Kära cancerdagbok

Jag har idag beställt en sminkprodukt som jag ska rita ögonbryn med när mina vanliga börjar falla av. Det är bara en av alla otippade aktiviteter jag ägnat mig åt denna vår. Egentligen var det väl otippat att vi alla skulle träda in i 2021 under piskan hos ett globalt virus, och i förlängningen är ju allt helt oförutsägbart. Det har visat sig vara en trösterik tanke.

Det finns i alla fall metoder för att rita verklighetstrogna ögonbryn när man inte har några, och flera vackra själar som tagit till Youtube för att förmedla dem. Det finns unga tjejer som under andra omständigheter skulle ha youtubat sina åsikter om Eurovision Song Contest eller klimatkrisen, som nu youtubar sina ”cancerresor” och får andra att känna sig mindre ensamma. Gör sitt bästa av sin stund på jorden, som förhoppningsvis blir lång.

Det gör ni sannerligen också. Jag visste inte hur många ni var som brydde er om mig, för att vara ärlig. Ni är tidigare deltagare på mina skrivkurser, ni är grannar och klasskamrater från förr, ni är mina före detta sfi-elever, mina föräldrars vänner, läsare av mina böcker, av mina språkkrönikor, av bloggen jag skrev innan någon kunde stava mitt efternamn, ni är Lantzkampens lyssnare och Nyhetsmorgons tittare, och ni bryr er om att jag har fått cancer.

Ni har skrivit att jag har betytt något för er, och det berör mig som nästan inget annat, för oavsett om man lever tills man är 16 eller 40 eller 95 så är man på jorden en kort stund, och man kan bara önska att man hinner betyda något. Ni har delat med er av era egna smärtor, skickat uppmuntran av olika slag och tips av varierande vetenskaplighet, och jag ser er omtanke. Så mycket kärlek har strömmat emot mig att jag flera gånger om dagen bestämt mig för att bli en bättre människa (en sådan som direkt vet vad man ska säga när någon annan råkat illa ut och det skär i en inuti men allt man kommer på att säga låter banalt). Några av er har anmodat mig att krya på mig och jo, jag gör mitt bästa. Igår joggade jag till exempel.

Det var en upplevelse. För det första har jag aldrig varit någon strålande joggare. För det andra genomgick jag en bukoperation för sju veckor sedan och har inte gjort ens ett lättare hopp över en vattenpöl sedan dess. För det tredje fick jag min första dos cellgifter förra veckan, och bland biverkningarna finner man en påfallande svaghet samt att fötter och händer känns lätt avdomnade. ”Nu joggar jag lite”, sa jag och trodde att jag började jogga. Men benen var som två säckar sand, de rörde sig knappt. För att få till något som ens liknade jogg fick jag säga åt min kropp att riktigt spurta, kuta som om det gällde bussen. Då skumpade kroppen igång i ett skrattretande modest tempo (jag vet att det var skrattretande eftersom min sambo började skratta), och höll i så länge det var platt terräng (cirka 300 meter). Men det viktigaste är inte att springa vackert, utan att få upp pulsen. Det har jag läst på en av alla miljoner sidor jag googlat upp, och som bland annat instruerat mig att ”träna hårt under cellgiftsbehandling” samt äta gurkmeja.

Det känns overkligt att skriva det här blogginlägget, för att jag inte kan hindra mig från att se det utifrån. Det kan vara början på tillfrisknandet av en sjukdom jag aldrig märkt att jag haft (såvida inte den lilla petitessen att jag inte lyckades få barn på åtta år hade med cellförändringarna i livmodern att göra, i så fall är det ju en sorts symptom). Men det kan också bli blogginlägget som ligger kvar på internet efter att jag är borta. ”När hon skrev det där hade hon ännu hopp”-inlägget. Jag har läst en del cancerbloggar på senaste tiden. Vissa av dem har övergått till att handla om annat än cancer, andra avslutas med ett sista inlägg från de anhöriga. Vad det här blogginlägget får för roll i den större historien om mig får tiden utvisa, precis som det mesta annat. Jag har tänkt mycket på min eventuella död de senaste veckorna, från avgrundstanken ”min treåriga systerdotter och mitt gudbarn kommer aldrig att lära känna mig” till det mer lättviktade ”om jag dör slipper jag i alla fall e-faktura”. Men idag lyser faktiskt dödsångesten med sin frånvaro, och det beror på två saker:

