heterovärlden, we give you – hanky codes

Jag brukar, som ni vet, inte hinna kommentera aktuella händelser förrän de är sååå förra veckan, men idag gör jag ett undantag. För det var ett stort ögonblick, när David Lindgren äntrade scenen med en tydlig, gul näsduk i högra bakfickan. Det här blir dagen, tänkte jag, då hanky codes blir allmän vetskap.

Jag vet inte om det blev det. Ett gäng twittrare har haft kul, det är allt jag hittills har sett och om jag söker på ”näsduk” på de stora tidningarnas internetsidor får jag veta för schlagern helt irrelevanta saker såsom att man har hittat franskt kungablod i en grönsakslåda. Kvar sitter jag med mina näsdukstankar.

Såsom: Det är en jäkla massa färgnyanser det där.

(Hanky codes, för den som inte orkar klicka, är ett sätt för framför allt bögar att kommunicera via byxbaken. Tänk blomsterspråk, eller frimärkssignaler. Men där en vit akacia signalerar: ”Ditt goda hjärta borgar för bestående vänskap”, signalerar en magentafärgad näsduk i vänster bakficka: ”slicka min armhåla.” Där ett kvartsvridet frimärke i nedre vänstra hörnet säger ”Lämna mig ensam i min smärta!” säger en näsduk i guldlamé: ”Jag gillar muskelkillar”. Ni förstår konceptet.)

Jo som sagt, det är en jäkla massa färgnyanser det där. En gul näsduk i höger bakficka, som David Lindgrens igår, signalerar ”jag gillar att bli kissad på”. Men är den i stället senapsgul, så betyder den ”söker en kille med över 20 centimeter” (ja beskrivningen saknar huvudordet i objektet, så vad det är som ska vara 20 centimeter är tyvärr oklart). Man får vara uppmärksam för att inte råka på en överraskning, med andra ord, och vem vet vad David Lindgren / David Lindgrens kostymör egentligen var ute efter? Samma skarpa öga krävs för att skilja röd (vill bli fistad) från roströd (är en häst) eller korall (sug på mina fötter). Plötsligt förstår man varför fler bögar än heteromän opponerar sig om man en dag råkar kalla magenta för mörkrosa. Det kan vara skillnaden mellan att få armhålan slickad och att få bröstvårtorna torterade.

Jag älskar hemliga språk. Jag hann personligen uppfinna tre hemliga språk innan jag fyllt tio, och jag erkänner härmed att jag är avundsjuk på bögarnas näsduksspråk. Jag vill också ha ett hemligt sätt att tala om att jag gillar naveldyrkare (mauve), eller vill bli rispad (maroonröd). Även om några halvhjärtade försök har gjorts, har hanky-koder aldrig riktigt fått fäste i flatvärlden, och allt vi kan signalera till varandra är att vi är flator. Det görs genom ögonkast och i vissa fall frisyr och byxfason, och är inte alls lika utstuderat som näsdukskoderna.

Kanske för att det är ovanligt att en flata går ut i en park eller på en klubb för att hitta en okänd tjej att leka sträng rektor och elev med (brunt corduroy-tyg). Eller kanske för att vi genom historien har varit så osynliga att vi inte har behövt gömma oss.

Jag: Har vi ingenting som kan mäta sig med hanky codes? Nånting?
Coachen: Näe … nej, det är bara liksom kläder.
Jag: Men kläderna brukar inte signalera vad man gillar i sängen. Flatornas kläder signalerar bara typ: jag är sportflata så jag vill bara ligga med andra sportflator.
Coachen: Ja, och om man letar något kinky så går man till Wish. Så ingen råkar få en överraskning.
Jag: Men du, vi kan väl börja med hanky-codes? Så om jag känner mig lite sugen på något, typ att vara ”aktiv på badhus”, så sätter jag en frottéhandduk i bakfickan och svassar runt i vardagsrummet tills du märker det.
Coachen: Visst. Sätt upp en lista på kylskåpet bara.