dag 5 och lite om synopsis

När jag sätter mig för att skriva öppnar jag först synopsis. Synopsis kan för vissa författare innebära fantastiskt välorganiserade dokument, vissa av dem rentav i Excel. För mig är synopsis en tämligen kaosartad lista över vilka punkter jag ska ta texten genom för att den ska landa rätt och inte i slutet kunna sammanfattas med ”och sen … och sen … och då …”.

När jag börjar skriva en bok, är synopsis oftast bara en mening, typ ”ett kärlekspar möter en gubbe i skogen som i slutet visar sig vara tjejens riktiga pappa” eller för all del ”en bitter brud i nutid hittar fyra prylar som leder henne till en historia om rösträttsrörelsen 1906”. När första kapitlet är skrivet, brukar frågorna komma upp kring hur det här egentligen kommer att gå till, och ju fler frågor jag svarar på desto längre blir synopsis.

Ibland (eller faktiskt relativt ofta) får jag frågan om  det inte känns tråkigt och fantasilöst att följa en förutbestämd plan för skrivandet. Det verkar finnas en uppfattning om att 1) det härliga med att skriva en bok är att följa infall efter infall där säcken automatiskt knyter ihop sig i slutet och att 2) skrivande skiljer sig från alla andra konstarter ifråga om ramar och idéer till koncept. En recension jag läste om I havet finns så många stora fiskar konstaterade att slutet på boken var som det var för att (citerar från minnet) ”boken hade väl blivit tillräckligt lång då”.

Innan jag gick på min skrivledighet pratade jag med pappa, och förklarade att jag redan vet hur boken ska sluta och vad som ska hända i alla kapitel. Så det är bara hantverket kvar då? frågade pappa. Tvärtom, svarade jag. Hantverket är gjort, det är bara det roliga kvar.

För i själva verket är det fantastiskt att följa en synopsis. När jag vet varför jag skriver en viss scen och hur den passar in i den övergripande historien, när jag vet vilken punkt just den här scenen börjar och slutar i, det är då jag är fri att vilt fantisera fram den. Gå in i den, fundera på hur den luktar och känns, vems perspektiv som skulle tillföra mest i den och vilken ingång som på bästa sätt skulle sätta tonen. Jag behöver inte få svindel och undra varför jag skriver, jag behöver aldrig få så kallad skrivkramp. Jag kan bara gotta mig i ord.

Ps. En fråga jag också får ibland handlar om vad det är för skillnad mellan (de refuserade) bokmanusen jag skrev för tio-femton år sedan, och dem jag skriver nu. Svaret har åtta bokstäver.

Annonser

6 thoughts on “dag 5 och lite om synopsis

    • Nej, bara ett vanligt word-dokument. När det gäller historiska böcker (som även den jag skriver nu är), så börjar jag med att skriva upp åren så att jag inte tappar bort mig i kronologin. Sedan fyller jag på när detaljerna börjar smyga sig på. I så pass komplicerade parallellhistorier som förra och nästa roman, har jag en planering för nutidshistorien och en för dåtidshistorien och en där jag matchar dem med varandra. Men allt sker i word.

  1. Pingback: To synops or not to synops | Simona Ahrnstedt

  2. det här tycker jag var jätteintressant, det hjälpte mycket redan. När jag googlar runt verkar många använda synopsis bara för att efteråt berätta vad boken handlar om. Men ditt sätt verkar så mycket bättre. Skulle du inte vilja beskriva det lite mer detaljerat? Läser just ”tillbaka till henne”. Tycker om den hemskt mycket.

  3. Hej. Din process låter väldigt lik min i det avseendet. Jag känner så igen mig i det där med att skrivandet tvärtom blir roligare med en plan. Jag skriver mina för hand, i ett anteckningsblock (eller tre).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s