redigera det. Det är i redigeringen det magiska händer. Alla råmanus är dåliga.

Fast så behöver det inte vara. Du kan vara en som redan har idén klar, och som i manusskrivandet lägger all din energi på att få texten rätt från början. Du kan vara en som skriver fem meningar på en dag och ägnar noll timmar åt att redigera i efterhand.

Du kan vara en som skriver kapitel utan att veta i vilken ordning de kommer att komma, eller en vars kapitel omöjligen kan skrivas utan att föregående kapitel är fulländat.

Du kan skriva fram din historia och låta den bli till med dina ord, eller tänka fram din historia och sedan omsorgsfullt klä den i ord. Du kan göra ett mellanting.

Bry dig om din historia, dina formuleringar, din rytm, din vision och ditt språk, men i den ordning och den takt som passar dig. Inget är finare. Inget är fint. Det är bara ditt sätt.

Skriv alltid synopsis. Skriv aldrig synopsis. Skriv synopsis om det hjälper dig. Behandla ditt synopsis som ett levande dokument. Brodera ut ditt synopsis tills det är en roman. Gör ditt synopsis i punktform. Följ synopsis. Frångå synopsis. Ändra i synopsis. Synopsis kan också vara en kreativ process. Skriv synopsis med hjärtat. Skriv inget synopsis om det inte är till hjälp.

Skriv där du står. Gå inte över ån efter vatten. Din egen historia, din egen bakgrund och din egen omgivning är intressanta nog, och det är bara du som har den levda erfarenheten att beskriva dem.

Skriv där du inte står. Din blick kan skärpas när den kommer utifrån, du kan se detaljer i andras liv som de själva missar, du kan uppfatta saker i en främmande miljö som för den infödde inte märks.

Skriv där du vill stå. Det måste vara ditt intresse som styr, och ofta är vi människor intresserade av det vi inte redan kan, det som är nytt och känns spännande. Skriv där det kittlar till hos dig själv, skriv om det du skulle vilja kunna mer om, skriv dig till expertis. Men, om du vill bli utgiven och uppskattad av dem som står där du vill stå, gör din research och gå till källorna.

Tänk på din läsare, att hon ska känna sig trygg med premisserna i din bok. Hon ska känna sig klok och upplyst, förförd och ostoppbar. Tänk på att hon och du inte vet samma saker, lämna inga luckor som hon kan haka upp sig på. Skriv så att hon inte kan sluta läsa. Tänk på att hon inte är i ditt huvud, putsa din text för att bereda henne vägen.

Nej, förresten, skriv inte för att bli läst. Skriv för dig själv. Lita på din egen smak och skriv det du vill läsa. Vem ska annars göra det? Uppskatta din egen röst för vad den är, var sann mot ditt eget uttryck. Det viktigaste med din text är att den är din. Världen behöver inte fler kopior.

Skapa en nisch eller bekänn dig till en befintlig nisch, på så vis når du läsare. Läsare vill veta vad de kan förvänta sig av din nästa bok. Läsare vill bara investera i en bok om de tror sig veta att den är värd det, och ju större osäkerhet kring vad du nu hittat på, desto färre bokköp gör de.

Nej, förresten, strunta i marknaden. Det är ditt skrivande, ditt liv och din kreativitet. Du har inget ansvar för att läsare ska veta vad de får, och den här branschen är för hård för att du ska gå in i den och inte skriva exakt det du vill.

Skriv det du vill skriva.

Skriv det du inte vill skriva. Om det gör ont i dig kan det få din text att bränna till. Din text kan bli större än du, när du göder den genom att blotta det som smärtar.

Skriv. De bästa böckerna är de som blir färdiga. Författare blir man på en procent inspiration och nittionio procent tålamod. Du kan trigga igång kreativiteten, sätt dig på stolen och stirra på din text tills det händer. Distrahera dig inte med annat. Bara skriv.

Skriv inte. Gör något annat en stund. Din bok skriver sig i ditt undermedvetna medan du diskar, går promenader, umgås med andra eller spelar spel på mobilen. Ha gärna tråkigt. Vila är kreativitetens ursprung.

Ta ditt skrivande på allvar. Ge det utrymme, avsätt tid. Ge ditt skrivande samma respekt som du skulle ge din träning, ditt arbete eller din relation. Köp en särskild penna, ordna en särskild skrivplats, eller berätta för en vän att du skriver.

