Jag smygundervisar. Det är officiellt två år sedan jag slutade jobba på sfi, men det är som en drog. Bara en till förklaring av hjälpverb med infinitiv. Bara en till preteritumgest med armen (ni sfi-lärare vet vad jag menar, den där bakåtvinkande rörelsen som ska få eleven att förstå att vi menar dåtid). ”Jag kan sluta när jag vill”.
Min före detta chef är min, som det heter i missbrukssammanhang, möjliggörare. ”I’m gonna give you an offer you can’t refuse”, väser hon i telefonen och frågar om jag kan hålla en skrivkurs två gånger i veckan fram till maj. ”För elever som behöver få struktur i sina texter”, säger hon. Honung i hennes ord.
I lärarrummet får min själ det den längtat efter. I nördarnas paradis benämner kollega J ett kroatiskt kasus som ”jävlativ” och en annan kollega hävdar att jag är mer av en nominalfrastjej än en bisatstjej (vilket jag INTE är). Fnissande skriver de rätt-eller-fel-frågor: Att han åkte fast betyder att han körde fort, rätt eller fel?
I klassrummet letar vi subjekt och verb – kan man skriva regnar utan det, och vem är annars den här mystiska det som regnar? Någon frågar hur man säger ”skratta mycket” och jag ger dem gapskratta och asgarva med tillägget att det senare är slang. Vi jämför formella och informella brev, kan man skriva hej banken, vad händer om man avslutar ett brev till sin chef med puss och kram (tips från elev: om man inte kan stava till puss och kram går det bra att skriva pok). ”Är det något speciellt ni vill träna på nästa vecka?” frågar jag och möts av ett rungande: ”BISATS!”
De är medberoende. Receptionisten ringer och erbjuder mig fler timmar. Svenska staten understödjer mitt undervisningsmissbruk, och min egen sambos försök att få mig att sluta förklara satsadverbialets position i hävdad bisats är på sin höjd halvhjärtade. Det är kört.
0 svar
Bifall kommer här! Att undervisa är en drog! 🙂
Icke undervisande, verksam i tillverksningsindustrin, ingengörskommentar: Jag måste anmäla din text i en risk- eller möjligen tillbudsrapport. Jag får kramp i magen av skrattanfall. I love you forever, Sara!
En gång lärare alltid lärare. En gång en junkie alltid en junkie! Lyckliga du! 😃 Å lyckliga dina elever! 💚
Reblogga detta på En doktor i gjuteriet och kommenterade:
Sara Lövestam kommer ut som missbrukare
Ger du privatlektioner?
Nej, hittills har jag sagt nej till sådana förfrågningar.
Förstod nog det och det var mer en uppskattande blinkning än en egentlig förfrågan.
Aha! Hade jag inte fått frågan på allvar så pass många gånger, så hade jag kanske uppfattat det. 😉 Tack hur som helst!
Jag känner igen mig så väl i det här. Undervisningen som ett måste. Min bror vill sluta som lärare och skriva på heltid. Själv har jag insett att jag måste vara lärare, alltid, i alla fall lite.
Sen har jag tänkt lite på din text (som jag läste första gången härom dagen) igen. Tänker att det är nåt särskilt när man har nåt man är riktigt nördig inom, samtidigt som man är kunnig inom det, och gillar att fundera på hur man kan hjälpa eleverna att lära sig. Då blir det maxat kul att hålla på och undervisa.
Vad är förresten ”allra” för ordklass?
Väldigt givande bokprat på Engelska bokhandeln i går, tack för det!
Och så hittar jag detta och kom genast att tänka på dig. Även om jag egentligen tror att ditt nuvarande liv med eget skrivande och SGI-undervisning är mycket roligare. http://www.uu.se/jobb/detaljsida/?positionId=151975
Hej
Jag följer dig, du inspirerar många människor med svensk språk.
Öppna Youtube Channel. Lär oss grammatik.
Du är rolig som lärare.
Berätta allt om det lilla ordet ”ju”!
Vad är det för ordklass?
Finns det på andra språk?
När är det korrekt resp felaktigt att använda ”ju”?
Och det lilla order ”jo”. Det liknar ju (!) ”ja”, men ändå inte. Var kommer det i från, finns det på andra språk, kan man vara utan det??
Berätta, snälla Sara!
Hej! ”Ju” är ett satsadverbial, som bland annat har den lilla egenheten att det aldrig är betonat. Det används oftast för att insinuera eller påpeka att påståendet redan är känt av lyssnaren/samtalspartnern. Dvs ”Vi kan inte gå ut, det regnar” ger information om att det regnar, medan man i ”Vi kan inte gå ut, det regnar ju” utgår från att den andra redan vet att det regnar.
Det finns också ett annat ”ju”, nämligen det i ”ju … desto”. Det är också ett adverbial, men funktionen här är att sätta två företeelser i relation med varandra, som i ”ju mer vi är tillsammans, desto gladare blir vi”. Det vanligaste felet människor gör när de använder ”ju” (om vi utgår från språkvårdares rekommendationer) är att inte bara inleda med det, utan också fortsätta med ”ju” i stället för ”desto”, som i den kända visan. ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir.” Antagligen går det att försvara bruket dialektalt (det gör det oftast) men vill man undvika språkpolisiärt ingripande är det bäst att kombinera detta ”ju” med ett ”desto”.
När det gäller ”jo” vet jag inte hur det kommer sig att vi har det, när så många andra språk inte har det. Däremot vet jag säkert att det är otroligt ovanligt att språk har en sådan interjektion för ”jakande svar på nekande fråga”. Själv tycker jag att det är en ganska fiffig funktion.
Stort tack för dina svar, Sara!
Hej Sara! Jag är lite nyfiken – har du undervisat på studieväg 3 och SvA, eller även på studieväg 1 och 2?
Hej Sara! Jag är en läsare som också är sfi-lärare och därtill lite nyfiken. Har du endast undervisat på studieväg 3, eller även på studieväg 1 och 2?
Hej! Jag har undervisat på studieväg 1, 2 och 3 samt sas, men mest på stv 3.
Ok. Jag skulle gärna vilja läsa om dina upplevelser av stv 1. Hoppas det kommer i ett blogginlägg nån dag.
Det är en intressant studieväg, håller jag med om! Men jag tror inte att jag är rätt person att skriva om den, då min erfarenhet av stv 1 är alltför liten för att jag ska räknas som kunnig.