1. Att det varit en sådan lättnad att berätta om cancern och upptäcka hur många ni är som är med mig.

2. Att jag gjorde en koloskopi i torsdags. Det var första gången för mig, och även om Google föreslog ”koloskopi död” som första sökfras när jag gjorde min research kände jag på mig att det inte var själva undersökningen jag behövde frukta. Mycket riktigt, det var förberedelsen. Den var, som min vän Johan Hilton formulerade det, ”som något ur Fear Factor”. En veckas lågfiberdiet (jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att äta så lite fibrer), flytande föda och Movicol skulle på undersökningsdagen krönas med att man går upp klockan 5 på morgonen för att dricka sin första liter Movprep. Det stod så, som om det gick att bara instruera någon att dricka en liter av något (varvat med ännu en liter ”klara vätskor”) för att det ska fungera. Pro tip: det gör det inte. Det första glaset gick bra, jag minns till och med att jag tänkte ”det här var ju inte så farligt”. Sedan började kroppen arbeta emot min läkares tydliga instruktion. Det kan hjälpa att röra på sig, läste jag, så när min sambo kom upp vid åttatiden vandrade jag runt, runt i lägenheten, darrig av cellgifter samt efter att inte ha druckit annat än klara vätskor sedan klockan 12 på onsdagen, och med en vätskestation på diskbänken där jag försökte tvinga i mig en deciliter i taget av den av apelsinsmak halvt kamouflerade helvetesdrycken. Till sist protesterade kroppen medelst regelrätta kväljningar – det var under timmen när jag instruerats dricka den andra litern Movprep – och säkert fem deciliter omsorgsfullt nedtvingad dryck kom upp igen. Jag hade då även lyckats få migrän, och lade mig som en oseende och urlakad spillra av en människa i sängen tills det var dags att åka och koloskoperas. (Koloskopin gick bra.)

Hur som helst, efter att ha genomlidit detta kan jag inte våndas över döden, eller något alls egentligen. Jag är bara så lycklig över att inte behöva dricka Movprep. Så fort jag får en dyster tanke kommer det som ett litet flöte och trycker upp den: Jag slipper dricka Movprep! Jag slipper dricka det nu, och nu, och nu, och nu! Hoppas att ni alla som läser detta känner hur glada ni är över att slippa dricka Movprep.*

Nu lägger jag till kategorin cancer på den här bloggen. Vi ska ju dras med det här ett tag, såvida jag inte omgående blir träffad av ett fallande isblock och dör. I så fall vet jag inte om jag ska 1) vara nöjd över att jag ägnat de senaste veckorna åt ångest över min dödlighet (de flesta som dör av fallande isblock hinner ju inte med den biten), eller 2) ångra att jag ens gick på mina kontroller så att jag fick veta att jag hade cancer, när det ändå inte blev den som tog mig.

*Om du har googlat Movprep för att du måste dricka det och hamnat här beklagar jag min glädje över att slippa, som förstås för dig måste kännas som ett hån. Kanske kan du finna lite tröst i att du inte har cancer. Såvida du inte har cancer förstås. I så fall kan jag bara säga att allt är helt bisarrt, och att kackerlackorna ändå kommer att överleva människorna med hästlängder (de kommer förstås inte veta att det är hästlängder, bland annat för att de även kommer att överleva hästarna).

0 svar

  1. Fantastiska människa. Humorn är intakt i alla fall, den har inte cancern eller alla otäcka behandlingar rått på. ❤️

  2. Du skriver så otroligt bra! Jag är en vanlig läsare, Lantzkampenlyssnare, språkbeundrare som då och då slås av tanken av att du har cancer, och hur konstigt och sorgligt det är, och jag känner inte ens dig. Men du har liksom funnits, ibland i periferin, ibland mer närvarande, i mitt medvetande under så många år. Jag vet inte riktigt vad en person med cancer vill och behöver höra så jag vet inte vad jag ska skriva. När min pappa hade cancer ville han inte låtsas om det, eller jo, han pratade väldigt tekniskt om mediciner och sånt men ville aldrig prata om hur han mådde, hur det kändes. När han gick bort tyckte jag inte om när folk sa ”det går över” om min sorg. Men kanske det ändå var bättre än de som inte sa något alls och låtsades som ingenting. Jag förstår dem, men det kändes ändå fel. En vän klappade mig tafatt på ryggen under en cykeltur för att visa att han brydde sig, och den klappen betydde så mycket och gör fortfarande nu 15 år senare. Jag känner inte dig, och du känner ännu mindre mig, men jag vill ge dig en tafatt klapp på ryggen när alla ord känns fel, för att visa att jag bryr mig.

