lite om min rädsla

Den 30 augusti är det en antirasistisk demonstration i Stockholm. När jag såg att det var just den 30:e, drog jag en lättnadens suck. Jag är inte hemma den dagen, jag ska sitta i en panel på Örebro Pride och diskutera skolans värdegrund.

Varför jag blev lättad? För att jag är feg, och för att jag inte vill vara feg.

Jag är feg, eller kanske mest rädd. Problemet är att sakerna jag är rädd för anfaller från flera håll.

Jag är rädd för fascism. Hur den griper tag i folk och sprider sig med hjälp av andras tystnad. Hur den använder rädsla för att mobilisera mot andra människor, oftast de som redan är svagast. För samhällets del är jag rädd att rasism bagatelliseras och normaliseras, att luddiga formuleringar om kulturskillnader motiverar först diskriminering, sedan övergrepp, sedan grova brott mot de mänskliga rättigheterna, i en normaliseringsprocess som alltför få hinner märka förrän det är för sent (och många inte ens då). Det vore inte första gången i mänsklighetens historia. Det vore inte ens tionde.

För min personliga del är jag rädd för att min tillvaro, med en flickvän som jag älskar och ett samhälle där jag får älska henne, bara ska vara en parentes i en i övrigt skoningslöst homofobisk berättelse om mänskligheten.

Jag är rädd för att det ska börja med att våra rättigheter tas ifrån oss, med samma argument som användes för att motverka att vi fick dem. Först tar de bort rätten till att prövas för adoption (fascismen lyssnar inte på undersökningar som visar att våra barn mår bra, den vädjar till majoritetens ”sunda förnuft”, dvs känslan av att det bara är man själv som är normal), sedan rätten att gifta oss, sedan börjar de justera hetslagstiftningen och där någonstans kommer folk att börja prata om ”hbt-propaganda”, fast inte i meningar som handlar om hur puckat Ryssland är utan i meningar som vid det laget låter normala i andras öron. Vi är inte immuna mot fascistisk propaganda, det finns alltid en del av våra hjärnor som tycker att den, rätt förpackad, smakar som godis. Min största skräck handlar om att så många tror att vi är immuna.

En annan sak jag är rädd för, är alla som inte gör något. Jag vet inte vad de tänker, och eftersom jag själv inte gör särskilt mycket är det ingen som vet vad jag tänker heller. Jag vet att de stannar hemma från demonstrationerna, men jag vet inte vad de tänker. Tänker de, som jag: ”Vi har tur att det finns så många som orkar ta kampen, som vågar gå ut på gatorna även när det är farligt, som ser vad det är som händer”? Eller tänker de, som i en del kommentarer jag sett på nätet: ”Det är bara extremister som är dumma nog att gå ut och protestera mot nazister. Vi normala människor, som lever anständiga liv och knegar på, vi har inget att vara rädda för.”

Det är det som är fascismens godis. Att du inte har något att vara rädd för, så länge du är anständig.

Medan anständighetens gräns, så himla svår att se med blotta ögat, blir allt snävare.

Allt detta talar för att jag måste gå ut och demonstrera. Jag borde sätta min kropp på rätt sida snöret, för bortom internet är vi en kropp per person, och den har vi (så länge vi fortfarande har mänskliga rättigheter) oinskränkt rätt till. Så varför är jag så lättad över att inte vara i Stockholm på lördag?

En anledning är enkel: för att det är läskiga människor man protesterar mot. Det är i många fall empatistörda människor, i andra fall hjärntvättade eller desperata människor som tror att de funnit den mest fantastiska lösning på samhällets problem, och som är beredda att offra andra människors liv för den. I andra fall är det empatiska, schyssta människor, som skulle kunna karaktäriseras som ”vanliga killar och tjejer”, och som helt enkelt tilltalats av fascismens mer lockande sidor och tar texter som den här som skrämselpropaganda. När jag skriver det här hoppas jag att det är skrämselpropaganda. Jag hoppas att jag har fel, även om historien talar starkt emot det. Men i alla fall: Jag är rädd för att möta en så farlig politisk rörelse som den organiserade nazismen. De mördar folk. Jag tycker det känns läskigt.

