den som söker…

Jag påbörjade häromdagen en betraktelse över 2013, men den blev ganska tråkig för er som inte får ut så mycket av navelludd. Den handlade om böcker osv. Här kommer i stället essensen av 2013: googlingarna. De är färre nu, eftersom google har börjat dölja fler sökningar och de flesta sökningarna i statistiken heter ”unknown”. Men under ett år får man ändå ihop en del, och härmed drar jag mitt strå till stacken för att frågorna vi ställde oss under 2013 ska få svar.

vad googlas mest just nu

På den här bloggen, utöver de sedvanliga ”Sara Lövestam” och ”Sara Lövenstam”, är det ”vuxenlekar” med trettiotre googlingar det senaste året. Det är också väldigt många som intresserat sig för David Lindgrens gula näsduk. Googlingarna spänner från ”David Lindgren näsduk hetero” till ”Gul servett i bakfickan”.

det var en gång satslösning

Jag har två teorier kring vad vår googlare denna gång sökt:

1. En saga som handlar om satslösning. Varsågod i så fall:

Det var en gång satslösning. Satslösningen bodde ensam i en stuga, för vart hen än gick, hörde hen bara det nedslående: ”Satslösning är så tråkigt”. Därför isolerade sig satslösningen alltmer, fjärmade sig från folk och började till och med tycka att hen själv var tråkig. Efter några år började satslösningen att krympa av självförakt och vånda. Hen krympte tills hen inte var större än en nagel. Just då kom ett barn in i stugan. ”Jag undrar”, sade barnet, ”vad som skiljer ett objekt från predikativ”. Den lilla satslösningen harklade sig, för hen hade inte använt sin röst på flera år. Barnet hann besluta sig för att gå ut igen och hade kommit ända till tröskeln, när satslösningen gav upp ett pip: ”Jag vet! Jag kan! Jag kan berätta om predikativ!” Satslösningen berättade och berättade, om objekt och kopulaverb, om adjektiv och hur de kan vara så mycket mer än attribut. Medan hen berättade växte hen sig större och större, tills det var som om hen fyllde hela huset. Satslösning sipprade ut genom fönstren, lyfte mot himlen och uppfyllde till slut hela universum. Lycklig som bara en satslösning kan vara. Slut.

2. Hur man tar ut satsdelarna ur en sagoinledning. Och det kan jag ju också berätta:

Det = formellt subjekt
var = finit verb
en gång = adverbial (på satsadverbialets plats)
ett litet tempus som kallades Imperfekt = egentligt subjekt

Ovanstående sagoinledningsexempel är för övrigt inledningen till ett avsnitt ur Grejen med verb, som kommer ut om två månader.

Är man bög om man slickar på en tjejs fötter

Det kan man mycket väl vara. Man kan också vara bankdirektör, sömmerska eller rentav folkpartist. Troligast är dock att man är en helt vanlig fotfetischist, alternativt (möjligen) en väldigt hungrig person med dåligt omdöme.

fabio vill inte gifta sig med dig

Det känns okej.

satsen i hennes armhåla

”I hennes armhåla” är ingen sats, utan en prepositionsfras. Frågeställningen är alltså felaktig.

udda sara lövestam ”word count”

Det händer att folk googlar sig hit på frågor om hur många ord som motsvarar hur många sidor i en färdig roman. När jag skriver brukar jag göra ett överslag som åtminstone funkar på mina böcker: 1 000 tecken motsvarar nästan en boksida. Ett A4, när jag skriver 12 punkter med enkelt radavstånd, motsvarar ungefär 2000 tecken (jag har mycket dialog = mycket luft). Det brukar alltså stämma någorlunda, om jag har skrivit 20 A4, att det blir ca 30-40 boksidor i den färdiga romanen.

Men svaret på frågan är egentligen: Udda har 49 461 ord, eller 276 275 tecken inklusive blanksteg. Så vet ni det.

heter det vårrus eller vår rus

Det är en filosofisk fråga. Rent språkligt heter det vårrus, och kan inte heta något annat, baserat på väldigt grundläggande regler om bland annat att ett substantiv inte kan stå som bestämning till ett annat substantiv på samma sätt som adjektiv kan. Även om man menade att man hade en gemensam rus, och ”vår” alltså skulle tjäna som possessivt pronomen, skulle det bli knepigt eftersom ”rus” bara existerar som ett så kallat ett-ord. Såvida, förstås, man inte talar om den alternativa titeln på August Strindbergs pjäs ”Brott och brott”. Som amatörteatersällskap skulle man alltså kunna säga ”kom och titta på vår Rus!”, men då skulle man ändå behöva ändra begynnelsebokstaven i Rus till versal. Detsamma gäller samtliga geografiska platser som delar namnet Rus.

Av hela denna diskussion tycks det som om skaparna av Vår Ruset endast har lyssnat på ”ändra begynnelsebokstaven till versal” och ignorerat det där med språkliga regler, för namnet på tävlingen är alltså Vår Ruset och därför antar jag att det ”heter” det. Det är helt sjukt, och någon på Bolagsverket borde faktiskt ha reagerat. Jag sprang själv nämnda Vår Rus en gång, men språkpolisen inom mig (som jag trodde var hyfsat liberal) klarar det inte en gång till.

bok suger av din man

Jag tänker mig att vår googlare här har råkat ut för en typ av otrohet, och söker sig till internet för igenkänning och tröst. Själv tror jag inte att boken faktiskt sög av din man, även om det kanske såg ut så bakifrån. Jag tror att han läste något fantasieggande och bestämde sig för att ta inspirationen i egna händer. När du kom in, kan boken ha legat kvar i hans knä. Det må ha sett misstänkt ut, men ta det från en författare vars första sexliv bestod av Isfolket-serien: böcker går inte till handgripligheter.

One thought on “den som söker…

  1. Tack för att du inte ”bara” skriver fantastiska böcker, utan även skriver minst lika fantastiska blogginlägg som är som koffeinkickar för mig! /Druvid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s