Vad jag talar om när jag talar om löpning

Vi kan inledningsvis etablera att jag inte är Haruki Murakami. Där långdistanslöpning präglar denne författares hela tillvaro, präglar den så lite som möjligt av min då jag i grunden avskyr att springa. Jag är dock uppvuxen med två hurtiga föräldrar som ännu efter pensionen springer varje dag, går på Friskis & Svettis (mamma) och inleder dagen med 65 armhävningar för att 70 blir för jobbigt för ryggen (pappa). Jag nämner det för att jag inte kan komma på någon annan anledning till att jag tror att jag måste springa för att vara vuxen.

Jag började försöka springa någon gång i 27-årsåldern. Jag hade hört att man ”kommer in i det” och ägnade därför ett helt år åt att jogga runt Rotebro centrum tre gånger i veckan, med en sån där modern mp3-spelare i fickan. Resultat: jag blev flåsig i halsen tre gånger i veckan.

Alltså flåsig i halsen, inte vanligt andfådd sådär som ni vana löpare blir. Ni vet vilka ni är. Ni är de som säger att man kommer in i det, och att löpning frigör endorfiner. Ni säger att man mår så bra efteråt, nästan som ett rus. Jag blev: flåsig i halsen, röd i ansiktet och fick ibland ont i huvudet. (Sedermera har det visat sig att jag alltid får ont i huvudet om jag tränar kondition på förmiddagen, oavsett hur jag äter, dricker, värmer upp och varvar ner. Många har försökt hitta en lösning på detta, men min kroppsbyggarkompis Sarah-Ida har antagligen sagt det klokaste om den här saken: att jag inte bör träna kondition på förmiddagen.)

Men gav jag upp? Nej! Jag har bland annat sprungit tre LOPP, varav ett särskrivet. Vår Ruset sprang jag 2009 med min mamma och mina systrar. Ett annat femkilometerslopp sprang jag med mitt lärarlag på Lernia. Jaha, det var visst bara två lopp, men det känns definitivt som tre. Fördelen med att springa lopp är att man tränar ett tag på att springa, vilket är bra för att det är bra att springa. För att det är bra.

”Varför är det bra att springa” frågar jag Google, och får upp ett antal listor. De flesta listar som nummer 1 att det är så SKÖNT att springa. Frigör endorfiner, man kan uppnå ett rus! Det låter jättehärligt hörni, säger jag, jag förstår varför ni springer om det i princip ger er orgasm. Men för oss andra, varför ska vi hålla på och springa? Jo, svarar listorna, för att det känns så härligt efteråt.

Gör det det? Jag sitter här i min stuga och har just sprungit två kilometer, och jag känner efter: Känns det härligt? Ja, men det skulle det ha gjort ändå. Jag sitter ju i min stuga framför en brasa, dvs har det skönt. Hade jag inte ägnat de senaste 20 minuterna åt att springa och tvätta mig och byta om, så hade jag kunnat tillbringa även dessa minuter framför brasan.

Åter till min utveckling som löpare. I 32-årsåldern började jag gå på Friskis & Svettis för att visa karaktär och hålla mig i form. Det gjorde underverk för åtminstone min fysik, och jag började tycka att det var lite mindre jobbigt att jogga. Det tog kanske 6-7 år, men det där överdrivna flåset i halsen förvandlades sakta till vanlig andfåddhet, och jag hade lagt in några minuters löpband i det där schemat som jag måste ha för att få mig själv att träna. En dag när jag lufsade på som vanligt spelades i gymmets högtalare Her kiss av Boris René, och något märkligt hände. Musiken var i precis rätt takt, och mina ben började pinna på så att jag var tvungen att dra upp tempot på löpbandet.

Det var så jag upptäckte att jag är helt beroende av musiken för att orka springa.

Alltså inte att jag behöver ösig musik, eller ens peppig. Alla jag försökt förklara detta för missförstår. Jag är beroende av att musikens rytm stämmer med mitt löpsteg (tvekar inför att kalla mina steg för ”löpsteg” då det låter proffsigt, och ni kommer snart att få se hur långsamt jag springer). Det innebär att musiken jag springer till måste hålla 160-175 bpm, beats per minute, och det är det ganska lite musik som gör.