Ta inte ditt skrivande på så stort allvar. Det du inte blir nöjd med kan du alltid skriva om. Jämför dig inte med andra. Lek fram din stil. Experimentera. Skäms inte för något du skrivit. Vartenda ord är ett steg på vägen i en utveckling du annars inte skulle ha åstadkommit.

Lyssna på andra, som kommit längre än du. Låna tekniker, perspektiv och tillvägagångssätt av etablerade författare som du beundrar. Titta på hur de har gjort, hör på vad de säger om skrivandet. Läs bloggar med etablerade författares skrivtips.

Skit i etablerade författares skrivtips.

Sofias frågor om research och skrivande

Jag fick i morse en förtjusande bloggkommentar, som samtidigt var en kaskad av frågor, av en läsare vid namn Sofia. Eftersom jag sitter på tåget från Älmhult och är fri att göra vad jag vill, och eftersom jag har fått liknande frågor tidigare, tar jag tillfället i akt att besvara det så här offentligt.

Här är Sofias kommentar:

Jag blir så nyfiken! (Ja, på boken också, men nu fokuserar vi på något annat!!) Hur mycket research har du i ett bokprojekt? Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig. Sparar du flera utkast? Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar? Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

P.S. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck. Borde vi inte få veta datumet snart? Eller iallafall vad den kommer att heta?

Eftersom kommentaren består av nio frågor (vilket väl räknas som en kaskad?), delar jag upp den i nio:

1. Hur mycket research har du i ett bokprojekt?

Det beror en hel del på bokprojektet. Är det en historisk roman handlar säkert hälften av jobbet om att göra research, medan grammatikböckerna bara kräver att jag då och då dubbelkollar fakta i Svenska Akademiens Grammatik. En relationsbok i nutid på platser jag känner till och med omständigheter jag levt nära (som Udda) kräver nästan ingen research, medan en huvudperson med erfarenheter radikalt olika mina egna (som Kouplan) kräver både intervjuer och research om platser och situationer. Inför Tillbaka till henne (som handlar bland annat om kampen för kvinnlig rösträtt och en lärarinna i Tierp 1906) läste jag Selma Lagerlöfs brevväxlingar för att känna in språket och tiden, plus en massa andra böcker om allt från Tierps hembygdsförening till glasögonens historia. Och det känns som om researchen bara ökar. Förra sommaren åkte jag på en veckas roadtrip i Norrland (Östersund-Arvidsjaur-Jokkmokk-Övertorneå-Umeå) för att samla stoff till min kommande roman, och nästa år åker jag tillbaka till Arvidsjaur för att fortsätta. Jag har börjat släktforska, för att förstå en karaktär som släktforskar. I förrgår pratade jag i en timme i telefon med en man som växte upp på 50-talet i några kvarter jag ska skriva om. Till Luften är fri blev jag kompis med hemlösa heroinister och fick följa deras vardag, och förra veckan gick jag runt på Utö och kände på gamla gruvvagnar.

2 och 3. Om jag har förstått rätt så gör du det mesta av jobbet på datorn, varför min vision av en författare omgiven av papper i högar inte torde stämma. Hur organiserar du din research? Har du en mapp på datorn för varje bok eller sorterar du informationen efter ämne på något sätt? Du kanske har ett system som jag inte kan föreställa mig.

Åh, att jobba med datorn hindrar en inte från att vara omgiven av pappershögar! Men du har rätt, researchen ligger inte där (vad är det egentligen för papper i högarna??). Jag har en mapp i datorn för varje bok. I den mappen ligger ett dokument som jag kallar bakgrund, ett som jag kallar plan, ett som jag kallar skick och ett som har bokens arbetstitel. I bakgrundsdokumentet sparar jag den skriftliga researchen – om det är en lättresearchad bok. Är det, som den boken jag börjat skriva på nu, en bok som kräver stora mängder research inom olika områden, så gör jag undermappar för varje researchområde. Jag skannar ofta in sidor ur böcker med en app på mobilen, och samlar dem som pdf-dokument. Jag har också en researchmapp i min webbläsare där jag samlar länkar under undermappar. Så fort jag har ett synopsis (det är dokumentet som jag kallar plan), brukar jag lägga in relevant research, eller hänvisningar till den, direkt i synopsis.

4. Sparar du flera utkast?

Nästan aldrig. Se fråga fem.

