Krönika över ett i stort sett pissigt år

År 2021 var tråkiga besked (februari) som visade sig vara dåliga besked (mars), som visade sig vara värre besked (april). Lagom tills Ljudet av fötter skulle komma ut var jag nyopererad, hade kastats in i klimakteriet som en följd av operationen, fått besked om att livmoderkroppscancern var spridd till en lymfkörtel, samt omedelbart påbörjat cytostatikabehandling.

År 2021 var dagliga promenader, först för att återhämta mig från operationen och sedan för att inte försvagas av cytostatikan. Jag promenerade runt köket de första dagarna efter operationen. Sedan runt huset, till Hökarängsbadet, hela vägen till Stora Sköndal, till Gubbängen och runt, runt i Fagersjöspåret. Jag promenerade med syskon och föräldrar, med vänner och kollegor, och ensam med musik, podd, telefon eller natur i öronen. En gång följde en räv med en bit. Jag promenerade i regn, sol och blåst. Satte ena foten framför den andra, och upprepade.

År 2021 var guldmjölk och chiapudding varje dag – det ena för att ta det säkra för det osäkra, det andra för att högt fiberintag bevisligen ger fördelar vid strålbehandling mot bäckenområdet. Ett par månader efter avslutad behandling kräktes jag våldsamt och omotiverat ett par gånger. Den enda gemensamma nämnaren var att jag hade ätit chiafrön igen efter ett par månaders uppehåll, och ingen kan bekräfta något men sjuksköterskor och fysioterapeuter utesluter inte att det var kroppen som kopplade chiafrön till strålbehandling och kastade ut dem. Som en sjuksköterska sa: ”Vissa kräks så fort de får syn på treans buss”.

År 2021 var magmuskler som en trasig sörja efter hysterektomin. Det var att varken kunna eller få sätta sig upp från liggande med hjälp av magmusklerna, och att efter sex veckor ha tillåtelse att träna dem genom att ligga still och spänna dem utan att belasta. Efter tre månader kunde jag stå i plankan på knäna i tio sekunder. I december står jag i plankan på tårna i två och en halv minut. Det är sällan jag definierar ett år i kroppsliga framsteg. Men det här året har kroppen verkligen påmint om att den är förutsättningen för att resten av en ska få finnas.

År 2021 var mängder av omtanke från så många håll. Jag är fortfarande överväldigad. Tack för att ni skickat så mycket pepp, fina ord och i vissa fall allt från kökshanddukar till t-shirtar! Tack för att ni spred ordet om Monikaböckerna när jag själv var tvungen att ställa in! Jag blir varm i hjärtat av att ni finns.

År 2021 var en påminnelse om att vi alla kommer att dö. En del av det tillbringade jag i en bubbla, från vars horisont alla andra såg ut att gå runt och låtsas att de inte skulle dö. En del av bubblan skrev jag om i Svenska Dagbladet.

Jag hoppas att 2021 för min del går till historien som canceråret. Det skulle betyda att kommande år slipper vara cancerår, vilket vore förnämligt.

Men 2021 var inte bara canceråret, utan också Monikas år! I åtta år hade jag levt med Monika. I augusti 2020 (notera året) skrev jag färdigt tredje (notera numret) Monikabok. I april 2021 publicerades äntligen Ljudet av fötter (första Monikabok), och i oktober Bära och brista (andra Monikabok). Man kan se det som maximal otur, att jag fick cancer just när det skulle hända. Man kan också se det som optimal tur att jag hade en så rolig sak att fokusera på just när jag fick cancer.

Inte nog med att Ljudet av fötter och Bära och brista kom ut; ni och recensenterna tog dem till er också! Formuleringarna i recensioner och instagraminlägg som de nedan bär jag med mig som motvikt till de stunder då jag tvivlar på mig själv. Framför allt är jag så glad över att ni verkar känna Monika som jag, att hon har blivit en levande person för så många av er.

