författarskapandet och vildingen inuti

Så här inför slutet på året som inte gick under (även om, det ska erkännas, vissa inslag gav apokalyptiska vibbar) funderar jag över författarskap.

Jag försökte förklara för mina elever vad ett författarskap är, när vi läste om Selma Lagerlöf i höstas. Det är ett substantiv, och det betyder … alla böcker som en författare har skrivit. Men det betyder också själva skrivandet. Förstår ni? Som äktenskap eller samboskap. Det är något man har, men också något man gör. Livet som författare, men inte hela livet utan bara den delen som handlar om böckerna. Ett författarskap är … det är …
– Men Sara?
– Ja?
– Tror du verkligen att hon ville att folk skulle läsa hennes brev till Sophie Elkan?

Ett författarskap har i mitt huvud formen av en amöba. Det är oformligt och nästan läskigt levande, och om man inte passar sig så delar det sig i två. Ett splittrat författarskap låter som det värsta man kan ådra sig som författare. Och farligt för mig, som vill göra något helt annat varenda gång jag har avslutat en bok. Jag som vill skriva rappa romaner, historiska generationsskildringar, mysterier och psykologiska porträtt, jag som flirtar med idéer om grammatikböcker, musikaler och teatermanus.

När någon ber mig berätta om böckerna jag hittills fått publicerade, brukar jag sammanfatta det så här: Ett feel-good triangeldrama mellan unga vuxna i Stockholm. En feel-bad-historia om ett utsatt barn i Jämtland. En historisk roman om politik och kärlek vid förra sekelskiftet. Jag gillar att se det som att jag stolpar upp mitt utrymme, markerar mina ytterlinjer innan någon hinner komma springande med en etikett. Men jag förstår samtidigt varför recensionerna alltid låter: Den här boken är inte alls som förra. Vissa tycker att det är kul. Andra blir kanske besvikna, eller åtminstone överraskade. Den bästa reaktionen jag har fått var av Bitte Andersson i en intervju. ”Dina böcker är ju inte förutsägbara”, sa hon ungefär. ”Så jag tycker man kan se ditt författarskap som en spegling av den oförutsägbarheten.” Ett oförutsägbart författarskap. Det låter mycket mer tilltalande än ett splittrat.

Jag pratar om författarskap med min förläggare ibland. Hon säger att det är bra när folk känner igen sig, och vi kommer fram till att det visserligen finns saker att känna igen sig i genom alla mina böcker. Språkbehandlingen. Perspektiven. Utanförskapet och de oväntade mötena.  Vi diskuterar ändå möjligheterna för mig att eventuellt uppehålla mig vid att skriva historiska romaner ett tag. Jag tror att jag kan göra det, och känner redan på vägen hem att en totalt ohistorisk berättelse hugger sig fram ur mitt anarkistiska kreativa inre. Det går inte att stoppa det, för det är det där brutala kreativa som har gjort mig till författare.

Googlingen ”splittrat författarskap” leder endast till två referenser: En till Torgny Lindgren och en till Nikolaj Gogol. Inte kattskit, ingen amöbainvasion faktiskt. Jag lyssnar på det brutalt pirriga i mitt magparti, samma som surrat där inne sedan jag var fem och skrev ”Sagan om Krulmaja”, samma som skrivit låtar om Dr Phil och sytt prinsessklänningar och baggypants. Nästa år kommer ni att få läsa en roman om Steffi i Värmland, som träffar den åldrade Alvar och får ett fönster rakt in i 40-talets jazzscen. Vad som än kommer året efter, lovar jag att det kommer att överraska. Man kan kanske säga att det är mitt författarskap.

En annan blogg om samma sak

Annonser

5 thoughts on “författarskapandet och vildingen inuti

  1. Jag ser verkligen fram emot din nästa roman! Har delat ut ”Tillbaka till henne” i pocketutgåva till flera goda vänner inför julen, och ska själv läsa om den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s