5. Finns det före- och efterredigeringsversioner av dina böcker eller skriver du över det gamla när du ändrar?

Jag vet att det låter underligt, särskilt med tanke på vad man lärt sig om författande i andra kanaler, men jag ändrar inte särskilt mycket alls. Jag ändrar faktiskt nästan ingenting, förutom att jag kanske tar bort en upprepning eller ett kommatecken vid en omläsning. Däremot ägnar jag varje kapitel och varje stycke mycket arbete, både före och under tiden jag skriver det. Saker jag funderar över, innan jag skriver ett stycke eller ett kapitel, är:

  • Vad behövs här för att föra berättelsen vidare?
  • Kan jag förmedla flera saker med detta stycke?
  • Vad är poängen med stycket?
  • Vilken ingång kan jag ha, för att stycket inte ska bli platt?

Sedan skriver jag stycket, raderar lika mycket som (eller mer än) jag skriver, formar orden i munnen, känner in rytmen och lämnar inte stycket förrän jag tycker att det känns bra. Redigeringen sker alltså medan jag skriver, men nästan inget alls i efterhand, och därför har jag inte flera versioner.

Men! Ibland skriver jag ett stycke som jag bestämmer mig för att ta bort, men som jag ändå gillar för mycket för att radera ur universum. Då brukar jag klippa ut det och lägga in det i synopsis, i det kapitel där det skulle ha stått. Så finns det där, om jag skulle få för mig att lägga in det igen. (Det har dock aldrig hänt att jag gjort det.) Och ibland läser jag igenom ett kapitel och hittar ett stycke som jag är osäker på om det är överflödigt eller ej, och då rödmarkerar jag det. I en bok blir det kanske 4-5 rödmarkerade stycken, som jag sedan diskuterar med min redaktör. Hon brukar oftast tycka att de ska vara kvar.

6. Hur mycket plats tar dina böcker (var för sig) om man räknar in all research (räknas det i kB, MB eller TB och/eller hyllmeter)? Du kanske har ett kort textdokument med stödord och sparar resten av informationen i huvudet. Jag blir som sagt väldigt nyfiken.

Den boken jag skriver på nu, med mycket historisk research, har en mapp som mäter 17 MB, medan Som eld bara har 478 KB. Störst mapp, i byte, är antagligen Hjärta av jazz på 45 MB. Men det säger egentligen inget om mängden information, då text tar så lite plats. Det som tar plats är framför allt ljudinspelningar och bilder.

7. När kommer den nya Kouplanboken? Jag har läst att den ska komma hösten 2017. Nu är det september. Det har regnat två dagar i sträck.

Bra argument! Den kom ut i onsdags.

8. Borde vi inte få veta datumet snart?

Ni borde ha fått veta det för länge sedan. (Den kom alltså ut förra veckan.)

9. Eller iallafall vad den kommer att heta?

Den heter Finns det hjärterum! Och den lättlästa versionen heter Hjärterum. Jag är visst lite dålig på att informera om sådana viktiga saker här på bloggen. Min bästa informationskanal är antagligen Instagram, men följer man mig där måste man också titta på fåglar och skyltar. Jag uppdaterar också någorlunda ofta på Facebook (www.facebook.com/saralovestam), och där skriver jag också om när jag kommer och pratar på olika orter. Igår var jag till exempel i Älmhult.

Miljonbitarspusslet, eller: Att skriva historiskt

Författaryrket är ett yrke där man ständigt är ganska mycket efter, alternativt före, beroende på perspektiv. Medan ni (förhoppningsvis) väntar på den fjärde och avslutande boken i min serie om den papperslöse detektiven Kouplan, har jag det senaste året jobbat på en bok som ni troligen kommer att få tillgång till tidigast 2019. Ur marknadsföringssynpunkt skulle det säkert vara smartare att publicera det här inlägget då, men jag har aldrig varit särskilt kompetent på marknadsföringsområdet.

Jag har ägnat de senaste åren åt att, ganska frenetiskt, undersöka några olika genrers plats i mitt skrivande. Efter två nutida romaner provade jag att skriva historiskt med kopplingar till nutid. Det gick så bra att min förläggare föreslog att jag skulle fortsätta med det, men jag skrev i stället en humoristisk grammatikbok, en ungdomsbok, en barnbok, två läroböcker och en bokserie som vacklar på gränsen till spänningsgenren. Jag brukar skoja om att jag inte planerar att skriva någon kokbok.

