att orka skriva deckare

Jag är på upploppet i mitt lilla projekt ”skriva fyra spänningsromaner om en papperslös detektiv”, och känner att det är läge att dela med mig av erfarenheterna.

Att skriva spänning är svårt och ansträngande, för en som helst skriver om sådant som möten, perspektiv, hemligheter och livet. Samtliga dessa ingredienser går visserligen att väva in i en spänningsroman, men det spänningsromaner gör som inte vanliga romaner gör, är att de kräver ett ständigt fokus på intrig, händelser och viss action.

Efter dessa fyra böcker om Kouplan kan jag krasst konstatera: Jag är inte född till spänningsförfattare. Det tar all min energi att tvinga bort mig från psykologin och karaktärerna tillräckligt för att få brottet och dess lösning att stå i centrum. Jag har misslyckats med flera saker som hör till deckargenren, såsom: Behandla alltid grova brott såsom mord och kidnappningar. Låt brottet vara i fokus för historien. Ha misstänkta.

Jag har låtit min detektiv stå i centrum för historien, och låtit brotten bli till illustrationer av psykologi och karaktärer. Hade jag inte förhållit mig till deckargenren, hade det tagit över mer. Men andra sidan av myntet ”svårt” är ju ”utmaning”, och jag har lärt mig en hel massa på att försöka skriva spänning. Jag har fått kämpa med mina akilleshälar varav en är actionscener. Jag har dragit synopsis till sin (eller åtminstone min) spets – i det sista manuset om Kouplan skrev jag en kort beskrivning av vartenda kapitel innan jag ens började skriva.

Jag vill gärna tillägga att det har gått bra. Den första boken om Kouplan vann Deckarakademins pris för bästa deckardebut, den tredje blev nominerad till årets bok av samma akademi förra året. Den har sålts till ett antal länder. I Frankrike är den upptagen i bokklubbar och nominerad till ELLE:s läsarpris, och jag vet många som längtar efter fjärde delen. Det är inte det jag menar, när jag säger att det varit svårt.

Jag minns hur jag längtade efter att skriva Kouplan. Det var när jag var i slutet av manuset till Hjärta av jazz. Jag var trött på all historisk research och allt som skulle ske i det lilla, mellan människorna, i stämningarna. Och så hade jag den här historien i huvudet, om en liten flicka som försvinner på ett sätt jag aldrig läst om i en bok. Tänk att få skriva i nutid! Tänk att få göra en riktigt oskriven deckarhjälte skriven och leva ut min inre detektiv! (När jag var i elvaårsåldern gick jag alltid omkring med kolpulver i min midjeväska, ifall jag skulle behöva ta några fingeravtryck.)

Nu har jag gjort det, och jag kan konstatera en enorm beundran för alla som orkar skriva fler än fyra deckare. Mitt nästa bokprojekt blir ett plågsamt njutbart lååångt skrivande om en människas inre, med mer historisk research än inför någon bok jag tidigare skrivit, prövande av form och berättargrepp, grävande i själar såsom min huvudpersons och min egen, och ett berättande som använder sig av intrigen – inte tvärtom.

Jag längtar lika mycket som den där gången för fyra år sedan när jag längtade efter att skriva Kouplan. Minst.

Advertisements

7 thoughts on “att orka skriva deckare

  1. Jag har precis läst Luften är fri och skrev så här i min privata läslogg: ”Jag tycker att Sara Lövestam är en fantastisk författare. Hon lyckas blanda bokens spänningsinslag med delarna om Kouplan och hans bakgrund på ett väldigt respektfullt sätt. Blandningen av dessa två gör att jag kan lura sådana som endast läser deckare att läsa böckerna och deckarfantasterna får då på köpet lära känna den underbara karaktären Kouplan, samtidigt som de får sitt behov av spänningshistoria uppfyllt. Otroligt smart.”

    Många tack för alla dina böcker – jag har läst och gillar dem alla! /Bibliotekarien

  2. Hej Sara,

    det är kul att läsa när du berättar om författarskap (också 8) och i egenskap av lärare i svenska som _främmande_ språk skulle jag vilja ställa en fråga till dig.

    Mina kursdeltagare är minst yrkesutbildade, ofta studievana, och utöver att de (flesta) är tyskspråkiga har de redan lärt sig/studerat andra språk, som franska, engelska och ofta italienska eller spanska. Sammanfattningsvis är det alltså jämförelsevis lätt för dem att lära sig svenska, även fast de inte bor i ett målspråksland.

    Jag försöker uppmuntra dessa inte bara duktiga utan privat motiverade deltagare att lyssna och läsa så mycket de orkar och hinner utefter egen smak, och lägger lika stort värde vid det som att de gör de i mitt tycke frivilliga läxorna. När det gäller att tipsa om lättlästa böcker på svenska tycker jag dock det är svårt. De återberättade klassiker som t.ex. LL-förlaget ger ut tycker jag själv är ganska tråkiga, och även om det är du själv som återberättat i _Flicka försvunnen_ finns ju (än så länge?) bara första delen om Kouplan utgiven på lättläst svenska. Utifrån din erfarenhet som sfi-lärare undrar jag därför om du tror att jag kan rekommendera dem att försöka med originalversionen i stället?

    Som jämförelse kan jag berätta att ett par bokälskande kursdeltagare slukade Ann-Helén Laestadius böcker om Agnes _i Sms från Soppero_ osv, men det var ju en ungdoms-serie, så den kanske är mycket lättare. Förvisso vet jag förstås, att en riktigt motiverad person kan läsa nästan vad som helst, men då måste ju viljan komma inifrån och kanske vara starkare än en rekommendation från läraren =)

    Vänliga (fangirl-) hälsningar från Schweiz,

    Janicke

    • Hej Janicke! Hur kunde jag missa ditt inlägg? Jag vet inte. Men nu såg jag det, och svarar även om det kanske är för sent.
      Har du hunnit prova med kouplanböckerna (i original) med dina elever? Jag vet flera som har låtit elever på sva-nivå läsa böckerna om Kouplan i originalversion, och det har ofta funkat bra. Av mina egna böcker tror jag att kouplanböckerna är de böcker som är lättast för andraspråkselever att läsa, bland annat för att de inte innehåller lika mycket idiomatik som de andra böckerna, och att de inte kräver lika många förkunskaper om t.ex. det svenska samhället och svensk historia.
      Berätta gärna hur det gick, om du använder/ska använda kouplanböckerna i original i undervisningen!
      Inom kort kommer förresten den tredje kouplanboken ut som lättläst. 🙂

  3. Hej Sara! Jag tycker mycket om dina deckare, mycket för att de inte innehåller mord och blod. Jag minns hur jag läste Önska kostar ingenting och att det kändes som att jag var på åktur, hängde med i alla svängar och sympatierna svängde än hit, än dit. En riktigt uppskattad läsupplevelse, tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s