det finns ju rättvisa

Det finns en mekanism som går igen i allt jag läser idag. Den handlar om något vi lär oss för att vi är människor och lever i ett samhälle. (Jag tror i alla fall att det är därför. Man ska dock vara försiktig med att tro att ens eget samhälle är universellt.) Det handlar om vad nästan alla lär sig när vi växer upp: Det finns rättvisa.

I mitt fall såg rättvisan ut så här:

– Jag och mina syskon fick lika mycket, när mamma skar upp ett paket Blåvitt vaniljglass i tre lika delar.
– Jag fick höjd månadspeng för att jag kunde visa upp en budget där det framgick vad jag behövde.
– Om man inte åt upp maten, fick man ingen efterrätt.
– När jag började dela ut lokaltidningen, fick jag mer pengar att röra mig med.
– Om vi följde med pappa ut och plockade bär, kunde vi sälja dem och få pengar.
Och kanske framför allt:
– När man gjorde något bra, hände något bra.
– När man var lat och egoistisk, blev det jobbigt.

Det här satte sig som en känsla. Jag tror att det gjorde det hos de flesta. Det är därför det är så svårt att begripa att det bara är en konstruktion.

Inte bara en konstruktion då. Om man till exempel hamnade på en öde ö, skulle man ha större chans att klara sig om man byggde ett vindskydd och harpunerade en krabba, än om man lade sig bekvämt i en lagun och flöt.

Men i stort, en konstruktion. En fråga om chanser, snarare än naturlagar. Världen är en så orättvis plats, att om det verkligen fanns rättvisa skulle den inte finnas. Jag tänker på det ibland när jag råkar trampa på en skalbagge, som inte gjort något annat än att tulta runt i gräset. Man kan bli sjuk, man kan bli påkörd, blixten kan slå ned, och orättvisan är ibland större än den sortens slump. Vi har tv och internet, vi har sett att folk dör i ebola (men inte hjälparbetarna från Europa och USA, som får specialvård) och vet kanske rentav att kriget i Kongo beror på att vi vill köpa nya mobiltelefoner. Vi vet att världen är orättvis, och det faktum att den är orättvis är ändå så i grunden konstigt att vi inte klarar av det.

Vi vet ju att man lyckas om man bara kämpar lite. Man får vad man förtjänar. Som man bäddar får man ligga. Det sitter i vår ryggmärg.

Så när man ser en tiggare, är det inte bara skönare att tänka att det nog är något fuffens. Det är inte bara tilltalande för självbilden att man säkert skulle sponsra organiserad brottslighet / missbruk om man gav. Det är inte bara ”osannolikt” att hon kan ha en mobiltelefon och samtidigt vara så fattig som hon säger. Nej, det går dessutom emot hela mönstret.

För om hon hade jobbat hårt, hade hon inte hamnat där. Vi vet det, för vi har lärt oss det, för vi lärde oss redan som treåringar att den som inte äter broccolin inte heller får någon marängswiss.

I vissa länder är tanken inbyggd i systemet och kallas karma. De har löst tankenöten ”världens orättvisa” med teorin att den som föds till olycka gjorde något dåligt i sitt förra liv. Jag förstår dem, för det är en oemotståndlig tanke.

Det är en fullkomlig och logisk tanke. Den funkar på andra (om han inte hade skolkat i nian hade han också kunnat göra karriär), på oss själva (jag förtjänar det här skatteavdraget för jag har jobbat så hårt) och det funkar väldigt bra som besvärjelse för att slippa vara rädd (hon fick cancer, men hon tränade ju aldrig och jag tränar ju flera gånger i veckan, så jag behöver inte vara orolig).

Den funkar utmärkt på hela folkmängder: Om de inte hade krigat med varann där borta så hade de inte behövt fly. Skyll er själva, om ni är så bråkiga.

Och den funkar när man vill trycka ner sin partner. En hashtag som trendar just nu på Twitter är #whyistayed, där personer som varit offer i förhållanden med fysisk och/eller psykisk misshandel berättar varför de stannade i relationen. En återkommande förklaring är: Jag trodde att jag förtjänade det.

Jag har själv varit i ett förhållande som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag minns argumentet: ”Om du inte hade varit så svag/manipulativ/dålig på att skära tomater på rätt sätt/idiotisk/dålig på att hänga tvätt så hade jag inte behövt göra så här mot dig.” Och förklaringsmodellen, hur skev den än är när man tänker på saken efteråt, landar på ett väldigt bekant ställe. Det är klart, att om jag inte hade förtjänat det här så hade det inte hänt. Det finns ju rättvisa.

Och så finns det inte rättvisa.

Den finns bara så länge samtliga inblandade anstränger sig för att skapa den. Om ens då.

Världen är så orättvis, att om vi gjorde en graf över hur orättvis den var, skulle den vara ett lodrätt streck.

Jag förstår, så här i valtider, att jag borde avsluta en så här pass lång text med att uppmana folk till att rösta på något parti. (Och jo, det finns ju partier som är mer inne på tanken att rätta till orättvisor, rösta gärna på sådana om du tycker att det är poängen med att ha ett samhälle.) Men egentligen ville jag bara säga att världen är orättvis, för jag behöver höra det igen och igen.

Världen är orättvis.

Jag har haft tur.

Där är min utgångspunkt.

One thought on “det finns ju rättvisa

  1. ”Världen är orättvis”.
    Den här påstående är rättvis) Din post är rättvis. Är det inte din post en del av världen? Den påminner mig välkända lögnaren paradox.
    Ingen kan säga om det finns Rättvisa eller inte. Det här begreppet är relativ ibland. Eller hur?
    Om du frågar en Ebola virus då får du svaret att virus är gammal form av livet och varför ska ni döda oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s