I min senaste språkspalt för SvD skriver jag om missförståndet att det skulle vara bättre att säga ”jag beklagar din förlust” än ”jag beklagar sorgen”. Förlåt, salig Magdalena Ribbing, men här var du ute och cyklade. Kort sagt (eftersom alla inte har tillgång till min språkspalt): ”Beklagar sorgen” har använts i århundraden, och har som kondoleans varit mycket vanligare än ”beklagar förlusten”. I uttrycket ingår att man beklagar hela situationen som lett till sorg. Dessutom är sorg jättetungt och jobbigt, och att någon behöver gå igenom den är inte alls konstigt att beklaga.
Eftersom det som vanligt finns mer att säga än vad jag får plats med i en teckenbegränsad språkspalt, kommer här några ytterligare reflektioner:
”Jag beklagar din/er förlust” är ord som visserligen går att hitta i äldre texter, men dels var det ovanligt, dels användes det oftast inte synonymt med ”jag beklagar sorgen”. Frasen ”beklagar förlusten” användes främst när det var man själv som tyckte att det var bedrövligt att någon gått bort, oftast i officiella sammanhang som när ett järnvägsföretag beklagade förlusten av en lokförare eller så. Fast för det mesta nationer eller härförare som beklagade förlusten av kaptener och majorer.
Frasen ”jag beklagar din förlust” som en sorts standardkondoleans är ganska ny, och jag gissar att mycket av dess framgång på senare tid kan härledas till 1) Magdalena Ribbing, som så fort hon fick chansen förklarade att man inte kan beklaga en sorg och 2) engelskan, där ”sorry for your loss” är standardfrasen. Frasen är alltså inte ny för svenskan, men engelskans inflytande kan ha spelat en roll för dess nutida spridning och användning.
Om man i historiska arkiv vill hitta belägg för ”jag beklagar din förlust” gör man bäst i att söka efter ”jag beklagar er förlust”. Frasen är så formell att knappt någon skulle använda den för någon så närstående att den (enligt tidens normer) kunde duas. Resultatet, om man till exempel söker i ett gammalt tidningsarkiv, blir en blandning av beklagandet av diverse förluster av egendom (se ovan), och beklagandet av förlusten av någon närstående (se nedan). De senare är nästan alltid översättningar!
Den som vill dissekera och kritisera folks språkbruk hittar alltid ett sätt. Titta här, hur någon avfärdar engelskans ”sorry for your loss” – den engelska versionen av vad många svenska språkpoliser (missledda av Ribbing) anser vara det rätta! ”Loss – as if the bereaved could have held on” (‘förlust – som om den berövade kunde ha hållit kvar [personen]’) argumenterar skribenten. Ett underligt argument, eftersom 1) det inte är det man menar och 2) ordet loss/förlust inte antyder att man hade kunnat behålla saken/personen ifråga. Varför skriver jag det här? För att visa att det är enkelt att slå ner på vilken artighetsfras som helst.
Själv stör jag mig på ”krya på dig” eftersom jag tolkar det som en (jättekonstig) uppmaning, men fattar ju att ingen menar det så.
Till den som läser denna text i hopp om att få veta om det är okej att säga ”beklagar sorgen” och inte för att läsa en massa gamla tidningsurklipp (men vem blir inte livad av gamla tidningsurklipp?): Ja, det är okej att säga ”beklagar sorgen”. Och om någon försöker stoppa dig, kan du hänvisa till den här texten.
Sara Lövestam 
Jamenvisst! Det måste finnas en term för detta, nåt slags pars pro toto-tänk, typ, som handlar om att man är ledsen för att någon är ledsen för att någon har dött. För det är ju vanligt, begripligt, vedertaget, mm etc att säga ”Beklagar sorgen”. Och fan ta den (fast Ribbing är väl redan där hon ska vara) som gör det ännu svårare att säga något till den som just mist en viktig person i sitt liv!
Jag tycker verkligen att ”jag beklagar din/er förlust” känns väldigt formell och torr. Det kan innefatta så mycket, allt från materiella förluster och idrottsliga förluster till just förlust av en närstående. Att beklaga någon sorg känns som en fras som innebär något mer och större.
Jag kom spontant att tänka på en föreläsare under mina universitetsstudier som funderade över varför man så ofta använder ”oj!” när man får höra något chockerande, han exemplifierade men en vän till honom som hade förlorat sin partner. Föreläsaren undrade ”varför används ett så litet ord för att uttrycka någonting så stort?”. Han hade ringt till Språkrådet och frågat, deras spontana reaktion på frågan var ”oj!”
Bra att någon rättar till detta missförstånd, som tyvärr verkar ha spridit sig vitt och brett. ”Sorgen” i det här uttrycket syftar ju på sorgens orsak, det vill säga frånfället, inte på känslan, precis som man om en person kan säga att ”hon är min glädje” eller liknande. Det är ett vanligt uttryckssätt på många europeiska språk och har varit så länge, så det finns inget skäl för oss på svenska att beröva oss det. Visste inte att Magdalena Ribbing bidrog till missuppfattningen – trodde det var en generationsfråga.