Det jag skriver på nu är för första gången en återgång till vad jag har gjort tidigare: En delvis historisk vuxenroman. Jag har behövt göra mer historisk research än till något tidigare projekt, vilket lett mig till följande reflektioner som jag tyckte var bloggvärdiga:

1. Folk är ofta generösa med sin tid och sina kunskaper, om de kan hjälpa en författare – och man måste inte vara etablerad! Innan jag fick en stadig läsekrets och började kunna leva på mina böcker, tvekade jag alltid att be andra om hjälp och information till mitt bokprojekt. Jag var ju ingen ”riktig” författare. Men sedan jag väl började känna mig som just en riktig författare och slutade vela, har jag märkt att tvekan var obefogad. Jag har skrivit brev och mejl till en mängd människor angående mitt nya projekt, och jag får så mycket hjälp både av dem som känner till mitt skrivande och dem som inte gör det. Jag talade alldeles nyss med en kvinna som vuxit upp på ett barnhem som jag berör i min kommande bok. Hon erbjöd mig en lunch och en utflykt till barnhemmet, och frågade sedan om jag har försökt skriva någon bok förut.

2. Det hjälper bara marginellt att ha ”bra koll” på en historisk period, när man ska skriva en roman. Det är så ofantligt mycket man ändå måste ta reda på, för en människa lever inte bara i en tidsperiod utan också i en väldigt specifik kontext. Jag kanske vet att industrialismen kom i slutet av 1800-talet, att folk flyttade till städerna, att religionens makt minskade, att många emigrerade till Amerika, att liberalismen fick inflytande i politiken och att socialismen gjorde sitt intåg. Men vilken läsebok studerade en elvaårig pojke i en arbetarfamilj i ett gruvsamhälle 1870, och vad åt han till frukost? Hur stor var maktskillnaden mellan hans pappa och gruvfogden, och bodde gruvägaren i närheten? Vad hade huset som han bodde i för sorts fönster, fanns det loft, hur var relationen mellan gruvarbetare och statare och hur mycket förväntades pojken hjälpa till i arbetet? Kunde de ha en get?

Jag brukar säga att min research till Tillbaka till henne var som att gå en trettiopoängskurs i ”lärarinneliv i Tierp 1906-1921”. För varje person jag skriver om måste jag läsa in mig på just den människans omständigheter, för det är helt olika saker att vara en statare i Nyköping, en renskötare i Nattavaara, en resande rom eller en adelsdam i Stockholm under exakt samma år. Det är så olika, att det inte går att sammanfatta i en historiebok, och därför kan jag inte uttrycka min tacksamhet till alla hembygdsföreningar, historienördar, fackboksförfattare och eldsjälar som ägnat tid åt att bevara just den kunskap jag behöver.

3. Det tar tid. På tisdag ska jag besöka mitt femtioelfte museum, köpa någon skrift om bara den bygdens historia (som bara går att köpa på just det museet, ibland även på den lokala icabutiken, ”be att få prata med Leif”) och hoppas möta någon som kan svara på mina vansinnigt specifika frågor. När egentligen allt jag vill göra är att skriva.

Jag pratade om det där med min författarkollega Elisabeth Östnäs, som också skriver historiska böcker. Hennes problem, sa hon, är att inte dras för långt in i researchen. Hon går så mycket upp i den, att hon ibland måste säga åt sig själv att komma ihåg att fokusera på romanen. Jag känner tvärtom: researchen är nödvändig, men jag gör den bara för att få skriva min roman. Jag blir så rastlös när det tar tid, när forskaren jag kontaktat tar veckor på sig att svara, när jag måste bärga mig tills jag faktiskt har besökt den där hembygdsgården, för allt jag vill göra är att skriva vidare om mina karaktärers öden. Det som jag måste säga åt mig själv, är att låta researchen sjunka in innan jag skriver vidare. Vilket för oss till den fjärde och sista punkten.

4. Man lär känna en tid, en plats och en situation nästan som man lär känna en karaktär. I början är det teoretiskt: jag tar reda på fakta om allt från möbler till maktrelationer, troliga lukter, temperaturer, politiska och kulturella strömningar, dagliga behov, matvanor och redskap. Helst läser jag om det flera gånger i olika källor, går på museer, skriver ner viktiga fakta och samlar bilder från nätet. Sakta blir kunskapen till vetskap, och plötsligt en dag behöver jag inte fundera: Det är självklart hur en viss person agerar i just den här miljön, just den här tiden, för att jag äntligen har lärt känna den. Jag märkte det inte minst häromveckan, när jag i mitt nya projekt skrev en scen som utspelade sig i en tid och en miljö jag skrivit om i en tidigare bok (jag vet, kryptiskt) och jag plötsligt inte behövde fundera.

