Jag har döpt mina veckor. Veckan efter cellgiftsbehandling kallar jag kortisonveckan, för då är jag nyförgiftad och knallröd i ansiktet av kortisontabletterna jag ska ta för att motverka allergiska reaktioner. Den andra veckan har fått namnet farliga veckan, baserat på att det är perioden då mitt immunförsvar är som lägst. Jag vill inte ens tänka på hur få vita blodkroppar jag kan få att rycka ut i tjänst om det skulle behövas under farliga veckan. Den tredje veckan kallar jag toppveckan, för att det åtminstone teoretiskt är veckan då jag har störst chans att må som närmast hur jag mår utan cellgifter. Det är veckan då kroppen återhämtar sig, ryggmärgen börjar tro på sig själv igen och blodvärdet går upp, omedvetet om att nästa smäll väntar runt knuten.
Jag gillar att kalla det toppveckan för den psykologiska effekten. Åtminstone den här perioden efter min första cellgiftsbehandling har det fungerat: Mitt smaksinne har återställts efter att ha försett allt med en metallisk anstrykning i ett par veckor, den inledande hjärndimman har lättat och jag har tagit mig genom ett elljusspår delvis joggande. Jag har sagt ja till flera saker: På torsdag (topptorsdagen) är jag på Nyhetsmorgon i tv 4 kl 9.45, spelar in Lantzkampen inför fredagen och sänder Bokprat med Pekka Heino på Instagram 18.00. På fredag lägger jag mig på Danderyds tillfälliga onkologiavdelning och tankar kroppen full med gift och kortison.
Jag vet inte mycket. Hur kommer de kommande behandlingarna att tufsa till mig, hur mycket kommer jag att orka? Kommer även den andra, tredje och fjärde periodens ”toppvecka” att tillåta mig att jogga i ett elljusspår? Kommer behandlingen att ta kål på cancercellerna som (eventuellt) finns kvar i kroppen? Kommer jag att dö innan jag är 42, eller kommer jag att bli en 90-årig tant som bland annat haft cancer?
Å andra sidan, vad vet man? Allt man har är sannolikhet, i mitt fall (enligt vissa studier) 47 procents sannolikhet att jag lever om fem år, men hur sannolikt var det att just de spermier och de ägg som blev till just oss möttes? En nattlig ejakulation åt fel håll så skulle man ha blivit någon annan. Hur sannolikt är det att något som helst, som har hänt, skulle ha hänt?
Som min romankaraktär Monika skulle ha sagt (och säger): Man får vara glad att man inte blev dödfödd. Jag är glad att jag har vänner och släktingar som går med mig på mina dagliga rehabpromenader. Att jag får sjukpenning när jag inte kan jobba, och inte behöver oroa mig för ekonomin ovanpå allt. Att jag har en kompis som stickar en mössa till mig, en kompis som skräddarsytt ett träningsprogram åt mig, före detta skrivkursdeltagare som skickat presenter och uppdragsgivare som låter mig jobba så mycket som jag vill och orkar. Jag är glad över att märka att ni är så många vid min sida, och jag är faktiskt jätteglad för de här recensionerna i Aftonbladet och Barometern.
”Schvung och uppkäftighet!” utropar jag och min syster skrattar. ”Ja, och den häftiga utandningen som tagit dig åtta år.”
0 svar
Vänliga hälsningar Vibeke Eriksson
Hej Sara!
Jag tänker på dig rätt ofta, då det du beskriver påminner mig om min egen sjukdomstid som nu ligger långt tillbaka in tiden. Jag kommer ofta ihåg en lurig sak, som har funnits med mig sedan dess. De första kurerna av cellgift tänkte jag inte så mycket på det, men sedan fattade jag. Alla smaker och dofter jag upplevde under behandlingen blev smaker och dofter som gav mig illamående! Jag fick ge upp äppeljuice, några maträtter och en ny parfym som jag just köpt (hur korkat?). Det tog många år att återerövra maträtterna och de smaker jag förknippat med illamåendet, men parfymen gör mig fortfarande akut kräkfärdig, faktiskt vid blotta tanken.
Jag antar att det här är ett tips till dig, hoppas du inte tar illa upp. Själv gillar jag inte tips och råd något vidare, så jag förstår verkligen om du helst vill slippa. Men om du är rädd om någon smak eller doft kanske det kan vara värt det ändå. ❤️
Och, jag är en idol som hittade dig för åtta år sedan när jag läste om Malte och skickade ett meddelande till dig som du svarade på, på nyårsafton – wow! Jag har läst det mesta du skriver, du är en förebild och inspiration till mitt eget skrivande på amatörnivå, så TACK!
Stor kram
Johanna Nordin
________________________________
Det är ett bra tips, jag har även läst det i min behandlingsinformation. Eftersom jag inte mår illa (peppar peppar) tror jag inte att jag behöver det just nu, men ska tänka på det om det kommer illamående. För det var väl på grund av illamåendet som det blev så för dig?
Ja precis, jag mådde illa varenda gång. Skönt om du slipper det!
/Johanna
Jag har också erfarenhet av cellgiftsbehandling för drygt tre år sedan och jag hörde då om liknande erfarenhete som dina, Johanna, med sabbade favoriträtter. För mig blev det inte så. Allt smakade fotogen första veckan och sedan svagt eller ingenting. Idag är oftast illamåendet lindrigare vid cellgiftsbehandling, kanske beroende på utveckling av preparaten men främst pga cortisonet enligt vad jag har hört. Det hindrar nog kopplingen mellan smakerna och illamående.
Sara, ett tips: för mig fungerade det bra att dricka Grape tonic och att äta mat med röd curry. Dessa bittra smaker tog över den kvalmiga metallsmaken, eller fotogensmaken som jag tolkade det som. Gin till tonicen kanske du ska vara sparsam med😉.
🤗
Fyndigt att döpa sina veckor ^^; Kram på dig!
Jag känner ju inte dig utom från bloggen och dina böcker, men jag håller ändå tummarna allt jag kan!
Kära Sara!
Du skriver så vansinnigt fint. Tänker på dig då och då och hoppas få gå den där skrivarkursen på Svartsö, äta vegetariskt och blotta mina ord när denna skit-tid är över.
Önskar dig ett sjuhelvetestillfrisknande!
Anna Maria Kanold
Hej kära Sara
Jag kan bara instämma i vad Anna Maria Kanold skriver ovan: Du skriver så vansinnigt fint. Och jag tänker också på dig och blir glad att du skriver om ”tjävr” och berättar om hur det är just nu. Håll ut och fortsätt skriva, smågå i joggingspåret och gråt en skvätt då och då när du tänker på oss alla som vill läsa mer av dig, höra mer ifrån dig och träffa dig igen. Önskar dig ett sjutillhelvetestillfrisknande! Mikaela Kindblom