  3. Nästan bland det bästa du har skrivit! Finns en nerv i texten – det finns även i dina böcker och andra texter, men här ligger det liksom helt öppet. Mycket berörande, tack för att du delar.

    /Vibeke Eriksson

  4. Kära underbara Sara! Du betyder så mycket för så många!! Eftersom jag är en av dessa många och berörs av dina texter ännu mer nu, kände jag att jag skulle vilja ge dig något tillbaka. Men jag har ju inget att ge, tänkte jag först. Tills det slog mig att jag ju kan ge dig vad du ger mig: ord. För tre och ett halvt år sedan skrev jag en blogg där du är med. Du nämns inte med namn men du figurerar i egen hög person som ”föreläsaren” och det var verkligen du. Varsågod: https://piacederholm.com/2017/09/25/ett-par-fruar-for-lite/

  5. Tack för att du delar. Jag tänker att läsa är som att lyssna och jag lyssnar gärna. Ser dig som en stark kvinna, den du är och det du gör betyder mycket för andra.

  6. Stor-Sara! I mitt hjärta sedan första dagen vi sågs! Jag är fullkomligt övertygad om att du kommer att klara denna kamp. Kan inte ens ana hur jävligt det måste vara. Vet bara efter att ha överlevt två ganska allvarliga hjärthistorier (varav den senaste man egentligen inte skall överleva), kommer man ut med ett stoiskt lugn, och en märklig känsla – en blandning av ofantlig ödmjukhet och att känna sig oövervinnerlig.
    Vänta bara, du kommer att känna exakt samma sak när du besegrat skiten som träffat dig!

  7. Käresta Sara, älskar dig siden jag upptäckte din underbara: Hjärta av Jazz. Kissade på mig av skratt och glädje. Gammal man som jag är gladde jag mig särskild över relationerna mellan alla åldrar. Just nu upptäcker jag för första gången din kollega Karl Ove Knausgård. Hans essä i ”Morgonstjärnan” Om döden och de döda innehåller mycket mat och livnärande för själar i din och min situation. Känns så starkt att jag bara måste tipsa om de sista 50 sidor med hopp bortom livet just nu. Tror faktiskt att det kommer att gå bra för dig nu när du har kommit över på andra sidan efter Movprop. Tro mig – jag vet vad jag och du pratar om. Varm tacksam försiktig kram/Hans

  8. Kära Sara! Jag var lite sen med att upptäcka dina böcker men blev så förtjust när jag väl gjorde det. Jag älskar både dina grammatikböcker och dina romaner och hoppas hoppas hoppas av allt mitt hjärta att behandlingen går bra och att du kommer att leva länge och skriva många fler fantastiska böcker. Och göra fler pepparkakshus.

  9. Jäkla skit! 💛 Ville också skriva något som trogen följare och läsare när jag läste nyheten, men bangade visst pga kan relatera lite för mycket. Nyligen gått igenom något liknande för att bli fri från bröstcancer, och hamnade sedan i utmattning. Det hjälpte mig mycket att dela med mig av hur fruktansvärt jävligt allting var, och få det bekräftat av andra. Och att hitta grupper på Facebook där man kan fråga alla märkliga saker om peruker och turbaner, förlorade ögonbryn och bröst, ångest och kanyler. Grät när jag hittade dit. Skickar massor av mod och styrka! ☀️

    1. Usch, jag beklagar att du också behövt gå igenom det här, och en utmattning på det! Jag tror att det alltid hjälper att vara öppen (kanske skriver mer om det), och det är till hjälp att hitta andra i samma situation. Har du någon särskild facebookgrupp att rekommendera? Mod och styrka tillbaka till dig!

  10. Hej Sara,
    Jag både skrattar och gråter (heter det gråtskratta då?) när jag läser ditt inlägg. Eftersom min mamma dog i tjocktarmscancer gjorde jag en koloskopi för någon månad sedan för första gången i mitt liv. I Frankrike blir den som har tjocktarmscancer i familjen (föräldrar/syskon) erbjuden koloskopi vart femte år från det att man fyllt femtio. Och man sövs ner under undersökningen vilket jag var väldigt glad över.
    Även om den hemska drycken heter något annat här, kan jag relatera till varje stavelse du skriver – minus kräkningarna. Istället var det som att få akutmagsjuka i några timmar och då hade jag ändå fastat i ett halvt dygn innan! Inte tal om att vandra omkring – jag satt som fastskruvad på toaletten (sorry för detaljerna!). Läkaren sa att han aldrig hade sett en så ren tarm (jo, jag tackar jag). Dock var den ovanligt lång med en extra krök som var svår att passera. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen. 😊Kram!