Det tröstade mig också lite, att upptäcka det. Det gav mig känslan av att jag, bit för bit, pusslar ihop Sveriges historia genom ödena jag skriver om. Det är ett miljonbitarspussel som ingen någonsin kommer att kunna se i sin helhet, men jag har i alla fall tillgodogjort mig ett par pusselbitar.

En undervisningsjunkies bekännelser

Jag smygundervisar. Det är officiellt två år sedan jag slutade jobba på sfi, men det är som en drog. Bara en till förklaring av hjälpverb med infinitiv. Bara en till preteritumgest med armen (ni sfi-lärare vet vad jag menar, den där bakåtvinkande rörelsen som ska få eleven att förstå att vi menar dåtid). ”Jag kan sluta när jag vill”.

Min före detta chef är min, som det heter i missbrukssammanhang, möjliggörare. ”I’m gonna give you an offer you can’t refuse”, väser hon i telefonen och frågar om jag kan hålla en skrivkurs två gånger i veckan fram till maj. ”För elever som behöver få struktur i sina texter”, säger hon. Honung i hennes ord.

I lärarrummet får min själ det den längtat efter. I nördarnas paradis benämner kollega J ett kroatiskt kasus som ”jävlativ” och en annan kollega hävdar att jag är mer av en nominalfrastjej än en bisatstjej (vilket jag INTE är). Fnissande skriver de rätt-eller-fel-frågor: Att han åkte fast betyder att han körde fort, rätt eller fel?

I klassrummet letar vi subjekt och verb – kan man skriva regnar utan det, och vem är annars den här mystiska det som regnar? Någon frågar hur man säger ”skratta mycket” och jag ger dem gapskratta och asgarva med tillägget att det senare är slang. Vi jämför formella och informella brev, kan man skriva hej banken, vad händer om man avslutar ett brev till sin chef med puss och kram (tips från elev: om man inte kan stava till puss och kram går det bra att skriva pok). ”Är det något speciellt ni vill träna på nästa vecka?” frågar jag och möts av ett rungande: ”BISATS!”

De är medberoende. Receptionisten ringer och erbjuder mig fler timmar. Svenska staten understödjer mitt undervisningsmissbruk, och min egen sambos försök att få mig att sluta förklara satsadverbialets position i hävdad bisats är på sin höjd halvhjärtade. Det är kört.

Ord är slippery suckers

När jag skriver går det inte undan. Mer om det en annan gång, om hur man (jag) sitter timme efter timme och gnager på diverse ord och försöker foga ihop dem på bästa möjliga sätt. Jag har alltid tänkt mycket på ord, och ordvalen har alltid varit basen för mitt författande. Jag har också undervisat i många år, ibland om grammatik och uttal men allra mest om ord. Vad de betyder, hur de böjs och stavas och vilken valens de har (alltså hur man kan använda dem med andra ord). Nämnde jag att jag har en magisterexamen i svenska? Nämnde jag att jag skrivit flera uppsatser just på tema ord?

Och ändå. I en av mina böcker som lever och frodas ute i bokhandeln, står det inte ändå ett felaktigt ord på en viss sida?

Glömde jag att nämna att bokmanus på förlag passerar ett flertal ögon, tillhörande människor som inte gör annat än att jobba med ord, innan det går till tryck? Om vi tar min debutbok som exempel, så gick manuset genom testläsare, förläggare, redaktör (flera vändor) och korrläsare, innan boken skulle tryckas. Precis innan manuset skickades till tryck var det någon på förlaget som av en slump läste en mening och reagerade: Finns verkligen ordet abnormalitet? Heter det inte abnormitet? Det är svårt att pusta ut över att ha klarat sig undan en sådan sak, för vetskapen molar: Boken har 49 460 ord till. De har visserligen gått genom testläsare, förläggare, redaktör och korrläsare. Men det har abnormalitet också.

Ord är slippery suckers, och hjärnan är en rackare på att hitta sammanhang och perfektion där det inte finns. De flesta läsare missar ord som dubbelskrivits (oftast i konstruktioner där författaren ändrat omvänd ordföljd till rak och glömt ta bort ett av subjekten) och är generösa med att tolka vissa ords valens (”Premiären av” eller ”premiären på”? ”Basen i mitt skrivande” eller ”basen för mitt skrivande”?) Kanske för att språket uppstod för att vi skulle förstå varandra, och inte för att vi skulle ha något att slå varandra i huvudet med. Särskilt svårt är det att se sina egna misstag, något lättare om man ändrar textens teckensnitt eller läser den högt för sig själv.