Slutet av mitt år har inte präglats av cancer alls, utan av böcker, TV och radio, en efterlängtad tatuering och julkalendrar. På mitt huvud växer en alltmer ostyrig kalufs, jag går igenom tredje Monikabok inför slutkorret, det har tryckts nya pocketar av min roman Tillbaka till henne, min julkalender Språkluckan i SvD har fått mängder av respons och många av er har på Instagram även följt min treåriga släktings enastående öppningar av pepparkaksjulkalendern. Om december får förebåda 2022 så känns det helt okej!

Då ett år är långt rapporterar jag resten av det i listform. Även här håller jag mig till mitt personliga år. Dels för att det skulle bli långt att skriva om hela världens år. Dels för att jag knappt kunnat ta in världen under just det här året.

Sämst under 2021:

  • Cancer
  • Pandemi
  • Att det numera verkar omöjligt att köpa ett hus i Hökarängen för under 8 miljoner*

Bäst under 2021:

  • Mottagandet av Monikaböckerna
  • Att ”fläcken” på min lever inte var något farligt
  • Att de inte hittade några konstigheter på min första efterkontroll
  • Vaccin!
  • Alla enastående människor jag har omkring mig
  • Att ha hjälpt en människa att få en autismdiagnos som kanske räddat hennes liv
  • Att ha funnits där för en annan människa som gjorde abort långt från sin ursprungliga familj
  • Att oförhappandes få ett stipendium på 89 000 kr från Martha Sandwall-Bergströms författarfond
  • Att snälla grannar med båt gjort det möjligt för mig att vara ute på landet trots pandemi och cancerbehandling
  • Skrivlägren!

Tack alla som har låtit mig vara en del av ert 2021, och skål (med eller utan alkohol) för ett (peppar peppar) mycket bättre 2022!

*Låt oss se hur många som kan avstå från att föreslå husköp på andra orter helt utan att veta varför jag vill bo i just Hökarängen!

14 kommentarer på “Krönika över ett i stort sett pissigt år

  1. Bättre nytt år, bästa Sara! Kram från Mikaela, som har både stora läsupplevelser och ett oförglömligt skrivläger att tacka just dig för!

  2. Tack för en otroligt fin krönika! Dina texter i Språktidningen hör till det jag uppskattar allra mest i en utomordentligt intressant tidning, och jag har läst de flesta av dina grammatikböcker och handboken för språkpoliser med samma goda behållning. Böckerna om Monika står på min läslista, och av allt positivt som sagts om dem förstår jag att jag har något att se fram emot.
    Nu önskar jag dig allt gott för det kommande året och fortsatt tillfrisknande efter cancerbehandlingen!
    Styrkekramar till dig!

  3. Min åksjuka katt kräktes när jag tog fram transportburen inför resan till landet. Klok sjuksköterska som tar in även livserfarenhet i sina bedömningar.

    Tack för dina kloka skildringar under canceråret. Alltid så realistiska och ärliga, men ändå på något sätt hoppfulla. Och, såklart, tack för smarta språkartiklar och inte minst tack för de fina Monikaböckerna!

  4. Kära Sara, har just avslutat Första Monikabok och vill tacka för en så fin bok – tack! Jag har läst om din cancer och blir så glad jag när jag läser din krönika om din kalufs och att det har kommit positiva besked. Så innerligt glad! Nu ska jag se till att genast köpa nästa Monikabok; tänk att ha sån god läsning framför sig, det är en ynnest. Varma hälsningar

  5. Tack för att du finns! Sluta aldrig skriva dina fantastiska böcker så till brädden fyllda av människokärlek och klokhet! Och hoppas verkligen att din kropp läker och att du blir helt frisk igen! Jättekram!

  6. Ooo, sitter och pluggar verbfraser, och alla google-verbvägar leder ju till dig, och jag hade helt missat allt detta (skyller på byte av land att bo i och annat, de egna bubblorna är verkligen extra ogenomträngliga mellan varven). Fint skrivet och hoppas verkligen verkligen att kommande år (i plural) blir o-cancerår! Grattis till boksläppen, ser fram emot att läsa om Monika!

  7. Läser andra Monikabok nu, och du är ett geni.
    Det är så fantastiskt roligt och vackert och klokt.

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s