23 nyanser av barnlöshet

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. De har lagt den dagen före mors dag, och jag kan inte bestämma mig för om det är okänsligt eller genialt, men eftersom det lär vara ofrivilligt barnlösa som har bestämt det är det antagligen genialt.

Det finns så mycket att säga om barnlöshet, som sällan blir sagt. För ett par veckor sedan sammanfattade jag några saker jag vill att folk ska veta i tjugotre tweets, här hopsamlade till en text:

Alla vet att det är ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Många vet att det är mer än jobbigt och att det kan få hela livet att kännas förstört. Men vad är det som är så hemskt? Svaret kan vara ganska komplext. En sak är förstås att inte få ett barn. Det är den objektivt tydligaste effekten av barnlöshet, att det inte bor något barn hos en. Det blir en sorg, när man har tänkt sig att det skulle göra det.

Men det är inte bara avsaknaden av ett barn som är det ”jobbiga” med ofrivillig barnlöshet. Ibland är det inte ens det jobbigaste. En tung sak är till exempel känslan av att gå omkring i ett konstant misslyckande. Något som alla andra klarar – råttor, människor, amöbor – klarar inte jag. Och man påminns om det i regelbundna tvåveckorsintervaller, månad efter månad. Livet delas in efter de där intervallerna. Två veckor av hopp följda av två veckors förtvivlan. Varje gång man går på toaletten och inte har blod i trosan blir man lättad. Varje gång avslutas det med att blodet ändå kommer. Får man behandling är det tunga hormonkurer, sprutor i magen, otaliga besök i gynekologstolen där man gång på gång exponerar sitt kön i hopp om att den här gången.

En aspekt jag inte själv har erfarenhet av är fertilitetsproblemens påverkan på sexlivet. Lägger ändå in det här: Är man i en sådan relation där sex potentiellt kan leda till barn, men inte gör det, kan pressen och kalkylerandet förstöra hela nöjet.

För många pågår försöken i flera år, och den ständiga växelverkan mellan hopp och förtvivlan ackompanjerar hela resten av tillvaron. När man går på toaletten före ett möte och har fått mens. När någon glatt annonserar en graviditet. Vilket förstås är en annan av aspekterna: Alla tillfällen då man påminns om sitt pågående trauma, för att barn – naturligtvis – är en naturlig del av mångas liv och en källa till glädje för dem.

Ur Ljudet av fötter: Jag har inte råd att gråta varje gång någon får ett barn, har ett barn, bär ett barn, talar om ett barn. Jag har inte råd att vara en alien. Jag sväljer inte gråten, jag trycker tillbaka den med min hårda andning. Min gråt sitter i musklerna som packad snö.

Man kan inte undvika att höra om folk som får barn. Men folk skulle däremot kunna undvika att fråga om man ska ”skaffa” barn. Det gör de inte. Och vissa som frågar lägger inte ens ner när man svarar ”jag vill helst inte prata om det”. Det är så naturligt att många inte ens kommer på tanken att frågan skulle vara inkräktande. Och det gör den barnlösa ännu mer alienerad, för man fattar ju det. Det är man själv som är avvikelsen. Självklart borde man inte ta illa upp. (Jfr alla andra normbrytanden.)

Vilket för oss till normen. Att inte ha barn är att inte ha små människor hemma. Men det är också att inte dela samtalsämnen med andra. Att inte gemensamt kunna beklaga sig eller instämma när andra pratar om sina liv. Att inte vara med. Precis som alla andra normbrytare måste man hitta berättelsen om sitt eget liv utanför den gängse – och inte sällan försvara den och dess lika värde. (Den här punkten gäller förstås i högsta grad även frivilligt barnlösa/barnfria.)

Värdet av ens liv får ibland en ganska tydlig definition utifrån. Som när folk säger ”man vet inte vad kärlek är förrän man fått barn” eller ”barn är meningen med livet.” Som om de levt allas liv.

Det är, kort sagt, en mängd aspekter som gör det ”jobbigt” att vara ofrivilligt barnlös. Vissa har med avsaknad av barn att göra, men många har med allt annat att göra. Därför är den barnlösa inte heller dömd till olycka, som vissa tycks tro. Själv mådde jag så dåligt under åren jag försökte få barn att jag aldrig skulle kunna skriva en sådan här offentlig text, eller genomföra en intervju på temat. Det ständiga misslyckandet var så påtagligt. (Däremot skrev jag alltså en romansvit.) Men att sluta försöka få barn var ett av mina bästa beslut i livet. Det är kanske inte så för alla, men för mig och fler än man kanske tror. Man väljer en ny väg. Definierar ett nytt liv. QX intervjuade mig om det där. Och romansviten jag började skriva under de värsta åren blev till Monikaböckerna, först ut Ljudet av fötter. Kan man säga att det var värt det, för att få dessa ord av Lotta Olsson? Ja, för en författare kan det faktiskt vara det.

Det jag vill säga är att barnlöshet är komplext. (Mer komplext än dessa tweets, det är bland annat därför jag skrivit tre romaner på temat.) Avslutar med ett råd åt varje håll: Du som inte är ofrivilligt barnlös: Var försiktig med vad du frågar, och medveten om att många inte orkar prata om ett pågående trauma. Se inte ner på barnlösa liv. I övrigt har jag inga övergripande råd, eftersom alla barnlösa har olika behov och är i olika skeden. Du som är ofrivilligt barnlös: Följ din inre kompass, både när det gäller att satsa och att släppa. Du är inte misslyckad. Hitta något roligt att berika ditt liv med, för till och med om du får barn kommer de att ha sina egna liv, och du ditt. Ta hand om dig.

