skärrad i Skövde

I morse, för den som undrar vad som försiggår i mitt liv, vaknade jag klockan halv sju på ett hotell i Skövde. Det var i sig inte särskilt underligt, med tanke på att jag kvällen dessförinnan hade somnat på nämnda hotell i Skövde efter att ha deltagit i en så välbesökt middag för bokbranschen att alla gick och lade sig med hesa halsar. Tänk er trehundra förläggare som väldigt gärna vill prata med författare och bokförsäljare, författare som väldigt gärna vill prata med förläggare och bokförsäljare, och bokförsäljare som väldigt gärna vill prata med förläggare och författare. Lägg till detta en stor matsal helt utan ljuddämpning, och en stackars duett som sjöng och spelade genom enorma högtalare medan branschfolket desperat försökte nätverka. Tänk er ett stort golv med ett tjugotal bord, och trehundra förläggare, författare och bokförsäljare som med sina lungors fulla kraft vrålar artigheter och intresserade frågor till varandra i två timmar.

Så det var inte konstigt att jag vaknade på ett hotell i Skövde. Det konstiga var att det surrade bakom min gardin.

Surret tolkade jag först som en fluga, och jag tänkte i min slummer att det måste vara en ganska stor fluga. Det var ingen tenor direkt, ingen som hade fått representera Rumänien i flugeurovisionen. Efter en stund tänkte jag att det kunde vara en humla, och gick och öppnade fönstret. Klockan åtta gick jag upp och kikade bakom gardinen, helt utan att upptäcka någon brummande insekt. Den hade alltså flugit ut, förstod jag och stängde fönstret. Då damp den ned på min hand: en fem centimeter lång geting. Och ganska tung, den dunsade liksom med ett brak ned på min i sammanhanget taniga hand, och jag viftade fjolligt med den (handen) och sa ”shit”.

Jag är vanligtvis inte rädd för getingar. Men den här var fem centimeter, mät gärna upp det med ett måttband om du undrar hur stort det är. Och den landade tungt och hotfullt på golvet framför mina fötter, där den stod och pumpade med sin enorma röv. Om den sticker mig nu, tänkte jag i min morgonpömsighet, så dör jag här i min ensamhet. Jag behöver ett jaktsällskap.

Jan Guillou hade inte följt med piratdelegationen till Skövde, när man för en gångs skull behövde en jägare. Så jag gick ner till receptionen och fick en vaktmästare med mig till hotellrummet. När vi kom upp var getingen borta, och gardinen fladdrade i vinden.

När en gardin fladdrar i vinden i en film, betyder det att någon har stuckit ut genom fönstret och försvunnit. I verkligheten, visade det sig, är det mycket svårare att göra en sådan bedömning. Jag och vaktmästaren smög längs gardiner, lusläste golvlisterna och spände blicken i hörnen bakom sängben och skrivbord. ”Den har flugit ut”, sade han till slut, som om det faktum att han sade det skulle etablera det som en sanning. Jag är fortfarande inte säker på att getingen med den pumpande röven inte ligger och lurar någonstans i mitt bagage.

Vad hände sedan, undrar kanske den nyfikne läsaren, som länge undrat vad jag ägnar mina dagar åt. Jo, sedan gick jag ner och åt frukost i den föga ljuddämpade matsalen, slussades till en föreläsningssal och berättade i fyra minuter och trettiofem sekunder om min kommande roman för bokbranschens finest. Satte mig på ett tåg från Skövde, gladdes åt att West Pride hade försett just mitt tåg med en flatkonduktör (jag tyckte det var en fin gest), och åkte till Göteborg.

I Göteborg vinglade jag omkring ett tag, för jag hittar aldrig något att äta när jag är i Göteborg. Kanske går jag på fel gator. Efter en torr (mikrovågsvärmd) falafel intog jag prideområdet, som i förhållande till Stockholm Pride är som en fluga i jämförelse med morgonens monstergeting. Klockan sju höll jag dagens andra tal, invigningstalet. Det handlade om att vara i garderoben och inte våga låna bibliotekets enda gaybok, och andra sådana saker man kan framhålla för en människa som inte förstår var stoltheten kommer in i pridefestivalen, och det var helt enkelt fantastiskt roligt att hålla det.

Sedan köpte jag tandkräm, för det brukar jag göra i Göteborg. Jag hängde lite med Yllet på Avenyn, köpte två paraplyer och åkte upp till dagens andra hotellrum. Nu sitter jag här och lyssnar. Surrar det dovt och getinglikt från min ryggsäck? Nej, fortfarande inte.

7 thoughts on “skärrad i Skövde

    • Oh jösses. Jag är själv mer benägen att tro att jag i min skräck lade på en centimeter och att det i själva verket var en helt vanlig, om än ovanligt välvuxen, bålgetingdrottning. Mest för att jag inte vill tro att de asiatiska jättebålgetingarna har hittat till Skövde.

  1. Det finns en vegetarisk restaurang som heter Andrum på andra sidan Nordstan sett ifrån stationen. Den är bra, borde du testa nästa gång du förvirrat letar efter mat i Göteborg.

    • Tack för tipset! Jag var dock där igår och de hade ingenting (alltså ingenting – vi frågade!) utan lök. Jag är knepig på det viset. Eller de, beroende på hur man ser det.

  2. Förutom den otäcka getingen så tyckte jag det kändes mycket märkligt att du kunde befinna dig i Skövde helt plötsligt då jag spottade dig på tunnelbanan precis häromdagen. Men så insåg jag att det inte alls behöver vara särskilt surrealistiskt att förflytta sig från Stockholm till Skövde på nåt dygn, fullt rimligt faktiskt. Tack för trevlig läsning som vanligt, och dosen avundsjuka som liksom kom på köpet (West Pride hade varit skoj att besöka…).

  3. Tjooo! Det var inte alltför länge sedan som jag också hörde ett (antagligen liknande) surr i mitt fönster. Det var denna gigant som var på besök: http://tinypic.com/r/jhsu44/5. Först surrade den vid fönstret och sedan softade den på golvet och började inte alls bråka när jag lade måttbandet precis intill den. Hur trevlig som helst.

    Hoppas invigningstalet gick bra! Nice blogg förresten.🙂

    Ha en bra dag!

    Med vanlig hassel, David ”Vikarien”😉

  4. Bålgetingar. Teh horror… teh horror…

    Ett av mina tidigare jobb utövades i en naturskön omgivning, med svanar, lindar och fiskgjusar. Där fanns även bålgetingar, och dessa brukade ibland hälsa på mig i mitt arbetsrum. För mig som annars lider av en mild getingfobi var detta en allt annat än skön naturupplevelse, kan vi väl säga. Jag får fortfarande panik när jag hör det där tunga, liksom prasslande brummandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s