stoppa pressarna

Det spelar ingen roll hur nöjd jag är medan jag skriver. Ett par månader före utgivning är det ändå jag som sitter där och våndas.

Kanske för att den slutgiltiga filen har gått till tryck, och det är för sent. Tryckpressarna är i rullning, jag får inte vakna en natt och utropa: Neje! Han kan ju inte ringa henne i kapitel 23, det innebär ju att han hade hennes nummer redan från början och då faller hela historien!

Jag har fnissat mig igenom hela ”arbetet” med Grejen med verb. Jag vet det för att jag minns det. Så här var mina tankar: ”Åh tänk när den här boken finns i handeln! Sverige, gör dig redo att möta verb som du aldrig sett dem förut!” Nu sitter jag här och svettas, precis som jag gjorde i somras innan Hjärta av jazz kom ut.

Någon gång i juli började jag bli övertygad om att jag hade skrivit en riktigt banal skitbok, som skulle ödelägga min författarkarriär. Recensenterna skulle bli grundligt besvikna, fastslå att ”Lövestam har tappat det”. När jag tänkte tillbaka på handlingen i Hjärta av jazz stönade jag av leda och undrade om läsarna ens skulle orka förbi första kapitlet. Det går så, när man har ägnat ett par månader åt att flytta kommatecken och begrunda adverbial i en text – lagom tills man ska börja marknadsföra den är man så less att man vill slänga ut den med komposten.

Det är alltså med viss oro jag ser mina böcker släppas, och obehaget inför grammatikboken börjar bli påtagligt nu. Tänk om jag har missat något. Tänk om det jag tyckte var kul bara är flams för alla andra. Kanske tycker folk att det är för mycket sex, religion och politik i en bok om verb (fast ärligt talat, hur skriver man en grammatikbok utan att blanda in sex, religion och politik…), kanske finns möjligheten att både jag, redaktören och faktagranskaren har missat att det i någon fotnot står imperativ där jag menar infinitiv. Jag vågar inte ens kolla.

Då är det lugnande att påminna mig om förra årets ångest och läsa era läsarbrev. Idag skrev en man som är ”nästan lika gammal som Alvar och har spelat klarinett i hela [s]itt liv” att: ”Nu har jag läst [Hjärta av jazz] och knappast tidigare har jag fyllts av en sådan känsla med värme och mild humor. Det är stor igenkänningsfaktor förknippat med mitt eget liv. Jag går ofta och tänker på Steffi och Alvar som om de var mina goda vänner.” Igår skrev en väsentligt yngre person att mina texter har haft betydelse under hens tonår, och att Tillbaka till henne ”innehåller allt som jag gillar. Historia, kvinnokamp, flator och vardag. Jag förstår verkligen inte hur en människa kan kombinera dessa saker på ett så snyggt sätt.”

Jag tror inte ni vet hur mycket de där breven betyder. Tack, helt enkelt, för att ni skriver dem.

2 thoughts on “stoppa pressarna

  1. Har aldrig skrivit ett sånt brev, men kan ju passa på nu att uttrycka min beundran inför din skrivkonst. Dina historier är fantastiska, men även utan handling hade dina texter varit en njutning att läsa. Kom förresten på häromdagen att Tiilbaka till henne MÅSTE bli film. Vill se den!

  2. Angående ev fel i boken så är det lugnt, det finns ju reviderade upplagor;) Men jag förstår känslan, igår skrev jag en helt UPPENBAR särskrivning i min status på fb. Tycker fortfarande att det är jobbigt att tänka på…

    När nu Emmet här ovanför har börjat med hyllningarna så får jag väl säga att det jag gillade med Hjärta av jazz var att Steffi inte blev kär. Det blir folk alltid i böcker. Själv var jag aldrig kär som tonåring, var helt ointresserad av hela grejen (även om jag fejkade ett intresse för att passa in) men det fanns inte representerat någonstans. Nu finns det! Är glad=D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s