    1. Skriva i CV:t kanske! Eller spara till såna där journalistfrågor: ”Berätta något om dig själv som inte många vet”. Som författare vet du att man alltid blir nöjd när man får läsare att både skratta och gråta, så jag är glad åt din reaktion. Även om det är lite överdrivet att ha sitt eget liv som insats.

  11. Du är fantastisk. Inga böcker har berört mig så som dina. Inte bara böckerna, dina blogginlägg, din insats som domare och bilderna på dina pepparkakshus bidrar till en vackrare värld!

  12. Sara ! Jag känner väl igen ditt obehag med Movprep. Har haft många koloskopier, och fasar varje gång för förberedelsen. Men senast fick jag ett nytt preparat: Picoprep. Det var lätt att dricka, smakade nästan gott, gav inga kväljningar och fungerade. Jag blev så otroligt lättad!!! Att det fanns en utväg.
    Ville bara berätta just detta. Och hoppas att du inte behöver fler koloskopier.
    Önskar dig allt gott.

  13. Sara! Du skriver så bra. Jag har inte läst alla dina böcker ännu, men de står alla på min läslista. Och så håller jag på att läsa igenom din blogg ända från början, en liten bit i taget, för det är för starkt för sträckläsning (och så finns det några andra saker jag behöver göra om dagarna också). Jag blev så ledsen att du blivit sjuk. Hoppas hoppas det går lika bra för dig som för flera andra cancersjuka i min krets. Vi behöver dig och det du skriver länge än.

  14. Sara, jag skrev nåt om ”for better or for worse”. Du behövde nog inte det rådet för hela ditt jag verkar fungera på det sättet🙏. Dina upplevelse med benen som lerklumpar och kampen med Movipred känner jag verkligen igen. Möt vår🌞en med promenader 🙏🤗🙏

  15. Sara, jag skrev nåt om ”for better or for worse”. Du behövde nog inte det rådet för hela ditt jag verkar fungera på det sättet🙏. Dina upplevelse med benen som lerklumpar och kampen med Movipred känner jag verkligen igen. Möt vår🌞en med promenader 🙏🤗🙏

  16. Det kommer att gå bra, Sara,
    ”Kan du säga”, tänker du, men jag vet hur det känns. Från screening över behandling ”extra allt” till beskedet om färdigbehandling, hinner du höra och läsa det mesta. På något barmhärtigt vis orkar vi ta oss genom svårigheterna för att bli lite visare, men bara lite.
    Jag läser dina böcker och lyssnar på dig med glädje for att stilla kunskapstörsten.

    Allt det bästa önskar jag dig!

  17. Det kommer att gå bra, Sara,
    ”Kan du säga”, tänker du, men jag vet hur det känns. Från screening över behandling ”extra allt” till beskedet om färdigbehandling, hinner du höra och läsa det mesta. På något barmhärtigt vis orkar vi ta oss genom svårigheterna för att bli lite visare, men bara lite.
    Jag läser dina böcker och lyssnar på dig med glädje for att stilla kunskapstörsten.

    Allt det bästa önskar jag dig!

  18. Men kära nån, du ÄR ju en bättre människa och att allt man kommer på att säga låter banalt är ju så som livet är. Och jag önskar dig i all banalitet en så smärtfri fortsatt behandling som det bara är möjligt och framförallt en Movprepfri en!

    PS. Närhelst jag är i beråd om vad jag ska hitta på för present till något födelsedagsbarn (oavsett ålder) blir det en bok av dig. Alltid mycket uppskattat!

  19. Så många av dina böcker betyder så mycket för mig i mitt arbete som Sva-lärare. Din föreläsning på bokmässan för några år sedan betyder så mycket för mig i min undervisning! Det känns som om du har hållit mig i handen när jag nästlat in min i långrandiga och stundtals obegripliga förklaringar av grammatiska svårigheter för en människa som försöker lära sig det hopplösa svenska språket i vuxen ålder. Jag önskar skicka tillbaka den känslan till dig nu, känslan av att någon klok, kunnig och pålitlig människa håller dig i handen på den här orättvisa resan du ofrivilligt har gett dig in på.

  20. Finaste underbara galna tokiga o kloka underhållande Sara. TV4 språkakut är en höjdpunkt!
    All lycka o kärlek till den resa du påbörjat. Med din positiva attityd och inställning kommer detta helvete vara rosenkantat om än emellanåt med törnrosor. Massor med styrke tankar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela vidare inlägget
Andra poster