rösterna i mitt huvud

Jag upptäckte häromdagen att jag går och skriver dialog i huvudet, varje dag. Jag gör det lika ofta som jag har en sång på repeat där inne, och jag har gjort det i alla mina dar.

Som när jag gick ensam hem från skolan när jag var liten. Ofta pratade jag med någon jag inte vanligtvis skulle våga prata med, typ snygga tjejen i parallellklassen eller killen som alla tjejerna var kära i. Varje dag i några veckor hade vi samma konversation, och den finslipades för varje gång. En spontan (förutom att jag redan tänkt ut den i flera dagar) reflektion från den andra ledde till en kvick kommentar från mig, som fick den andra att fundera och säga något väldigt insiktsfullt. Jag smålog, för i mina fantasier var jag cool, och snygga tjejen eller populära killen gapskrattade åt mina skämt, som efter några dagars finslipning var så tajmade att varje skolväg var en smärre kortfilm.

Och när jag var femton och fortfarande inte hade, som det heter, ”blivit kysst”. Dialoger redigerades ständigt där inne, medan jag försökte göra matteprov och simma fyrtio längder. Alla ledde fram till min första, sagolika kyss, och ungefär så här lät det i hjärnan: ”Jag ville inte säga det här förut, nej, jag ville inte säga det här när de andra hörde … nej. Jag ville så gärna säga det här när de andra hörde, nej, när hela världen hörde. Jag ville så gärna säga det här när hela världen hörde, men jag vill inte att någon ska förstöra. Vadå, förstöra vad? Äh ingenting. Jag vill bara säga att … Sara, du är allt jag någonsin drömt om. Jag fattade det bara in…. nej, jag ville bara inte fatta det. Nej, fattade. Jag fattade det bara inte då. Det blir tyst. Vi möter varandras blickar.” Kyssen kommer, men det är mindre roligt att fantisera diffust sugande läpprörelser (åh oklarheten kring kyssandets beståndsdelar när man står utan erfarenhet) så dialogen börjar omedelbart om igen. Ord rensas bort, dubbeltydigheter vaskas fram. Femhundra ord blir hundra, slutversionen går att dra i huvudet på tiden det tar att gå från mitt rum till köket.

Och nu. Det var på Pride jag insåg det, att varje möte med en ny människa på trottoaren mellan Östermalmstorgs tunnelbanestation och Pride park satte igång en ny dialog där inne. Om den där killen stannade och sa något till mig, vad skulle han säga? Hur skulle kan formulera sig, och vilken formulering skulle överraska mig? Vad skulle jag svara? Hur skulle jag säga det? Och så en gång till, hela dialogen men mer kärnfull, rakt på det brännande, det vitsiga eller det mänskliga. Jag går ofta och ser frånvarande ut, informerar mig Coachen. Ibland skiner jag upp i ett omotiverat leende, ibland surnar jag uppenbarligen till. Hon vet att jag konverserar alla vi möter. De vet det näppeligen.

Jag vet inte om det är så här i allas huvuden. Om det är det, så är vi alla vandrande redaktörer och manusförfattare. Om det inte är så, vad gör ni andra i era huvuden?

6 thoughts on “rösterna i mitt huvud

  1. det är inte bara du, nej. jag har också en himla massa dialoger som jag går och finslipar på dagarna medans jag ser helt väck ut. dessvärre inträffar de aldrig dock.
    fint att det inte bara är jag då

    tack för en fantastisk blogg förresten! för att inte tala om böckerna..!
    kärlek till dig

  2. Jag har också dialoger. Är jag hemma (bor ensam) säger jag dem högt. Nuförtiden handlar de för det mesta om att jag berättar om något kul för någon och hur de blir helt fascinerade av min berättelse. Ibland gör jag muntliga dagboksinlägg i huvudet också.

  3. Känner igen! Fullt ös på dialogerna i mitt huvud jämt! Dels högst potentiella dialoger, dels dialoger som faktiskt väntar och såsom jaf önskar att de ska bli, dels dialoger som varit och som jag antingen kör på repeat exakt som de var eller förändrar så de blir bättre. Om jag kommer på nåt riktigt bra önskar jag att jag kunde koppla en bandspelare (eller nåt mer modernt) direkt till huvudet för ofta lyckas jag inte alls återskapa det hela i skrift, och att tyst prata in i inspelningsfunktionen funkar inte heller. Det är liksom i huvudet det händer.

  4. Åh vad roligt att känna igen sig. Älskar bloggen och dina böcker (läser Tillbaka till henne nu när det snart finns en till). Ibland undrar jag om jag råkat säga något högt när folk tittar på mig… Jag har dessutom egenheten att jag helst vill höra mig uttala orden högt fast tyst i huvudet vilket gör att jag läser långsamt. Väldigt störigt när det är skrivet på dialekt eller det är engelska och klurigt uttal.

  5. Ja! Jag kör också dialoger i huvudet jämt! Men oftast med folk jag känner eller räknar med att träffa. Vet att min man också gör det. Har bara inte tänkt på det som författande🙂

  6. Jag gör det alltid! Har gjort hela livet. Numera pratar jag oftast med kändisar och debattörer, men även folk jag känner. Ibland blir jag osäker på vad som har hänt på riktigt och vad som är i mitt eget huvud…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s