Det där om att man inte behöver bli olycklig är kanske det man allra minst talar om, när man talar om ofrivillig barnlöshet. Jag tror att det har en mängd orsaker, exempelvis:

  • Uppfattningen att endast barn ger mening och lycka
  • Insikten att barnlöshet är jobbigt (och därför kommer att fortsätta vara jobbigt för alltid)
  • Uppfattningen att den som försöker få barn är redo att göra och offra ALLT för att få ett barn och inte har några alternativa drömmar
  • Bristen på offentliga berättelser om folk som slutat med fertilitetsbehandlingar och gått vidare med livet

Därför lyfter jag gärna det när jag pratar om mina egna erfarenheter. Jag visste, även när jag var mitt i det och hade mina mörkaste stunder, att jag skulle komma ur det oavsett om det blev något barn. När jag skrev anteckningen om gråten som sitter i musklerna som packad snö visste jag att jag skulle kunna prata om det i framtiden, och jag visste att Monika (som är huvudpersonen i Ljudet av fötter) skulle ha humor mitt i det svarta. ”Överlevnadshumor” som Ellen Jelinek beskrev det, när vi träffades under ljudboksinspelningen.

Egentligen finns det förstås fler än tjugotre saker att säga om barnlöshet – det är som sagt bland annat därför jag har skrivit Monikaböckerna. Det finns nyanser i nyanserna, det finns spektrum av reaktioner hos den som inte får något barn – och hos den som får dem. Eftersom Monikas berättelse och temat om både föräldraskap och barnlöshet går genom hela romansviten om Monika (men på ganska olika sätt) bildsätter jag detta blogginlägg med alla tre böckerna. Och för att jag väntar så otåligt på att andra och tredje Monikabok ska komma ut.

9 kommentarer på “23 nyanser av barnlöshet

  1. Tack för fina ord. Dock det du inte skriver är att det går att få barn . Man behöver inte få ”eget”. Många barn längtar efter föräldrar och behöver adopteras för att få,ett kärleksfullt liv. Känns fel att inte dessa barn ses. Egotrippen att bli gravid o föda själv, nej det är inte målet om man vill ha barn. Det är att kunna ge kärlek och ett värdefullt liv till just ett ”liv” ett barn. De glömda barnen behöver oss.

    • Ja, det finns som sagt ännu fler nyanser att ta upp, än dem jag skrivit i inlägget. Personligen betraktar jag dock adoptivföräldrar som några som faktiskt fått barn, till skillnad från oss som inte fått det. ”Det går att få barn” är helt enkelt inte sant för alla – allt från sexuell läggning till ekonomi, livsstil, funktionsnedsättningar och hälsa kan sätta käppar i hjulet både när det gäller adoption och familjehemsplacering. (Vill inte gå in på adoptionskritik här men nämner att den också finns.) Men jag håller helhjärtat med om att önskan om barn, åtminstone för mig och många andra, aldrig handlat om att själv föda ett barn, utan om att ge kärlek och visa någon världen, och att det går att göra på många olika sätt. För många kommer den insikten just när man slutat med de jobbiga processerna jag beskrivit i det här inlägget – och den som läser Monikaböckerna hittar den nog där också!

  2. Jag och min man genomgick allt det du beskriver under fyra år. För mig blev det lite jobbigare. Operation först (två igentäppta äggledare) – nytt hopp – förtvivlan – betala för IVF (det var 1990) – positivt på första försöket – ångest för att det ändå var något fel – och till slut en mycket välkommen dotter.
    Så jag/vi fick det vi så djupt önskade, men om det inte hade fungerat tror jag att jag beslutat mig för att inte försöka mer. Det tar en enorm kraft och jag beundrar och undrar över dem som orkar genomföra IVF ett stort antal gånger.
    Tack för att du sätter ord på hur det kan kännas att vara ofrivilligt barnlös.

  3. Tack Sara. Jag har inte accepterat riktigt än, även om jag med god marginal har passerat åldern för att få barn. Hoppas ännu på barnbarn (har mycket älskade styvbarn, som jag dock ”bara” haft sedan de var tonåringar) men försöker acceptera att de inte heller kommer, för det blir allt mindre sannolikt.

  4. Vad fint, klokt och kanske också uppenbart. Så svårt att förstå andras perspektiv innan det påpekas.

  5. Vilken bok är Sara Lövestams bästa? Den senaste! Så brukar jag svara och det gäller även denna gång. Efter att ha läst ”Första Mosebok” (hi hi) läste jag om ”En stark nolla” som blev ännu intressantare nu när jag visste mer om Monika och Texas. Normen att bilda familj, vilket man tydligen bara kan göra genom att få barn, är enormt stark. Under mina fertila år var normen att lesbiska inte har barn lika stark. Jag slapp därför frågor om barn. Som så många andra homos har jag såklart haft andras barn i min närhet. Ja, det är en fråga med många nyanser och infallsvinklar. Starkt av dig att använda dig av dina erfarenheter och skriva nya fantastiska böcker. Tack! Väntar ivrigt på del 2 och del 3!

  6. Tack tack tack!
    Tänkte att jag inte orkade läsa din bok när jag först läste om den, har ändrat mig nu när jag förstår varifrån den kommer❤️

Lämna ett svar till Sussi Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s