På Spotify, upptäckte jag, finns det färdiga låtlistor med namn som ”165 bpm running”. Jag jublade åt detta en kort stund, men upptäckte snart att låtarna på dessa listor inte alls höll 165 bpm. Inte ens andra som bryr sig om bpm, bryr sig om bpm. Därför har jag ägnat de senaste åren åt att plocka ihop en egen lista på Spotify, som jag kallar running (160-170 bpm – for real). Varje gång jag hört en låt som verkar ha rätt tempo kollar jag det med min bpm-app och lägger till låten på listan om den passerar nålsögat. Jag nämner detta så att ni som lider av samma åkomma ska ha någonstans att vända er. Kan inte garantera den musikaliska kvaliteten på listan då den helt baseras på tempo.

Ja, sen fick jag cancer förra året som ni vet. Opererades i magen, hasade runt varv efter varv i lägenheten för att fysioterapeuten sa att jag måste gå en promenad varje dag från dag 1, lyckades gå uppemot en kilometer efter några veckor, sedan gå i trappor och till sommaren kom jag faktiskt upp i en sorts stolpig jogg mellan cellgiftsbehandlingarna, med ben som kändes som cement. Varför är det bra att springa? Ja, kanske för att man ska klara exempelvis en cancerbehandling lite bättre än man annars hade gjort.

Jag försöker nu springa ett par gånger i veckan, fortfarande utan att riktigt veta varför förutom att det ”är bra”. Den här veckan har jag sprungit runt den lilla ön där vi har vårt sommarställe, och har upptäckt (efter 10 år) att det är helt rimligt att avsluta rundan med att kuta ner till havet och hoppa i, vilket är mycket idylliskt då vattnet vid den tid jag brukar springa härbärgerar en solnedgång. Men framför allt innebär det att jag under löprundan vet att jag kommer att hamna i kallt vatten, och att jag därför måste rappa på för att bli så pass varm att jag tycker att badet är skönt. Man gör vad man kan för att manipulera sig själv.

En annan sak jag har upptäckt är att jag springer snabbare om musiken har ett snabbare tempo. Ett exempel på låt med snabbare tempo är Whatta Man med Salt’n’Pepa. Idag lade jag till en annan låt med tempo på uppemot 180 bpm, och resultatet blev att jag nästan inte hängde med. Men jag känner mig helt fel om jag inte rör mig i takt, så jag var tvungen att springa sådär snabbt, och här ser ni resultatet:

Mitt snabbaste! Ja, jag vet att ni springer snabbare, men det gör alltså inte jag. Jag vet inte heller hur många gånger jag har sprungit 1-3 kilometer, men då jag ibland får veta att jag sprungit mitt 42:a snabbaste så är det åtminstone över 42 löprundor som jag överträffat idag. Tack för det, Uptown Funk i Jamie Cullums jazzigare version på 180 bpm!

Varför skriver jag allt det här till er? Ja, inte för att förmå er att springa i alla fall. De där listorna har inte övertygat mig, för jag har aldrig upplevt någon ”runners high” och mår inte bättre efter en löptur än innan. Jag aspirerar inte på en fastare rumpa och är på sin höjd intresserad av det där med god kondition och stärkt skelett. Löpare lever tre år längre än icke-löpare, står det på vissa listor, men räknar man bort all tid man lade på löpning så landar man ungefär på samma. Lika mycket tid framför brasan, så att säga. Antagligen springer jag, som jag konstaterade inledningsvis, för att inte vara sämre än mina föräldrar. (Vilket jag garanterat är då de säkerligen springer snabbare än 7 min/km.)

Men orsaken till jag satte mig efter dagens löprunda och skrev ner det här, är nog förra sommaren. När jag kom fram till bryggan idag och tittade på mina siffror i RunKeeper fylldes jag av någon sorts triumf, eller kanske ödmjukhet (ja, motsägelsefullt). För ett år sedan var jag mitt i strålbehandling och återhämtning från hysterektomi och cytostatika, och kanske mitt svagaste någonsin. Idag, några dagar innan jag fyller 42, springer jag (enligt appen) mitt livs snabbaste 2 kilometer.

Den känslan är kanske ett skäl att springa, ändå.

2 kommentarer på “Vad jag talar om när jag talar om löpning

  1. Att jogga för att friskförklara sig är nog förrädiskt. Klarar jag sträckan utan att vila så måste hjärtat vara friskt, lungcancer utesluten och än kan jag dricka vin i önskad mängd. Så länge som högra höften gick med på det var daglig joggning med musik i öronen ett begär; en enda utebliven tur i elljusspåret ingav oro och en känsla av kroppslig misskötsel.
    Kort, djupt avslappnande tillstånd av eufori (runners high, påtänd/hög av joggning). Den finns och kommer så småningom till den dagliga joggaren och till dig.
    Jag sörjer min joggartid.
    Lycka till med turerna och tiderna kommer bli bättre och bättre.
    Göran

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s