Jobbet som satte sig i hjärtat

Det skulle bli en skrivresa. Vi planerade den i månader, Ingrid aka Catalunya Travels som arrangerade, Mian Lodalen som skulle vara kursledare med mig, och jag. Vi skulle åka till något som hette ”Villa Sunlight” i Sitges, Spanien. Ingrid pratade lyriskt om utsikt, väder och pool men jag och Mian var fokuserade på kursinnehållet. Utdrag ur våra planeringsdagar:

”Det är väl ingen semester vi ska på, det spelar väl ingen roll vad det är för utsikt.”

”Har hon skrivit in ‘barrunda’ i programmet? Det får stå för deltagarna, vi är där för att jobba.”

”En drink max.”

”Vi behöver ju sova, vi ska ju göra ett jobb.”

”Jag tar med några böcker, så har jag något att göra på kvällarna.”

Igår kom jag hem från skrivresan i Sitges, och vill bara utbrista i ett rungande PYTTSAN.

Det tog en halv dag för oss att slänga av oss allt vad professionell författarroll heter. Sexton övermäkta fantastiska människor gjorde det omöjligt att hålla distansen, och vi sveptes med i någon typ av härlighetsorgie jag fortfarande inte hämtat mig från.

Jag vet inte om det handlar om skrivandet, för i ärlighetens namn var det varierande hur mycket som egentligen blev skrivet. Kanske handlar det mer om vilka som väljer att åka på en skrivresa. Pensionären som var ute på världsresa och efter skrivkursen bestämde sig för att stanna på Villa Sunlight i sex veckor till. Kvinnan som tagit mod till sig för att åka ensam utomlands för första gången på sexton år och gjorde oss alla tårögda med hur välkommen hon kände sig. De som kommit för att skriva om sina liv, för vem skulle annars göra det? De som kommit för att skriva om relationer, eller kanske bearbeta dem, eller kanske förstå vad det var som egentligen hände. De som ville ha sol och träffa likasinnade, och de som kommit för att förhoppningsvis förstå vad de ville med livet. Att skriva är att blotta sig, och det gjorde vi på alla sätt. Jag har sexton nya bff:s och minns plötsligt mer om vem jag är.

Det är omöjligt att beskriva det för den som inte var där, jag vet inte ens varför jag försöker. Låt mig bara offentligt konstatera att jag och Mian hade alla fel: Jo, utsikten spelar roll och vi stod och insöp den som om vi aldrig sett hus, himmel och vatten förr, dånade inför de vackra bordsdukningarna och av maten som endast överträffades av maten vi fick nästa dag. Jo, det blev en barrunda, som avslutades med att elva svenska brudar och en man med mojitos i kroppen skumpade runt i allt ökande tempo på ett torg i Barcelona i jakt på en buss som ingen spanjor tycktes känna till (men de låtsades duktigt). ”En drink max” blev mojitos, sangria och cava. Vi sov aldrig, men dansade oss svettiga i Sitges tills vi blev utslängda och avslutade med polyfon karaoke i matsalen. Böckerna jag tog med ligger oöppnade i min väska.

Min skrattkramp kommer att sitta i till jul. Annat kommer aldrig att försvinna.

Detta inlägg publicerades först på min författarblogg på Litteraturmagazinet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s