Om gränser

Under #metoo-kampanjen har jag funderat på vad människan är kapabel till, vad människan anser sig ha rätt till och när människan inte uppfattar en gräns.

Om jag blev hyllad för allt jag gjorde, även när jag gick över gränser, skulle jag sluta uppfatta gränserna då? Skulle gränserna i själva verket inte finnas längre? Sociala gränser sätts ju upp i samspel med andra människor, att de gör det är själva grunden för en social gräns.

Ponera att jag hade lärt mig i skolan att man inte petar andra människor i örat. Men bland alla mina kompisar skämtade man om vilka man hade petat i örat, jag hade vänner som petade varandra i öronen när jag såg på, ingen runtomkring reagerade när de såg någon bli petad i örat, och om någon beklagade sig över att ha blivit petad i örat så var den allmänna uppfattningen att hen var överkänslig. Skulle det då bli min egen uppfattning också? Åtminstone så länge ingen petade mig i örat?

Om alla andra kör 120 på en 110-väg, blir det mer moraliskt riktigt för mig att också göra det? Börjar jag plötsligt tycka att hastighetsbegränsningen inte är så mycket en gräns som en jobbig lag där det gäller att undvika att bli upptäckt?

Om jag hade en sådan makt att människor skrattade åt mina skämt även när de inte var roliga, skulle jag tro att jag var rolig då? Hur skulle jag kunna skilja nivån på min humor från nivån på deras skratt?

Om alla mina kompisar gömde förmögenheter i Anguilla för att slippa skatta i Sverige, skulle jag då rättfärdiga för mig själv att jag också skulle göra det? Skulle jag rentav tycka att jag vore orättvis mot mig själv om jag inte gjorde det?

Om jag har ett aktiebolag och väljer att varje år ta ut exakt så mycket lön så att jag slipper statlig inkomstskatt och plockar ut vinst upp till gränsbeloppet, är det att se till att jag får samma fördelar som alla andra, eller att jag får orättvisa fördelar framför den som inte har ett aktiebolag?

Var är normen, när vi lever i olika skikt? Vems verklighetsbeskrivning ska jag lita på, den som går i mina skor eller den som tillhör de andra?

Om jag i fyrtio år uppfattade att jag uppfattades som en jovialisk fyr, harmlös och charmig, med en fräck humor som just därför var extra rolig, vad skulle krävas för att jag plötsligt skulle gå med på att jag inte alls var det? Att jag i själva verket hade gått över andra människors gränser, när jag bara varit den där personen som folk, enligt min uppfattning då, älskade. Skulle jag bedöma det så att den som sade emot min självbild nog hade psykiska problem? Eventuellt ingen humor?

Om jag själv mådde psykiskt dåligt, i hur hög grad skulle jag tycka att andra människor borde kunna ta mina känsloyttringar och jämka dem mot allt det goda och fina som jag faktiskt gav?

Om jag bodde i ett kallt land och världen höll på att gå under av klimatförändringar orsakade av bland annat flygutsläpp, skulle jag ändå åka på semester till Thailand? Om alla andra gjorde det? Om det nästan ansågs konstigt att inte göra det? Om jag verkligen hatade mörker och kyla?

Om min livsstil kunde betraktas som ett övergrepp på den fattiga delen av världen, men miljoner människor omkring mig köpte kläder från barnfabriker i Bangladesh, mobiltelefoner byggda på konfliktmineraler och olja som orsakade ändlösa krig, skulle jag då göra som de för att inte vara jobbig? Skulle jag intala mig att jag gjorde det för att inte vara jobbig, men i smyg njuta av att min Samsung-mobil hade bättre prestanda än Fairphone och att det ju var så skönt att ta bilen till Uppsala i stället för att åka tunnelbana till T-Centralen och sedan pendeltåg?

Jag har inga svar, jag bara funderar över detta med vad som är okej. Vi bestämmer tillsammans vad som är okej, med våra små människohjärnor, i intrikata sociala system av dominans och samförstånd, och det finns inget som säger att det faktiskt är det. Eftersom det alltid finns människor med motsatta åsikter finns det heller ingen konsensus, och det kan man alltid trösta sig med när det finns något man vill.

Jag tror egentligen att en människa kan rättfärdiga precis vad som helst för sig själv.

Om själva #metoo-kampanjen vill jag egentligen bara säga tre saker.

  1. Styrkan i kampanjen består, enligt mig, i att det blir fullständigt uppenbart hur i princip alla kvinnor utsatts för sexuella övergrepp och kränkningar, och att normer som tillåtit detta att ske därmed synliggörs. Inte att enskilda män hängs ut.
  2. För varje enskild kändis som pratas om i timmar på Expressen TV, finns det tusentals skitstövlar som inte jobbar på tv och som därför inte är av intresse för allmänheten, men som använder sin makt på precis samma sätt, tar sig rätten till andras kroppar på samma sätt, och lever vidare i tron att det de gör inte är övergrepp. Så länge signalerna inte ändras från dem i samma sociala petriskål.
  3. Me too. Inte lika grovt som flera av mina kvinnliga vänner, men tillräckligt för att mina manliga vänner ska reagera med förvåning.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s