vi, de avdomnade

Mitt luktsinne har äntligen försämrats. Jag knackar vilt i trä medan jag skriver det, för jag vill inte att det ska försvinna helt och hållet, men jäklar vad skönt det är.

Inte förrän nu förstår jag vad folk menar med att ”om du tycker att du känner lukten av den där bananen längst bak i bussen så måste det vara inbillning”. (Jag avskyr bananer så att det gränsar till fobi. Jag skyr dem som pesten och kan inte koncentrera mig om den jag pratar med äter banan, eller har en andedräkt som om hen just har ätit banan. Jag drar mig undan bakom bänkpressen på gymmet och håller andan när barnen väller ut från familjejympan och får en halv banan. Jag är övertygad om att vi är många som känner så här inför bananer, jag har själv träffat flera. I många år har jag undvikit att avslöja att jag avskyr bananer, för jag har varit rädd att någon, om hen får reda på denna min akilleshäl, kommer att använda det mot mig, tortyr-style. Men nu är det sagt.)

Plötsligt är det inte längre jag som säger ”luktar det inte lite tall” eller ”jag klarar inte av den här röklukten” och får andras oförstående blickar på mig. Och som en konsekvens: plötsligt får jag lite svårare att genast kunna avgöra vilket chips som kommer från vilken påse (av samma märke och smak men alltså från olika påsar). Men känner fortfarande skillnaden. Och så börjar jag tänka på ord.

För jag har ofta fått höra att smaksinnet kommer att ”utvecklas”. Det har att göra med det där att jag inte klarar starka smaker, att de tar över min mun och blir för mycket. Andra har mer ”utvecklad” smak har det sagts mig, men jag tänker nu att det vete 17. Om jag kan skilja mellan två sorters hushållsost, ja till och med mellan två hushållsostar av samma märke men olika datum, medan någon annan behöver drämma till med chevre och cheddar för att känna skillnaden, vem har då den mest utvecklade smaken?

Är det det här som är ”utvecklingen”? Att jag numera slipper känna fruktlukter på tjugo meters håll, och klarar av något smakstarkare mat än förut? Jag välkomnar den, den gör mig mer socialt anpassad. Men skulle nog inte själv kalla det utveckling. Möjligen avdomning. Möjligen relaterad till kroppens ofrånkomliga förfall.

6 thoughts on “vi, de avdomnade

  1. Men skulle inte avdomning, på alla plan, göra oss mer socialt anpassade? Ju mer avdomnad desto mindre utstickande och du vet ju hur utstickare går ihop i sociala sammanhang. Lite som idioti gynnar lycka.

    • Alltså, det är inte helt borta. Jag känner fortfarande mer lukt (vanliga människor kallar det doft) än de flesta. Men det jag gjorde var att vänta tills jag blev 32, kan inte komma på något mer jag har gjort. Skrivit böcker. Jympat flitigt.

  2. Nu är det här ett gammalt inlägg, men jag drällde in här, sen som vanligt. Är det inte så att smaken försämras, inte utvecklas? Smaklökarna dör liksom av med tiden. Barn är inte kräsnare än vuxna egentligen, de känner bara fler och starkare smaker, samt är mindre villiga att äta av grupptryck och sociala skäl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s