Pepparkakshemmet hamnade till slut på Stadsmissionens eget kafé, i Grillska huset, Gamla stan, Stockholm. Det var ett vanskligt projekt att frakta det dit – vi började med att slå in det. I papper alltså.
Försiktigt, så oerhört försiktigt, bar vi sedan ut paketet till en baklucka, som vi preparerat med tre hopvikta täcken.
Och med lättheten hos en ängel tryckte min sambo på gasen. Sedan krypkörde vi från min förort och in till gyttrigaste innerstan, medan bilisterna omkring oss kanske inte fullt ut blängde, men sneglade undrande på vår framfärd. Vi borde, påpekade vi ett flertal gånger, ha satt en skylt där bak: Kör försiktigt, pepparkakshus.
Det knepigaste momentet, förutom det faktum att de hade grävt upp asfalten på en del av vår utfart, var när vi kom in i Gamla stan, där folk, fä och kullersten hotade vår mjuka framfart. Men då denna historia är befolkad av hjältar, lyckades vi ta oss ända upp till Stortorget. Där bar jag och min syster paketet till Grillska huset medan köparen Inger skötte dörrservice och min sambo körde iväg bilen till en parkering, där hon för övrigt fick sitt eget lilla äventyr.
På Grillska hade de först tänkt att vi skulle sätta pepparkakshuset på en liten byrå vid väggen. Den skulle möjligen ha kunnat husera badrummet, så det var tur att de hade ställt fram ett större bord. Vi satte paketet på detta och började pilla av tejpen. Det var en rafflande stund. Hur mycket skulle ha överlevt den stundom knaggliga resan? Jo, visade det sig: Allt.
Till och med kandelabrarna och spetsduken.
Där lämnade vi vårt hem, skyddat av intet mer än två röda rep. Sedan dess har jag fått rapporter av folk som varit där. Alla vittnar om barn som andäktigt betraktar huset, barn som springer runt huset och gör alla nervösa, barn och vuxna som fotar med sina mobiltelefoner, barn som vill se, barn som skyddar huset från andra barn. Men mirakulöst nog verkar allt stå kvar, ännu elva dagar efter frakten!
Idag fick jag varslet om rivning. ”Hemmet står fortfarande, även om det börjar säcka lite. De tar bort det i morgon torsdag.” Så är det någon som vill se det, bege er alltså genast (om ni kan) till Gamla Stan i Stockholm!
Jag är väldigt nöjd med allt som hände med det här hemmet. Från bygget av en massa pyttemöbler, till auktionen som Inger vann med ett bud på 10 000 kronor, som gick till Stadsmissionens arbete för hemlösa, till Ingers beslut att låta pepparkakshemmet dekorera Stadsmissionens eget kafé, till att det faktiskt höll ända till nu. Slutet gott, allting gott! Eller åtminstone ätbart.