recensionerna som gör ont

Jag får ibland frågan om jag läser recensioner. Det gör jag. Jag läser de recensioner som kommer i min väg, tar till mig om det skrivs något relevant, blir ibland så smickrad så jag rodnar, och försöker se boken ur recensentens perspektiv. Ofta är det intressant, eftersom olika recensenter lyfter fram olika aspekter av en bok. Ibland är det aspekter som jag själv inte tänkt så mycket på när jag skrev boken, och ibland är det aspekter som jag verkligen hoppats att läsaren skulle uppfatta och ta till sig. Ibland är recensionen mer ointressant, eftersom vissa recensenter använder recensionen för att säga något om sig själva snarare än boken, positionera sig som recensenter eller bara visa att de har läst hela boken.

Jag har hittills blivit väl behandlad av de flesta recensenter. Ibland blir jag förvånad, när någon som jag trodde skulle älska en bok sätter ett medelbetyg, men lika ofta är det tvärtom. ”Hoppas de inte hatar den”, är vanligtvis min inställning när en bok ska börja få recensioner. Att någon fullkomligt missförstått en roman har bara hänt en gång, att recensenten ägnar sig åt udda och finkulturella krumbukter som tar fokus från boken recensionen ska handla om har hänt något fler gånger. Jag läser dem, blir glad om recensenten har uppfattat det jag försökt förmedla, lägger berömmet på ett ställe i mitt hjärta som jag återvänder till om jag drabbas av tvivel, men jag blir väldigt sällan arg och irriterad. Förutom på en sak. Tyvärr är det något som händer oftare än både missförstånd, kulturella krumbukter och medelmåttiga betyg.

För här skriver man en bok, och det tar ungefär ett år. Ganska tidigt i processen får man en idé som spritter till i magen, JA! Den som man tror är hans son ska egentligen visa sig vara hans pojkvän! Eller: JA! Precis när hon ska fria, avslöjar han att han redan har fru och barn i Jönköping! Man bygger upp till vändningarna, har dem i åtanke genom hela skrivprocessen, försöker balansera berättelsen för att det oväntade ska vara oförutsägbart men inte otänkbart. Man testar det på betaläsare, kollar om de blir förvånade, glada eller arga när vändningen kommer. Ibland skriver man en hel bok utifrån avslöjandet som ska komma på den allra sista sidan.

Och så läser en obetänksam recensent boken. Och så läser en potentiell läsare recensionen. Och så var den överraskningen punkterad.

Jag vill inte uppmana människor att inte läsa recensioner. Men ju fler recensioner jag har läst, desto mer vill jag skrika: Läs dem inte (innan du har läst boken)! Undvik dem, snegla inte ens! Alltså, det finns recensenter på stora dagstidningar, som på bokens recensionsdag (vilket oftast är dess releasedag, dvs ingen som läser recensionen har läst boken) bestämmer sig för att informera den kulturintresserade allmänheten hur en bok slutar. Vem som visar sig vara ond eller god, vem som sviker vem och vad ett mysterium har för lösning. Det finns en recension där ute som ägnas uteslutande åt att redovisa för min andra romans sista kapitel och i förbigående avslöja varenda vändning i berättelsen. Inte ens analysera, utan bara berätta precis allt som händer från mitten till slutet. I en stor dagstidning. För mig är känslan ungefär som när Kalle har ägnat sin förmiddag på dagis åt att bygga ett stort vackert torn, och Malte sträcker ut en näve och krossar det.

spoiler

Jag undrar varför man väljer att berätta slutet. Är det i själva verket kutym, har jag missat något grundläggande när det gäller syftet med recensioner? Vill man visa världen att man faktiskt har läst hela boken, eller är man så uppfylld av bokens vändningar och överraskningar att man genast vill avslöja dem för omvärlden? Berätta gärna, för jag förstår inte. (Eller jo, jag förstår om man vill analysera delar av böcker och till och med böckers slut. Jag förstår däremot inte hur man kan göra det när boken inte ens är läst av allmänheten och recensionen är riktad till dem som inte läst den.)

Det finns massor av fantastiska recensenter, både i tidningsbranschen och i bloggosfären, som skriver recensioner som inte spolierar andras upplevelse. Det finns så mycket att säga, man kan till och med berätta att ”som läsare förvånas man när det uppdagas vem som är ond och vem som är god”, bara utan att fortsätta med ”när den änglalika Fru Hesedell visar sig vara den som stal bussen.” Alla recensioner jag länkar till, på den här bloggen och på facebooksidan, är scannade och godkända för läsning även av den som inte läst boken. En del andra bokbloggar varnar i recensionens inledning för spoilers när sådana finns, enligt mig en ypperlig lösning.

