jag tror att jag skriver en deckare

Jag tror att jag skriver en deckare.

I en genomsnittlig svensk bokaffär finns det två avdelningar: deckare och annat. Av alla genrer som finns – historiska romaner, biografier, äventyr, science fiction, relationsromaner, pusselromaner, kärlekshistorier – är det mordhistorierna som upptar halva utrymmet i bokhandlarna, säkerligen grundat på att väldigt många läsare vill läsa dem. Det beror i sin tur på att det begås så många mord i Sverige och vi försöker förstå dem genom att läsa böcker att vi är ett dödsdyrkande folk att deckare ger större insikter om livet än andra böcker att deckare i allmänhet är så vackert skrivna orsaker som för mig är lite diffusa, men som kanske handlar om att folk helt enkelt gillar kvinnolik som hittas nakna i skogsbryn jakten på en mördare medbringar en klar och tydlig utmaning för huvudpersonen och uppdelning mellan gott (protagonisten) och ont (mord). ”När jag läser böcker vill jag koppla av”, sade en kollega till mig som svar på varför hon läser deckare.

Jag är inte helt säker på att jag skriver en deckare. Men det handlar om en person som har försvunnit, och någon som anlitas för att hitta henne. Det är ju sånt deckare handlar om – det måste inte nödvändigtvis röra sig om döda kvinnor som hittas av hundar i skogsbryn. Och de måste inte vara skrivna av ”deckarförfattare” – väl? Jag är lite oklar över hur pass ”normal” själva detektiven behöver vara. Möjligen har jag överskridit gränsen på både tvärsen och ledden, men Lisbeth Salander är väl inte heller höjden av normalitet och millenniumserien kallas ju ändå deckare … eller? Jodå, det står på Wikipedia.

Det är förresten snarare en deckarserie jag inte är säker på huruvida jag skriver. Det vill säga, jag är helt säker på att jag skriver den, första boken är redan inlämnad och jag skriver just nu på sjuttonde kapitlet i del två. Men är det en deckarserie? Jag trodde det, innan jag lämnade in den första delen till min förläggare. Hon har sett många deckare i sina dar, och när hon läst igenom halva boken sade hon ”Deckare vet jag inte. Det är en typisk Sara-bok, men med ett detektivtema”.

Sara-bok. Det lär dröja innan vi ser den genrebeteckningen på Pocketshop.

Fast sedan skickade jag boken till min litterära agent. När han läst igenom halva boken beskrev han den som ”en fantastisk deckare”. Efter hela boken nyanserade han sig: ”en roman som några ska lätt kvalificera som deckare, men som ändå är inte en deckare”.

Jag kommer inte längre än så. Genreuppdelning är, likt all annan kategorisering, djupt otillräcklig i längden. Kanske särskilt för en upphovsman. Nästa vår, när första delen kommer ut, ska jag med nyfikenhet gå och titta i bokaffärerna för att se vad jag egentligen har skrivit. Till skillnad från mig är bokhandlarna tvungna att välja en hylla.

One thought on “jag tror att jag skriver en deckare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s