Som författare, och kanske särskilt som författare och språkvetare, vill man sjunka genom jorden när det visar sig att ett ord från 50-talet har slunkit med i en dialog som ska utspela sig 1912, när man skrivit härröra i stället för härleda, när man har använt ett ord som inte finns eller om det på andra sätt visat sig att ens hjärna är mänsklig. Känslan kan liknas vid hur jag vid den här årstiden 1985 skrev ett stort antal påskkort med texten GLAD POSK, och senare insåg att post och påsk, trots deras fonetiska likheter, inte följde samma stavningsmönster. Mamma sa att det inte gjorde något och att säkert ingen skulle märka det, men hon kunde inte ta ifrån mig skammen.

Jag kan se mig själv, som förtvivlad femåring med tjugotalet felstavade påskkort och min första erfarenhet av vad jag nu förstår är en mycket nördig typ av upplevd förnedring. Om jag kunde möta mig själv, skulle jag ta mig själv i famnen och låta mig gråta ut skammen. Jag skulle berätta att jag en gång skrev spendera i stället för tillbringa och att det faktiskt inte gjorde mig till en sämre människa. ”Ord”, skulle jag förklara medan mitt femåriga jags hulkningar sakta avtog, ”är helt enkelt slippery suckers.”

 

Denna text publicerades ursprungligen på litteraturmagazinet.

Myter om författarskapet

Vad lycklig man skulle vara om man kunde försörja sig som författare.

Nja. Det underliga är att lyckan alltid gäckar en. Om man alltid har varit en glad och nöjd person, är man det fortfarande när man blivit författare på heltid. Om man alltid har strävat efter nästa mål, gör man det fortfarande. Om man alltid har haft ångest, har man det antagligen fortfarande. Det som är skönt med att kunna leva på författarskapet är att man har tid att skriva. Det kan bidra till lycka, särskilt om man upplevt att aldrig ha tid att skriva, men sig själv och sin rastlösa själ har man kvar.

Det bästa med jobbet måste vara att bli bjuden på kändisfester, mingel och galor.

Nej. Jag tvekar varje gång jag får en inbjudan. Alla ”stora personligheter” som är underhållande och ofta väldigt fina människor, men som ger mig intryck att bearbeta resten av månaden. Mingelfärdigheterna som jag kämpat mig till (tips: skaffa sommarstuga så har du ett samtalsämne som varje känd eller rik människa kan relatera till). Att gå på fest och samtidigt representera sitt varumärke, som i princip är en retuscherad version av en själv. Jag har blivit bättre på det, och nu när jag lärt känna många fina människor i branschen kan jag se fram emot att träffa dem. Det är roligt att bli inbjuden till releaser, och det finns fantastiska kulturupplevelser som jag skulle ha missat annars. Men det är inte det bästa med jobbet.

Det värsta måste vara att se sin bok reas ut för halva priset på Ica.

Nej. Så här fungerar det med rean: Det är ofta inte ett kvarblivet lager som reas ut! Det är i stället så att jag får mejl av försäljningsavdelningen på mitt förlag, som undrar om jag vill ha med en viss bok på årets rea. Om jag säger ja, så trycks nya billiga böcker upp, som kommer på rean. Och hamnar de då i en realåda på Ica Maxi, så innebär det att min bok räknas som storsäljare i nivå med kexchokladen som säljs två för femton i samma affär!

Vad härligt ändå att sitta och skriva och filosofera hela dagarna.

Idag har jag svarat på mejl, upptäckt ett mindre sakfel i en tidigare utgiven bok, mejlat redaktören och föreslagit en ändring till nästa utgåva, betalat en faktura, bokat ett biblioteksframträdande, skrivit en faktura, haft ett telefonmöte, planerat ett tv-inslag (Språkakuten i morgon bitti) och skapat en pdf till åhörarna av en föreläsning jag höll igår. Nu är det lunch och jag har fortfarande inte skrivit ett ord på min roman. För mig och många författare hör föreläsningar kring böckerna till jobbet, men även om man tar bort föreläsningarna är det mycket administrativt arbete – se det här tidigare inlägget.

Till det måste läggas prokrastineringen. Det är segt ibland, till exempel idag, att komma in i manuset, och till skillnad från hobbyförfattare måste en yrkesförfattare skriva både när det känns lätt och när det tar emot. Alltså, måste. För att man inte har en alternativ inkomst.

Exempel på prokrastinering: Skriva ett blogginlägg om myter kring författarskapet.