Till den recensent som läser det här vill jag ge ett tips och rikta en vädjan. (Här kommer tipset:) Om du blir förvånad, imponerad eller tagen av något som händer en bra bit in i boken, så är det antagligen en vändning som inte heller andra läsare vill känna till i förväg. (Här kommer vädjan:) Älska boken, hata boken, missförstå den eller identifiera dig med den, gör referenser åt alla möjliga håll och låt boken betyda något helt annat för dig än den gjort för mig. Men snälla – om du inte uttryckligen skriver för andra som redan läst romanen – låt slutet på boken komma i slutet av boken!

Som sagt, kanske har jag missförstått något. Läser ni recensioner innan ni läser en bok, eller är det bara jag som inte har förstått att man inte ska göra det? Och om det är så att man inte ska göra det, vad är då grejen med att recensera böcker innan någon annan hunnit läsa dem?

7 thoughts on “recensionerna som gör ont

  1. Ja, detta gör mig som läsare komplett galen! Har också trott att det kanske är ”så dt ska vara” och att jag r ensam om att störa mig. Aktar mig faktiskt för att läsa recensioner av böcker jag funderar på läsa. Går hellre efter baksidestexter och författarintervjuer. Ibland när jag vill rekommendera en bok till nån annan försöker jag leta upp en recension som ger rätt känsla, men det slutar ibland med att jag säger: ”Läs den här boken, men läs absolut inte SvD:s recension innan!”

    Bästa=sämsta exemplet jag kommer ihåg gällde Marlene van Niekerks ”Agaat”. En av mina absolut största läsupplevelser som vuxen. Det som främst drev mig framåt och fick mig att sluka denna 700-sidiga bok var att jag bara måste få veta mer om den märkliga relationen mellan hushållerskan Agaat och hennes matmor Milla, hur den hade utvecklats och vad det var som låg under ytan. När jag var klar med boken läste jag lite recensioner, bl a en som redogjorde för alla de svar man får under berättelsens gång och i slutet av boken. Sånt hör inte hemma i en recension utan i en litterär analys, men den nivån lever dessa recensenter knappast upp till.

    Så det så!

  2. När jag väljer en bok vill jag egentligen inte veta vad andra människor tyckte om den, det avgörande är huruvida handling, personer och miljö fångar mig eller inte. Därför går jag mest efter baksidetexter eller boktips på tv eller i bloggar. Rena recensioner är mest intressanta efter avslutad läsning, för att se om någon annan har uppfattat boken på något annat sätt än jag. Jag håller absolut med om att det är onödigt att avslöja för mycket av handlingen och passar mig noga för att göra det när jag själv skriver om böcker.

  3. Jag läser inte ens baksidetexter för även de styr in mig i en fålla så att jag har vissa förväntningar på boken. Vill vara helt ”ren” på förväntningar (mer än mina egna om jag läst författaren innan tex) när jag börjar läsa. Bokbloggar följer jag men flummar igenom texten för att hitta ord som beskriver känslan när de läser eller vad det tyckte, kanske ett betyg. Så jag vet om jag vill läsa. Böcker där jag redan vet att jag vill läsa boken, där hoppar jag över de flesta texter över huvud taget faktiskt – tills jag läst boken för då är det roligt att läsa om hur andra uppfattade det hela.
    Spoilervarning älskar jag. Själv skriver jag ALDRIG på bloggen om handlingen så att det kan störa läsningen. Vill istället förmedla läsupplevelsen och jag hoppas att det är så andra tar det oxå.

  4. Jag läser ALDRIG recensioner förrän efteråt. Det vill säga efter att jag själv har recenserat en bok eller bara läst den. Jag vill inte bli färgad! Och dessutom, som recensent avslöjar man ALDRIG slutet! Korkat!!

  5. Inga problem för mig med kroniskt klent minne. Kan glatt läsa recensioner med spoilers, bli nyfiken, intresserad och förvånad. Låna/köpa boken på gund av detta och när jag väl kommer till skott med läsningen har jag garanterat redan glömt vad jag läste ursprungligen. Jag har då även glömt eventuell spoiler.
    Detta usla minne gör också att jag njuter av primörer, repriser och årstider.
    Inte lika praktiskt i andra sammanhang, men det är en annan historia😉

  6. Men åååhh! Förstår din frustration. En bra recension ska få mig att förstå vad slags bok det handlar om, ska redovisa vad recensenten tyckte: välskriven eller ej, spännande, ovanlig miljö/vanlig miljö sedd på ett oväntat sätt, något om språkbehandlingen, något om huvudpersonerna, något om (den eventuella) intrigens hållbarhet – that’s it! Som bokköpare/boklånare vill jag väl för tusan ha konsumentupplysning. Inte en snabbversion av boken så att jag slipper läsa den.

  7. Jag brukar inte läsa recensioner överhuvudtaget –jag brukar välja böcker jag läser på basen av baksidetexter och personliga rekommendationer eller rekommendationer från personer jag litar på gällande litteratur. Tycker det funkar bättre än recensioner. Men egentligen borde ju recensioner vara som rekommendationer från personer man litar på, åtminstone om recensionen är menad att läsas på förhand…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s