Det sjuka är att jag numera även är rädd för vad polisen ska göra. Jag har inte varit med under polisens mer våldsamma ingripanden, och jag vet inte vad som stämmer och inte, även om jag har svårt att inte lita på Lukas Moodyson. Men egentligen räcker det med det här: Jag har inte läst ett enda uttalande från polisen, som säger ”fredliga demonstranter riskerar inte att drabbas av polisvåld”. Jag har, när jag tänker efter, inte sett några uttalanden som ens antyder att polisen förstår att vi som känner att vi måste markera mot fascismen är vanliga människor som känner för demokrati. Vilket tar mig till det sista jag är rädd för.

Jag är rädd för att bli betraktad som en vänsterextremist. Jag känner mig inte som en sådan. Jag känner mig bara skraj för vad som händer i det här landet och den här världsdelen. Jag tror inte att vi är immuna mot fascism, nazism eller andra ideologier som matar oss med komplimanger, löften och förakt. Gör det mig till en extremist, om jag reagerar på dem? När jag går på en antirasistisk demonstration, visar jag då att detta är en folklig demonstration, en som varje anständig människa åtminstone borde överväga att gå till? Eller blir jag en extremist, som inte längre kan uttala sig utan att viftas bort som ideologiskt skruvad? Är det så att bara de tysta människorna, i samhällets ögon, är objektiva och vettiga? När den tanken har gått ett par varv i mitt huvud, inser jag något om min rädsla.

Den är befogad.

7 thoughts on “lite om min rädsla

  1. Hej Sara,
    Jag blir kallad vänsterextremist. Det betyder inte att jag känner mig som en extremist, eller vill bli kallad det. Vilka tänker du att samhället/journalister/poliser kallar för vänsterextremister? Och vad lägger du i det ordet?
    Jag undrar också vilka du tänker är ”vanliga människor”? Hur kommer det sig att det krävs en text av en vit medelålders man som tillhör kultureliten, alltså, Lukas Moodyson, för att folk ska börja lyssna på hur polisen missbrukar sin makt? ”Vanliga människor” som ständigt deltar i antifascistiska aktiviteter och berättar för samhället om polisens övervåld har tydligen inte lika mycket trovärdighet?
    Tack /Linda

    • Hej Linda!
      Jag tror knappt att -någon- som nu för tiden kallas vänsterextremist, är extremist. Min text var snarare ett sätt att försöka beskriva min känsla inför att en helt befogad rädsla, som många av oss känner, plötsligt betecknas med ordet ”extremism”. Och att den saken gör mig räddare än något annat. Uppenbarligen misslyckades jag med det jag försökte beskriva.
      För att försöka vara lite tydligare: Jag tror att de som demonstrerar (och jag är oftast en av dem, även när jag är rädd) är just så kallade vanliga människor, som säger ifrån mot en väldigt läskig samhällsutveckling. När alltfler (känns det som) börjar kalla det för extremism, säger det mig att den som försöker göra motstånd i ett fascistiskt samhälle lätt kan avfärdas som extremist – och den utvecklingen kan ske snabbt.
      Vad gäller Lukas Moodysson så är han helt enkelt den enda jag känner till, och alltså den enda jag har en någorlunda personlig relation till, som var på plats. Jag känner inte så många i Skåne.
      Hoppas att jag varit tydligare i denna kommentar än jag tydligen var i texten!

      • Och för att vara ännu tydligare: Jag behöver inte känna en person, eller känna till vad hen gjort i övrigt, för att tro på det hen säger. Men det hjälper. En del i källkritiken går ut på att försöka bedöma källans trovärdighet, och ju mer man vet om källan desto lättare är det att göra det. Men visst är det orättvist att vissa av oss har mer kulturellt kapital och bedöms som trovärdiga av fler. Ibland riktigt sjukt orättvist.

        • Hej Sara,
          Tack för ditt svar och förtydligandet! Då förstår jag. Och ja det är en väldigt läskig samhällsutveckling.
          Jag hoppas att det går bra på demon i Stockholm! Rädslan är befogad, men låt den inte ta över oss.
          Hälsningar Linda

  2. Väldigt bra skrivet (som alltid)! Jag känner igen mycket av det du tar upp. Oron inför normaliseringen, känslan att avfärdas som extremist när man uttalar denna oro. Det är en obehaglig samhällsutveckling när nazisters rättigheter väger tyngre och ses som viktigare än demokratiska demonstranters rättigheter

  3. Allt du skriver känner jag igen inifrån mig själv. Jag är nästan 50 år och minns hur det var att leva i Sverige för 10, 20 och 30 år sedan. En sak till som gör rädslan befogad: för 10, 20 och 30 år sedan hade denna text inte väckt igenkänning på det sätt den gör idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s